Vad gör vi nu

 

Dagarna har gått, men det är svårt att smälta; Kim Larsen hör inte längre till de levandes skara. Enda trösten är att hans konst lever. Det är omöjligt att inte i sitt inre höra hans melodier och texter. Nu dör de en efter en, de stora kulturpersonerna. Tomrummet de lämnar efter sig går inte att fylla. Dagen då Dylan dör orkar jag jag inte ens tänka på. Det är bara genom förträngning man orkar en dag till.

 

Hälsoproblem har gjort att det var flera år sedan jag var i Danmark, men det räcker att lyssna på Kim Larsen så är jag där igen: Köpenhamn, Gilleleje, Römö… Varje gång man kom in i en affär för att handla mat och dricka gick man som på räls för att kolla om det fanns en musikhylla i affären. Fanns det en sådan, hur liten och begränsad den än var, så visste man att där fanns musik med Kim Larsen. Med en skiva av Larsen i bilstereon förvandlades den silverlackade svenskregistrerade ”tyskebilen” till en rödvit flygande bubbla av ren glädje.

 

För mig är Kim Larsen en representant för det Danmark jag lärde känna för många år sedan. Ett frihetligt, milt anarkistiskt land, en välfärdsstat av nordiskt snitt, där det fanns plats för alla. Nu är Larsen död och hans land är förvandlat till ett brun-blått inferno på väg mot mörkret. Med Larsen dog min egen danska dröm. "Hva' gør vi nu, lille du"?

 

Nej, nu skall jag lyssna på: ”Det bedste til mig og mine venner”, Østre Gasværk” och en massa andra av Larsens lyckopiller.

 

Vila i frid, Kim.

 

 

 

Bild, Kim Larsen (1945-2018), veckotidningen.se

 

 

 
 

Jag läser Ulf Lundell

 

Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?

 

När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.

 

Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av min kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!

 

Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!

 

Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.

 

Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.

 

 

Klippte iallafall gräset

Mörsade ner löven

 

Sen:

Såg alla intron jag kunde hitta på

You Tube

av Stones Midnight Rambler

Hur, jag säjer

HUR

trodde Hitler att han skulle kunna

inta Stor-Britannien?

Det introriffet av Keith Richards

skulle ha sänkt dom som engelsmännen

sänkte spanjorernas

överlägsna flotta under Elisabeth I

 

När K drar igång det där

sjunger det ta mej fan

i en hel ö-nation

Det är det kukigaste riffet någonsin

 

När K R dör

slutar jag med allt tänkande om rock

När han dör och Dylan dör

då blir det för mej

TOMT

Ödsligt

på Jorden

 

Men:

musiken finns ju kvar

 

 

 

bild, adlibris.com

 

 

 

Läst men inte förstått

 

Det primära i mitt litteraturintresse är att jag ser det som ett bildningsprojekt. Läsning som nöje och avkoppling kommer först i andra hand. Därför kan jag inte skriva under på att ”höglitterära” författare, som väl de flesta nobelpristagare får betecknas som, skulle vara ”svåra” eller oläsbara för vanligt folk. Ger man bara litteraturen tid och engagemang så brukar den alltid öppna sig även om den i enstaka fall kan vara väldigt ”snårig”. Det tog till exempel ett år av mitt liv att läsa James Joyces Odysseus, men då läste jag den två gånger. Denna modernistiska roman brukar jag betrakta som mitt ”mästarprov”. Den var svår men jag gick i mål till slut och nu betraktar jag Odysseus som en av mina största läsupplevelser.

 

Nog med förklaringar nu; varför skriver jag detta? Jo, jag har läst Lars Mikael Raatamaas diktsamling ”Kommunismen”. Jag börjar med att säga att boken är väldigt vacker till utseendet (vit och röd). Tjockt papper och tyngd ger något av manifestkänsla, även om jag tvivlar på att den om hundra år kommer att finnas i så många bokhyllor. Den blir inget kommunistiskt manifest, här är Karl Marx överlägsen.

 

Det som gör mig lite ledsen är att jag trots ambition, engagemang och vilja och en satans massa grå hårstrån helt har gått bet på innehållet. Varje dikt i boken är knuten till en person som på något sätt är associerad med kommunismen/socialismen och flera av dessa personer är i det närmaste mytiska, även om det var många andra som jag inte ens hade hört talas om. Bara att läsa namn som Rosa Luxemburg, Aleksandra Kollontaj, Leo Trotskij och Che Guevara kan ge mig rysningar, men när sedan dikten som är knuten till personerna bara lämnar mig helt oförstående blir inte läsupplevelsen värd så mycket. Jag tvingas helt enkelt skriva de förhatliga orden: ”läst men inte förstått”. Det känns inte bra, bara tungt.

