I karantän (4)

 

Nu börjar det kännas riktigt evighetstungt utan fotboll. Jag steglas på fotbollsdepressionens svarta hjul.

 

Idag tänker jag på den ryske konstnären Rodtjenkos målning ”svart på svart”. Jag tänker på Dagermans citat: ”Att leva betyder strängt taget ingenting annat än att dag för dag skjuta upp sitt självmord”.

 

Men jag tänker inte på fotboll.

 

Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll

 

Och ändå önskar jag att en gång när vårsolen börjar värma igen, kommer jag att stå där på läktaren, gnolande på Nisse Hellbergs hyllning till det vackra spelet: ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

”En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra att det är mycket viktigare än så”, sa Bill Shankly, (1913 – 1981), legendarisk ledare i Liverpools fotbollslag.

 

Så här hedrar man Bill Shankly utanför Anfield i Liverpool. Bild, wikipedia.org.

 

 

 
 
 

 

Jag kanske inte i denna situation vill sträcka mig så långt som Shankly, men av alla ”oviktiga” aktiviteter som omgärdar människan så är fotbollen viktigast. ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

 


I karantän (3)

 

Jag är nästan alltid hemma. Jag är alltid på resa. Jag är en läsenär.

 

 

 

 

 

 

- Dixi, hur går det med Albert Camus Pesten?

 

- Är du synsk, hur vet du att jag läser den?

 

- Det gör väl alla ”kultur-wannabe” nu!

 

 


I karantän (2)

 

 

 

När livet vänder sig inåt

 

 

På natten hörde han ett lågt vinande.

Knappt hörbart.

Tunn tråd.

 

Kokongen spanns runt huset.

 

Hörde trots detta ljud.

Stöveltramp.

 

Murade igen fönster.

Dörrar.

 

Hörde ljud.

Radion.

Såg bilder.

TV.

Jihadskäggen och imperialistknektarna

sliter varandra i stycken.

Galna hundar.

 

Bröt strömmen.

 

Vandrade osaligt.

Rummen.

Lade sig på sängen.

Slöt ögonen.

 

Ur denna kokong

föds

ingen vacker dagfjäril på ljumma

sommarvindar.

 

Nattfjäril.

Kalla vindar.

Dödskallefjäril.

 

 

 

 

 

 


I karantän (1)

 

 

 

 

 

 

- Du och jag, Bokis. Det vet du.

 

- Tror jag, det. Du och jag, Dixi.

  


Ola Magnell (1946 - 2020)

 

Det blir så ensamt och tungt här på jorden när alla som har gjort vägen lite lättare att gå lämnar oss en efter en, tänkte jag när jag fick höra den tråkiga nyheten om Ola Magnells bortgång.

 

Jag har levt med Ola Magnells musik och texter sedan han slog igenom på sjuttiotalet. Magnell skrev bra låtar, men framförallt var han en genial textförfattare. När jag sitter och skriver detta hör jag Ola Magnell med låten ”Sång för de svikna”, spelas på stereon; det krävs ett geni för att lotsa en ”fågellåt” iland. Fågellåt? Ja, texter med fåglar som bärande element. Magnells låt inleds med: ”Det sitter en fågel och sjunger i parken intill”. Inte ens Wiehe och Afzelius kunde ju få fågeln att lyfta. Jag har fortfarande inte hämtat mig från deras återföreningsskiva som kom i slutet av 1980-talet, med titlar som ”Mitt hjärtas fågel” och ”Som en duva”. Men Magnell han kan han; bara att rimma ”prekär” och ”kär”; underbart!  I samma klass som Lalla Hansson med ”gatan” och ”stratan”. Tuppeskinn igen!

 

Vila i frid Ola.

 

 

 
 
 

Bild, Ola Magnell, wikipedia.org

 

 

 

Jag avslutar med texten till en av Magnells bästa låtar som utgavs 1973.

