dixistadelmann.se

Jag minns inte när jag skrattade sist, har liksom inte funnits någon anledning på sistone. Jag ligger och läser Cormac McCarthys roman ”Guds Barn” och inte väntar jag mig någon humor från den författaren - våld, sorg och smärta är snarare hans domäner - så därför är jag helt oförberedd, ja närmast försvarslös när jag läser ett avsnitt som får mig att bryta samman i ett skrattanfall som får tårarna att spruta. Läs!

”Det påminner mig om det där tivolit dom hade uppe i Newport en gång. Det var en karl där uppe som hade en apa, en gorilla eller vad det var, som var så här hög ungefär. Den var nästan lika lång som Jimmy där borta. Dom hade en sorts boxningsring och så fick man ta på sig boxhandskar och kliva upp i ringen och om man lyckades hålla sig kvar där med apan i tre minuter så fick man femtio dollar.

I alla fall så var jag i sällskap med några grabbar, och dom var på mig och tjatade och tjatade. Jag hade en liten tös vid armen som tittade upp på mig som en klubbad kalv eller nåt. Och så grabbarna som hetsade på. Vi hade nog druckit lite whisky också, jag minns inte. Hursomhelst så tog jag mig en titt på apan och så tänkte jag: Varför inte. Han är mindre än mig. Dom hade honom i en kätting där uppe. Jag minns att han satt på en pall och tuggade på ett rödkålshuvud. Och så sa jag: Ja för fan. Och så räckte jag upp handen och sa till karln att jag skulle pröva på det.

Jaha, och så tog dom in oss bakom ringen och satte på mig handskarna och alltihop, och karln som ägde apan, han sa: Men slå inte till honom för hårt för i så fall blir han förbannad och då kan du hälsa hem. Jag tänkte för mig själv: Äh han försöker bara bespara apan ett kok stryk, det är vad han försöker göra. Försöker skydda sin investering.

Hursomhelst så gick jag fram och klev upp i ringen. Jag kände mig ganska dum med alla mina kompisar som stod där och tjoade och gick an men så tittade jag ner på tösen jag hade med mig och blinkade åt henne och vid det laget tog dom ut apan. Han hade munkorg på sig. Han liksom synade mig. Och sen så ropade dom ut våra namn och alltihop, jag har glömt vad apan hette, och sen så slog den där karln på en stor gonggong och då stegade jag fram och cirklade runt apan. Visade honom lite fotarbete. Han såg inte ut som om han tänkte göra något särskilt så jag körde fram näven och gav honom en sittopp. Han bara tittade på mig liksom. Jaha, och så backade jag och tog sats och drämde till honom igen. Boxade till honom mitt på sidan av huvet. När jag hade gjort det ryckte huvet hans bakåt och han blev liksom konstig på ögona och jag sa: Jaha ja, det här går ju som smort. Nu hade jag dom femtio dollarna som i en liten ask. Jag duckade och trampade runt och skulle just drämma till honom igen men den här gången hoppade han rakt upp på huvet på mig och stack in foten i munnen och slet närapå av mig käken. Jag kunde inte ens ropa på hjälp. Jag trodde aldrig dom skulle få undan apjäveln.”

Cormac McCarthy ur romanen ”Guds Barn”

Hade jag inte vetat att det var McCarthy som hade skrivit ovanstånde hade jag aldrig kunnat tro att det var han. Jag hade snarare gissat på Fritiof Nilsson Piraten i ”Bombi Bitt och jag”.

Hur ”Guds Barn” är som roman? Som allt annat jag har läst av McCarthy (”Blodets meridian” och ”Vägen”): Högsta klass! Men vänta er ingen mer humor i ”Guds Barn”; det är en fruktanvärd historia.

Hellre än att leva i mörkret föredrar jag att glänta på dörren till sol och sommar. Ur minnesbanken hämtar jag en glasresa från 2011.

Resan är som bäst när man väl har kommit hem. Då återstår att bearbeta, strukturera och kategorisera upplevelserna så att de blir en del av en själv. Jag är just nu inne i en sådan process efter den årliga resan i glasriket.

Höjdpunkten var nog besöket på det nya glasmuseet i Boda. Det var en härlig odyssé genom den svenska glashistorien som man bjöds på. Mycket av glasobjekten har man ju i och för sig sett tidigare, men när de sammanställs så här, ser man det mesta i nytt ljus. Ändå var kanske historierna kring det gamla glasbruket i Boda det som berörde mest. Vad sägs om den gamle glasblåsaren Albin, som i mitten av 1940-talet fick Patriotiska Sällskapets guldmedalj (fint ska det va), för lång och trogen tjänst. Albin var inte den ”lättimponerade” typen, så när han blev tillfrågad efter några dagar i Boda, varför han inte bar sin fina guldmedalj, svarade han: ”Ja hängde den på suggan. Ja töckte att hon också behövde lite oppmuntran.”

Annars hade Albin en speciell böjelse för pottor. Dessa tillverkade han i alla olika modeller så fort han fick chansen. Vad var glasblåsarjobbet på Boda glasbruk annat än en födkrok; det var på nätterna, när de andra sedan länge hade gått hem för dagen, Albin, ugnen och glasmassan i konstnärlig symbios producerade underbara, obeskrivligt härliga pottor. När den unge dynamiske Erik Höglund dök upp som formgivare i Boda sägs det att han bildade lag med Albin i ”pottseanserna” på nätterna.

Albin har på order av den i glasriket legendariske brukschefen Erik Rosén förärats en skulptur ritad av Bertil Vallien. Den står sedan 1970-talet i parken i Boda.

En annan av de mer färgstarka karaktärerna runt det småländska glaset var Bengt Heintze i Kosta. Jag tog med stor glädje del av Hans-Olof Lundmarks bok, ”Mäster Bengt Glaslegenden” (givetvis inköpt i glasriket). Boken handlar om Bengt Heintze, mästaren i glas på glasbruket i Kosta. När Vilhelm Moberg fyllde 70 år fick han en glasfallos utförd av Heintze i gåva. Följande är en del av Mobergs tackbrev till ”glasblåsarmästare Bengt Heintze”: ”Mitt varmaste tack för Värendsk Glas-Phallos – den present som beredde mig mest glädje vid mitt besök i Växjö nyligen! Den är ju en bild av mina hedniska förfäders Gud, kring vilken de dansade i glädjeberusning och sensuell yra! Denna gåva kommer hädanefter alltid att pryda mitt skrivbord.”

Annars är väl min favoritanekdot ur boken denna: Den gamle kungen var på besök i Kosta 1954.

- Du är inte svensk, sade kungen.

