Sjörövarjennys sång

 

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas

 och jag bäddar och skurar salar,

 och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll

 och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,

 och ni vet inte, med vem ni talar.

 Ni vet inte, med vem ni talar.

 

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen

 och man frågar, vad för skri som höjs.

 Och då ser man hur jag småler där jag diskar,

 och man säger: Varför småler hon så nöjt?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 vid kajen förtöjs.

 

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,

 och en penny kanske åt mig slängs,

 och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,

 men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,

 och ni vet ännu inte vem jag var.

 Ni vet ännu inte vem jag var.

 

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen

 och man frågar: varför dånar det så hemskt?

 Och då ser man hur jag står bakom fönstret,

 och man frågar: varför ler hon så där lömskt?

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 börjar skjuta på stan.

 

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,

 för då störtar alla murar kull.

 Och hela stan ska jämnas med marken flat,

 blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,

 och man tänker: Det har skett för någons skull?

 Och man tänker: Det har skett för någons skull.

 

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,

 och man ropar: Varför skonas just det här?

 Och då ser man hur jag går därut på morron,

 och man säger: Är det möjligt? – den där?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 gör sig klart till affär.

 

Och det kommer många hundra mot middag i land

 och gömmer sig i skuggan att släpa

 allt levande som finns på var eviga stig

 och lägga i fjättrar och föra inför mig

 och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?

 Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

 

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,

 när man frågar, vilka som ska dö.

 Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.

 Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 ska försvinna med mig…

 

 

Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur “Tolvskillingsoperan”, 1928)

 Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

 

 

 

 

 
 
 
 
 

- Dixi, har du nu lyssnat på Nationalteatern igen?

- Ibland måste man väl få höra Stena Olssons compagnie?

- NEJ! Lämna nu 1970-talet ifred.

- ALDRIG!

 

 


De hängdas ballade

 

O bröder, ni som överlever oss,

 döm inte våra gärningar för hårt.

 Gud har väl misskund just med er förstås

-så visa misskund med oss och med vårt!

 Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,

 och köttet, som vi alltför mycket gött,

 har ruttnat bort och är ej längre kött.

 Av kroppens lust platt intet står oss åter.

 Så skratta ej åt liv som är förött,

 men bed till Gud att alla han förlåter.

 

Begabba inte, bröder, denna bön

 och slå ej bort vår vädjan med förakt.

 Vårt oförnuft till sist har fått sin lön

 och rättvist lagen slog oss med sin makt,

 men bed till Jungfruns son om värn och vakt!

 För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!

 Vi dinglar liksom han på korsets trä

 i solens vita brand och regn som gråter.

 Den som är hängd blir själv så lätt disträ.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

 

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,

 så svartnar vi och möglar vi i hyn

 och korparna har slitit i vårt kött

 och hackat både skägg och ögonbryn.

 För en gångs skull högt lyfta över dyn

 vi gungar oavlåtligt av och till

 och rasslar runt precis som vinden vill.

 Och intet mer än korpen står oss åter

-vår sista slamsa kött är vittnesgill.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

 

Envoi:

 Prins Jesus, du som över allting rår,

 var mild mot oss, så att helvetet ej får

 makt över oss till intet står oss åter.

 Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.

 Men bed till Gud att alla han förlåter.

 

 

Francois Villon (1463)

 

 

 

 

Francois Villon (1431 – efter 1463, osäkra uppgifter) var ingen svärmorsdröm, kom inte ens i närheten av att vara en go gubbe; vid sidan av att vara diktare var han en tjuv och dråpare, som delade sin tid mellan krogarna och horhusen i det senmedeltida Paris. Men rättvisan hann till slut ifatt honom och 1463 dömdes han till döden genom hängning för att ha dödat en annan olycksfågel, en präst, i ett gräl om en prostituerad.

 

Genom dikten ovan som han presenterade för stadens styresmän lyckades han beveka deras hjärtan och blev benådad i sista stund. Istället förvisades Villon från Paris.

