dixistadelmann.se

Jag har sett Ken Loachs film ”It´s a free World”. Jag får skylla mig själv, jag borde vara förvarnad, jag vet ju att Loachs filmer får många andra filmskapares alster att framstå som närmast ”dödbakta” skapelser.  Bo Widerberg (som gick bort alldeles för tidigt) och Ken Loach är för mig samma andas barn som filmskapare. Det är det ständigt undflyende ögonblicket av liv de söker att dokumentera i sina filmer. Det ögonblick som de flesta regissörer jagar förgäves hela livet, fastnade förvånansvärt ofta på filmrullen hos Widerberg och detta heliga ögonblick fortsätter Loach att dokumentera.

Många av Loachs filmer ser man bara en gång, inte för att de är dåliga, utan snarare tvärt om, de är alldeles för bra och behandlar viktiga ämnen på ett så levande och gripande sätt att betraktarens hjärta drabbas av en köldchock och till slut nästan slutar slå. Vem orkar se om ”Mitt namn är Joe” eller ”Sweet Sixteen”, inte jag i alla fall. Men minnet av dessa filmer finns för evigt kvar inom mig.

Jag var förvarnad, men ”It´s a free World” gjorde mig så fruktansvärt upprörd, ja rent ut sagt förbannad, att mitt inre nästan kokade torrt, samtidigt som och otroligt nog, hjärtat blev totalt bottenfruset. Jag måste bara, för att komma ur detta plågsamma tillstånd, skrika rakt ut:

- Dagens vampyr är en entreprenyr!

Vad är en ”entreprenyr”?

- DAGENS VAMPÖR ÄR EN ENTREPRENÖR!

Nej, det går fan inte att skriva när man är så upprörd. Ni får se den själva, om ni är intresserade. ”It´s a free World”, heter filmen. Ni ser den på egen risk!

Ken Loach, bilden från wikipedia.org

På radion sänds en salut

för vår nyfödda tronarvinge.

Hos mig dränks kanonskotten

av nybygget utanför mitt fönster.

Här slår pålkranen

rytmiskt som ett maskinhjärta

en hyllning till de som arbetar.

Folket bygger landet.

Trappor städas.

Gamlingar vänds i sina sängar.

Väggar reses.

Folket bygger landet.

Vad kungar och drottningar bygger

vet inte jag.

Allons enfants de la Patrie….

Ovanstående dikt skrev jag förra gången som den svenska kungliga familjen utökades. Nu när det har skett igen tycker jag att den kan passa på nytt.

”För mig som engagerad, passionerad och visionär politiker så tycker jag att det behövs mer visioner i svensk politik, men det måste givetvis kopplas till väldigt konkreta åtgärder.”

Annie Lööf, Centerpartiets ordförande, besvarar DN:s fråga om hon använder för mycket klyschor.

Själv trodde jag att Maud Olofsson var oöverträffbar som politisk floskelmakare, men tänk så fel jag hade. Nyliberalen Annie Lööf överträffar henne faktiskt och jag har svårt att tro att det finns någon som kan slå henne.

Nja, nu var jag nog lite för snabb i tanken. Ta nu chansen alla centerpartister att bli partiet i svensk politisk historia med en totalt oslagbar partiledare när det gäller politiskt pladder; ersätt Annie Lööf med pladdermajan Fredrick Federley. Tänk att ha så många politiska original i ett parti och det samtidigt. Snart harvar Centerpartiet på i den nyliberala myllan utanför riksdagen.

Olofsson, Lööf, Federley

 

På radion spelas Beatles, ”Here Comes The Sun”,

från deras sista album,

”Abbey Road”.

En frisk vind från sydväst får isen i hamnbassängen att gunga

likt en höstblek solgul brylé-pudding.

Skatan bygger nytt

på det som är kvar av boet från förra året.

Himlen har inget slut.

Det behövs ingen Enigma för att avkoda detta meddelande.

Snart skall vinterns smutsgrå näsduk tvättas vit igen,

hängas ut i vinden,

packas ner och glömmas bort.

Det är snart vår!

Känner man det på sig

när det är den sista?

