dixistadelmann.se

Många är för ordning

Många är för ordning. De lägger vid måltiden

en duk över bordet, om de har en, eller de stryker

med handen över skivan bort smulorna, om

handen inte är för trött, - men deras bord står

och deras hus står i en värld som sakta sjunker i dyngan.

Ack, deras klädskåp ska vara rent, men vid stadsgränsen

ligger fabriken, grottekvarnen, det blodiga

mervärdeshjulet! Ack, vad nyttar det

att, upp till hakan i gyttja, hålla fingernaglarna

rena?

I september

I september varje år, när skolterminen börjar

står i pappershandlarna i förstäderna kvinnor

och köper skolböcker och skrivböcker åt sina barn.

Förtvivlat fiskar de upp sina sista ören

ur nötta portmonnäer, klagande

att kunskap är så dyr. Då vet de ändå inte

hur dålig den kunskap är som riktar sig

till deras barn.

Utan titel

När jag vaknade i gryningen

i det vita sjukrummet på Charité

och hörde koltrasten, förstod jag

bättre. Redan sedan länge

fruktade jag inte längre döden, eftersom jag

ju ingenting kan sakna under förutsättning

att jag själv är borta. Nu

lyckades jag också glädja mig åt

all trastsång efter mig.

Bertolt Brechts dikter, att hämta styrka ur. Från vaggan till graven.

Bild, Bertolt Brecht (1898-1956), wikipedia.org

- Du Perikles - ka' Du sige mig – hvornår smager en Bertolt Brecht bedst?

- Hvergang

För det var väl så de sa, gubbarna?

Jag kunde

               med vargtänder

                                      sluka

byråkratin

               och jag

                          spottar och fräser

mot respekt

                  för titlar

                              och skrivklådesjuka

och varje formulär…

                                 Men

                                        läs!

Längs fronten

                     av kupéer

                                    och hytter

tar kontrollören

                        avmätt

                                  och fast

hand om passen

                         artigt

                                  ja ytterst

och jag ger

                 mitt purpurpass.

Det ena väcker

                       ett småleende.

Det andra ett stänk

                             av hån.

Han beter sig mera vettskrämt

för ett med

                 brittiska dubbellejon.

Den snälle

                Farbrorn

                             i blicken

är andaktsfullt

                      allvarsam,

som när man

                    tar emot

                                dricksen,

tar han

          pass från en

                            amerikan.

Som geten

                tittar på en affisch

blir ögonen

                 klot

                       för de polska

polissegt

              i elefantiasis.

Var är de ifrån då

                            och de då?

Geografiskt

                   lömska

                              och dolska.

Han vrider inte

                       på huvudet alls

och visar

              överhuvud

                              ingen känsla.

Utan att blinka

                       tar han danskarnas

                                                    pass

och även

             de övriga svenska.

Så plötsligt

                 som den skållats

                                           hans mun

blir strax

              till en kvidande

                                      grimasch,

så tar

        denne tjänsteman

                                   från tulln

itu med mitt

                   knallröda pass.

Och som en bomb,

                              en igelkott,

som en dubbelstriglad

                                   rakkniv,

som en skallerorm

                             med giftigt spott.

Tjugo huggtänder.

                            Två meter liv.

Bärarn

           mångtydigt

                             tecknar.

- Det är gratis,

                      sa blicken,

                                      en varm en.

Gendarmen

                  ser frågvist

                                    på deckarn

och deckaren

                     på gendarmen.

Med njutning

                     såg nog

                                gendarmernas kast

mig hudflängd,

                        korsfäst

                                    med den äran.

För jag har

                 mitt sovjetiska pass

med bild på med

                          hammarn

                                         och skäran.

Jag kunde

                med vargtänder sluka

byråkratin

                och jag spottar och fräser

mot respekt

                  för titlar

                               och skrivklådesjuka

och varje formulär…

                                 Men läs!

Ur vida byxor

                      jag hivar

min oskattbara

                       last i tullzonen.

Läs!

      Avundas!

                     Jag är

Medborgare

                   i Sovjetunionen!

Bild, Vladimir Majakovskij (1893-1930), openculture.com

Att se den omöjliga

målvaktsräddningen.

Volleyskott

i nättaket.

