dixistadelmann.se

Äntligen! Neråt gatan fick han se en gul Renault lämna en parkeringsplats. Han trampade tungt på gasen och automatlådan växlade ner. Det vanligtvis så diskreta motorljudet i kupen fick en vassare nyans och han kände helt plötsligt förarsätets ryggstöd längs ryggraden. Han var först!

     När han hade parkerat bilen och kommit ur, började han småspringa gatan fram. Nu var han våldsamt pissnödig. Förklaringen var flaskan med mineralvatten han hade druckit för någon timme sedan.

     I den här stan, vars centrala delar egentligen var en plats för fotgängare och cyklister och där en bilist alltid kände sig som en ovälkommen gäst, var det inte lätt att hitta parkering. Han hade snurrat runt ett bra tag längs gatorna kring Ströget innan han äntligen hittade en ledig parkeringsplats bakom Magasin Du Nord.

     Han behövde inte springa många meter innan han började känna hur tung han var. Hur hade livremmen som var spänd runt bröstkorgen kommit dit? I morse när han hade klätt sig fanns den där inte. Han behövde plötsligt mycket mer luft än vad lungorna förmådde ta upp. När han äntligen nådde fram till varuhusets ingång, efter något hundratal meter på löpande fot, var det som att gå i mål efter ett maratonlopp. Han lovade sig själv bot och bättring. Lite motion skulle inte skada, men efter några meters gående återhämtning, var det som om denna tanke aldrig hade existerat hos honom.

     Det var fruktansvärt mycket folk i varuhuset. Vilken gång han än valde mellan hyllor och diskar körde han snart fast. Det var bara att acceptera faktum och hålla den fart som gick. Han satte kurs mot hissarna. Sedan tidigare visste han att det fanns toaletter på översta våningen. Lördagmiddag, vad skall man då göra om inte handla. Han kände hur han retade upp sig, fast som han var mellan parfymdiskarna. ”Konsumtionssamhället”. Nej sluta nu. Nu får du lägga av. Kör inte fast i det spåret igen. Du blir bara förbannad. Låt folk göra vad de vill. Försök istället komma framåt. Hans tankar vek i denna inre monolog och han koncentrerade sig istället på att nå hissarna snabbast möjligt.

     Toaletten var ren och snygg, men trång. Dörren öppnades inåt och eftersom den inte gick att öppna mer än halvvägs för att toalettstolen tog emot, hade han fullt sjå att tränga sig förbi. Men efter att ha fallbesegrat toalettdörren var det underbart att få lätta på trycket. Han noterade att vänsterbenet kändes bra trots språngmarschen, men samtidigt lovade han sig själv att sluta tänka på detta vänstra ben i tid och otid. Han vann även returmatchen mot dörren, men mötte en road blick från en ung man (cirka en och sjuttio lång och sextio kilo tung), som väntade på sin tur att låna toaletten. I spegeln ovanför handfatet såg han sedan sitt rödblanka svettiga ansikte som han kylde ner med kallt vatten. Jävla dörr!

     Utanför toaletterna låg varuhusets cafe, en stor, kylig skapelse utan tillstymmelse till trevnad. Trots miljön kunde han inte motstå tanken på en kall öl. Han köpte en grön Tuborg och slog sig ner vid ett ledigt bord för två. Det var mycket folk och den öppna sterila miljön gjorde ljudnivån hög, som i en skolbespisning. Detta var dock ingenting som störde honom. Det skummande ölet i glaset och den återstående tröttheten i kroppen efter språngmarschen gav honom en behaglig känsla av vila.

     Hemma drack han aldrig något starkare än lättöl när han körde bil, men här kändes det som om det inte var något problem att ta en mellanöl, trots bilen. Han och Karin hade en gång blivit invinkade i en poliskontroll en sen fredagskväll på Strandvägen. Polismannen hade böjt sig ner mot sidorutan, tittat in i bilen och i all vänlighet frågat om han hade druckit sprit. Det hade han naturligtvis som ansvarsfull förare inte gjort och med detta enkla svar var saken ur världen. Polismannen önskade en trevlig vistelse i Danmark och de hade kört iväg. Tala om sagoland.

     Han lade märke till en äldre kvinna i svart kappa med pälskrage och hatt. Medan hon hängde av sig kappan på en av stolarna, blev en ung man, eller kanske snarare en äldre pojke, lite tafatt stående bredvid henne med ryggen åt Tommy. De var i sällskap förstod han när kvinnan hjälpte pojken av med jackan. Nu såg han att pojken var mongoloid. Det heter väl inte längre ”mongoloid” utan någonting med ”syndrom”, tänkte han utan att hitta vad han sökte. Den äldre kvinnan, som han antog var pojkens mamma gick bort mot disken. Hon var ganska lång och hade fortfarande en yngre kvinnas resning. Kanske kunde hon vara runt sextio år. Hennes hår, det som syntes under hatten, var i alla fall silvergrått. Han drack upp sitt glas öl och fyllde på med det sista ur flaskan. Om det var hennes son som hon var i sällskap med måste det handla om en ung man och inte en pojke. Eller hur långt upp i åldern kan en kvinna få barn? Han blev avbruten i sina funderingar av att kvinnan kom tillbaka med en bricka. Hon dukade till hans förvåning fram en Hof och en Gammeldansk tillsammans med ett smörrebröd till sig själv och en Citronvand och ett smörrebröd till sonen.

     Här satt en parant äldre kvinna i hatt tillsammans med sin son och åt en lätt lunch. Så långt kunde det lika väl vara en scen i Sverige som i Danmark, men ölen och Gammeldansken i hennes glas uteslöt Sverige. Den svenska puritanismen saknades totalt. Det fattas bara att hon tänder en cigarr efter maten. Han smålog vid tanken. Hur kan två grannfolk vara så olika? Visst fanns det en svart baksida med den danska livsstilen, men han föredrog att inte tänka på den nu.

     Kvinnan smakade av sin Gammeldansk, såg ut att njuta av den, satte ner glaset och log mot pojken som hade börjat äta sitt smörrebröd. Det fanns en slags varm intimitet mellan mor och son som gjorde att han vände bort blicken, rädd för att störa.

     Den fönsterlösa lokalens enda utsikt vette ut mot avdelningen för musik. Stereoapparater och skivor, han tröttnade fort på den utsikten. Ölen var slut och han började så smått fundera på att gå. Den äldre kvinnan och hennes son var nu klara med smörrebröden. Hon lyfte sitt glas med öl och drack, medan han drack sitt Citronvand med sugrör. Det sista Tommy såg av dem innan han gick var att hon la sin hand på pojkens.

     På väg ut ur varuhuset gick han in på livsmedelsavdelningen bara för att få njuta av den närmast gigantiskt långa och omfångsrika delikatessdiskens alla lockelser.

     Efter att ha följt turistströmmen upp och ner på Ströget, från juvelerarna vid Kongens Nytorv till hamburgerbarerna vid Rådhusplatsen, och till och med orkat med en avstickare från Storkfontänen på Amagertorv, förbi Rundetårn upp mot Kultorvet, var han både trött och lite frusen, när han satte sig i bilen. Han kände sig vid bättre mod än på länge. Kanske hade han lyckats vädra ut de onda ångorna ur kroppen.

Det är först nu när vi har fått vår hos mig på älvstranden som jag orkar tänka på den förbannade tid som kallas vinter. Men när jag tittar på bilderna ser det ju nästan ut som om det går att överleva även den gråmörka, blåsiga, halkiga och kalla vintertiden.

Va? Var årets vinter ovanligt mild här i Göteborg? Kan nästa bli mycket värre? Nä, fy fan!

Sannegården: januari 2015.

 

Gudarna har dolt dödens skönhet för att människan skall orka leva.

                      Indianskt ordspråk

Han gled fram i bilen med Bob Dylan på stereon.

it’s getting dark

too dark to see

feel I’m knocking on heavens door

Gud talade genom högtalarna. Rummet slöt sig kring honom och tiden upphörde att existera. En total känsla av existens fyllde honom. Han körde med slutna ögon trots att ögonlocken var öppna.

     Vid Rådhusplatsen väcktes han abrupt av ett signalhorn. Signalen var inte ämnad åt honom, men den fick honom att samla ihop sig och återta kontrollen igen. Han stängde av stereon. Staden krävde hans koncentration.

     Rådhusplatsen, för honom var denna plats stadens hjärta, pumpen som skapade pulsen som slog ända ut i minsta gränd. Minnen stod på kö och väntade på att ta hans medvetande i besittning. Minnen i vilka Karin alltid spelade en självklar roll. Han tog fram dem ett efter ett och smakade av dem, läppjade på dem som om det vore ett Sauternesvin han njöt. Han visste att den djupaste smärta låg klar till språng, endast hindrad av en tunn hinna av motståndskraft, men han tog risken, för just nu smakade det sött att minnas.

     Till vänster om honom låg Copenhagen Corner, krogen som var den perfekta platsen att avnjuta stadens skådespel från. Han svängde vänster in på Vesterbrogade. Termometern på husfasaden visade fem grader varmt. Trafiken var intensiv och pockade på uppmärksamhet. Han njöt. På höger sida gled Scala med alla sina restauranger förbi. Där hade han och Karin en kväll för många år sedan, av nyfikenhet besökt en japansk restaurang.