I förra månaden var jag nere i Malmö och såg en utställning på Moderna Museet om Sovjet-Ryskt avantgarde. Men med konstnärer som Vasilij Kandinskij, Kazimir Malevitj och Aleksandr Rodtjenko kombinerat med italiensk futurism och en del Fernand Léger, så måste intrycken mogna något (det tar nog bara några år) innan jag skriver om det. Istället drar jag mig till minnes en utställning med konst av Gösta Adrian Nilsson (1884-1965) på Malmö Konstmuseum för ett par år sedan.

Drömmen om den nya människan, den nya konsten, den nya arkitekturen och det nya samhället – kort sagt: modernismen attraherar mig något oerhört.

Futurismen, kubismen, expressionismen och konstruktivismen ”uppfanns” inte i Sverige och även om GAN inte kan räknas som en nyskapare i konsthistorien så var hans tolkningar av ”ismerna”, i en egen signifikant stil, oöverträffat vackra, häftiga och dekorativa. Det är verkligen full fart både när det gäller färg och form i hans tidigare målningar. En brygd med ingredienser av George Braques kubism, Giacomo Ballas och Umberto Boccionis futurism och Vasilij Kandinskijs expressionism kombinerat med modernistiska drömmar och sexuell frustration (GAN var homosexuell under en tid då det var olagligt), en sådan brygd blir explosiv. Hade jag haft en miljon så hade jag spenderat dessa pengar på en GAN. Gösta Adrian Nilsson – min svenska favorit!

 

Det uppbrutna perspektivet, samma energi som alltid och så otroligt tilltalande och vackra färger.

 

 

Och så alla dessa vackra sjömanspojkar… GAN var ju som sagt homosexuell under en tid då det verkligen kostade, ibland livet.

 

 

August Strindberg, samhällsomstörtaren; aldrig har väl Titanen porträtterats mer kraftfullt.

 

 

 

Till sist; GAN i en mer harmonisk, stilla och avklarnad skönhet, i ett modernistiskt stadsmotiv.

 

Jag tror, eller rättare sagt, det är min fasta övertygelse, att produktionsordningen, det vill säga hur ett samhälles produktion av varor och tjänster är organiserad, till stor del bestämmer hur ett samhälle ser ut och hur det uppträder. Det moderna sättet att förklara samhällsfenomen är emellertid ett annat. Idag är det vanligt att det mesta skall analyseras genom en individpsykologisk modell. Då jag vill bli en modern människa och inte längre betraktas som en relikt har jag försökt modernisera mitt tänkande.

När Bengt Westerberg valdes till partiledare för Folkpartiet, var han ett högeralternativ, i det då till stora delar socialliberala partiet. Högervridningen av svensk politik har sedan dess tilltagit och Westerberg betraktas väl med dagens politiska läge som utgångspunkt, som närmast en socialliberal. Sedan Rottingmajoren tog över i Folkpartiet har det partiets högervridning antagit farten från en skenande karusell och många av dagens socialliberaler känner sig säkert smått illamående. Även jag har under en lång period undrat vart det partiet är på väg.

När USA folkrättsvidrigt angrep Irak argumenterade Rottingmajoren för att Sverige skulle sluta upp i kriget och sända svenska trupper för att hjälpa USA:s stridskrafter i Irak.

Folkpartiet driver vidare linjen att vårt land skall gå med i valutaunionen EMU. Ja, ni läste rätt. När i stort sett allt, som motståndarna till en gemensam europeisk valuta varnade för, har slagit in, eller är på väg att slå in, vill fortfarande Folkpartiet ha en anslutning till EMU.

När den internationella finansmarknaden nyss har kollapsat och när den politiska sektorn sedan tvingades gå in och styra upp den finansiella verksamheten för att inte konsekvenserna för världsekonomin skulle bli katastrofala, vidhåller Folkpartiet sin syn på den ekonomiska politiken. Man framhärdar i åtgärder som privatiseringar och avregleringar. Politiken skall ta sin hand från marknaden. Folkpartiet har inte lärt någonting.

Jag, med min nyantagna individpsykologiska förklaringsmodell som grund, har hittat diagnosen på Rottingmajoren och hans Folkparti. Man har helt enkelt drabbats av vad jag definierar som NSS. Nu blir nog Freud orolig i sin himmel, snart är han inte ensam längre på sin piedestal. Det är inte länge sedan jag började psykologisera samhällsfenomen och redan har jag skapat en ny diagnos. Starkt jobbat Dixi! NSS? Ja, det betyder Nationellt Självskade-Syndrom.