 

Men som alltid lämnar dikten något kvar i läsaren. Vissa rader fastnar, vissa rader slår i takt med ens eget hjärta. Följande strof är ur Raatamaas dikt ”Fusako Shigenobu”.

 

”Det var en månad sen börjar hon berätta orden suger in oss in i hennes ögon.

Musiken är högre det är fullt runt alla bord glas flaskor eld.

Men vid vårt bord är alla tysta nu som om musiken tagit slut utan att vi märkte något.

Det var för en månad sedan börjar hon när den första snön fallit på natten.

Jag vaknade på morgonen och märkte att jag var död.

I bokhyllan stod böckerna i ordning på fönsterbrädan hade pelargonerna ännu blad.

Jag vaknade men det fanns inget liv kvar i mina armar och min kropp och mitt ben.

När jag tog av mig täcket för att resa mig upp föll det utan att frasa som det brukade.

Den sista dagen i mitt liv hade passerat som en tidning där det inte fanns något att läsa.”

 

 

 

 

Bild, diktsamlingen ”Kommunismen” av Lars Mikael Raatamaa, adlibris.com

 

 

 

Working class hero

 

En svensk ”Working class hero” är död. Rockartisten Jerry Williams (Erik Fernström 1942-2018) har gått bort. Om man någonsin skall använda epitetet ”folkkär” så stämmer detta begrepp verkligen in på Jerka.

 

Själv lyssnade jag mest på honom när han reste med bandet Roadwork på sjuttiotalet (och även en bit in på åttiotalet). Då tyckte jag Jerka var i rätt sammanhang och var som bäst. Då var det riktig hårdsvängande rock det handlade om. Mellan spelningarna i folkparkerna körde Jerka motorcykel (Suzuki) och det var väl hans enda svaghet; han kunde ju ha kört italienskt!

 

Även om mitt musikaliska intresse för honom svalnade något i takt med krogshower och annat, så var han alltid högintressant när han talade om livet och politiken. Och kanske finns det någon symbios med tiden att han nu har gått bort. En människa som Jerka hör helt enkelt inte hemma i en samtid där människor äter varandra och sedan pissar på någon svagare. För mig var Jerka en typisk sjuttiotalsmänniska, någon som utsrålade drömmen om en rimligare värld.

 

Tre favoritlåtar med Jerka: ”Git it”, ”Rocket in my pocket” och ”Jackson”.

 

Och så gjorde ju han en härlig version av Nationalteaterns ”Stena Olssons compagnie” också, den gode Jerka.

 

Vila i frid.

 

 

 

Bild, Jerry Williams, wikipedia.org

 

 

 

Mästerligt om Langobarderna

 

Ja, Döden tog en promenad på Adriatiska havet. Han gick på vågorna, vattendödsbergen, de långbukiga dödskullarna. Kappan fladdrade kring honom, hans hundar skällde, gläfste och tjöt så som dödshundar gör när de får tillfället. De anropade Månen och Bootes, den ledstjärnan, och Sirius. Med ilsket glada hundkrafter anropade, angläfste och antjöt de Himmelens och andra makter. De var kallade att hjälpa Den rovgirige i hans jäkt och möda, i hans såningsmannayra och skördefröjd, i hans strävsamma, inte onda, inte goda såddrörelser och lieföring. Han skred med vattenskvittret kring sina kloiga fötter. Han sparkade undan vågor så som bergvandraren sparkar sig igenom snödrivor på vintern; och som när den jagade och jägaren sparkar upp jordkokor, mossa och lövhögar på sin väg mot fördömelse eller god fångst. Så var Döden på Adriatiska havet i denna fastetids jakt med vilda, bitlystna, hungriga hundar. Vad han fann vet vi inte, hur stort hans byte och skörd var och vad han sådde har vi ingen fullständig vetskap om. Lien svängde över vågtopparna och genom vågdalarna ner i djupen. Han räknade inte sina korn, ax och kärvar. Han jagade, sådde och skördade utan att se sig om eller lyssna. Så var han: en utsänd såningsman och slåtterkarl som hade bråttom att ta vara på det goda vädret.

 

 

 

Ovanstående text kommer ur Eyvind Johnsons historiska roman från 1960, ”Hans nådes tid”.

