Aniara

  

79

 

Vi kom från Jorden, Doris land,

klenoden i vårt solsystem,

det enda klot där Livet fått

ett land av mjölk och honung.

Beskriv de landskap som där fanns,

de dagar som där grydde.

Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och backar flydde

för människan: askans konung.

 

 

Harry Martinson (1904 – 1978), dikt 79 ur Aniara (1956).

 

 

 

 
 
Bild, wikipedia.org

 

 

 

Jag önskar att dikt 79 ur Aniara skulle kunna fungera som ett moraliskt imperativ för dagens socialdemokrati. Nu säljer partiet ut decennier av svenskt fredsarbete mot kärnvapen. Supermakten USA talar om för lilla Sverige att vi inte skall underteckna FN-avtalet mot kärnvapen och socialdemokraterna viker sig, allt för att behaga Supermakten. Jag skäms!

 

 

Humor

 

Jag läste för en tid sedan Åke Edwardsons roman, ”Bungalow”. Boken har blivit liggande på skrivbordet, men nu var det dags att sortera in den i bokhyllan igen. Vissa rader fastnar…

 

När jag läser Edwardson slår mig tanken ibland: om de ”Goa Gubbarna” i Göteborg hade kunnat skriva (Ja, skriva kan de förhoppningsvis, men en roman, det kan kanske inte så många av dem, vad vet jag? Det skulle väl vara Glenn H då. Jag behöver väl inte skriva att jag bara skojar? Förlåt mig Glenn.), så hade de väl skapat med samma humor och humör som Edwardson då och då plägar göra.

 

Det är skönt att ibland få sig ett hjärtligt skratt. Han är väl inte allvarlig, Åke, det där han skriver om Bolton och Dylan? Tänk om han är det? HJÄLP!

 

Texten nedan är ur Åke Edwardsons roman från 2019, ”Bungalow”.

 

Han reste sig när glaset var tomt, det gick snabbt eftersom han var törstig. Tonicburken var tom och det fanns ingen mer i kylen så han tillverkade en dry martini, eller en enkel Montgomery egentligen, tre fjärdedelar gin och en fjärdedel vermouth, men utan vermouth, eftersom han inte hade någon. Drinken var torr och sval, han hade lite is kvar. Nu stod han vid drinkbordet igen…

 

I Singapore på nittiotalet hade han köpt en cd med Boltons samlade hits arrangerade och sjungna av kinesiska musiker, bra alltihop naturligtvis med sådant material. Michael Bolton har gjort den bästa versionen av ”Like a rolling stone”, inklusive Dylans egen. Inte många vet eller förstår det.

 


De tappra sexhundra

 

Britternas kavalleri går till anfall mot ryssarna i slaget vid Balaklava, (25/10 1854) i Krimkriget. I rent dödsförakt rider sexhundra kavallerister ( i verkligheten nästan 700 ) in i en dal där ryskt artilleri är grupperat på tre sidor. Målet är att slå ut en rysk artilleriställning längst in i dalen. När det ryska artilleriet har gjort sitt jobb återvänder etthundranitton brittiska kavallerister till anfallets utgångspunkt. Efter sig lämnar de sina döda kamrater längs hela dalens botten. Denna ”bedrift” i krigshistorien har blivit kallad: ”Dödsritten vid Balaklava”. Någonting som egentligen visar den brittiska militärens totala militära inkompetens gjorde makten sedan om till ett lysande exempel på engelskt hjältemod.

 

Varför skriver jag då om den lätta brigadens anfall vid Balaklava? Jo, min blogg jubilerar med detta inlägg. Jag har nu uppnått sexhundra dödsföraktande inlägg. Sexhundra tappra inlägg till ingen nytta, uppvisande inget annat än min totala inkompetens i ett fåfängt försök att storma övermakten.

 

Lärde sig då britterna något av detta totala fiasko vid Balaklava? Nej, inte mycket. Det är väl bara att studera vad som sedan hände i slaget vid Somme i det första världskriget. Har Dixi då lärt sig något av sina första sexhundra blogginlägg? Inte ett spån; det blir minst hundra till!

