Om demokratin

 

När det gäller demokratin i Sverige så tvingades denna fram av arbetarrörelsen och liberalerna. Motståndarna, som med näbbar och klor länge bekämpade demokratin, var högern. Det var högerkrafterna som var emot allmän och lika rösträtt. Det var högerkrafterna som sköt demonstrerande arbetare till döds i Ådalen.

 

Vad är då demokrati? Det finns inte någon i evighet given form för demokratin. Folkets vilja att styra sig själv kan kanaliseras på olika sätt. I det antika Grekland var det bara fria män som fick vara med och styra. Kvinnor och slavar stod utanför. Det moderna västerlandets form av demokrati grundar sig på att representanter väljs till ett parlament i fria val genom allmän och lika rösträtt. Politisk demokrati kombinerad med mänskliga rättigheter är västerlandets ”recept” för demokrati. Notera då att det inte är alla av FN:s fastlagda mänskliga rättigheter som är eftersträvansvärda hos oss, en artikel säger tex ”alla har rätt till arbete, till skälig lön för detta och till fackliga rättigheter”.

 

Vänsterns syn på demokrati (om man generaliserar) är att politisk demokrati och mänskliga rättigheter inte räcker för att kanalisera folkets vilja att styra sig själv. För att denna vilja inte skall förvanskas måste även ekonomisk demokrati finnas. Olof Palme brukade säga att demokratin inte fick göra halt vid fabriksgrindarna. Till detta kommer att i ett samhälle utan social rättvisa kommer inte hela folkets vilja att genomsyra landets styrelse. Som så många exempel visar blir det då en liten ekonomisk och politisk elit som i praktiken styr.

 

I dessa tider då imperiemakten USA säger sig vilja sprida demokrati skall man notera att det bara handlar om en form av demokrati som kan godkännas av USA. USA har många gånger visat att man är villig att krossa de former av demokrati som man inte godkänner. Ett exempel på detta är kuppen i Chile 1973.

 

 

 

Om Sveriges regering kan fördöma en nation som:

 

använder dödsstraff inom rättskipningen,

använder utomrättsliga avrättningar/mord mot dem som betraktas som nationens fiender,

ser oskyldiga offer som något nödvändigt i kampen mot nationens fiender,

använder tortyr,

låser in människor utan formella anklagelser och utan rättegång,

startar folkrättsvidriga angreppskrig,

störtar misshagliga länders regeringar,

motarbetar klimatsatsningar

övervakar och spionerar på allt och alla?

 

Självklart!

 

Självklart?

 

Ja, om det inte handlar om USA. För då är vi tysta, så tysta, i bästa fall. I sämsta fall är vi till och med medbrottslingar.

 

 

 

Nedan följer Dixi Stadelmanns demokrati-tabell. Det är bara att välja nation och sedan fylla i tabellen för att undersöka hur demokratisk nationen är. Hur man definierar de olika demokratifaktorerna kommer att avgöra resultatet. Vilket politiskt ställningstagande man har gjort avgör vilka demokratifaktorer man anser vara relevanta och detta ställningstagande avgör även hur man definierar faktorernas innehåll. För mig som är demokratisk socialist är den här tabellens innehåll relevant. Och egentligen är det väl så att det är bara den demokratiska socialismen som kan ge vad jag definierar som fullvärdig demokrati?

 

 

Demokratifaktorer

Ja/Nej

 

Politisk Demokrati

 

 

Ekonomisk Demokrati

 

 

Mänskliga Rättigheter

 

 

Social Rättvisa

 

 

 

 

 

 

Bild, kartbutiken.se

 

 

 

Eat the rich

 

”Den egoistiska parasiten till undersköterska som uttalar sig borde skämmas”.

 

 

Citatet ovan kommer från den före detta moderata topp-politikern Gunnar Axen, som numera är styrelseordförande i bolaget Allra, ni vet skandalbolaget som tillsammans med flera andra bolag har lurat premiepensionssparare på stora pengar.