 

 

 

 

Det är väl ingen tvekan om att han kan skriva, nobelpristagaren i litteratur (1974), Eyvind Johnson, skam vore det väl annars, men sviker man arbetarrörelsens radikala idéarv och börjar vänslas och kladda med borgarklassen, då är man inte längre Dixi Stadelmanns bästa kompis. Det är därför det dröjde så länge innan jag tog mig an han, Johnson. De andra proletärförfattarna har blivit lästa av mig långt tidigare och med stor glädje, snarare än med den misstänksamhet med vilken jag tog mig an Eyvind Johnson. Men efter att ha läst den historiska romanen ”Hans nådes tid” har jag bara att kapitulera inför Johnsons storartade litterära förmåga.

 

”Hans nådes tid” är Karl den stores tid (742-814). Karl ritar om kartor och skapar politik med våldet som det yttersta verktyget. Det har sagts att man måste knäcka ägg för att laga omelett. I Johnsons roman är det langobarderna som blir äggen.

 

Den oundvikliga Döden är en effektiv litterär piska. Det är så mycket böcker man måste läsa innan man flyttar in i sin ombonade etta med igenspikat lock och två meter isolerande mull ovanför. För jag får väl anta att den inte går att få inredd med en solcellsdriven läslampa och en liten, liten bokhylla?

 

 

 

Bild, Eyvind Johnson (1900-1976), wikipedia.org

 

 

 

En härlig skog

 

Skogen kan vara farlig, man kan gå vilse i den. Men i Klas Östergrens roman ”I en skog av sumak” hittar jag definitivt hem. För mig har tidigare Östergren-romaner ofta blivit skogar att gå vilse i. Böckerna har varit som täta snår av kufar och originalitet, så tröttsamma att tränga igenom; lite som alla dessa bröderna-Coen-filmer som till en början verkar så spännande och intressanta, men som nästan alltid plottras sönder av, just det, alla medverkande kufar och all sökt originalitet.

 

Men jag hittar direkt hem i ”I en skog av sumak”; hem till mitt nittonhundrasjuttiotal. Jag ÄR den huvudperson som berättar historien. Han ÄR jag. Det är härligt att för en gångs skull riktigt känna igen sig i en roman präglad av klass, politik, vietnamkrig, men även kärlek, fest och droger. Synd att den gick så snabbt att läsa, Östergrens godis till roman. Jag hade kunnat leva i den ett bra tag till.

 

Det enda som stör mig efter att ha läst ”I en skog av sumak” är att den generation ungdomar som skildras i boken är idag på väg ut och bort. Jag undrar vilket samhälle dagens ”stolpskottsgeneration” kommer att skapa. De som är som självupptagna barn genom hela livet. De som tror att Harry Potter är det bästa som någonsin har skrivits. De som har en Disney-film som sin favoritfilm. De som aldrig läser en ledarsida och som istället tror att alla amerikanska serier de konsumerar skall ge dem några svar på varför samhället ser ut som det gör. Hjärndöda konsumenter, fy sjutton! Jag längtar tillbaka till sjuttiotalet. Tack, Klas Östergren för att du tog mig tillbaka dit, i alla fall för några timmar.

 

 

 

Bild, gd.se

 

 

 
 
 

 

- Dixi, du kan inte generalisera så grovt och kalla så många människor för stolpskott och hjärndöda konsumenter. Det måste du ta tillbka.

 

- Jag får tänka på det.

 

-Surgubbe!

  

Svunnen tid

 

 

 

 

 

En kran, en rest från glansdagarna då hamnen i Göteborg levde och Norra Älvstranden var platsen för flera fartygsvarv.

 

Eller är det ett fossil, efter en dinosaurie som i dödsögonblicket förgäves sträckte sin hals mot himlen?

 

Oavsett, så är det en reminiscens från en annan tid. En tid då Sverige var ett modelland med en samhällsmodell, skapad av arbetarrörelsen, som representerade en dröm om en rimligare värld.

 

En kran, en dinosaurie, ett fossil, en reminiscens från en svunnen tid.

 


Gott Nytt Bokår!

 

Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktig vit jul blev det aldrig det året.

 

Allt var annorlunda då. Det var innan fars saker hade börjat ta så mycket plats att vi inte längre kunde komma in i huset. Och innan mor hade blivit så stor att hon inte längre kunde ta sig ur sängkammaren. Men det var efter att de anmält att jag var död, så att jag skulle slippa börja skolan.