 

 

Påtalåten

 

Du har känslan men inte rätta viljan

att sitta ner och hitta på en visa så fin

Hästen sätter av i sken över tiljan

Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin

Kul, kul, inte sant, men inget intressant

kommer från din skvatt galna höstack är det sagt

Men fastän stupet är brant så klarar du galant

språnget över detta jättelika schakt

och nätters lätta takt

 

Men din mamma hon tycker att du slarvar

när du sätter dej och gnolar på en töntig melodi

Gubben far går på åkern och harvar

Han har en rågrak och mustig terminologi

Men jag jag tycker för min del

att det inte är stort fel

i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld

Många liv står på spel och vill du va hel

får du sluta kuta runt och snacka strunt

och hålla tunt om vad du lärt

 

Bror står i jorden och påtar

Han tittar upp mot skyn, det ser ut att bli blött

Lillebror lyssnar på låtar

Regn duggar lätt och du tänker förstrött

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol

Det fanns blå viol och kor

och vackra ängder där du bor

Det lyste en sol och du kunde bli mol

tyst av en schysst illusion

om att du tror att du blir stor

 

Men nu står maskiner och schaktar

Blommande äng har blivit avgas och betong

Är det så märkligt om man faktiskt föraktar

alla korrumpéer med sin pappersjargong

Jag blir snart desperat av att leva i en stat

uppbyggd av profit och bostadssegregation

Ingen smart demokrat blir så flat och moderat

som i vår gistna kristna

västerländska dollarcivilisation

 

Men hellre än att äga millioner

gick du i din barndoms hage bland snår

och kände valldoft och lockande toner

från rapphöns, fasaner och bräkande får

Men ditt rastlösa flås och din storstadsneuros

din magnecyl, ditt gräs och din gamla alkohol

håller på att ta kål på din vilja av stål

Men även om du vrålar

har du inga stålar kvar att nå ditt mål

 

 

 


Sorg och smärta

 

 

Do not go gentle into that good night

 

Do not go gentle into that good night,

Old age should burn and rave at close of day;

Rage, rage against the dying of the light.

.

.

.

 

 

Ovanstående är första strofen ur Dylan Thomas (1914 – 1953) dikt ”Do not go gentle into that good night”. Dikten skrevs 1947. Läs gärna hela dikten, det är den absolut värd.

 

 

 

 

 

 


Jag läser Ulf Lundell igen

 

Efter att ha läst Ulf Lundells ”Vardagar” var det bara att ta sig an fortsättningen i ”Vardagar 2”.

 

I detta samtal med Uffe vill jag befinna mig för evigt. Men det är väl slut nu? Inte kan det komma en Vardagar 3? Tusentals sidor: Tala med mig Uffe! Lämna mig inte ensam i detta skitbruna samhälle. En sak vet vi i alla fall båda två: Det är bara med hjälp av den svartaste svarta humor man orkar en dag till.

 

Det Uffe skriver om Sara Skyttedal är högoktanigt bränsle för själen!

 

 

Sara Skyttedal, hon är fan som en

ond Pippi Långstrump

Det är nåt fel på damen

80% av all public service ska bort

det ska istället tas om hand av

kommersen

Vad fan är det med dom här idioterna?

Detta larviga högmod på slak lina

Högerns små rebeller

Fan vad Svart-Pippi längtar efter att få stå och

halsa champ i riksdagen

Fan vad många små högerrebeller trivs som fan nu

när katterna är så slöa, vilsegångna

 

 

bild, ginza.se

 

 

 
 
 

 

Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar”.

 

 

Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?

 

När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.

 

Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av mina kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!

 

Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!

 

Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.

 

Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.

 

 

Klippte iallafall gräset

Mörsade ner löven

 

Sen:

Såg alla intron jag kunde hitta på

You Tube

av Stones Midnight Rambler

Hur, jag säjer

HUR

trodde Hitler att han skulle kunna

inta Stor-Britannien?