 

Regeringen tog ju bort värnskatten och ett antal riktigt högavlönade tjänade miljarder. Debatten kring detta har inte varit nådig och en femtiofemårig undersköterska med tjugofemtusen i månadslön tyckte att det var fel att avskaffa värnskatten och att skatteuttaget i vårt land borde ske efter bärkraft. Axen blev vansinnigt arg på Twitter och resultatet blev citatet ovan.

 

Inom parentes så undrar jag om det är någon utanför överklassen som tycker att resultatet av avregleringarna och privatiseringarna i vårt land har givit positivt utslag? NEJ! Säger jag, vi har ju för sjutton släppt in en profitjakt i vård, skola, omsorg och i pensionssystemet som till och med leder till hänsynslös brottslighet. Den organiserade brottsligheten mjölkar pengar ur vår välfärd!

 

Gunnar Axens citat visar hur monumental och aggressiv överklassens arrogans har blivit. Den historielösa överklassen har tydligen ingen koll alls på historien. Jag kan hjälpa till med att friska upp minnnet på dem: Spartacus slavuppror, Franska revolutionen (tjoff, tjoff), Pariskommunen, Ryska revolutionen…. Visserligen verkar den trög i all sin dumarrogans, den martinivaggade överklassen, men jag tror den fattar vart jag vill komma.

 

Vår form av demokrati fick vi för att bolsjevikerna skrämde skiten ur er. Ni var så rädda för oss att ni inte kunde sova på nätterna. Den respekten tycks ni nu ha tappat helt. Jag säger bara: Sluta spotta på oss, annars kommer vi och tar er.

 

Det var upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau som skrev: om folket inte har något att äta så kommer man att äta de rika. Och tycker man att Rousseau är en för gammal stöt att läsa kan man gå till populärkulturen och lyssna på ”Eat the rich” med Motörhead eller om man kanske föredrar Aerosmith.

 

 

Bild, Jean-Jacques Rousseau (1712-1778), wikipedia.org

 

 

 
 
 

 

- Dixi, uj, uj, uj vad trött du blev av att rasa och äta de rika. Lyssna på mig: Nu sätter du dig i läsfåtöljen med Proust. Lite lindblomsté och en madeleinekaka lugnar sinnet och lindrar vreden.

  


En tidsresa

 

 

 
 
 

En bild på en pastoral idyll belägen vid inloppet till Göteborgs hamn, bara meter ifrån moderniteter som raffinaderier, betongbroar och industrihamnar. Känns som en plats som har gått opåverkad genom historien. Kanske en hållplats till en annan tid? Här kan man stå och titta ut över älvens utlopp i västerhavet och känna historiens vingslag.

 

Oops, på plats sommaren 1719; är det Tordenskiold med sin flotta som seglar in för att härja?

 

- Hallå din gamle sjöbuse, sjörövare och pirat! Lämna den svenska västkusten i fred. Ta du dina fregatter och förpassa dig tillbaka till Danmark eller Norge!

 

Tordenskiold ser mycket förargad ut där på fregattens däck. En sådan fräckhet han möts av. Han ropar tillbaka:

 

- Jag är varken sjöbuse, sjörövare eller pirat, inte ens kapare, och gammal är jag inte heller. Jag är en ung norsk amiral i den danska kungens tjänst. En riktig sjöhjälte är jag! Pallra dig iväg, du svensk, annars får du ett kanonskott där bak. Och du, tro inte att bara för att vi delar namn att du kan vara hur fräck som helst utan att bli bestraffad.

 

Bäst att smyga sig iväg härifrån tänker jag. Och inte nämner jag något om att Amiralen bör akta sig för kortspel om pengar i svenskt sällskap. Sådant leder bara till dueller och olycka för den unge danske sjöhjälten.

 

 

 
 

Bild, Peter Tordenskiold (1690 – 1720), wikipedia.org.

