Som ogräs

 

Efter nya tekniska problem med bloggen är det dags igen. Dixi Stadelmann, han är som ogräs, kommer alltid tillbaka. Alltid subversiv!

 


I skuggan av Slottsberget

 

Det har sagts att Paul Cézanne (1839 – 1906) är konstnärernas konstnär. Något liknande tycker jag mig ha hört om Malcolm Lowrys (1909 – 1957) roman, ”Under vulkanen”. Den har beskrivits som författarnas roman. Det är väl därför jag inte förstod den när jag nyligen läste den. Många ord och mycket känslor i den boken, men ingenting, eller snarare förvånansvärt lite, gick fram till mig som läsare. Men jag är ju ingen författare.

 

Huvudpersonen i ”Under vulkanen”, benämnd Konsuln, en gravt alkoholiserad engelsk överklassman boende i Mexico, i skuggan av en vulkan, strax innan innan andra världskriget bryter ut, som fördriver tiden med att odla sitt monumentala tungsinne och dricka alla former av alkohol i rysliga mängder. Ni fattar? Nej, då verkar det lugnare att bo som jag gör i skuggan av Slottsberget. Här krävs inte så mycket tequila för att stå ut med tillvaron.

 

På Slottsberget låg på medeltiden en kungaborg och vid sekelskiftet arton – nittonhundra var berget bebyggt som en kåkstad där fattiga varvsarbetare bodde i misär. Historien skiftar. Idag ser berget närmast ut som ett pittoreskt fiskeläge trots att platsen ligger mycket nära centrala Göteborg.

 

 

 
Slottsberget, vid norra älvstranden, Hisingen
  

Grattis!

 

Bild, Keith Richards, bukowskis.com

 

 
 
 

Här var det livat, här var det glatt.

Här var det fjädrar i Keithans hatt!

 

Ett stort grattis på födelsedagen till min Hemliga Fotograf!

 

(Du och Keithan tycks ha hittat ungdomens källa).

 

 

Dånald styr och ställer i hela världen

 

Jag satt vid frukostbordet i kräftätartider och hörde min sambo kommentera morgontidningens kräfttest: ”Årets bästa kräftor är från Kina”. Omedelbart tänkte jag: Är Donald Trump underrättad? I så fall väntar vi väl bara på ett amerikanskt förbud mot import av kinesiska kräftor.

 

Dånald Damp i Washington bannlyser de kinesiska skaldjuren och omedelbart därpå kommer ett uppföljande svenskt nyhetsreportage om faran med kinesiska kräftor. Visst är de preparerade av kineserna för att sprida smitta? Detta påstående kommer från en forskare knuten till den svenska försvarsmakten. ”Undvik kinesiska kräftor om du inte vill riskera att vakna en morgon gul i huden med sneda ögon. Själv rekommenderar han de betydligt säkrare amerikanska kräftorna från Louisiana.

 

Dixi Stadelmann skyr den amerikanska snuskhummern i Vita Huset som pesten, han som står och viftar med klorna och skriker: ”Grab them by the pussy”!

 

Och får Dixi Stadelmann välja kräftor själv så får det bli svenska havskräftor.

 

 

 

 

Bild, sjömatsfrämjandet.se

 

 


Vad är det som händer

 

”Aerodynamik är för folk som inte kan bygga motorer”, lär Enzo Ferrari (1898 – 1988) ha sagt. Det kanske kan låta stöddigt, men ”Den Gamle” hade ju en del att vara stöddig för, med Ferraris historia av motorer fyllda av skönsång och med närmast oändlig kraft. Men nu undrar jag om inte Enzo där i himlen gråter. I dagens F1 räcker definitivt inte Ferraris motorer till, som inledningen av årets stympade corona-säsong har visat.

 

Chefskonstruktören hos Red Bull, Adrian Newey, skulle kunna travestera ovanstående citat av Enzo Ferrari och säga: Motorer är för folk som inte kan aerodynamik. Som sagt var: motorer är för dem som inte kan aerodynamik, sa Adrian Newey och satte en Ferrarimotor i chassit.

 

Men vad är det jag skriver? Det låter ju som om jag nedvärderar Italiens stolthet inom motorsporten: Ferrari! Det vill jag verkligen inte göra. Länge leve Ferrari, som gav oss den stegrande hästen och skönheten och definitivt den bästa motortraditionen.

