Skamlöst underhållande
Mitt bokläsande övergick redan i tidiga tonåren till ett litteraturintresse. Numera kan jag nog definiera mitt intresse som ett bildningsprojekt. Det betyder att det jag läser inte alltid är underhållande eller ens spännande, men i princip alltid intressant ur någon synvinkel.
Så ibland träffar man på en bok som tar en tillbaka till det ursprungliga tillståndet när det gäller bokläsande, en bok som är en bladvändare som får en att glömma tid och rum, hejdlöst spännande och ren underhållning, men inte bara underhållning. Aldrig! Om det är stor litteratur, kan jag inte riktigt svara på, men att det är god litteratur, det är jag helt säker på. Boken jag talar om är romanen ”Profeterna vid evighetsfjorden” av den dansk-norske författaren Kim Leine.
Om jag minns rätt var det via radions kulturredaktion på P1 som jag fick höra talas om boken. Jag tror det var Gunnar Bolin som nämnde den helt kort. (Hur ska det gå för kulturradion när han går i pension, då blir ju fältet helt fritt för den nya generationen ”kulturtramsare” som har fått för sig att den amerikanska skräpkulturen är den enda form av kultur som är värd något. ”Kutlurempirialims” kan de inte ens stava till. Usch!)
När jag sedan fick hem boken och upptäckte att den var bestyckad med en karta över sjuttonhundratalets Köpenhamn, fick jag nästan tårar i ögonen. En historisk roman med en karta över dåtidens Köpenhamn! Jag var tillbaka i min läsande barndom. Timmar av underbart resande i historien väntade! Köpenhamn, Grönland, Norge, allt är med: en abortscen med krutexplosion som jag inte kan bestämma mig för om den är bland det grymmaste (i båda betydelserna) jag har läst, eller om det helt enkelt är en förrymd Monty Python- sketch, Köpenhamn brinner nästan ner till bara aska, valar fångas utanför Grönland, Gud och upplysningsfilosofi, kolonialt våld – allt finns i denna härliga roman.
Men mest är det kropp, snusk, kättja, smuts och förfall, ruelse och skam – kan man önska sig något mer? Prästen Morten Falck, bokens huvudperson, en av de danska kolonisatörerna av Grönland i slutet av sjuttonhundratalet, står på en grönländsk klippa, trettiosju år gammal och tittar ut över havet, förbannandes den dag han kom till den jättelika ön. I munnen har han fem ruttna tänder kvar, varav fyra sitter löst, under peruken härskar lopporna och lössen i de glesa hårstråna, ett av hans ögon är sönderbränt och han vågar knappt röra sig för han är rädd att skita på sig, dessa ständiga magsjukdomar som aldrig går över. För en modern läsare är det en tänkvärd paradox: huvudpersonens yttre blir ett fattigt härjat skal runt ett rikt inre, istället för som idag: moderna gymvackra kroppar härbärgerande den totala tomheten. Han läste Jean-Jacques Rousseau och de andra upplysningsfilosoferna, idag läser väl gymkropparna på sin höjd Harry Potter.
Ett avsnitt ur Kim Leines roman, ”Profeterna vid evighetsfjorden” (vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2013) följer: ”Här är mörkt, men varmt och skönt och bekvämt. Min bädd består av en mjuk halmmadrass, täcket av några hopsydda renfällar. De är visserligen fulla med kryp, men krypen är säkert samma som jag har haft med mig hit och som har förökat sig i detta nyfunna revir. På ett bord brinner ett talgljus, och där har man placerat en bibel, ett band pietistiska psalmer samt skrivdon och några ark, av vilka ett tiotal redan är fullskrivna med min handstil och med obscena teckningar, fast jag inte är medveten om att jag har skrivit eller tecknat något. Jag doppar min fjäderpenna, jag sätter den mot det hårda pergamentet, jag ser bläcket flyta och min skrift darrande få liv igen. Jag lever!
Herre, var barmhärtig och låt mig få dö!”
Vad kan Dixi Stadelmann till slut säga om denna roman annat än: Läs!
Bild, dr.dk