- Jodå, svarade Heintze lite förnärmad. Mer än kungen. Vår släkt kom till Sverige före er!

- Jag menade inte så, sade kungen lite skamset. Du har inget svenskt namn.

Som sagt, han kunde vara rätt bitsk den gode Heintze!

Nedan en vas av Erik Höglund (1932-1998) ur min egen samling. Blå glasmassa med sigill, signerad H761/225. Tillverkad på Boda under 50 till 60-talet. H = Höglund, 761 = modellnummer, 225 = ungefärlig höjd i mm.

- Jag lyssnar på Gud. Ja alltså inte de kyrkliga svartrockarnas Gud, utan Robert Zimmerman.

- Robert Zimmerman?

- Ja, Bob Dylan! Bob Dylan, Bob Dylan, Bob Dylan, Dylan, Dylan, Dylan.....

- Dylan?

- Ja, Dylan Thomas, poeten från Irland, som Robert Zimmerman tog sitt artistnamn efter!

Dylan Thomas som skrev: "När jag har blivit rik; har fått en egen cykel och har råd att dricka öl till frukost - då tänker jag sluta skriva poesi och rätt och slätt vara motbjudande".

- Jaså, det är därför du har slutat skriva poesi och börjat blogga

bild, Dylan Thomas och Bob Dylan, walesonline. co.uk

Jag har blivit sängliggande en tid på grund av en skada och då får man möjlighet att fundera. Antingen kan man tänka på vår fula, förvridna och sjuka samtid, eller så kan man tänka på….. – svensk glaskonst! Jag tänker helst på det sistnämnda. En anledning kan ju vara att min tradition att varje sommar besöka det svenska glasriket av olika anledningar har brutits de två senaste åren.

”Glasriket”? Ja, man kan ju fråga sig om vi ens har kvar ett glasrike nu när vi lät en dyrkad entreprenör lägga ner vår svenska kronjuvel till glasbruk. Orrefors finns inte längre; smaka på den: ORREFORS FINNS INTE LÄNGRE!

Jaså, ingen bryr sig? Varför i helvete skall vi ha hundratals JAS-plan när vi inte har något att försvara? Vi är ju helt kulturlösa. Vi är som en hop drogade ungar i alla åldrar som rasar runt på ett USA-ägt köpcenter där allt kostar en spänn. Först till kvarn får först mala. Var ligger kassan?

Nog med magsurhet nu, bättre att fundera på en glasutställning jag såg på Glasmuseet i Växjö 2010. Nedanståend text skrev jag då. Håll till godo!

bild, smalandsmuseum.se

 

 

 

 

Jag har som så många andra läst romanen ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson. Ja, det var faktiskt ganska länge sedan nu, men därefter har denna text blivit liggande. Det gör ont att peta sina högt aktade föredömen av piedestalen.

Lena Andersson, författaren, kulturjournalisten och debattören är en blixtrande intelligent intellektuell med stor integritet. Lena Andersson är nästan lite av min idol. I mitt liv har hon varit något av en ledstjärna ända sedan jag läste hennes skarpa, då nyutkomna roman, ”Var det bra så?”. Sedan lyssnade jag med stor njutning på hennes tre sommarprogram i radions P1, det första om klass, det andra där hon dissekerade jesusgestalten i Bibeln och det tredje som helt var en skönlitterär berättelse. I jesusprogrammet lyckades hon med konststycket att skapa en folkstorm av härliga dimensioner. Starkt jobbat!

Andersson är så intelligent att man ibland skäms för sig själv. Och därför: Varför skriver hon sånt här? Jag menar: Både hon som författare och den kvinnliga huvudpersonen är ju för intelligenta för att slösa bort sina liv på ett arrogant gubbarsel. Varför låter de sig förnedras? Detta är min första tanke, men sedan tänker jag vidare. Mannen kvinnan åtrår är väl som alltför många män är. Hon planerar för en närmare relation, kanske livslång. Han ser henne som en tillfällig fysisk erövring och verkar efteråt närmast ointresserad. Är det ett brott? Och som för att understryka vilket dåligt och arrogant stycke man han är, har han felaktiga politiska åsikter också (omoralisk och slapp vänsterintellektuell). Nej, en bättre och framförallt tyngre roman från Lena Andersson väntar jag mig nästa gång.

Vadå? Om jag inte vet att hon har skrivit ytterligare en roman med samma huvudperson? Det har jag förträngt! Om jag tänker sluta läsa Lena Andersson? Aldrig! Det är hon för skarp för.

bild, Lena Andersson, sverigesradio.se

I min ungdom gillade jag tjocka böcker. Jag hade framtiden för mig och kunde leva i långa berättelser. Nu när jag är äldre känner jag att det är så många böcker jag måste hinna med. Tiden är utmätt. Nu står min håg till tunna böcker och jag kan komma på mig själv när jag läser att jag redan tänker på nästa läsupplevelse.

Men nu har jag läst en bok som jag hoppades aldrig skulle ta slut, vilken läsupplevelse! Det var som förr i tiden, helt uppslukad av en berättelse som man vill njuta av länge, och som så ofta är det så att verkligheten överträffar dikten.

Vad är det då jag har läst? Jo, jag har läst ”Århundradets Sommar 1913” av Florian Illies. Är det en roman? Nej. Poesi? Nej, inte det heller. Facklitteratur? Icke. Det är en berättelse om ett visst år. Året är märkesåret 1913. Året innan en borgerlig värld gick under i det första stora världskriget. Historien skildrar vad kungligheter, politiker, revolutionärer, men framförallt de stora europeiska kulturpersonligheterna (författare, konstnärer och tonsättare), hade för sig detta år. Författaren har fått sin historia genom att studera historiskt material. Sedan följer man som läsare alla dessa människor månad för månad tills året är slut.

Hur är boken skriven? Ja, tänk er en bok som är skriven av Claes Hylinger, John Kennedy Toole och Fritiof Nilsson Piraten tillsammans. Kan det bli bättre? Så roligt har jag inte haft sen Margaret Thatchers begravning….. Usch, jag är en så dålig människa. Jag tar tillbaka vad jag nyss skrev. Så roligt har jag inte haft sen – ja, jag vet inte när. Jag får tacka min gode vän bilarbetarn, som gav mig boken, för denna läsupplevelse.

