Dagens populärmusik i radion

 

Dagens musik: En djävulsbryggd av tonsatta barnramsor till elektronisk rytm.

 

Jag orkar inte längre med musikutbudet i public-service-radion och ändå är SR kvalitetsmässigt överlägsen den kommersiella radions dravelsändningar. För några år sedan läste jag en undersökning om melodiutbudet i SR kontra kommersiell radio. Under en tidsperiod spelades i kommersiell radio 700 olika titlar, under samma tidsperiod spelades 70000 olika titlar på SR; en väsentlig skillnad i utbudet alltså. Jag tror att skillnaden idag har blivit mindre, för när kommersiella krafter kommer in i en samhällssektor påverkas även demokratiskt styrda verksamheter. Ett bra exempel är sjukvården där marknadsmekanismer vinner intåg även hos offentliga vårdgivare. Jag har inga bevis men min starka känsla som fanatisk radiolyssnare är att mångfalden i musikutbudet i SR har minskat betydligt på senare tid och även om utbudet ännu inte är så enahanda som i kommersiell radio så är det en alarmerande utveckling. Kommersiell listmusik vinner utrymme på mångfaldens bekostnad. Tänk om biblioteken fungerade på samma sätt. Bort med klassiker och äldre litteratur ur hyllorna och fyll utrymmet med lättare genrelitteratur och deckare. Så vill väl ingen ha det? Varför skall vi då stå ut med detta fenomen i radion?

 

Som lätt motvikt finns i digital form P4 Plus hos SR. Här är den musikaliska mångfalden mycket större än i de vanliga sändningarna. Man spelar låtar från 1920-talet och framåt. Är man som lyssnare inte nöjd med detta kan man på tidiga helgmornar lyssna på vad som kallas retromusik i P4, låtar från sextiotalet och sjuttiotalet. Problemet med dessa program är emellertid den erbarmliga kvaliteten på programledarna. De verkar inte kunna något om populärmusik. De sitter väl i studion som representanter för någon grupp. Inte vet jag. Lyssnar man kan man få höra om bandet Björn Skifs var med i på sjuttiotalet, som en vilsekommen programledare kallar ”Blå Buss”, eller om det engelska bandet ”The Kink”, eller Rolling Stones jättehit ”Honky tonk woman”. Nej, tacka vet jag tiden då Stefan Wermelin hade motsvarande program i radion. Han satt där för att han verkligen var kunnig. Skall man stå ut med en programledare skall denna kunna minst lika mycket som en själv, helst mer, annars blir det olidligt för en besserwisser till gubbtjyv som jag.

 

Jag skall skicka ett brev till radioledningen om att det spelas för lite engelsk rhythm and blues från nittonhundrasjuttiotalet, eller om ni hellre vill kalla det för pubrock, det går också bra. Vad jag saknar Dr Feelgood, Steve Gibbons, Inmates, Pirates, Blues Band, Bill Hurley and the Loansharks, Nine Below Zero och Rockpile. Brevet undertecknar jag med signaturen: B B B.

 

Vadå? Vad signaturen betyder? Blues, Booze and Birds, naturligtvis. Vad annars? Eller kanske Bilar, Broar och Bananer? Välj själva.

 


Glöm ej bort...

 

En ros är en ros är en ros, (som Gertrude Stein 1874 – 1946 skrev).

 

 

 

 

 

… det finns rosor .

Glöm ej bort det finns rosor.

Glöm ej bort det finns rosor överallt.

 

Till och med i en skiten gammal kolhamn som Sannegården en gång var.

 

 

Östen Warnerbrings (1934 – 2006) sång om rosor hörde jag ofta på radion i min barndom.

 


Nu spökar det

 

 

Bild, Keith Richards, bukowskis.com

 

 

 

 

 

”I´m a ghost

Living in a ghost town”

 

Som om vi inte redan visste! Somliga saker behöver inte sägas. Alla vet.

 

 

Rolling Stones: Ny låt.

