Om att leva i den bästa av världar

 

Gud är död.

Karl Marx är frånvarande.

Själv mår jag som ett riktigt dåligt bensår.

Snart kommer havet att resa sig och sluka oss alla.

 

Natt klockan tolv på dagen.

 

 

 

 

 
 

 

 

- Dixi, nu får du sluta med att torgföra din mjältsjuka. Spela lite munspel och dra en fräckis istället.

 

- ”Spela lite munspel och dra en fräckis istället”. Jävla galning!

 

 

 


Ännu en gång

 

Ännu en återkomst efter tekniska problem.

 

Min bloggleverantör Blogg.se och deras tekniska nivå litar jag inte riktigt på. Problem uppstår alltför ofta. Sköter man som privatperson inte sina åtaganden mot ett privat företag drabbas man ofelbart av sanktioner. Men om det är tvärt om känner jag mig ofta maktlös, företagen gör som dom vill. Själv står man där med kepsen i näven och skrapar med foten.

 

Det är nog tur att det inte är Blogg.se som administrerar våra kärnkraftsverk (varför dom nu skulle göra det). Pang i Ringhals, tjoff i Oskarshamn och krasch i Forsmark… Uj, uj, uj vad det bränner i skinnet, det där röda molnet som kommer seglande på himlen kan aldrig vara hälsosamt.

 

Nog nu med dumheterna, nu är jag tillbaka igen och det är dags att det börjar hända något på bloggen.

 


Bild noir

 

På kajen stannade han och tittade ner i vattnet. Han kände suget från den kvicksilverlika vattenytan under honom. En lätt vind kom in från västerhavet och dimman hade börjat skingras. Han tog några djupa andetag mot vinden och kände att det gjorde gott. Kajlyktans järn i hans händer var blött och kallt. Han lutade pannan mot den och lånade mycket tyst ord från Vladimir Majakovskij (1893-1930):

 

”Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig!

Där står

på bron

över Neva

en människa!”

 

Han stod där länge och tittade ut över vattnet, innan han trött gick vidare mot hemmet med den hägrande varma sängen.

 

 

 

 

 


Slutet

 

Livet var slut men han hade dagar kvar.

Han lät dagarna gå,

medan han väntade på att det skulle ringa ut.

 

Då skulle han lämna människornas låghet och gemenhet,

vandra ut i solen

och följa sin barndoms stigar mot solnedgången.

 

Korpen flyger längs skogskanten.

I söder gal göken.

Solen silas genom trädkronorna,

som ljuset genom rosettfönster i en gotisk katedral.

 

Sedan bara mörker,

lugn och ro.

 


Vad gör vi nu

 

Dagarna har gått, men det är svårt att smälta; Kim Larsen hör inte längre till de levandes skara. Enda trösten är att hans konst lever. Det är omöjligt att inte i sitt inre höra hans melodier och texter. Nu dör de en efter en, de stora kulturpersonerna. Tomrummet de lämnar efter sig går inte att fylla. Dagen då Dylan dör orkar jag jag inte ens tänka på. Det är bara genom förträngning man orkar en dag till.

 

Hälsoproblem har gjort att det var flera år sedan jag var i Danmark, men det räcker att lyssna på Kim Larsen så är jag där igen: Köpenhamn, Gilleleje, Römö… Varje gång man kom in i en affär för att handla mat och dricka gick man som på räls för att kolla om det fanns en musikhylla i affären. Fanns det en sådan, hur liten och begränsad den än var, så visste man att där fanns musik med Kim Larsen. Med en skiva av Larsen i bilstereon förvandlades den silverlackade svenskregistrerade ”tyskebilen” till en rödvit flygande bubbla av ren glädje.

 

För mig är Kim Larsen en representant för det Danmark jag lärde känna för många år sedan. Ett frihetligt, milt anarkistiskt land, en välfärdsstat av nordiskt snitt, där det fanns plats för alla. Nu är Larsen död och hans land är förvandlat till ett brun-blått inferno på väg mot mörkret. Med Larsen dog min egen danska dröm. "Hva' gør vi nu, lille du"?

