Skam!

 

Det fanns en tid då jag var stolt över Olof Palme, då jag var stolt över socialdemokratin, då jag var stolt över att vara svensk.

 

Stolt är jag inte längre. Jag skäms och känner skam. Sverige har blivit ett blåbrunt litet skitland där man sparkar nedåt och slickar uppåt. Från att ha varit en sanningssägande nation i den internationella politiken under Palmes tid böjer vi oss numera med glädje inför Supermakten och tar helt skamlöst order av en nation vars president beter sig som en tioåring med storhetsvansinne.

 

USA ger oss order om att vi inte ska skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Vi böjer oss och sviker utan att skämmas våra vackra traditioner av internationellt arbete mot kärnvapen. Fy fan!

 

 

 

bild, larspekka.wordpress.com

 

 

 
 
 

 

 

Nedanstående text som jag har skrivit tidigare anknyter till ämnet.

 

 

 

Jag gjorde min militärtjänstgöring 1981-1982. Där tvingades vi genomlida en föreläsning som kallades ”försvarsupplysning”. En liten fet salivsprutande kapten upphetsad till explosionsgränsen tog heder och ära av arbetarrörelsens fredsarbete. Alva Myrdal (1902-1986), Inga Thorsson (1915-1994) och Maj Britt Theorin avfärdade han som hysteriska sossefruntimmer. Jag behöver väl inte påminna om att Alva Myrdal fick Nobels fredpris 1982. Egentligen borde man ju blivit förbannad, men militären var en sådan anakronism på den tiden att det var svårt att ta dem på allvar. Själv tänkte jag att det kanske var värt att betala fyrtio miljarder per år bara för att ha dem ”inlåsta” med sitt terapiarbete på regementena, så slapp vi ha dem lösa ute i samhället.

 

Idag är det helt annorlunda. Han, den lille fete salivsprutande kaptenen, tillhör den etablerade mittfåran i dagens samhälle. Myrdal, Thorsson och Theorin ses väl faktiskt närmast som ”hysteriska socialdemokratiska fruntimmer”. Det är meningen att vi nu skall skämmas för vår historia av alliansfrihet, neutralitet, fredsarbete och kärnvapenmotstånd.

 

Idag med en socialdemokratisk regering tränar vi för krig mot moskoviten tillsammans med amerikanska truppstyrkor på svensk mark! Jag kokar och skriker hysteriskt: Yankees go home! I spit on your imperialistic cheeseburger.

 

Mina hjältar är och förblir: Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin. Den lille fete kaptenen och hans gelikar vill jag bara sätta en clownnäsa på och samtidigt ge dem var sin tyrolerhatt.  Bara därför att …

 

 

 

Bild, bilderblogg.se

 

 

 
 
 

 

- Dixi, ge dom inte en tyrolerhatt. Då börjar dom genast fantisera om politiska möten i ölkällare i Munchen.

 

- Tänkte inte på det.

 

 
 

Gulsvart magi

 

Att Partille utnämndes till Sveriges bästa idrottsstad i år skall nog invånarna främst tacka den fantastiska handbollsföreningen Sävehof för. Att Sävehofs damlag blev svenska mästare var kanske ingen större överraskning även om laget för ovanlighetens skull inte var den största favoriten till segern innan säsongen. Det var ju dock till stora delar ett ungt och nytt lag att spela ihop efter att de bästa spelarna blivit utlandsproffs. Men efter ett utmärkt finalspel hamnade mästarpokalen återigen i Partille.

 

Med Sävehofs herrar var det en helt annan sak. De gick till slutspel som sista lag efter ett ofta ganska mediokert spel under säsongen. Väl i slutspelet slog man ut de högre rankade lagen ett efter ett. I finalen mötte man sedan Alingsås som hade kört över de närmast oslagbara mästarna från Kristianstad i tre raka matcher. Alingsås kom efter detta till finalspelet som stora favoriter. Trots att Alingsås gjorde en bra finalserie fick de ändå ge sig i en femte och avgörande match; ett magnifikt spelande Sävehof stod till slut som mästare.