 

Lärdom: Du kan spendera din tid på krogar och horhus, du kan vara en tjuv och mördare, men se för Guds skull till att du skaffar dig en utbildning och bildning så att du kan knåpa ihop några bra dikter, så kanske du slipper att bli korpföda alltför tidigt.

 

Förr talades det om den mörka medeltiden, men i vår egen svarta tid har vi girighet, profitjakt, religioners anspråk, krig, fattigdom och extremrikedom, dödsstraff och tortyr, så kanske det inte hade varit sämre att leva på medeltiden. De människor som nu högljutt kräver att små barn skall straffas för sina föräldrars brott hade i alla fall smält in i ett medeltida sammanhang.

 


Sköna maj

 

Naturen har funnits i en evighet innan jag föddes. Naturen kommer att finnas i en evighet efter att jag är död. Mitt liv är bara ett enda tickande från evighetens klocka. Tick: så var det slut!

Vad betyder då mitt livs svårigheter och förtretligheter i detta perspektiv? Ingenting! Det är bra att få perspektiv på tillvaron. Det gör det lättare att ta sig an livet.

 

 

 
 

 

Min Hemliga Fotograf har återigen varit och fotograferat i nolornas stad. Vackert!

 


Pastisch

 

När inte Svenska Akademien efter alla skandaler förmår att leverera en ny nobelpristagare i litteratur får väl jag söka upp en gammal som jag inte tidigare har läst; ja, så tänkte jag när jag hämtade Boris Pasternak (1890 – 1960) och hans roman om ryska revolutionen från 1957, ”Doktor Zjivago”, ur bokhyllan. Anledningen till att jag har lämnat denne sovjetryske författare i fred så länge var nog de politiska komplikationerna kring hans nobelpris (1958), kring hans roman och hans möjligheter att hämta priset i Stockholm. Jag har helt enkelt tidigare inte varit så sugen på att ta ställning till allt detta.

 

Men nu blev det dags. Vad är det då han skrev för en roman? Till min egen överraskning finner jag mig själv läsa en pastisch på en stor episk artonhundratalsroman. Och vill man läsa en sådan som också behandlar ett politiskt omtumlande skede i Rysslands mångskiftande historia kan jag rekommendera Leo Tolstojs (1828 – 1910) klassiker ”Krig och fred”. Den är mycket bättre för att den som roman är ett med sin tid. Det är lite konstigt att Pasternaks roman, som han fick nobelpriset för, är så gammaldags när hans dikter är betydligt mer modernistiska. Det är inte bara stilen som är antikverad, kvinnosynen som ger sig till känna är mycket gammaldags. Doktor Zjivagos stora kärlek i romanen, den vackra Lara, beskrivs som en riktig idealkvinna: vacker, kärleksfull, mild, öm, tålig, självuppoffrande, trogen, ja kort sagt, hon är nästan ett helgon. Själv fick jag min kvinnosyn etablerad i tonåren, när jag läste den ryska revolutionären Alexandra Kollontajs (1872 – 1952), ”Arbetsbiens kärlek”. Den kvinnosynen är betydligt friskare.

 

Det som retade upp sovjetledningen när Pasternaks roman, Doktor Zjivago, kom ut på nittonhundrafemtitalet var hans borgerliga syn på ryska revolutionen. Zjivago i romanen tänker på typiskt liberalt vis att det är synd om de lägra klasserna i klassamhället (arbetare, lantarbetare och småbönder), men det är ju så den naturliga ordningen är. Och dessutom har historien härdat dessa klasser så att de har förutsättningar att klara av det liv som bjuds. När medel- och överklassen däremot drabbas av umbäranden under den ryska revolutionen och det därpå följande inbördeskriget, då är det ett fruktansvärt brott.

 

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det var en till stora delar politisk handling av den Svenska Akademien att ge Pasternak nobelpriset för denna roman. Sedan reagerade den sovjetiska ledningen på sedvanligt repressivt sätt: Hämtar du priset i Stockholm får du inte komma tillbaka till ditt fosterland, meddelade man Pasternak, som aldrig hämtade sin utmärkelse.