Bob Dylan: Nytt album.

Ulf Lundell: Ny bok.

 

Spöka på, gubbar!

 

 

 


Litteraturens mästare

 

Jag ropar ut i det mörka: Peo, Peo.

Jag skriker rakt ut i det förlamande mörkret: Peo, Peo, Peo.

Inget svar.

Ingenting.

Ännu en av våra fyrar har slocknat.

Snart hittar man inte längre i denna mörka tid.

 

Författaren Per Olov Enquist är död. Han fick aldrig nobelpriset i litteratur. Akademien, antar jag, valde väl mellan Tomas Tranströmer (1931-2015) och Enquist. Två svenskar hade blivit för mycket. Det gick ju inte bra sist det hände när priset gick till Sverige (Harry Martinson och Eyvind Johnson, 1974), då slutade det med katastrof. Men både Tranströmer och Enquist var definitivt i högsta nobelprisklass.

 

När den tyske författaren och nobelpristagaren i litteratur (1999) Gunter Grass (1927-2015) dog hörde jag den smått geniale medarbetaren på kulturradion i P1, Gunnar Bolin, karaktärisera Grass för en svensk publik som en blandning av Göran Greider och Per Olov Enquist. Det kallar jag komplimang, att bli jämförd med renässansmänniskan Greider och Enquist med hans utstrålning präglad av intelligens och en värdighet som annars bara finns hos gamla indianhövdingar.

 

 

 

Bild, Per Olov Enquist (1934 – 2020), wikipedia.org

 

 

 
 

 

 

Det är dags att uppdatera litteraturlistan igen med en roman från litteraturens ”crème de la crème”. Jag har läst Per Olov Enquists, ”Musikanternas uttåg” och den bara måste in på listan. Enquist är den författare som har flest böcker på listan, närmare bestämt tre stycken. Så skall det bara vara; Peo du är bäst!

 

Nu tillbaka till min litteraturlista. Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettionio åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”Musikanternas uttåg” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.

 

Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:

 

B Traven, ”De hängdas revolution”

Gunter Grass, ”Blecktrumman”

Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”

Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”

Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”

William Golding, ”Flugornas herre”

Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”

Sven Grassman, ”Bokslut”

Per Olov Enquist, ”Legionärerna”

Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”

Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”

Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”

Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”

Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”

Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”

Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”

Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”

Lena Andersson, ”Var det bra så”

E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”

Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”

Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”

Kristian Lundberg, ”Yarden”

Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”

Florian Illies, ”Århundradets sommar 1913”

Kim Leine, ”Profeterna vid Evighetsfjorden”

Steve Sem-Sandberg, ”De fattiga i Lodz”

Per Olov Enquist, ”Musikanternas uttåg”

 

Böckerna är listade i den ordning de är lästa. Tjugosju böcker med högsta betyg, på trettionio års läsning.

  


Ordets makt

 

 

Vapenskåpet är låst.

 

 

 
 

 

Vapenskåpet är uppbrutet. Beväpna er.

 

 

 

 
 
 
Ordfront. Makten må bäva!
 
 

Pesten

 

Så har då även jag, som många andra i dessa corona-tider, läst ”Pesten”, Albert Camus klassiker från 1947. Romanen om pesten som invaderar, tar struptag på, och till slut nästan ödelägger en stad i Nordafrika. Boken har väl alltid lästs som en allegori över fascismens hot mot civilisationen och vem trodde att den ens gick att läsa bokstavligt som en skildring av ett pestutbrott i dessa moderna tider? Med corona-farsoten förändrades allt. Men vid närmare eftertanke förlorar man nog mycket om man missar allegorin, för romanen är främst en idé-roman. Trots att den handlar om ett pestutbrott är den märkligt fri från hud, kött, blod och andra kroppsvätskor, istället är den fylld av intellektuella resonemang om människans förhållningssätt gentemot kaoset, ondskan och meningslösheten.

