Kap 33. Hem
Tommy bläddrade i morgontidningen utan att kunna läsa. Blicken fladdrade planlöst över sidorna och om han med ansträngning fixerade texten, var det som om han hade mist förmågan att interpretera den. Tidningen hade dock den fördelen att det såg ut som om han var upptagen och därmed skulle han förhoppningsvis slippa tala med Jonas, som satt på andra sidan bordet i frukostmatsalen. Jonas hade stoppat i sig en rejäl frukost och han såg oförskämt pigg ut efter morgonens dusch.
Huden i ansiktet lyste fortfarande blank och röd efter det heta duschvattnet och den efterföljande rakningen. Tommy som kastade blickar i smyg över tidningen tyckte att han utstrålade något kultinglikt. Ja, han påminde faktiskt om en idealiserad griskulting på ett julkort. Den tanken gladde honom och trots att han var gruvligt trött och bakfull efter den utvakade natten och inte ens hade orkat ta sig nog samman för att duscha, gjorde det att han faktiskt kände sig lite bättre till mods.
- Vad är det som är så roligt i tidningen, frågade plötsligt Jonas.
- Vadå, svarade han oförstående.
- Du skrattar ju.
Tommy tyckte instinktivt att Jonas lät påstridig, men sa i neutral ton:
- Jag skrattar inte, möjligen ler jag lite.
Han tystnade ett ögonblick som för att hämta andan.
- Vi ska ju hem idag, fortsatte han liksom urskuldande.
Sedan frågade han med tillgjord röst:
- Och om man inte ska va glad på sin hemresedag, när ska man då va glad?
Det sista var en förbannad osmaklig lögn som definitivt på snabbast möjliga sätt tvättade bort det eventuella leende han hade haft i ansiktet, med såpa och stenhård rotborste. Kvar blev bara det ansikte han förtjänade att bära efter det senaste halvårets livsföring. Blotta tanken på att komma hem idag, gjorde honom skräckslagen och att han frivilligt blottade sig så, gjorde honom ännu mer förtvivlad. Varför hade han gett utlopp för den tanken? Han hade ju blivit en mästare, eller i alla fall hade verkligheten gjort honom ganska bra på att förtränga saker han inte orkade tänka på. En mästare på att drilla godkända tankar att paradera som disciplinerade soldater på en kaserngård, det var sådan han hade blivit. Bakom hans pannben fanns inte mycket plats för smärtan, om han var koncentrerad och på alerten, eller drogad. Nu hade han väl slappnat av en sekund för länge och spik nykter var han också och genast hamnade han i ett tankemässigt bakhåll.
Jonas tycktes ha noterat den förvandling han genomgick och sa försonande:
- För fan Tommy, vi glömmer gårdagen och allt skitsnack. Idag kan vi väl hålla sams. Tänk på Karin, tillade han för att öka tyngden i sin argumentation.
Tommy sa först ingenting. Det tog en bra stund för honom att vika ihop tidningen och borsta bort brödsmulorna från sin sida av bordet, men sedan svarade han i den vänligaste ton han för tillfället hade i lager:
- Sitt du kvar och drick ditt kaffe i lugn och ro. Jag skall bara upp och duscha.
Han tittade på klockan och noterade att det började bli bråttom. Om en halvtimme skulle de lämna rummet.
- Vi syns där uppe, sa han innan han reste sig och gick.
I hissen fanns spegeln som han återupptäckte först efter halva färden, eftersom han var så försjunken i sina egna tankar, men han utmanövrerade den direkt genom att ställa sig med ryggen mot den och eftersom han var ensam i hissen väckte hans manöver ingen uppmärksamhet. Hur lite avslöjade människans yttre skal av vad som försiggick där innanför, tänkte han, van som han var att leva sitt liv till stora delar ”inuti”. Var det så för alla människor, undrade han. Han tvekade om svaret. För Jonas till exempel verkade allt så enkelt och självklart, rusade verkligen tankefloden fram med samma skrämmande kraft i honom, eller var det hans egna känslor av utanförskap och av att vara annorlunda, känslor vilka Jonas helt tycktes sakna, som genererade dualismen i hans eget liv. Hans tankegång avbröts av att hissen plötsligt stannade på våningen och han blev tvungen att tränga sig förbi en äldre blåhårig dam, som prompt skulle in i hissen på samma gång som han skulle ur den.
Trots att han duschade och rakade sig mycket noga, kunde han hos sig själv inte framkalla någon känsla av frisk rosa griskulting, utan det var snarare gammal självdöd grå galt som fortfarande gällde för honom. En del av förklaringen till detta låg säkert i att han inte hade några rena kläder kvar, utan han fick plocka ihop det minst smutsade bland de redan använda plaggen, för att kunna klä sig igen efter duschen.
Medan han väntade på Jonas, packade han ihop och snyggade till på rummet så gott han kunde. Han fyllde på sin fickplunta med Gammeldansk och det kändes tryggt att ha nödproviant att tillgå om det knep. Sedan avslutade han det hela med att lägga en sedel på skrivbordet åt städerskan. Detta hade han för många år sedan snappat upp i ett radioprogram, där en hotellstäderska hade blivit intervjuad om sitt yrkesliv. Om han mindes rätt var det vanligt bland japaner att ”tacka” städerskan på detta sätt.