Kan jag då komma med någon form av negativ kritik efter allt det positiva jag har skrivit? Ja, det är inte mycket av ekonomiska, politiska och sociala strukturer i skeendet som beskrivs. I stort sett allt är väldigt personcentrerat och knutet till de härskande klasserna. Om den fjättrade jätte som snart kommer att spränga sina bojor? Ingenting. Men det är symptomatiskt för tiden. Den arbetarklass som bar samhällsbygget på sina axlar och som gav bokens huvudpersoner möjlighet att leva sina privilegierade liv skulle få vänta några år till innan den träder in som politiska subjekt på den politiska arenan.

En tanke slår mig nu när jag skriver om boken: man kanske inte skall förbanna livet för att man föddes till en medelmåtta, när man läser hur alla dessa genier levde sina liv. Satan, vad de betedde sig. Livet blir inte riktigt det samma efter att jag har läst Illies bok. Försök att se en målning av Gustav Klimt, eller försök att läsa en dikt av Georg Trakl, som om du inte hade läst ”Århundradets sommar”, det är nog stört omöjligt.

Citat ur boken, (sid 93):

”Gustav Klimt, femtioett, bor fortfarande hemma hos mamma. Efter frukosten åker han ut till Fieldmuhlgasse 11. Där målar han och där lever han, på dörren har han skrivit G.K. med krita och ”Knacka hårt”. Överallt på golvet ligger det skisser, överallt står stafflier med linnedukar. När han anländer om morgonen väntar kvinnorna redan utanför dörren, de längtar efter att klä av sig för honom. Medan han står där framför duken har han ett halvt dussin nakna kvinnor omkring sig. De släntrar, slappar, latar sig, tills han med en kort nickning kallar en av dem till sig. Han är naken under sin vita målarrock.. Det är för att han skall slippa slita av sig en massa kläder när en modell har intagit en extra förförisk ställning och lusten blir för stark. Men han är alltid tillbaka hos mamma i god tid till middagen, eller också går han på teater med Emilie Flöge. När Klimt dör väcker fjorton av hans före detta modeller faderskapsmål.”

Citat ur boken, (sid 94):

”Georg Trakl våren 1913, det är ett drama av ett alldeles eget slag. Hur han som i trans snubblar omkring här i tillvaron, bara till hälften född, säger han till en vän. Han super upp sina pengar, tar Veronal och andra tabletter och droger, super ännu mer, rasar, skriker som ett barn, älskar sin syster, hatar sig själv för det och hela världen också. Han försöker bli apotekare. Det blir ingenting av det. Han försöker leva normalt. Det går förstås också om intet. Och däremellan skriver han de vackraste, mest förfärliga dikter. Och brev som detta: ”Jag längtar efter den dag, då själen inte längre vill bo i denna osaliga kropp, förpestad av tungsinne, då den bestämmer sig för att lämna denna föraktliga varelse av avföring och förruttnelse, som bara är en alltför sann spegelbild av ett gudlöst, fördömt århundrade.” Det är ett brev till Ludwig von Ficker, Trakls mecenat, ställföreträdande far, ja vän, om man nu kan ta det ordet i sin mun när det gäller Trakl. Hans förläggare också, för det är von Fickers tidskrift Der Brenner som först publicerar Trakls förtvivlade litanior. Utan hopp och utan mål irrar Trakl mellan tre platser. Salzburg är ”den murknade staden”, Innsbruck den ”råaste och tarvligaste staden”, Wien, slutligen, ”skitstaden”. Österrike, en avskyns Bermudatriangel. På tåget kan han inte sätta sig för då får han en människa mittemot, och det står han inte ut med. Därför gungar han alltid i gången, skyggar med blicken, jagad. Om någon tittar på honom börjar han svettas så mycket att han måste byta skjorta bär han kommer hem.”

Bild, ”Århundradets Sommar”, Florian Illies, sverigesradio.se

- Finns Gud?

- En motfråga: Fanns Auschwitz?

- Auschwitz fanns. Auschwitz finns.

- Var fanns Gud i Auschwitz?

Varför brinner inte längre upplysningstidens ljus? Varför är det så mörkt i de mänskliga vrårna?

bild, Voltaire, wikipedia.org

I år är det fyrtio år sedan Vietnamkriget tog slut (1975). Supermakten USA och deras lydregimer förlorade kriget i Indokina.

I vår såg jag en fotoutställning på Göteborgs Konstmuseum, Hasselblad Center, där en amerikansk kvinnlig fotograf med vietnamesiskt ursprung, An-My Le (född 1960), visade bilder föreställande USA som militär supermakt och där bilder från Vietnam hade en central plats.

Efter utställningen har jag länge gått omkring med en dålig känsla i magen. Varför? Jo, utställningen och mycket annat i vår USA-styrda värld är ett bra exempel på hur Vietnamkriget beskrivs idag. Hur kan en nation, som bedrev ett fruktansvärt grymt och i många stycken brottsligt krig och till slut förlorade kriget, ändå stå som segrare när det gäller hur kriget ska beskrivas? Ja, svaret på denna fråga är nog att det kan bara en nation som är världens enda supermakt och som till stora delar styr övriga världen genom direkta och indirekta metoder.

En del av utställningen, med namnet ”Charlie Don´t Surf”, presenteras med orden: ” Under Vietnamkriget var Zippo-tändare oumbärliga för amerikanska soldater. Många lät gravera dem med personliga motiv och texter, ofta medan de var i Vietnam. När relationen återupprättades med USA i mitten av 1990-talet öppnades Vietnam upp för turism. An-My Le lade märke till en ny typ av souvenirer – kopior av krigsperiodens Zippo-tändare. Hon började samla dem och inspirerades att skapa dessa teckningar som ännu ett sätt att bearbeta minnen av kriget. Seriens titel anspelar på en replik ifrån Francis Ford Coppolas film ”Apocalypse Now”.” Sedan visas bilder på dessa omtalade Zippo-tändare utan andra kommentarer.

Jag växte upp med Vietnamkriget och följde det intensivt via svensk media. Min politiska världsbild har till stora delar sin grund i detta krig. Som liten pojk (född 1962) såg jag polischefen i Saigon med sin lilla blanka revolver skjuta en tillfångatagen obeväpnad och bunden gerillakrigare från FNL i huvudet från ett centimeteravstånd. Hjärnan sprutade ur huvudskålen som en fontän. Jag såg i andra TV-bilder den lilla nakna flickan springande från den napalmbombade byn med brinnande napalm på ryggen. Dessa bilder glömmer jag aldrig.