Nickskarvar

tunnlar

väggspel.

Fy fan alltså!

Det är som att se

en Ingmar Bergmanfilm

fast bättre.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still" (1991).

Och så vill Dixi Stadelmann dementera uppgiften om att han har tippat Kalmar FF som vinnare av årets Allsvenska.

- Dixi, förra året tippade du Kalmar. Vad har du tippat i år då?

- Häcken.

- Dixi, om jag hade ett spelbolag skulle jag önska att en miljon ”Dixis” spelade hos mig.

- Årets Allsvenska är bara i sin linda ännu. Tänk på Leicester City!

- Dixi, hur mycket jag än tänker på Leicester, kan jag inte se Hisingens Stolthet vinna Allsvenskan. Inte i år heller.

Tro inte på sagorna man läst för att söva dig

den farliga falska trygghet dom ger

är alltför lätt att beröva dig

Fäst dig inte vid leendet hos den som står över dig

leendet slocknar som stjärnfall den dag

när han inte längre behöver dig

Lite inte på löftena man ger för att snärja dig

löften blir till vapen som vändes emot dig den dag

då du inte längre kan värja dig

Tro inte på sagorna man läst för att söva dig

ödsligt ska dom eka tomma orden

den dag då dom inte längre kan snärja dig

Kent Andersson (1933-2005)

Som jag har skrivit om tidigare är det tråkigt när man blir äldre att alltför många av de människor som gör livet värt att leva försvinner. Kent Andersson är en sådan person. På radion hörde jag en dokumentär om Sonya Hedenbratt (1931-2001) som inte heller finns kvar bland oss. Och visst må det vara så att staden Göteborg växer och är större nu än tidigare, men utan Kent Andersson och Sonya Hedenbratt är staden ändå på något sätt mindre, det känns i alla fall så.

Radiolegenden Frank Gunnarsson, som med sina satirprogram retade upp makthavarna så till den milda grad att makten under en period stängde ner lokalradion i rikets andra stad, (så var det med de vackra högtidstalen om yttrandefrihet och konstnärlig frihet), skrattade och sa i en radiointervju att hans belackare, när radiosatiren brände som en svetslåga i rövarna på dom, tänkte: nu är det dags att sätta sätta stopp för den satans Frank Gunnarsson. Men vad de då inte visste var att det var den omtyckte och folkkäre, Kent Andersson, som ofta skrev den elakaste satiren i programmen.

Bild, Kent Andersson, hisingenftw.se

Det var en fredagskväll

jag cyklade till anslagstavlan.

Laguppställningen var fastsatt

med fyra häftstift.

H.B. Cidden.

Samling lördag kl. 15.00.

Match 16.00

Åbyvallen Läckeby.

Jag cyklade runt i byn

så tillbaka till anslagstavlan.

Jodå, mitt namn stod kvar.

Vid Alvars kafé stod mina kompisar.

Jag föreslog

en titt på anslagstavlan

kanske är det logdans i morgon?

H.B. Cidden stod kvar.

Hela kvällen hade jag en känsla

att mitt namn på högerbacken

skulle suddas bort

att bokstäverna skulle falla ur

laguppställningen och ner på marken.

Det var natt

när jag sista gången stannade

vid anslagstavlan.

I morgon är det allvar

då betyder min markeringsmiss

något för laget.

I morgon blir min brytning

av motståndarens anfall

början till ett motanfall.

Nu är jag med i laget

och har en uppgift.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).

Jag är inte säker på att våren verkligen kommer utan en fotbollsdikt av Cidden, så därför lägger jag in en. Sådär bara för säkerhets skull.

Snart står man där på läktaren igen och ser det rödblå laget springa in på den gröna mattan.

Nato vårt som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn.

Ske Natokommandots

vilja, i himlen

så ock på jorden.

Vår dagliga Natopropaganda,

giv oss i dag

och förlåt oss vår gamla

fredsretorik

såsom vi också förlåta

dem

vi exporterar vapen till.

Och inled oss icke i

alliansfrihet

utan fräls oss från

självständighet.

Ty riket är Natos och

makten

och härligheten i evighet.

Amen

Göran Greider

Nu faller temperaturen,

den är nere på minus två.

Känner på ytterdörren om

den läcker in kyla.

