dixistadelmann.se

Nedanstående text skrev jag 2010 då israeliska styrkor med brutalt övervåld stoppade Ship to Gaza på internationellt vatten. Nu hör jag på radion att man återigen på internationellt vatten har tagit kontrollen över fartyget. USA och deras närmaste allierade äger världen och gör vad de vill.

Jag måste erkänna att jag först blev grundlurad av våra vänstervridna och antiisraeliska medier. Jag fick uppfattningen att Ship to Gaza handlade om att människor av idealitet fraktade förnödenheter via fartyg till den nödlidande befolkningen i Gaza och att israeliska styrkor i östra Medelhavet bordade och tog kontrollen över fartygen i ett försök att upprätthålla blockaden mot Gaza-remsan. I den israeliska attacken mot aktivisternas fartyg dödades många människor.

Men nu har jag av den israeliska nyhetsrapporteringen fattat att jag har varit grundlurad. I själva verket gick det till som följer. De skrupelfria aktivisterna på sina fartyg lyckades lura ut de stackars israeliska kommandosoldaterna och deras helikoptrar på internationellt vatten. Sedan jagade fartygen ikapp helikoptrarna och aktivisterna kastade sina änterlinor ombord på de flygande maskinerna. Horder av terroristaktivister bordade helikoptrarna med de skräckslagna unga kommandosoldaterna ombord. Först anföll Dror Feiler, den gamle fallskärmsjägaren, med saxofonen i högsta hugg. Efter honom kastar sig Mattias Gardell, professorn i religionshistoria, mannen med det aggressiva underbettet och marinkårsfrisyren, med liv och lust in i striden mot de israeliska elitsoldaterna. Sist kommer författaren Henning Mankell med den sylvassa pennan, mannen som jag först trodde hade blivit överviktig att döma av TV-bilderna, men som jag sedan förstod bara dolde sina fruktansvärda muskler under den vida skjortan.

Att de stackars israeliska soldaterna, beväpnade med bara automatvapen och kanoner, undkom med livet i behåll kan bara betecknas som ett under.

Nu kommer världssamfundets instanser som FN, säkerhetsrådet, internationella domstolar, Israels rättsvårdande myndigheter och USA:s regering att ställa allt till rätta igen. Terroristaktivisterna kommer att fördömas och Israel kan återgå till sin roll som västerlandets utpost i den barbariska arabvärlden. Skönt!

Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, wikipedia.org

 

 

Det är så jävla jobbigt att behöva leva hela tiden!

Joakim Pirinen, ur serieboken ”Jävla svin”.

Det gick inte att somna, trots att han hade förberett sig så noggrant. När han lade sig, kände han sig något så när avslappnad och han hade en hel grupp goda tankar förberedda. Med goda,  menades tankar som inte upprörde, utan som kunde användas för att sakta försänka honom i ett tillstånd, varifrån han kunde somna in.

     Han ledde in dem en efter en, vände och vred på dem, smakade av dem, men bara tills smaken började falna. Det var farligt att suga för länge på var och en, för i kärnan fanns alltid en giftig smak dold, som av bittermandel.

     Han betade av dem, till en början vid gott mod, men allteftersom tiden gick, smög en osäkerhet sig på honom. Mellan två goda, nästlade sig allt oftare en dålig in, som lämnade ett stänk av rädsla kvar och bara det faktum att han långt därborta kunde skönja ett slut på de förberedda och ofarliga tankarna, gjorde honom till slut nästan skräckslagen.

     Han hade inte givit upp utan kamp, men till slut hade han varit tvungen att stiga upp. Han hade ställt sig att titta ut i natten, ut över den nattmörka staden, men han hade vetat att det var lönlöst. Det var bara att förlänga plågan.

     Nu satt han där i fåtöljen, som var framdragen till fönstret, med fötterna på det låga soffbordet. Han satt ihopsjunken med slutna ögon och huvudet slappt bakåtlutat mot fåtöljens ryggstöd. På bordet, till höger om hans ben, stod den tomma fickpluntan med påskruvad kapsyl. Mängden sprit hade inte varit tillräcklig för att försänka honom i djup drömlös sömn, utan han hade fastnat halvvägs i ett farligt ingenmansland och bakom ögonlocken vandrade de seende ögonen oroligt.

Återkommen från en resa till Köpenhamn finns det mycket att berätta. Jag kunde skriva om hur det var att segla Bjørn Wiinblads räkmacka till konst, helt utan tung barlast, bara fluffig majonnäs och ljuvliga räkor, ut ur den strandade Arken, ut på den stilla Køge-bukten i solsken och lätt vind. Jag kunde berätta om den goda maten i staden. Men efter att ha upplevt det danska valresultatet på plats i Köpenhamn, vad finns det då att säga om sådant?

Dansk Folkeparti är nu det näst största partiet (efter Socialdemokraterna) i Danmark. Borgerliga Venstres ordförande, Lars Løkke Rasmussen, Luxus- Løkke, Danmarks svar på Champagne Charlie, försöker bilda en borgerlig regering där Dansk Folkeparti ingår. Brun och blå höger i en oskön förening precis som i Finland och Norge, vart är vi på väg?

Tung, i brons, vilande på sitt svärd, sitter han och sover, Holger Danske. Enligt legenden skall han vakna en dag när Danmark är i stor fara och han skall då rädda nationen.

- Holger?

- Holger vakna!