Är det något som har format min och många andras bild av Vietnamkriget så är det elden. Det finns bland annat en berömd amerikansk Vietnamskildring med namnet ”Eldens fält”, skriven av krigsveteranen James Webb. Jag har precis läst en djävulsk skildring av Vietnamkriget skriven av en amerikansk journalist och historiker, Nick Turse, som har skakat om mig totalt. Bokens titel är ”Döda allt som rör sig”.  På bokens framsida finns ett fotografi av en brinnande Vietnamesisk by antänd av amerikanska soldater. Här kommer Zippo-tändaren in som en beståndsdel i vad jag kallar eldens hierarki: Napalmbombens eldstorm med sin brinnande kletiga gelé. Fosforbomben/granaten vars splitter inte gick att släcka (så länge det fanns syre så brann fosforen) och som brände sig rakt igenom människokroppen. Eldkastaren som kunde bäras på ryggen av en enskild soldat och som spred eld i byarna. Och till sist Zippo-tändaren som i stort sett alla amerikanska soldater hade och som användes för att tända på stråtaken i de vietnamesika byarna. Det som inte napalmbomberna, fosforbomberna/granaterna eller eldkastarna redan hade förintat, brann slutligen efter att amerikanska soldaters händer med Zippo-tändare hade spridit elden.

Men på Hasselblad Center finns inget som skall ge upphov till sådana jobbiga tankar. Här är allt kliniskt rent och bara konstnärligt. Här blir Zippo-tändaren endast ett konstföremål utan något problematiskt sammanhang. Vietnamkriget? Det var ju så länge sedan. Var det inte ett krig som USA till slut vann? Man höll rent mot kommunismen. Förresten, glöm det! Nu är det bara vacker konst! USA-krigen runt om i världen bara fortsätter, som om Vietnamkriget aldrig hade utkämpats.

bild, adlibris.com

Jag måste få tacka den italienske regissören Paolo Sorrentino för att han i sin film från 2013 ”Den stora skönheten”, löste en filmgåta för mig som jag har tänkt på länge. Filmgåta? Ja, hur står man ut med att se en film av Woody Allen? Jag har aldrig kunnat uthärda amerikanens småborgerliga, pladdriga självupptagenhet som alltid reproduceras i hans filmer.

Lösningen: Sorrentino gjorde en italiensk film och flyttade handlingen från New York till den nästan outhärdligt vackra italienska huvudstaden, sedan gjorde han sin film som om Federico Fellini (1920-1993) med sitt burleskeri, Luis Bunuel (1900-1983) med sin satiriska svärta och Andrej Tarkovskij (1932-1986) med sin otroliga förmåga att göra bilder som lever för alltid, hade samarbetat i filmskapandet.

Amerikanerna gav Sorrentinos film, ”Den stora skönheten”, en Oscar 2014 för bästa utländska film. Det var nog bara för att de tyckte sig känna igen Woody Allen i italienarens film. En Allen som Sorrentino hade lyckats göra sublim, hur omöjligt det än låter. Sedan förstod nog inte den amerikanska juryn filmens svärta. Jag tror de upplevde filmens innehåll som eftersträvansvärt. Men vad vet Dixi Stadelmann? Han är ju som alltid antiamerikan!

Jag sitter och njuter av en utmärkt italiensk film och kommer att tänka på – Woody Allen! Jag hoppas att inte Sorrentini blir förnärmad. Usch, jag borde tvätta min förstörda hjärna med stålull!

bild, jpsmedia.se

Jag hör på radion att den tyske författaren och nobelpristagaren i litteratur (1999) Gunter Grass (1927-2015) är död och eftersom han är en av mina stora favoriter tänker jag direkt att jag måste skriva om honom i min blogg. Då hör jag den smått geniale medarbetaren på kulturradion i P1, Gunnar Bolin, karaktärisera Grass för en svensk publik som en blandning av Göran Greider och Per Olov Enquist. Hjärtat i mitt bröst slår ett extraslag och jag tänker: Vilken tur jag har att jag har läst honom; tänk om jag hade fått en för mig okänd författare presenterad som en blandning av Greider och Enquist. Då hade mitt hittillsvarande liv varit helt förspillt!

Har man inte läst Grass är det bara att börja jaga hans böcker. Läs ”Blecktrumman”, ett verkligt mästerverk, eller ”Flundran”, eller ”Katt och råtta”. När man har läst Blecktrumman kan man sedan se Volker Schlöndorffs fantastiska film ”Blecktrumman” (1979) som faktiskt är lika bra som Grass roman. Jag tror inte jag kan komma på något annat exempel på att en fantastisk roman blivit en lika bra film.

En annan nobelpristagare i litteratur (2001) som jag läste i början av 1980-talet är V.S. Naipaul. Romanen med namn ”Där floden flyter förbi” upplevde jag som en anomali i sin tid. Här pläderade författaren för att tredje världen inte var fattig på grund av den rika världens kolonialism och imperialism, utan för att de styrande och inflytelserika i de fattiga länderna helt enkelt var odugliga och tämligen lata. I dessa tider som nu råder kanske man kan komma undan med sådana åsikter, men när jag läste romanen i början av 1980-talet, var det i alla fall för mig, och säkert för många andra också, närmast chockerande tankar. Och hos författaren Naipaul finns knappast någon förmildrande humor, bara gamla sura högerståndpunkter.

I ett nobelsamtal, i samband med att Gunter Grass fick nobelpriset i litteratur, där även Naipaul deltog, höll det på att sluta med handgripligheter mellan Grass och Naipaul. Naipaul envisades med att kalla Grass för idealist i en ton som om det vore ett brott att vara idealist, detta trots att Grass vädjade om att inte ständigt tillskrivas detta epitet av Naipaul. Till slut tröttnade emellertid Grass och hotade Naipaul med stryk genom orden: ”kallar du mig idealist en gång till kommer jag att uppträda mycket fysiskt mot dig”.

bild, Gunter Grass, wikipedia.org

 

Det finns människor som talar på utandning. Så länge de har luft i lungorna och syre i hjärnan så går munnen. Då det är svårt att hinna med att tänka samtidigt får nog de flesta av dessa snabb- och långpratare karaktäriseras som pladdrare. Antonio Lobo Antunes skriver som dessa talar, på utandning. Så länge det finns syre kvar i hjärnan skriver han frenetiskt, fram till nästa inandning tvingar honom att ta en kort paus, innan han drar igång igen. I alla fall får jag som läsare den bilden då jag läser hans ursinniga roman, ”De förrådda”. Är han då en pladdrare? Aldrig! Skriver man lika fräckt och med samma självförtroende som Vladimir Majakovskij (1893-1930), besvärjer man döden och meningslösheten med den fysiska kärlekens uttryck, samtidigt som man inser likt Charles Baudelaire (1821-1867) att köttet snart skall smälta i förruttnelse och likmaskangrepp och matar man ut texten som James Joyce (1882-1941) i ett ocensurerat medvetandeflöde, kan det väl inte bli annat än bra, särskilt inte som brygden är upphettad av en blåslampa driven av en högoktanig vrede.