 

 

 
 

Bild, Lätta brigadens anfall vid Balaklava, konstnär Richard Caton Woodville, wikipedia.org

 

 

Jag ser rött

 

Dra kragen tätt kring halsen idag
Det blåser snålt och kallt
Gå med knuten näve i fickan idag

 

Du ser det överallt
Femhundratusen utan jobb idag
Dom behövs inte mer
Gott om herrar som hoppar fallskärm idag
Se hur dom dalar ner

 

Jag ser rött
Rött som blod
Rött som köttet i slaktarns bod
Rött
Som solen i gryningen
Rött som män och kvinnors mod
Jag ser rött
Rött
Jag ser rött

 

Gott om flaskor och burkar att plocka i år
Femti öre styck
Gott om timmar att slå ihjäl i år
Gott om styrkedryck
Gott om lögner och tystnad och svepskäl i år
Vi har hör det förut
Gott om klöver och blåklint och blåbär i år
Gott om stora beslut

 

Jag ser rött
Rött som hat
Rött som ett huvud lagt på fat
Rött
Som kärleken
Rött som vin och vänskap och mat
Jag ser rött

 

Jag ser rött
Rött som blod
Rött som dammet från en ödelagd jord
Rött
Som fläckarna på lakanen
Som seglet på skeppet där alla går ombord
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött

 

Dom finns här överallt idag
I sina slutna rum
Dom är på väg att ta över alltihop idag
Varenda meter och tum
Snön ligger djup överallt idag
Ingen värme än
Isen ligger tjock som ett pansar idag
Mitt i sommaren

 

Jag ser 1, 2, 3, 4,
1, 2, 3, 4,
1, 2, 3, 4,
1, 2, 3, 4,
Rött
Rött
Rött som blod
Rött som syster och brodermord
Rött som själva sanningen
Som vinet på den sista måltidens bord
Jag ser rött!
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Rött
Rött
Rött!

 

 

 

 

 
 
 
 

Som jag har skrivit tidigare och som jag säkert kommer att skriva igen: Borgerligheten sådde nyliberalismen, nu skördar vi fascismen. I denna vredens, smärtans och sorgens tid lånar jag orden ovan från Ulf Lundell och hans låt ”Jag ser rött”. Vill man höra musiken också går låten att leta upp på nätet. Uffe, texten och musiken tillsammans, det är rena dynamiten!

 

 


Den ständiga frågan

 

Mina gamla högtalare till datorn gick sönder i somras. Jag köpte ett par nya för en billig penning. Efter installationen av dessa ville jag höra att de fungerade som de skulle. Av någon anledning gick jag in på Youtube, där jag nästan aldrig har befunnit mig tidigare, men jag behövde lite musik för att höra hur högtalarna lät. Och vad letar en gubbe i min ålder upp om inte gamla goa Deep Purple. Sedan var jag fast. Uj, uj, uj vad jag har lyssnat. Och som vanligt aktualiseras den eviga frågan: Vem var den bäste sångaren? Ian Gillan med sin nyanserade röst lika klar som finaste kristall från Orrefors eller David Coverdale med röstresurser som ett skenande kärnkraftverk. Ian Gillans klara mästersång i ”Child in time” mot David Coverdales tårdrypande bluesbrölande i ”Mistreated”. En för mig omöjlig fråga att besvara.

 

I samband med mina musikaliska excesser på tuben bestämmer jag mig, nu kan jag inte smita undan längre, jag måste ta mig an den moderna litteraturens franska enfant terrible, Michel Houellebecq och hans roman ”Serotonin”.  Och när jag läser den hittar jag otroligt nog nedanstående stycke. Spooky!