Det introriffet av Keith Richards

skulle ha sänkt dom som engelsmännen

sänkte spanjorernas

överlägsna flotta under Elisabeth I

 

När K drar igång det där

sjunger det ta mej fan

i en hel ö-nation

Det är det kukigaste riffet någonsin

 

När K R dör

slutar jag med allt tänkande om rock

När han dör och Dylan dör

då blir det för mej

TOMT

Ödsligt

på Jorden

 

Men:

musiken finns ju kvar

 

 

bild, adlibris.com

 
 
 
 
 
 
 
 

Pastisch

 

När inte Svenska Akademien efter alla skandaler förmår att leverera en ny nobelpristagare i litteratur får väl jag söka upp en gammal som jag inte tidigare har läst; ja, så tänkte jag när jag hämtade Boris Pasternak (1890 – 1960) och hans roman om ryska revolutionen från 1957, ”Doktor Zjivago”, ur bokhyllan. Anledningen till att jag har lämnat denne sovjetryske författare i fred så länge var nog de politiska komplikationerna kring hans nobelpris (1958), kring hans roman och hans möjligheter att hämta priset i Stockholm. Jag har helt enkelt tidigare inte varit så sugen på att ta ställning till allt detta.

 

Men nu blev det dags. Vad är det då han skrev för en roman? Till min egen överraskning finner jag mig själv läsa en pastisch på en stor episk artonhundratalsroman. Och vill man läsa en sådan som också behandlar ett politiskt omtumlande skede i Rysslands mångskiftande historia kan jag rekommendera Leo Tolstojs (1828 – 1910) klassiker ”Krig och fred”. Den är mycket bättre för att den som roman är ett med sin tid. Det är lite konstigt att Pasternaks roman, som han fick nobelpriset för, är så gammaldags när hans dikter är betydligt mer modernistiska. Det är inte bara stilen som är antikverad, kvinnosynen som ger sig till känna är mycket gammaldags. Doktor Zjivagos stora kärlek i romanen, den vackra Lara, beskrivs som en riktig idealkvinna: vacker, kärleksfull, mild, öm, tålig, självuppoffrande, trogen, ja kort sagt, hon är nästan ett helgon. Själv fick jag min kvinnosyn etablerad i tonåren, när jag läste den ryska revolutionären Alexandra Kollontajs (1872 – 1952), ”Arbetsbiens kärlek”. Den kvinnosynen är betydligt friskare.

 

Det som retade upp sovjetledningen när Pasternaks roman, Doktor Zjivago, kom ut på nittonhundrafemtitalet var hans borgerliga syn på ryska revolutionen. Zjivago i romanen tänker på typiskt liberalt vis att det är synd om de lägra klasserna i klassamhället (arbetare, lantarbetare och småbönder), men det är ju så den naturliga ordningen är. Och dessutom har historien härdat dessa klasser så att de har förutsättningar att klara av det liv som bjuds. När medel- och överklassen däremot drabbas av umbäranden under den ryska revolutionen och det därpå följande inbördeskriget, då är det ett fruktansvärt brott.

 

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det var en till stora delar politisk handling av den Svenska Akademien att ge Pasternak nobelpriset för denna roman. Sedan reagerade den sovjetiska ledningen på sedvanligt repressivt sätt: Hämtar du priset i Stockholm får du inte komma tillbaka till ditt fosterland, meddelade man Pasternak, som aldrig hämtade sin utmärkelse.

 

Nedan följer ett avsnitt ur romanen, en belysande dialog:

 

 

- Där ser ni, inte ens ni, som är bolsjevik, förnekar att det här inte är ett liv utan någonting som saknar varje motstycke, en fantasmagori, ett komplett vansinne.

 

- Medges. Men ändå är detta en historisk nödvändighet. Man måste gå igenom den.

 

- Varför är det en ofrånkomlighet?

 

- Är ni barnslig, eller gör ni er till? Ni har väl ändå inte ramlat ned från månen? Menar ni att det ständigt måste fortgå som hittills att frossare och parasiter ska rida på hungriga arbetares ryggar och hetsa dem till döds? Och alla andra utslag av översitteri och tyranni? Fattar ni verkligen inte det rättmätiga i folkets vrede, önskan att leva under rättfärdiga förhållanden, sökandet efter sanningen? Eller menar ni att en radikal brytning med det gamla systemet hade varit möjlig att uppnå inom folkrepresentationen på den parlamentariska vägen och att man hade kunnat reda sig utan diktatur?

