dixistadelmann.se

Borgerliga Venstres ordförande och Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen, Luxus- Løkke, Danmarks svar på Champagne Charlie, personifierar brun och blå höger i en oskön förening. Vart är vi på väg?

Bild, theguardian.com

 

 

Tung, i brons, vilande på sitt svärd, sitter han och sover, Holger Danske. Enligt legenden skall han vakna en dag när Danmark är i stor fara och han skall då rädda nationen.

 

 

 

 

 

- Holger, vakna! Luxus- Løkke har blivit galen.

- Holger?

- Holger vakna!

 

Nato vårt som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn.

Ske Natokommandots

vilja, i himlen

så ock på jorden.

Vår dagliga Natopropaganda,

giv oss i dag

och förlåt oss vår gamla

fredsretorik

såsom vi också förlåta

dem

vi exporterar vapen till.

Och inled oss icke i

alliansfrihet

utan fräls oss från

självständighet.

Ty riket är Natos och

makten

och härligheten i evighet.

Amen

Göran Greider

”Att begära socialism av socialdemokratin, det vore som att försöka plocka bananer på en björnbärsbuske”.

Carl von Ossietzky, Weltbuhne, 21 maj 1929

Efter Olof Palmes (1927-1986) död har partiet varit ute på en ideologisk ökenvandring högerut med partiledare som gråsossen Ingvar Carlsson, kälkborgaren Göran Persson, högerbönan Mona Sahlin och offerlammet Håkan Juholt. Idag har vi Stefan Löven, en drängsjäl i en arbetarkropp.

Den italienske filmregissören Ettore Scola (1931-2016) skrev ofta filmhistoria med sina filmer. Det han hade förstått var att liv är politik och att politik är liv. Detta visade han i sina filmer genom att alltid sätta livet i centrum. Nu har han gått bort. (Det är nackdelen med att bli äldre att de som gör att livet är värt att leva blir färre och färre, men det är väl livets gång). ”Vi som älskade varann så mycket”, ”Fula skitiga och elaka” och ”En alldeles särskild dag” är tre av Scolas filmer som gick rakt in i filmhistorien. Men glöm inte ”Natten i Varennes”, där Marcello Mastroianni gör en oförglömlig åldrad Casanova (och så är ju Hanna Schygulla med också!).

Jag tittade på SVT:s morgon-TV för att se kulturpanelen och visst talade man film, men inte ett ord om Ettore Scola, istället var det den svenska filmgalan som stod på agendan. Skandal!

Bild, Ettore Scola, famedisud.it

Va, aldrig hört talas om Ettore Scola? Ta och somna om framför Netflax!

- Helvete är nä fotboll nu igen! qverulera morfar å dunsa ner på bäddsoffans röda galondyna. Han ställde ett fat me en trave wienerbröd å en flaska Black Velvet på Perstorpsbordets hala vaxduk.

- De ä då ett jävla kiv… vilka är nä som spela?

- Barschelåna mot Peässvé Aindhåfen. Spaggisarna ä blålila. Final i cupcuparcupen.

- Fy faan va många lakristomtar, vämjdes morfar å fäkta hotfullt mot holländarna. Era satans dårar! Ni kan ju int skilja fram från bak på en röksug! flamma han när ett uppspel stäcktes.

De enda han hade på sä va en smultronfärgad T-shirt me texten ”Korova Milk Bar”.

- Vars kom degosarna från?

- Ja tro dom ä turkar…

Han doppa ett wienerbröd i whisky.

- Den där bamsia, bonnia blånn-oll`n, den där jävla Frankenstein, varför spela han där?

- Mena du Koman?

- Ja den där!

- Ja vet int… dom ha väl köpt han…

- Hora!

Nikanor Teratologen ur romanen ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”.

Gammgubbarna i Övre Kågedalen skall man sky som pesten. Inte ens när de ser på fotboll bör man vara i närheten av dem. Och då är de ändå som bäst och mänskligast, så nära vanliga människor de någonsin kan komma. Jävla dårar!

Nu faller temperaturen,

den är nere på minus två.

Känner på ytterdörren om

den läcker in kyla.

Huset är en dykarklocka.

En undervattenfarkost

som sjunker genom kölden.

Vi går omkring härinne,

i en allt djupare tystnad,

i en allt större spänning,

snart helt utan kontakt

med yttervärldens röster.

Ska förråden räcka? Värmen?

Genom fönstren blänker

svaga rörelser i mörkret:

Vi sjunker mot vintern.

Göran Greider

När jag står och tittar ut genom mitt fönster tror jag mig plötsligt vara förflyttad till Murmansk, en rysk hamnstad vid norra ishavet. Ingenting motsäger denna tanke. Utanför fönstret åker folk skidor på kajen och i hamnbassängen sitter tre män och isfiskar. Vad har vi gjort för att förtjäna denna vinter? Det är bara de underbara sydvästliga antlantvindarna, som hittills i vinter har lyst med sin frånvaro, som kan föra mig tillbaka till Göteborg igen. Kom igen, blås på, vi vill ha vår! (Från en ännu kallare vinter än årets, i alla fall i Göteborg).