     När de kom in var restaurangen tom och de hade börjat ana oråd, men innan de hann vända gled kyparn snabbt fram, utan att de uppfattade varifrån han kom. Han hade varit en riktig Doktor No typ, med en lätt hotfull utstrålning och utan att de egentligen ville, satt de snart på plats vid ett anvisat fönsterbord. Kyparn lämnade dem inte medan de läste menyn, utan stod kvar och iakttog dem på ett närmast utstuderat sätt. Ingen av dem hade ro nog att riktigt läsa igenom menyn och som ett halmstrå grep de samma färdigställda trerättersmeny. Kyparen tog upp beställningen utan att röra en min och gick.

- Tror du han är farlig, frågade Karin konspiratoriskt och försökte se allvarlig ut, men hennes ögon förrådde henne.

     Nu kunde de inte hålla sig allvarliga längre, utan de brast ut i ett våldsamt skrattanfall. Kropparna skakade som av konvulsioner och tårarna sprutade. Han försökte få luft och lyckades till slut.

- Farlig, fick han fram mellan konvulsionerna, vi är Hans och Greta på japanska. Nu är Doktor No ute i köket och värmer upp ugnen.

Karin fick ny kraft och hennes återhållna staccatoskratt förändrades. Hon tjöt nu mer eller mindre helt okontrollerat, men krafterna tog slut efter en stund hos dem båda och de försökte att samla sig. Karin torkade tårarna med baksidan av handen medan han använde kavajärmen. Svängdörren till köket öppnades.

- Doktor No är på gång, viskade Karin, med en blick av samförstånd.

     De satt allvarliga med raka ryggar, bara deras blanka ögon förrådde deras nyss uppblossade glädje. Soppan serverades i två små skålar under tystnad och med allvarlig min. Bordet täcktes av en solkig vit pappersduk och han satt och tänkte på hur äckligt det var att lägga skedarna direkt på den smutsiga duken. Kyparen lämnade dem och de smakade på soppan. Den var ljummen, sojafärgad och smakade bara salt. I botten låg några grönsaksbitar av obestämt ursprung. Betyget blev ”hoppas huvudrätten är bättre”.

     De satt och tittade ut över gatan och diskuterade vad de skulle göra efteråt. Att gå på Tivoli var ett av alternativen. Hela tiden låg skrattet och bubblade under ytan. De hade roligt och njöt av att vara i staden.

     Doktor No dukade ut förrätten under tystnad. De var fortfarande ensamma i den ganska stora och sparsamt utsmyckade salen. De hade mycket att tala om och tiden gick. Återigen slogs dörren upp till köket och Doktorn trädde in med huvudrätten. De blev båda mållösa och vågade inte titta på varandra medan rätten serverades. Rädda för att den vulkan av återhållet skratt de hade inom sig, skulle få ett utbrott. När de återigen var ensamma började de undersöka vad de hade blivit serverade. Framför dem på varsin platta av trä låg två fiskar. Fiskarna var hela med huvud, ögon, fjäll och fenor. De var bara beströdda med grovt havssalt, annars syntes inte på något sätt att de var tillagade. Bredvid träplattorna med fiskarna låg ätpinnar. En känsla av overklighet uppstod. Var de utsatta för ett absurt skämt? Stod Doktor No gömd någonstans och filmade dem? Handlade det om dolda kameran? Eller var detta kanske japansk mat? De hade ju inget att jämföra med. Detta var debuten för dem båda.

- Är din död, frågade Karin, med ett spefullt drag spelande kring munnen.

Innan han hann svara fortsatte hon:

- Min är nog bara sjuk. Jag tyckte precis att han blinkade.

- Jag tror inte fiskar blinkar, svarade han.

Han petade på sin med en av pinnarna. Fiskkroppen kändes stumt rå.

- Min är död och det är din med, fastslog han innan han fortsatte. Jag tror att det är sill. Japansk sillinläggning, mycket sparsmakad, säkert delikat..

Han försökte hålla god min.

- Du tänker väl inte äta det där, frågade hon misstroget.

I själva verket var det en uppmaning att låta bli.

     I viskande ton gjorde de upp en flyktplan, medan de drack upp sina Tuborg. Det gällde bara att ta sig förbi Doktor No och det var säkert bråttom. Kanske hade han fått upp rätt temperatur i ugnen. Karin reste på sig som för att gå på toaletten, men istället för att vika av till vänster strax innan utgången där toaletterna låg, gick hon bara rakt ut. Han lade betalningen på bordet (utan dricks), reste sig snabbt och satte kurs mot utgången. Bakom sig hörde han dörren till köket öppnas, men han vände sig inte om utan gick bara rakt ut. De hade undkommit Doktor No.

     Sedan hade de sprungit skrattande hela vägen till Rådhusplatsen. Där hade de ätit sig mätta på korv och bröd och släckt törsten med öl. Deras vådliga japanska äventyr hade slutat lyckligt.

     Han försökte spana efter en bankomat och hittade en ganska direkt. Efter lite snurrande med bilen fann han också en parkeringsplats. Det distinkta ljudet från bildörren när den slogs igen, fyllde honom fortfarande med tillfredställelse, trots att han hade hört det hundratals gånger. Medan han tog ut pengar beskådade han SAS Royal, Arne Jacobsens vackra byggnad. Minnen, episoder, han och Karin, han avväpnades snabbt och lät sig svepas med medan han promenerade mot bilen. Han hade börjat arbeta och pengarna rullade in, vilket var en ny erfarenhet. De hade kommit till Köpenhamn efter att ha kört runt på Jylland någon vecka. Karin hade kört de senaste timmarna och han hade suttit bredvid och spelat munspel, eller spelat var väl att ta i, han försökte lära sig att spela på ett munspel som han hade köpt på impuls bara några dagar tidigare. Att lära sig spela blues på munspel skulle väl inte vara omöjligt, trodde han. Nu kunde han redan nästan inledningen på Den sommartid nu kommer och solot i John Lennons Jelous Guy. Den sommartid var väl inte blues precis, men man fick börja någonstans resonerade han. Ur en pärm, från musiken på mellanstadiet, som han hade hittat vid den senaste flytten hade han fått tag på tonerna till den gamla psalmen och nu kunde han faktiskt nästan spela inledningen. Lennons låt hade han hört på bilradion utanför Århus. Karin hade hjälpt honom att ta ut tonerna. Hur ska du kunna lära dig att spela munspel, du som är tondöv, hade hon retats med honom. Det handlar om vilja, attityd och Grön Tuborg  i skön förening blev hans svar.

     När Karin svängde in med bilen framför SAS Royal hade hans vilja att spela blues på munspel börjat falna (i alla fall för dagen). Hennes vilja att lyssna på honom var definitivt över för dagen, men det gjorde honom ingenting. Danmark och Grön Tuborg var grunden till att han var på ett härligt humör. I riktning mot bilen rörde sig en man iklädd stora blanka svarta skor, svarta byxor med röda revärer, lång rock och som pricken över i, hade han en hög hatt på huvudet. De tänkte samma tanke. Karin trampade på gasen och de lämnade mannens mot bilens dörrhandtag tomt utsträckta hand efter sig. Förekom sånt fortfarande, uniformerade män som tog hand om bagage och parkerade bilar? Det verkade ju vara rena artonhundratalet. Som om man var oförmögen att parkera sin bil eller bära sin väska själv. Man drar in på hjälpen åt gamla och sjuka, men överklassen vill fortfarande ha sina väskor burna och sina bilar parkerade, tänkte han högt för sig själv och blev riktigt upprörd.

     De hittade ner till hotellets garage där de parkerade bilen, lyfte ut sina väskor och tog sedan hissen upp till receptionen. En smakfull elegans mötte dem. Det är väl detta som brukar beskrivas som skandinavisk design, tänkte han medan han tittade sig omkring. Det han såg gjorde honom på gott humör igen. Vad allt kändes lätt med pengar i plånboken. På väg upp i hissen upptäckte de att dagens namn fanns på en platta i hissens golv. Idag är det torsdag citerade han golvet. Anledningen till denna hjälp åt de hissåkande förblev en hemlighet för dem, trots vilda försök att knäcka gåtan under resten av hissresan. Kanske var den enkla anledningen att det var så vanligt med dry martini-impregnerade hjärnor i byggnaden att det var påkallat med en sådan service.

     Rummet var härligt och bestod mest av stora fönster i alla riktningar. De huserade nästan högst upp i byggnaden och hade följaktligen en magnifik utsikt. De var som barn på årets första Lisebergsbesök och sprang runt i rummet, talande i munnen på varandra, när de skulle beskriva alla nya upptäckter. Han var mest fascinerad över att man från toalettstolen, genom badrummets stora fönster, kunde studera staden samtidigt som man uträttade sina behov.

- Undrar om man syns nerifrån Tivoli, frågade han.

- Ja jag tänker ha ljuset släckt, var Karins omedelbara reaktion. Tänk om man öppnar fönstret och sugs ut, fantiserade hon vidare längs ett nytt spår.

Hans åsikt var klar. Han reste sig från den nyss provsuttna toalettstolen och medan han snabbt rörde sig mot fönstret förklarade han förnumstigt för henne att fönstrena i rummet givetvis inte var öppningsbara. Han fick tag i handtaget på fönstret och vred till. Kroppen var på väg framåt och väntade bara på att bli stoppad av högerarmen som tog spjärn mot fönstret. Det var bara det att fönstret verkligen var öppningsbart och det for upp istället för att hindra kroppen. Överraskningen blev total och skräckfylld, när han fann sig själv med halva överkroppen utanför husväggen, stirrandes ner på gatan, som säkert befann sig minst femton våningar ner. Under en bråkdel av en sekund som kändes som en evighet, sökte han kroppens jämvikt och fann den till slut, men suget från asfalten nedan gjorde att det kändes som om han fick dra sig in. Han vann dragkampen och stängde rejält skakad fönstret. Karin uppfattade inte hur rädd han var, utan frågade bara i retsam ton om han trodde att han var en fågel. På darriga ben sökte han sig till sängen. Rumsbesiktningen var över för hans del. Än idag kunde han känna asfaltens sug i kroppen, långt därnere under honom.