Det knackade på dörren och han släppte in Jonas. Tillsammans gjorde de sedan en sista koll så att ingenting var kvarglömt innan de lämnade rummet.
Jonas gick direkt ut till bilen medan han gick fram till disken i lobbyn. En ung man med asiatiskt utseende tog emot honom. Det kändes som ett stort steg att lämna ifrån sig rumsnyckeln. Den låg där på disken en stund som om han skulle få chansen att ångra sig, men han tog den inte.
Han steg ut i solen och den klara höstluften. Några torra löv rasslade över asfalten i den svaga vinden och han fyllde sina lungor med den syrerika luften. För ett ögonblick kändes kroppen lättare, som om det var vätgas han hade andats in och han satte kurs mot bilen med en viss antydan till hurtig svikt i benen.
Jonas försökte att inte visa något när han fick bilnycklarna, men hans ögon lyste som ett barns på julafton. Tommy satte sig bredvid med bekvämt tillbakalutat säte. Inte ens när Jonas öppnade takluckan protesterade han, trots att han var lite frusen. Jonas ville köra Strandvejen och Tommy fick lotsa honom rätt till en början, men snart började han hitta själv och Tommy kunde slappna av.
Han satt och lapade den mörka sirapen direkt från Österbrogades fortfarande fläckvis nattfuktiga asfalt. Likt myror som mjölkar bladlöss på deras söta vätska, smakade han sedan en kvinna, som kom ut från ett bageri med en påse wienerbröd i högerhanden. Hon smakade ljunghonung. (Var växte det ljung här)? De körde förbi bilhandlaren med de gudomligt vackra röda karosserna, som blänkte hallonsylt bakom de stora skyltfönstrens glas. I baren vid galoppbanan, eller var det travbanan, han hade glömt vilket, som huserade i den runda ljusa byggnaden, drack män och kvinnor förmiddagskaffe, omedvetna om att huset hade förvandlats till en petitchouxbakelse, där vispgrädden sakta höll på att värmas upp av den klara höstsolen och snart skulle rinna som utspilld kaffegrädde längs gatan. Snart skulle asfalten täckas av den ljuvligaste nykokta lena gräddkola, när sirapen och grädden kokades samman. Hur kunde han lämna detta sagoland?
Senare ute på Strandvejen sköljde den blå friska sältan från Öresund bort sötman, ögonblicket innan den fick eftertankens fadda smak och det var först strax innan Humlebäck den smygande insikten fick tungan att torka fast i gommen och när en skogsbacke lägligt dök upp, samlade han ihop så mycket saliv att han kunde tala igen. Det smakade bleck när han sa:
- Stanna här vid kanten, jag måste pissa.
Efter en snabb blick i backspegeln bromsade Jonas in vid vägkanten, ångrade sig, körde vidare något hundratal meter och svängde sedan in på en grusad parkeringsplats. Tommy steg ur och gick några meter upp i skogen, ställde sig i skydd av en trädstam och släppte sitt gula vatten. Det doftade jord, svart humusrik mylla. Han tittade upp mot trädens kronor, som nu alla var mer eller mindre kala. Den svarta kalligrafin mot himmelsblått papper fick honom att stå kvar med höjd blick, långt efter det att han tömt blåsan.
Han väcktes till sans igen av Jonas otåliga rop efter honom. Han vände sig om, såg att träden dolde honom, fumlade efter pluntan, fick upp den till munnen och diade girigt tills han fick kväljningar. Giftets avslappnande värme spred sig som en feber i kroppen, medan han gick tillbaka mot bilen och han kände hur pannan fuktades.
Jonas kunde inte avhålla sig från att dra iväg med en trehundrasextiograderssladd på parkeringens grus, vilket förargade Tommy, som dock inte sa något. Denna fördragsamhet hade nog sin grund i den nyss inmundigade alkoholen, för de vitnade knogarna som han höll sig fast med i dörrhandtaget, talade ett annat språk, men inför det tjutande skratt som saluterade cirkelns fullbordande blev han tvungen att kapitulera och han skrattade med.
Medan Jonas pratade om husen vid Strandvägen och om hur många miljoner man behövde dra ihop för att kunna ha ett sommarhus där, såg Tommy strax söder om Helsingör två skarvar sittande på en av fågelträck vitlaserad sten i havet. Fåglarna såg ut som ett olycksbådande SS-tecken hugget i berg. Därframme kunde han också se färjorna skära som slöa knivar i Öresund.
När Jonas körde in i rondellen för att korsa den och nå färjan, höjde Tommy plötsligt rösten:
- Ta vänster här!
Det blev inget resultat, Jonas styrde som tidigare rakt fram.
- Ta vänster för helvete, upprepade han med en desperation som om det gällde livet.
Och i sista stund svängde Jonas vänster, bort från färjan.