Den portugisiske författaren Antonio Lobo Antunes tjänade liksom sin romans huvudperson den europeiska kolonialmakten Portugal i det orättfärdiga kriget i Angola på 1970-talet. När jag skriver detta känner jag plötsligt hur gammal jag är och hur annorlunda Europa då såg ut. Järnridån känner säkert dagens unga till, men hur många vet att vi i dåtidens Europa hade USA-stödda fascistdiktaturer runt medelhavet. Antunes tvingades uppleva en av dessas (Portugal) dödsryckningar i de afrikanska kolonialkrigen, vars konsekvenser skulle utmynna i Nejlikornas revolution 1974. De två andra fascistdiktaturerna, Spanien och Grekland, skulle också falla inom några år.

Denna roman är nödvändig att läsa idag, när vuxna människors favoritfilm är en Disney, när favoritromanen är en undomsbok i en vampyrserie, när fritiden i övrigt spenderas omväxlande med en amerikansk TV-serie eller i ett dataspel och när man tror på propagandan som säger att västvärlden är god och har ett ansvar att styra och ställa i den i övrigt onda världen, med krigsmakt om så krävs. Läs Antonio Lobo Antunes roman ”De förrådda” och skäms!

bild, Antonio Lobo Antunes, wikipedia.org

Under mötet på Moderna Museet i Stockholm, som EU:s utrikesministrar hade 2009, flyttades verk av den svenske konstnären Dick Bengtsson, då dessa tavlor ansågs kunna ha ett opassande inflytande på EU-politikernas sinnen.

bild, Dick Bengtsson, Hatt och mössfabrik (1969), Hitler och drömköket (1974), olja på pannå, omkonst.com

Några år tidigare (2004) var det installationen, Snövit och sanningens vansinne, av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler, på Historiska Museet i Stockholm, som uppenbarligen provocerade Israels ambassadör till den milda grad att han inte drog sig för att handgripligen censurera verket genom att vandalisera det.

 

bild, Snövit och sanningens vansinne, Historiska Museet (2004), wikipedia.org

 

 

 

 

Hur ofta degraderas inte konsten i vår värld till att huvudsakligen fungera som en vara bland andra varor på en marknad. Detta fenomen kanske inte är underligt i och för sig, när vi nu lever i en privatkapitalistisk marknadsekonomi, men desto gladare blir man när det visar sig att det fortfarande kan finnas en oerhörd kraft i ett konstverk och inte bara ett pekuniärt värde. Jag tänker då inte i första hand på Dick Bengtssons flyttade tavlor på Moderna Museet, eller installationen på Historiska Museet, utan på Picassos verk Guernica. Detta verk som klassas av många som 1900-talets kanske största konstverk. När en representant för USA:s regim, i FN våren 2003, deklarerade landets avsikt att påbörja ett anfallskrig mot Irak, hade man täckt över Guernica (reproduktion) som hängde på väggen bakom honom med ett skynke. Inte ens världens starkaste makt kunde stå opåverkad av den moraliska kraft som Picassos verk utstrålade. Att sedan hela scenen fungerade som en ofrivillig installation, där alla visste vad som dolde sig bakom skynket gjorde ju bara saken bättre.

 

bild, Guernica (1937), pablopicasso.org

 

 

Joseph Conrad hade fel. Det var inte mörkrets hjärta han beskrev i sin roman. Det var bara helvetets förgård. Rasismen, kolonialismen och imperialismen var förspelet och förutsättningen för det som komma skulle, men det värsta återstod.

Varför finns det idag så många människor som känner behov av att relativisera nazismens brott mot mänskligheten? Brott mot mänskligheten har begåtts i de flesta ideologiers och religioners namn, men till skillnad mot övriga ideologier och religioner så är nazismen som ideologi ett brott mot mänskligheten. Nazismen som ideologi är en förbrytelse i sig själv! Det går aldrig att på något sätt relativisera nazismens brott, genom att jämföra dessa med några andra.

Fängelser, fångläger, arbetsläger och koncentrationsläger finns i vår samtid och/eller är en del av hela mänsklighetens historia. Det var tex engelsmännen som ”uppfann” koncentrationslägret under Boerkriget i början av 1900-talet.

Dödsläger, förintelseläger och utrotningsläger är däremot unika begrepp som används för det system av nazistiska utrotningsläger i Östeuropa, vars enda (till skillnad mot de nazistiska koncentrationsläger där döden och tvångsarbetet existerade sida vid sida) syfte var att maskinmässigt och i industriell skala utrota män, kvinnor och barn. Exempel på sådana läger var Sobibor och Treblinka.

Jag har läst boken, ”Jag är den sista juden, Treblinka (1942-1943)” av Chil Rajchman, översatt och med förord av Salomon Schulman. Chil Rajchman deporterades tillsammans med sin syster till utrotningslägret Treblinka. Systern fördes omedelbart till gaskammaren. Rajchman blir en av de 57 människor som överlever Treblinka. I detta läger dödades uppemot 900 000 människor. I samband med en fångrevolt lyckas Rajchman fly och direkt efter flykten skriver han ner sitt vittnesmål i en anteckningsbok som sedan ligger till grund för denna bok.

Jag har under i stort sett hela mitt liv, med litteratur, film och TV som grund, försökt förstå vad det var som hände under förintelsen. Detta gränslösa brott mot mänskligheten, som är en del av vår gemensamma historia och som även kommer att vara en del av den framtida mänsklighetens historia, har alltid legat som en gåta vilken kräver svar.

Jag tror att jag är klar nu. Genom Rajchmans helvetesskildring har jag skådat rakt ner i mörkrets hjärta. Mörkrets hjärta, där inget ljus kan finnas, där ondskan är så förtätad att ingen förklaringsmodell fungerar. Jag får helt enkelt konstatera att Treblinka var ondskans svarta hål. Nazismen som ideologi, i teori och praktik, dess ursprung och framväxt kan förklaras enligt olika modeller och jag vet vilken modellbeskrivning jag stödjer, men hur kan man någonsin förklara Treblinka.  I de nazistiska koncentrationslägren fanns i alla fall ett uns av, en visserligen brottslig, sjuk och ond logik; nazismens oönskade människogrupper tvingades arbeta i läger tills de dog. I Treblinka fanns ingen som helst logik, här härskade bara en totalt urspårad bottenlös svart ondska. I boken beskrivs hur en vakt kör ett spett rakt igenom bröstkorgen på en fånge. Varför? Han hade makten att göra det och ville bara pröva hur det kändes att göra det. En grupp unga nyanlända kvinnor tvingas stå nakna ute i snö och kyla. Varför? Det roade vakterna att höra hur de kvinnliga fångarna till slut bönade och bad om att få gå in i gaskammaren för att i alla fall en stund innan de dog få undslippa kylan.