 

 

Bock i örtagård igen

 

Man skulle ju kunna tro att man skulle möta en massa snesminkade kvinnor och slarvrakade män. Men inte alls så. Moderater målar inga speglar svarta. De kan alltid se sig själva i ögonen på morgonen. Fan vet om de inte är stolta också när de gör det. Inte ens att ta pengar från Sveriges bistånd till världens fattigaste människor och sedan använda dessa resurser till skattesänkningar åt sig själva får dem att skämmas. Skam!

 

Högern och biståndet är en sorglig historia. Ni minns väl dåvarande högerledaren Gösta Bohmans uttalande om folk i sydligare länder: ”De kan ju bo i plåtskjul och äta bananer”. Bock i örtagård, att sätta bocken som trädgårdsmästare, eller kanske låta vargen vakta lammen. Det är bara att välja vilket uttryck ni tycker passar bäst. Högern och biståndet är en motsägelse i sig själv. Den egna plånboken är ju deras käraste ägodel. Förlåt mig, här var jag nästan lite för altruistisk, jag menar givetvis, den egna plånboken är deras käraste kroppsdel.

 

Den moderata biståndsministern i den borgerliga Alliansregeringen, Gunilla Carlsson, fick lämna den stormskadade biståndsskutan. Som om inte den totalhavererade arbetsmiljön för medarbetarna vore nog, så hade Carlssons lön betalats direkt ur biståndet. Smaka på den: de fattigaste människorna i världen skulle betala hennes lön (cirka 120000/månad). Det är nog bara i högerpartiet som sådant känns normalt.

 

Det är väl bara att hoppas att Moderaternas aktuella förslag om att Sverige skall frångå enprocentsmålet när det gäller biståndet till fattiga länder förkastas av riksdagen. För så mycket anständighet finns det väl kvar i dagens Sverige?

 


The comeback kid

 

Att ha sin blogg hos Blogg.se är inte som att köra en Merca på motorväg i solsken. Det är snarare som att skumpa fram på en gammal luggsliten trebent åsna längs en medeltida hålstig i regn. Donkey, donkey, donkey. Skump, skump, skump. Tålamod, tålamod, tålamod. Mitt ryggslut: aj, aj, aj.

 

Men nu är jag återigen tillbaka efter teknikproblem.

 

The comeback kid is back!

 


Paradiset i gullregnens månad

 

Då var det återigen dags att gratulera ”Den hemliga fotografen” på födelsedagen. Hurra, hurra, hurra, hurra!

 

Det jordiska Paradiset i gullregnens månad kan väl passa bra.

 

 

 

 
 
 

 

Tyvärr blev det inga syrener, men parkrododendron går väl nästan lika bra, eller vad säger du Hjalmar?

 


Utsikten

 

Ibland tvingas Dixi Stadelmann i något ärende att lämna Hisingen och ta bron över till Staden. Vid ett sådant tillfälle hade han den hemliga fotografen med sig. När ärendet var avklarat och de var på väg tillbaka till Hisingen passade de på att beundra utsikten från Mathuggskyrkan och samtidigt ta några foton.

 

 

 
 

Och över alltihop vakar Sjömanshustrun. Ja, kanske inte över alltihop, men visst ser det ut som hon tittar ut över Sannegårdshamnen. Det är väl därför man sover så tryggt om natten i Sannegården.

 

”Kvinna vid havet”, som vanligtvis kallas ”Sjömanshustrun” , av Ivar Johnsson (1885 – 1970) från början av nittonhundratrettiotalet står på toppen av ”Sjömanstornet” vid Sjöfartsmuseet. Till minne av svenska sjömän som omkom under första världskriget.

 
 
 
 
 

 

Och här har vi själva Masthuggskyrkan, invigd nittonhundrafjorton.

 

Kyrkan i nationalromantisk stil ritades av arkitekt Sigfrid Ericson (1879 – 1958).

 

 

 

 
 
 
Utsikten västerut med Älvsborgsbron (invigd 1966)
och Västerhavet i bakgrunden.
 