 

”… hur som helst är jag säker på att han satte på det bästa han hade, det som betydde mest för honom. Det enda jag minns mer bestämt är en piratinspelning av ”Child in time” från Deep Purple- konserten i Duisburg 1970, ljudet i hans Klipschorns var verkligen makalöst, rent estetiskt var det kanske det vackraste ögonblicket i mitt liv, jag vill gärna lyfta fram det i den mån skönheten kan tjäna någonting till, i alla fall måste vi ha spelat den trettio eller fyrtio gånger, varje gång lika trollbundna av John Lords lugna, kontrollerade orgelspel, av ögonblicket av fullkomlig flykt när Ian Gillan gick från tal till sång, från sång till skrik och därefter tillbaka till tal, direkt efteråt följde Ian Paices majestätiska stick, visserligen understött av John Lords sedvanliga blandning av styrka och storslagenhet men Ian Paices stick var ändå överdådigt, det var troligen rockhistoriens vackraste stick, sedan kom Gillan tillbaka och i nästa parti fullbordades slingan, Ian Gillan flög på nytt från ord till sång och sedan från sång till rent skri och tyvärr slutade låten kort därefter och det var bara att sätta tillbaka pickupen igen, vi skulle ha kunnat leva i evighet på det viset, eller i evighet vet jag inte det var kanske en illusion men en vacker sådan…”

 

Jag får passa på nu när jag har chansen. Deep Purple: Jon Lord (1941 – 2012), Roger Glover, Ian Gillan, Ian Paice, Ritchie Blackmore, David Coverdale, Glenn Hughes. Tack för all härlig musik! Favoritlåtar? ”Highway star”, ”Lazy”, ”Strange kind of  woman”…

 

 

 
 

Bild, Deep Purple, Burn, wikipedia.org

 

 

 

Till sist kommer jag att tänka på att hur lätt vore det inte för en sadistisk svensklärare (en lärare av typen Caligula som Stig Järrel gjorde i filmen Hets) att förvandla alla skolans elever till darrande dyslektiker genom att avsluta varje svenskprov med frågan: hur stavas hans namn, den franska litteraturens enfant terrible?

 

-Va, skriver du:  ”Wellbäck”? Inte heller du får godkänt betyg. Satans dyslektiker!

 


En legendar har gått bort

 

Bild, Agne Simonsson, wikipedia.org

 

 
 

Agne Simonsson 1935 – 2020

 

 

En legendarisk fotbollsspelare har gått bort. Agne Simonsson som spelade i Örgryte, Landslaget, Real Madrid och Real Sociedad är en av Sveriges bästa spelare genom tiderna. Han gjorde mål i VM-finalen mot Brasilien 1958. Hans mål avgjorde matchen mot England på Wembley 1959 och han fick både Bragdguldet och smeknamnet "The king of Wembley" för detta. Som tränare gjorde han Örgryte till Allsvenska mästare 1985.

 

Jag är ledsen att jag är lite för ung för att ha sett honom spela, men jag såg honom som tränare i Örgryte. Han framstod alltid som en riktig gentleman. Vila i frid Agne.

 


Hjälp

 

Jag köpte en bloggtjänst hos Blogg.se som innebar att jag slapp reklam. Jag fick ett meddelande om att denna bloggtjänst hade tagits bort ur deras sortiment, men att jag kunde fortsätta att skriva och publicera i min blogg som vanligt för övrigt.

 

Nu har jag upptäckt att det finns reklam i min blogg. Fy satan vad fult! Vad skall jag göra?

 

 

 
 

 


Det har aldrig varit roligt

 

Jag läser om den grekiske historikern, Herodotos, som levde ungefär fyrahundra år före vår tideräknings början. Han har skrivit följande om ett folkslag, trauser, som levde i samma område som trakerna:

 

” Trauserna har i allt annat samma bruk som de andra trakerna. Men med avseende på sina nyfödda barn och sina döda förfar de på följande sätt. Anförvanterna sätter sig runt omkring den nyfödde och ömkar sig över alla olyckor, som han måste genomgå, då han nu blivit född, och de uppräknar därvid alla mänskliga lidanden. Men när någon dött, begraver de honom under skämt och glädje och uppräknar alla olyckor, som han nu sluppit, och berättar om vilken fullkomlig sällhet han nu åtnjuter.”

 

 

Bild, wikipedia.org

 

 

 
 
 

Ja, livet var inte så roligt på de gamla grekernas tid – heller.

 

Som ogräs

 

Efter nya tekniska problem med bloggen är det dags igen. Dixi Stadelmann, han är som ogräs, kommer alltid tillbaka. Alltid subversiv!