 

Nedan följer ett avsnitt ur romanen, en belysande dialog:

 

 

- Där ser ni, inte ens ni, som är bolsjevik, förnekar att det här inte är ett liv utan någonting som saknar varje motstycke, en fantasmagori, ett komplett vansinne.

 

- Medges. Men ändå är detta en historisk nödvändighet. Man måste gå igenom den.

 

- Varför är det en ofrånkomlighet?

 

- Är ni barnslig, eller gör ni er till? Ni har väl ändå inte ramlat ned från månen? Menar ni att det ständigt måste fortgå som hittills att frossare och parasiter ska rida på hungriga arbetares ryggar och hetsa dem till döds? Och alla andra utslag av översitteri och tyranni? Fattar ni verkligen inte det rättmätiga i folkets vrede, önskan att leva under rättfärdiga förhållanden, sökandet efter sanningen? Eller menar ni att en radikal brytning med det gamla systemet hade varit möjlig att uppnå inom folkrepresentationen på den parlamentariska vägen och att man hade kunnat reda sig utan diktatur?

 

- Vi talar om skilda saker, och om vi så höll på att disputera i hundra år skulle vi inte komma överens. Jag var en gång mycket revolutionärt inställd, men nu tror jag att man inte kommer någon vart med våld. Till det goda måste man förmå folk i godo…

 


Vi förlåter dig aldrig

 

Göran Greider från Dalademokratens ledarsida (2019-02-08) om Liberalernas partiledare Jan Björklund och hans aviserade avgång. Ledarartikeln är förkortad.

 

 

 

Vi förlåter dig aldrig för vad du gjorde mot svensk skola.

 

Han (Jan Björklund) gav svensk skolpolitik en ny, auktoritär och marknadspräglad inriktning. Och det är det jag har så oerhört svårt att förlåta denna arbetargrabb för. Under hans tid som skolminister sjönk detta land allt djupare ner i det fria skolvalets och friskolekoncernernas träsk.

 

Skolan hamnade alltmer på marknaden. Och Björklund var aldrig intresserad av att göra något åt det eller ens erkänna problemen. Ovanpå det pådyvlade han svensk skola en ny disciplinär för att inte säga auktoritär stil med ständigt fler prov och mer nya betyg.

 

Progressiva och frigörande undervisningsideal avfärdades som uttryck för ”flumskola”, trots att det var under flumskolans högkonjunktur som svenska elever presterade som bäst. Under hans tid sjönk betygen i internationella mätningar.

 

Det jag anser vara oförlåtligt är att Björklund och hans parti medverkat till marknadifieringen av skolan som ger välfärdsdirektörer alltmer makt – och därmed bidrar till en tilltagande segregation och ett befästande och fördjupande av det svenska klassamhället.

 

Det är egentligen fullständigt häpnadsväckande att Liberalerna varit så ointresserade av att främja en likvärdig skola. Ytterst speglar det en enorm omsvängning bort från de socialliberala idealen som alltid satte det gemensamma bästa högst.

 

Kan en ny partiledare återföra Liberalerna till en mer socialliberal agenda? Nej, jag tror inte det. Liberalerna har på något sätt skrumpnat. Partiet verkar idag närapå ha fler ledarskribenter i sin tjänst än vad de har väljare.

 

 

 

 

 

Som vanligt håller jag med GG i vad han skriver. Det är inte ofta vi är oense, han och jag. Att borgarna slår mot den jämlika och välpresterande skola som arbetarrörelsen byggde är extra allvarligt. En bra utbildning i ett samhälle är kanske det vassaste vapnet mot klassamhället.

 

Man kan ju undra vem som tar över ledningen i Liberalerna efter Rottingmajoren? Det märkliga med liberalerna är att man ofta minns de föregående partiledarna med viss nostalgi, för den nya som kommer står alltid längre till höger än de föregående. Tänk om det blir Nyamko Sabuni nu? Jag ryser. Då måste väl nästa partiledare efter henne bli självaste Djingis Kahn?

 

 


Vårvinterbild

 

Visst ger bilden en japansk känsla? Som ett gammalt träsnitt. Men det det är ett foto från min hemliga fotograf. Motivet är hämtat från Nolhaga i nolornas stad.