 

- Vi talar om skilda saker, och om vi så höll på att disputera i hundra år skulle vi inte komma överens. Jag var en gång mycket revolutionärt inställd, men nu tror jag att man inte kommer någon vart med våld. Till det goda måste man förmå folk i godo…

 


Modernism och industrialism

 

 

 

 

 

Är det en målning av Piet Mondrian (1872-1944), eller kanske en av Kazimir Malevitj (1878-1935), eller kanske en affisch av Aleksandr Rodtjenko (1891-1956)?

 

Nej! Det är ett foto av ”Den hemliga fotografen” från vintern 2018!

 

Bilden visar ett landmärke i Göteborg: Bock-kranen på Eriksberg, färdigställd 1969. En imponerande konstruktion, över sjuttio meter hög och etthundratio meter bred. En rest från den tiden då Göteborg fortfarande hade sina världsberömda varv.

 

Modernism och industrialism i skön förening.

 


Vad gör vi nu

 

Dagarna har gått, men det är svårt att smälta; Kim Larsen hör inte längre till de levandes skara. Enda trösten är att hans konst lever. Det är omöjligt att inte i sitt inre höra hans melodier och texter. Nu dör de en efter en, de stora kulturpersonerna. Tomrummet de lämnar efter sig går inte att fylla. Dagen då Dylan dör orkar jag jag inte ens tänka på. Det är bara genom förträngning man orkar en dag till.

 

Hälsoproblem har gjort att det var flera år sedan jag var i Danmark, men det räcker att lyssna på Kim Larsen så är jag där igen: Köpenhamn, Gilleleje, Römö… Varje gång man kom in i en affär för att handla mat och dricka gick man som på räls för att kolla om det fanns en musikhylla i affären. Fanns det en sådan, hur liten och begränsad den än var, så visste man att där fanns musik med Kim Larsen. Med en skiva av Larsen i bilstereon förvandlades den silverlackade svenskregistrerade ”tyskebilen” till en rödvit flygande bubbla av ren glädje.

 

För mig är Kim Larsen en representant för det Danmark jag lärde känna för många år sedan. Ett frihetligt, milt anarkistiskt land, en välfärdsstat av nordiskt snitt, där det fanns plats för alla. Nu är Larsen död och hans land är förvandlat till ett brun-blått inferno på väg mot mörkret. Med Larsen dog min egen danska dröm. "Hva' gør vi nu, lille du"?

 

Nej, nu skall jag lyssna på: ”Det bedste til mig og mine venner”, Østre Gasværk” och en massa andra av Larsens lyckopiller.

 

Vila i frid, Kim.

 

 

 

Bild, Kim Larsen (1945-2018), veckotidningen.se

 

 

 
 

Jag läser Ulf Lundell

 

Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?

 

När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.

 

Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av min kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!

 

Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!

 

Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.

 

Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.

 

 

Klippte iallafall gräset

Mörsade ner löven

 

Sen:

Såg alla intron jag kunde hitta på

You Tube

av Stones Midnight Rambler

Hur, jag säjer

HUR

trodde Hitler att han skulle kunna

inta Stor-Britannien?

Det introriffet av Keith Richards

skulle ha sänkt dom som engelsmännen

sänkte spanjorernas

överlägsna flotta under Elisabeth I

 

När K drar igång det där

sjunger det ta mej fan

i en hel ö-nation

Det är det kukigaste riffet någonsin

 

När K R dör

slutar jag med allt tänkande om rock

När han dör och Dylan dör

då blir det för mej

TOMT

Ödsligt

på Jorden

 

Men:

musiken finns ju kvar

 

 

 

bild, adlibris.com

 

 

 

Läst men inte förstått

 

Det primära i mitt litteraturintresse är att jag ser det som ett bildningsprojekt. Läsning som nöje och avkoppling kommer först i andra hand. Därför kan jag inte skriva under på att ”höglitterära” författare, som väl de flesta nobelpristagare får betecknas som, skulle vara ”svåra” eller oläsbara för vanligt folk. Ger man bara litteraturen tid och engagemang så brukar den alltid öppna sig även om den i enstaka fall kan vara väldigt ”snårig”. Det tog till exempel ett år av mitt liv att läsa James Joyces Odysseus, men då läste jag den två gånger. Denna modernistiska roman brukar jag betrakta som mitt ”mästarprov”. Den var svår men jag gick i mål till slut och nu betraktar jag Odysseus som en av mina största läsupplevelser.