Huset är en dykarklocka.

En undervattenfarkost

som sjunker genom kölden.

Vi går omkring härinne,

i en allt djupare tystnad,

i en allt större spänning,

snart helt utan kontakt

med yttervärldens röster.

Ska förråden räcka? Värmen?

Genom fönstren blänker

svaga rörelser i mörkret:

Vi sjunker mot vintern.

Göran Greider

När jag står och tittar ut genom mitt fönster tror jag mig plötsligt vara förflyttad till Murmansk, en rysk hamnstad vid norra ishavet. Ingenting motsäger denna tanke. Utanför fönstret åker folk skidor på kajen och i hamnbassängen sitter tre män och isfiskar. Vad har vi gjort för att förtjäna denna vinter? Det är bara de underbara sydvästliga antlantvindarna, som hittills i vinter har lyst med sin frånvaro, som kan föra mig tillbaka till Göteborg igen. Kom igen, blås på, vi vill ha vår! (Från en ännu kallare vinter än årets, i alla fall i Göteborg).

Vänta på mig, så vänder jag åter.

Men du måste verkligen vänta.

Vänta, när höstregnen för med sig vemod.

Vänta, när snön yr,

vänta, när det är varmt,

vänta, när andra inte väntar, eftersom de har glömt gårdagen.

Vänta, när breven inte kommer från fjärran platser,

vänta, när alla andra har tröttnat på att vänta tillsammans med dig.

Vänta på mig, så vänder jag åter.

Önska dem inte välgång,

de som är övertygade om att det är dags att glömma.

Låt min mor och son tro att

jag inte längre finns,

låt vänner tröttna på att vänta.

De kommer att sitta vid brasan och dricka beskt vin.

Till minne av min själ…

Vänta. Ha ingen brådska att dricka med dem.

Vänta på mig, så vänder jag åter

för att trotsa döden.

Låt dem som inte väntar på mig säga:

”Han hade tur.”

De kommer inte att förstå hur du, mitt i elden,

genom din väntan räddade mig.

Hur jag överlevde vet bara du och jag

- du visste helt enkelt hur man väntar

som ingen annan.

1941

Konstantin Simonov (1915-1979), efter James F. Gebhardts prosatolkning.

Dikten ovan blev mycket läst och älskad under kriget och är fortfarande en av de mest kända dikterna på det ryska språket.

Konstantin Simonov var en berömd sovjetisk författare som tillbringade ”det stora fosterländska kriget” med att som krigskorrespondent förflytta sig från det ena sovjetisk-tyska frontavsnittet till det andra, medan han för att stödja krigsinsatsen skrev både poesi och prosa såväl avsedd för soldaterna som civilbefolkningen.

Konstantin Simonov, wikipedia.org

Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

”Vara Vit Mans slav” är (tror jag) Sonja Åkessons (1926-1977)mest kända och citerade dikt. Egentligen utgör den första delen i en tvådelad, längre dikt, ”Äktenskapsfrågan”. Den ingick i diktsamlingen ”Husfrid” (1963).

Alla poeter dör förr eller senare och detta faktum gäller deras diktning också. Bara ett fåtal poeters verk har den styrkan att de lever kvar i efterföljande generationers medvetande. Sonja Åkessons dikter tycks vara av den kvaliteten att ständigt nya läsare tar henne till sitt hjärta. Nu senast 2010 tonsattes ett urval av hennes dikter i ett musikaliskt projekt, ”Sonja Åkesson tolkad av”, där artisterna Anna Järvinen, Anna von Hausswolff, Annika Norlin, Britta Persson, Frida Hyvönen, Kajsa Grytt, Lena Swanberg, Lisa Nilsson, Nina Ramsby, Rebecka Törnqvist och Sofia Karlsson klär hennes diktning i musikalisk skrud.

Bild, Sonja Åkesson, wikipedia.org

Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,

suggan snarkar i sin dröm

dröm av dubbelhakor, galtabetar

surnad mjölk och här och där

ett brunt potatisskal,

djupast ner i drömmen glider

strömmar utav blåmjölk

där en flik av grädden ännu döljer

svarta liket av en fluga.

Svinborstnatt,

och suggans långa öron

röjer med en viftning luftens

stilla kamp med den skära stanken

och den mjuka, lösa lukten.