Hur botar man då NSS? Det här med terapi och utbildning som medel för självinsikt, det känns för mycket 70-tal. Jag går mer på Rottingmajorens egen linje; sluta med daltandet, här krävs mer rejäla tag. Jag föreslår helt enkelt att vi ger majoren och hans parti en rejäl spark där bak i höstens val. Låt dom flyga ur riksdagen!

Och vid närmare eftertanke återgår jag nog till min gamla förklaringsmodell med produktionsordningen. Det här psykologiserandet och min nyuppfunna NSS-diagnos slänger jag på soptippen. Det gav för dåliga historiska associationer.

Bild, Jan ”Rottingmajoren” Björklund, wikipedia.org

Det går att elda hatets låga med allehanda bränslen, det har historien visat, men det som får elden att brinna med en närmast vitglödgad låga är rasismen. Ingenting kan få hatet att löpa amok på samma sätt. Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazis men som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

Sverigedemokraterna må försöka maskera den historiskt belastade rasismen med begrepp som etnicitet och kultur, men detta illusionstrick måste genomskådas, historien får inte gå i repris.

Jag tror inte att SD bekämpas bäst genom att de etablerade partierna debatterar med SD. Detta lilla parti skall inte få sätta agendan för vad den politiska diskussionen skall handla om. SD bekämpas bäst genom att en välfärdspolitik genomsyrar samhället.

Historien har visat att receptet för hur en situation skapas, där fascistiska/nazistiska partier kan växa sig starka, består av ingredienser som rädsla, osäkerhet, arbetslöshet och otrygghet. Det är ingen tillfällighet att rasistiska/främlingsfientliga grupper har vuxit sig starka under de två borgerliga regeringarna under Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Det är när välfärdssamhället skakar och människors rädsla växer för att de skall tvingas stå ensamma, utan samhällets stöd, vid arbetslöshet, sjukdom eller ålderdom, som de kan attraheras av de enkla och försåtliga “sanningar” som sprids av de brunanstrukna grupperna. Idag har SD strax under tio procent i opinionsundersökningar och jag kan fortfarande minnas den fasa som drog över landet, under Bildt-regeringen, då en våg av attentat mot invandrare och flyktingar drabbade vårt land.

Den starkaste medicinen mot den “bruna sjukan” är en Keynesiansk välfärdspolitik för full sysselsättning!

Försök att göra gårdagens politiker till hjältar och förebilder för vår tid blir ofta patetiska föreställningar. Politiker från historien som har innehaft starka maktpositioner lämpar sig sällan för detta. Churchill är ett intressant exempel, som ofta äldre konservativa herrar försöker kanonisera. Mannen fick ju om jag minns rätt till och med nobelpriset i litteratur! I dessa herrars värld är historien svart eller vit och runt Churchill strålar en helgongloria. Och visst mannen gjorde en mycket stor insats i kampen mot Nazityskland, men historien ger en mycket mer komplex bild av hans gärning.

Churchill kom ur en historisk period som präglades av rasism, imperialism, kolonialism och klassförakt. Under denna tid kunde en engelsman beteckna den brittiska krigsmaktens slakt på i det närmaste försvarslösa krigare i någon afrikansk koloni som ”god sport”. I vår tid vore en politiker som Churchill en närmast grotesk företeelse medan han under sitt liv var en produkt av tidsandan.

På 1920-talet, då britterna fällde gasbomber mot irakiska byar i ett av sina kolonialkrig, skrev Churchill under på användandet av giftgas mot vad han kallade ociviliserade stammar: ”I am strongly in favour of using poisonous gas against uncivilised tribes”.

I det första världskriget satt Churchill periodvis i ledningen och måste därmed även han belastas för det enorma slöseri med människoliv som styresmännen i stormakterna gjorde sig skyldiga till när de lät Europas ungdom slaktas i meningslösa och inkompetent ledda gigantiska offensiver. Ett exempel är slaget vid Somme; denna sommarmorgon klättrade 100 000 man ur sina skyttegravar. I sina tunga ränslar började de att gå mot fiendens linjer. Order hade givits om att ingen fick ta skydd innan fiendens skyttegravar hade nåtts. De tvingades alltså att gå upprätt i flera hundra meter rakt mot de väl förberedda tyska linjerna med spelande kulsprutor i skyddade ställningar. Till kvällen när general Haig satte sig till bords för middag var 60 000 döda eller sårade. Nästa morgon skulle hans ridstig som vanligt vara sandad, tänk om generalens häst störtade och han slog sig!