Det var nog inte många som hade tippat dansken Allan Kuhn som Malmö FF:s nya tränare. Även för mig blev det en stor överraskning, men till skillnad mot många andra är jag inte orolig för Kuhns meriter. Fotbollsexperter ställer sig frågande inför Malmös val, men jag vet ju att Kuhn har den tyngsta meriten som finns. Allan Kuhn har spelat i Örgryte IS! Det räcker hur långt som helst. Visserligen gjorde han inte något större intryck på mig på planen, men som person tycks han ha påverkat laget positivt. Hans självförtroende verkade vara större än hans förmåga som spelare på den gröna mattan. Det kanske är en bra början för en framgångsrik tränarkarriär med gott självförtroende.

Se hur stolt han är Allan i den finaste tröjan vi har i svensk fotboll!

Jag minns inte när jag skrattade sist, har liksom inte funnits någon anledning på sistone. Jag ligger och läser Cormac McCarthys roman ”Guds Barn” och inte väntar jag mig någon humor från den författaren - våld, sorg och smärta är snarare hans domäner - så därför är jag helt oförberedd, ja närmast försvarslös när jag läser ett avsnitt som får mig att bryta samman i ett skrattanfall som får tårarna att spruta. Läs!

”Det påminner mig om det där tivolit dom hade uppe i Newport en gång. Det var en karl där uppe som hade en apa, en gorilla eller vad det var, som var så här hög ungefär. Den var nästan lika lång som Jimmy där borta. Dom hade en sorts boxningsring och så fick man ta på sig boxhandskar och kliva upp i ringen och om man lyckades hålla sig kvar där med apan i tre minuter så fick man femtio dollar.

I alla fall så var jag i sällskap med några grabbar, och dom var på mig och tjatade och tjatade. Jag hade en liten tös vid armen som tittade upp på mig som en klubbad kalv eller nåt. Och så grabbarna som hetsade på. Vi hade nog druckit lite whisky också, jag minns inte. Hursomhelst så tog jag mig en titt på apan och så tänkte jag: Varför inte. Han är mindre än mig. Dom hade honom i en kätting där uppe. Jag minns att han satt på en pall och tuggade på ett rödkålshuvud. Och så sa jag: Ja för fan. Och så räckte jag upp handen och sa till karln att jag skulle pröva på det.

Jaha, och så tog dom in oss bakom ringen och satte på mig handskarna och alltihop, och karln som ägde apan, han sa: Men slå inte till honom för hårt för i så fall blir han förbannad och då kan du hälsa hem. Jag tänkte för mig själv: Äh han försöker bara bespara apan ett kok stryk, det är vad han försöker göra. Försöker skydda sin investering.

Hursomhelst så gick jag fram och klev upp i ringen. Jag kände mig ganska dum med alla mina kompisar som stod där och tjoade och gick an men så tittade jag ner på tösen jag hade med mig och blinkade åt henne och vid det laget tog dom ut apan. Han hade munkorg på sig. Han liksom synade mig. Och sen så ropade dom ut våra namn och alltihop, jag har glömt vad apan hette, och sen så slog den där karln på en stor gonggong och då stegade jag fram och cirklade runt apan. Visade honom lite fotarbete. Han såg inte ut som om han tänkte göra något särskilt så jag körde fram näven och gav honom en sittopp. Han bara tittade på mig liksom. Jaha, och så backade jag och tog sats och drämde till honom igen. Boxade till honom mitt på sidan av huvet. När jag hade gjort det ryckte huvet hans bakåt och han blev liksom konstig på ögona och jag sa: Jaha ja, det här går ju som smort. Nu hade jag dom femtio dollarna som i en liten ask. Jag duckade och trampade runt och skulle just drämma till honom igen men den här gången hoppade han rakt upp på huvet på mig och stack in foten i munnen och slet närapå av mig käken. Jag kunde inte ens ropa på hjälp. Jag trodde aldrig dom skulle få undan apjäveln.”

Cormac McCarthy ur romanen ”Guds Barn”

Hade jag inte vetat att det var McCarthy som hade skrivit ovanstånde hade jag aldrig kunnat tro att det var han. Jag hade snarare gissat på Fritiof Nilsson Piraten i ”Bombi Bitt och jag”.

Hur ”Guds Barn” är som roman? Som allt annat jag har läst av McCarthy (”Blodets meridian” och ”Vägen”): Högsta klass! Men vänta er ingen mer humor i ”Guds Barn”; det är en fruktanvärd historia.

Hellre än att leva i mörkret föredrar jag att glänta på dörren till sol och sommar. Ur minnesbanken hämtar jag en glasresa från 2011.

Resan är som bäst när man väl har kommit hem. Då återstår att bearbeta, strukturera och kategorisera upplevelserna så att de blir en del av en själv. Jag är just nu inne i en sådan process efter den årliga resan i glasriket.