 

Eller var det kanske innan? Jag är inte så bra på turordning, tiden flyter ihop för mig. De första åren av ens liv känns oändliga. Nu har jag fått veta av tanten att det beror på att man upplever allt för första gången – det gör intryck, och intryck tar stor plats, säger hon.

 

Det var självklart mycket som tog plats i mitt liv då, och mycket jag var med om för första gången. Som till exempel att se farmor bli dödad.

 

 

 

Ovanstående text är de första raderna ur Ane Riels roman ”Kåda” från 2015.

 

 

 

 

Och vem kan motstå en sådan inledning av en roman. På några rader är manegen krattad och förutsättningarna är klara. Spelet kan börja. En ödesbunden tragedi i klassisk grekisk anda väntar.

 

Årets första färdiglästa roman har legat på skrivbordet ett tag. Och inte var det för att Ane Riel för sin bok ”Kåda” har fått pris för årets bästa skandinaviska kriminalroman (Glasnyckeln) som jag bestämde mig för att läsa den. Snarare var det för att jag hade hört att det var en stark roman och att författaren är danska. För mig är det alltid intressant att hänga med i vad som händer i vårt grannland. Just så kallade kriminalromaner lockar mig inte speciellt, men jag skulle inte beteckna ”Kåda” som en en kriminalroman, även om det begås en massa brott i berättelsen. Det rör sig snarare om en bra och stark roman rätt och slätt.

 

När jag läste boken kom jag att tänka på Nikanor Teratologen och hans fruktanvärda ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. Kokar man ner hans berättelse och tillför lite mänsklig värme och låter en helvetes massa sadism och ondska ånga bort så har man något som liknar Riels ”Kåda”. Men en fråga kvarstår dock när jag funderar efter att ha läst klart ”Kåda”: Måste man gödsla med så mycket apart äckel i något som egentligen är en bok som man läser för nöjes skull? När det är, som i båda böckerna, barn inblandade tar det extra hårt på läsaren.

 

Men, Ane Riels ”Kåda” är en bra roman som förtjänar att läsas. Det gäller bara att ladda lite mentalt innan man ger sig in i denna danska familjetragedi.

 

 

 

Bild, arbetarbladet.se

 

 

 

Uppdaterad litteraturlista

 

Det är dags att uppdatera litteraturlistan igen med en roman från litteraturens ”crème de la crème”. Jag har läst Steve Sem-Sandbergs, ”De fattiga i Lodz” och den bara måste in på listan. Det Primo Levi gjorde när han från egna upplevelser beskrev ett dödslägers anatomi i ”Är detta en människa”, det återupprepar Steve Sem-Sandberg i romanens form, fast här är det det judiska gettot han dissekerar.

 

Jag vet att det inte finns något säkert vaccin mot nazismen/fascismen och om det hade funnits så vore det grundat på politiska åtgärder. Men även kulturen kan bistå i kampen. Läs dikten Dödsfuga av Paul Celan, ”Är detta en människa” av Primo Levi och romanen ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg, se filmerna ”Shoah” av Claude Lanzmann och ”Gå och se” av Elim Klimov, sedan är det omöjligt att ha något som helst av överseende med nazismen/fascismen.

 

Nu tillbaka till min litteraturlista. Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettiosex åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”De fattiga i Lodz” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.

 

Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:

 

B Traven, ”De hängdas revolution”

Gunter Grass, ”Blecktrumman”

Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”

Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”

Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”

William Golding, ”Flugornas herre”

Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”

Sven Grassman, ”Bokslut”

Per Olov Enquist, ”Legionärerna”

Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”

Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”

Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”

Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”

Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”

Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”

Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”

Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”

Lena Andersson, ”Var det bra så”

E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”

Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”

Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”

Kristian Lundberg, ”Yarden”

Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”

Florian Illies, ”Århundradets sommar 1913”

Kim Leine, ”Profeterna vid Evighetsfjorden”

Steve Sem-Sandberg, ”De fattiga i Lodz”

 

Böckerna är listade i den ordning de är lästa. Tjugosex böcker med högsta betyg, på trettiosex års läsning.

 

Hm, det var inte många böcker ur litteraturhistorien det. Jag får kolla vad ”klassikernas klassiker” fick för något betyg. ”Brott och straff” fick betyget 4+.

 

 

 

-”Förlåt mig Fjodor”!

 

”Läs Idioten, den passar dig”, tänker Fjodor Dostojevskij i sin himmel.

 

 

Fjodor Dostojevskij, bild från wikipedia.org.

 

 

 

 


Ge oss något annat för en gångs skull

 

Om ni tillhör den goda smakens väktare kan ni sluta läsa här. Detta är ingenting för er. Det är snarare för oss som älskar riktig fulhumor och saftig råsatir.