 

Nog med förklaringar nu; varför skriver jag detta? Jo, jag har läst Lars Mikael Raatamaas diktsamling ”Kommunismen”. Jag börjar med att säga att boken är väldigt vacker till utseendet (vit och röd). Tjockt papper och tyngd ger något av manifestkänsla, även om jag tvivlar på att den om hundra år kommer att finnas i så många bokhyllor. Den blir inget kommunistiskt manifest, här är Karl Marx överlägsen.

 

Det som gör mig lite ledsen är att jag trots ambition, engagemang och vilja och en satans massa grå hårstrån helt har gått bet på innehållet. Varje dikt i boken är knuten till en person som på något sätt är associerad med kommunismen/socialismen och flera av dessa personer är i det närmaste mytiska, även om det var många andra som jag inte ens hade hört talas om. Bara att läsa namn som Rosa Luxemburg, Aleksandra Kollontaj, Leo Trotskij och Che Guevara kan ge mig rysningar, men när sedan dikten som är knuten till personerna bara lämnar mig helt oförstående blir inte läsupplevelsen värd så mycket. Jag tvingas helt enkelt skriva de förhatliga orden: ”läst men inte förstått”. Det känns inte bra, bara tungt.

 

Men som alltid lämnar dikten något kvar i läsaren. Vissa rader fastnar, vissa rader slår i takt med ens eget hjärta. Följande strof är ur Raatamaas dikt ”Fusako Shigenobu”.

 

”Det var en månad sen börjar hon berätta orden suger in oss in i hennes ögon.

Musiken är högre det är fullt runt alla bord glas flaskor eld.

Men vid vårt bord är alla tysta nu som om musiken tagit slut utan att vi märkte något.

Det var för en månad sedan börjar hon när den första snön fallit på natten.

Jag vaknade på morgonen och märkte att jag var död.

I bokhyllan stod böckerna i ordning på fönsterbrädan hade pelargonerna ännu blad.

Jag vaknade men det fanns inget liv kvar i mina armar och min kropp och mitt ben.

När jag tog av mig täcket för att resa mig upp föll det utan att frasa som det brukade.

Den sista dagen i mitt liv hade passerat som en tidning där det inte fanns något att läsa.”

 

 

 

 

Bild, diktsamlingen ”Kommunismen” av Lars Mikael Raatamaa, adlibris.com

 

 

 

Working class hero

 

En svensk ”Working class hero” är död. Rockartisten Jerry Williams (Erik Fernström 1942-2018) har gått bort. Om man någonsin skall använda epitetet ”folkkär” så stämmer detta begrepp verkligen in på Jerka.

 

Själv lyssnade jag mest på honom när han reste med bandet Roadwork på sjuttiotalet (och även en bit in på åttiotalet). Då tyckte jag Jerka var i rätt sammanhang och var som bäst. Då var det riktig hårdsvängande rock det handlade om. Mellan spelningarna i folkparkerna körde Jerka motorcykel (Suzuki) och det var väl hans enda svaghet; han kunde ju ha kört italienskt!

 

Även om mitt musikaliska intresse för honom svalnade något i takt med krogshower och annat, så var han alltid högintressant när han talade om livet och politiken. Och kanske finns det någon symbios med tiden att han nu har gått bort. En människa som Jerka hör helt enkelt inte hemma i en samtid där människor äter varandra och sedan pissar på någon svagare. För mig var Jerka en typisk sjuttiotalsmänniska, någon som utsrålade drömmen om en rimligare värld.

 

Tre favoritlåtar med Jerka: ”Git it”, ”Rocket in my pocket” och ”Jackson”.

 

Och så gjorde ju han en härlig version av Nationalteaterns ”Stena Olssons compagnie” också, den gode Jerka.

 

Vila i frid.