Utanför står natten blå

som en lagårdskarl i nya, blåa kläder.

Svinborstnatt

och denna ljusrött feta värme

fylld av flämtningar ur runda näsor,

rörliga är dessa näsor,

sökande och trevande,

ofta finner de en möglig skula

mitt i strida blåmjölksdrömmen,

djupt på botten ligger alltid

drunknad någon rutten godbit.

Svinborstnatt, o,

på blåmjölksströmmen flyter

kanske något gulvitt svinborst,

slukas kanske utav samma svin

som tappat borstet,

sätter sig i svinets hals -

Svinborstnatt

och kvalmig lukt i stian,

suggan sover i sin vrå,

drömmer tunna blåmjölksdrömmar,

varma som buljong -

kanske ligger djupt på botten

någon drunknad gammal godbit?

En av diktaren och konstnären Elsa Graves (1918-2003) mest kända dikter, ”Svinborstnatt”, ur diktsamlingen ”Bortförklaring” 1948.

Bild, Elsa Grave, wikipedia.org

Först kom de för att hämta kommunisterna,
men jag protesterade inte
för jag var inte kommunist.

Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket,
men jag protesterade inte
för jag var inte fackföreningsman.

Sedan kom de för att hämta judarna och zigenarna,
men jag protesterade inte
för jag var inte jude eller zigenare.

Sedan kom för att hämta de homosexuella,
men jag protesterade inte
för jag var inte homosexuell.

När de sedan kom för att hämta mig,
fanns ingen kvar som kunde protestera.

                      Martin Niemöller

Martin Niemöller (1892-1984) var tysk präst och tog ställning mot den bruna högern under nazitiden. Den danska prästen och Danskt Folkepartis ideolog, Jesper Langballe (1939-2014), däremot spred hatets läror i vårt grannland genom sitt stöd för uttalanden om att muslimska fäder både våldtar och slår ihjäl sina döttrar.

Som spöken, levande eller döda, med namn som Goebbels, Haider, Le Pen, Bossi, Åkesson, Kjaersgaard…, marscherar den bruna högern genom Europa igen. Dessa hatets kolportörer… Har vi inte lärt oss någonting?

Bild, Martin Niemöller, wikipedia.org

Våren ligger öde.

Det sammetsmörka diket

krälar vid min sida

utan spegelbilder.

Det enda som lyser

är gula blommor.

Jag bärs i min skugga

som en fiol

i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

Tomas Tranströmer (1931-2015)

Diktaren är död, hans ord lever för alltid. Att läsa hans dikter är som att fiska på ytan av en gammal övergiven vattenfylld gruva. Ytan är känd och överblickbar, det mörka djupet är oändligt.

bild, wikipedia.org

II (strof 2)

Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det

plötsliga draget.

Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två

enårade banditer.

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de

borde skickas

till mineralogiska institutionen i Padova för analys.

Meteoriter!

För tunga för att vila, de kan bara sjunka genom

framtiden ända ner

till brunskjortornas år.

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

Tomas Tranströmer ur diktsamlingen Sorgegondolen (1996)

Den historiska bakgrunden till Tranströmers dikt är att vid årsskiftet 1882/1883 besökte Liszt sin dotter Cosima och hennes man, Richard Wagner, i Venedig. Wagner dog några månader senare. Under denna tid komponerade Liszt två pianostycken som publicerades under titeln ”Sorgegondol”.

Det som jag har fastnat för i ovanstående dikt är ackorden ”som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys”. Det är ju inte varje morgon näktergalen sjunger i öronen när man stiger upp. Ibland, kanske alltför ofta, hör man istället de tunga ackorden, när man sätter fötterna på sovrumsgolvet och sedan reser sig för att ta sig an en ny dag.

På festen där man

diskuterade Hamletuppsättningen blev de generade

när hon sa att hon verkligen arbetar som vårdbiträde.

Alla klagar på socialrealismen,

Men ingen gör något åt den.

