dixistadelmann.se

På Slottsberget låg på medeltiden en kungaborg och vid sekelskiftet arton – nittonhundra var berget bebyggt som en kåkstad där fattiga varvsarbetare bodde i misär. Historien skiftar. Just idag i vintervädret ser berget närmast ut som en gräddbakelse med färggrant strössel.

Om vi lämnar surrealismens gräddbakelse, så lär det ha varit Kung Magnus Eriksson (1316 – 1374), som var sonson till Magnus Ladulås, som gav Slottsberget med tillhörande slott till sin hustru Drottning Blanka i morgongåva. Historiens vingslag…

Jag läser inte för nöjes skull, som underhållning, i alla fall inte primärt. Att läsa är för mig en bildningsresa där jag kryssar bland litteraturens storheter och deras alster. Detta kräver koncentration och engagemang från min sida. Det tycker jag både författarna och deras böcker är värda.

Men ibland orkar man inte uppbåda tillräckligt med kraft för att göra ett stort verk rättvisa. Det är då man tar till en så kallad mellanbok, en bok som man inte tror kräver ett så stort engagemang, en bok att slappna av med och att få ladda läsbatterierna till.

Jag har läst ”Stuv Malmö, kom!”, av Fredrik Ekelund, en bok som kom 1984. Den tänkte jag skulle vara perfekt som mellanbok. En habil arbetarskildring som till stora delar utspelar sig i Malmö hamn, från den tid då vårt samhällsbygge var något världsunikt, stod det i min hjärnas litteraturregister. Men att den var så bra, det kom som en stor överraskning. Vilken språklig glädje den boken är skriven med. Ekelunds drastiska personskildringar och hans mustiga historier får honom att framstå som en modernare variant av Fritiof Nilsson Piraten (1895 – 1972). Fy sjutton vad roligt jag hade när jag läste den boken och vad jag efteråt saknar det klassmedvetna och djupt politiserade 1970-talet.

Det är svårt att hålla till godo med nutidens tomma, uppblåsta och dumma självupptagenhet när man själv har upplevt 1970-talet. Det är med den känslan jag lägger ifrån mig Fredrik Ekelunds bok. Den är definitivt inte bara en ”mellanbok”, utan något mycket större!

Bild, Malmö hamn, wikipedia.org

Så där ja, nu åker den gamla almanackan i papperskorgen. Dom måste ha vart synska, dom där Berglin.

Så har måsarnas årliga måsriksdag dragit igång i Sannegårdshamnen. Stora och viktiga frågor skall diskuteras, avgörande beslut kommer att fattas.

-I år blir det inget skrikande och skränande från vår sida utanför Dixi Stadelmanns sovrumsfönster, inget skitande på hans balkong, inga nedsmutsade fönster. Gubbfan har plockat fram en gammal slangbella ur gömmorna. Rena luftvärnet! Så se upp. Men när han har slitit ut den gamla ”bellan”, då tar vi honom! Inte en blund, en balkong som är en bekvämlighetsinrättning för oss måsar och inget dagsljus genom hans nedskitna fönster mer. Måspower!

LÅT DET GLOBALA KAPITALET GRÅTA AV

RÖKEN FRÅN DERAS BRINNANDE TEM-

PELBYGGNADER LÅT DE LÖJLIGA SMÅ-

FÖRETAGARNA BEGRÅTA SINA KROSSA-

DE SKYLTFÖNSTER LÅT JALDUNG STOPPA

BLODFLÖDET HOS SINA STATSANSTÄLL-

DA VÅLDSVERKARE LÅT JOURNALISTER-

NA OCH LEDARSKRIBENTERNA FÖRSVARA

SITT EGET INTRESSE INTRESSET LJUGER

INTE VI VILL INTE HA EN DEL AV KAKAN

VI VILL HA HELA JÄVLA BAGERIET KROSSA

KROSSA KROSSA

Dikt utan titel av Johan Jönson ur diktsamlingen ”I krigsmaskinen”.

Efter att ha läst Jönsons diktsamling ”I krigsmaskinen” om hur det är att leva i ett senkapitalistiskt samhälle, i alla fall om man inte befinner sig i samhällstoppen, är det svårt att sitta och skönmåla, önskedrömma och luras på nätet om hur bra man har det, om hur det är att surfa på vågornas topp. Därför säger jag bara: Läs boken, sluta ljuga och ägna tiden åt något nyttigt istället. Ändra världen! Vi måste förändra världen tillsammans.