 

 

 

Bild, Jerry Williams, wikipedia.org

 

 

 

Mästerligt om Langobarderna

 

Ja, Döden tog en promenad på Adriatiska havet. Han gick på vågorna, vattendödsbergen, de långbukiga dödskullarna. Kappan fladdrade kring honom, hans hundar skällde, gläfste och tjöt så som dödshundar gör när de får tillfället. De anropade Månen och Bootes, den ledstjärnan, och Sirius. Med ilsket glada hundkrafter anropade, angläfste och antjöt de Himmelens och andra makter. De var kallade att hjälpa Den rovgirige i hans jäkt och möda, i hans såningsmannayra och skördefröjd, i hans strävsamma, inte onda, inte goda såddrörelser och lieföring. Han skred med vattenskvittret kring sina kloiga fötter. Han sparkade undan vågor så som bergvandraren sparkar sig igenom snödrivor på vintern; och som när den jagade och jägaren sparkar upp jordkokor, mossa och lövhögar på sin väg mot fördömelse eller god fångst. Så var Döden på Adriatiska havet i denna fastetids jakt med vilda, bitlystna, hungriga hundar. Vad han fann vet vi inte, hur stort hans byte och skörd var och vad han sådde har vi ingen fullständig vetskap om. Lien svängde över vågtopparna och genom vågdalarna ner i djupen. Han räknade inte sina korn, ax och kärvar. Han jagade, sådde och skördade utan att se sig om eller lyssna. Så var han: en utsänd såningsman och slåtterkarl som hade bråttom att ta vara på det goda vädret.

 

 

 

Ovanstående text kommer ur Eyvind Johnsons historiska roman från 1960, ”Hans nådes tid”.

 

 

 

 

Det är väl ingen tvekan om att han kan skriva, nobelpristagaren i litteratur (1974), Eyvind Johnson, skam vore det väl annars, men sviker man arbetarrörelsens radikala idéarv och börjar vänslas och kladda med borgarklassen, då är man inte längre Dixi Stadelmanns bästa kompis. Det är därför det dröjde så länge innan jag tog mig an han, Johnson. De andra proletärförfattarna har blivit lästa av mig långt tidigare och med stor glädje, snarare än med den misstänksamhet med vilken jag tog mig an Eyvind Johnson. Men efter att ha läst den historiska romanen ”Hans nådes tid” har jag bara att kapitulera inför Johnsons storartade litterära förmåga.

 

”Hans nådes tid” är Karl den stores tid (742-814). Karl ritar om kartor och skapar politik med våldet som det yttersta verktyget. Det har sagts att man måste knäcka ägg för att laga omelett. I Johnsons roman är det langobarderna som blir äggen.

 

Den oundvikliga Döden är en effektiv litterär piska. Det är så mycket böcker man måste läsa innan man flyttar in i sin ombonade etta med igenspikat lock och två meter isolerande mull ovanför. För jag får väl anta att den inte går att få inredd med en solcellsdriven läslampa och en liten, liten bokhylla?

 

 

 

Bild, Eyvind Johnson (1900-1976), wikipedia.org

 

 

 

En härlig skog

 

Skogen kan vara farlig, man kan gå vilse i den. Men i Klas Östergrens roman ”I en skog av sumak” hittar jag definitivt hem. För mig har tidigare Östergren-romaner ofta blivit skogar att gå vilse i. Böckerna har varit som täta snår av kufar och originalitet, så tröttsamma att tränga igenom; lite som alla dessa bröderna-Coen-filmer som till en början verkar så spännande och intressanta, men som nästan alltid plottras sönder av, just det, alla medverkande kufar och all sökt originalitet.

 

Men jag hittar direkt hem i ”I en skog av sumak”; hem till mitt nittonhundrasjuttiotal. Jag ÄR den huvudperson som berättar historien. Han ÄR jag. Det är härligt att för en gångs skull riktigt känna igen sig i en roman präglad av klass, politik, vietnamkrig, men även kärlek, fest och droger. Synd att den gick så snabbt att läsa, Östergrens godis till roman. Jag hade kunnat leva i den ett bra tag till.