Den stekta rödspättan serverad med kokt fast gul dillpotatis, smält smör och lingon, smakade perfekt, men när han hade svalt den sista tuggan kunde han inte längre ignorera det faktum att det låg ett vykort tillsammans med en kulspetspenna på den vita bordsduken vid sidan av tallriken. I ett försök att förlänga tidsfristen ytterligare, drack han sakta och eftertänksamt upp det sista mineralvattnet, sedan sköt han undan tallriken och glaset och fattade försiktigt pennan som om han hade misstänkt att den kunde vara smärtsamt het. Han satt med blicken stelt fäst på kortets vita baksida, med pennan i den oförmögna högerhanden, innan han insåg det för stunden omöjliga att fästa något på pränt. Hade det bara varit fråga om att skriva några rader till någon bekant, skulle det ha fungerat, men vad han sökte var den familjära känslan av intimitet mellan två av blodet förenade. Insikten om hans främlingsskap gentemot systern närmast förlamade honom. Han sökte en förklaring i att hon var fem år äldre än honom och detta faktum kanske var en av orsakarna till att de aldrig egentligen hade kommit varandra nära, men han förkastade snabbt den tanken.

     Det första året efter moderns död, han hade varit sexton år då, i faderns förlamade frånvända tysta sorg, hade hon fått ta ansvaret för det som var kvar av familjen. Hon bodde inte längre kvar hemma och arbetade sedan några år tillbaka på kontor, vilket hon fortfarande gjorde, numera visserligen bara på deltid, men i denna kaotiska första tid efter katastrofen, tog hon på sig ansvaret för att sköta om dem och hemmet. Hon hade varje eftermiddag efter arbetet kommit hem till dem och lagat mat, städat och tvättat. På mornarna hade hon ringt och sett till att han kom till skolan. Tack vare henne, hade de inte gått under. För detta var han henne evigt tacksam, men riktigt nära stod de inte varandra.

     Han tittade ut på gatan genom det spröjsade fönstret, en ensam cyklist for förbi i den tidiga eftermiddagen. En sanddyn skymde utsikten mot havet, men ljuset avslöjade ändå närheten. Återigen kastade han en blick på det tomma kortet. För att försöka bryta dödläget skrev han i alla fall ner adressen. Att han kunde den utantill, kändes i ögonblicket som en förmildrande omständighet.

     Servitrisen som hade suttit ett tag bakom bardisken och varit sysselsatt med kassaapparaten reste sig och kom fram och frågade med en vänligt leende röst om han önskade någon efterrätt. Han släppte tacksamt pennan, tänkte efter ett ögonblick, men avböjde förslaget i ett försök till botgöring.

- Nej bara en kopp kaffe, tack.

- Kanske kan vi få fresta med något att dricka till?

Visst kunde hon få fresta!

- Ett glas konjak, kanske inte hade varit så dumt.

- Som min herre önskar, sade hon med vad som han tydde till ett lite ironiskt leende.

Hon vände på klacken och gick mot dörren till köket som var placerad bakom bardisken. Hon var ung, kanske strax över tjugo, ganska lång, men stadigt byggd och det blonda raka håret hängde tungt ner över axlarna. Den korta svarta kjolen spände aningen över höfterna när hon gick.

     Pennan avbröt honom i hans tankar. Han fattade den igen och skrev ”Hej” med ett utropstecken efter. Isen är bruten tänkte han med ett snett leende, nu är det bara resten kvar. Lena hade två flickor. Hur gamla var de nu? Båda gick på gymnasiet och efter lite dividerande fram och tillbaka kom han fram till att den yngsta, Johanna, var femton år och den äldre, Klara, var sjutton. Herre Gud vad tiden hade gått. I hans tankar var de fortfarande småflickor som vinglade fram på sina första riktiga cyklar. Flickorna var hennes allt, visserligen var hon gift och till synes ganska lyckligt också, men flickorna var det som hennes liv kretsade kring. Och det var väl så livet skulle vara. Barnen var väl det viktigaste i ens liv, men kunde barnen vara allt? Han försökte tänka sig hur det skulle vara att ha egna barn. Tanken kändes overklig. Skulle han vara en bra pappa? När han träffade Lena i situationer där de var ensamma och verkligen hade tid att tala med varandra, hade de mycket att tala om så länge det handlade om barnen, men sedan blev det ofta tyst. De hade ju växt upp tillsammans, även om hon var äldre än honom, men detta faktum genererade bara tystnad och en slags blygsel hos dem båda. Han var intresserad av politik, musik, film, litteratur, konst, historia, mat, idrott, bilar, ja i stort sett allt som fanns i livet, men hur han än hade försökt, så var alla dessa samtalsämnen i de flesta fall som att kasta vatten på en gås, ingenting fäste.

     Han fick in en kanna kaffe med sockerskål och gräddsnipa, tillsammans med konjaken. Det faktum att han beställt in konjak, trots att han körde bil irriterade honom först, men sedan tänkte han på att det skulle dröja en bra stund innan han skulle köra igen, så det var nog inte så dumt i alla fall. Servitrisen hann knappt servera honom innan hon blev kallad till de enda gästerna som var kvar förutom han själv. Det var ett sällskap bestående av ett äldre och ett medelålders par som nu ville betala sin söndagsmiddag.

     Lokalen var ljus och trevlig i all sin strama enkelhet, men gav kanske ett litet kyligt intryck. På de vitkalkade väggarna i hängde grafiska blad. Han satt dock för långt ifrån för att kunna se vad de föreställde. Gästernas stolar skrapade mot det ljusa trägolvet när de reste sig. Det förargade honom lite att rottingstolarna var så obekväma.

     Han smakade på sin konjak och njöt av den välbekanta värmen som sakta spred sig i kroppen. Kaffet smakade lite blaskigt, men gick att dricka. Gästerna passerade hans bord och den äldste av männen hälsade artigt med en nickning.

     När de hade gått blev tyst. Servitrisen hade gått ut i köket igen. En bil körde förbi på gatan utanför. Det var lugnt i Hornbäck. Den pinniga rottingstolen knarrade lite i protest när han ändrade ställning på den, men ljudet sögs snabbt upp av tystnaden.