     Han hade känt sig som en etnolog under hela vistelsen. Att undersöka livet på ett lyxhotell i Köpenhamn var för honom minst lika exotiskt som att få ta del av livet hos en indianstam i Amazonas.

     Den nu lite varmare höstdagen inspirerade honom till att inte ta den närmaste vägen till bilen. Han gick istället från Vesterbrogade upp mot sjöarna. Han kunde inte undvika att småle för sig själv och varför skulle han det, när han tänkte tillbaka på dagarna på SAS Royal. Hur han morgonen efter ankomsten hade vaknat tidigt av att blåsan tryckte på och med knappt öppna ögon och på darriga ben efter en sen natt, hade sökt sig mot toaletten. Ute i hallen hörde han plötsligt hur någon försökte ta sig in genom dörren. Innan han hann bestämma sig för om han skulle försöka gömma sig, stå kvar och bara skyla sin nakenhet, eller förbereda sig på fysiska handgripligheter, (var det en inbrottstjuv?), öppnades dörren. En ung man i uniform hämtade sig snabbt från den överraskande synen och hälsade honom med ett hurtigt ”god morgon” och sträckte sedan fram tidningen. Samtidigt som han med ena handen försökte dölja sina ädlaste delar fick han en tidning i den andra, innan dörren stängdes igen. Hans eget lite lama godmorgonsvar mötte bara en stängd dörr.

     När han sedan kom tillbaka till sängen kröp han upp intill Karins varma rygg och hon vaknade bara tillräckligt för att fråga honom varför han var så kall. Han hade tryckt sig intill henne och bett henne värma honom.

     En lösspringande strävhårig tax på trottoaren höll på att bli hans öde. Med knapp nöd undgick han att ramla över den. Husse stod längre upp på gatan och ropade på sin hund och som ett jehu for hunden vidare längs trottoaren. Lite vådligt att ha en lös hund här i all biltrafik reflekterade Tommy innan han återigen försjönk i sina tankar.

     Han tänkte på den väldiga amerikanska kvinnan på SAS Royal, klädd i ett gult, blått och rött storsegel, som kryssade omkring serveringsbordet vid frukosten och som använde sina fingrar för att plocka åt sig maten, alltså inte bara sånt som var naturligt att ta med handen, som till exempel en brödskiva, utan allting. Den stekta baconen förvarades i något som såg ut som ett stort blankt brödskrin. Här stod kvinnan i sitt eldröda hår, utstyrd i väldiga solglasögon, och petade runt i baconen med ett stelt utspärrat pekfinger. När hon hittade något som såg intressant ut, lyfte hon fläsket mellan tummen och pekfingret och examinerade det på ett närmast vetenskapligt vis. Utföll undersökningen till hennes belåtenhet fick fläsket plats på hennes tallrik, annars åkte det tillbaka ner i skrinet. Nästan all annan aktivitet kring bordet avstannade. Vem kunde plocka åt sig, eller äta frukost, när ett sådant skådespel pågick i närheten. När den amerikanska kvinnan seglade ut från baconen och förberedde ett strandhugg vid prinskorvarna, var han tvungen att vända sig ut mot fönstret och låtsas beundra utsikten över staden, för att inte brista ut i ett gapskratt.

     Hur kommer det sig att amerikaner nästan alltid syns undrade han. För visst är det så? När han tänkte på vilka turister man verkligen såg på stan, så var det obestridligen japaner och amerikaner. Japanerna för att de hade ett från europeer avvikande utseende, men kanske framförallt för att de var så talrika och att de alltid verkade uppträda i grupp. En turistbuss stannar och snabbt som sjutton väller en leende organism ut, som vid närmare betraktelse inte är en organism, utan en grupp människor som med en koordinerad effektivitet undersöker och sparar turistupplevelsen genom sina kameror. De är snabba, smidiga och effektiva. Ett dygn i Köpenhamn räcker för att de skall ha sett Skandinavien på sin europaresa. En amerikan däremot, tar lika mycket plats som japaner från tre turistbussar. Amerikaner äger världen; de vet det, vi vet det och kanske är det därför de har en närmast autistisk förmåga att aldrig bara smälta in i omgivningen.

     Han stannade när han kom fram till den första av sjöarna. Dessa var en rest av Köpenhamns befästningsverk. Grannfolken hade en våldsam historia tillsammans konstaterade han. Det blåste kallt från vattnet och han knäppte rocken ända upp i halsen. Efter att ha betraktat fågellivet en kort stund, gick han tillbaka mot bilen.

     Trafiken, folklivet, färgerna, de olika nationaliteterna, han befann sig mitt i denna exotiska heta gryta som var Vesterbrogade. Detta var nog det närmaste Calcutta han någonsin skulle komma. Folk åker till Indien, de fotvandrar i Himalaya eller i Burmas djungler, de åker transibiriska järnvägen, men jag åker bil på Vesterbrogade. Det skall inte vara för mycket äventyr, lagom med strapatser är bäst. Han skrattade högt och blev så uppspelt att han höll på att missa rödljuset i korsningen, men en hård inbromsning räddade honom från att bli lagöverträdare. Han kände hettan från den dödande blicken i nacken från bilen bakifrån, men försökte neutralisera den genom att lite nonchalant och demonstrativt se sig omkring i väntan på grönt.

     Nerifrån vänster på trottoaren, från kvarteren kring Istedgade, kom en hund och inte vilken hund som helst utan en Doberman Pinscher promenerande. Hunden var ensam, men trots den stolta gången och det högburna huvudet, avslöjade det breda nitade läderhalsbandet att den var tuktad av människohand, eller i alla fall hade den någon gång varit det. Den blanka smidiga, men samtidigt muskulösa kroppen, fick honom att rysa bakom ratten. Var det någon hundras han hade respekt för så var det Doberman. Hunden tycktes inte ta notis om folklivet runt omkring, utan närmade sig med målmedvetna steg en liten elegant boutique, som låg på hörnet i det vita sandstenshuset ut mot korsningen. Affären var lite för elegant för att riktigt passa in här med sina två stora terrakottakrukor med cypresser som inramade ingången. Hunden valde den vänstra krukan, vände sig om och placerade baken i cypressen. Tommy såg med misstrogna ögon hur den böjde kroppen i en båge och la en kraftig kabel på jorden. När den var klar promenerade den lugnt tillbaka ner mot Istedgade. Detta är vardagslivets teater i Köpenhamn, inte skulle man kunna få se det här hemma, tänkte han.

     Trafikljuset slog om till grönt och han accelererade hårt för att på något sätt försöka kompensera den hårda inbromsningen tidigare. Gatan ändrade nu karaktär från trång affärs- och stadsgata till en bredare och lugnare väg kantad av parklandskap, vilket bekräftades av namnbytet till Roskildevej. I uppförsbacken upp mot Fredriksbergs slott kände han hur kroppens adrenalin sjönk undan. Solen avslöjade de nakna träden vars tidigare gröna kläde nu brann i alla färger på de vida gräsmattorna som omgav vägen. Ett flödande impressionistiskt landskap hade under en period av några veckor erhållit tuschteckningens stränga pregnans i årstidens metamorfos.

     Han passerade Zoo och kunde inte undgå att minnas hur det hade sett ut när han och Karin var nya besökare i staden. Med frenesi hade de betat av de vanliga turistfällorna, egentligen hade han redan då tyckt att zoologiska trädgårdar var ganska deprimerande platser, men att det skulle se ut som här hade han inte väntat sig. De vilda djuren i vars ögon och rörelser tristessen visades, i sina oftast små och kala betongbunkrar, hade gjort ett fruktansvärt deprimerande intryck och de hade båda varit glada att komma därifrån. De hade kunnat pricka av Zoo på listan och de skulle aldrig visa sig där igen. Tragiskt nog kunde inte invånarna där, det vill säga djuren, göra samma val. Som för att bekräfta minnet av stämningen från Zoo passerade han Solbjerg kyrkogård innan han svängde in på parkeringen utanför Domus Vista där han skulle handla.

     Som vanligt kunde han inte motstå anblicken av Bang Olufsen-utställningen i radioaffärens fönster som låg i hans väg, innan han gick in i livsmedelsaffären. Detta var för honom en essens av dansk formgivning och han kunde stå länge och bara njuta, men nu tvingade han sig vidare.

     Han botaniserade bland hyllorna bara för att han tyckte det var roligt, trots att det egentligen inte fanns någon anledning för honom att handla. Till slut kom han i alla fall ut med en back grön Tuborg, två flaskor Gammeldansk, fyra stora flaskor mineralvatten och lite godis. Det salta fläsket från morgonens frukost gjorde sitt och när han hade packat in det han hade handlat, tömde han en hel flaska vatten innan han startade bilen.