 

Varför jag inte skriver om Mercedes? Jag orkar inte med Mercedes totala överlägsenhet. Den får mig att känna mig sjuk. Därför skriver jag istället om Red Bull. Deras bilar kan ju i alla fall Ferrarin med Charles Leclerc bakom ratten fortfarande plocka ner, i bästa fall.

 

 

 

bild, wikipedia.org

 

 

 
 
 
 

Ferrari med lättmjölksmotorer? Vår tid är så sjuk. Vem kan man lita på? Vad kan man lita på?

 

Då kommer lille Dixi Stadelmann hem och häver sig på tå.

Och säger:

Vem i hela världen kan man lita på?

 

 

Dagens populärmusik i radion

 

Dagens musik: En djävulsbryggd av tonsatta barnramsor till elektronisk rytm.

 

Jag orkar inte längre med musikutbudet i public-service-radion och ändå är SR kvalitetsmässigt överlägsen den kommersiella radions dravelsändningar. För några år sedan läste jag en undersökning om melodiutbudet i SR kontra kommersiell radio. Under en tidsperiod spelades i kommersiell radio 700 olika titlar, under samma tidsperiod spelades 70000 olika titlar på SR; en väsentlig skillnad i utbudet alltså. Jag tror att skillnaden idag har blivit mindre, för när kommersiella krafter kommer in i en samhällssektor påverkas även demokratiskt styrda verksamheter. Ett bra exempel är sjukvården där marknadsmekanismer vinner intåg även hos offentliga vårdgivare. Jag har inga bevis men min starka känsla som fanatisk radiolyssnare är att mångfalden i musikutbudet i SR har minskat betydligt på senare tid och även om utbudet ännu inte är så enahanda som i kommersiell radio så är det en alarmerande utveckling. Kommersiell listmusik vinner utrymme på mångfaldens bekostnad. Tänk om biblioteken fungerade på samma sätt. Bort med klassiker och äldre litteratur ur hyllorna och fyll utrymmet med lättare genrelitteratur och deckare. Så vill väl ingen ha det? Varför skall vi då stå ut med detta fenomen i radion?

 

Som lätt motvikt finns i digital form P4 Plus hos SR. Här är den musikaliska mångfalden mycket större än i de vanliga sändningarna. Man spelar låtar från 1920-talet och framåt. Är man som lyssnare inte nöjd med detta kan man på tidiga helgmornar lyssna på vad som kallas retromusik i P4, låtar från sextiotalet och sjuttiotalet. Problemet med dessa program är emellertid den erbarmliga kvaliteten på programledarna. De verkar inte kunna något om populärmusik. De sitter väl i studion som representanter för någon grupp. Inte vet jag. Lyssnar man kan man få höra om bandet Björn Skifs var med i på sjuttiotalet, som en vilsekommen programledare kallar ”Blå Buss”, eller om det engelska bandet ”The Kink”, eller Rolling Stones jättehit ”Honky tonk woman”. Nej, tacka vet jag tiden då Stefan Wermelin hade motsvarande program i radion. Han satt där för att han verkligen var kunnig. Skall man stå ut med en programledare skall denna kunna minst lika mycket som en själv, helst mer, annars blir det olidligt för en besserwisser till gubbtjyv som jag.

 

Jag skall skicka ett brev till radioledningen om att det spelas för lite engelsk rhythm and blues från nittonhundrasjuttiotalet, eller om ni hellre vill kalla det för pubrock, det går också bra. Vad jag saknar Dr Feelgood, Steve Gibbons, Inmates, Pirates, Blues Band, Bill Hurley and the Loansharks, Nine Below Zero och Rockpile. Brevet undertecknar jag med signaturen: B B B.

 

Vadå? Vad signaturen betyder? Blues, Booze and Birds, naturligtvis. Vad annars? Eller kanske Bilar, Broar och Bananer? Välj själva.

 


Glöm ej bort...

 

En ros är en ros är en ros, (som Gertrude Stein 1874 – 1946 skrev).

 

 

 

 

 

… det finns rosor .

Glöm ej bort det finns rosor.

Glöm ej bort det finns rosor överallt.

 

Till och med i en skiten gammal kolhamn som Sannegården en gång var.

 

 

Östen Warnerbrings (1934 – 2006) sång om rosor hörde jag ofta på radion i min barndom.