     Nu fattade han mod igen och grep pennan. Han brydde sig inte längre om att försöka uppnå någon speciell ton av närhet i kortets text, utan skrev helt enkelt att han var på väg ut i Europa på en senkommen bilsemester och att han skulle vara borta ungefär en månad. Han hoppades att familjen hade det bra och han lovade att höra av sig igen senare på resan. Blotta tanken på att ensam behöva fara runt på kontinentens mörka höstvägar fick honom att rysa. Inte sjutton lämnar jag Danmark, tänkte han medan han undertecknade kortet. Vad som saknades nu var bara ett frimärke.

     Han fyllde på kaffe i koppen och drack upp konjaken. Efter en stund kom servitrisen in från köket och satte sig på en stol bakom bardisken och började gå igenom en hög med vad som för honom såg ut som kvitton. Han frågade henne var man kunde få tag på frimärken. Ur en liten cigarrlåda som stod bakom kassaapparaten fiskade hon upp ett som hon kom fram med tillsammans med notan. Han betalade notan, gav rejält med dricks och tackade för frimärket, som han ville betala för sig. Hon nekade skrattande att ta emot pengar för märket. Frimärket stod huset för, menade hon. Han tackade lite generat ytterligare en gång.

     Medan han hängde på sig rocken hade hon talat om att det var sista veckan krogen hade öppet för säsongen. Nästa söndag var sista dagen. Hon önskade honom välkommen tillbaka. Han tackade för sig, stängde dörren och gick.

     Han gick förbi sjukhuset och hamnen, stannade i vindskydd bakom en husknut, slickade på frimärket och läste det kort igen, som han hade lyckats åstadkomma. Texten ekade tomt. På kortets framsida var en bild över hamnen i Gilleleje. Han stoppade ner det i rockfickan igen.

     På hörnet strax innan han kom upp till genomfartsgatan med affärerna gick han förbi en öppen krog, vars inglasade veranda såg inbjudande ut. Där satt gäster och fördrev eftermiddagen med några Hof. Hans fösta impuls var att gå in, men han ångrade sig och gick istället vidare. Vid Brugsen hittade han en röd brevlåda och blev obeslutsamt stående en stund med kortet i handen, innan han till slut släppte ner det i lådan.

     Han fullföljde sedan det varv som bildade det centrala stråket genom Hornbäck, efter att först ha stannat till och tittat lite i skyltfönstret till en antikaffär. Cirkeln var fullbordad när han återigen gick förbi krogen där han hade ätit. Han kunde varken se servitrisen eller några gäster genom fönstren.

     Bilen stod parkerad på grusplanen framför sjukhuset nere vid hamnen. Konjaken och den friska luften, tillsammans med föregående sena natt, gjorde att han kände sig trött, så istället för att starta bilen och köra mot Köpenhamn igen, lutade han ryggstödet tillbaka, sträckte sig efter kudden som låg i bakfönstret och makade sig tillrätta så bekvämt som möjligt och slöt ögonen. Det dröjde inte länge förrän han sov tungt och drömlöst.

     Han vaknade sakta av att han frös. Rutorna hade immat igen av fukten, så han kunde inte se ut, men han hörde att det regnade på biltaket. Hur länge hade han sovit? Han tittade på klockan och konstaterade till sin förskräckelse att han hade sovit ganska precis tre timmar. Klockan var strax efter åtta nu. Han torkade sidorutan ren från imma med rockärmen och tittade ut. Det var mörkt. Kylan fick honom att rysa och han längtade efter att få upp värmen i bilen, men blåsan gjorde sig påmind. Det fanns inget annat råd än att ge sig ut i regnet för att tömma den.

     Han gick in mellan två sanddyner och strax öppnade sig stranden. Dagens blåst hade lagt sig, men vågorna rullade fortfarande tungt in. I skydd av en sanddyn vände han ryggen mot vinden och pissade. Magen kändes lugn.

     Han startade motorn och medan han körde ut från parkeringen funderade han på vilken väg han skulle välja till Köpenhamn. Han hade velat köra Strandvägen, men eftersom det var mörkt och han ändå inte skulle se så mycket av vägens vackra omgivningar, bestämde han sig för att köra samma väg tillbaka som han hade kommit. I korsningen svängde han av mot Gilleleje.

     Vägen var smal och kantades av träd och häckar, bakom vilka sommarhusen låg skyddade. Det var alltifrån sommarstugor till villor och enstaka byggnader som i det närmaste skulle kunna beskrivas som riktiga slott. Mörkret, regnet och hastighetsbegränsningen gjorde att han körde ganska sakta. Det passade honom bra, eftersom han fortfarande var lite däven efter sin tupplur. Han tryckte ut CD:n med Van Morrison ur stereon, placerade den i sitt fodral och sträckte sig bort mot handskfacket för att lägga tillbaka den. Han försökte hitta något annat att spela bland skivorna för att pigga upp sig, men ångrade sig strax. Istället slog han på radion. Mottagningen fungerade bra och han kunde få in svensk P4.

     Då, när han tittade ut genom vindrutan igen, dök det plötsligt upp en mörk figur framför bilen. Han försökte väja ut mot mitten av vägen, men hindrades av en mötande lastbil. Vägen var så smal att det inte fanns plats för dem båda. Han ställde sig på bromsen och den låga hastigheten gjorde att bilen strax stannade. Den tunga lastbilen for vidare bakom honom och själv tittade han ut i strålkastarljuset och såg en kvinna som stod i regnrock och höll i en cykel på vägen. Hon stirrade förskräckt på honom rakt in genom vindrutan. Under själva inbromsningen hade hon rest sig från en hukande ställning. Han antog att hon hade suttit på huk och inspekterat cykeln.

     Hans första impuls var att svänga ut mot vägens mitt igen och bara köra vidare, men något fick honom att ångra sig. Han körde upp med det högra hjulparet på den smala trottoaren och steg ur bilen, fortfarande med adrenalinet pumpande i blodet.