 

Vad var det som hände? Förklaringen kan sammanfattas i orden: ”gulsvart magi”! Och som vanligt var det åldermannen, handbollens motsvarighet till Nacka Skoglund, Jonas Larholm, som var trollkarlen. När alla handbollspelare försöker bli så starka och snabba som möjligt glider Larholm värdigt fram på planen, byggd som en glasspinne, inte låren rakt ner i skorna här inte. Det är nästan omöjligt för motståndarna att få träff på honom. De måste uppleva det som att från en bil i motorvägsfart försöka träffa en snigel i diket med gevär. Omöjligt! Om Larholm skulle avgöra en match med ett simpelt skott? Aldrig! Larholm avgör med en ”japanare”; motståndarna hoppar högt, men Larholm går till väders och singlar sedan sakta ner likt ett lönnlöv i höstvinden. När motståndarna hjälplösa återigen står på golvet har Larholm fortfarande en evighet kvar i luften och kan lugnt placera in bollen bakom målvakten. Gulsvart magi!

 

 

 

Jonas Larholm, savehof.se

 

 

 
 

 


Därför är jag socialist

 

Jag tror att Marx hade rätt:

Kapitalismen kommer att

upphäva sig själv.

Jag tror att Keynes hade

rätt:

Kapitalismen har inga

självläkande krafter.

Jag tror att Elin Wägner

hade rätt:

Jordens väckarklocka ringer.

Jag tror att Rudolf Meidner

hade rätt:

Den som har makten över

kapitalet bestämmer.

Jag tror att Jesus hade rätt:

De rika kommer aldrig till himlen.

Jag tror att Mother Jones

hade rätt:

Det viktigaste är att bråka,

om allt.

Jag tror att att Edouard Louis

hade rätt:

Våldet utsöndras ur samhällsmakten.

 

Jag är vänster för att jag

har en ljus bild

av människan och tror att

samarbete

och empati ingår i vårt artväsen.

Jag är vänster därför att jag är realist

och erkänner att det i ett

ojämlikt samhälle

finns gränser för hur goda vi

kan vara.

Jag är vänster därför att jag

gillar vanligt folk

och den massans visdom de

bär på.

Jag är vänster för att jag

tror på

universella värden, naturvetenskap,

teknik, upplysning, utilitarism

och förnuft.

Jag är vänster för att jag vet

att den enda potentiella maktfördel

löntagarna har

är att de är långt fler än kapitalägarna.

Jag är vänster för de växters

och djurs skull

som inte kan tala för sin

rätt.

 

Jag är vänster för att jag

tror

att människor är mer avancerade än

de samhällen de stängts in i.

Jag är vänster för att jag är

civilisationskritisk och känner mig

som en främling i detta

samhälle.

Och allt detta betyder, slutligen,

att jag

hellre kallar mig socialist än

vänster

ty en socialist bryr sig alltid

mer om vad

som sägs än hur och av vem

det sägs.

 

 

Dikt av Göran Greider från Dalademokratens ledarsida (2019-05-27).

 

 

 

 

 

 

En Göran Greider om dagen stillar oron i magen. Dixi Stadelmann är inte bara grötrimmare med orolig mage, han är socialist också.

 


Sjörövarjennys sång

 

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas

 och jag bäddar och skurar salar,

 och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll

 och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,

 och ni vet inte, med vem ni talar.

 Ni vet inte, med vem ni talar.

 

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen

 och man frågar, vad för skri som höjs.

 Och då ser man hur jag småler där jag diskar,

 och man säger: Varför småler hon så nöjt?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 vid kajen förtöjs.

 

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,

 och en penny kanske åt mig slängs,

 och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,

 men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,

 och ni vet ännu inte vem jag var.

 Ni vet ännu inte vem jag var.

 

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen

 och man frågar: varför dånar det så hemskt?

 Och då ser man hur jag står bakom fönstret,

 och man frågar: varför ler hon så där lömskt?

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 börjar skjuta på stan.

 

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,

 för då störtar alla murar kull.

 Och hela stan ska jämnas med marken flat,

 blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,

 och man tänker: Det har skett för någons skull?

 Och man tänker: Det har skett för någons skull.

 

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,

 och man ropar: Varför skonas just det här?

 Och då ser man hur jag går därut på morron,

 och man säger: Är det möjligt? – den där?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 gör sig klart till affär.

