Strålande tider
Jag sitter i mitt arbetsrum och väntar på att bli uppringd från vårdcentralen. Jag behöver förnya ett recept. Jag har ungefär en kvart att fördriva. Känner mig lite rastlös, ingen idé att göra något nyttigt. Istället förirrar jag mig ut på nätet och råkar hamna hos Hemnet. Hittar, lite nyfiken, en av de dyraste lägenheterna i Göteborg just då. Den ligger vid Linnégatan. Slötittar, tills jag råkar få se en bild på fastighetens hiss. Jag läser med stigande förundran:
Bild, alvhem.com
Ni står framför en antikvitet. Denna hiss är från år 1900, då huset byggdes. Hissen renoverades år 2008 med nytt maskineri och inredning. Monogrammet som är ingraverat på glas med fasade kanter är original och kan utläsas Ernst Kruger. Han var arkitekt och första ägare till fastigheten fram till 1920, då Fastighetsföreningen Linnea bildades som andelsförening. Hjälp oss att skydda denna skönhet!
Det är därför inte tillåtet med transport vid in- och utflyttning eller transport av andra tunga varor, som vitvaror, byggmaterial och motsvarande. Skaffa bärare, som använder trapporna. Tack för att ni hjälper till att bevara denna bit historia. Det finns högst tio liknande hissar kvar i Göteborg. Bostadsrättsföreningen Linnea.”
Är vi tillbaka i år 1900 igen, när huset byggdes? När maskiner var mer värda att vårda än människor? Arbetare, bärare finns det gott om, slit på dem istället för den fina hissen, tänker jag tjurigt. Ett riktigt stort, tungt och gediget vinkylskåp till det nyrenoverade köket, uppburet på ryggen via trapporna, det är fint det se; mjukar upp styvnackade bärarryggar. Så skall den tas: arbetarklassen. Spara hissen och låt dem släpa på, allt för en billig penning.
Strålande tider, härliga tider, som i Thor Modéens (1898 – 1950) monolog. Pigan i pigkammaren och kulierna släpandes i trappan. Strålande tider, härliga tider, klassamhället är tillbaka 2021. Borgarna har lyckats.
Varför ringer dom inte från vårdcentralen? Jag behöver verkligen något mot min magsurhet, känner jag nu.
Den lille språkpolisen har vaknat
Jag bryr mig inte nämnvärt om hur ”vanligt” folk behandlar det svenska språket, varken i skrift eller i tal, så länge det med lite god vilja går att förstå, men när människor som har språket som främsta verktyg, exempelvis journalister, politiker, kulturmänniskor, visar dålig språkbehandling då vaknar den lille språkpolisen inom mig. Så gammal har jag tydligen börjat bli. Detta att professionellt folk har allt svårare att uttrycka sig på ett bra och korrekt sätt har jag noterat blir allt vanligare. Min teori är att det beror på litteraturens alltmer undanskuffade plats i samhället. Dessa grupper läser allt mindre god litteratur. Det är i alla fall min teori.
Här kommer ett par exempel hämtade från en ledarsida i en väl etablerad morgontidning. Jag har varken intresse av att hänga ut tidningen eller ledarskribenten så därför anger jag ingen källa. Läs och förskräcks!
Exempel 1:
”Att så nära liggande länder som de nordiska kan ha så olika förhållanden i flera avseenden, som näringar och politik, är att tänka på när större länder diskuteras som kan uppfattas som olika i delområden av dem.”
Exempel 2:
”De kriminella är som en sekt i tankesystem och moralisk syn. Eller snarare bristande moraliska syn eller omoraliska syn.”
Som att tvingas lyssna på ”skönsång” som framförs av någon, måhända hur skicklig som helst i det musikaliska, men som av någon helt obegriplig anledning har hela munnen full av gårdagens klistriga havregrynsgröt, säger jag.
Tekniska problem
Min blogg har legat nere några dagar på grund av tekniska problem. Nu är den i gång igen.
På´t igen!