- Vad gör du på vägen? Du höll ju på att bli påkörd! Du måste ha reflexer i det här mörkret, sa han mycket upprört.

- Jag tror att jag har fått punktering, hennes röst darrade en aning.

- Va glad för det du, det kunde ha gått mycket värre. Hade jag inte tvärbromsat hade det kunnat gått helt åt helvete!

Han ångrade i samma stund sitt utbrott. Hon stod nu tyst och tittade ner på sitt platta bakdäck i det strilande regnet. Han ställde sig bredvid med ryggen ut mot vägen. Nu när adrenalinet hade börjat lägga sig kände han sig lite tafatt och förlägen.

- Hur långt har du hem, frågade han henne, i betydligt mildare ton än tidigare.

- Ungefär tre kilometer, svarade hon och mötte hans blick.

Han tyckte sig ana en antydan till ett leende i hennes ögon, vilket förvånade honom, men eftersom det var mörkt och svårt att se, antog han att det var bara var inbillning.

     De stod i regnet och mörkret och när som helst kunde en bil dyka upp och de riskerade att bli påkörda. Här kan vi inte stå kvar, tänkte han.

- Här kan vi inte stå i regnet. Jag tar cykeln i bagageluckan och kör dig hem, så slipper du gå i vätan.

Att hon omedelbart accepterade erbjudandet förvånade honom. Han var ju dock en okänd man, men samtidigt gladde det honom att hon visade ett sådant förtroende. Han tog hennes cykel och medan han ledde den mot bilen kände han hur vattnet hade börjat leta sig innanför rockkragen ner mot ryggen. Han rös.

- Jag bor i Munkerup, framme längs vägen. Hoppas det inte blir någon omväg för dig.

Han hörde hennes röst bakifrån och utan att vända sig om svarade han ivrigt:

- Nej inte alls! Jag är på väg mot Gilleleje, så det passar bra.

Han öppnade bagageluckan.

- Får du plats med cykeln, frågade hon lite oroligt.

- Ingen fara, jag får fälla baksätet så går den in.

     I bilen fällde hon ner regnkappans kapuschong och då kände han omedelbart igen henne.

- Men herre Gud det är ju du, sade han helt avväpnad.

Men som om detta påstående inte riktigt räckte till, upprepade han sig.

- Du är ju servitrisen på krogen i Hornbäck!

Hon skrattade.

- Ja det var en överraskning att vi skulle mötas igen. Först serverar jag dig mat och sen blir jag utskälld av dig.

Hon skrattade igen.

- Jag skällde inte på dig. Jag blev bara rädd. Jag kunde ju kört på dig i mörkret. Förbannade lastbil!

Han försökte urskulda sig, så gott det gick.

- Vi glömmer det. Du kör ju mig hem nu. Hade inte du kommit hade jag fått släpa på cykeln i regnet.

     Vädret och mörkret krävde en viss uppmärksamhet, så han var tyst en stund. I ögonvrån såg han regnvatten droppa från hennes lugg ner över näsan. Hon torkade bort vattnet med högerhanden, som hon sedan strök över låret. Han såg att det blev en blöt fläck kvar på byxbenet.

Hon bröt tystnaden.

- Är du här som turist?

Hon hade givetvis hört att han var svensk.

- Nej jag är tillfälligt här och arbetar, ljög han så obesvärat som möjligt, för att slippa förklara så mycket.

- Jag bor på hotell i Köpenhamn och har gjort en avstickare upp hit över dagen. Tidigare om åren brukade jag och min fru hyra hus här uppe över somrarna och jag har alltid älskat kuststräckan här, så eftersom det var söndag och jag hade en dag ledigt ville jag titta till ställena här.

- Du är lätt att förstå trots att du är svensk, sa hon, samtidigt som hon återigen torkade bort en droppe som rann ner över näsbenet.

- Ja, jag har varit ganska mycket i Danmark, så jag har försökt lägga mig till med något slags skandinaviska. Det brukar fungera bra.

- Många svenskar har ju problem med att förstå danska.

Han avbröt henne utan att egentligen vilja det. Det var bara så härligt att få samtala med någon.

- Nej det är inga problem för mig, sa han och sköt in ett ”tror jag” med ett skratt.

- Vad jobbar du med då?

Frågan gjorde honom först tveksam, varför visste han inte riktigt, men då han var rädd för att denna tvekan skulle märkas, kom det som den naturligaste sak i världen.

- Jag är datakonsult.

- Ja då förstår jag varför du kör en ny BMW, replikerade hon snabbt.

Han kunde inte annat än att skratta.

- Vänster, sa hon plötsligt.

- Vadå vänster?

- Ja, jag bor här in till vänster.

     Han bromsade in hårt, blinkade och svängde vänster. Det var ett villaområde de kom in i, med hus för permanentboende omväxlande med sommarhus. Hon lotsade honom till huset där hon bodde. Det låg avsides, nästan helt skymt av växtlighet i mörkret. Han svängde upp på garageuppfarten och bromsade in. Med tillfredställelse noterade han att det var mörkt i huset. Han slog av motorn.

- Jag kan väl få bjuda på en kopp kaffe som tack, sa hon genast.

Han blev förvånad.

- Nej jag vet inte...

Hon hörde hans tvekan och bröt in.

- Kom igen nu, var inte så svensk. Klockan är ju inte mycket och du kan väl behöva en kopp kaffe på vägen. Det är väl inte så roligt att sitta på ett hotellrum ändå.

Hon var så avväpnande att det inte gick att säga emot.

- Visst, jag tackar för erbjudandet.

     De steg ur bilen och han lyfte ut cykeln ur bagageluckan. Medan hon ställde den i skydd av garagetaket fällde han upp baksätet igen och låste. När han var klar med detta såg han att hon redan hade öppnat ytterdörren.