Göran Greider

Strupen brinner. Jag springer, springer,
men idag är allt som igår.
De har oss i fällan, de har oss i fällan.
Vi springer i cirkel, i blodiga spår. De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Kampen är ojämn. De skjuter ur bakhåll,
och ingen darrar på handen idag.
De stänger vår frihet med röda flaggor,
de känner vargarna och vargarnas lag,
de vet att vi alltid följer flocken,
att när vi var ungar och mor gav oss di,
så fick vi i oss med modersmjölken
att röda flaggor går ingen förbi!

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Våra ben är snabba och käftarna starka,
så svara mig ledarvarg, svara mig du,
varför låter vi oss hetsas och slaktas,
varför lyder vi flockens tabu?
Vi kan inte, får inte bryta mot lagen.
Min stund är inne. Jag blundar när
han som ska bli mitt öde
ler och lyfter sitt blanka gevär.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom.
Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut.
Min livstörst var starkare än flockens lagar,
nu hör jag jägarnas förvånade tjut, och strupen brinner, jag springer, jag springer,
men allt är inte idag som igår.
Jag var i fällan men bröt mig ur den,
och utan byte får jägarna stå.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij (1938-1980), skådespelare, poet och vissångare.

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer.

bild, ryskt frimärke med Vysotskij, wikipedia.org

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

                      Gunnar Ekelöf ur Färjesång (1941)

bild, Gunnar Ekelöf, wikipedia.org

Tennsoldaten bestiger trähästen

och rider bort under kyrkohällen.

Den uppstoppade örnen svävar

med väldiga vingslag över fältet.

Det rätta är evigt. Medborgare,

jag repeterar, medborgare.

Må städer och byar brinna.

Må städer och byar brinna.

Dikten skriven av Werner Aspenström (1918-1997), författare och dramatiker och medlem i Svenska Akademien (stol nr 12).

Intimt förknippat med demokratin är ett försvar grundat på allmän värnplikt. Vi behöver inga ”tennsoldater” i civiliserade samhällen. Nej, fria, starka och ifrågasättande soldater, med olika yrkesbakgrund och från alla sociala skikt, det är en försäkring mot våldsmissbruk.

USA:s imperialistiska och orättfärdiga krig i Indokina gick inte att upprätthålla när liksäckarna  inte bara fylldes av fattiga svarta och vita ungdomar;  när även barn till de privilegierade skickades hem till USA som döda, blev protesterna till slut för starka. Detta ”problem” har nu imperiemakten åtgärdat genom att införa yrkessoldater, istället för värnpliktiga.

Bild, USA-soldater i Vietnam, wikipedia.org

Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen
vi dricker den om middagen och morgonen vi dricker den om natten
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i skyn där ligger man inte trångt
En man bor i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
han skriver det och går ut framför huset och stjärnorna blixtrar
han visslar hit sina hundar
han visslar fram sina judar låter gräva en grav i jorden
han befaller oss spel upp nu till dans

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om morgonen och middagen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker
En man bor i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit vi gräver en grav i skyn
där ligger man inte trångt

Han ropar stick djupare i mullen ni där ni andra spela och sjung
han griper efter järnet i bältet han svingar det hans ögon är blå
stick spadarna djupare ni där ni andra fortsätt spela till dans

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen och morgonen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit han leker med ormar

Han ropar spela ljuvare döden döden är en mästare från Tyskland
han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften
då har ni en grav i molnen där ligger man inte trångt

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland
vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker
döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått
han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften
han leker med ormar och drömmer
döden är en mästare från Tyskland

ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit

                      Paul Celan

Jag vet att det inte finns något så enkelt som ett kulturellt vaccin mot nazismen/fascismen, men om det hade funnits, så är jag säker på att Paul Celans sorgedikt ”Dödsfuga” och Primo Levis Auschwitz-skildring ”Är detta en människa” hade varit bärande ingredienser i ett sådant. Hade jag haft något att säga till om i frågan skulle inga ungdomar lämna det svenska utbildningssystemet utan att ha läst Celan och Levi.

Paul Celan (1920-1970), poet och översättare, rumänsk jude som flydde nazisternas utrotningspolitik och tjänstgjorde som sjukvårdare i sovjetiska Röda Armen under det andra världskriget.

bild, famousauthors.org

Primo Levi (1919-1987), kemist och författare, italiensk jude och motståndsman som överlevde Auschwitz.

 

bild, theguardian.com

 

 

 

Både Celan och Levi ändade sina liv med självmord.