 
 
 
 
 

Och i huset nedanför berget bor det en fransos som med sin hyperkänsliga hörsel och med sina franska nerver plågas oerhört av turisternas eviga kameraklickande. Aldrig får han vara ifred i sin svarta basker där han sitter i fönstret med en Pastis och sina Gauloises. Sitt missnöje signalerar han med ett meddelande på kåkens tak: ”MERDE”!

 

 

 

 

 

- Dixi, från Hisingen till Masthuggskyrkan, det kallar du en riktig resa!

- Jag är utmattad ännu. Luftombyte tröttar.

 


Skam!

 

Det fanns en tid då jag var stolt över Olof Palme, då jag var stolt över socialdemokratin, då jag var stolt över att vara svensk.

 

Stolt är jag inte längre. Jag skäms och känner skam. Sverige har blivit ett blåbrunt litet skitland där man sparkar nedåt och slickar uppåt. Från att ha varit en sanningssägande nation i den internationella politiken under Palmes tid böjer vi oss numera med glädje inför Supermakten och tar helt skamlöst order av en nation vars president beter sig som en tioåring med storhetsvansinne.

 

USA ger oss order om att vi inte ska skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Vi böjer oss och sviker utan att skämmas våra vackra traditioner av internationellt arbete mot kärnvapen. Fy fan!

 

 

 

bild, larspekka.wordpress.com

 

 

 
 
 

 

 

Nedanstående text som jag har skrivit tidigare anknyter till ämnet.

 

 

 

Jag gjorde min militärtjänstgöring 1981-1982. Där tvingades vi genomlida en föreläsning som kallades ”försvarsupplysning”. En liten fet salivsprutande kapten upphetsad till explosionsgränsen tog heder och ära av arbetarrörelsens fredsarbete. Alva Myrdal (1902-1986), Inga Thorsson (1915-1994) och Maj Britt Theorin avfärdade han som hysteriska sossefruntimmer. Jag behöver väl inte påminna om att Alva Myrdal fick Nobels fredpris 1982. Egentligen borde man ju blivit förbannad, men militären var en sådan anakronism på den tiden att det var svårt att ta dem på allvar. Själv tänkte jag att det kanske var värt att betala fyrtio miljarder per år bara för att ha dem ”inlåsta” med sitt terapiarbete på regementena, så slapp vi ha dem lösa ute i samhället.

 

Idag är det helt annorlunda. Han, den lille fete salivsprutande kaptenen, tillhör den etablerade mittfåran i dagens samhälle. Myrdal, Thorsson och Theorin ses väl faktiskt närmast som ”hysteriska socialdemokratiska fruntimmer”. Det är meningen att vi nu skall skämmas för vår historia av alliansfrihet, neutralitet, fredsarbete och kärnvapenmotstånd.

 

Idag med en socialdemokratisk regering tränar vi för krig mot moskoviten tillsammans med amerikanska truppstyrkor på svensk mark! Jag kokar och skriker hysteriskt: Yankees go home! I spit on your imperialistic cheeseburger.

 

Mina hjältar är och förblir: Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin. Den lille fete kaptenen och hans gelikar vill jag bara sätta en clownnäsa på och samtidigt ge dem var sin tyrolerhatt.  Bara därför att …

 

 

 

Bild, bilderblogg.se

 

 

 
 
 

 

- Dixi, ge dom inte en tyrolerhatt. Då börjar dom genast fantisera om politiska möten i ölkällare i Munchen.

 

- Tänkte inte på det.

 

 
 

Gulsvart magi

 

Att Partille utnämndes till Sveriges bästa idrottsstad i år skall nog invånarna främst tacka den fantastiska handbollsföreningen Sävehof för. Att Sävehofs damlag blev svenska mästare var kanske ingen större överraskning även om laget för ovanlighetens skull inte var den största favoriten till segern innan säsongen. Det var ju dock till stora delar ett ungt och nytt lag att spela ihop efter att de bästa spelarna blivit utlandsproffs. Men efter ett utmärkt finalspel hamnade mästarpokalen återigen i Partille.