 

Och det kommer många hundra mot middag i land

 och gömmer sig i skuggan att släpa

 allt levande som finns på var eviga stig

 och lägga i fjättrar och föra inför mig

 och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?

 Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

 

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,

 när man frågar, vilka som ska dö.

 Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.

 Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 ska försvinna med mig…

 

 

Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur “Tolvskillingsoperan”, 1928)

 Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

 

 

 

 

 
 
 
 
 

- Dixi, har du nu lyssnat på Nationalteatern igen?

- Ibland måste man väl få höra Stena Olssons compagnie?

- NEJ! Lämna nu 1970-talet ifred.

- ALDRIG!

 

 


De hängdas ballade

 

O bröder, ni som överlever oss,

 döm inte våra gärningar för hårt.

 Gud har väl misskund just med er förstås

-så visa misskund med oss och med vårt!

 Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,

 och köttet, som vi alltför mycket gött,

 har ruttnat bort och är ej längre kött.

 Av kroppens lust platt intet står oss åter.

 Så skratta ej åt liv som är förött,

 men bed till Gud att alla han förlåter.

 

Begabba inte, bröder, denna bön

 och slå ej bort vår vädjan med förakt.

 Vårt oförnuft till sist har fått sin lön

 och rättvist lagen slog oss med sin makt,

 men bed till Jungfruns son om värn och vakt!

 För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!

 Vi dinglar liksom han på korsets trä

 i solens vita brand och regn som gråter.

 Den som är hängd blir själv så lätt disträ.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

 

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,

 så svartnar vi och möglar vi i hyn

 och korparna har slitit i vårt kött

 och hackat både skägg och ögonbryn.

 För en gångs skull högt lyfta över dyn

 vi gungar oavlåtligt av och till

 och rasslar runt precis som vinden vill.

 Och intet mer än korpen står oss åter

-vår sista slamsa kött är vittnesgill.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

 

Envoi:

 Prins Jesus, du som över allting rår,

 var mild mot oss, så att helvetet ej får

 makt över oss till intet står oss åter.

 Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.

 Men bed till Gud att alla han förlåter.

 

 

Francois Villon (1463)

 

 

 

 

Francois Villon (1431 – efter 1463, osäkra uppgifter) var ingen svärmorsdröm, kom inte ens i närheten av att vara en go gubbe; vid sidan av att vara diktare var han en tjuv och dråpare, som delade sin tid mellan krogarna och horhusen i det senmedeltida Paris. Men rättvisan hann till slut ifatt honom och 1463 dömdes han till döden genom hängning för att ha dödat en annan olycksfågel, en präst, i ett gräl om en prostituerad.

 

Genom dikten ovan som han presenterade för stadens styresmän lyckades han beveka deras hjärtan och blev benådad i sista stund. Istället förvisades Villon från Paris.

 

Lärdom: Du kan spendera din tid på krogar och horhus, du kan vara en tjuv och mördare, men se för Guds skull till att du skaffar dig en utbildning och bildning så att du kan knåpa ihop några bra dikter, så kanske du slipper att bli korpföda alltför tidigt.

 

Förr talades det om den mörka medeltiden, men i vår egen svarta tid har vi girighet, profitjakt, religioners anspråk, krig, fattigdom och extremrikedom, dödsstraff och tortyr, så kanske det inte hade varit sämre att leva på medeltiden. De människor som nu högljutt kräver att små barn skall straffas för sina föräldrars brott hade i alla fall smält in i ett medeltida sammanhang.

 


Sköna maj

 

Naturen har funnits i en evighet innan jag föddes. Naturen kommer att finnas i en evighet efter att jag är död. Mitt liv är bara ett enda tickande från evighetens klocka. Tick: så var det slut!

Vad betyder då mitt livs svårigheter och förtretligheter i detta perspektiv? Ingenting! Det är bra att få perspektiv på tillvaron. Det gör det lättare att ta sig an livet.

 

 

 
 

 

Min Hemliga Fotograf har återigen varit och fotograferat i nolornas stad. Vackert!

