Doktorn

 

Resultat MotoGP 2016, Spanien, Jerez:

 

1. Valentino Rossi, Yamaha

2. Jorge Lorenzo, Yamaha

3. Marc Marquez, Honda

 

 

 

Jag har inte riktigt kunnat släppa söndagens MotoGP ännu. När ”Den Gamle”, Valentino Rossi, tappade fjolårets VM-titel i sista tävlingen trodde jag att det var hans sista chans att bli världsmästare som försvann. Visst kunde han även i fortsättningen vinna enstaka lopp, särskilt då under svåra förhållanden, som till exempel i regn, men i normala förhållanden trodde jag att ungtupparna Lorenzo och Marquez skulle bli för svåra. Men tänk så fel jag har haft. På banan i Jerez, under torra förhållanden, körde Rossi helt enkelt ifrån sina kombattanter, rakt upp och ner. Det var som att se tio år tillbaka i tiden. ”Doktorn” var inte trettiosju år längre, han var tjugosju igen. Rossi var lika överlägsen som förr. Banne mig, visst har han chans på årets titel! Rossi måste ha hittat ungdomens eviga källa. Tänk, om man fick ta ett glas ur den.

 

Nästa år skall Jorge Lorenzo köra Ducati. Först blev jag överlycklig när jag hörde detta, men sedan kom eftertankens kranka blekhet (William Shakespeare har ju jubileumsår). Lorenzo, rankar jag som den snabbaste i perfekta förhållanden. Men får han sådana förhållanden på en Ducati, tillräckligt ofta? Det krävs snarare piloter som Casey Stoner och Marc Marques som kan sadla och rida Fan själv om det så krävs. Jag undrar om inte Lorenzo är lite för vek för att tygla Ducati-besten.

 

Förresten, jag hoppar över det glaset. Tiden vi lever i är så förbannat förvriden att jag är glad att jag inte är ung längre. Jag har sett bättre tider och framtiden verkar vara som att stirra in i ett svart hål. Men Valentino Rossi skänker i alla fall en viss glädje till de dagar som återstår. Tack, Doktorn!

 

 

 

Bild, Valentino Rossi, wikipedia.org

 

 

 
 

Store Prinsen

 

Egentligen borde jag väl inte skriva om Prince (Prince Rogers Nelson, 1958-2016); han var aldrig min favorit, eller egentligen, han blev aldrig min favorit, trots att jag i början av åttiotalet läste en recension i Aftonbladet av hans album Purple Rain, där artisten Prince beskrevs som 1980-talets Chuck Berry. Åttiotalets Chucken, den utsagan satt som en spik i pannan på mig och jag försökte verkligen lyssna in mig på Prince. Jag försökte tillägna mig honom, men det gick aldrig. Såret i pannan läkte fort.

 

Efter Prince överraskande och alltför tidiga död har jag återigen börjat tänka på honom som artist och jag har fått rikliga tillfällen att lyssna på hans gamla låtar och det finns en del som glänser som guld. Mina tre favoriter får bli: Purple Rain, Kiss och Cream.

 

En jämförelse med den andra samtida superstjärnan, som också fick en alltför tidig död, Michael Jackson (1958-2009), utfaller till Prince fördel. Prince: mer rock´n´roll än Jackson. Men överlägset mest rock´n´roll : Chuck Berry!

 


Lille Prinsen

 

- Jag heter Alexander, Erik, Hubertus, Bertil, Bernadotte och jag är Hertig av Södermanland. Men du kan kalla mig Korven.

 

- ”Korven”? Är inte det lite vanvördigt?

 

- Kalla mig Prinskorven då, om det känns bättre.

 

- ”Prinskorven”: en korv med börd med mycket Slotts-senap. Gott! Det ligger i generna. Sibylla, Sibylla, Sibylla…

 


Så länge man lär sig

 

Jag har tidigare visat bilder från Rosengade i det smukke Köbenhavn och en bild visade ett träd som jag inte kunde artbestämma då, men man lär sig så länge man lever. I alla fall om man lämnar de förbannade kommerskanalerna på TV och istället ser på Public Service. Jag såg häromkvällen på ett engelskt program om franska trädgårdar på Kunskapskanalen och plötsligt var det en Platan i bild. Vips hade jag lärt mig något nytt! Tack, SVT. Folkbildning, det vackraste ordet som finns. Denna kunskap måste jag förmedla i min blogg.