Filmer som Claude Lanzmanns ”Shoah” och böcker som Primo Levis ”Är detta en människa” har tidigare lotsat mig genom mörkret. Jag är klar nu. Genom Chil Rajmans ”Jag är den sista juden, Treblinka (1942-1943)”, har jag skådat rakt ner i mörkrets hjärta. Och vad finns det då att tillägga.

bild, Auschwitz, wikipedia.org

Idag för sjuttio år sedan (1945-01-27) befriade sovjetiska trupper Auschwitz. Dagen har blivit Förintelsens minnesdag.

Jag fortsätter att läsa om klass ur ett arbetarklassperspektiv. Nyss läste jag ”Yarden” av Kristian Lundberg. Och om den romanen var skarp, blankpolerad och sparsmakad som ett samurajsvärd, är den roman jag nu har läst, ”Thick as a brick,” av Micke Evhammar, mer som ett köksbordssamtal en sen natt efter en flaska vin. Här blandas medelålders floskelfylld sentimental gnällighet: ”vad blev det av vårt liv”, med en ibland klarsynt klassanalys. Där ”Yarden” var ett manifest för revolution är ”Thick as a brick” en elegi över en avradikaliserad arbetarrörelse. Vad hände med Sverige när Portalparagrafen togs bort ur Socialdemokratins partiprogram. Vad blir kvar av utopin när inte längre målet om att produktionsmedlen skall ligga i hela folkets händer finns kvar?

Romanernas olika perspektiv, tror jag, har sitt huvudsakliga ursprung i huvudpersonernas ställning på arbetsmarknaden. ”Yardens” huvudperson kan karaktäriseras närmast som en okvalificerad ”daglönare”, längst nere i klasspyramiden, medan huvudpersonen i ”Thick as a brick” är en yrkeskunnig byggnadsarbetare, en relativt välbetald hantverkare. För den ene är tanken på en revolutionär omdaning av samhället en realitet, för den andre räcker det med en radikaliserad socialdemokratis reformistiska samhällsomvandling.

Micke Evhammars roman, ”Thick as a brick”, kan sammanfattas i ett par nyckelmeningar. ”Det är en ständig kamp. Kom ihåg det grabben. Vi får ingenting gratis”. ”Vi håller på att bygga framtiden och ingen jävel ska få komma och ta den ifrån oss”. Orden är uttalade av huvudpersonens far, arbetaren, fackföreningsmannen, partimannen. Faderns ord är med dagens bakgrund ett eko från en svunnen tid, då arbetarrörelsen var subjektet i den samhällsomvandling som pågick. ”Samhällsbygget” var ett kollektivt projekt där arbetarklassen var motorn.

Romanens huvudperson lever i en annan tid än fadern. Det som nu återstår är det privata projektet, det som finns kvar när arbetarklassen förlorat det primära inflytandet över samhällsbygget. Detta återspeglas i följande citat: ” Hur mycket tomhet ryms det i ett normalstort, standardiserat svenskt kök”? ”Hur många ord kan uttalas utan att någonsin möta varandra”.

Visst lever vi i en småborgerlig tid. En tid då vi fyller det tomrum, som det gemensamma politiska projektet lämnade, med köksrenoveringar, shopping, semesterplaner, mode och smink. Var och en sin egen lyckas smed. Livsprojektet blir att putsa på bilden av sig själv och sina närmaste.

Det som på något sätt åstadkommer att huvudkaraktären i Evhammars roman kommer på banan igen, efter en rad personliga nederlag, är att han får en viktig och utmanande arbetsuppgift. Han skall bygga en mycket konstfärdig grind i storformat. Det symptomatiska för tiden är att det inte handlar om ett arbete för samhällets gemensamma bästa. Det skulle ju till exempel kunna ha varit en grind till en allmän park, istället är det en grind till en privat villaträdgård i en fashionabel villaförort. Hur det går skall jag inte avslöja här. Ni får läsa själva. Romanen är väl värd sina läsare, även om jag inte tycker att den når sådana höjder som ”Yarden” av Kristian Lundberg. Detta gäller framför allt på den språkliga sidan.

God Jul önskar jag er alla som ibland förirrar er in till Dixi Stadelmann.

Själv får jag ingen ”God Jul”, för hur skulle en jul kunna vara god, utan ål på julbordet. Rökt ål och jul är ju ett, liksom tvåfotsdribblingen är för evigt förknippad med Mäster Sören Börjesson. Jag är en ansvarstagande människa, som trots att jag älskar ål i alla former har slutat att äta denna nästan utrotningshotade fisk. Jag kan fortfarande med viss rörelse minnas när jag åt stekt ål med dillstuvad potatis på Havnekroen i Gilleleje. Med en Classic och en Ålborg till, så var det en bit av paradiset redan på jorden. Men sedan tog det slut. Endast på julbordet har jag, trots mitt dåliga samvete, haft en liten, liten bit rökt ål. Tills i år, nu kan jag inte fortsätta med denna njutning, mitt samvete förbjuder mig. Satans fransoser, äter soppa med glasål, små centimeterstora ålyngel som aldrig får chansen att växa upp! Håll er till grodor och lämna ålen åt civiliserade människor.

För Röde Orm och hans vän var det blodkorven på Harald Blåtands julbord som var höjdpunkten. Efter åren de hade tillbringat som lejda krigare hos araberna, där gris var förbjudet att äta, kom de nu tillbaka till det nordiska julbordet. Maten fick det att sjunga i deras hjärtan, men det som nästan blev för mycket var när blodkorven serverades. Tjock som en mansarm och kryddad med timjan fick den dessa ärrade krigares ögon att tåras av hänförelse. Den rökta ålen är på mitt julbord vad blodkorven var för Röde Orm. Men nu är det slut.

Så fira ni jul och lalla runt och var lyckliga med er snälla och menlösa amerikanska coca-cola-tomte. Utan ål, är det vår mytologiske lille gårdstomte som kommer för mig. Han var inte att leka med. Han skulle trugas, skötas om och pysslas med. Han krävde kort sagt respekt. Var han nöjd blev han ett skydd för gården. Om han av någon anledning blev missnöjd bröt helvetet lös. Jag läste en historia om en gårdstomte som varje julaftons kväll fick risgrynsgröt med mjölk och mycket smör serverad av gårdens herre på förstukvisten. Men ett år hann bonden inte själv med att göra i ordning och servera tomten gröt. Han bad istället drängen att göra grötjobbet. Drängen blev förmanad att vara noggrann med mjölk och att absolut inte vara snål med smöret.