 


Pastisch

 

När inte Svenska Akademien efter alla skandaler förmår att leverera en ny nobelpristagare i litteratur får väl jag söka upp en gammal som jag inte tidigare har läst; ja, så tänkte jag när jag hämtade Boris Pasternak (1890 – 1960) och hans roman om ryska revolutionen från 1957, ”Doktor Zjivago”, ur bokhyllan. Anledningen till att jag har lämnat denne sovjetryske författare i fred så länge var nog de politiska komplikationerna kring hans nobelpris (1958), kring hans roman och hans möjligheter att hämta priset i Stockholm. Jag har helt enkelt tidigare inte varit så sugen på att ta ställning till allt detta.

 

Men nu blev det dags. Vad är det då han skrev för en roman? Till min egen överraskning finner jag mig själv läsa en pastisch på en stor episk artonhundratalsroman. Och vill man läsa en sådan som också behandlar ett politiskt omtumlande skede i Rysslands mångskiftande historia kan jag rekommendera Leo Tolstojs (1828 – 1910) klassiker ”Krig och fred”. Den är mycket bättre för att den som roman är ett med sin tid. Det är lite konstigt att Pasternaks roman, som han fick nobelpriset för, är så gammaldags när hans dikter är betydligt mer modernistiska. Det är inte bara stilen som är antikverad, kvinnosynen som ger sig till känna är mycket gammaldags. Doktor Zjivagos stora kärlek i romanen, den vackra Lara, beskrivs som en riktig idealkvinna: vacker, kärleksfull, mild, öm, tålig, självuppoffrande, trogen, ja kort sagt, hon är nästan ett helgon. Själv fick jag min kvinnosyn etablerad i tonåren, när jag läste den ryska revolutionären Alexandra Kollontajs (1872 – 1952), ”Arbetsbiens kärlek”. Den kvinnosynen är betydligt friskare.

 

Det som retade upp sovjetledningen när Pasternaks roman, Doktor Zjivago, kom ut på nittonhundrafemtitalet var hans borgerliga syn på ryska revolutionen. Zjivago i romanen tänker på typiskt liberalt vis att det är synd om de lägra klasserna i klassamhället (arbetare, lantarbetare och småbönder), men det är ju så den naturliga ordningen är. Och dessutom har historien härdat dessa klasser så att de har förutsättningar att klara av det liv som bjuds. När medel- och överklassen däremot drabbas av umbäranden under den ryska revolutionen och det därpå följande inbördeskriget, då är det ett fruktansvärt brott.

 

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det var en till stora delar politisk handling av den Svenska Akademien att ge Pasternak nobelpriset för denna roman. Sedan reagerade den sovjetiska ledningen på sedvanligt repressivt sätt: Hämtar du priset i Stockholm får du inte komma tillbaka till ditt fosterland, meddelade man Pasternak, som aldrig hämtade sin utmärkelse.

 

Nedan följer ett avsnitt ur romanen, en belysande dialog:

 

 

- Där ser ni, inte ens ni, som är bolsjevik, förnekar att det här inte är ett liv utan någonting som saknar varje motstycke, en fantasmagori, ett komplett vansinne.

 

- Medges. Men ändå är detta en historisk nödvändighet. Man måste gå igenom den.

 

- Varför är det en ofrånkomlighet?

 

- Är ni barnslig, eller gör ni er till? Ni har väl ändå inte ramlat ned från månen? Menar ni att det ständigt måste fortgå som hittills att frossare och parasiter ska rida på hungriga arbetares ryggar och hetsa dem till döds? Och alla andra utslag av översitteri och tyranni? Fattar ni verkligen inte det rättmätiga i folkets vrede, önskan att leva under rättfärdiga förhållanden, sökandet efter sanningen? Eller menar ni att en radikal brytning med det gamla systemet hade varit möjlig att uppnå inom folkrepresentationen på den parlamentariska vägen och att man hade kunnat reda sig utan diktatur?

 

- Vi talar om skilda saker, och om vi så höll på att disputera i hundra år skulle vi inte komma överens. Jag var en gång mycket revolutionärt inställd, men nu tror jag att man inte kommer någon vart med våld. Till det goda måste man förmå folk i godo…

 


Vi förlåter dig aldrig

 

Göran Greider från Dalademokratens ledarsida (2019-02-08) om Liberalernas partiledare Jan Björklund och hans aviserade avgång. Ledarartikeln är förkortad.