     Han körde samma väg tillbaka som han hade kommit. Nu när han redan hade sett det mesta kunde han slappna av och få mer tid till att sitta i tankar. Han tänkte på vad han hade hört på radion tidigare i veckan. Hur Mogens Glistrup hade uttalat sig om muslimska invandrare. Norden var inte en idyll längre. Det hade det nog inte varit tidigare heller, men här hade kanske den mest civiliserade och demokratiska samhällsmodell historien kände skapats. Det är stora ord, erkände han, men det låg trots detta mycket i det. Det hade inte skett genom någon spektakulär revolution, som på en gång skulle omskapa samhället, utan snarare genom ett hårt, lite gnetigt politiskt arbete i folkrörelser, i partier, i riksdag och regering, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.

     Han hade själv vuxit upp under denna samhällsomdaning. Sjuttiotalet var det decennium som hade format honom. Nya bostadsområden, nya skolor, nya bibliotek, allt hade varit en byggarbetsplats. Här byggdes det nya samhället, här skapades den nya människan. Allt var möjligt, ingenting kändes omöjligt ens för en liten grabb ur arbetarklassen. Det som inte fanns i familjen, hjälpte samhället till med. Barnen var framtiden i verklig mening och inte bara som sliten politisk fras och de fick kosta. Nu måste han nästan skratta åt sig själv.

- Har du gått och blivit sosse på gamla dar?

Det var väl så att först nu när raserandet av välfärdsamhället hade gått så långt, kunde man se tillbaka och förstå hur radikalt det samhälle var som hade byggts. Sedan hör det kanske till att allt får ett lite rosa skimmer i tanken, när bara spillrorna återstår av drömmen som arbetarklassen drömde. De högtravande orden fick honom nästan att rodna trots att han var ensam i bilen. Det är väl sådana som jag som man föraktfullt kallar folkhemsnostalgiker på de borgerliga ledarsidorna, tänkte han och den tanken värmde.

     Det var i dessa spillror sådana som Mogens Glistrup kunde sticka upp sina trynen. Men han kom väl fram på ditt lovsjungna sjuttiotal argumenterade Tommy med sig själv. Ja va fan man kan inte förklara allt. Sprickorna hade väl börjat visa sig redan då, men när vi verkligen raserade välfärdssamhället, bröt dessa krafter fram med full styrka. Det var nog inte fel att säga ”vi”, när man talar om raseringen av det som hade byggts. Även arbetarklassen hade varit en aktör, främst genom sin passivitet. Orsakerna till denna kunde kanske sökas i att i samhällets självbild existerade inte klasser och klassmotsättningar. Jämlikheten hade gått så långt att alla i välfärdsstaten hade samma intressen, sades det. I och med detta fanns inget eller mycket litet försvar när angreppen kom. Den naturliga försvararen, arbetarklassen, sades ju inte längre existera och de som tillhörde arbetarklassen såg sig inte ens själva som arbetarklass. Alla var på jakt uppåt, efter ett bättre liv, vilket oftast i grunden egentligen bara var en jakt efter högre materiell standard. Klass och solidaritet var begrepp som, naturligt nog alltmer hamnade i bakgrunden, när alla var på väg mot medelklassen. Det individuella självförverkligandet blev viktigare än det gemensamma ansvaret för det samhälle som hade byggts upp. Aktier och bingolotto blev viktigare än mycket annat, i allas försök att bli rika. Vill man vara elak tänkte Tommy, kanske man kan säga att arbetarklassen spelade bingolotto medan borgarklassen slog sönder välfärdssamhället.

     I det nya samhället som kom efter välfärdsamhället, där var och en måste klara sig själv, där arbetslösheten och osäkerheten blev grunden till den nya drivkraften, rädslan; i ett sådant klimat är den naturliga reaktionen ett förakt för allt som är svagt. Man sparkar neråt i en rädsla för att mista det man har uppnått. Det är i detta sammanhang man måste se Glistrups uttalande om att muslimer skall spärras in i läger och att muslimska flickor skall säljas som slavar till utlandet. Vi är alla rädda, fy fan vad vi är rädda, rädda för att bli arbetslösa, rädda för att bli sjuka, rädda för att bli gamla, rädda för att bli svaga, rädda.........

     Men du då Tommy Ek, han tilltalades av en anklagande röst, du talar om arbetarklass, när du själv är eller i alla fall har varit delägare i ett företag, du kör BMW, har plånboken full av pengar och tankarna fulla av god mat och allmänt lyxliv. Är du inte ganska patetisk? Den frågan gick inte att undvika, hur gärna han än ville.

     Nu var han bara glad att han närmade sig centrum igen och att trafiken krävde hans uppmärksamhet.

Hollywood hade fel (som vanligt), Francis Ford Coppola hade fel (mindre vanligt), Rumble Fish hade fel; Mickey Rourke är inte Motorcycle Boy. Valentino Rossi ÄR verklighetens Motorcycle Boy!

Hade Rossi också kört Ducati, istället för dagens riskokare, hade lyckan varit så överväldigande att man hade fått låsa in sig i en mörk skrubb i flera dygn bara för att orka härbärgera all denna lycka.

Valentino Rossi, den outslitlige, större än verkligheten!

bild, Valentino Rossi, motogp.com

Först kom de för att hämta kommunisterna,
men jag protesterade inte
för jag var inte kommunist.

Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket,
men jag protesterade inte
för jag var inte fackföreningsman.

Sedan kom de för att hämta judarna och zigenarna,
men jag protesterade inte
för jag var inte jude eller zigenare.

Sedan kom för att hämta de homosexuella,
men jag protesterade inte
för jag var inte homosexuell.

När de sedan kom för att hämta mig,
fanns ingen kvar som kunde protestera.

                      Martin Niemöller

Martin Niemöller (1892-1984) var tysk präst och tog ställning mot den bruna högern under nazitiden. Den danska prästen och Danskt Folkepartis ideolog, Jesper Langballe (1939-2014), däremot spred hatets läror i vårt grannland genom sitt stöd för uttalanden om att muslimska fäder både våldtar och slår ihjäl sina döttrar.

Som spöken, levande eller döda, med namn som Goebbels, Haider, Le Pen, Bossi, Åkesson, Kjaersgaard…, marscherar den bruna högern genom Europa igen. Dessa hatets kolportörer… Har vi inte lärt oss någonting?

Bild, Martin Niemöller, wikipedia.org

Han vaknade innan klockan ens hade ringt, men låg kvar med slutna ögon, helt stilla och lyssnade på tystnaden. Ett undertryckt obehag fanns kvar i kroppen efter nattens mardröm, som han mindes i alla detaljer. Till slut öppnade han ögonen och såg ut i mörkret. Klockan var snart halv sju lördag morgon och genom fönstret lyste staden väntande på honom. Den fick honom att tänka på en tänd julgran i ett ännu mörkt vardagsrum en tidig juldagsmorgon. Tröttheten, bakfyllan och allt annat djävulskap vek för en opassande känsla av glädje och han kände en barnslig förväntan. Klockans ringsignal ställde emellertid allt till rätta igen, ruelsen vaknade, en ny dag att besegra låg framför honom.

     Nyduschad, nyrakad, nykammad, med rena kläder och med tandkrämssmaken fortfarande kvar i munnen betraktade han morgonens skådespel utanför fönstret. Ur tornets förgyllda spiral steg ljuset, hämtade kraft i stadsgravens silver, förstärktes av Öresunds spegel och via guldkulan i toppen på Vor Frelsers kirke tändes Christiansborgs ärgade koppar. Drakstjärtarna på börshuset spelade solkulan vidare och ett efter ett tändes sedan stadens torn. Det var bara Marmorkirkens svarta kupol som till en början vägrade att låta sig tändas, men snart strålade även det svarta tänt av guld. Staden lyste i en gnistrande klar höstmorgon.

     Matsalen var fortfarande tom på gäster, säkert beroende på att det var helgmorgon, när han kom. Personalen höll på med den sista finslipningen av frukostbordet när han steg in med förväntansfulla steg. De stora fönsterna mot Amager Boulevard och bastionerna släppte in ett klart ljus och höstens färger brann i lönnarna som stod parad utanför. Med en stilla glädje tog han frukostbordet i besittning.

     Även om han visste vad han skulle börja med gick han ett varv kring det magnifika bordet bara för att njuta av anblicken. I sitt inre hälsade han på de små köttstinna prinskorvarna, han saluterade den gyllenbruna stekpotatisen som kamperade vid sidan av champinjonhattarna, han nickade omärkligt åt den gyllengula, sidenmjuka äggröran, samtidigt som den knaperstekta danska baconen pockade på hans uppmärksamhet. Visst hade han även kunnat tänka sig lite svenska köttbullar, men det hade aldrig funnits på bordet och hans saknad blev kort, annars fanns ju nästan allt man kunde önska sig. Här fanns jordgubbar, ananas, meloner, apelsiner, flingor, yoghurt, pannkakor med lönnsirap, vilket var nytt, pålägg i form av ost, korv och skinka och inte minst ägg och sill. Osten blev han lite besviken på när han så diskret som möjligt böjde sig en aning framåt för att fånga doften. En bra dansk ost doftade inte, den skulle lukta som ett riktigt dåligt bensår ansåg han. Ostarna på bordet var väl en anpassning till turisternas smak och man kan inte få allt tänkte han nöjt. Nu började han bli mätt på syn- och doftintryck och uppmärksamheten slappade lite, men när hans varv runt bordet avslutades med wienerbröden var anrättningen komplett. Medan han hade botaniserat hade spridda gäster börjat komma och han insåg att hans upptäcktsfärd i frukostmatens rike var slut.