 

Men det är något som skaver i texten. Att ta sig igenom den är som att gå med kryckor på en dåligt anlagd kullerstensgata. Och inte kan detta bero på hur Camus skrev, han tilldelades ju nobelpriset i litteratur (1957). Jag själv som läsare anser mig vara komfortabel med de flesta sätt att behandla språket litterärt. Jag brukar sällan ha problem, men här hade jag det. Jag undrar om det inte är översättningen det hänger på; Kanske fungerade den en gång i tiden, men idag upplever jag den som mycket ”knölig”. Om jag är rätt underrättad kommer det i dagarna en ny svensk översättning av Camus klassiker. Det behövs!

 

Nedan, ett avsnitt ur boken.

 

 

”Det var mot slutet av oktober man prövade Castels serum. Praktiskt taget var detta doktor Rieux sista hopp. Misslyckades det, var läkaren övertygad om att staden skulle bli prisgiven åt sjukdomens nycker, vare sig epidemien fortsatte att härja månader framåt eller den utan vidare beslöt att hejda sig.

 

Dagen innan Castel sökte upp Rieux hade domare Othons son insjuknat, och hela familjen hade nödgats underkasta sig karantän. Modern, som kort förut hade sluppit ut ur den, blev sålunda för andra gången isolerad. Så snart domare Othon märkte symtom av sjukdomen på gossens kropp, tillkallade han doktor Rieux, noggrant efterkommande de givna föreskrifterna. När Rieux anlände, stod föräldrarna vid fotändan av barnets säng. Den lilla systern hade man avlägsnat. Gossen befann sig i sjukdomens apatiska stadium och lät undersöka sig utan klagan. När läkaren åter lyfte huvudet, mötte han domarens blick och skymtade bakom denne moderns bleka ansikte. Hon tryckte en näsduk mot munnen och följde med uppspärrade ögon varje doktorns åtbörd.

 

- Det är det, eller hur? frågade domaren med kylig röst.

- Ja, svarade Rieux och fäste åter blicken på barnet.”

 

 

Vem kan läsa slutet på Camus Pesten utan att skrämmas? Oavsett om man läser boken som en allegori över fascismens hot eller som en beskrivning av hur pesten tar över en stad så är författarens sista rader värdig en riktig rysare! Vi själva har ju idag att slåss mot den växande fascismen, såväl som mot den moderna pesten, Covid-19.

 

 

”Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.”

 

 

 

Bild, Albert Camus (1913 – 1960), wikipedia.org

 

 

 


Himmel över Sannegårdshamnen

 

Någonstans i Sannegården ligger en luggsliten nedstörtad ängel och sover på sin säng. Ångern är djup: att vara människa var inget att stå efter.

 

 

 

 
 
 

 


I karantän (4)

 

Nu börjar det kännas riktigt evighetstungt utan fotboll. Jag steglas på fotbollsdepressionens svarta hjul.

 

Idag tänker jag på den ryske konstnären Rodtjenkos målning ”svart på svart”. Jag tänker på Dagermans citat: ”Att leva betyder strängt taget ingenting annat än att dag för dag skjuta upp sitt självmord”.

 

Men jag tänker inte på fotboll.

 

Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll

 

Och ändå önskar jag att en gång när vårsolen börjar värma igen, kommer jag att stå där på läktaren, gnolande på Nisse Hellbergs hyllning till det vackra spelet: ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

”En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra att det är mycket viktigare än så”, sa Bill Shankly, (1913 – 1981), legendarisk ledare i Liverpools fotbollslag.

 

Så här hedrar man Bill Shankly utanför Anfield i Liverpool. Bild, wikipedia.org.

 

 

 
 
 

 

Jag kanske inte i denna situation vill sträcka mig så långt som Shankly, men av alla ”oviktiga” aktiviteter som omgärdar människan så är fotbollen viktigast. ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

 


I karantän (3)

 

Jag är nästan alltid hemma. Jag är alltid på resa. Jag är en läsenär.