Även i det andra världskriget fanns det i Churchills roll massiva gråtoner. Som Storbritanniens krigsledare bar han det högsta ansvaret för engelsmännens terrorbombningar av tyska civila. I bästa fall kan dessa bombningar för krigets utgång beskrivas som meningslösa och i värsta fall som kontraproduktiva. De hundratusentals civila i tyska städer som dödades sporrade snarare motståndet än knäckte det, enligt många historiker.

”Det förefaller mig som om den stund har infunnit sig då bombningen av tyska städer för att bara spä på terrorn, även om det sker under andra förevändningar; bör omprövas”. Detta ur en promemoria skriven av Churchill 19450328, där Churchill utan språkliga omskrivningar erkänner att det har handlat om terrorbombningar.

Minnen kommer och minnen går.

Men vissa minnen består.

Harry – The Cat

Dannebrogen – Det röda huset med vita knutar.

Eken, blodlönnen, tulpanen, hästkastanjen, rönnen – Träden i trädgården.

Att säga att Harry var husets herre vore att grovt underskatta honom. Hans domäner var vida större än så. Alla husen i omgivningarna var kattkrogar och katthotell för honom. Till oss kom han ofta på eftermiddagarna för att äta rostbiff och räkor och sedan sova en stund, innan nattens äventyr väntade.

Tänk om han hade vetat att jag ibland kallade honom för Harpan, bakom hans rygg. Tänk om han hade vetat – jag ryser.

Från min utsiktspunkt i tillvaron införde humorkillarna i Killinggänget en ny sorts humor. En humor där man skojade med lågutbildade landsortsbor, ensamma människor, homosexuella etc. Kort sagt, humor som ibland var på de svagares bekostnad. I samma anda jobbar humorkvinnorna Mia och Klara. En mer extrem variant på samma tema är Little Britain.

Jag anser att man kan skämta om det mesta om man gör det på ett bra sätt och jag skrattar ibland gott åt vad ovanstående humorkreatörer åstadkommer, men det får inte bli för stora portioner om jag skall orka med. Då och då fastnar också skrattet i halsen. Killinggängets Torsk på Tallinn har jag svårt att se. För mig är det betydligt mycket mer tragedi än komedi, i resan till Estlands huvudstad.

Men vad jag definitivt inte kan acceptera är skämt med rasistiska undertoner. Dessa skämt, som är alltför frekventa på internet. I ett annat forum på nätet, där jag medverkade då och då, blossade med jämna mellanrum en het debatt upp om tillåtna och otillåtna skämt. Försök till skämt som byggde på stereotyper om folkslag var mer regel än undantag. En grupp, av företrädelsevis äldre människor, som i andra debatter i forumet drev vad jag skulle kalla en främlingsfientlig linje, tycktes älska att dra historier om olika folkslag, där ”den andre” alltid beskrevs i förklenande ordalag.

”Vi skämtar hej vilt med varandra. Holländare/belgare, svenskar/norrmän, tyskarna är si och danskarna är så, amerikanarna får man säga vad man vill om för att inte tala om den "late" spanjoren, svenskarna är lovligt villebråd för vem som helst. Men den lede själv må ta oss om vi skämtar om folk från icke nämnbara länder. Har de immunitet och i så fall varför?
En gång i tiden älskade jag min lilla "mörka docka" idag är den tidens ord ett skällsord, det är verkligen diskriminering, hon var så söt.”

Ovanstående har skrivits under signatur av en av de medverkande i forumet och det tycks vara ett stort problem för henne att vissa ”skämt” om folkslag eller nationaliteter är problematiska. Hon återkom ständigt till denna fråga.

Om jag ser på humor ur min synvinkel, är det nog så att det är roligt när det är två jämställda parter som är inblandade, eller när den svagare parten är rolig på den starkares bekostnad. När den starkare driver med den svagare är det aldrig/sällan roligt.

