Himmel över Sannegårdshamnen

 

Någonstans i Sannegården ligger en luggsliten nedstörtad ängel och sover på sin säng. Ångern är djup: att vara människa var inget att stå efter.

 

 

 

 
 
 

 


I karantän (4)

 

Nu börjar det kännas riktigt evighetstungt utan fotboll. Jag steglas på fotbollsdepressionens svarta hjul.

 

Idag tänker jag på den ryske konstnären Rodtjenkos målning ”svart på svart”. Jag tänker på Dagermans citat: ”Att leva betyder strängt taget ingenting annat än att dag för dag skjuta upp sitt självmord”.

 

Men jag tänker inte på fotboll.

 

Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll

 

Och ändå önskar jag att en gång när vårsolen börjar värma igen, kommer jag att stå där på läktaren, gnolande på Nisse Hellbergs hyllning till det vackra spelet: ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

”En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra att det är mycket viktigare än så”, sa Bill Shankly, (1913 – 1981), legendarisk ledare i Liverpools fotbollslag.

 

Så här hedrar man Bill Shankly utanför Anfield i Liverpool. Bild, wikipedia.org.

 

 

 
 
 

 

Jag kanske inte i denna situation vill sträcka mig så långt som Shankly, men av alla ”oviktiga” aktiviteter som omgärdar människan så är fotbollen viktigast. ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

 


I karantän (3)

 

Jag är nästan alltid hemma. Jag är alltid på resa. Jag är en läsenär.

 

 

 

 

 

 

- Dixi, hur går det med Albert Camus Pesten?

 

- Är du synsk, hur vet du att jag läser den?

 

- Det gör väl alla ”kultur-wannabe” nu!

 

 


När mammor dör

 

När mammor dör,

då förlorar man

ett av väderstrecken.

 

Då förlorar man

vartannat andetag;

då förlorar man en

glänta.

 

När mammor dör,

då växer det sly överallt.

 

 

 

Göran Tunström (1937 – 2000) ur romanen ”Berömda män som varit i Sunne”, från 1998.

 


I karantän (2)

 

 

 

När livet vänder sig inåt

 

 

På natten hörde han ett lågt vinande.

Knappt hörbart.

Tunn tråd.

 

Kokongen spanns runt huset.

 

Hörde trots detta ljud.

Stöveltramp.

 

Murade igen fönster.

Dörrar.

 

Hörde ljud.

Radion.

Såg bilder.

TV.

Jihadskäggen och imperialistknektarna

sliter varandra i stycken.

Galna hundar.

 

Bröt strömmen.

 

Vandrade osaligt.

Rummen.

Lade sig på sängen.

Slöt ögonen.

 

Ur denna kokong

föds

ingen vacker dagfjäril på ljumma

sommarvindar.

 

Nattfjäril.

Kalla vindar.

Dödskallefjäril.

 

 

 

 

 

 


I karantän (1)

 

 

 

 

 

 

- Du och jag, Bokis. Det vet du.

 

- Tror jag, det. Du och jag, Dixi.

  


Ännu en dag

 

Det är tidig morgon. Jag har redan varit vaken en god stund, förbereder mig för att lämna sängvärmen. Radions P1 står på.

 

Stänger av radion, går in i badrummet. Tittar mig i spegeln ovanför handfatet. Lånar ord av Primo Levi: Är detta en människa? Tvättar av händerna noga och sköljer ansiktet med tvål och vatten. Ser mig på nytt i spegeln. Svaret på frågan är: Ja, tydligen.

 

Går ut i hallen och som alltid hälsar jag på min bästa kompis: Tjena Bokis!

 

Sedan ut i köket för kaffe och frukost. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs liv har börjat.

 

Bokis är skåning, kommer från Bjärnum, snapphaneland. Bokis accepterar smeknamnet bara under protest, men skulle helst bli tilltalad med sitt riktiga namn, det förnämt franskklingande namnet Monté. Monté av familjen Nilson. Märkvärdigt skall det vara.

 


En skärva ur livets mosaik

 

Det här hände när jag gick i småskolan i början av nittonhundrasjuttiotalet. Jag skulle till tandläkaren för en undersökning och efter morgonlektionen i Vallhamraskolan kom mamma för att hämta mig. Jag var väl för liten för att ta mig ner till Kyrktorget och tandläkaren själv.