 

Till och med Göran Greider visade sin uppskattning för bilden på instagram. Snart kanske min fotograf inte längre vill lägga mer tid på min obetydliga blogg. Större uppgifter väntar. Jag får väl försöka övertala henne.

 

 

 

 
 
 

 

Och minsann, måste inte människan alltid lämna spår efter sig. Är det inte en plastpåse som kan anas? Förbannade plast! Överallt!

 
  

Språkövning

 

 

VED FROKOSTEN af Johannes V. Jensen (1906)

 

Kafeen skal være velsignet!

Gud ske Lov for Sofahjørnets Fløjl!

Jeg omfatter min Kellner med Sympati,

jeg sidder sval og barberet ved Bordet,

finder Stangen under det med Fødderne

og spiler Næsen mod Dugens kyske Klorlugt.

 

Giv mig en Bajer!

Jeg vil berømme det ravgule Øl fra Fad.

Det er isafkølet, og det fraader af Kulsyre,

Død og Djævel, hvor mine Tænder længes efter det!

Mit Svælg drikker, allerede naar jeg ser det paa Afstand!

Jeg vil begrave mig i en Slurk …

Jeg var tørstig … i Aftes, hvordan var det?

 

Nu har jeg det godt.

Der staar fire blomstrende Stykker Smørrebrød for mig.

Først spiser jeg et med Æg og Sild –

O Anelsen om Svovlbrinte og om Jodlugt fra Havets Tangskove!

Derpaa sætter jeg Tand i et ungt og skært Stykke med Steg,

og her fordyber det Smagen, at jeg tier.

Rullepølsens Bouquet af Faar og af oliedryppende Maskiner, Væverier, udvider mit Velbefindende.

Osten knytter Stemningen af Forraadnelse og rygende Elskov sammen i mit Hjærte.

 

Men nu skælver mit Bryst imod Snapsen,

som jeg har skænket mig af den iskolde Flaske.

Se den spiller, den ler klart,

Jeg holder den op som en stor levende Diamant,

Kornbrændevin, kort sagt, Danmark!

Her sidder jeg og bereder mig paa det bedste Øjeblik.

Her er godt. Hatte passerer Vinduet, meget Folk færdes paa Gaden.

Jeg har sagt til mig selv, at Livet og Solsystemet gaar glimrende.

 

Skaal!

 

Jeg nedlægger ikke harmfuld Protest mod Jordens Vals mellem Stjærnebilleder,

fordi jeg selv varmer Bænke;

hellere lyser jeg Lykken høfligt ud af mit Hjærte

med samt alle Glædespiger og Skalmejer.

 

Lykken og jeg forstod ikke hinanden;

jeg talte altid en Dialekt, hvor jeg saa var.

Sandheden er, at jeg mistede Emma.

 

Hvorfor?

Var hun ikke frisk? Var hun ikke slank og svungen i Ryggen,

ung og lutter Appetit som ulæsket Kalk?

Var hendes Brystkasse ikke dyb og elastisk

som en Vidjekurv fyldt med nyslaaet Kløver,

havde hun ikke smækre Arme og de klareste Tænder,

en Malstrøm af et dunkelt Haar og Øjne som Bøssemundinger?

Hvorfor løj jeg da en kold Historie sammen

om en yderst vigtig Ekspedition til Nordishavet?

Emma, fordi jeg ikke vil bede en Pige,

der er mig uvedkommende, uden for saa vidt som jeg elsker hende,

om at vaske sin nittenaarige Krop.

Jeg lider ikke Fusel, Smørsyre og andre stikkende Vædsker.

Jeg opæder fortrinsvis Piger med Nerver i Skindet.

Du stillede mindre proper, skønt skyldfri, Emma,

Velan jeg tav, men jeg forskød dig.

Hvor heldigt, at du omtrent samtidigt

ytred en uovervindelig Lede for mig,

mit ukuelige Hoved, min henrykte Egoisme og hele Sjæleraahed!