 

 

 

Trädet på bilden nedan, från Rosengade i Köpenhamn, är en Platan.

 

 

 
 
 
 

Platan, Platan, Platan… Var det så? Så var det!

 

Ett bankrån

 

Fråga: Vad är ett bankrån?

 

Svar: Ett bankrån är en uppgörelse i den undre världen.

 


En legendarisk revolutionär

 

Jag har just läst ut den franske historikern Pierre Broués stora biografi, nästan tusen sidor, över Leo Trotskij (1879-1940), så nu jag är rejält Tröttskij. (Ujj, ujj, ujj, vilket dåligt skämt. Nu får det vara ransonering på sådana ett tag).

 

Det går inte att tala eller skriva om Trotskij utan att Stalin dyker upp. Stalin besegrade Lenin, Trotskij, partiet, ja till och med revolutionen, när den siste bolsjeviken sköts i en av hans källare. Stalin var en tragedi för drömmen om ett rimligare samhälle, där vi äger och arbetar gemensamt.

 

Jag slås av hur Trotskij, som ändå skapade och ledde Röda Armén, som under inbördeskriget åkte omkring i det väldiga Ryssland på sitt tåg och eldade massorna, arbetare och bönder, att ta upp kampen och försvara revolutionen, både mot den gamla ryska eliten och i stort sett alla de västliga stormakterna som kastade sig över landet, bemötte Stalin så naivt i den politiska kampen. Trotskij, som en intellektuell ut i fingerspetsarna, trodde på det skrivna ordet. Han skrev och skrev, politisk teori, medan Stalin byggde allianser med andra inflytelserika revolutionärer. Stalin utnyttjade till och med den döde Lenin mot Trotskij. Lenin som hade varnat för Stalins maktambitioner. Stalin hävdade att Trotskij svek arvet från Lenin. Allianser eller inte, till slut var det ändå det råa våldet och maktambitionerna som var kärnan i Stalin. Han svek alla allianser och med tiden fanns det i stort sett inga av de ursprungliga revolutionärerna kvar. De hade alla avrättats på order av Stalin. Trotskij, själv i landsflykt i Mexiko, slutade med en ishacka i huvudet, mördad av en av Stalins agenter.

 

Läser man andra europeiska politiska skrifter från tiden är det frapperande att se hur ofta arbetarrörelsens högerflygel och borgerligheten stödde Stalin mot Trotskij. Stalin stod för ordning och reda och i alla fall något slags arv från det gamla samhället, medan Trotskij var den farliga revolutionären som ville sprida den proletära revolutionen runt världen i en total samhällsomvandling.

 

Vad jag tycker om Broués biografi? Den är gedigen och relativt enkelt skriven. Jag har läst ganska mycket politisk teori kring Ryska revolutionen och den kan vara ganska rejält snårig och abstrakt. Men man måste vara historisk kunnig för det är förvånansvärt lite om det historiska skeendet, Broué koncentrerar sig mycket kring det politiska spelet.

 

 

 

Bild, bokus.com

 

 

När livet vänder sig inåt

 

På natten hörde han ett lågt vinande.

Knappt hörbart.

Tunn tråd.

 

Kokongen spanns runt huset.

 

Hörde trots detta ljud.

Stöveltramp.

 

Murade igen fönster.

Dörrar.

 

Hörde ljud.

Radion.

Såg bilder.

TV.

Jihadskäggen och imperialistknektarna

sliter varandra i stycken.

Galna hundar.

 

Bröt strömmen.

 

Vandrade osaligt.

Rummen.

Lade sig på sängen.

Slöt ögonen.

 

Ur denna kokong

föds

ingen vacker dagfjäril på ljumma

sommarvindar.

 

Nattfjäril.

Kalla vindar.

Dödskallefjäril.

 

 

 

 

 

 


Sådan är han

 

Jag är nästan alltid hemma. Jag är alltid på resa. Jag är en läsenär.

 

 

 

  

Någon har säkert redan sagt, eller skrivit detta, men det är så bra att jag stjäl det rakt upp och ner till min citatsamling. Nästan alltid hemma, alltid på resa, en läsenär, sådan är han: Dixi Stadelmann.

 


RSS 2.0