- Skynda dig innan du blir genomvåt, ropade hon och skrattade högt när han låtsades vara en hinderlöpare som forcerade trappan i grässlänten upp mot huset.

- Fy sjutton, jag behöver träna, pustade han fram när han kom in i hallen.

Han blev stående framåtlutad med händerna på knäna och andades tungt.

- Stäng dörren! Det regnar ju in. Du får pusta sen.

Han drog igen ytterdörren.

Hon hade redan fått av sig regnrocken, som nu hängde på en galge. Under hade det bildats en liten vattenpöl.

- Hinderlöpning är nog inte din gren. Du kan ta en öl ur kylen så länge, jag skall bara in i badrummet och torka håret lite.

Hon hade bytt sina stora stövlar mot tofflor och lämnade honom i hallen.

Han hängde av sig rocken, tog av sig skorna och steg in.

     Rummet var stort, klätt med ljus träpanel och vette mot husets baksida där några utelampor lyste upp ett trädäck som han såg genom stora panoramafönster. Trägolvet var kallt noterade han i förbigående, när han gick mot köket. Hon hade försvunnit in genom en dörr, omedelbart till höger från hallen och stängt efter sig. Köket som var avdelat från en matplats och rummet med en vit halvvägg låg till vänster. På ena sidan halvväggen stod ett vitt köksbord med blå myranstolar runt omkring. Han räknade till åtta stolar runt det stora bordet. Han hade hört någon gång vem som hade formgivit bordet, men hittade inte namnet. Formen hade i alla fall fått namnet superellips om han mindes rätt.

     Från köket såg han nu den upplysta garageuppfarten genom ett stort fönster som gick från diskbänken ända upp i taket. Hon måste ha tänt utelamporna från hallen En del av taket i köket bestod alltså av glas och gav nästan känslan av att han fortfarande stod ute i regnet. En sådan lösning hade han aldrig sett tidigare. På diskbänken stod en odiskad tallrik med bestick och en tekopp. Att öppna kylskåpet bar honom emot. Det var ju en främmande människas kök han befann sig i, men han tog mod till sig. Kylskåpet var halvtomt, men det fanns både Tuborg och Hof att välja mellan. Han överraskade sig själv genom att välja en Hof. Med flaskan i handen blev han stående villrådig. Var fanns en öppnare? Han hade en själv i rockfickan, men valde ändå att öppna den översta av de närmaste kökslådorna och till hans stora förvåning låg där faktiskt en. Han borde nog ha köpt en lott idag.

     Han satte sig i en fåtölj av ljust böjträ i rummet, vars möblemang i övrigt bestod av en stram kornblå soffgrupp i tyg med synliga ljusa trädetaljer. Den kylskåpskalla ölen fick det att spränga i pannan, men den smakade ändå ljuvligt. Han tog ytterligare en klunk, innan han ställde flaskan på soffbordet av bok. Hur gärna hade han inte druckit ur flaskan, men han ville inte framstå som alltför törstig. Han satt med ryggen mot altanen och tittade ut i köket. Hon var fortfarande i badrummet. I bokhyllan fanns inga böcker, bara några turistbroschyrer och instruktionsböcker till stereon, TV:n och videon. Att på det avståndet han satt kunna läsa detta ansträngde synen så att han var tvungen att blinka några gånger för att ögonen skulle komma i fas igen. Huset var stort och stramt elegant, men lite opersonligt. Han fick känslan av att det var ett hus för uthyrning, inte alltför olikt de hus som han och Karin hade hyrt tidigare.

     Han reste sig, stod stilla en stund och lyssnade och öppnade sedan dörren som fanns precis till vänster om honom, mycket försiktigt och tyst. Han hade ju redan varit i kylskåpet, så varför inte. Rummet hade samma träpanel som vardagsrummet och fungerade tydligen som extra sovrum eftersom det stod två sängar utan sängkläder längs väggarna. Han stängde dörren lika försiktigt som han hade öppnat den och satte sig igen. Vad han kunde se fanns det inga spår av att det bodde någon annan här.

     Dörren vid hallen öppnades och hon steg in i rummet. Det långa blonda håret var rufsigt. Hon hade väl inte kammat sig efter att ha torkat håret med handduken.

- Bra att du hittade en öl.

- Det var gott. Det var inget dåligt hus du har, fortsatte han medan hon gick mot köket, antagligen för att göra i ordning kaffe.

- Det är inte mitt. Det är min farbrors hus. Jag bara bor här under vintern. Gubben tyckte väl det var bra om någon såg till huset. Det passade mig perfekt eftersom jag har varit ute och rest under nästan ett års tid och egentligen inte hade någonstans att bo.

- Var bor han själv då?

- Han bor och har sin firma i Schweiz. Ibland är han här på somrarna, men för det mesta hyr han ut huset till turister.

- Vad gör du då när turisterna kommer till sommaren?

- Jag skall börja studera i höst på universitetet i Köpenhamn och håller på att leta lägenhet där. Restaurangjobbet är bara tillfälligt för att tjäna lite pengar. Den stänger för säsongen nästa helg och då får jag se vad jag skall göra.

Hon satte på kaffekokaren och började duka fram på köksbordet.

- Usch, jag tycker det är kallt här inne, kan inte du tända i kaminen, så vi får upp lite värme här, sa hon plötsligt, samtidigt som hon stannade upp och låtsades rysa.

- Visst, svarade han tjänstvilligt och sträckte sig samtidigt efter flaskan för att tömma den, som om han var rädd att den inte skulle stå kvar när han var klar.

Han reste sig och gick fram till den svarta järnkaminen som stod längs långväggen bredvid bokhyllan. Björkved låg i en korg som stod på golvet vid sidan av kaminen och en ask tändstickor tornade på toppen.

- Vad skall du läsa då, sa han samtidigt som han förberedde för att tända elden.