 

Med Sävehofs herrar var det en helt annan sak. De gick till slutspel som sista lag efter ett ofta ganska mediokert spel under säsongen. Väl i slutspelet slog man ut de högre rankade lagen ett efter ett. I finalen mötte man sedan Alingsås som hade kört över de närmast oslagbara mästarna från Kristianstad i tre raka matcher. Alingsås kom efter detta till finalspelet som stora favoriter. Trots att Alingsås gjorde en bra finalserie fick de ändå ge sig i en femte och avgörande match; ett magnifikt spelande Sävehof stod till slut som mästare.

 

Vad var det som hände? Förklaringen kan sammanfattas i orden: ”gulsvart magi”! Och som vanligt var det åldermannen, handbollens motsvarighet till Nacka Skoglund, Jonas Larholm, som var trollkarlen. När alla handbollspelare försöker bli så starka och snabba som möjligt glider Larholm värdigt fram på planen, byggd som en glasspinne, inte låren rakt ner i skorna här inte. Det är nästan omöjligt för motståndarna att få träff på honom. De måste uppleva det som att från en bil i motorvägsfart försöka träffa en snigel i diket med gevär. Omöjligt! Om Larholm skulle avgöra en match med ett simpelt skott? Aldrig! Larholm avgör med en ”japanare”; motståndarna hoppar högt, men Larholm går till väders och singlar sedan sakta ner likt ett lönnlöv i höstvinden. När motståndarna hjälplösa återigen står på golvet har Larholm fortfarande en evighet kvar i luften och kan lugnt placera in bollen bakom målvakten. Gulsvart magi!

 

 

 

Jonas Larholm, savehof.se

 

 

 
 

 


Därför är jag socialist

 

Jag tror att Marx hade rätt:

Kapitalismen kommer att

upphäva sig själv.

Jag tror att Keynes hade

rätt:

Kapitalismen har inga

självläkande krafter.

Jag tror att Elin Wägner

hade rätt:

Jordens väckarklocka ringer.

Jag tror att Rudolf Meidner

hade rätt:

Den som har makten över

kapitalet bestämmer.

Jag tror att Jesus hade rätt:

De rika kommer aldrig till himlen.

Jag tror att Mother Jones

hade rätt:

Det viktigaste är att bråka,

om allt.

Jag tror att att Edouard Louis

hade rätt:

Våldet utsöndras ur samhällsmakten.

 

Jag är vänster för att jag

har en ljus bild

av människan och tror att

samarbete

och empati ingår i vårt artväsen.

Jag är vänster därför att jag är realist

och erkänner att det i ett

ojämlikt samhälle

finns gränser för hur goda vi

kan vara.

Jag är vänster därför att jag

gillar vanligt folk

och den massans visdom de

bär på.

Jag är vänster för att jag

tror på

universella värden, naturvetenskap,

teknik, upplysning, utilitarism

och förnuft.

Jag är vänster för att jag vet

att den enda potentiella maktfördel

löntagarna har

är att de är långt fler än kapitalägarna.

Jag är vänster för de växters

och djurs skull

som inte kan tala för sin

rätt.

 

Jag är vänster för att jag

tror

att människor är mer avancerade än

de samhällen de stängts in i.

Jag är vänster för att jag är

civilisationskritisk och känner mig

som en främling i detta

samhälle.

Och allt detta betyder, slutligen,

att jag

hellre kallar mig socialist än

vänster

ty en socialist bryr sig alltid

mer om vad

som sägs än hur och av vem

det sägs.

 

 

Dikt av Göran Greider från Dalademokratens ledarsida (2019-05-27).

 

 

 

 

 

 

En Göran Greider om dagen stillar oron i magen. Dixi Stadelmann är inte bara grötrimmare med orolig mage, han är socialist också.

 


Sjörövarjennys sång

 

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas

 och jag bäddar och skurar salar,

 och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll

 och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,

 och ni vet inte, med vem ni talar.