Hvor sundt for os begge, at vi paa Stand hadede hinanden!

Aa, hvor vi ødte hinanden! Jeg rejste vildt til Polen.

Du giftede dig med en Violinist,

hvis Fingre ikke skyede Harpiks,

og som senere skal have aflokket dig de reneste Toner.

 

Altsaa jeg mistede Emma.

Alverden ynkede mig. Jeg tror jeg saarede mange

ved den kyniske Lethed, hvormed jeg trøstede mig.

Mit Liv er een Erstatning.

Hvem siger, at man skal leve lykkeligt?

Samme Foraar traf mig kaad og kærnesund,

Skummel af Kærestesorg,

I Favnen paa yndige Olga.

 

Hun var altid vasket og sval,

jeg maa formode, hun var Jomfru paa en Badeanstalt.

(Emma tilhørte den fornemmere Lavadel).

Olga var saa frejdig, Klæderne suste fra hende.

Oh, hendes Fodsaaler var netop saa friske og kølige

som Aakandebladene i Guldager Bæk,

hvor jeg badede som ungt Menneske.

Naar Olga kom ind til mig, medbragte hun Duften

af gabende Linnedskuffer, som jeg elsker,

et Vejr af Stivelse og af lutret, blaanet Tøj.

Kæreste Olga, det var sødt at aande den svale Luft omkring dig,

du var frisk som et Neg,

og Gud ved, hvem der siden sankede dig i Lade.

 

Jeg har skænket mig en frisk Snaps af den iskolde Flaske.

Uden at betænke mig svælger jeg ogsaaa den.

napsen er kold, sød, stærk og brændende …

Dette var en Skaal for den uudslukkelige Appetit,

der lægger mig ned og sætter mig paa Benene igen

midt imellem hoftebredt henvandrende Mirakler i Menneskeskikkelse.

Er I kede af, at jeg synger, saa det sortner mig for Øjnene?

 

Ak, Emma og Olga!

Hvor er I henne?

Et Mindebæger!

 

Jeg føler en lægende Varme, mit Hjærte hopper,

jeg tror jeg er glad til trods for Smærte.

Snapsen er kold, sød, stærk og brændende …

 

Skaal!

 

 

 

Bild, Johannes V Jensen (1873 – 1950), wikipedia.org

 

 

 
 
 

Va klarar ni inte min danska språkövning? Slapphjärnor! Skriven danska måste man klara av som svensk. Med talad danska är det en annan sak. Det är svårt. Det klarar bara min hemliga fotograf. Danskan i hennes mun och i hennes öron trivs som bollen på Messis fot.

 

Och hur skulle man kunna läsa den danska nobelpristagaren i litteratur (1944), Johannes V Jensen, på något annat språk än hans modersmål. Det vore ju snudd på barbari! Försök igen.

  


En sång

 

En sång en gång för mycket länge sen…

 

Då var man hemma igen efter den årliga rundturen i glasriket. Börjar man med det positiva var det mycket länge sedan som man behövde trängas med så mycket folk på bruken, i affärerna, på utställningarna och på krogarna. Äntligen lite ekonomiskt drag!

 

Ett problematiskt område är maten. Om jag jämför med Danmark, där man i den minsta by kan botanisera i den danska matkulturen på en kro, så är Sverige, i alla fall utanför storstäderna, en matkulturell öken. I ett svenskt samhälle letar man ofta förgäves, om man inte vill äta pizza, hamburgare, kebab eller varmkorv. När jag semestrar i Småland önskar jag småländska isterband med dillstuvad potatis, älgfärsbiffar med kokt potatis, gräddsås och rårörda lingon, gös från exempelvis Bolmen, eller kanske i östra Småland mot Öland, öländska kroppkakor. Kort sagt, jag vill ha vad jag kallar kulturmat av bra kvalitet, tillagad och serverad med kärlek! När det gäller mat är Kosta-Jesus hotell i Kosta en oas. Här serveras högklassig mat med ambition och bra råvaror. I kontrast till detta har vi värdshuset i Orrefors. Där bjöds det senast vi var där på två dagens rätter, en kötträtt och en fiskrätt, via självservering i kantin. Fiskrätten var ”panerad fisk”. Hur kan man på ett stort turistmål som lockar människor från hela världen servera ”panerad fisk”? Det är ju som i bamba.