- Litteraturhistoria.

- Då blir jag avundsjuk. Det har alltid varit min dröm.

Hon skrattade.

- Inte visste jag att datakonsulter hade såna intressen.

Hon blev tyst som om hon hade blivit avbruten, men fortsatte att stöka i köket. Han kände inte att han ville tala om sitt yrke och tog tacksamt emot tystnaden. Han tände på lite tidningspapper som han hade kilat in bakom några vedklabbar som stod lutade mot kaminväggen i det bakre hörnet. Han reste sig upp igen, beskådade verket och hoppades  intensivt att det skulle ta sig. Av någon anledning tog han uppgiften på yttersta allvar och det skulle vara pinsamt att misslyckas.

     Nöjt konstaterade han att det såg ut att ta sig bra. Han flyttade fåtöljen en aning så att han kunde sitta och titta på elden och satte sig sedan igen.

- Tycker du om wienerbröd, kom det från köket.

- Alltför mycket som du ser.

- Man skall unna sig av livets goda.

Han lyssnade efter spår av sarkastisk underton, men lyckades inte upptäcka någon, vilket värmde honom.

- Nu är kaffet klart.

Han reste sig och gick ut i köket. På bordet stod en kanna kaffe, två muggar, en mjölkanna och sockerskål och mitt på bordet tronade ett fat med wienerbröd av den sort som man annars sällan ser i Danmark. Den med det gula i mitten, som vanvördigt benämndes ”mormors snuva”. Att bara tänka tanken var på gränsen vad hans mage klarade av, men ändå gick den inte att undvika. Den poppade alltid upp som gubben i lådan så fort tillfälle gavs.

     Hon hade redan satt sig med ryggen mot fönstret. Han satte sig på andra sidan bordet, sträckte ut sin hand mot henne och sa:

- Jag har glömt att presentera mig. Jag heter Tommy Ek.

Hon fattade leende hans hand och svarade:

- Dorthe Jensen.

Han släppte hennes varma mjuka hand och fortsatte:

- Inte hade du behövt ta fram wienerbröd för min skull.

- Nu ska vi dricka lite varmt kaffe och äta wienerbröd och  vara glada för att vi slipper vara ute i regnet, svarade hon och log mot honom.

Och vad kunde han invända mot detta?

Ingen jämförelse alls med Moses som blev uppskickad på berget och sedan återkom med stentavlorna för människorna att läsa och begrunda, men jag, fotbollens allra tarvligaste, ringaste och ödmjukaste tjänare, mötte Fotbollsguden i en uppenbarelse i natt. Han befallde mig att i mitt enkla forum ge Hans befallning till ÖIS. Här kommer budskapet:

MARCUS LANTZ!

JOHAN HEDMAN SKALL SPELA. HAN SKALL ALLTID SPELA!

SÅ ÄR DET BARA.

bild, Johan Hedman, svenskafans.com

Nu när han var ute ur staden slappnade han av och lät bilen sträcka ut på motorvägen. Det hade blivit en fin höstdag, solig men blåsig, med små jagande vita moln på himlen. Luften kändes krispigt kylig och klar, men det var ingen frost. Väderförändringen gjorde honom gott. Ren luft vädrade lungorna och det klara ljuset som fann väg in genom ögonen, städade upp i hjärnans vindlingar. Han kände sig lugnare och det berodde säkert inte bara på tabletternas verkan.

     Han körde väg nitton norr ut. Trafiken var gles på nittiosträckan, men trots att han körde i hundratio blev han hela tiden omkörd. Det lugnade honom att andra hade bråttom.

     På väg mot Hilleröd tog motorvägen slut och istället tog en smalare tvåfilig väg vid. Landskapet var ett öppet, böljande jordbrukslandskap. Höstbruket var klart och naturen förberedde sig för vinterns vila. Vinden klädde med fumlande fingrar av träden, som nu hade gett upp och lät löven, nästan utan motstånd, färga först himlen, sedan den bruna jorden. Vägen följde som en lugnt ringlande å naturens topografi, ner i sänkor, upp mellan mjuka kullar. I den här hastigheten var det en total avslappning att föra bilen framåt. Det kändes som om asfalten hade fattat tag i framdäcken och upp genom bilens styrning, sedan genom händerna och armarna, förde ett lågt samtal direkt med hjärnan. Han bröt denna trans först när han på ett ögonblick bestämde sig för att köra in i Hilleröd.

     Efter en del letande hittade han vägen mot centrum och kunde parkera vid ett litet torg, där han steg ur, för att beundra den härliga utsikten över sjön mot Frederiksborgs slott. Slottet steg som en sagolik teaterkuliss, rakt upp ur vattnet. Han och Karin hade varit där många gånger som turister, när de hade haft vänner med sig som skulle förevisas norra Själland. Först slottet, sedan lunch på Slottskroen, hade varit det stående schemat.

     Vinden från sjön letade sig in under rocken och han rös. För att få upp värmen igen, promenerade han längs den stängda affärsgatan i hopp om att finna en öppen affär. Söndagar i Danmark, var oftast fortfarande verkligen stängda dagar, dagar för vila och rekreation utan den sedvanliga distraherande kommersen.

     Han hittade efter en stunds långsam promenad en öppen affär, där han köpte lite salt lakrits, som han sedan gick och sög på, innan han återigen satte sig i bilen. Fick han leta sig in i staden, så var det samma visa på utvägen. Staden med sitt centrala läge på norra Själland, med alla vägar som där möttes, var en trafikmässig labyrint, en vacker sådan, men dock fortfarande en labyrint.