 

Nu har jag slutat hoppas på att SVT någonsin kommer att sticka in den danska public-service-humorserien Rytteriet i den annars så totalt dominerande anglosaxiska tsunamin. Inte en sommar till utan Rytteriet tänkte jag och köpte serien på DVD. Fulhumor, råsatir och urstyvt skådespeleri, det kan inte bli mycket bättre. Rekommenderar!

 

 

 

Bild, Rytteriet, dr.dk

 

 

 

Den tid då ljuset avtar

 

”Svävande tillstånd. Embryonal passivitet.”

 

 

Ovanstående citat kommer ur den tyske författaren Eugen Ruges utmärkta roman ”Den tid då ljuset avtar”. Der Spiegel karaktäriserade Ruges roman som: ”Den stora DDR-Buddenbrooksromanen.” Det kan jag skriva under på, men jag kan även fylla på med att boken bland allt annat innehåller en härlig humor, som jag skulle likna vid en tyken göteborgshumor. Hur han nu har lyckats pricka så rätt Östtysken Eugen Ruge. Kanske odlades ett underifrånperspektiv liknande det i göteborgshumorn i det gamla DDR?

 

Och så innehåller romanen den fräckaste skildringen av julfirande i familjens sköte som jag har läst sedan Ulf Lundells galna jul i romanen ”Sömnen”.

 

 

 

Bild, nilssonforlag.se

 

 
 
 

 

Inte ligga, sitta, gå eller stå, bara sväva i ett akvarium fyllt av smärta. ”Svävande tillstånd. Embryonal passivitet.” Sådant är Dixi Stadelmanns liv just nu. ”Den tid då ljuset avtar.”

 

 


En strålkastare riktad mot ett brott

 

Jag tänker på det variga såret i sidan.

På kulan som drämde in i mig.

Den märkliga kylan, som ett hårt slag, som omedelbart blev till en eld som fick mitt inre att koka.

På hålet den slet upp på andra sidan, där den flög ut

och tog mitt varma blod med sig.

På gevärspipan den sprängde ut ifrån.

På den lena avtryckaren.

På ögat som hade mig i sikte.

På ögonen hos den som gav order om att skjuta.

 

Jag vill se deras ansikten, jag vill sväva över deras sovande ögonlock likt en flämtande låga, tränga in i deras drömmar, tillbringa nätterna med att fladdra in genom deras pannor, deras ögonlock. Tills deras mardrömmar fylls med mina ögon, mina ögon som töms på blod. Tills de hör min röst som frågar, som kräver att få veta varför.

 

 

 

Ovanstående text kommer ur den sydkoreanska författaren Han Kangs roman ”Levande och döda”. Jag läste den för ett tag sedan, men har inte riktigt kunna släppa texten. Det är som delar av den sitter inbränd på mitt pannbens insida. Och det kanske inte är så konstigt när man har läst ovanstående. Det är ett sällsamt sätt att skriva, ett poetiskt språk hon använder, Han Kang, inte alls som Björn Ranelids blommiga och ”löshulliga” poetiska prosa, utan hon skapar ett poetiskt språk som söker som en luftvärnsstrålkastare ut i mörkret och som hittar, klarlägger och dissekerar allt.

 

Romanen ”Levande och döda” behandlar den sydkoreanska militärdiktaturens massaker mot studenter och arbetare i Kwangju 1980. Aldrig hört talas om den massakern? Det är inte så konstigt. Det är inte meningen att vi skall minnas sådant som svåra brott mot mänskligheten som begås av USA eller USA-stödda regimer. Det är alltid de andras brott som skall hamras in i ett kollektivt medvetande med den totala dominansen som verktyg.

 

En ung kvinna stympas inifrån genom att pinnar körs upp i underlivet, en annan ung kvinnas ansikte skärs sönder med bajonett; deras brott? Den sydkoreanska militären påstår att de är ett hot mot friheten. Kanske inte så konstigt om man blir allergisk mot att ett så vackert ord som frihet har smutsats ned av propagandaindustrin. Samtidigt i Latinamerika drev USA, tillsammans med militärdiktaturerna där, operation Condor mot vänsteranhängare. Kidnappningar, tortyr och mord var supermaktens verksamma verktyg mot drömmarna om ett annat samhällssystem.

 

 

 

Bild, Han Kang, wikipedia.org

 

 

 
 

Hail! Hail! Rock ´n´ Roll

 

Jag hyllade ”Chucken” med att spela ”Johnny B. Goode” med min röda elektriska gitarr samtidigt som jag drog iväg i en duckwalk genom vardagsrummet.