     Han tog en tallrik och lade upp äggröra tillsammans med baconskivor och en brödbulle. Han valde ut ett bord för två vid jalusin som avgränsade matsalen. Visst hade det varit fint att sitta vid fönsterna, men där fanns bara större bord och han visste att där skulle han inte få sitta i fred. Han tyckte inte om att ha okänt folk nära inpå sig och även där han nu satt kunde han se ut. Äggröran var perfekt utan klumpar och baconen var precis så knapriga som de skulle vara och med den sälta som han förknippade med danska bacon. Matsalen var fortfarande inte ens halvfull, men det började ändå byggas upp det stilla sorl av människoröster i bakgrunden som han tyckte var så vilsamt. Han hörde danska, svenska, norska, tyska och engelska blandas till en ljudtapet.

     Medan han åt upp den sista biten bacon kom han att tänka på vad han hade hört om djurhanteringen i Danmark. Han var inte på något sätt expert utan hade bara den vanliga mediabilden som underlag. Grisar skulle vara intelligenta djur hade han hört, ungefär som hundar. För många år sedan hade han och Karin varit på Bornholm och av en händelse hade de hamnat på en stor boskapsmarknad mitt på ön. Om han mindes rätt låg det även en travbana på platsen. Medan Karin hade varit på toaletten hade han stått och betraktat tre grisar som var inhysta i burar bredvid varandra. Speciellt en av dem hade varit stressad och nervös. Den försökte hela tiden komma åt att bita sin granne, samtidigt som den snärjde runt i buren. Efter en stund hade den börjat att tugga på gallret. Det hade sett otäckt ut. Grisen tuggade så hårt att Tommy hade kunnat känna smärtan i sina egna tänder. Grisens saliv rann från gallret ner på marken. Samtidigt skrek grisen med ett gällt genomträngande läte. En man hade kommit fram och gett den ett rapp med käpp över ryggen. Grisen hade då sjunkit ihop och hamnat på sidan i buren och hela kroppen hade kommit i våldsam skakning. Då hade han inte orkat se på längre utan varit tvungen att gå därifrån.

- Sitt för fan inte här och hyckla. Hade det varit något lite krut i dig skulle du inte alls äta kött, hånade han sig själv.

Han slog ifrån sig dessa tankar och fick även den sista biten bacon att smaka bra.

     Medan han drack kaffe med mjölk och socker betraktade han människorna. Där fanns allt från träningsoveraller till kostymer och det var en blandning han kände sig hemma i. I Danmark fanns en avslappnad och opretentiös känsla som han djupt saknade i Sverige.

     Nu var det dags för den stekta potatisen, de likaledes stekta champinjonerna och de gudomliga prinskorvarna. Han åkte runt ett varv med tåget kring frukostbordet och kom ut med vad han skulle. Korven var lika utsökt som vanligt och den danska senapen hade han med tiden lärt sig att uppskatta allt mer. Efter detta lugnade han ner sig med en ostmacka och en brioch med honung och ytterligare en kopp kaffe.

     En behaglig mättnad spred sig i kroppen. Nu började det verkligen bli fullt i matsalen och medan han satt där och funderade på om han skulle resa sig fick han se tysken från gårdagskvällens uppträde på parkeringen komma in. Detta avgjorde snabbt saken. Så diskret som möjligt smet han iväg.

     När han kom upp på rummet igen hade han köpt en fickplunta för sina sista danska kronor i en av hotellets affärer. Nästan tusen spänn hade han lagt för en liten flaska i plåt (eller silver?). Man får ta det som en försäkring, tänkte han. Han sköljde ur pluntan på toaletten och fyllde den sedan med det sista ur gårdagens Gammeldansk. Pluntan stoppade han i rockens innerficka, där han upptäckte att han hade en karta med smärtstillande (Citodon) liggande. Förbandslådan är på plats, ironiserade han med sig själv. Vänsterbenet och magen kändes bra och efter ett toalettbesök var han redo att ge sig ut på stan.

Jag hör på radion att den tyske författaren och nobelpristagaren i litteratur (1999) Gunter Grass (1927-2015) är död och eftersom han är en av mina stora favoriter tänker jag direkt att jag måste skriva om honom i min blogg. Då hör jag den smått geniale medarbetaren på kulturradion i P1, Gunnar Bolin, karaktärisera Grass för en svensk publik som en blandning av Göran Greider och Per Olov Enquist. Hjärtat i mitt bröst slår ett extraslag och jag tänker: Vilken tur jag har att jag har läst honom; tänk om jag hade fått en för mig okänd författare presenterad som en blandning av Greider och Enquist. Då hade mitt hittillsvarande liv varit helt förspillt!

Har man inte läst Grass är det bara att börja jaga hans böcker. Läs ”Blecktrumman”, ett verkligt mästerverk, eller ”Flundran”, eller ”Katt och råtta”. När man har läst Blecktrumman kan man sedan se Volker Schlöndorffs fantastiska film ”Blecktrumman” (1979) som faktiskt är lika bra som Grass roman. Jag tror inte jag kan komma på något annat exempel på att en fantastisk roman blivit en lika bra film.

En annan nobelpristagare i litteratur (2001) som jag läste i början av 1980-talet är V.S. Naipaul. Romanen med namn ”Där floden flyter förbi” upplevde jag som en anomali i sin tid. Här pläderade författaren för att tredje världen inte var fattig på grund av den rika världens kolonialism och imperialism, utan för att de styrande och inflytelserika i de fattiga länderna helt enkelt var odugliga och tämligen lata. I dessa tider som nu råder kanske man kan komma undan med sådana åsikter, men när jag läste romanen i början av 1980-talet, var det i alla fall för mig, och säkert för många andra också, närmast chockerande tankar. Och hos författaren Naipaul finns knappast någon förmildrande humor, bara gamla sura högerståndpunkter.

I ett nobelsamtal, i samband med att Gunter Grass fick nobelpriset i litteratur, där även Naipaul deltog, höll det på att sluta med handgripligheter mellan Grass och Naipaul. Naipaul envisades med att kalla Grass för idealist i en ton som om det vore ett brott att vara idealist, detta trots att Grass vädjade om att inte ständigt tillskrivas detta epitet av Naipaul. Till slut tröttnade emellertid Grass och hotade Naipaul med stryk genom orden: ”kallar du mig idealist en gång till kommer jag att uppträda mycket fysiskt mot dig”.

bild, Gunter Grass, wikipedia.org

 

USA med sin ekonomiska kris och sina krig i Irak och Afghanistan har inte längre förmåga att agera som man har gjort tidigare i Latinamerika och kanske är det så att presidenten Obama har infört ett mått av anständighet i förhållandet till andra stater, som nästan helt saknades under till exempel president George W Bushs era.

- Varför har det aldrig varit en kupp i USA?

- Det finns ingen amerikansk ambassad i Washington!

- Är det inte Billy som simmar där borta?

- Billy?

- Ja, Billy Svan.

- Billy Svan?

- Ja, han som alltid hjälper till.

- Hjälper till?

- Ja, han med två starka vingar.

- Jaså, han!

Billy som simmar.

Ännu är inte medvetande och kropp, men en vag smärta tar sakta form, svävar runt i något som inte är rum. En smärta söker sin existens, sitt medvetande. Han är. Samtidigt som smärtan blir mer och mer reell i hans medvetande tar rummet form. Han är smärta.

     Ett barn gråter, kvider och gnäller tyst. Han är törst, tunga, tänder och mun. Tyngd. Han är armar och bål. Ljus. Han är ögon.

     När han till slut vågar slå upp sina ögon fylls han av det kalla klara ljuset. Lysrör i det vita taket kastar vitt ljus mot de vita väggarna. När han försöker lyfta huvudet från kudden för att se var han är, drabbas han av ett våldsamt illamående. Det känns som om han är sjösjuk. Han är ensam i salen. Han sänker huvudet mot kudden. Händerna ligger på det gula täcket. Den högra armen är fjättrad av slangar som är fästa vid en maskin. Han gråter. Han är rädd. När han försöker lyfta den högra handen går ett larm. En röd lampa på maskinen börjar blinka.

     Salsdörren öppnas och en sköterska i vitt kommer ljudlöst fram. Han försöker säga något utan att lyckas. Det kommer bara meningslösa ljud ur hans mun. När hon mjukt lägger sin hand på hans högra hand, sluter han ögonen och tystnar. För ett ögonblick viker rädslan. Han sjunker sakta ner mot vilan i mörkret, men innan han når dit känner han hur handen på hans hand lyfter och försvinner. Salsdörren stängs och han är ensam igen.

En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra att det är mycket viktigare än så.

                      Bill Shankly, (1913 – 1981), legendarisk ledare i Liverpools fotbollslag.

Tänk om vi just idag hade haft en sådan människa i mitt lag, Örgryte IS (ÖIS), då hade jag och de andra i publiken sluppit stå och se på när ÖIS möter ”bonkegäng” som Bonkeflo i division 1. Ursäkta mig, bonkegänget heter givetvis Bunkeflo och inget annat.

Så här hedrar man Bill Shankly utanför Anfield i Liverpool. Bild, wikipedia.org.

Innan han fyllde tandborstglaset med öl höll han upp det mot ljuset. Han hade sköljt och torkat det så gott han hade kunnat i badrummet, men han ville ändå kontrollera att det var rent. Han hade bara fått in två av sina egna öl i minibaren, sedan var det fullt, men tanken på att senare ikväll kunna dricka kylda öl gladde honom. Medan han tog en klunk konstaterade han att rummet var sig likt, inga förändringar sedan förra gången han var här. Fåtöljen han satt i var bekväm och han försökte slappna av. Han satt med ett lågt bord framför sig och med fönstret som gick från tak till golv precis till höger om sig. Han hade en magnifik utsikt ut mot den i höstmörkret inbäddade staden.