     Han hittade den eftersökta vägen, väg tvåtvåsju rakt norrut mot Gilleleje, genom den på sommaren så vackra Gribskov. Det sades att skogen var den största på Själland. Påståendet fick honom alltid på gott humör. Hade man någon gång sett de tunga mörka sjumilastora granskogarna i Småland, tedde sig Gribskov som den leende sommarljuva lövskogsdunge den nu en gång var, även om bokarna så gott de kunde, försökte skapa trollskogstämning genom att sila det förtrollade gröna ljuset genom sitt lövverk.

     Nästan ingen trafik, solen i motorhuvens silverlack, den vackra smala vägen med sina svepande linjer genom landskapet gick inte att motstå. Han höjde värmen i kupe’n, öppnade takluckan, satte på bilstereon, lade i växellådans sportprogram och sköt iväg den tunga silverkulan.

     På stereon, Van:

from the dark end of street

to the bright side of the road

we’ll be lovers once again

on the bright side of the road

little darlin’ come with me

won’t you help me share my load

from the dark end of the street

to the bright side of the road

     Varje kurvas ingång var slutet på en tunnel och centrum på en piltavla, mot vilken bågens spända sträng skickade pilen med självklar kraft och precision; hela tiden träff mitt i, ständigt nya kurvor. Han körde som i trans, snabbare, snabbare, närmre, närmre, den välbekanta kylan längs ryggraden, en blandning av upphetsning, koncentration och rädsla.

     Han upplevde några minuters djupt koncentrerad livskänsla innan han slog av på farten. Motorns varvtal och hans puls var som siamesiska tvillingar, alltid förenade och snart hade upphetsningen lagt sig. Innan han slog av stereon och stängde takluckan lyssnade han på vad ”Jackie Wilson said”.

     Han blev tvungen att stanna på en rastplats, eftersom morgonens dricka trängde på. Vid sidan av vägen, några meter in i skogen, stod en stubbe, om man nu kan kalla något som var högre än manshöjd en stubbe. Kanske var det blixten som hade kapat trädet. Den övre delen måste ha forslats bort, kvar stod bara trädets nedre del, fortfarande djupt förankrad i jorden.

     Han stod med ryggen lutad mot trädet, fötterna nersjunkna till anklarna i höstens löv och pissade med en kraftig, frisk, ljus stråle. Marken sög upp hans vatten utan att lämna spår och när han var klar, vände han sig om utan att tänka, famnade trädet med armar som inte ens räckte halvvägs runt och lät sig känna den släta grå barken mot kindens hud. Så blev han stående. Marken doftade jord och var mjuk som en brottarmatta under honom, vinden talade i trädens kronor, men ”hans” träd förblev tyst.

     Han vägde från den ena foten till den andra med sina lätt böjda ben, sänkte armgreppet en aning för att få bättre balans och drog till med full kraft, vilket underströks av ett tungt stönande. Trädet rubbades naturligtvis inte en millimeter av detta försök till livtag, men det kändes härligt att maximalt anstränga alla kroppens muskler för en stund.

     Han släppte trädet, sträckte på sig och skrattade högt medan han borstade av sig.

- Jävla träd till att vara tungt, konstaterade han, medan han gick till bilen.

     Efter Esrum Sö öppnade sig landskapet i en nedförsbacke mot kusten. Han kom in mot Gilleleje söderifrån. Greppet hårdnade kring ratten för ett ögonblick. I bröstet slog hjärtat som i en tom katedral. Här hade han upplevt sitt livs lyckligaste tid.

     De första åren hade han och Karin tillbringat semestrarna här i ett hyrt sommarhus. Nyförälskade och lyckliga i detta ljusa landskap med havet, solen, den böljande naturen, krogarna, byarna, den ständigt närvarande historien, allt framstod som i ett avlägset skimmer, så långt från den tid han nu befann sig i. Sedan när pengarna hade börjat flyta in, hade andra resmål hamnat i fokus. Han hade då fått stå tillbaka med sitt eviga Danmark.

     Då gällde plötsligt andra ställen som Bali, Seychellerna, Maldiverna och Thailand; han kunde inte minnas alla platser de hade besökt, ju avlägsnare desto bättre (å guuud, såååå exotiskt!). Det hade ändå inte resulterat i någon större succe i den sociala påfågeldansen. När Karin talade om att de hade varit på Maldiverna, så var det genast ett annat par som hade fotvandrat i Burmas djungler, vilket hade varit ”ETT SÅNT ÄVENTYR”.  Att det hade varit gerillakrig i området i decennier hade de aldrig hört talas om och senare kröp det fram att upplevelsen inskränkte sig till att det var ”hett och fuktigt som fan och hela vandringen var ett jävla skoskav”. Om det var sådana krav som ställdes, för att ha något att tala om efter semestern fick det vara. Någon asiatisk fotvandrare var definitivt inte Karin (och inte han heller för den delen). Nej, en viss standard skulle det vara ansåg hon.

     När han passerade OK och Brugsen på vänster sida om vägen, fösökte han med viss självironi konstatera att varken OK eller Konsum fanns på Bali. Kanske var det sant som Karin brukade skrika anklagande, när deras gräl hade gått för långt, att ”han alltid hade varit, var, och alltid skulle förbli en jävla gubbjävel”. Han hade i och för sig aldrig förstått att det skulle ligga en djup förolämpning i att bli kallad gubbe och detta faktum hade alltid bara ökat hennes vrede.

     I korsningen vid servicebutiken och turistbyrån, svängde han ner mot centrum och körde mot hamnen. Han hittade en parkering på kajen och steg ur bilen. Medan han låste tog han några djupa andetag i blåsten. Den syrerika havsluften piggade upp honom. Kanske kunde vinden blåsa bort hans bakfylla också.

     Det fanns ett torg med affärer, torghandel och enklare matställen i byn, men centrum låg i hamnen. Den var en stor fiskhamn och på sommaren även turisthamn, där det alltid var ett livligt folkliv. Här fanns fiskaffärer med det mesta från havet, ett snabbmatsställe, också med råvaror ur havet, ett rökeri, ett galleri för danskt konstglas, en dyr affär med kläder och andra varor kopplat till båtliv.