 

Mamma och jag åkte buss ner till Partille centrum. Jag kanske var lite nervös för tandläkarundersökningen, men den gick bra utan upptäckta hål. På hemvägen tryckte mamma på bussens avstigningsknapp redan vid Frejaplan. ”Det är för tidigt”, sa jag förvånat. ”Nu när du och jag är ute och åker kan vi väl ta en fika ihop”, svarade mamma och log. Vi steg av bussen och promenerade en kort stund till ett konditori som låg vid vägen på den tiden.

 

Vi var de enda gästerna på kondiset där vi satt vid ett fönsterbord. Vi åt först var sin räkmacka och sedan avslutade mamma med en kopp kaffe och en bulle. Jag mumsade i mig en bananbakelse och drack Pommac.

 

Det var en lätt overklig känsla att jag satt på kondis med mamma på skoltid. Annars var hon alltid väldigt noga med att skolan precis som allting annat skulle skötas samvetsgrant, men just då var det som det vanliga livet tog en för henne mycket ovanlig paus. I hennes liv var det full fart från morgon till kväll.

 

Eftersom det var fint väder ute promenerade vi efter fikat tillsammans förbi idrottsplatsen mot skolan. När vi skildes åt på skolgården frågade hon mig plötsligt om jag skulle tala om för fröken att vi hade varit på kondis. ”Nej, det behöver hon inte veta”, svarade jag. Jag hann se en antydan till ett leende hos mamma och höra hur hon sa: ”Då har vi en hemlighet ihop”, innan jag rusade mot skolhusets trappor. Själv gick hon hem för att förbereda middagen.

 

 

 

 
 
 
Mamma (1939 – 2020). 

 

 


Ola Magnell (1946 - 2020)

 

Det blir så ensamt och tungt här på jorden när alla som har gjort vägen lite lättare att gå lämnar oss en efter en, tänkte jag när jag fick höra den tråkiga nyheten om Ola Magnells bortgång.

 

Jag har levt med Ola Magnells musik och texter sedan han slog igenom på sjuttiotalet. Magnell skrev bra låtar, men framförallt var han en genial textförfattare. När jag sitter och skriver detta hör jag Ola Magnell med låten ”Sång för de svikna”, spelas på stereon; det krävs ett geni för att lotsa en ”fågellåt” iland. Fågellåt? Ja, texter med fåglar som bärande element. Magnells låt inleds med: ”Det sitter en fågel och sjunger i parken intill”. Inte ens Wiehe och Afzelius kunde ju få fågeln att lyfta. Jag har fortfarande inte hämtat mig från deras återföreningsskiva som kom i slutet av 1980-talet, med titlar som ”Mitt hjärtas fågel” och ”Som en duva”. Men Magnell han kan han; bara att rimma ”prekär” och ”kär”; underbart!  I samma klass som Lalla Hansson med ”gatan” och ”stratan”. Tuppeskinn igen!

 

Vila i frid Ola.

 

 

 
 
 

Bild, Ola Magnell, wikipedia.org

 

 

 

Jag avslutar med texten till en av Magnells bästa låtar som utgavs 1973.

 

 

Påtalåten

 

Du har känslan men inte rätta viljan

att sitta ner och hitta på en visa så fin

Hästen sätter av i sken över tiljan

Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin

Kul, kul, inte sant, men inget intressant

kommer från din skvatt galna höstack är det sagt

Men fastän stupet är brant så klarar du galant

språnget över detta jättelika schakt

och nätters lätta takt

 

Men din mamma hon tycker att du slarvar

när du sätter dej och gnolar på en töntig melodi

Gubben far går på åkern och harvar

Han har en rågrak och mustig terminologi

Men jag jag tycker för min del

att det inte är stort fel

i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld

Många liv står på spel och vill du va hel

får du sluta kuta runt och snacka strunt

och hålla tunt om vad du lärt

 