 

Nej, nu skall jag lyssna på: ”Det bedste til mig og mine venner”, Østre Gasværk” och en massa andra av Larsens lyckopiller.

 

Vila i frid, Kim.

 

 

 

Bild, Kim Larsen (1945-2018), veckotidningen.se

 

 

 
 

Jag är utled på arrogansen!

 

Det rödgröna blocket blev störst och socialdemokraterna blev det överlägset största partiet – borde det då inte vara självklart att Löfven fortsätter att regera? Nej, så har det inte låtit under eftervalsdebatten.

 

Det verkar som om de fyra allianspartierna så självklart räknat in sin seger sedan lång tid tillbaka att de helt enkelt inte kan ta in fakta: De har 143 mandat medan de rödgröna har 144.

 

Moderaterna backade kraftigt, alliansen är splittrad och kan överleva bara med någon form av hjälp från Sverigedemokraterna som alla alliansledarna, i synnerhet Lööf och Björklund, hävdat att de inte tänker ta emot.

 

De som hävdar att det finns en ”icke-socialistisk majoritet” i riksdagen har förstås rätt – men bara om man lägger samman sverigedemokrater med moderater, kristdemokrater, centerpartister och liberaler. Och visst: Gör det då! Men stå då för helvete för det! Säg det öppet! Erkänn att det är så - via ett främlingsfientligt SD - som ni räknar ihop denna icke-socialistiska majoritet! Annars: Sluta snacka om att ni har en majoritet!

 

Det kan dessutom vara så att den framgång Ebba Busch Thor hade i valet till stor del består i att många SD-väljare valde att stödrösta på KD – just för att vara säkra på att få bort Stefan Löfven.

 

Jag ser en stor arrogans hos borgerligheten. Trots att den krisar tycks den se det som självklart att kräva också den politiska makten, vid sidan av den ekonomiska och mediala som borgerligheten redan har.

 

Antagligen finns det en psykologisk dimension här: Inom delar av borgerligheten har förhoppningarna varit så oerhört starka om att (s) helt ska kollapsa denna höst, att de helt enkelt inte kan ta in valresultatet.  På borgerliga ledarsidor anklagas (s) för att via LO ha värvat ”klanröster”.

 

Men LO:s ekonomiska stöd i valrörelsen är småpengar jämfört med de hundratals miljoner kronor som näringslivet årligen pumpar in i opinionsbildning på högerkanten.

 

Jag är trött på den där borgerliga arrogansen. Den skadar detta land. Den är irrationell. Den hindrar all självrannsakan hos borgerligheten. Den gör borgerligheten blind för det enkla faktum att 144 är mer än 143.

 

 

 

Ovanstående eftervalsanalys är skriven av Göran Greider på Dalademokratens ledarsida (2018-09-20).

 

 

 

 

Och visst har han som vanligt rätt i sin analys, mäster Greider. Nu har det gått så långt att borgarna till och med har lyckats framkalla den annars alltid så godmodiga Göran Greiders vrede. Jag själv som plägar vara en av naturen betydligt mer kolerisk person har länge varit ursinnig. Tänk bara tillbaka på valets slutdebatt i SVT; varje gång någon ur det rödgröna blocket hade ordet stod de borgerliga partiledarna konsekvent och hånflinade. För mig räcker det inte att tala om borgerlig arrogans, jag har länge använt uttrycket: ”aggressiv arrogans” för hur borgarna beter sig.

 

Trots den fruktansvärda politiska situationen vi har i Sverige efter valet med en brun-blå majoritet i riksdagen kan jag inte avstå från en aning av skadeglädje. Alliansen har konsekvent utmålat den rödgröna regeringens politik och regeringens parlamentariskt svaga ställning som en katastrof för landet. Ändå lyckas inte ens Alliansen bli större än de rödgröna efter valet. Alliansen är i kris!