 Ni vet inte, med vem ni talar.

 

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen

 och man frågar, vad för skri som höjs.

 Och då ser man hur jag småler där jag diskar,

 och man säger: Varför småler hon så nöjt?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 vid kajen förtöjs.

 

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,

 och en penny kanske åt mig slängs,

 och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,

 men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,

 och ni vet ännu inte vem jag var.

 Ni vet ännu inte vem jag var.

 

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen

 och man frågar: varför dånar det så hemskt?

 Och då ser man hur jag står bakom fönstret,

 och man frågar: varför ler hon så där lömskt?

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 börjar skjuta på stan.

 

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,

 för då störtar alla murar kull.

 Och hela stan ska jämnas med marken flat,

 blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,

 och man tänker: Det har skett för någons skull?

 Och man tänker: Det har skett för någons skull.

 

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,

 och man ropar: Varför skonas just det här?

 Och då ser man hur jag går därut på morron,

 och man säger: Är det möjligt? – den där?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 gör sig klart till affär.

 

Och det kommer många hundra mot middag i land

 och gömmer sig i skuggan att släpa

 allt levande som finns på var eviga stig

 och lägga i fjättrar och föra inför mig

 och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?

 Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

 

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,

 när man frågar, vilka som ska dö.

 Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.

 Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 ska försvinna med mig…

 

 

Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur “Tolvskillingsoperan”, 1928)

 Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

 

 

 

 

 
 
 
 
 

- Dixi, har du nu lyssnat på Nationalteatern igen?

- Ibland måste man väl få höra Stena Olssons compagnie?

- NEJ! Lämna nu 1970-talet ifred.

- ALDRIG!

 

 


De hängdas ballade

 

O bröder, ni som överlever oss,

 döm inte våra gärningar för hårt.

 Gud har väl misskund just med er förstås

-så visa misskund med oss och med vårt!

 Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,

 och köttet, som vi alltför mycket gött,

 har ruttnat bort och är ej längre kött.

 Av kroppens lust platt intet står oss åter.

 Så skratta ej åt liv som är förött,

 men bed till Gud att alla han förlåter.

 

Begabba inte, bröder, denna bön

 och slå ej bort vår vädjan med förakt.

 Vårt oförnuft till sist har fått sin lön

 och rättvist lagen slog oss med sin makt,

 men bed till Jungfruns son om värn och vakt!

 För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!

 Vi dinglar liksom han på korsets trä

 i solens vita brand och regn som gråter.

 Den som är hängd blir själv så lätt disträ.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

 

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,

 så svartnar vi och möglar vi i hyn

 och korparna har slitit i vårt kött

 och hackat både skägg och ögonbryn.

 För en gångs skull högt lyfta över dyn

 vi gungar oavlåtligt av och till

 och rasslar runt precis som vinden vill.

 Och intet mer än korpen står oss åter

-vår sista slamsa kött är vittnesgill.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

 

Envoi:

 Prins Jesus, du som över allting rår,

 var mild mot oss, så att helvetet ej får

 makt över oss till intet står oss åter.

 Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.

 Men bed till Gud att alla han förlåter.

 

 

Francois Villon (1463)

 

 

 

 

Francois Villon (1431 – efter 1463, osäkra uppgifter) var ingen svärmorsdröm, kom inte ens i närheten av att vara en go gubbe; vid sidan av att vara diktare var han en tjuv och dråpare, som delade sin tid mellan krogarna och horhusen i det senmedeltida Paris. Men rättvisan hann till slut ifatt honom och 1463 dömdes han till döden genom hängning för att ha dödat en annan olycksfågel, en präst, i ett gräl om en prostituerad.

 

Genom dikten ovan som han presenterade för stadens styresmän lyckades han beveka deras hjärtan och blev benådad i sista stund. Istället förvisades Villon från Paris.

 

Lärdom: Du kan spendera din tid på krogar och horhus, du kan vara en tjuv och mördare, men se för Guds skull till att du skaffar dig en utbildning och bildning så att du kan knåpa ihop några bra dikter, så kanske du slipper att bli korpföda alltför tidigt.