Bror står i jorden och påtar

Han tittar upp mot skyn, det ser ut att bli blött

Lillebror lyssnar på låtar

Regn duggar lätt och du tänker förstrött

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol

Det fanns blå viol och kor

och vackra ängder där du bor

Det lyste en sol och du kunde bli mol

tyst av en schysst illusion

om att du tror att du blir stor

 

Men nu står maskiner och schaktar

Blommande äng har blivit avgas och betong

Är det så märkligt om man faktiskt föraktar

alla korrumpéer med sin pappersjargong

Jag blir snart desperat av att leva i en stat

uppbyggd av profit och bostadssegregation

Ingen smart demokrat blir så flat och moderat

som i vår gistna kristna

västerländska dollarcivilisation

 

Men hellre än att äga millioner

gick du i din barndoms hage bland snår

och kände valldoft och lockande toner

från rapphöns, fasaner och bräkande får

Men ditt rastlösa flås och din storstadsneuros

din magnecyl, ditt gräs och din gamla alkohol

håller på att ta kål på din vilja av stål

Men även om du vrålar

har du inga stålar kvar att nå ditt mål

 

 

 


Sorg och smärta

 

 

Do not go gentle into that good night

 

Do not go gentle into that good night,

Old age should burn and rave at close of day;

Rage, rage against the dying of the light.

.

.

.

 

 

Ovanstående är första strofen ur Dylan Thomas (1914 – 1953) dikt ”Do not go gentle into that good night”. Dikten skrevs 1947. Läs gärna hela dikten, det är den absolut värd.

 

 

 

 

 

 


Academia blev droppen

 

… De sista åren arbetade jag på en friskola för första gången i mitt liv. Här var till exempel Öppet Hus som en festmottagning med röda mattan; drink mingel och nåt smått att tugga på.

 

En rektor tog emot likt en värdinna på en fest med lösögonfransar, lösnaglar, läderbrallor och guldskor, pratandes med kunderna på ett ljust och glättigt sätt, som man vanligtvis kan tänkas höra av försäljare i makeupaffärer.

 

Det var något helt annat än jag varit med om innan. Logotyper, snygga hemsidor, trycksaker, merchandise och aktivitet på sociala medier. Twitter, of course, #barapåvårskola. Var jag på ett tivoli eller ett gymnasium?

 

… Att man som lärare prioriterade bort det allra viktigaste i sitt uppdrag – att utbilda framtidens demokratiskt sinnade medborgare, till förmån för varumärket, var för mig en värdegrundskollision av existensiell natur. Det var själva kärnan i mitt uppdrag som var satt på undantag.

 

Att kundnöjdhet och skyddet av varumärket trumfade demokratin var för mig så djupt ovärdigt som pedagog så att jag inte stod ut längre och sa upp mig. Inte bara från Academia utan också som anställd lärare i rådande system.

 

 

 

Texten och rubriken ovan kommer från Dalademokratens ledarsida (2020-01-15). Skribenten är Peter Rousu, lärare, musiker, kompositör och ledamot i Rättviks kommunfullmäktige för Socialdemokraterna. Texten här är i förkortad version.

 

 

 
 

 

Privatiseringarna och avregleringarna fortgår. Är det sjukvården som är nästa stora mål? Inte kan väl borgerligheten tolerera att vården fördelas efter behov och inte efter tjockleken på plånboken. En arbetare med cancer går före en direktör med tennisarmbåge, det låter ju som rena socialismen! Och så kan vi väl inte ha det?

 

 
 

 


Jag läser Ulf Lundell igen

 

Efter att ha läst Ulf Lundells ”Vardagar” var det bara att ta sig an fortsättningen i ”Vardagar 2”.

 

I detta samtal med Uffe vill jag befinna mig för evigt. Men det är väl slut nu? Inte kan det komma en Vardagar 3? Tusentals sidor: Tala med mig Uffe! Lämna mig inte ensam i detta skitbruna samhälle. En sak vet vi i alla fall båda två: Det är bara med hjälp av den svartaste svarta humor man orkar en dag till.

 

Det Uffe skriver om Sara Skyttedal är högoktanigt bränsle för själen!

 

 

Sara Skyttedal, hon är fan som en

ond Pippi Långstrump

Det är nåt fel på damen

80% av all public service ska bort

det ska istället tas om hand av

kommersen

Vad fan är det med dom här idioterna?