 

Ja, så hade det kunnat se ut om livet var gott, men jag har ingen röd elektrisk gitarr och förresten kan jag inte ens spela något instrument. Duckwalk? Man hade lika gärna kunnat be mig att hoppa till månen som att genomföra en duckwalk. Det hade varit lika rimligt och möjligt.

 

Men istället tänkte jag att vandringen här nere på jorden blir lite ensammare när de gamla hjältarna dör en efter en. Mannen som skapade rocken, Chuck Berry (1926 – 2017), är död, men hans musik lever för alltid.

 

 

Bild, Chuck Berry, wikipedia.org

 

 

 

 


Gläfser igen

 

Jag hörde på Lokalradion att man i staden planerar för en större ombyggnad av vårt Konstmuseum på Götaplatsen. Eftersom jag har gläfst om det tidigare tycker jag inte att det är en dag för tidigt att någonting görs åt denna ganska misslyckade byggnad, även om verksamheten måste stängas ner under tiden. Dock borde man ta till mycket radikalare åtgärder. Texten nedan skrev jag 2012.

 

 

Jag förstår inte att folk klagar på våren i år. Förutom på 1:a maj har solen saknats säger de. Hos mig lyser solen varje dag, så starkt att jag till och med måste ha solglasögon på mig inne. Jag har nämligen varit på konstutställning i Stenungsunds Kulturhus. Den som någon gång har sett Göteborgskoloristernas alster saknar aldrig solen. Skiner den riktiga solen med sin frånvaro, har man alltid den inre att ta till. Ragnar Sandberg (1902 – 1972): vilka färger och vilket ljus! Sandberg som inte bara målade idyll, han kunde även vara skarpt politisk. På utställningen i Stenungsund var det närmast rörande att se hur han hade suttit och plitat på en liten kartbild med pilar och streck som visade operationen under slaget om Stalingrad som inringade tyskarna och till slut beseglade Nazitysklands öde.

 

Om jag hade haft något att säga till om, i vad som händer i min hemstad Göteborg, hade jag definitivt sett till att det byggdes ett nytt konstmuseum i glas och betong, öppet mot omgivningarna, någonstans vid Älvsborgsbron. Basen i museets samlingar skulle vara just Göteborgskoloristerna. Det nuvarande museet längst upp på Götaplatsen kunde i fortsättningen härbärgera den äldre samlingen. Jag utnämner på stående fot denna slutna koloss till monolit till Sveriges tråkigaste konstmuseum. Det behövs verkligen ett nytt. Här kan vi lära oss av danskarna. Tänk er ett Arken förflyttat till Göteborg, fast förankrat i graniten, smekt av himlen och havet, fyllt av den vackraste kolorit!

 

Tur förresten, att min absolute kolorist-favorit Inge Schiöler (1908 –1971) inte var representerad i Stenungsund, då hade man till och med varit tvungen att sova med svetsglasögon, för så brinner hans färger.

 

 

 

Arken

 

 

 
 

Den eviga poesin

 

Idag hyllar jag radioprogrammet ”Dagens dikt”. Den första dikten som lästes upp för åttio år sedan (1937-02-01) var ”Det eviga” av Esaias Tegnér (1782-1846).

 

Människans dagar är räknade men dikten lever för alltid. Undrar om det finns något intelligent liv där ute i universum som lyssnar av våra radiovågor och i så fall: hur långt ut i rymden har det ”Det eviga” av Tegner hunnit idag?

 

 

Bild, wikipedia.org

 

 

 

Amerikansk pastoral

 

Tänk vad man får lära sig när man läser en amerikansk nobelpriskandidat som Philip Roth. Jag har precis läst ut hans roman ”Amerikansk pastoral” och han har tagit ur mig några av mina väl befästa villfarelser. Tänk att jag trodde att det var det vietnamesiska folket tillsammans med grannfolken som led mest under USA:s orättfärdiga och imperialistiska Vietnamkrig. Men så fel jag har haft, det var ju den amerikanska överklassen som fick lida. Denna vackra, parfymerade, vältränade, välfriserade, kloka vita överklass, som med all sin goda vilja till trots drabbades så hårt av besinningslösa attacker från fula, ovårdade, ofta fysiskt defekta, elaka, ja rent utav outhärdligt ondsinta radikala krigsmotståndare och samhällsomstörtare.