 

På ett ställe kom jag i diskussion med kyparen; jag ville dricka en ale till maten och enligt den unge kyparen var ale ett rymdmått. Alla öl som serverades ur en 33 cl flaska var ale. I Sverige verkar det vara så att i turistindustrin arbetar i stort sett bara skolungdomar på feriejobb. Varför är det inte som i Danmark? Där är man proffs på turism, med ofta äldre rutinerad och framför allt kunnig personal.

 

När jag ändå är igång och gnäller kan jag berätta om en riktig skräckupplevelse. På samma hotell som ”ale-kyparen” arbetade på uppträdde ett coverband med det ”läskiga” namnet ”EltonBolton”. I djurvärlden sätter ju den visa naturen stopp för sådana avarter. Här kan inte en kinesisk nakenhund para sig med en råtta. Naturen vill helt enkelt inte ha en jättelik hårlös råtta. På samma sätt borde inte mänskligheten vara betjänt av en musikalisk blandning med lika delar Elton John och Michael Bolton! Hur bandet lät? Inte vet jag, jag flydde stället med rusande motor och tjutande däck. Motellet i Alfred Hitchcocks Psycho framstod plötsligt som en eftersträvansvärd plats att bo på. Tänk att få dricka en ale i lugn och ro med Norman Bates och hans gamla mamma i källarens gillestuga.

 

Efter detta gnäll kan man ju undra varför jag besöker glasriket över huvud taget. På det finns det bara två svar: det underbara glaset och den likaledes underbara naturen! Jag längtar redan till nästa år.


Hellre ett extraval

 

”Att begära socialism av socialdemokratin, det vore som att försöka plocka bananer på en björnbärsbuske”.

 

 

Carl von Ossietzky, Weltbuhne, 21 maj 1929

 

 

 

Efter Olof Palmes (1927-1986) död har partiet varit ute på en ideologisk ökenvandring högerut med partiledare som gråsossen Ingvar Carlsson, kälkborgaren Göran Persson, högerbönan Mona Sahlin och offerlammet Håkan Juholt. Idag har vi Stefan Löven, en drängsjäl i en arbetarkropp.

 

Men att det skulle gå så här långt trodde inte ens en riktig pessimist som jag. Dagens socialdemokrati är tydligen villig att regera till vilket pris som helst. Nu skall man styra landet efter en karta som är ritad av nyliberaler. Det är dags för fotfolket i partiet att vakna och tillsammans med fackföreningsrörelsen städa ut den styrande högerklicken i partiet. Det är väl inte meningen att det radikala folkrörelseparti som Socialdemokratin en gång var skall förvandlas till en ideologiskt tom regeringsmaskin. Borgerligheten sådde nyliberalismen i västvärlden, nu skördar vi fascismen. Skall arbetarrörelsen överleva som politisk kraft är det verkligen hög tid för en radikal vänstersväng i politiken, annars får man snart betrakta sig som medskyldig till den bruna tsunamin som drar fram.

 

Det sägs från en del debattörer med rötter i arbetarrörelsen att den nya regeringsbildningen i alla fall har två fördelar: Man stänger ute Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och Sverige måste till slut få en regering som kan styra landet. Jag håller inte med! Jag hade hellre tagit ett extraval. Hade arbetarrörelsen gjort valrörelsen till en förtroendeomröstning om Sverigedemokraterna tror jag möjligheten hade varit stor att det bruna partiet hade tappat många röster. Hade arbetarrörelsen hävdat att de som anvarslöst röstar brunt riskerar att göra Sverige ostyrbart, kunde det ha varit en framgångsrik väg framåt.

 

När det gäller kampen mot de bruna är borgerligheten en svekfull frände. Läs nedan!

 

 

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”

 

 

Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.