När tomten, som var lite försenad, sent på julaftons kväll kom för att njuta av sin gröt, blev han stående framför tallriken. Först trodde han inte sina ögon, sedan kände han hur vreden inom honom växte fram het och okontrollerad. Det fanns inget smör på gröten! Mjölk, ja, men smöret fattades. Ilskan var nu så stor att det enda som kunde lindra hans plåga var tanken på hämnd. Tomten gick och hämtade sin hammare och begav sig sedan in i lagården för att söka upp bondens bästa mjölkko. Med ett välriktat slag rakt i pannan, exakt mellan ögonen, fällde han kon, som föll ihop och dog utan ett ljud. Tomten stod en stund och beskådade sitt verk. Han såg in i kons tomma livlösa ögon och kanske var det den kalla julnatten som ändå gjorde att han kände sig hungrig. Smör eller inte, det var ju synd om gröten fick förfara. Så han lade ifrån sig hammaren, kände efter i fickan att han hade träskeden med sig och gick tillbaka till boningshusets förstukvist, där gröten stod kvar. Visserligen hade den slutat att ryka och var knappt längre ens ljummen, men han började ändå sleva i sig med god aptit. Det var då han gjorde den hemska upptäckten; smöret låg dolt under gröten. Av någon anledning hade smöret lagts i botten, innan gröten och sedan mjölken hade fyllts på. Nu drabbades tomten av dåligt samvete. Vad hade han gjort. Bondens bästa mjölkko hade han besinningslöst slagit ihjäl.  Vad skulle han nu göra? Han bestämde sig efter att ha ätit upp gröten att helt enkelt byta ko. Tomten var aldrig rådlös. Det tog visserligen hela natten, men innan gården vaknade hade han släpat bort den döda kon till granngården. Där bodde för övrigt folk som tomten inte tyckte om. Han lämnade kadavret i lagården och tog istället med sig granngårdens bästa mjölkko. Turligt nog var de båda korna ganska lika till utseendet. Vägen tillbaka var betydligt lättare för tomten att gå. Kon trampade förnöjt vid hans sida.

På morgonen när pigan mjölkade den ”nya” kon, låg tomten dold på höskullen och lyssnade. Pigan mjölkade, berömde kon och tog sig sedan an nästa. Tomten var nöjd att allt hade ordnat upp sig, men drängen skulle han nog ge en läxa.

Nu är ju inte jag någon hetlevrad, snarstucken tomte av den gamla sorten och någon hammare brukar jag inte heller gå omkring med i fickan, så ingen i min omgivning riskerar att drabbas, men visst, jag måste erkänna att när ålen saknas på julbordet är det lite av den lille smörsaknande tomtens vrede som kommer över mig. I mitt inre skriker en elak besviken röst: Var fan är ålen!

Bild, sydostran.se

Jag växte upp med en oerhörd respekt för kunskap, klokhet och bildning. På denna punkt tror jag att jag är ganska representativ för min tid. Ja, kunskap, klokhet och bildning är så viktigt för mig att jag till och med kan kalla det ett livsmål. Därmed säger jag inte att jag har lyckats, jag är långt därifrån, men jag kämpar på och försöker. ”Kämpar” kanske är fel ord, det låter som om det vore något jobbigt, så är det absolut inte. I min strävan efter kunskap, klokhet och bildning ligger en oerhörd glädje som präglar hela livet. Livet må ofta vara ett rent helvete, men det är alltid ett intressant helvete!

Men vad är det som händer idag? Alltför många människor har fått för sig att den informationsrevolution vi genomlider genom internets intåg i våra liv har förändrat värdet av kunskap, klokhet och bildning. Jag kan i mina mörka stunder till och med gå så långt i min pessimism att jag kan tycka att dessa begrepps värde har totaldevalverats i denna tid. Men den bittra sanningen för dessa ”moderna” människor, med sina ”intelligenta” elektronikmaskiner alltid redo i sina händer, är att den ständigt nåbara information de tror är så värdefull, är relativt värdelös i mänskliga sammanhang, om den inte förädlas till just kunskap, klokhet och bildning. Och detta kan bara ske i en långvarig, långsam och ofta ganska jobbig process. Det är först när informationen spjälkas upp i våra personliga tankestrukturer som den kan förädlas till något mycket värdefullt.

Vår hjärnas innehåll, dess tankemässiga struktur är som en gran. Man har inte skapat en vacker julgran i sitt vardagsrum bara genom att ställa in granen mitt i rummet och sedan låta lådan med den vackra och rikliga julgransutsmyckningen stå kvar i ett hörn. Nej, det blir en vacker julgran först när man tar på sig arbetet med att packa upp julgransutsmyckningen och placera ut den i granens grenar. Våra julgranar kommer att se olika ut och kanske till och med vara vackra i olika grad, men de blir ett uttryck för våra personligheter. Men låter man den tomma granen stå i vardagsrummet med den ouppackade lådan, då blir det en förbannat torftig jul oavsett hur många julgranskulor av alla modeller lådan må innehålla. Amen!

Vad jag har i toppen på min julgran? En röd stjärna givetvis, har inte ni det också?

bild, dreamstime.com

- Dixi! Du får inte skriva i grön tweedkostym.

 

- Grön tweedkostym?

 

- Ja, du låter ju som Paddan i ”Det susar i säven”.

 

 

 

bild,  christiandahlgren.wordpress.com

 

 

  

Kristian Lundbergs roman ”Yarden”, som jag har skrivit om här tidigare, är en av de få böcker man läser under en livstid som för alltid finns kvar inom en. Den både bekräftade och förändrade min syn på samtiden. Lundberg såg samma sak som jag själv ser och han kunde dessutom beskriva det med ett närmast smärtsamt vackert språk. Att han kunde uttrycka det jag varje dag ville säga, utan att kunna, minskade min känsla av alienation och därigenom gjorde han mitt liv lättare att leva. Tack, Kristian Lundberg för detta!

