Kap 15. Rening
han ser omsvept av dimma jagas av något bakom honom som hela tiden kommer närmare han springer med långa flygande steg som om han hade varit världsmästare på fyrahundra meter häck men stegen blir kortare och kortare inte av trötthet utan av en tilltagande tröghet som beror på att benen gradvis blir allt tyngre skräck han hoppas möta någon som kan träda fram ur dimman och rädda honom han springer och springer ut ur dimman kommer en gammal man det är far käkarna rör sig som om han försöker säga något men inget ljud finns ögonen är inåtvända han pekar på en tom rullstol som står bredvid honom springer och springer vidare vidare möter mor blek och utmärglad men med värme i ögonen hon sträcker ut sin hand mot honom och ler ta den och kom säger hon han vågar inte stanna hon ropar hans namn han hör rösten blekna bort bakom sig han blir allt tröttare tittar över axeln utan att stanna ser ingenting men vet springer utan att möta någon hjärtat slår dimman sluter sig kring honom den kondenseras mot hans panna kyler honom han vet men vill inte se då ser han henne framför sig klädd i svart kjol och vit blus som flyter samman med dimman i ett töcken han springer mot henne det går långsammare nu hotet har kommit närmare ryggens muskler drar sig samman inför beröringen som han fruktar mer än något annat hon vänder sig från honom utan att han har sett hennes ansikte och går han försöker springa fortare och närmar sig henne sträcker sig mot hennes rygg tar tag i hennes högra axel och stannar hon vänder sig långsamt om blod rinner sakta ur hennes näsa de blå ögonen brinner sällsamt hon säger jag har väntat på dig och jag vet vem du har med dig han vet inte längre om han skall stanna eller fortsätta springa
