Historien om Vietnamkriget
I år är det fyrtio år sedan Vietnamkriget tog slut (1975). Supermakten USA och deras lydregimer förlorade kriget i Indokina.
I vår såg jag en fotoutställning på Göteborgs Konstmuseum, Hasselblad Center, där en amerikansk kvinnlig fotograf med vietnamesiskt ursprung, An-My Le (född 1960), visade bilder föreställande USA som militär supermakt och där bilder från Vietnam hade en central plats.
Efter utställningen har jag länge gått omkring med en dålig känsla i magen. Varför? Jo, utställningen och mycket annat i vår USA-styrda värld är ett bra exempel på hur Vietnamkriget beskrivs idag. Hur kan en nation, som bedrev ett fruktansvärt grymt och i många stycken brottsligt krig och till slut förlorade kriget, ändå stå som segrare när det gäller hur kriget ska beskrivas? Ja, svaret på denna fråga är nog att det kan bara en nation som är världens enda supermakt och som till stora delar styr övriga världen genom direkta och indirekta metoder.
En del av utställningen, med namnet ”Charlie Don´t Surf”, presenteras med orden: ” Under Vietnamkriget var Zippo-tändare oumbärliga för amerikanska soldater. Många lät gravera dem med personliga motiv och texter, ofta medan de var i Vietnam. När relationen återupprättades med USA i mitten av 1990-talet öppnades Vietnam upp för turism. An-My Le lade märke till en ny typ av souvenirer – kopior av krigsperiodens Zippo-tändare. Hon började samla dem och inspirerades att skapa dessa teckningar som ännu ett sätt att bearbeta minnen av kriget. Seriens titel anspelar på en replik ifrån Francis Ford Coppolas film ”Apocalypse Now”.” Sedan visas bilder på dessa omtalade Zippo-tändare utan andra kommentarer.
Jag växte upp med Vietnamkriget och följde det intensivt via svensk media. Min politiska världsbild har till stora delar sin grund i detta krig. Som liten pojk (född 1962) såg jag polischefen i Saigon med sin lilla blanka revolver skjuta en tillfångatagen obeväpnad och bunden gerillakrigare från FNL i huvudet från ett centimeteravstånd. Hjärnan sprutade ur huvudskålen som en fontän. Jag såg i andra TV-bilder den lilla nakna flickan springande från den napalmbombade byn med brinnande napalm på ryggen. Dessa bilder glömmer jag aldrig.
Är det något som har format min och många andras bild av Vietnamkriget så är det elden. Det finns bland annat en berömd amerikansk Vietnamskildring med namnet ”Eldens fält”, skriven av krigsveteranen James Webb. Jag har precis läst en djävulsk skildring av Vietnamkriget skriven av en amerikansk journalist och historiker, Nick Turse, som har skakat om mig totalt. Bokens titel är ”Döda allt som rör sig”. På bokens framsida finns ett fotografi av en brinnande Vietnamesisk by antänd av amerikanska soldater. Här kommer Zippo-tändaren in som en beståndsdel i vad jag kallar eldens hierarki: Napalmbombens eldstorm med sin brinnande kletiga gelé. Fosforbomben/granaten vars splitter inte gick att släcka (så länge det fanns syre så brann fosforen) och som brände sig rakt igenom människokroppen. Eldkastaren som kunde bäras på ryggen av en enskild soldat och som spred eld i byarna. Och till sist Zippo-tändaren som i stort sett alla amerikanska soldater hade och som användes för att tända på stråtaken i de vietnamesika byarna. Det som inte napalmbomberna, fosforbomberna/granaterna eller eldkastarna redan hade förintat, brann slutligen efter att amerikanska soldaters händer med Zippo-tändare hade spridit elden.
Men på Hasselblad Center finns inget som skall ge upphov till sådana jobbiga tankar. Här är allt kliniskt rent och bara konstnärligt. Här blir Zippo-tändaren endast ett konstföremål utan något problematiskt sammanhang. Vietnamkriget? Det var ju så länge sedan. Var det inte ett krig som USA till slut vann? Man höll rent mot kommunismen. Förresten, glöm det! Nu är det bara vacker konst! USA-krigen runt om i världen bara fortsätter, som om Vietnamkriget aldrig hade utkämpats.
bild, adlibris.com