Nu har jag läst Lundbergs fristående uppföljare till ”Yarden” med titeln, ”Och allt skall vara kärlek”. Denna roman lämnar mig som läsare kvar med min villrådighet. Visst, Lundberg skriver med en närhet och en innerlighet som är sällsynt, men jag känner ändå en tveksamhet. Romanen är så kalejdoskopisk, fragmentarisk och bildar en så vag mosaik att jag undrar efteråt vad det egentligen var jag läste. Jag menar att när jag ser på konstnären Francisco de Goyas (1746-1828) berömda bilder av krigets grymheter är dessa bilder så konkreta att de tar tag i mig och bokstavligen ruskar om själen tills det gör närmast outhärdligt ont. Lundberg däremot hackar sönder handlingen tills det konkreta kärleksbudskap han vill beskriva framstår som en ren abstraktion. Jag kan gråta inför en bild av Goya, men när jag ser en kubistisk bild av Georges Braque (1882-1963) är det inte min själ som berörs, det är snarare mitt intellekt. Likadant är det med Lundbergs roman, jag berörs intellektuellt av hans språkliga förmåga, men hans närmast kubistiska sätt att hantera verkligheten fjärmar mig som läsare.

Jag kan inte sluta tänka på Kristian Lundbergs roman ”Yarden”. Tankarna kring den går runt i huvudet som spetsen på en tandläkarborr. Rakt ner i pulpan!

Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettiotre åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”Yarden” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.

Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:

B Traven, ”De hängdas revolution”

Gunter Grass, ”Blecktrumman”

Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”

Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”

Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”

William Golding, ”Flugornas herre”

Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”

Sven Grassman, ”Bokslut”

Per Olov Enquist, ”Legionärerna”

Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”

Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”

Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”

Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”

Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”

Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”

Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”

Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”

Lena Andersson, ”Var det bra så”

E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”

Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”

Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”

Kristian Lundberg, ”Yarden”

Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”

Böckerna är listade i den ordning de är lästa. 23 böcker med högsta betyg, på trettiotre års läsning.

Hm, det var inte många böcker ur litteraturhistorien det. Jag får kolla vad ”klassikernas klassiker” fick för något betyg. ”Brott och straff” fick betyget 4+.

-”Förlåt mig Fjodor”!

”Läs Idioten, den passar dig”, tänker Fjodor Dostojevskij i sin himmel.

Fjodor Dostojevskij, bild från wikipedia.org.

Kristian Lundberg är född 1966 och är bosatt i Malmö. Som ung var han med i den litterära grupperingen Malmöligan. Han har givit ut ett tjugotal böcker, både lyrik och prosa. I år  (2010) tilldelades han Ivar Lo-Johanssons personliga pris.

Malmöligan, en sorts diktens desperados, som bildades i mitten av 80-talet och som splittrades 1993, bestod förutom av Kristian Lundberg, av Clemens Altgård, Per Linde, Lukas Moodysson, Håkan Sandell och Martti Soutkari. Gruppen var inspirerad av den danska lyrikscenen (Michael Strunge och Sören Ulrich Thomsen).

Nog formalia, nu talar vi om romanen ”Yarden”. Författaren Kristian Lundberg skriver: ”Allt det jag berättar om är sant. Jag berättar det först för mig själv. Jag prövar mitt tilltal. Jag vill att ni skall se det jag känner.”

En litterär skandal har kastat tillbaka huvudpersonen (Kristian Lundberg) till hans ursprung, den värld han en gång kom ifrån. En värld där valkarna inte sitter i arslet, utan i händerna på de människor som bär informationssamhället, eller det postindustriella samhället, eller lek- och nöjessamhället, eller vilken annan eufemism man väljer att använda för att benämna en mogen privatkapitalistisk marknadsekonomi, på sina värkande axlar. Även om många har svårt att tro det är det inte Maud Olofsson, direktörerna, entreprenörerna, bankmännen, spekulanterna, artisterna eller skådespelarna som bygger maskinerna, fabrikerna, bostäderna, som lyfter, som vänder åldrade söndervärkta kroppar. Det är den tysta arbetarklassen som gör vårt samhällssystem möjligt. Det är livsvillkoren för denna klass Yarden behandlar.

Romanens språk är avskalat, hårt, blankt och skär som en knivsegg i finaste kolstål genom de ridåer av omskrivningar som draperar och döljer de mekanismer som upprätthåller klassamhället.

Det finns i romanen ett moraliskt imperativ som jag känner igen från författare som B Traven, och Upton Sinclair. Här finns ingenting av torr marxistisk teori, men den polemiska kraften i Manifestet går igen.

Bild, Kristian Lundberg, wikipedia.org

Ett avsnitt ur Kristian Lundbergs roman, Yarden, följer nedan. Läs!

Jag är hemma i arbetet. Jag har alltid arbetat. Det finns i mina gener; en arbetsmoral.

                      Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en slags dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skulle sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsuträkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: det är så mycket värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som i det närmaste är ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.

                      Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.

                      Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har bara varandra, inte du, inte jag, bara vi.

                      Klasskamp.

                      Får man inte lätt ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?

                      Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.

                      Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.

                      Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.

                      Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningarna måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter den senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de sex fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag som gör det möjligt att avskeda fast anställda personer och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig. Jag måste arbeta för att kunna betala hyran, köpa mat. Det är vad jag gör – reglerar skulder. Och efter ett par månader i systemet orkar jag inte längre tänka på att jag skall sammanfatta mina erfarenheter;  att jag skall skriva om det som måste uttalas.

                      Allt oftare tänker jag istället att svaret på den fråga som makten aldrig ställer till oss blir att sluta vända den andra kinden till; att istället ta upp stenen från marken och kasta den, hårt och skoningslöst.

Tänk så fel jag hade! Jag trodde att dagens Rolling Stones handlade om att med girighet, distans och ironi som bränsle segla penningskutan från hamn till hamn. Men att döma av Martin Scorseses konsertfilm ”Shine A Light” från 2008 är dagens Rolling Stones minst lika mycket Stones som för trettio år sedan. Gubbarna brinner lika hett som någonsin.

Eller är det Scorsese som är en så skicklig yrkesman? Han kanske till och med skulle kunna få mig att sitta och njuta av en konsert med Robbie Williams, eller Britney Spears; tanken gör mig kallsvettig. Spears? Ja, ja, en orimlig tanke, visst, men man kan väl få skrämma sig själv lite; som att se en skräckfilm.

Annars är konsertfilmer en ganska svår genre, alla utom de mest inbitna fansen tröttnar rätt fort av den inbyggda monotonin. Men Scorsese tycks vara genrens okrönte kung. Har man sett ”The Last Waltz”, om The Bands avskedskonsert, är det bara att skriva under på hans mästerskap.

Men inte ens Scorsese, hoppas jag vid allt som är heligt, skulle kunna få liv i fyra sillkonserver av känt svenskt fabrikat. Må de för alltid vila i frid!

Martin Scorsese, wikipedia.org