 

 

 

Vi förlåter dig aldrig för vad du gjorde mot svensk skola.

 

Han (Jan Björklund) gav svensk skolpolitik en ny, auktoritär och marknadspräglad inriktning. Och det är det jag har så oerhört svårt att förlåta denna arbetargrabb för. Under hans tid som skolminister sjönk detta land allt djupare ner i det fria skolvalets och friskolekoncernernas träsk.

 

Skolan hamnade alltmer på marknaden. Och Björklund var aldrig intresserad av att göra något åt det eller ens erkänna problemen. Ovanpå det pådyvlade han svensk skola en ny disciplinär för att inte säga auktoritär stil med ständigt fler prov och mer nya betyg.

 

Progressiva och frigörande undervisningsideal avfärdades som uttryck för ”flumskola”, trots att det var under flumskolans högkonjunktur som svenska elever presterade som bäst. Under hans tid sjönk betygen i internationella mätningar.

 

Det jag anser vara oförlåtligt är att Björklund och hans parti medverkat till marknadifieringen av skolan som ger välfärdsdirektörer alltmer makt – och därmed bidrar till en tilltagande segregation och ett befästande och fördjupande av det svenska klassamhället.

 

Det är egentligen fullständigt häpnadsväckande att Liberalerna varit så ointresserade av att främja en likvärdig skola. Ytterst speglar det en enorm omsvängning bort från de socialliberala idealen som alltid satte det gemensamma bästa högst.

 

Kan en ny partiledare återföra Liberalerna till en mer socialliberal agenda? Nej, jag tror inte det. Liberalerna har på något sätt skrumpnat. Partiet verkar idag närapå ha fler ledarskribenter i sin tjänst än vad de har väljare.

 

 

 

 

 

Som vanligt håller jag med GG i vad han skriver. Det är inte ofta vi är oense, han och jag. Att borgarna slår mot den jämlika och välpresterande skola som arbetarrörelsen byggde är extra allvarligt. En bra utbildning i ett samhälle är kanske det vassaste vapnet mot klassamhället.

 

Man kan ju undra vem som tar över ledningen i Liberalerna efter Rottingmajoren? Det märkliga med liberalerna är att man ofta minns de föregående partiledarna med viss nostalgi, för den nya som kommer står alltid längre till höger än de föregående. Tänk om det blir Nyamko Sabuni nu? Jag ryser. Då måste väl nästa partiledare efter henne bli självaste Djingis Kahn?

 

 


Vårvinterbild

 

Visst ger bilden en japansk känsla? Som ett gammalt träsnitt. Men det det är ett foto från min hemliga fotograf. Motivet är hämtat från Nolhaga i nolornas stad.

 

Till och med Göran Greider visade sin uppskattning för bilden på instagram. Snart kanske min fotograf inte längre vill lägga mer tid på min obetydliga blogg. Större uppgifter väntar. Jag får väl försöka övertala henne.

 

 

 

 
 
 

 

Och minsann, måste inte människan alltid lämna spår efter sig. Är det inte en plastpåse som kan anas? Förbannade plast! Överallt!

 
  

Språkövning

 

 

VED FROKOSTEN af Johannes V. Jensen (1906)

 

Kafeen skal være velsignet!

Gud ske Lov for Sofahjørnets Fløjl!

Jeg omfatter min Kellner med Sympati,

jeg sidder sval og barberet ved Bordet,

finder Stangen under det med Fødderne

og spiler Næsen mod Dugens kyske Klorlugt.

 

Giv mig en Bajer!

Jeg vil berømme det ravgule Øl fra Fad.

Det er isafkølet, og det fraader af Kulsyre,

Død og Djævel, hvor mine Tænder længes efter det!

Mit Svælg drikker, allerede naar jeg ser det paa Afstand!

Jeg vil begrave mig i en Slurk …

Jeg var tørstig … i Aftes, hvordan var det?

 

Nu har jeg det godt.

Der staar fire blomstrende Stykker Smørrebrød for mig.

Først spiser jeg et med Æg og Sild –

O Anelsen om Svovlbrinte og om Jodlugt fra Havets Tangskove!