 


Nu spökar det

 

 

Bild, Keith Richards, bukowskis.com

 

 

 

 

 

”I´m a ghost

Living in a ghost town”

 

Som om vi inte redan visste! Somliga saker behöver inte sägas. Alla vet.

 

 

Rolling Stones: Ny låt.

Bob Dylan: Nytt album.

Ulf Lundell: Ny bok.

 

Spöka på, gubbar!

 

 

 


Litteraturens mästare

 

Jag ropar ut i det mörka: Peo, Peo.

Jag skriker rakt ut i det förlamande mörkret: Peo, Peo, Peo.

Inget svar.

Ingenting.

Ännu en av våra fyrar har slocknat.

Snart hittar man inte längre i denna mörka tid.

 

Författaren Per Olov Enquist är död. Han fick aldrig nobelpriset i litteratur. Akademien, antar jag, valde väl mellan Tomas Tranströmer (1931-2015) och Enquist. Två svenskar hade blivit för mycket. Det gick ju inte bra sist det hände när priset gick till Sverige (Harry Martinson och Eyvind Johnson, 1974), då slutade det med katastrof. Men både Tranströmer och Enquist var definitivt i högsta nobelprisklass.

 

När den tyske författaren och nobelpristagaren i litteratur (1999) Gunter Grass (1927-2015) dog hörde jag den smått geniale medarbetaren på kulturradion i P1, Gunnar Bolin, karaktärisera Grass för en svensk publik som en blandning av Göran Greider och Per Olov Enquist. Det kallar jag komplimang, att bli jämförd med renässansmänniskan Greider och Enquist med hans utstrålning präglad av intelligens och en värdighet som annars bara finns hos gamla indianhövdingar.

 

 

 

Bild, Per Olov Enquist (1934 – 2020), wikipedia.org

 

 

 
 

 

 

Det är dags att uppdatera litteraturlistan igen med en roman från litteraturens ”crème de la crème”. Jag har läst Per Olov Enquists, ”Musikanternas uttåg” och den bara måste in på listan. Enquist är den författare som har flest böcker på listan, närmare bestämt tre stycken. Så skall det bara vara; Peo du är bäst!

 

Nu tillbaka till min litteraturlista. Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettionio åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”Musikanternas uttåg” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.

 

Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:

 

B Traven, ”De hängdas revolution”

Gunter Grass, ”Blecktrumman”

Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”

Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”

Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”

William Golding, ”Flugornas herre”

Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”

Sven Grassman, ”Bokslut”

Per Olov Enquist, ”Legionärerna”

Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”

Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”

Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”

Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”

Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”

Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”

Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”

Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”

Lena Andersson, ”Var det bra så”

E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”

Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”

Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”

Kristian Lundberg, ”Yarden”

Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”

Florian Illies, ”Århundradets sommar 1913”

Kim Leine, ”Profeterna vid Evighetsfjorden”

Steve Sem-Sandberg, ”De fattiga i Lodz”

Per Olov Enquist, ”Musikanternas uttåg”

 

Böckerna är listade i den ordning de är lästa. Tjugosju böcker med högsta betyg, på trettionio års läsning.

  


Ordets makt

 

 

Vapenskåpet är låst.

 

 

 
 

 

Vapenskåpet är uppbrutet. Beväpna er.

 

 

 

 
 
 
Ordfront. Makten må bäva!
 
 

Pesten

 

Så har då även jag, som många andra i dessa corona-tider, läst ”Pesten”, Albert Camus klassiker från 1947. Romanen om pesten som invaderar, tar struptag på, och till slut nästan ödelägger en stad i Nordafrika. Boken har väl alltid lästs som en allegori över fascismens hot mot civilisationen och vem trodde att den ens gick att läsa bokstavligt som en skildring av ett pestutbrott i dessa moderna tider? Med corona-farsoten förändrades allt. Men vid närmare eftertanke förlorar man nog mycket om man missar allegorin, för romanen är främst en idé-roman. Trots att den handlar om ett pestutbrott är den märkligt fri från hud, kött, blod och andra kroppsvätskor, istället är den fylld av intellektuella resonemang om människans förhållningssätt gentemot kaoset, ondskan och meningslösheten.