 

 

 

 

 

 

- Dixi, hur går det med Albert Camus Pesten?

 

- Är du synsk, hur vet du att jag läser den?

 

- Det gör väl alla ”kultur-wannabe” nu!

 

 


När mammor dör

 

När mammor dör,

då förlorar man

ett av väderstrecken.

 

Då förlorar man

vartannat andetag;

då förlorar man en

glänta.

 

När mammor dör,

då växer det sly överallt.

 

 

 

Göran Tunström (1937 – 2000) ur romanen ”Berömda män som varit i Sunne”, från 1998.

 


I karantän (2)

 

 

 

När livet vänder sig inåt

 

 

På natten hörde han ett lågt vinande.

Knappt hörbart.

Tunn tråd.

 

Kokongen spanns runt huset.

 

Hörde trots detta ljud.

Stöveltramp.

 

Murade igen fönster.

Dörrar.

 

Hörde ljud.

Radion.

Såg bilder.

TV.

Jihadskäggen och imperialistknektarna

sliter varandra i stycken.

Galna hundar.

 

Bröt strömmen.

 

Vandrade osaligt.

Rummen.

Lade sig på sängen.

Slöt ögonen.

 

Ur denna kokong

föds

ingen vacker dagfjäril på ljumma

sommarvindar.

 

Nattfjäril.

Kalla vindar.

Dödskallefjäril.

 

 

 

 

 

 


I karantän (1)

 

 

 

 

 

 

- Du och jag, Bokis. Det vet du.

 

- Tror jag, det. Du och jag, Dixi.

  


Ännu en dag

 

Det är tidig morgon. Jag har redan varit vaken en god stund, förbereder mig för att lämna sängvärmen. Radions P1 står på.

 

Stänger av radion, går in i badrummet. Tittar mig i spegeln ovanför handfatet. Lånar ord av Primo Levi: Är detta en människa? Tvättar av händerna noga och sköljer ansiktet med tvål och vatten. Ser mig på nytt i spegeln. Svaret på frågan är: Ja, tydligen.

 

Går ut i hallen och som alltid hälsar jag på min bästa kompis: Tjena Bokis!

 

Sedan ut i köket för kaffe och frukost. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs liv har börjat.

 

Bokis är skåning, kommer från Bjärnum, snapphaneland. Bokis accepterar smeknamnet bara under protest, men skulle helst bli tilltalad med sitt riktiga namn, det förnämt franskklingande namnet Monté. Monté av familjen Nilson. Märkvärdigt skall det vara.

 


En skärva ur livets mosaik

 

Det här hände när jag gick i småskolan i början av nittonhundrasjuttiotalet. Jag skulle till tandläkaren för en undersökning och efter morgonlektionen i Vallhamraskolan kom mamma för att hämta mig. Jag var väl för liten för att ta mig ner till Kyrktorget och tandläkaren själv.

 

Mamma och jag åkte buss ner till Partille centrum. Jag kanske var lite nervös för tandläkarundersökningen, men den gick bra utan upptäckta hål. På hemvägen tryckte mamma på bussens avstigningsknapp redan vid Frejaplan. ”Det är för tidigt”, sa jag förvånat. ”Nu när du och jag är ute och åker kan vi väl ta en fika ihop”, svarade mamma och log. Vi steg av bussen och promenerade en kort stund till ett konditori som låg vid vägen på den tiden.

 

Vi var de enda gästerna på kondiset där vi satt vid ett fönsterbord. Vi åt först var sin räkmacka och sedan avslutade mamma med en kopp kaffe och en bulle. Jag mumsade i mig en bananbakelse och drack Pommac.

 

Det var en lätt overklig känsla att jag satt på kondis med mamma på skoltid. Annars var hon alltid väldigt noga med att skolan precis som allting annat skulle skötas samvetsgrant, men just då var det som det vanliga livet tog en för henne mycket ovanlig paus. I hennes liv var det full fart från morgon till kväll.