Derpaa sætter jeg Tand i et ungt og skært Stykke med Steg,

og her fordyber det Smagen, at jeg tier.

Rullepølsens Bouquet af Faar og af oliedryppende Maskiner, Væverier, udvider mit Velbefindende.

Osten knytter Stemningen af Forraadnelse og rygende Elskov sammen i mit Hjærte.

 

Men nu skælver mit Bryst imod Snapsen,

som jeg har skænket mig af den iskolde Flaske.

Se den spiller, den ler klart,

Jeg holder den op som en stor levende Diamant,

Kornbrændevin, kort sagt, Danmark!

Her sidder jeg og bereder mig paa det bedste Øjeblik.

Her er godt. Hatte passerer Vinduet, meget Folk færdes paa Gaden.

Jeg har sagt til mig selv, at Livet og Solsystemet gaar glimrende.

 

Skaal!

 

Jeg nedlægger ikke harmfuld Protest mod Jordens Vals mellem Stjærnebilleder,

fordi jeg selv varmer Bænke;

hellere lyser jeg Lykken høfligt ud af mit Hjærte

med samt alle Glædespiger og Skalmejer.

 

Lykken og jeg forstod ikke hinanden;

jeg talte altid en Dialekt, hvor jeg saa var.

Sandheden er, at jeg mistede Emma.

 

Hvorfor?

Var hun ikke frisk? Var hun ikke slank og svungen i Ryggen,

ung og lutter Appetit som ulæsket Kalk?

Var hendes Brystkasse ikke dyb og elastisk

som en Vidjekurv fyldt med nyslaaet Kløver,

havde hun ikke smækre Arme og de klareste Tænder,

en Malstrøm af et dunkelt Haar og Øjne som Bøssemundinger?

Hvorfor løj jeg da en kold Historie sammen

om en yderst vigtig Ekspedition til Nordishavet?

Emma, fordi jeg ikke vil bede en Pige,

der er mig uvedkommende, uden for saa vidt som jeg elsker hende,

om at vaske sin nittenaarige Krop.

Jeg lider ikke Fusel, Smørsyre og andre stikkende Vædsker.

Jeg opæder fortrinsvis Piger med Nerver i Skindet.

Du stillede mindre proper, skønt skyldfri, Emma,

Velan jeg tav, men jeg forskød dig.

Hvor heldigt, at du omtrent samtidigt

ytred en uovervindelig Lede for mig,

mit ukuelige Hoved, min henrykte Egoisme og hele Sjæleraahed!

Hvor sundt for os begge, at vi paa Stand hadede hinanden!

Aa, hvor vi ødte hinanden! Jeg rejste vildt til Polen.

Du giftede dig med en Violinist,

hvis Fingre ikke skyede Harpiks,

og som senere skal have aflokket dig de reneste Toner.

 

Altsaa jeg mistede Emma.

Alverden ynkede mig. Jeg tror jeg saarede mange

ved den kyniske Lethed, hvormed jeg trøstede mig.

Mit Liv er een Erstatning.

Hvem siger, at man skal leve lykkeligt?

Samme Foraar traf mig kaad og kærnesund,

Skummel af Kærestesorg,

I Favnen paa yndige Olga.

 

Hun var altid vasket og sval,

jeg maa formode, hun var Jomfru paa en Badeanstalt.

(Emma tilhørte den fornemmere Lavadel).

Olga var saa frejdig, Klæderne suste fra hende.

Oh, hendes Fodsaaler var netop saa friske og kølige

som Aakandebladene i Guldager Bæk,

hvor jeg badede som ungt Menneske.

Naar Olga kom ind til mig, medbragte hun Duften

af gabende Linnedskuffer, som jeg elsker,

et Vejr af Stivelse og af lutret, blaanet Tøj.

Kæreste Olga, det var sødt at aande den svale Luft omkring dig,

du var frisk som et Neg,

og Gud ved, hvem der siden sankede dig i Lade.

 

Jeg har skænket mig en frisk Snaps af den iskolde Flaske.

Uden at betænke mig svælger jeg ogsaaa den.

napsen er kold, sød, stærk og brændende …

Dette var en Skaal for den uudslukkelige Appetit,

der lægger mig ned og sætter mig paa Benene igen

midt imellem hoftebredt henvandrende Mirakler i Menneskeskikkelse.

