dixistadelmann.se

Han förstärkte golvet, sågade upp taket

och satte dit en cab-ställning från en Camaro.

Framstolarna kommer från en Honda.

Framtill finns en ribbgrill, på sidorna gälar

och där bak en vinge: allt är lackerat i vit pearl.

Han har garage ihop med T.

Han säger att han vill göra något eget, något

annorlunda; då låg Volvon nära till hands

att jobba med, det är lätt att få tag på delar

till en Volvo 142, årsmodell –75.

Han har vunnit ett europeiskt pris:

kännare säger att det är ett mästerverk.

I gräset, på knä framför bilen,

med prispokalerna uppradade på motorhuven,

ser en barndomsvän rakt in i kameran;

det ser ut som om han har en prilla under läppen.

En ovanligt hygglig kille; vi var klasskamrater i nio år.

Av misstag satte han och en kompis eld

på en lada; en jättelik eldsvåda synlig över orten.

Morsan, ensamstående, kom långt norrifrån;

de hade det rätt dåligt ställt.

Skolan intresserade honom inte speciellt,

och där nånstans skildes vi åt.

Jag minns hans märkvärdiga lugn, en sån

som ungar snabbt får förtroende för.

Lokaltidningens fotograf har nog

fångat allt det där rätt bra.

Det måste vara tio år sen jag såg honom.

Varför berättar jag det här?

Den där Volvon ser overklig, drömlik,

nästan kuslig ut där den står under lövträden

som säkert redan börjat gulna.

Förr eller senare, jag vet det, kommer

jag att drömma om den där bilen.

Jag byggde om ett språk, han en biljävel.

                      Göran Greider ur diktsamlingen Ombyggd Volvo

Själv har jag aldrig ägt någon ombyggd Volvo, men minns väl mina två första bilar, båda Volvo, trots att många år har förflutit. Den första, en Volvo 244 GLT av 1981 års modell, med en härlig sång i den raka fyran, fick ett tråkigt slut, då den skrotades alldeles för tidigt efter att den blivit påkörd av en äldre man. Den andra, också en GLT men av 1983 års modell, med en sexa från Renault, var en mindre positiv upplevelse. Den drack bensin som en törstande i öknen dricker vatten när sådant äntligen finns att tillgå. Fyrans sköna sång saknades också. Visserligen drog den turbinlikt och mjukt iväg på låga varv, men sedan när man väntade på kraften i det höga registret, fanns det ingen att få. Kort sagt en ganska stum och tråkig motor.

Och här var det meningen att jag skulle göra en analys av Greiders dikt, men bilnostalgin slog till med brutal kraft. Likt en gammal cowboy, som minns sina hästar, återkommer mina gamla bilar. Fina kamrater var de, de flesta i alla fall.