dixistadelmann.se

Man kom fram till promenaden bakom vars träd Saint-Hilaires tornspira skymtade. Jag skulle ha velat stanna där hela dagen, sitta och läsa och lyssna till kyrkklockorna, ty vädret var så lugnt och vackert att när timslagen ljöd tyckte man att de inte bröt dagens frid utan förlöste den från en del av dess innehåll, och att klocktornet, med den indolenta och omsorgsfulla punktligheten hos en människa som inte har något annat att göra, med jämna mellanrum pressade tystnadens fullhet på några gyllene droppar som värmen långsamt och naturligt samlat in och som nu föll en och en genom rymden.

Ur första delen, ”Swanns värld”, av Marcel Prousts (1871 – 1922) väldiga romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. I Gunnel Vallquists (1918 – 2016) översättning.

Det var en gång en randig katt, som visste hur man skulle gå på gatan mellan gula streck och se på ljus och passa på. Den katten var förfärligt klok. Han hade läst en läsebok.

Ur ”Läseboken C” av Signe Andersson, Britt G Hallqvist och Rikard Lindahl.

Det ligger många år i mitt eget läsande mellan dessa båda texter. Proust har jag läst i nutid medan den andra texten är ur min läsebok från andra klass på lågstadiet. Att jag i kvarlåtenskapen efter mina föräldrar hittade min gamla läsebok blev en källa till nostalgisk hågkomst.

Jag började skolan 1969. Det var min första lärarinna, AE, som lärde mig läsa. Det kanske har varit den största och lyckligaste händelsen i mitt liv att den redan på den tiden gamla damen ledde mig in i läsandets värld. Tack!

Min fröken AE var redan när jag började första klass en gammal dam. Jag minns henne i blå dräkt med kjol och väst och oftast bar hon läderstövlar på fötterna. Hon gick med käpp. Nu efteråt låter det lite apart: läderstövlar och käpp! Känns lite trettiotal, men så var det. Hon var av den gamla skolan: mycket kristendom i hennes undervisning. Vi bad alltid bordsbön till lunch. Annars var hennes stora passion USA, där hon hade varit i Kalifornien. Hennes kärlek till det stora landet i väster var jag helt oförstående inför. Detta var mitt under brinnande krig i Vietnam och hela min existens var uppfylld av att följa nyheterna om kriget. För mig handlade kriget om att världens rikaste land höll på att plåga livet ur ett fattigt lands befolkning och jag höll stenhårt på de tappra vietnameserna. Här grundlades min alltjämt högst levande aversion mot Supermakten.

AE hade stor auktoritet men ändå oftast med ett varmt hjärta. Jag upplevde att hon hade ett gott öga till mig. Jag var liten till växten och född sent på året, en liten omogen illbatting. Men fröken ledde mig framåt i skolans värld med korta fasta tyglar. En gång visade hon oss pojkar i klassen ett provrör innehållande två huggtänder. Hon sade sig ha blivit attackerad av en skallerorm under sin resa i Kalifornien. Med käppen som vapen hade hon krossat skallen på den och sedan hade hon behållit tänderna som trofé. Den gamla damen visste hur man knyter en hop vilda småkillar till sig. En fröken med käpp och läderstövlar och med ett provrör med skallerormständer i handväskan, vad mer kunde klassens småkillar begära? Ja, det vore väl Fantomen som klasspappa!

Som sagt var: åren går och snart har man bara sina minnen kvar. Kanske borde jag som Proust skriva min egen, ”På spaning efter den tid som flytt”. Men den skulle nog språkligt sett mer likna språket i min läsebok från lågstadiet än den store franske författarens flödande ordkonst. Ibland tycker jag att han där uppe kunde ha slösat lite mer av den begåvning han gav Marcel på den obetydligaste arbetaren i språkets vingård!

bild, arla.se