Vi har några döda poeter som är riktigt folkkära: Fröding, Ferlin och Dan Andersson är dem jag kommer på spontant. Kanske Taube, Tranströmer, Karin Boye…

Men om en levande poet skall tillskrivas denna hederstitel, ”folkkär”, så är det nog bara Bruno K. Öijer som kommer i fråga (kanske Göran Greider också, när jag tänker efter). Nåväl Bruno K. Öijer har i dagarna kommit med en ny diktsamling: ”Och natten viskade Annabel Lee”. Jag har inte köpt den (ännu?). Men nedan kommer en tidigare favoritdikt.

jag var ett barn

som gick undan

satt gömd någonstans

och hörde dom vuxna

gräla och plåga varandra

det var sommar

på himlen växte moln

myggorna surrade

längs min arm kröp en skugga

och det blev plötsligt kallt

mörkt och kallt

som om någon

skruvat ner veken i jorden

Dikt utan titel av Bruno K. Öijer, ur diktsamlingen ”Dimman av allt”, 2001.

”Det blev plötsligt kallt, mörkt och kallt som om någon skruvat ner veken i jorden”. Var och en får kämpa med sitt personliga mörker. Det är människans lott. Men när vårt kollektiva mörker blir så påtagligt som idag, då historiens likstankskalla andedräkt, i det Europa som bara vill glömma, på nytt sveper in städernas gator nattetid och när försåtlighetens ord i parlamenten åter manar, är det dags att vakna.

Bruno K. Öijer, svt.se

Han förstärkte golvet, sågade upp taket

och satte dit en cab-ställning från en Camaro.

Framstolarna kommer från en Honda.

Framtill finns en ribbgrill, på sidorna gälar

och där bak en vinge: allt är lackerat i vit pearl.

Han har garage ihop med T.

Han säger att han vill göra något eget, något

annorlunda; då låg Volvon nära till hands

att jobba med, det är lätt att få tag på delar

till en Volvo 142, årsmodell –75.

Han har vunnit ett europeiskt pris:

kännare säger att det är ett mästerverk.

I gräset, på knä framför bilen,

med prispokalerna uppradade på motorhuven,

ser en barndomsvän rakt in i kameran;

det ser ut som om han har en prilla under läppen.

En ovanligt hygglig kille; vi var klasskamrater i nio år.

Av misstag satte han och en kompis eld

på en lada; en jättelik eldsvåda synlig över orten.

Morsan, ensamstående, kom långt norrifrån;

de hade det rätt dåligt ställt.

Skolan intresserade honom inte speciellt,

och där nånstans skildes vi åt.

Jag minns hans märkvärdiga lugn, en sån

som ungar snabbt får förtroende för.

Lokaltidningens fotograf har nog

fångat allt det där rätt bra.

Det måste vara tio år sen jag såg honom.

Varför berättar jag det här?

Den där Volvon ser overklig, drömlik,

nästan kuslig ut där den står under lövträden

som säkert redan börjat gulna.

Förr eller senare, jag vet det, kommer

jag att drömma om den där bilen.

Jag byggde om ett språk, han en biljävel.

                      Göran Greider ur diktsamlingen Ombyggd Volvo

Själv har jag aldrig ägt någon ombyggd Volvo, men minns väl mina två första bilar, båda Volvo, trots att många år har förflutit. Den första, en Volvo 244 GLT av 1981 års modell, med en härlig sång i den raka fyran, fick ett tråkigt slut, då den skrotades alldeles för tidigt efter att den blivit påkörd av en äldre man. Den andra, också en GLT men av 1983 års modell, med en sexa från Renault, var en mindre positiv upplevelse. Den drack bensin som en törstande i öknen dricker vatten när sådant äntligen finns att tillgå. Fyrans sköna sång saknades också. Visserligen drog den turbinlikt och mjukt iväg på låga varv, men sedan när man väntade på kraften i det höga registret, fanns det ingen att få. Kort sagt en ganska stum och tråkig motor.

Och här var det meningen att jag skulle göra en analys av Greiders dikt, men bilnostalgin slog till med brutal kraft. Likt en gammal cowboy, som minns sina hästar, återkommer mina gamla bilar. Fina kamrater var de, de flesta i alla fall.