Er I kede af, at jeg synger, saa det sortner mig for Øjnene?

 

Ak, Emma og Olga!

Hvor er I henne?

Et Mindebæger!

 

Jeg føler en lægende Varme, mit Hjærte hopper,

jeg tror jeg er glad til trods for Smærte.

Snapsen er kold, sød, stærk og brændende …

 

Skaal!

 

 

 

Bild, Johannes V Jensen (1873 – 1950), wikipedia.org

 

 

 
 
 

Va klarar ni inte min danska språkövning? Slapphjärnor! Skriven danska måste man klara av som svensk. Med talad danska är det en annan sak. Det är svårt. Det klarar bara min hemliga fotograf. Danskan i hennes mun och i hennes öron trivs som bollen på Messis fot.

 

Och hur skulle man kunna läsa den danska nobelpristagaren i litteratur (1944), Johannes V Jensen, på något annat språk än hans modersmål. Det vore ju snudd på barbari! Försök igen.

  


En sång

 

En sång en gång för mycket länge sen…

 

Då var man hemma igen efter den årliga rundturen i glasriket. Börjar man med det positiva var det mycket länge sedan som man behövde trängas med så mycket folk på bruken, i affärerna, på utställningarna och på krogarna. Äntligen lite ekonomiskt drag!

 

Ett problematiskt område är maten. Om jag jämför med Danmark, där man i den minsta by kan botanisera i den danska matkulturen på en kro, så är Sverige, i alla fall utanför storstäderna, en matkulturell öken. I ett svenskt samhälle letar man ofta förgäves, om man inte vill äta pizza, hamburgare, kebab eller varmkorv. När jag semestrar i Småland önskar jag småländska isterband med dillstuvad potatis, älgfärsbiffar med kokt potatis, gräddsås och rårörda lingon, gös från exempelvis Bolmen, eller kanske i östra Småland mot Öland, öländska kroppkakor. Kort sagt, jag vill ha vad jag kallar kulturmat av bra kvalitet, tillagad och serverad med kärlek! När det gäller mat är Kosta-Jesus hotell i Kosta en oas. Här serveras högklassig mat med ambition och bra råvaror. I kontrast till detta har vi värdshuset i Orrefors. Där bjöds det senast vi var där på två dagens rätter, en kötträtt och en fiskrätt, via självservering i kantin. Fiskrätten var ”panerad fisk”. Hur kan man på ett stort turistmål som lockar människor från hela världen servera ”panerad fisk”? Det är ju som i bamba.

 

På ett ställe kom jag i diskussion med kyparen; jag ville dricka en ale till maten och enligt den unge kyparen var ale ett rymdmått. Alla öl som serverades ur en 33 cl flaska var ale. I Sverige verkar det vara så att i turistindustrin arbetar i stort sett bara skolungdomar på feriejobb. Varför är det inte som i Danmark? Där är man proffs på turism, med ofta äldre rutinerad och framför allt kunnig personal.

 

När jag ändå är igång och gnäller kan jag berätta om en riktig skräckupplevelse. På samma hotell som ”ale-kyparen” arbetade på uppträdde ett coverband med det ”läskiga” namnet ”EltonBolton”. I djurvärlden sätter ju den visa naturen stopp för sådana avarter. Här kan inte en kinesisk nakenhund para sig med en råtta. Naturen vill helt enkelt inte ha en jättelik hårlös råtta. På samma sätt borde inte mänskligheten vara betjänt av en musikalisk blandning med lika delar Elton John och Michael Bolton! Hur bandet lät? Inte vet jag, jag flydde stället med rusande motor och tjutande däck. Motellet i Alfred Hitchcocks Psycho framstod plötsligt som en eftersträvansvärd plats att bo på. Tänk att få dricka en ale i lugn och ro med Norman Bates och hans gamla mamma i källarens gillestuga.

 

Efter detta gnäll kan man ju undra varför jag besöker glasriket över huvud taget. På det finns det bara två svar: det underbara glaset och den likaledes underbara naturen! Jag längtar redan till nästa år.