     Blicken sökte sig mot neonljuset på Rådhusplatsen. Han försökte följa Ströget i mörkret mot Kongens Nytorv och med viss fantasi lyckades han. Han var tillbaka i staden han hade lärt sig att älska under alla besök genom åren. Efter att ha bott tre månader ensam i ett torp i Dalslands skogar, kändes det befriande att befinna sig i en storstad igen.

     Då hade han tyckt att det hade varit en utmärkt ide att hyra ett ensligt torp. Han hade just sagt upp sig på jobbet och behövde komma bort för att försöka att åter få fast mark under fötterna. Karin, hans fru, arbetade mycket och istället för att gå ensam hemma ville han byta miljö ett tag. Karin hade tyckt att det var ett alldeles utmärkt förslag, efter att den första överraskningen hade lagt sig. Att han inte längre hade ett arbete hade kommit som en chock för henne. Under många år hade deras arbeten dominerat tillvaron. De enda längre sammanhängande perioderna då de hade kunnat umgås och leva tillsammans hade varit under semestrarna. När han sedan hade varit hemma på dagarna hade hon försökt att arbeta lite mindre för att lindra hans plötsligt uppkomna ensamhet. Det hade inte fungerat bra. Hans frustration ledde till ständiga gräl och efter ett tag hade hon återgått till sina tidigare arbetsvanor. På annons hade han hyrt torpet och utan att ens ha sett det tidigare, var han plötsligt på plats i Dalslandsskogarna. Här skulle han tillbringa sommaren. Karin skulle komma upp under sin semester, annars var han ensam. Fiske och skogspromenader var vad han behövde och visst fiskade och promenerade han, men samtidigt drack han kraftigt och de veckor de hade planerat att vara tillsammans i torpet blev till sist bara en helg. Att se hur han hade gått ner sig hade blivit för mycket för Karin och efter att våldsamt gräl åkte hon hem igen och han var ensam.

     Han var tillbaka på Rådhusplatsen och med blicken följde han H.C Andersens boulevard, där bilarna flöt fram som blodkroppar i en pulsåder mot Langebro. Han följde bron med tornet i koppar, där brovakten satt och vid behov öppnade klaffen för passerande fartyg och med ens var han tillbaka på Amager igen. Nedanför honom susade trafiken på Amager Boulevard fram. På fredagskvällen var det många som var på väg mot centrum. Det gula ljuset från vägbelysningen och hans fågelperspektiv gav scenen ett overkligt intryck. Det kunde lika gärna ha varit elektriska leksaksbilar där nere, som gav upphov till det avlägsna brus som nådde honom på femtonde våningen. I bilarna satt människor av kött och blod, som nu var på väg hem efter en hård arbetsdag och som i det lugn och den avskildhet som bilkupen gav, planerade helgen, andningshålet i livet, eller som kanske var på väg in till stan för att en fredagsnatt äntligen få leva ut. Ur hans perspektiv kunde det vara myror som rusade runt i stacken tillsynes helt utan plan eller mening. Tänk om han hade kunnat se sitt eget liv med samma distans, tänkte han och tömde glaset. Antagligen var hans liv ur detta perspektiv ganska futtigt och i det gula ljuset kunde kanske hans problem dissekeras, men istället fick han nu en bild av avståndet till andra människor. Han var fast i det träsk som var hans existens. Helt utan karta och kompass klafsade han omkring i en sankmark som hotade att dra ner honom. För att för ögonblicket fly sina tankar fyllde han på med lite Gammeldansk i glaset och hällde det snabbt i sig.

     I magen kände han att han behövde äta, inte bara dricka. Från skrivbordet som stod längs ena långväggen bredvid TV:n hämtade han menyn för rumsserveringen. Återigen i fåtöljen bläddrade han med viss njutning igenom vad som erbjöds. Han började med förrätterna, detta trots att han redan hade bestämt sig för att bara ta en huvudrätt. Det kändes alltför patetiskt att sitta ensam en fredagskväll på ett hotellrum och äta en trerätters middag. Det fick räcka med en huvudrätt. Efter att ha gått igenom förrätterna rann saliven i munnen på honom, men innan han gick in på huvudrätterna bjöd han sig själv på lite ytterligare smärtblandad njutning när han med långsam noggrannhet penetrerade efterrätterna. Han fick tänka på att hålla munnen stängd för att inte göra fläckar i menyn. När han kom till huvudrätterna hade tålamodet brustit och han skummade snabbt igenom alternativen. Wienerschnitzel med stekt potatis och gröna ärtor hade han inte ätit på evigheter. Han reste sig och lade tillbaka menyn på skrivbordet, ringde och beställde upp en wienerschnitzel och mineralvatten.

     Medan han väntade gick han igenom den ekonomiska situationen. I plånboken hade han bara åttahundra danska kronor kvar. Han var tvungen att fylla på förrådet under morgondagen. Svenska kronor hade han däremot gott om. Han räknade till tio tusen i plånboken och i väskan hade han ytterligare femtio tusen i en plastpåse. Han kontrollerade i menyn hur mycket kalaset skulle gå på och lade till dricks och stoppade sedan pengarna löst i fickan. Han stängde väskan och lade tillbaka plånboken i rocken. Återigen i fåtöljen var han tillbaka i sin tankevärld.

     Han behövde inte leva under några knappa ekonomiska förhållanden trots att han inte hade något arbete längre. Han var en av fyra grundare till en konsultfirma och de andra hade köpt ut honom, när han hade sagt att det var nog. Hans beslut kom snabbt och överraskande för de andra på firman, men inom honom hade beslutet vuxit fram under en längre period. Alltsedan han fick läkarbeskedet hade tankarna om vilket liv han nu levde och hur framtiden skulle se ut, malt runt i huvudet på honom. De hade bett om att han skulle föra sina projekt i hamn innan han gick, men han hade fått nog och ville bara därifrån. Han skiljdes från det som hade varit hans andra familj, ja under de senaste tio åren kanske hans verkliga familj, under uppslitande former. Sedan han gick ut genom firmans dörr i början av maj hade han inte haft några kontakter med någon där. Han hade kapat alla band. Hans andel i företaget hade inbringat en så stor summa pengar att med ett inte alltför utsvävande liv skulle han kunna hålla sig flytande i många år.

     Trafiken var lite glesare nu på gatan nedanför, konstaterade han medan försökte urskilja vattenspegeln i mörkret på andra sidan om Amager Boulevard. Han trodde att sjön kallades för stadsgraven. Den var i alla fall en del av stadens gamla befästningar och ut i sjön skar ett antal bastioner. Han rannsakade sitt minne och kom fram till att de var tre till antalet. Här brukade folk promenera med sina hundar eller bara vila en stund på en bänk och kanske mata fåglarna med lite torrt bröd. Det var för mörkt för att han skulle se något av vattnet.

     Det knackade på dörren. Trots att han visste att det måste vara den beställda maten sköt en oro upp inom honom. På väg fram mot dörren undvek han sin spegelbild i spegeln som satt strax innanför dörren. Han fick sin mat levererad av en ung man i uniform med asiatiskt utseende. Mannen ställde ner brickan på skrivbordet, öppnade flaskan med mineralvatten, önskade en god måltid och rörde sig med dröjande steg mot dörren. Tommy fick fram pengarna ur fickan och med en snabb blick konstaterade mannen att det var rejält med dricks. Han tackade och gick. Tommy satte sig återigen vid fönstret, tömde sitt glas innan han fyllde det med vatten. Sakta och med inte så lite njutning lyfte han på tallrikens lock. En ljuvlig doft spred sig i rummet. Friskt gröna ärtor samsades med små runda gyllenbruna stekta potatisar och en vacker köttbit. Om han inte var helt ute och cyklade, trodde han sig minnas att danskarna använde någon form av socker för att få den perfekta ytan på sin stekta potatis. Han var så fruktansvärt trött på snabbmat i olika former att hela måltiden avnjöts i en stämning av mild lycka.

     Med en nu lagom kyld öl från kylskåpet la han sig på sängen och efter att ha hittat fjärrkontrollen på nattduksbordet knäppte han på TV:n. Klockan hade precis passerat nioslaget, så han hade missat början på Aktuellt när han efter ett visst sökande fick fram svensk TV 1. Matsmältningen tillsammans med hans trötthet och alkoholen gjorde att det kändes som om sängen slöt sig omkring honom. Han slöt ögonen och kände hur sängen sakta och mjukt lyfte och flög ut genom det nu öppna fönstret. Under sig hade han den upplysta skimrande staden, men resan blev mycket kort; sängen kom tillbaka på sin plats, fönstret stängdes och själv kände han hur adrenalinet snabbt väckte hans avdomnade kropp. Som vanligt blev han störtförbannad av den förljugna världsbild som refererades i nyheterna. För att över huvud taget orka följa med i samhällsdebatten hade han skapat en ”tvärtomteknik”. När det basunerades ut att Sverige var fattigt och att svenskarna hade levt över sina tillgångar, förstod han att Sverige var oerhört rikt, men att vi höll på att kväva oss själva i våra försök att dra åt svångremmen tillräckligt hårt. ”Vi” i detta sammanhang var folkflertalet. Den hånflinande eliten levde gott, men var samtidigt, antog han, lite förvånade över hur lätt det hade gått att genom desinformation montera ner den kanske mest demokratiska samhällsmodell som historien hade skådat. Nu stod Persson, blank som en oljad knubbsäl och log, samtidigt som han delade ut klappar i form av skattesänkningar till medel och överklass. Ändå måste Tommy medge att han hyste viss respekt för statsministern. Inte så att han trodde på Perssons ekonomiska politik, där han med husfaderns pondus stod med gummiband kring plånboken och såg till att inkomsterna alltid var högre än utgifterna. Nationalekonomi var enligt detta synsätt egentligen bara hushållsekonomi men i större skala. Men Persson verkade ärlig och uppriktig i sin tro, när han talade om att man måste tjäna ihop pengarna först, innan man kan spendera dom och ärliga politiker växte inte på träd. Själv hade Tommy i sina självstudier i nationalekonomi funnit sin tankemässiga grund i Keynes, men under de senaste åren hade han i sin iver att ifrågasätta alla etablerade ”sanningar” sökt sig till Marx skrifter. Sa man att marxismen hade havererat, så måste det finnas mycket sanning att söka i denna teori, resonerade Tommy.