Bocken som trädgårdsmästare

 

Det är något sjukt i kungariket Danmark. Borgerliga Venstres ordförande och Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen, Luxus- Løkke, Danmarks svar på Champagne Charlie, som personifierar brun och blå höger i en oskön förening, har tillsatt Mette Bock som kultur- och kyrkominister. Som en dråpare slipar hon kniven på uppdrag av den borgerliga regeringen. Nu skall man slakta dansk Public Service. Kniven skär skoningslöst i Danmarks Radio (DR). Allt i samhället skall på sikt avregleras och privatiseras. Som borgerlighetens stora föredöme, Margaret ”The Milk Snatcher” Thatcher (1925-2013), sa: Det finns inget samhälle, det finns bara individer.

 

Inom den moderna fysiken arbetar man med nanoteknik. Material beläggs med ett lager av till exempel kolatomer och får egenskaper som gränsar till trolleri. Men det finns något som är ännu tunnare, som bryter fysikens lagar, det är borgerlighetens supertunna fernissa av mänsklig anständighet. Den är tunnare än nanoteknikens kolbeläggning, men samtidigt oerhört stark i offentlighetens ljus. I det privata är det en helt annan sak. Den danska konstnären, Michael Kvium, vet hur Luxus- Løkkes politiskt rådgivande grupp, ”Borgerlighetens Vise Män” ser ut sent en helgkväll när den mänskliga fernissan har tvättats bort. Efter oss: det öde landet.

 

 

Bild, Michael Kvium, svensktkulturarv.se

 

 

 

 


Är vi människor

 

Du som inte berörs av andras lidande kan inte definiera dig som människa.

 

 

 

Ovanstående kommer ur en vers av en gammal persisk poet.

 

 

 

 

 

Mina frågor:

 

- Är jag en människa?

 

- Är du en människa?

 


Film noir

 

En sen höstkväll står Jean Gabin (1904-1976) i utkanten av ljuscirkeln från en gatlampa och röker en cigarett i väntan på färjan som kommer att föra honom bort från hans älskade. Han kommer aldrig att återkomma.

 

Han ser färjan närma sig i regnet. Han släcker ciggen, drar rocken närmare kroppen och går i den kyliga motvinden att möta färjan. Ingen återvändo.

 

I de ruskiga kvarteren i det ruskiga Marseille.

 

 

 

Eller också är fotot från Sannegården? Inte vet jag. Jag får fråga den Hemliga Fotografen.

 

 

 

 

 


Tintin fyller år

 

Tintin fyller år? Ja, inte den ”riktiga” Tintin. Det är min ”hemliga fotograf” jag vill gratulera. Hon dyker alltid upp som en annan Tintin med sin kamera när det händer något spännande. Utan hennes bilder vore min blogg ännu tråkigare.

 

Nedanstående bild skildrar dramatiken när det för några veckor sedan brann i Sannegården. Nu visade det ju sig senare att det inte var någon byggnad i Sannegårdshamnen som brann utan en fabriksbyggnad vid Ramberget. Men min Hemliga Fotograf bygger spänning med sin kamera. Jag blev i alla fall skitskraj när jag fick se bilden. Tänk om det hade brunnit så nära mitt eget hem?

 

Dixi Stadelmann önskar sin ”Tintin” en fin födelsedag!

 

 

 

 

 


Jag läser Ulf Lundell

 

Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?

 

När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.

 

Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av min kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!

 

Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!

 

Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.

 

Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.

 

 

Klippte iallafall gräset

Mörsade ner löven

 

Sen:

Såg alla intron jag kunde hitta på

You Tube

av Stones Midnight Rambler

Hur, jag säjer

HUR

trodde Hitler att han skulle kunna

inta Stor-Britannien?

Det introriffet av Keith Richards

skulle ha sänkt dom som engelsmännen

sänkte spanjorernas

överlägsna flotta under Elisabeth I

 

När K drar igång det där

sjunger det ta mej fan

i en hel ö-nation

Det är det kukigaste riffet någonsin

 

När K R dör

slutar jag med allt tänkande om rock

När han dör och Dylan dör

då blir det för mej

TOMT

Ödsligt

på Jorden

 

Men:

musiken finns ju kvar

 

 

 

bild, adlibris.com

 

 

 

Klassfrågan

 

Klassfrågan är ingen udda

liten fråga:

Den genomborrar samhällen.