 


I skuggan av Slottsberget

 

Det har sagts att Paul Cézanne (1839 – 1906) är konstnärernas konstnär. Något liknande tycker jag mig ha hört om Malcolm Lowrys (1909 – 1957) roman, ”Under vulkanen”. Den har beskrivits som författarnas roman. Det är väl därför jag inte förstod den när jag nyligen läste den. Många ord och mycket känslor i den boken, men ingenting, eller snarare förvånansvärt lite, gick fram till mig som läsare. Men jag är ju ingen författare.

 

Huvudpersonen i ”Under vulkanen”, benämnd Konsuln, en gravt alkoholiserad engelsk överklassman boende i Mexico, i skuggan av en vulkan, strax innan innan andra världskriget bryter ut, som fördriver tiden med att odla sitt monumentala tungsinne och dricka alla former av alkohol i rysliga mängder. Ni fattar? Nej, då verkar det lugnare att bo som jag gör i skuggan av Slottsberget. Här krävs inte så mycket tequila för att stå ut med tillvaron.

 

På Slottsberget låg på medeltiden en kungaborg och vid sekelskiftet arton – nittonhundra var berget bebyggt som en kåkstad där fattiga varvsarbetare bodde i misär. Historien skiftar. Idag ser berget närmast ut som ett pittoreskt fiskeläge trots att platsen ligger mycket nära centrala Göteborg.

 

 

 
Slottsberget, vid norra älvstranden, Hisingen
  

Grattis!

 

Bild, Keith Richards, bukowskis.com

 

 
 
 

Här var det livat, här var det glatt.

Här var det fjädrar i Keithans hatt!

 

Ett stort grattis på födelsedagen till min Hemliga Fotograf!

 

(Du och Keithan tycks ha hittat ungdomens källa).

 

 

Dånald styr och ställer i hela världen

 

Jag satt vid frukostbordet i kräftätartider och hörde min sambo kommentera morgontidningens kräfttest: ”Årets bästa kräftor är från Kina”. Omedelbart tänkte jag: Är Donald Trump underrättad? I så fall väntar vi väl bara på ett amerikanskt förbud mot import av kinesiska kräftor.

 

Dånald Damp i Washington bannlyser de kinesiska skaldjuren och omedelbart därpå kommer ett uppföljande svenskt nyhetsreportage om faran med kinesiska kräftor. Visst är de preparerade av kineserna för att sprida smitta? Detta påstående kommer från en forskare knuten till den svenska försvarsmakten. ”Undvik kinesiska kräftor om du inte vill riskera att vakna en morgon gul i huden med sneda ögon. Själv rekommenderar han de betydligt säkrare amerikanska kräftorna från Louisiana.

 

Dixi Stadelmann skyr den amerikanska snuskhummern i Vita Huset som pesten, han som står och viftar med klorna och skriker: ”Grab them by the pussy”!

 

Och får Dixi Stadelmann välja kräftor själv så får det bli svenska havskräftor.

 

 

 

 

Bild, sjömatsfrämjandet.se

 

 


Vad är det som händer

 

”Aerodynamik är för folk som inte kan bygga motorer”, lär Enzo Ferrari (1898 – 1988) ha sagt. Det kanske kan låta stöddigt, men ”Den Gamle” hade ju en del att vara stöddig för, med Ferraris historia av motorer fyllda av skönsång och med närmast oändlig kraft. Men nu undrar jag om inte Enzo där i himlen gråter. I dagens F1 räcker definitivt inte Ferraris motorer till, som inledningen av årets stympade corona-säsong har visat.

 

Chefskonstruktören hos Red Bull, Adrian Newey, skulle kunna travestera ovanstående citat av Enzo Ferrari och säga: Motorer är för folk som inte kan aerodynamik. Som sagt var: motorer är för dem som inte kan aerodynamik, sa Adrian Newey och satte en Ferrarimotor i chassit.

 

Men vad är det jag skriver? Det låter ju som om jag nedvärderar Italiens stolthet inom motorsporten: Ferrari! Det vill jag verkligen inte göra. Länge leve Ferrari, som gav oss den stegrande hästen och skönheten och definitivt den bästa motortraditionen.

 

Varför jag inte skriver om Mercedes? Jag orkar inte med Mercedes totala överlägsenhet. Den får mig att känna mig sjuk. Därför skriver jag istället om Red Bull. Deras bilar kan ju i alla fall Ferrarin med Charles Leclerc bakom ratten fortfarande plocka ner, i bästa fall.