     Vidare utrikesnyheter om USA:s världshegemoni och den svenske utrikesministerns krypande inför den stora makten, fick hans matsmältning att haverera. Det bubblade och körde runt i tarmarna med ett sugande och slurpande läte, samtidigt som magen kändes som en gasbalong. Nu var det bråttom. Väl på toaletten behövde han bara slappna av för att det skulle braka loss. Den här magen hade varit en ovälkommen följeslagare under många år. Han kunde följa den fortsatta nyhetssändningen från toaletten, även om han inte såg TV:n, men med toalettdörren öppen hörde han i alla fall. Sändningen blev också lättare att stå ut med, nu när han redan satt på toaletten tänkte han och småskrattade för sig själv.

- Det är en jävla tid att leva i, deklarerade han högt från sin porslinstron.

     För att stå ut med Krämarnytt, som han på stället döpte om ekonominyheterna till, fyllde han sitt dricksglas med Gammeldansk, innan han återigen la sig på sängen för att se sportnyherna. Med besvikelse konstaterade han att tåget nog hade gått för ÖIS när det gällde den allsvenska seriesegern. Vilket annat lag som helst får vinna serien, bara inte AIK, var hans åsikt. Han slog av TV:n och blev liggande med sitt glas. Från det här hållet kunde han se ut över Amager i kvällsmörkret.

     Rummets två sängar var en påminnelse om att han var ensam. Han tänkte på hur han hade träffat Karin i går kväll. Efter att deras gemensamma semester i torpet hade urartat och Karin hade åkt hem och lämnat honom ensam, hade han försökt ringa hem och tala med henne. Han ville försöka ställa allt till rätta. För första gången var han på allvar rädd att mista henne. Hon hade inte svarat och när han kom hem, efter att med viss lättnad ha lämnat torpet, låg det en lapp på köksbordet, där hon talade om att hon för tillfället hade flyttat hem till sina föräldrar. Han kände ingen lust att ringa dit och han levde några dagar som förlamad i total ensamhet. När han tänkte tillbaka på den perioden kunde han inte alls rekonstruera dessa dagar. Han hade levt som i en cell madrasserad av sorg, ensamhet och främlingsskap. Nerdrogad med alkohol och mediciner hade dag som natt förflutit i ett töcken. Han hade ett svagt minne av att Karin hade kommit hem för att hämta lite saker som hon behövde. Han hade varit oförmögen att föra ett sammanhängande samtal med henne. Hon hade försökt få honom att fatta att han måste ta sig samman och försöka komma ur den situation han nu befann sig i, sedan var hon borta igen.

     Dagen efter hade hon ringt. Han var då nykter och försökte hålla en kylig distans till henne. När hon berättade att hon hade fått en lägenhet i stan, hade han bara frågat henne om det definitivt var slut nu. Hon konstaterade helt kort att vi får se. Han hade inte fått hennes nya adress eller telefonnummer. Hon avslutade med att hon skulle höra av sig igen. Det hade gått en tid, kanske ett par veckor, när hon ringde på nytt. Detta var en av de dagar då han på morgonen hade vaknat och känt att han måste försöka komma ur det mörker han levde i. Han hade stigit upp, duschat och borstat tänderna och lagat en bastant frukost med ägg och bacon. Efter att ha försökt städa upp i förödelsen tog han en promenad. Sommaren hade övergått i höst utan att han hade märkt det. Naturen doftade moget och luften hade en klar syrerik skärpa som gjorde honom gott. Deras hus låg någon mil utanför stan, med naturen in på knutarna och han höll sig med avsikt på vägar där han inte riskerade att möta några människor. När han kom tillbaka hem, något stärkt till kropp och själ, öppnade han till sin egen förvåning inte en ny öl, utan hällde istället upp ett glas apelsinjuice. Är det något denna existens nu behöver så är det vitaminer, tänkte han för sig själv utan att vara alltför sarkastisk. På kvällen hade hon ringt. Dagen hade haft en mening.

     Det hade varit som om deras samtal var krypterat och han hade saknat krypteringsnyckel. När han inte kunde förstå vad hon var ute efter, eller snarare kanske inte ville förstå, eftersom sanningen var alltför skrämmande för honom, läste han in sitt eget önsketänkande i deras samtal. Han försökte få hem henne igen. Han ville bjuda henne på middag, så att de kunde som han sa ”tala ut och kanske börja på nytt”. Hon vägrade. Han kastade fram att han nu höll på att söka arbete igen och med den erfarenhet han hade skulle det nog inte dröja länge innan han var igång igen. Hon tinade upp lite och bjöd hem honom till hennes nya lägenhet för att ”ordna upp lite praktiska saker”.

- När, frågade han.

- I morgon kväll klockan sju, om du kan.

- Jag kommer, svarade han lättad.

Han fick adressen och telefonnumret. Det låg någonstans i Frölunda, vilket överraskade honom.

     Efter att ha avslutat städningen hittade han en mikrorätt i frysen, som han fick ner genom att försöka tänka på annat. Han såg fram mot morgondagen. På kvällen tog han en bok ur bokhyllan och läste i sängen tills han somnade. När han vaknade på morgonen kände han sig utvilad, vilket han inte hade gjort på länge. Han åt frukost, duschade, borstade tänderna och rakade sig. Sedan gick dagen i snigeltakt. Ingenting kunde han ta sig för, han bara väntade på att det skulle bli dags. För att hålla magen lugn åt han ingenting. Framåt eftermiddagen försökte han hitta en turlista för bussen, eftersom han inte ville ta bilen in till stan. Han hittade ingen och bestämde sig för att ta en taxi istället. Han strök ett par byxor och en skjorta, vilket var en ansträngning. Det hade blivit normalt för honom att gå omkring i ostrukna kläder. Nu tyckte han att han var rejält uppklädd med strukna byxor, skjorta och kavaj. Han var ute i god tid. Klockan var bara fyra och han skulle inte vara ute hos Karin förrän klockan sju, men han måste komma iväg.

     Taxin kom förvånansvärt snabbt. För att få vara ifred satte han sig i baksätet och försjönk snabbt i ett kontemplativt betraktande av naturen. Det slog honom hur vackert det var. Det var väl i och för sig samma gamla vanliga natur, men idag när han hade kravlat sig över brunnskanten kunde han uppskatta den, ja rent av njuta av den. Rönnen stod redan naken vid vägkanten, medan kastanjen i en trädgård de passerade, liknade en blöt hund med sitt hängande bladverk.

     Han bestämde sig för att stiga av på Avenyn och handla blommor och en flaska vin. Återigen kände han inte igen sig själv och det skulle nog inte Karin heller göra, när han dök upp med blommor och vin. Tanken gjorde honom nervös. Han betalade taxin och steg ur. Här rådde en febril aktivitet, människor blandades med spårvagnar och bilar i, som det kändes, en oformlig röra. En stund efter att taxin hade åkt iväg stod han kvar, som för att hämta andan. På bolaget köpte han en flaska vin, dyrt och rött, men helt på måfå. Lika vilsekommen var han i blomsteraffären, men med expeditens hjälp, blev det en bukett med röda rosor. Nu var han svettig. Klockan tycktes inte gå framåt och han hade fortfarande gott om tid. En öl, tänkte han, men bara en. Han måste vara spik nykter när han kom. Karin skulle inte acceptera något annat. Han smet in på en pub som nu på eftermiddagen var tom på folk. Normalt drack han alltid mellanöl på flaska, men idag blev det som av en händelse ”en stor stark” och efteråt ännu en. Ett relativt lugn infann sig och han noterade att klockan hade börjat röra sig framåt igen.

     Han steg ur taxin ute i ett höghusområde i Frölunda, tittade på klockan och såg att han skulle komma precis i tid. Han kunde inte låta bli att tänka på vad Karins föräldrar skulle tycka om att deras dotter bodde här, även om han förstod att hon bara såg det som en tillfällig bostad. I hissen till sjunde våningen samlade han sig med flaskan i vänsterhanden och blommorna i höger, på fötterna nyputsade skor, benen mitt i byxorna, men kavajen kändes trots detta som en tvångströja.

- Slappna av, sa han högt till sig själv innan han steg ur hissen.

Karin Ek, läste han på dörren. Kvinnan han hade varit gift med i elva år, bodde nu här. Han samlade sig ett ögonblick, innan han ringde på.

