Kap 35. Asyl

 

Hon svängde in på uppfarten till huset, stannade och slog av motorn. Två bildörrar öppnades och stängdes snabbt igen. Han krånglade sig ur baksätet och gick sedan mot bagageluckan med bilnycklarna som han fått av Dorthe i handen. Hon och Jonas hade redan försvunnit in i huset. Han såg mot den vitmålade ytterdörren som var stängd. När han lyfte ner cykeln och ställde den bredvid bilen tändes husets ytterbelysning. Innan han gick upp mot huset ångrade han sig och flyttade cykeln en bit längre bort från bilen för att den inte skulle träffa bilen om den välte på det förrädiska naturgrusunderlaget; ett underlag som han själv hade svårigheter att bemästra. Fötterna hade en tendens att rulla på stenarna om han inte såg upp. Han kände sig nästan som ett vikingaskepp i österled som för tusen år sedan fraktades på land genom att rullas på stockar mellan floderna.

 

     Innan han steg in vände han sig om och såg att grannhusen var dolda bakom den höga och rikliga växtligheten, trots att löven hade fallit för hösten. Huset var omgärdat av en granhäck och kunde lika gärna ha legat långt ut i ödsligheten som i det här sommarhusområdet.

 

     Han steg in i den lilla trånga hallen, hängde av sig rocken och tog av de sandiga skorna. I köket som avgränsades av en vitkalkad halvvägg höll redan Dorthe på att brygga kaffe. Jonas svassade vid hennes sida som en ivrig hundvalp med sina alltför stora, lite osäkra tassar och hjälpte till med att duka fram. Tommy kunde inte undvika att se ljuset i hans våta blanka ögon.

 

     När hon fick se honom komma in sken hon upp och önskade honom välkommen åter, innan hon bad honom tända i kaminen. Och det var inte utan att det behövdes, han kände hur kallt golvet var genom de tunna strumporna.

 

     Snart brann det en sprakande värmande björkvedsbrasa i kaminen framför honom. Han satt på huk och värmde händerna mot den strålande värmen. Aldrig hade han kunnat tro att han skulle återvända hit, men nu var han här igen och om det var bra eller dåligt kunde han inte säga något om; de slapp i alla fall att sova i bilen, tänkte han i ett försök att vara krass.

 

     De åt smörrebröd som hon hade tagit med sig från restaurangen och drack öl och Ålborg akvavit. Akvaviten kom fram först sedan Jonas, fräck som alltid, hade frågat efter den, eftersom smörrebröd som han utryckte det ”krävde” starka drycker. Efter viss tvekan hade hon hämtat fram den tillsammans med tre nubbeglas ur ett underskåp i köket. Hon hade ju sett i vilket tillstånd de hade befunnit sig i på krogen och även om de i viss mån hade nyktrat till nu, tycktes hon vara av den åsikten att en viss försiktighet krävdes.

 

     Stämningen blev hög i takt med att dryckerna inmundigades. Snart var även Dorthe rejält slirig. Tommy överraskade henne genom att kunna namnen på smörrebröden, ”sol över Gudhjem” och ”veterinärens nattamat”. Normalt var han lite skeptisk till att äta rå dansk äggula, den kunde ju innehålla salmonella, veterinärens köttgele var heller ingen favorit, men vad betydde det, nu hade han gått igång rejält. Mat och dryck slank ner utan sans och med stora bokstäver och yviga gester förklarade han gång på gång sin kärlek till Danmark och allt danskt. Blev han avbruten, tystnade han bara tillfälligt, medan han samlade sig för att på nytt kunna bryta in, så fort chansen gavs. Han älskade Bornholm, Ida Davidsen, Köpenhamn och Gilleleje, Nexö, och mycket annat också, i all oändlighet. Men just i denna stund älskade han de blonda danska kvinnorna mest av allt, men det vågade han inte säga med risk för att vara alltför patetisk. Dorthes skratt förvandlade akvaviten ( fy satan för ljummet kumminkryddat brännvin) till pärlande champagne, vars bubblor blockerade all normal trafik i hjärnan och snart var han hjälplöst förlorad.