 

 

 

Herbert Tingsten var professor i statsvetenskap, författare och liberal publicist. Under perioden 1946 till 1959 var han stridbar chefredaktör på Dagens Nyheter. Men det vet ni säkert redan, ni bildade läsare av Dixi Stadelmanns blogg, men ibland förirrar ju någon vilsekommen internet-användare sig in även på mitt forum och då kan ju dessa upplysningar komma till sin rätt.

 


Modernism och industrialism

 

 

 

 

 

Är det en målning av Piet Mondrian (1872-1944), eller kanske en av Kazimir Malevitj (1878-1935), eller kanske en affisch av Aleksandr Rodtjenko (1891-1956)?

 

Nej! Det är ett foto av ”Den hemliga fotografen” från vintern 2018!

 

Bilden visar ett landmärke i Göteborg: Bock-kranen på Eriksberg, färdigställd 1969. En imponerande konstruktion, över sjuttio meter hög och etthundratio meter bred. En rest från den tiden då Göteborg fortfarande hade sina världsberömda varv.

 

Modernism och industrialism i skön förening.

 


Julhälsning

 

Kniven i skinkan. Gaffeln genom tungan. Fötterna på bordet.

 

God Jul!

 

 

 

 

 

 

- Dixi, nu har det väl slagit runt ordentligt i skallen på dig. Vad är detta för en ”Julhälsning”?

 

- Julskinka, påläggstunga och grisfötter, kan det bli mer Jul?

 

- Tänkte inte på det.

 


Om att leva i den bästa av världar

 

Gud är död.

Karl Marx är frånvarande.

Själv mår jag som ett riktigt dåligt bensår.

Snart kommer havet att resa sig och sluka oss alla.

 

Natt klockan tolv på dagen.

 

 

 

 

 
 

 

 

- Dixi, nu får du sluta med att torgföra din mjältsjuka. Spela lite munspel och dra en fräckis istället.

 

- ”Spela lite munspel och dra en fräckis istället”. Jävla galning!

 

 

 


Ännu en gång

 

Ännu en återkomst efter tekniska problem.

 

Min bloggleverantör Blogg.se och deras tekniska nivå litar jag inte riktigt på. Problem uppstår alltför ofta. Sköter man som privatperson inte sina åtaganden mot ett privat företag drabbas man ofelbart av sanktioner. Men om det är tvärt om känner jag mig ofta maktlös, företagen gör som dom vill. Själv står man där med kepsen i näven och skrapar med foten.

 

Det är nog tur att det inte är Blogg.se som administrerar våra kärnkraftsverk (varför dom nu skulle göra det). Pang i Ringhals, tjoff i Oskarshamn och krasch i Forsmark… Uj, uj, uj vad det bränner i skinnet, det där röda molnet som kommer seglande på himlen kan aldrig vara hälsosamt.

 

Nog nu med dumheterna, nu är jag tillbaka igen och det är dags att det börjar hända något på bloggen.

 


Bild noir

 

På kajen stannade han och tittade ner i vattnet. Han kände suget från den kvicksilverlika vattenytan under honom. En lätt vind kom in från västerhavet och dimman hade börjat skingras. Han tog några djupa andetag mot vinden och kände att det gjorde gott. Kajlyktans järn i hans händer var blött och kallt. Han lutade pannan mot den och lånade mycket tyst ord från Vladimir Majakovskij (1893-1930):

 

”Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig!

Där står

på bron

över Neva

en människa!”

 

Han stod där länge och tittade ut över vattnet, innan han trött gick vidare mot hemmet med den hägrande varma sängen.

 

 

 

 

 


Slutet

 

Livet var slut men han hade dagar kvar.

Han lät dagarna gå,

medan han väntade på att det skulle ringa ut.

 

Då skulle han lämna människornas låghet och gemenhet,

vandra ut i solen

och följa sin barndoms stigar mot solnedgången.

 

Korpen flyger längs skogskanten.

I söder gal göken.

Solen silas genom trädkronorna,

som ljuset genom rosettfönster i en gotisk katedral.

 

Sedan bara mörker,

lugn och ro.

 


RSS 2.0