Skämt om etnicitet, folkslag, nationaliteter innebär att man beträder minerad mark, av bland annat historiska, sociala, kulturella, ekonomiska skäl. Att svenskar och norrmän driver med varandra betraktar väl få som ett egentligt problem, men låt oss titta på ett extremt exempel som jag anser är belysande.

Jag läste en historia som behandlade humorn som skapades av fångarna i nazistiska koncentrationsläger, vilken jag refererar ur minnet: En tysk lägerkommendant hade tidigare varit officer i waffen-SS och i strid hade han förlorat sitt ena öga. De tyska läkarna hade lagt ner ett enormt arbete för att skapa ett nytt konstgjort öga som såg så naturligt ut som möjligt. Och de hade lyckats mycket bra. Kommendanten hade prövat det konstgjorda ögats utseende på sina underlydande vakter. Ingen vakt hade med säkerhet kunnat peka ut vilket öga som var det konstgjorda. Nu ville lägerkommendanten utsätta en judisk fånge för ett grymt experiment. Han gick fram till den första som råkade komma i hans väg. Kommendanten noterade hans fångnummer noga och frågade sedan: Ett av mina ögon är konstgjort, titta mycket noga, för i morgon kommer jag tillbaka hit och då skall du vara här och kunna peka ut det konstgjorda. Pekar du ut fel öga kommer jag att skjuta dig på fläcken. Dagen efter pekade den judiske fången mycket säkert ut det konstgjorda ögat. Kommendanten som tappade hakan frågade: Hur kunde du vara så säker? Fången svarade kort: Det såg så mänskligt ut!

En ganska rolig historia med allvarlig bakgrund, som innehåller ett extremt ”underifrånperspektiv”. En nazistiskt präglad historia däremot, där tysken driver med juden, kan ju i historiens ljus aldrig berättas av en anständig människa. Detta är väl ett svar på varför det finns ”humor” som är extremt problematisk.

- Dixi, du måste vara konstnär.

-?

- Ja, att skriva om humor på ett så tråkigt sätt, det är konst!

Torsdagskvällen i SVT är min ”galna” TV-kväll. Efter en sådan sittning är ögonen nästan fyrkantiga. Kvällen börjar klockan sju, då jag ser Kulturnytt i nyhetstimmen i SVT1, där jag även ser Västnytt och Rapport. Klockan åtta går jag på Antikrundan, sedan hoppar jag över till Kunskapskanalen, där jag spanar på Antikmagasinet. I denna kanal fortsätter jag sedan med den franska arkitekturserien, Banbrytande arkitektur. Nu är klockan tio och Debatt väntar i SVT1. Och när Debatt slutar vidtar en kvalitetslångfilm från till exempel Frankrike i SVT2. Den extrema TV-kvällen, som nu har övergått i natt, gör sedan att jag sover gott med en tacksamhetens tanke till Public Service i sinnet.

Som jämförelse kan vi se på vad kommers-TV bjuder på.

Saxat ut TV4:as tablå, söndagen den 5:e september 2010, från kl 12.30 till 20.00:

Fångarna på fortet

Pinsamma husdjur

Tjocka husdjur, tjocka ägare

Trav

Sverigelotteriet

Världens fetaste familjer och jag

Nyheter

Vädret

Livräddarna på Bondi Beach

Betänk vidare att TV4 räknas som den kommersiella TV-kanal som ligger närmast Public Service. Jag mår illa. Det känns som om jag kvävs när de predikar dumhetens evangelium. Det är som en flodvåg som dränker allt i sin väg.

Vi behöver inte ännu mer av kommersialisering inom den kulturella sfären. Jag saknar folkbildningstanken. Fria, starka, rakryggade människor som stolt tittar varandra i ögonen och säger: tillsammans skall vi arbeta för att höja oss ännu mer till kunniga, kloka och bildade individer. En vacker tanke, en dröm om ett annat samhälle!

Det är kul med kommersiell television!

”Det är inte bara facklitteratur man kan lära sig av; man kan lära sig massor av skönlitteraturen också.”

Fabbe, 10 år – brottare och tänkare

Sådana insiktsfulla ord om litteraturen värmer ett farbrorshjärta till kokpunkten. Så ung och så klok! Det finns fortfarande hopp när det gäller den unga generationens bildning, trots allt lekande på nätet och Rottingmajoren och hans marknadsgalenskap.