Den är en stor smärta

men också ett silande

sommarljus därför att det

i klassfrågan

finns så mycket hopp.

 

Där klass förnekas växer

det blinda klasshatet.

Där klass diskuteras, skildras

och tar gestalt i politiken

uppstår klassmedvetandet.

 

Det finns en brett definierad arbetarklass.

Den innefattar en majoritet

av befolkningen,

den vägrar göra de understa

till en underklass

som medelklassen kan idka

välgörenhet mot.

 

Klassfrågan gör medelklassen,

även den progressiva delen av

medelklassen, orolig

och den utmanar överklassen

och dess oavbrutna

klasskamp uppifrån.

 

Klassfrågan är slutligen

ingen fråga:

Den är svaret på

ett orättfärdigt, ojämlikt samhälle.

 

Klass är därför det mest tabubelagda:

Samhället så som vi känner det

vilar på

förnekandet av klass.

 

 

Dikt av Göran Greider från ledarsidan i Dalademokraten 180723.

 

 

 

 

Klassmedvetandet är silverkulan som dödar den bruna varulven som ylar och jagar i mörkret.

 

 

 

 


Det luktar svavel om hennes svarta bibel

 

Jag hörde på P1:s Nyhetsmorgon i en sändning från Almedalen på Gotland att KD:s partiledare, Ebba Busch Thor, vill höja skatten för vad man förr kallade sjukpensionärer. Samtidigt vill hon och hennes Kristdemokrater sänka skatten för friska och starka människor som har en månadsinkomst på femtiotusen kronor och däröver. Medelinkomsten hos dagens sjukpensionärer lär efter skatt vara cirka åttatusen kronor. Det är faktiskt så att i dagens Sverige så betalar sjukpensionärer redan en högre andel av sin inkomst i skatt än både vanliga ålderspensionärer och förvärvsarbetande.

 

Var i Bibeln hittar hon stöd för att sparka på de sjuka för att istället göda de friska och starka?

 

Själv skulle jag, om det var jag som bestämde i Sverige, istället höja skatten rejält för illitterata puckon till partiledare, exempelvis Ebba Busch Thor. Samtidigt som hon kräver att våra invandrare snabbt skall bli experter på vad hon kallar svensk kultur och på vår svenska kulturhistoria, kan hon själv inte ens svara på vilka svenska berömda författare som har skrivit: ”Giftas”, ”Gösta Berlings saga” och ”Gentlemen”. Skam!

 

Som sagt var: lämna sjupensionärerna i fred, de med sina åttatusen i månaden, Ebba Busch Thor! Betala istället den nyss av Dixi Stadelmann föreslagna straffskatten för illitterata idioter till partiledare.

 

 

 

Bild, Ebba Busch Thor, aktuelltfokus.se

 

 

 
 
 
 

 

- Nej, Ebba Busch Thor! Det var inte tiggarna Jesus jagade ur templet. Det var månglarna!

 

 

Dixi Stadelmanns ointagliga borg

 

Att leva under liberal regim.

 

Ni kräver att ni ska definiera hur världen ser ut för mig.

Ni förblindar mig med era bilder.

Ni skär i min hjärna med era texter.

Ni gör mig döv med ert pladder.

 

 

MEN

 

 

Jag tror er inte.

Ni ljuger hela tiden.

Era Djävlar!

 

 

 

 

 

 

- Dixi, Per Kirkebys arkitektoniska monument är en perfekt manifestation av din cementerade och totalt förstenade hjärna.

 

- Sirenerna sjunger, men jag är säkert surrad vid masten.

 


Mardrömmen

 

Just när ni trodde att mardrömmen äntligen var över är Dixi Stadelmann tillbaka. Han kommer likt ”Razorback” alltid tillbaka.

 

Det finns bara två sätt att undkomma: lemlästning eller döden.

 

Min internet-leverantör försöker stoppa mig genom vad man kallar ”tekniska problem”. Fy Fanhof!

 

Men Dixi Stadelmann dyker alltid upp igen.

 


RSS 2.0