Höjdpunkten var nog besöket på det nya glasmuseet i Boda. Det var en härlig odyssé genom den svenska glashistorien som man bjöds på. Mycket av glasobjekten har man ju i och för sig sett tidigare, men när de sammanställs så här, ser man det mesta i nytt ljus. Ändå var kanske historierna kring det gamla glasbruket i Boda det som berörde mest. Vad sägs om den gamle glasblåsaren Albin, som i mitten av 1940-talet fick Patriotiska Sällskapets guldmedalj (fint ska det va), för lång och trogen tjänst. Albin var inte den ”lättimponerade” typen, så när han blev tillfrågad efter några dagar i Boda, varför han inte bar sin fina guldmedalj, svarade han: ”Ja hängde den på suggan. Ja töckte att hon också behövde lite oppmuntran.”

Annars hade Albin en speciell böjelse för pottor. Dessa tillverkade han i alla olika modeller så fort han fick chansen. Vad var glasblåsarjobbet på Boda glasbruk annat än en födkrok; det var på nätterna, när de andra sedan länge hade gått hem för dagen, Albin, ugnen och glasmassan i konstnärlig symbios producerade underbara, obeskrivligt härliga pottor. När den unge dynamiske Erik Höglund dök upp som formgivare i Boda sägs det att han bildade lag med Albin i ”pottseanserna” på nätterna.

Albin har på order av den i glasriket legendariske brukschefen Erik Rosén förärats en skulptur ritad av Bertil Vallien. Den står sedan 1970-talet i parken i Boda.

En annan av de mer färgstarka karaktärerna runt det småländska glaset var Bengt Heintze i Kosta. Jag tog med stor glädje del av Hans-Olof Lundmarks bok, ”Mäster Bengt Glaslegenden” (givetvis inköpt i glasriket). Boken handlar om Bengt Heintze, mästaren i glas på glasbruket i Kosta. När Vilhelm Moberg fyllde 70 år fick han en glasfallos utförd av Heintze i gåva. Följande är en del av Mobergs tackbrev till ”glasblåsarmästare Bengt Heintze”: ”Mitt varmaste tack för Värendsk Glas-Phallos – den present som beredde mig mest glädje vid mitt besök i Växjö nyligen! Den är ju en bild av mina hedniska förfäders Gud, kring vilken de dansade i glädjeberusning och sensuell yra! Denna gåva kommer hädanefter alltid att pryda mitt skrivbord.”

Annars är väl min favoritanekdot ur boken denna: Den gamle kungen var på besök i Kosta 1954.

- Du är inte svensk, sade kungen.

- Jodå, svarade Heintze lite förnärmad. Mer än kungen. Vår släkt kom till Sverige före er!

- Jag menade inte så, sade kungen lite skamset. Du har inget svenskt namn.

Som sagt, han kunde vara rätt bitsk den gode Heintze!

Nedan en vas av Erik Höglund (1932-1998) ur min egen samling. Blå glasmassa med sigill, signerad H761/225. Tillverkad på Boda under 50 till 60-talet. H = Höglund, 761 = modellnummer, 225 = ungefärlig höjd i mm.

”En viktig fråga inför framtiden är därför: Hur ska vi kunna förhindra att den lilla grupp, som idag uttalar ett klart invandrarhat, drar till sig fler? Rasismens grogrund kan ofta sökas i människors ekonomiska och sociala villkor. Vi bekämpar därför rasismen också genom att slåss för full sysselsättning, ekonomisk expansion och social rättvisa. I ett samhälle, där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på sin och sina barns framtid, har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste.”

Olof Palme på en konferens för Fred och frihet på Folkets Hus i Stockholm 1984.

Jag läser ovanstående i Göran Greiders lysande bok, ”Ingen kommer undan Olof Palme” och GG har som vanligt rätt: Nej, Palme var ingen socialliberal politiker, nedstigen från överklassen för att leda arbetarrörelsen. Han var en demokratisk socialist som interagerade med en mäktig arbetarrörelse och där målet var en radikal samhällsomvandling. Jag är oerhört glad för att jag är så pass gammal att jag har personliga erfarenheter från denna tid. Det gör att jag, trots vad som nu händer, kan känna en viss förtröstan.

Om jag hade kunnat skriva, hade jag skrivit exakt som Göran Greider. Den mannen har aldrig någonsin placerat ett enda ord fel. Ja, kanske ett kommatecken då, alla är ju dödliga. Politik, litteratur, musik, naturvetenskap, trädgård, säg något som inte den mannen kan inrymma i sitt encyklopediska vetande. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och leka vidare med min blogg. Varför skall jag anstränga mig, när Göran gör det så mycket bättre? Hans ord blir mina ord! ”Sången han sjöng, var min egen”.

- Devot dyrkan, passar dig inte, Dixi. Något fel har väl han, Greider?

- Det skulle väl vara filmsmaken hans då. Där är jag inte imponerad.

- Skönt, tycker du har varit lite blek om nosen ett tag, men nu känner man igen dig igen, Dixi; alltid nåt att gnälla på.