 

Det enda som stör mig efter att ha läst ”I en skog av sumak” är att den generation ungdomar som skildras i boken är idag på väg ut och bort. Jag undrar vilket samhälle dagens ”stolpskottsgeneration” kommer att skapa. De som är som självupptagna barn genom hela livet. De som tror att Harry Potter är det bästa som någonsin har skrivits. De som har en Disney-film som sin favoritfilm. De som aldrig läser en ledarsida och som istället tror att alla amerikanska serier de konsumerar skall ge dem några svar på varför samhället ser ut som det gör. Hjärndöda konsumenter, fy sjutton! Jag längtar tillbaka till sjuttiotalet. Tack, Klas Östergren för att du tog mig tillbaka dit, i alla fall för några timmar.

 

 

 

Bild, gd.se

 

 

 
 
 

 

- Dixi, du kan inte generalisera så grovt och kalla så många människor för stolpskott och hjärndöda konsumenter. Det måste du ta tillbka.

 

- Jag får tänka på det.

 

-Surgubbe!

  

Svunnen tid

 

 

 

 

 

En kran, en rest från glansdagarna då hamnen i Göteborg levde och Norra Älvstranden var platsen för flera fartygsvarv.

 

Eller är det ett fossil, efter en dinosaurie som i dödsögonblicket förgäves sträckte sin hals mot himlen?

 

Oavsett, så är det en reminiscens från en annan tid. En tid då Sverige var ett modelland med en samhällsmodell, skapad av arbetarrörelsen, som representerade en dröm om en rimligare värld.

 

En kran, en dinosaurie, ett fossil, en reminiscens från en svunnen tid.

 


Gott Nytt Bokår!

 

Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktig vit jul blev det aldrig det året.

 

Allt var annorlunda då. Det var innan fars saker hade börjat ta så mycket plats att vi inte längre kunde komma in i huset. Och innan mor hade blivit så stor att hon inte längre kunde ta sig ur sängkammaren. Men det var efter att de anmält att jag var död, så att jag skulle slippa börja skolan.

 

Eller var det kanske innan? Jag är inte så bra på turordning, tiden flyter ihop för mig. De första åren av ens liv känns oändliga. Nu har jag fått veta av tanten att det beror på att man upplever allt för första gången – det gör intryck, och intryck tar stor plats, säger hon.

 

Det var självklart mycket som tog plats i mitt liv då, och mycket jag var med om för första gången. Som till exempel att se farmor bli dödad.

 

 

 

Ovanstående text är de första raderna ur Ane Riels roman ”Kåda” från 2015.

 

 

 

 

Och vem kan motstå en sådan inledning av en roman. På några rader är manegen krattad och förutsättningarna är klara. Spelet kan börja. En ödesbunden tragedi i klassisk grekisk anda väntar.

 

Årets första färdiglästa roman har legat på skrivbordet ett tag. Och inte var det för att Ane Riel för sin bok ”Kåda” har fått pris för årets bästa skandinaviska kriminalroman (Glasnyckeln) som jag bestämde mig för att läsa den. Snarare var det för att jag hade hört att det var en stark roman och att författaren är danska. För mig är det alltid intressant att hänga med i vad som händer i vårt grannland. Just så kallade kriminalromaner lockar mig inte speciellt, men jag skulle inte beteckna ”Kåda” som en en kriminalroman, även om det begås en massa brott i berättelsen. Det rör sig snarare om en bra och stark roman rätt och slätt.

 

När jag läste boken kom jag att tänka på Nikanor Teratologen och hans fruktanvärda ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. Kokar man ner hans berättelse och tillför lite mänsklig värme och låter en helvetes massa sadism och ondska ånga bort så har man något som liknar Riels ”Kåda”. Men en fråga kvarstår dock när jag funderar efter att ha läst klart ”Kåda”: Måste man gödsla med så mycket apart äckel i något som egentligen är en bok som man läser för nöjes skull? När det är, som i båda böckerna, barn inblandade tar det extra hårt på läsaren.

 

Men, Ane Riels ”Kåda” är en bra roman som förtjänar att läsas. Det gäller bara att ladda lite mentalt innan man ger sig in i denna danska familjetragedi.