 

Eftersom det var fint väder ute promenerade vi efter fikat tillsammans förbi idrottsplatsen mot skolan. När vi skildes åt på skolgården frågade hon mig plötsligt om jag skulle tala om för fröken att vi hade varit på kondis. ”Nej, det behöver hon inte veta”, svarade jag. Jag hann se en antydan till ett leende hos mamma och höra hur hon sa: ”Då har vi en hemlighet ihop”, innan jag rusade mot skolhusets trappor. Själv gick hon hem för att förbereda middagen.

 

 

 

 
 
 
Mamma (1939 – 2020). 

 

 


Ola Magnell (1946 - 2020)

 

Det blir så ensamt och tungt här på jorden när alla som har gjort vägen lite lättare att gå lämnar oss en efter en, tänkte jag när jag fick höra den tråkiga nyheten om Ola Magnells bortgång.

 

Jag har levt med Ola Magnells musik och texter sedan han slog igenom på sjuttiotalet. Magnell skrev bra låtar, men framförallt var han en genial textförfattare. När jag sitter och skriver detta hör jag Ola Magnell med låten ”Sång för de svikna”, spelas på stereon; det krävs ett geni för att lotsa en ”fågellåt” iland. Fågellåt? Ja, texter med fåglar som bärande element. Magnells låt inleds med: ”Det sitter en fågel och sjunger i parken intill”. Inte ens Wiehe och Afzelius kunde ju få fågeln att lyfta. Jag har fortfarande inte hämtat mig från deras återföreningsskiva som kom i slutet av 1980-talet, med titlar som ”Mitt hjärtas fågel” och ”Som en duva”. Men Magnell han kan han; bara att rimma ”prekär” och ”kär”; underbart!  I samma klass som Lalla Hansson med ”gatan” och ”stratan”. Tuppeskinn igen!

 

Vila i frid Ola.

 

 

 
 
 

Bild, Ola Magnell, wikipedia.org

 

 

 

Jag avslutar med texten till en av Magnells bästa låtar som utgavs 1973.

 

 

Påtalåten

 

Du har känslan men inte rätta viljan

att sitta ner och hitta på en visa så fin

Hästen sätter av i sken över tiljan

Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin

Kul, kul, inte sant, men inget intressant

kommer från din skvatt galna höstack är det sagt

Men fastän stupet är brant så klarar du galant

språnget över detta jättelika schakt

och nätters lätta takt

 

Men din mamma hon tycker att du slarvar

när du sätter dej och gnolar på en töntig melodi

Gubben far går på åkern och harvar

Han har en rågrak och mustig terminologi

Men jag jag tycker för min del

att det inte är stort fel

i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld

Många liv står på spel och vill du va hel

får du sluta kuta runt och snacka strunt

och hålla tunt om vad du lärt

 

Bror står i jorden och påtar

Han tittar upp mot skyn, det ser ut att bli blött

Lillebror lyssnar på låtar

Regn duggar lätt och du tänker förstrött

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol

Det fanns blå viol och kor

och vackra ängder där du bor

Det lyste en sol och du kunde bli mol

tyst av en schysst illusion

om att du tror att du blir stor

 

Men nu står maskiner och schaktar

Blommande äng har blivit avgas och betong

Är det så märkligt om man faktiskt föraktar

alla korrumpéer med sin pappersjargong

Jag blir snart desperat av att leva i en stat

uppbyggd av profit och bostadssegregation

Ingen smart demokrat blir så flat och moderat

som i vår gistna kristna

västerländska dollarcivilisation

 

Men hellre än att äga millioner

gick du i din barndoms hage bland snår

och kände valldoft och lockande toner

från rapphöns, fasaner och bräkande får

Men ditt rastlösa flås och din storstadsneuros

din magnecyl, ditt gräs och din gamla alkohol

håller på att ta kål på din vilja av stål

Men även om du vrålar

har du inga stålar kvar att nå ditt mål

 

 

 


RSS 2.0