 

     Måltiden bröts efter kaffet av att en skiva sattes på och utan att han fattade hur det gick till var han plötsligt uppe på vardagsrumsgolvet med Dorthe i famnen. Han försökte att koncentrera sig på det han gjorde, men doften av hennes hår gjorde honom yr. Han svävade bort och långt därinne i gammelskogen, mellan granstammarna, kom han att se Frödings bergatroll och de gömda orden med sin lagringsplats långt därinne i hjärnans vindlingar hittade otroligt nog sin väg fram, trots bubblorna:

 

Men hon var vänögd och mildögd

och såg milt på mig, gamle klumpkloss,

fast jag är ondögd och vildögd

och allt vänt flyktar bort från oss

 

Jag ville klapp’na och kyss’na,

fast jag har  allt en för ful trut,

jag ville vagg’na och vyss’na

och säga: tu lu, lilla sötsnut!

 

Och trots att han kämpade emot brast han ut i skratt, bilden av trollet och flickan var alltför slående. Dorthe tog överraskad ett steg bakåt och han blev tvungen att släppa henne. I samma stund var Jonas där och tog över hans plats. Själv blev han blev stående övergiven mitt på golvet och skrattet torkade sedan snabbt in på hans läppar. Svett och trött gick han mot altandörren för att komma ut och hämta luft. Han öppnade dörren, stannade i steget som om han hade ångrat sig, vände sig om och såg Jonas och Dorthe dansande kind mot kind, beslutade sig återigen och gick ut.

 

     Natten var stjärnklar och en halvmåne lyste mjukt bakom en grantopp. Hustaket gick ut över trädäcket och täckte det halvvägs. Inne vid husväggen stod en stol och ett bord kvar sedan sommaren. Han drog fram stolen och bordet och satte sig. Gradvis gick kroppstemperaturen ner och svetten torkade, men han frös ändå inte. Han lutade sig tillbaka, lade upp fötterna på bordet och domnade långsamt bort.

 

     Han kom till sans igen med ett ryck. Något hade väckt honom. Han satte sig upp och lyssnade. Musiken hade tystnat och han hörde ingenting förutom en svag vind som gled fram mellan träden. Han försökte intala sig att han hade inbillat sig, men det var ett skrik han hade hört, ett kvinnoskrik.

 

     Vardagsrummet var tomt, likaså köket. Han stannade och tittade åt höger, där huset avslutades i en mörk korridor med en dörr i änden, vilken fungerade som köksingång. Från denna korridor fanns en ingång till ett grovkök och en annan ingång till ett gästrum med toalett. Han lyssnade. Det var tyst. Försiktigt vände han sig om och spanade tillbaka mot gästrummet som mynnade i vardagsrummet vid altandörren. Dörren var stängd. Han kände hjärtat banka i bröstet. Med så ljudlösa steg han kunde åstadkomma vände han mot vänster, mot sovrummen och badrummet.

 

     Utanför ett av sovrummen stannade han igen. Han hade hört ljud. Plötsligt slogs dörren upp och ut kom Jonas farande. Han var tvungen att tvärstanna för att inte krocka med Tommy, vars hjärta precis hade slagit ett dubbelslag av chocken. Jonas hade bar överkropp och blödde sakta, från vad som såg ut som ett rivsår från vänster axel ner mot bröstvårtan, men det som fångade Tommy var hans ögon. Jonas blev stående med sina uppspärrade skräckslagna ögon. Med sina lätt böjda ben och med armarna uppdragna mot bröstkorgen i en slags balansställning, liknade han en brottare.

- Vad har hänt, frågade Tommy med en obehagligt gäll röst, som hämtade sin luft strax under nyckelbenen.

- Jonas vad har hänt, skrek han igen, utan att ha inväntat svar.

Jonas snuddade vid honom när han tyst stapplade förbi.

 

     Tommy gick in i det mörka sovrummet, kämpande med en motvilja som hotade att kväva honom och tände ljuset.

 

     På golvet bredvid den obäddade dubbelsängen låg Jonas skjorta slängd. Blicken svepte vidare över sängen. Båda täckena låg i en hög på ena sidan. Då såg han handen. En hand stack ut! Med två snabba steg var han framme och med ett ryck slet han undan täckena.

 

     Han hade aldrig tidigare sett en död människa annat än på bild, men det stod ögonblickligen klart för honom att hon var död. Han behövde inte ens försöka lokalisera någon puls eller vad man nu gjorde för att avgöra om en människa verkligen var död. Hennes ansikte talade om att livet hade flytt. Det fanns ingenting kvar. Dorthe är död, skrek det i hans öron. Först nu såg han att hon var naken.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0