Detta larviga högmod på slak lina

Högerns små rebeller

Fan vad Svart-Pippi längtar efter att få stå och

halsa champ i riksdagen

Fan vad många små högerrebeller trivs som fan nu

när katterna är så slöa, vilsegångna

 

 

bild, ginza.se

 

 

 
 
 

 

Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar”.

 

 

Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?

 

När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.

 

Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av mina kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!

 

Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!

 

Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.

 

Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.

 

 

Klippte iallafall gräset

Mörsade ner löven

 

Sen:

Såg alla intron jag kunde hitta på

You Tube

av Stones Midnight Rambler

Hur, jag säjer

HUR

trodde Hitler att han skulle kunna

inta Stor-Britannien?

Det introriffet av Keith Richards

skulle ha sänkt dom som engelsmännen

sänkte spanjorernas

överlägsna flotta under Elisabeth I

 

När K drar igång det där

sjunger det ta mej fan

i en hel ö-nation

Det är det kukigaste riffet någonsin

 

När K R dör

slutar jag med allt tänkande om rock

När han dör och Dylan dör

då blir det för mej

TOMT

Ödsligt

på Jorden

 

Men:

musiken finns ju kvar

 

 

bild, adlibris.com

 
 
 
 
 
 
 
 

Nu är det nog

 

”Man river ner det som återstår av Arbetsförmedlingen bara för att Martin Ådahl fick feeling på ett Timbro-seminarium.”

 

 

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt riktade hård kritik under en presskonferens mot januariavtalet och Centerpartiets planer på att privatisera Arbetsförmedlingen.

 

 

Dixi Stadelmann säger så här till Martin Ådahl: Ta med dig dina gelikar och gå ut i landet med hacka och spade och bygg upp vad ni har skövlat. Våga inte komma in igen förrän allt är som förut. Ni är ju värre än Attilas Hunner, förbannade baggbölingar!

 


Där älven möter västerhavet

 

 

En riktigt God Jul önskar jag alla mina läsare i år igen!

 

 

 

 

 

 

- Hm, hur tänker han nu Dixi? En gammal båt som en julhälsning?

 

- Studera flaggan lite närmare! Där kan man se unionsmärket i den svenska flaggan. Unionsmärket, som togs bort 1905 när Sverige och Norge gick skilda vägar, kallas sillsallaten, eller sillsalladen om man så vill. Sillsalladen hör väl fortfarande till ett riktigt julbord?

 

- Du är lite lurig du, Dixi.

 

- God Jul med sillsallad och allt!

 


Jannes lag

 

Att motståndarna i Rumänien ställde upp med mytiska fotbollsnamn som Hagi och Puskas i laguppställningen tog Jannes killar ingen notis om. Det hade kanske inte ens hjälpt om det så hade varit Gheorghe Hagi och Ferenc Puskas (1927-2006). Ja, jag vet att Ferenc Puskas var ungrare. Det var ändå bara gult och blått på planen, både bokstavligt och bildligt. Ni som såg matchen förstår vad jag menar. Svenskarna vann med två mot noll och är nu klara för EM i sommar!

 

Förr om åren har jag inte gillat att se det svenska fotbollslandslaget spela. Jag har velat för mycket. Önskat ett för vackert spel och för många segrar. Det har varit svårt för laget att leva upp till mina förväntningar, med min besvikelse som följd. Med dagens svenska fotbollslandslag, i Jannes regi, är det tvärt om. De presterar alltid bättre än vad jag förväntar mig. Att läsa laguppställningen ger inte så höga förväntningar. Spelarmaterialet är långt ifrån världsklass, men i Jannes Lag presterar killarna på en fantastisk nivå. Det är bara att tacka och ta emot för mig i publiken.

 

Håll nu bara för Guds skull Zlatan borta från laget, så tror jag att det blir en underbar fotbollssommar som nalkas!

 

 

  

Bild Janne Andersson, svt.se

 
 
 

 

 

Om Zlatan kommer tillbaka till landslaget nu när EM väntar? Inte en Janne!

 

Jannes lag är hård, men rättvis: En för alla, alla för en.

 


RSS 2.0