 

 

 

bild, wikipedia.org

 

 

 
 
 
 

Ferrari med lättmjölksmotorer? Vår tid är så sjuk. Vem kan man lita på? Vad kan man lita på?

 

Då kommer lille Dixi Stadelmann hem och häver sig på tå.

Och säger:

Vem i hela världen kan man lita på?

 

 

Dagens populärmusik i radion

 

Dagens musik: En djävulsbryggd av tonsatta barnramsor till elektronisk rytm.

 

Jag orkar inte längre med musikutbudet i public-service-radion och ändå är SR kvalitetsmässigt överlägsen den kommersiella radions dravelsändningar. För några år sedan läste jag en undersökning om melodiutbudet i SR kontra kommersiell radio. Under en tidsperiod spelades i kommersiell radio 700 olika titlar, under samma tidsperiod spelades 70000 olika titlar på SR; en väsentlig skillnad i utbudet alltså. Jag tror att skillnaden idag har blivit mindre, för när kommersiella krafter kommer in i en samhällssektor påverkas även demokratiskt styrda verksamheter. Ett bra exempel är sjukvården där marknadsmekanismer vinner intåg även hos offentliga vårdgivare. Jag har inga bevis men min starka känsla som fanatisk radiolyssnare är att mångfalden i musikutbudet i SR har minskat betydligt på senare tid och även om utbudet ännu inte är så enahanda som i kommersiell radio så är det en alarmerande utveckling. Kommersiell listmusik vinner utrymme på mångfaldens bekostnad. Tänk om biblioteken fungerade på samma sätt. Bort med klassiker och äldre litteratur ur hyllorna och fyll utrymmet med lättare genrelitteratur och deckare. Så vill väl ingen ha det? Varför skall vi då stå ut med detta fenomen i radion?

 

Som lätt motvikt finns i digital form P4 Plus hos SR. Här är den musikaliska mångfalden mycket större än i de vanliga sändningarna. Man spelar låtar från 1920-talet och framåt. Är man som lyssnare inte nöjd med detta kan man på tidiga helgmornar lyssna på vad som kallas retromusik i P4, låtar från sextiotalet och sjuttiotalet. Problemet med dessa program är emellertid den erbarmliga kvaliteten på programledarna. De verkar inte kunna något om populärmusik. De sitter väl i studion som representanter för någon grupp. Inte vet jag. Lyssnar man kan man få höra om bandet Björn Skifs var med i på sjuttiotalet, som en vilsekommen programledare kallar ”Blå Buss”, eller om det engelska bandet ”The Kink”, eller Rolling Stones jättehit ”Honky tonk woman”. Nej, tacka vet jag tiden då Stefan Wermelin hade motsvarande program i radion. Han satt där för att han verkligen var kunnig. Skall man stå ut med en programledare skall denna kunna minst lika mycket som en själv, helst mer, annars blir det olidligt för en besserwisser till gubbtjyv som jag.

 

Jag skall skicka ett brev till radioledningen om att det spelas för lite engelsk rhythm and blues från nittonhundrasjuttiotalet, eller om ni hellre vill kalla det för pubrock, det går också bra. Vad jag saknar Dr Feelgood, Steve Gibbons, Inmates, Pirates, Blues Band, Bill Hurley and the Loansharks, Nine Below Zero och Rockpile. Brevet undertecknar jag med signaturen: B B B.

 

Vadå? Vad signaturen betyder? Blues, Booze and Birds, naturligtvis. Vad annars? Eller kanske Bilar, Broar och Bananer? Välj själva.

 


Glöm ej bort...

 

En ros är en ros är en ros, (som Gertrude Stein 1874 – 1946 skrev).

 

 

 

 

 

… det finns rosor .

Glöm ej bort det finns rosor.

Glöm ej bort det finns rosor överallt.

 

Till och med i en skiten gammal kolhamn som Sannegården en gång var.

 

 

Östen Warnerbrings (1934 – 2006) sång om rosor hörde jag ofta på radion i min barndom.

 


RSS 2.0