 

Men det är något som skaver i texten. Att ta sig igenom den är som att gå med kryckor på en dåligt anlagd kullerstensgata. Och inte kan detta bero på hur Camus skrev, han tilldelades ju nobelpriset i litteratur (1957). Jag själv som läsare anser mig vara komfortabel med de flesta sätt att behandla språket litterärt. Jag brukar sällan ha problem, men här hade jag det. Jag undrar om det inte är översättningen det hänger på; Kanske fungerade den en gång i tiden, men idag upplever jag den som mycket ”knölig”. Om jag är rätt underrättad kommer det i dagarna en ny svensk översättning av Camus klassiker. Det behövs!

 

Nedan, ett avsnitt ur boken.

 

 

”Det var mot slutet av oktober man prövade Castels serum. Praktiskt taget var detta doktor Rieux sista hopp. Misslyckades det, var läkaren övertygad om att staden skulle bli prisgiven åt sjukdomens nycker, vare sig epidemien fortsatte att härja månader framåt eller den utan vidare beslöt att hejda sig.

 

Dagen innan Castel sökte upp Rieux hade domare Othons son insjuknat, och hela familjen hade nödgats underkasta sig karantän. Modern, som kort förut hade sluppit ut ur den, blev sålunda för andra gången isolerad. Så snart domare Othon märkte symtom av sjukdomen på gossens kropp, tillkallade han doktor Rieux, noggrant efterkommande de givna föreskrifterna. När Rieux anlände, stod föräldrarna vid fotändan av barnets säng. Den lilla systern hade man avlägsnat. Gossen befann sig i sjukdomens apatiska stadium och lät undersöka sig utan klagan. När läkaren åter lyfte huvudet, mötte han domarens blick och skymtade bakom denne moderns bleka ansikte. Hon tryckte en näsduk mot munnen och följde med uppspärrade ögon varje doktorns åtbörd.

 

- Det är det, eller hur? frågade domaren med kylig röst.

- Ja, svarade Rieux och fäste åter blicken på barnet.”

 

 

Vem kan läsa slutet på Camus Pesten utan att skrämmas? Oavsett om man läser boken som en allegori över fascismens hot eller som en beskrivning av hur pesten tar över en stad så är författarens sista rader värdig en riktig rysare! Vi själva har ju idag att slåss mot den växande fascismen, såväl som mot den moderna pesten, Covid-19.

 

 

”Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.”

 

 

 

Bild, Albert Camus (1913 – 1960), wikipedia.org

 

 

 


Himmel över Sannegårdshamnen

 

Någonstans i Sannegården ligger en luggsliten nedstörtad ängel och sover på sin säng. Ångern är djup: att vara människa var inget att stå efter.

 

 

 

 
 
 

 


I karantän (4)

 

Nu börjar det kännas riktigt evighetstungt utan fotboll. Jag steglas på fotbollsdepressionens svarta hjul.

 

Idag tänker jag på den ryske konstnären Rodtjenkos målning ”svart på svart”. Jag tänker på Dagermans citat: ”Att leva betyder strängt taget ingenting annat än att dag för dag skjuta upp sitt självmord”.

 

Men jag tänker inte på fotboll.

 

Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll

 

Och ändå önskar jag att en gång när vårsolen börjar värma igen, kommer jag att stå där på läktaren, gnolande på Nisse Hellbergs hyllning till det vackra spelet: ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

”En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra att det är mycket viktigare än så”, sa Bill Shankly, (1913 – 1981), legendarisk ledare i Liverpools fotbollslag.

 

Så här hedrar man Bill Shankly utanför Anfield i Liverpool. Bild, wikipedia.org.

 

 

 
 
 

 

Jag kanske inte i denna situation vill sträcka mig så långt som Shankly, men av alla ”oviktiga” aktiviteter som omgärdar människan så är fotbollen viktigast. ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

 


I karantän (3)

 

Jag är nästan alltid hemma. Jag är alltid på resa. Jag är en läsenär.

 

 

 

 

 

 

- Dixi, hur går det med Albert Camus Pesten?

 

- Är du synsk, hur vet du att jag läser den?

 

- Det gör väl alla ”kultur-wannabe” nu!

 

 


När mammor dör

 

När mammor dör,

då förlorar man

ett av väderstrecken.

 

Då förlorar man

vartannat andetag;

då förlorar man en

glänta.

 

När mammor dör,

då växer det sly överallt.

 

 

 

Göran Tunström (1937 – 2000) ur romanen ”Berömda män som varit i Sunne”, från 1998.

 


RSS 2.0