 

 

 

Bild, arbetarbladet.se

 

 

 

Uppdaterad litteraturlista

 

Det är dags att uppdatera litteraturlistan igen med en roman från litteraturens ”crème de la crème”. Jag har läst Steve Sem-Sandbergs, ”De fattiga i Lodz” och den bara måste in på listan. Det Primo Levi gjorde när han från egna upplevelser beskrev ett dödslägers anatomi i ”Är detta en människa”, det återupprepar Steve Sem-Sandberg i romanens form, fast här är det det judiska gettot han dissekerar.

 

Jag vet att det inte finns något säkert vaccin mot nazismen/fascismen och om det hade funnits så vore det grundat på politiska åtgärder. Men även kulturen kan bistå i kampen. Läs dikten Dödsfuga av Paul Celan, ”Är detta en människa” av Primo Levi och romanen ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg, se filmerna ”Shoah” av Claude Lanzmann och ”Gå och se” av Elim Klimov, sedan är det omöjligt att ha något som helst av överseende med nazismen/fascismen.

 

Nu tillbaka till min litteraturlista. Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettiosex åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”De fattiga i Lodz” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.

 

Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:

 

B Traven, ”De hängdas revolution”

Gunter Grass, ”Blecktrumman”

Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”

Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”

Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”

William Golding, ”Flugornas herre”

Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”

Sven Grassman, ”Bokslut”

Per Olov Enquist, ”Legionärerna”

Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”

Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”

Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”

Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”

Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”

Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”

Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”

Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”

Lena Andersson, ”Var det bra så”

E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”

Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”

Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”

Kristian Lundberg, ”Yarden”

Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”

Florian Illies, ”Århundradets sommar 1913”

Kim Leine, ”Profeterna vid Evighetsfjorden”

Steve Sem-Sandberg, ”De fattiga i Lodz”

 

Böckerna är listade i den ordning de är lästa. Tjugosex böcker med högsta betyg, på trettiosex års läsning.

 

Hm, det var inte många böcker ur litteraturhistorien det. Jag får kolla vad ”klassikernas klassiker” fick för något betyg. ”Brott och straff” fick betyget 4+.

 

 

 

-”Förlåt mig Fjodor”!

 

”Läs Idioten, den passar dig”, tänker Fjodor Dostojevskij i sin himmel.

 

 

Fjodor Dostojevskij, bild från wikipedia.org.

 

 

 

 


Ge oss något annat för en gångs skull

 

Om ni tillhör den goda smakens väktare kan ni sluta läsa här. Detta är ingenting för er. Det är snarare för oss som älskar riktig fulhumor och saftig råsatir.

 

Nu har jag slutat hoppas på att SVT någonsin kommer att sticka in den danska public-service-humorserien Rytteriet i den annars så totalt dominerande anglosaxiska tsunamin. Inte en sommar till utan Rytteriet tänkte jag och köpte serien på DVD. Fulhumor, råsatir och urstyvt skådespeleri, det kan inte bli mycket bättre. Rekommenderar!

 

 

 

Bild, Rytteriet, dr.dk

 

 

 

Den tid då ljuset avtar

 

”Svävande tillstånd. Embryonal passivitet.”

 

 

Ovanstående citat kommer ur den tyske författaren Eugen Ruges utmärkta roman ”Den tid då ljuset avtar”. Der Spiegel karaktäriserade Ruges roman som: ”Den stora DDR-Buddenbrooksromanen.” Det kan jag skriva under på, men jag kan även fylla på med att boken bland allt annat innehåller en härlig humor, som jag skulle likna vid en tyken göteborgshumor. Hur han nu har lyckats pricka så rätt Östtysken Eugen Ruge. Kanske odlades ett underifrånperspektiv liknande det i göteborgshumorn i det gamla DDR?

 

Och så innehåller romanen den fräckaste skildringen av julfirande i familjens sköte som jag har läst sedan Ulf Lundells galna jul i romanen ”Sömnen”.

 

 

 

Bild, nilssonforlag.se

 

 
 
 

 

Inte ligga, sitta, gå eller stå, bara sväva i ett akvarium fyllt av smärta. ”Svävande tillstånd. Embryonal passivitet.” Sådant är Dixi Stadelmanns liv just nu. ”Den tid då ljuset avtar.”

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0