 

Förr talades det om den mörka medeltiden, men i vår egen svarta tid har vi girighet, profitjakt, religioners anspråk, krig, fattigdom och extremrikedom, dödsstraff och tortyr, så kanske det inte hade varit sämre att leva på medeltiden. De människor som nu högljutt kräver att små barn skall straffas för sina föräldrars brott hade i alla fall smält in i ett medeltida sammanhang.

 


Sköna maj

 

Naturen har funnits i en evighet innan jag föddes. Naturen kommer att finnas i en evighet efter att jag är död. Mitt liv är bara ett enda tickande från evighetens klocka. Tick: så var det slut!

Vad betyder då mitt livs svårigheter och förtretligheter i detta perspektiv? Ingenting! Det är bra att få perspektiv på tillvaron. Det gör det lättare att ta sig an livet.

 

 

 
 

 

Min Hemliga Fotograf har återigen varit och fotograferat i nolornas stad. Vackert!

 


Pastisch

 

När inte Svenska Akademien efter alla skandaler förmår att leverera en ny nobelpristagare i litteratur får väl jag söka upp en gammal som jag inte tidigare har läst; ja, så tänkte jag när jag hämtade Boris Pasternak (1890 – 1960) och hans roman om ryska revolutionen från 1957, ”Doktor Zjivago”, ur bokhyllan. Anledningen till att jag har lämnat denne sovjetryske författare i fred så länge var nog de politiska komplikationerna kring hans nobelpris (1958), kring hans roman och hans möjligheter att hämta priset i Stockholm. Jag har helt enkelt tidigare inte varit så sugen på att ta ställning till allt detta.

 

Men nu blev det dags. Vad är det då han skrev för en roman? Till min egen överraskning finner jag mig själv läsa en pastisch på en stor episk artonhundratalsroman. Och vill man läsa en sådan som också behandlar ett politiskt omtumlande skede i Rysslands mångskiftande historia kan jag rekommendera Leo Tolstojs (1828 – 1910) klassiker ”Krig och fred”. Den är mycket bättre för att den som roman är ett med sin tid. Det är lite konstigt att Pasternaks roman, som han fick nobelpriset för, är så gammaldags när hans dikter är betydligt mer modernistiska. Det är inte bara stilen som är antikverad, kvinnosynen som ger sig till känna är mycket gammaldags. Doktor Zjivagos stora kärlek i romanen, den vackra Lara, beskrivs som en riktig idealkvinna: vacker, kärleksfull, mild, öm, tålig, självuppoffrande, trogen, ja kort sagt, hon är nästan ett helgon. Själv fick jag min kvinnosyn etablerad i tonåren, när jag läste den ryska revolutionären Alexandra Kollontajs (1872 – 1952), ”Arbetsbiens kärlek”. Den kvinnosynen är betydligt friskare.

 

Det som retade upp sovjetledningen när Pasternaks roman, Doktor Zjivago, kom ut på nittonhundrafemtitalet var hans borgerliga syn på ryska revolutionen. Zjivago i romanen tänker på typiskt liberalt vis att det är synd om de lägra klasserna i klassamhället (arbetare, lantarbetare och småbönder), men det är ju så den naturliga ordningen är. Och dessutom har historien härdat dessa klasser så att de har förutsättningar att klara av det liv som bjuds. När medel- och överklassen däremot drabbas av umbäranden under den ryska revolutionen och det därpå följande inbördeskriget, då är det ett fruktansvärt brott.

 

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det var en till stora delar politisk handling av den Svenska Akademien att ge Pasternak nobelpriset för denna roman. Sedan reagerade den sovjetiska ledningen på sedvanligt repressivt sätt: Hämtar du priset i Stockholm får du inte komma tillbaka till ditt fosterland, meddelade man Pasternak, som aldrig hämtade sin utmärkelse.