 

Visst kan han skriva Philip Roth, skam vore det ju annars, men även om jag är tveksam till romanens komposition (vad har bokens författarfigur att tillföra egentligen?), så blir romanens budskap nästan kväljande i sin hyllning till den vita fisliberala amerikanska överklassen. Var det ”Amerikansk pekoral” som var romanens titel?

 

Och så slår mig tanken att det kanske inte bara är Vietnamkriget jag har missuppfattat: har jag missförstått boken också? Det kanske inte är en roman det handlar om? Är det en religiös skrift Roth har skapat: en egen bibel för den amerikanska borgarklassen, där Roth har skrivit motsvarigheten till det Nya Testamentet. Swede Levov måste väl vara en amerikansk Jesus?

 

 

 

Bild, socialtimes.me

 

 

 

Sauls son

 

”Sauls son”, (2015), av ungraren Laszlo Nemes, är en ny film som jag har hört oerhört mycket gott om. Finns det något filmpris den inte har fått ännu? Den är svart, hemsk och behandlar ett fruktansvärt ämne. Man får nog ladda och stålsätta sig lite innan man ger sig på den. ”Sauls son” är blivande filmhistoria. Det är jag helt säker på. Regissören är född 1977 och filmen är hans debutfilm. Det låter nästan för otroligt för att vara sant, men så är det.

 

Ovanstående skrev jag i november förra året. Då hade jag ännu inte sett filmen. Det har jag nu, två gånger till och med. Och har man så höga förväntningar som jag hade är det ofta så att man riskerar att bli i alla fall något besviken.

 

Låt mig börja med att att slå fast att ”Sauls son” är en riktigt bra film, men ändå inte så bra som den hade kunnat vara. Filmens handling är följande: Huvudpersonen, den judiske ungraren Saul, arbetar i ett Sonderkommando, ett specialkommando, i och utanför gaskamrarna i Auschwitz 1944. Hans arbete tillsammans med de andra fångarna i specialkommandot är att ta emot en aldrig sinande ström av inkommande som dödas genom gasning. Saul och de andra är beordrade att se till att allt går så lugnt till som det kan. Fångarna skall klä av sig och sedan gå in i ”duschrummet” som i själva verket är en gaskammare. Sedan låses dörrarna och gasen släpps på genom tyska SS försorg. Under tiden samlar männen i specialkommadot in kläderna, eventuell medtagen mat och värdeföremål. Detta skall sedan tas om hand av tyskarna. En del av det insamlade kan männen i specialkommandot smuggla undan till sig själva. Det är det ”privilegium” man har under den korta tid som specialkommandot fungerar. Med jämna och korta mellanrum gasas även medlemmarna i specialkommandona ihjäl av tyskarna.

 

Efter att gasningen är klar sköter specialkommandot om att liken fraktas ur gaskammaren och att kammaren städas. Liken skall sedan brännas och askan gömmas undan. Tyskarna vill dölja spåren efter mordorgierna.

 

Detta arbete fortgår i en fruktansvärd monoton rytm, ända till Saul hittar en död pojke efter en gasning som han påstår är hans egen son. Huruvida det verkligen är hans son får man inte riktigt veta i filmen, men Sauls hela existens förändras definitivt. Han bestämmer sig för att ge pojken en så värdig begravning som han kan ordna i lägret. I detta ingår att hitta en rabbin som kan läsa bön. Detta måste givetvis ske i smyg. Sådan är filmens handling i korthet.

 

Vad är då filmens problem? I en nyckelscen anklagas Saul av sin vän för att bry sig mer om de döda än de levande. Och detta är också filmens svaghet. Filmkameran är hårt och subjektivt relaterad till Saul själv. Det är han vi huvudsakligen ser och det han är intresserad av följer kameran. Pojkens begravning blir nästan allt i filmen. Så mycket av det andra som försiggår missar vi i allt för hög grad: det maskinella dödandet, motstånd, fånguppror och flykt.

 

Som sagt var: filmen är mycket bra, men hade kunnat vara ännu bättre.

 

 

 

Bild, moviezine.se
 
 
 
 

Vart är vi på väg

 

Jag hörde på radion för en tid sedan när spelet Pokemon Go diskuterades. Frågan ställdes om spelarnas medelålder. Tolv år tänkte jag kvickt innan svaret kom. För mig lät det högst rimligt. Svaret blev: medelåldern på Pokemon Go-spelarna ligger mellan tjugo och trettio år. Jag blev i stunden bara ett stort frågetecken. Det låter ju helt orimligt. Men så tänker jag efter lite, det är ju sådana tider vi lever i. Vuxna människor bygger egna varumärken, de bygger yta, men skrapar man på denna yta så är det nästan helt tomt. Vuxna har blivit som barn som låtsas vara vuxna med odlade låtsasintressen som ger status.

