Svanberg (1)
Jag sitter och slöläser tidningen, läser om att det går dåligt för Volvo Lastvagnar. Tusentals anställda får lämna sina jobb för en oviss framtid i massarbetslöshetens Sverige. Aktieägarna på företagets årsstämma bjuds på varmkorv och festis, vilket förargar en del aktieägare, men inte mig. Är det inte så kupongklipparna skall mättas, tänker jag. ”Nej, tyvärr, champagnen och kaviaren är slut, det blir varmkorv och festis”! Jag ler för mig själv.
Men så läser jag att styrelseordförandens arvode höjs med en miljon kronor. Trots denna upplysning är jag fortfarande ganska lugn. Man blir lätt avtrubbad i denna galna tid. ”Carl-Henric Svanberg”! Nu kokar det till i mitt inre, närmast som en härdsmälta i ett kärnkraftverk. Det är väl inte ”The Carl-Henric Svanberg”, som skall belönas ytterligare? Jo, det är det! I dagens värld finns inte surrealismen i den moderna konsten, den finns i vårt dagliga liv.
1 miljon kronor ytterligare krävs det tydligen för att Carl-Henric Svanberg skall göra sitt arbete och det samtidigt som tusentals människor kastas ut i arbetslöshet. En sådan girig fan!
Jag får leta upp vad jag har skrivit om Carl-Henric Svanberg tidigare. Buss på!
Carl-Henric Svanberg, wikipedia.org