 

Nedan följer ett avsnitt ur romanen, en belysande dialog:

 

 

- Där ser ni, inte ens ni, som är bolsjevik, förnekar att det här inte är ett liv utan någonting som saknar varje motstycke, en fantasmagori, ett komplett vansinne.

 

- Medges. Men ändå är detta en historisk nödvändighet. Man måste gå igenom den.

 

- Varför är det en ofrånkomlighet?

 

- Är ni barnslig, eller gör ni er till? Ni har väl ändå inte ramlat ned från månen? Menar ni att det ständigt måste fortgå som hittills att frossare och parasiter ska rida på hungriga arbetares ryggar och hetsa dem till döds? Och alla andra utslag av översitteri och tyranni? Fattar ni verkligen inte det rättmätiga i folkets vrede, önskan att leva under rättfärdiga förhållanden, sökandet efter sanningen? Eller menar ni att en radikal brytning med det gamla systemet hade varit möjlig att uppnå inom folkrepresentationen på den parlamentariska vägen och att man hade kunnat reda sig utan diktatur?

 

- Vi talar om skilda saker, och om vi så höll på att disputera i hundra år skulle vi inte komma överens. Jag var en gång mycket revolutionärt inställd, men nu tror jag att man inte kommer någon vart med våld. Till det goda måste man förmå folk i godo…

 


Vi förlåter dig aldrig

 

Göran Greider från Dalademokratens ledarsida (2019-02-08) om Liberalernas partiledare Jan Björklund och hans aviserade avgång. Ledarartikeln är förkortad.

 

 

 

Vi förlåter dig aldrig för vad du gjorde mot svensk skola.

 

Han (Jan Björklund) gav svensk skolpolitik en ny, auktoritär och marknadspräglad inriktning. Och det är det jag har så oerhört svårt att förlåta denna arbetargrabb för. Under hans tid som skolminister sjönk detta land allt djupare ner i det fria skolvalets och friskolekoncernernas träsk.

 

Skolan hamnade alltmer på marknaden. Och Björklund var aldrig intresserad av att göra något åt det eller ens erkänna problemen. Ovanpå det pådyvlade han svensk skola en ny disciplinär för att inte säga auktoritär stil med ständigt fler prov och mer nya betyg.

 

Progressiva och frigörande undervisningsideal avfärdades som uttryck för ”flumskola”, trots att det var under flumskolans högkonjunktur som svenska elever presterade som bäst. Under hans tid sjönk betygen i internationella mätningar.

 

Det jag anser vara oförlåtligt är att Björklund och hans parti medverkat till marknadifieringen av skolan som ger välfärdsdirektörer alltmer makt – och därmed bidrar till en tilltagande segregation och ett befästande och fördjupande av det svenska klassamhället.

 

Det är egentligen fullständigt häpnadsväckande att Liberalerna varit så ointresserade av att främja en likvärdig skola. Ytterst speglar det en enorm omsvängning bort från de socialliberala idealen som alltid satte det gemensamma bästa högst.

 

Kan en ny partiledare återföra Liberalerna till en mer socialliberal agenda? Nej, jag tror inte det. Liberalerna har på något sätt skrumpnat. Partiet verkar idag närapå ha fler ledarskribenter i sin tjänst än vad de har väljare.

 

 

 

 

 

Som vanligt håller jag med GG i vad han skriver. Det är inte ofta vi är oense, han och jag. Att borgarna slår mot den jämlika och välpresterande skola som arbetarrörelsen byggde är extra allvarligt. En bra utbildning i ett samhälle är kanske det vassaste vapnet mot klassamhället.

 

Man kan ju undra vem som tar över ledningen i Liberalerna efter Rottingmajoren? Det märkliga med liberalerna är att man ofta minns de föregående partiledarna med viss nostalgi, för den nya som kommer står alltid längre till höger än de föregående. Tänk om det blir Nyamko Sabuni nu? Jag ryser. Då måste väl nästa partiledare efter henne bli självaste Djingis Kahn?

 

 


RSS 2.0