Hellre ett extraval

 

”Att begära socialism av socialdemokratin, det vore som att försöka plocka bananer på en björnbärsbuske”.

 

 

Carl von Ossietzky, Weltbuhne, 21 maj 1929

 

 

 

Efter Olof Palmes (1927-1986) död har partiet varit ute på en ideologisk ökenvandring högerut med partiledare som gråsossen Ingvar Carlsson, kälkborgaren Göran Persson, högerbönan Mona Sahlin och offerlammet Håkan Juholt. Idag har vi Stefan Löven, en drängsjäl i en arbetarkropp.

 

Men att det skulle gå så här långt trodde inte ens en riktig pessimist som jag. Dagens socialdemokrati är tydligen villig att regera till vilket pris som helst. Nu skall man styra landet efter en karta som är ritad av nyliberaler. Det är dags för fotfolket i partiet att vakna och tillsammans med fackföreningsrörelsen städa ut den styrande högerklicken i partiet. Det är väl inte meningen att det radikala folkrörelseparti som Socialdemokratin en gång var skall förvandlas till en ideologiskt tom regeringsmaskin. Borgerligheten sådde nyliberalismen i västvärlden, nu skördar vi fascismen. Skall arbetarrörelsen överleva som politisk kraft är det verkligen hög tid för en radikal vänstersväng i politiken, annars får man snart betrakta sig som medskyldig till den bruna tsunamin som drar fram.

 

Det sägs från en del debattörer med rötter i arbetarrörelsen att den nya regeringsbildningen i alla fall har två fördelar: Man stänger ute Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och Sverige måste till slut få en regering som kan styra landet. Jag håller inte med! Jag hade hellre tagit ett extraval. Hade arbetarrörelsen gjort valrörelsen till en förtroendeomröstning om Sverigedemokraterna tror jag möjligheten hade varit stor att det bruna partiet hade tappat många röster. Hade arbetarrörelsen hävdat att de som anvarslöst röstar brunt riskerar att göra Sverige ostyrbart, kunde det ha varit en framgångsrik väg framåt.

 

När det gäller kampen mot de bruna är borgerligheten en svekfull frände. Läs nedan!

 

 

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”

 

 

Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.

 

 

 

Herbert Tingsten var professor i statsvetenskap, författare och liberal publicist. Under perioden 1946 till 1959 var han stridbar chefredaktör på Dagens Nyheter. Men det vet ni säkert redan, ni bildade läsare av Dixi Stadelmanns blogg, men ibland förirrar ju någon vilsekommen internet-användare sig in även på mitt forum och då kan ju dessa upplysningar komma till sin rätt.

 


Modernism och industrialism

 

 

 

 

 

Är det en målning av Piet Mondrian (1872-1944), eller kanske en av Kazimir Malevitj (1878-1935), eller kanske en affisch av Aleksandr Rodtjenko (1891-1956)?

 

Nej! Det är ett foto av ”Den hemliga fotografen” från vintern 2018!

 

Bilden visar ett landmärke i Göteborg: Bock-kranen på Eriksberg, färdigställd 1969. En imponerande konstruktion, över sjuttio meter hög och etthundratio meter bred. En rest från den tiden då Göteborg fortfarande hade sina världsberömda varv.

 

Modernism och industrialism i skön förening.

 


Julhälsning

 

Kniven i skinkan. Gaffeln genom tungan. Fötterna på bordet.

 

God Jul!

 

 

 

 

 

 

- Dixi, nu har det väl slagit runt ordentligt i skallen på dig. Vad är detta för en ”Julhälsning”?

 

- Julskinka, påläggstunga och grisfötter, kan det bli mer Jul?

 

- Tänkte inte på det.

 


Om att leva i den bästa av världar

 

Gud är död.

Karl Marx är frånvarande.

Själv mår jag som ett riktigt dåligt bensår.

Snart kommer havet att resa sig och sluka oss alla.

 

Natt klockan tolv på dagen.

 

 

 

 

 
 

 

 

- Dixi, nu får du sluta med att torgföra din mjältsjuka. Spela lite munspel och dra en fräckis istället.

 

- ”Spela lite munspel och dra en fräckis istället”. Jävla galning!

 

 

 


RSS 2.0