     När han tänker tillbaka på det som följde, måste han alltid stiga ur personen Tommy Ek och bli en betraktare, för att orka. Han ser det hela nästan som en film. Ju mer han bearbetar filmen, desto fler detaljer förändras. Saker läggs till och tas bort. Till slut kan han inte säga vad som är den ”sanna” händelsen längre. Med en lätt känsla av illamående går han återigen in i denna film som han så ofta har kommit tillbaka till under det senaste dygnet.

     Kvinnan öppnar dörren. Hon är blond, cirka en och sjuttio lång, smärt, men inte alls vek, ger snarare ett stadigt intryck. Mannen sträcker fram blommorna från behörigt avstånd, men lyckas inte få fram ett ”var så god” med den klara självklarhet han önskar, istället får hans röst en ihålig metallisk klang. Under ett ögonblick uppstår en tvekan hos kvinnan. Skall hon ta emot blommorna? Mannen blir stående med blommorna i den utsträckta handen i vad som för honom känns som en evighet.

- Du skall inte ha med dig några presenter, säger hon förebrående, samtidigt som hon tar emot blommorna.

Han säger ingenting, men i hans andra hand väger vinflaskan plötsligt hundra kilo.

- Kom in. Jag skall bara hämta en vas, hör han, samtidigt som kvinnan snabbt försvinner ut i köket.

Han tar av sig skorna, går ut i köket och ser hur hon sträcker sig upp i ett skåp för att ta ner en vas. Så omärkligt som möjligt ställer han ner vinflaskan på köksbordet. Köket är litet och bara inrett med ett runt köksbord och fyra stolar. Det känns kalt.

- Jaså det är här du håller till, säger han mest för att schasa undan tystnaden och ångrar sig sedan genast.

Hon tycks inte höra honom utan prasslar frenetiskt med blompappret.

- Så vackra de är, säger hon om blommorna men får det att låta som en anklagelse.

- Ja jag hoppas du tycker om dem, svarar han platt.

- Det är bara tillfälligt jag bor här, i väntan på något bättre. Det är inte så trivsamt, men det går.

För första gången tittar hon honom rakt i ögonen.

- Jag tycker du har kommit förvånansvärt snabbt i ordning, säger han medan han tittar in i vardagsrummet och undrar var hon har fått alla möblerna i från.

- Får jag titta runt och se hur du har det?

- Visst, inga problem. Jag dukar fram så länge.

Han är redan inne i vardagsrummet som är ganska trångt. Han förstår att hon måste lida, att bo så här, med som det tycks för honom ett ihopplock av möbler i en liten lägenhet i en förort. Hon som alltid, enligt honom, har haft ett överdrivet intresse för heminredning och alltid har velat bo flott. Han slår sig ner i en fåtölj och pustar ut. Efter en stund ropar hon att maten är klar och han går ut i köket igen.

- Du får ta det för vad det är, en enkel måltid, säger hon med ett spänt leende och ber honom slå sig ner.

- Jag öppnade vinet du hade med dig, fortsatte hon.

- Ja det var meningen. Jag hoppas det är drickbart.

     Han äter med god aptit av en kycklinggryta med vitlök. Vinet är gott och han är hungrig efter att ha svultit hela dagen. Han är rädd för tystnaden och han talar hela tiden. Han talar om trädgården, som nu börjar få höstfärger (han tänker på hennes trädgårdsintresse). Han talar om att han nu söker arbete igen (vilket inte är sant). Han talar om att han tänker börja ett nytt friskt liv, utan alkohol (tanken på detta får honom att känna svindel). Han talar om hur skönt det är att vara hemma igen efter sommaren i skogen i Dalsland. Han talar om böcker han har läst, om film han har sett. Han talar om politik. Kort sagt han håller låda. Men om det hjärtat är fullt av vågar han inte tala. Det enda han vill är att hon skall komma hem igen, men om detta säger han ingenting. Han vågar inte. Hon äter inte mycket, dricker ännu mindre och vilket han inte märker, deltar nästan inte alls i samtalet. Hon bjuder honom en andra portion, vilket han tackar ja till med förtjusning. Han fyller på hennes vinglas, trots hennes protester och det som blir kvar i flaskan tar han själv. Han börjar må gott. Han tittar på henne i smyg. Konstigt, de har varit gifta i över tio år, men han vet inte riktigt hur hon ser ut. Hon har blivit en vana, någon som alltid fanns på plats. Nu ser han på henne med nya ögon. Han ser att hon har blivit äldre. Det är en mogen kvinna som sitter framför honom. Det måste ju betyda att det är en mogen man som hon har framför sig, tänker han med självironi. Plötsligt bryter hon sin tystnad.

- Varför beter du dig så här?

- Vad menar du, frågar han häpet, fast han direkt förstår vad hon menar.

- Du slutar helt plötsligt att arbeta, efter att nästan ha arbetat dygnet runt i massor av år. Du börjar dricka och missköter dig på alla sätt. Du drar dig undan. Man kan tro att du är sjuk. En frisk person beter sig inte så. Jag känner inte igen dig.

Hon är upprörd och ledsen, ögonen har fått en blank våt hinna. Hon talar högt och forcerat. När hon tömmer sitt glas i ett svep, får han chansen att bryta in.

- Jag skall ändra mig. Snart har jag jobb igen. Alkoholen är inga problem. Han pladdrar på utan att lyssna på sig själv, men till slut kommer det han har velat säga hela tiden.

- Kom hem igen. Vi måste sluta med dessa här dumheterna. Jag lovar jag skall bättra mig. Vi kan börja på nytt.

- Karin…

Han tystnar eftersom han är rädd för att rösten skall svika honom. Han får inget svar. Hon reser sig upp och börjar duka av. Hon vänder plötsligt sitt ansikte mot honom och ser honom för ett ögonblick i ögonen och öppnar munnen för att säga något. Men innan ljudet har lämnat hennes läppar ångrar hon sig och säger istället:

- Jag har ingen efterrätt, men vi kan ta en kopp kaffe.

     Han tömmer sitt glas och reser sig för att gå på toaletten. Han känner hjärtat slå i bröstet och det känns som om han inte får tillräckligt med luft. Magen tvingar honom att bli sittande en lång stund. När han sedan reser sig upp känns det lite bättre. Hjärtat slår mer normalt och han kan andas igen och han har slutat svettas. Han tvättar händerna efter att ha spolat och ser sitt nästan genomskinligt bleka ansikte i badrumsspegeln.  Han får en impuls som han följer utan att tänka. Han öppnar badrumsskåpet och ser omedelbart på nedersta hyllan till höger en rakhyvel, en flaska rakvatten och en flaska rakskum. På hyllan ovanför står det två tandborstar i tandborstglaset. Rädslan han har känt hela kvällen, rädslan för att mista henne övergår i en förvissning, men i samma stund tonar rädslan bort och en vrede växer fram. När han kommer ut i hallen hör han hur hon stökar i köket och istället för att gå dit ut, går han in i det stängda sovrummet. Där inne står en obäddad dubbelsäng och skriker så att det spränger i hans huvud. I den första garderoben som han öppnar ser han bara hennes kläder. I nästa hittar han vad han har sökt, men inte velat hitta. Här ligger definitivt en mans kläder. En hylla med kalsonger ligger och flinar. Han stänger garderobsdörren och öppnar försiktigt sovrumsdörren igen. Han hör att hon är i köket och när han kommer ut dit är han lugn och samlad.

- Sätt dig, kaffet är klart, säger hon, samtidigt som hon sätter sig själv.

Han behöver något starkt till kaffet och efter lite lirkande (hon skall upp tidigt i morgon, hon har inte bett honom komma hit för att de skall dricka tillsammans), går hon in i vardagsrummet för att som hon säger ”se vad som finns”. När hon kommer tillbaka med en halvt urdrucken hela konjak (Svart Renault), kan han inte undvika att fälla en syrlig kommentar.

- Jaså du har börjat dricka konjak, sen du flyttade.

- Jag råkar ha lite konjak hemma bara, replikerar hon snabbt.

- Jag ser att du ”råkar” ha det och det finns säkert en anledning till det också antar jag, fortsätter han grälsjukt.

- Passar det inte kan jag ställa tillbaka den.

Det är ett tomt hot för han ser med lättnad att hon öppnar köksskåpet och tar fram två glas.

- Va inte så förbannat grinig, svarar han med en nu mjukare röst, men tystnar sedan i ett försök att ljuta olja på vågorna.

Hon serverar konjaken och han ser med förvåning att hon serverar sig själv lika mycket som hon ger honom. De dricker konjaken och kaffet under tystnad. Han ser att hon är blek och sammanbiten. När hon lyfter kaffekoppen darrar hennes hand en aning. Han kan inte hålla tillbaka ett stråk av medkänsla som smyger upp inom honom. Han hinner inte närmare artikulera denna känsla innan bomben briserar. Trots att han hade väntat på det och förstått att det var oundvikligt, kommer det överraskande. Det känns som om han får ett knytnävsslag i magen. Han måste uppbåda alla sina krafter för att inte gå i däck.

- Det är slut Tommy, säger hon lågt men bestämt.

Hennes ögon söker hans. Beslutsamhetens skärpa i hennes blå ögon är det sista han ser.

     Det är hit han brukar komma när han tänker tillbaka. Vad som hände sedan är förenat med en alltför stor smärta. Han tömmer glaset. Det tar en lång stund innan han äntligen har samlat sig så pass att han orkar resa sig ur sängen. Alkoholens bedövning gör kroppen tung och det enda han nu vill, är att sova. Han måste bara orka in i badrummet först.