 

Själv är jag mycket tacksam att jag fick växa upp på nittonhundrasextio- och nittonhundrasjuttiotalet med den tidens tanke om vårt gemensamma ansvar för folkbildning. Idag talar man om skolans och lärarnas ansvar för sjunkande skolresultat. Jag tror inte att lärarna var bättre förr, snarare tvärt om, men skolan var bara en del i skapandet av utbildade och bildade individer. Hela samhället genomstrålades av en idé. Redan som liten grabb läste jag varje dag en dagstidning (Arbetet) i princip från första till sista sidan. Jag läste farsans fackföreningstidning, jag såg på dåtidens Public-service-TV och lyssnade på Public-service-radio. Biblioteket hade jag inom gångavstånd och där tillbringade jag mycket tid. Där läste man och lånade hem böcker, man träffade kompisar, spelade spel och lyssnade på skivor. Om jag tänker tillbaka på tre böcker som jag läste i relativt tidig ålder och som har betytt mycket för mig, så läste jag när jag gick i trean, ”Robinson Crusoe”, av Daniel Defoe (1660-1731), i fyran, ”Taras Bulba”, av Nikolaj Gogol (1809-1852) och i femman, ”Odysséen”, av Homeros (omkring 800 f Kr.). Jag saknar verkligen denna tidsanda. Det är lite annat än att som tjugofemåring springa runt och spela Pokemon Go.

 

Nu har vi skapat ett genomkommersialiserat lek- och njutsamhälle, resultatet av detta såg jag på SVT:s Gomorron Sverige; i Nöjespanelen satt en kulturjournalist vid namn Hanna Fahl (1978- ) från Dagens Nyheter och var mycket upprörd över att Bob Dylan hade tilldelats Nobels litteraturpris. Själv förordade denna ”vuxna” kvinna att en manusförfattare och regissör till en amerikansk ungdomsserie, ”Buffy och vampyrerna”, vid namn Joss Whedon istället skulle ha fått priset. Vart är vi på väg? Rakt ut i mörkret!

 

Och ja, nu har jag gubbgnällt nog om påhoppen på Dylan. Jag lämnar den frågan, i alla fall för en stund.

 

Satan! Släpa Bob Dylan i smutsen, de borde få slita spö…

 


En mörk, kall och blöt månad närmar sig

 

Hur man överlever en mörk, kall och blöt november? Man tackar för att man har en sambo som är som en slipad diamant och som helt överraskande kommer hem med tre mästerverk till filmer!

 

Vad sägs om?

 

”Padre Padrone”, (1977), av de italienska bröderna Taviani,

”Svarta ögon”, (1987), av ryssen Nikita Mikhalkov (Marcello Mastroianni är med i filmen!),

”Sauls son”, (2015), av ungraren Laszlo Nemes.

 

De två första filmerna ”Padre Padrone” och ”Svarta ögon” har jag sett många gånger, men nu var det länge sedan. Det ska bli roligt att se om dem. Om de håller? Idiotisk fråga! De är riktiga mästerverk.

 

”Sauls son” är en ny film som jag har hört oerhört mycket gott om. Finns det något filmpris den inte har fått ännu? Den är svart, hemsk och behandlar ett fruktansvärt ämne. Man får nog ladda och stålsätta sig lite innan man ger sig på den. ”Sauls son” är blivande filmhistoria. Det är jag helt säker på. Regissören är född 1977 och filmen är hans debutfilm. Det låter nästan för otroligt för att vara sant, men så är det.

 

Kom igen, november! Jag är redo. Det blir en hollywood-fri månad till.

 


Tiden skördar

 

En riktigt stor regissör är död. Polacken Andrzej Wajda blev nittio år gammal. Han hann med att göra över femtio filmer under sitt liv. Det jag uppskattar mest i hans konstnärsskap är att han aldrig tramsade bort sina filmer. Det var stora filmer om stora ämnen han gjorde. Han levde i en nära dialog med Polens dramatiska historia. Sådana konstnärer gillar jag. De filmer jag uppskattar mest är ”Aska och diamanter” (1959) och ”Danton” (1983). Filmkonsten hade varit mycket fattigare utan Wajda.

 

Bild, Andrzej Wajda (1926 – 2016), wikipedia.org

 

 

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0