     Han gick upp mot Havnekroen. Solhaven var stängd för året. Det var en trädgårdsservering, där man om sommaren kunde äta en sillunch med öl och snaps i det skyddande suset av bergsbambu. De gula husen med röda tegeltak och vita skorstenar, lyste som varma välkomnande småsolar i den klara höstdagen.

     Krukmakaren på hörnet hade öppet. På den vita husväggen simmade hans fiskar gröna, bruna eller blå. Vad gjorde den gröna gäddan här? En klarblå piggvar gick väl an, men gäddan fick honom att tänka på en sommar då han och Karin hade stått i hamnen och tittat på, när en av de ljusblå fiskebåtarna hade tömt sin last. En skäggig fiskare hade stått på kajen med en grov slang på axeln, en slags omvänd dammsugare som sög upp fisk ur lastrummet och spottade ut den i en stor container, varur fisken fraktades på band in i fiskberedningsfabriken. Lasten bestod mest av sill. Det hade för den oinvigde sett lite lustigt ut med den grova slangen som på kort tid spottade ut väldiga mängder silvrig fisk.

     Då trippade en liten blond medelålders elegant blå kvinna fram och frågade med diskret stockholmsdialekt om hon kunde få köpa några abborrar, samtidigt som hon ur sin axelremsväska av krokodilskinn plockade fram sin plastpåse, som härstammade från Magasin Du Nord i Köpenhamn. Fiskaren som inte fattade vad hon var ute efter, bara skakade på huvudet och fortsatte att bredbent kämpa med den tunga slangens innehåll. Damen var ihärdig med sin fråga och Tommy hade till sist känt sig skyldig som svensk och gått fram till kvinnan och försökt förklara att de nog inte hade fått någon abborre idag och skulle de (vilket väl i och för sig väl hade varit en zoologisk sensation) ha fått någon, var det nog närmast ogörligt att hitta den i containern. Hon fick nog istället gå in i fiskaffären och handla. De har fin rödspätta idag hade han försökt med, innan kvinnan med en förnärmad snörpning på den lilla röda östermalmsmunnen, hade trippat iväg med den tomma plastpåsen i handen.

     Han såg att krukmakeriet var tomt på människor när han gick förbi. Över gatan låg Havnekroen, en solgul kåk med stora fönster på markplanet och med utsikt ner över hamnen. Utanför vid dörren fanns menyn uppsatt. Det var alltså fortfarande öppet. Ett handskrivet anslag vid sidan av, annonserade emellertid att det under veckorna var stängt och att nästa helg skulle vara den sista öppna för säsongen. Han kände efter, men det gick inte att uppbåda någon hunger för tillfället. Krostuen, i det lägre vita huset bredvid, lockade i och för sig med något att dricka, men han led fortfarande av gårdagen och ville hålla kroppen ren från alkohol så länge det gick.

     Han vände sig om och gick över gatan igen och satte sig där på en vitmålad bänk på den mot hamnen svagt sluttande gräsängen. Den kalla bänken kylde under honom innan han hade värmt upp den. Han slöt ögonen och försökte med ansiktet suga upp den lilla rest av solvärme som fanns kvar.

     I sitt inre återsåg han det bröllop han hade sett utspelas på samma äng som gäst på kroen. En ung kvinna och man, brud och brudgum, hade firat bröllop på ängen en varm och solig försommardag. Prästen hade vigt dem. Han hade alltid tyckt att det vilade något hotfullt över präster, men frånvaron av det kalla kyrkorummet och den därmed förknippade speciella luften, som bar fram en antydan av doft från bar lerjord, desarmerade helt denna känsla. Den gröna ljusa ängen med bruden i vitt, lik en prästkrage, det var fortfarande något rörande i denna scen trots att så många år hade gått. Efter vigselakten hade brudparet med gäster ätit medhavd matsäck på filtar i solen.

     Han mindes med en rysning sitt eget bröllop. Kyrkan, teatern, pengarna, högfärden, pretentionerna, falskheten, allt så långt ifrån bröllopet på ängen. Obehaget fick honom att resa sig och gå tillbaka mot bilen.

      Ur minnets labyrinter steg hans konfirmationspräst fram. Svart var färgen han förknippade med denne man. Då måste han ha varit i sextioårsåldern och rimligtvis var han död nu. Undrar om han är där uppe eller där nere, tanken fick Tommy att dra på munnen.

     Synden hade varit hans livselexir. Det var egentligen bara när den kom på tal som hans oblatlika hy fick färg och hans normalt så trötta röst åter fick malm i klangen. Han mindes fortfarande konfirmationslektionen med en rysning, när mannen triumferande hade hållit upp ett fotografi föreställande ett nyfött spädbarn inför gruppen och med vibrato i rösten förklarat att inte ens detta barn var fri från synd. Arvsynden, hade han sagt och blotta uttalet av detta ord hade fått hans svartklädda kropp att nästan darra av återhållen upphetsning, arvsynden, tänk på arvsynden hade han förkunnat i triumf inför gruppen av ungdomar.

     Denne gränslöst reaktionäre svartrock hade illustrerat sjunde budet, ”du skall icke stjäla” genom att tala om arbetare som stal från arbetsgivaren genom att inte alltid göra sitt bästa på jobbet. Sex utanför äktenskapet var givetvis synd enligt prästen, men Tommy hade kommit på den gamle mannen när han handlade porrtidningar i grannkommunen. Han hade väl hett blod den gamle snuskgubben, vilket nästan kändes som ett förmildrande drag. Det visade ju i alla fall att det inte bara var is rakt igenom under kappan.

     När han höll gudstjänst var det normala att det nästan var tomt i kyrkan, förutom några gamlingar, mest kvinnor i hatt, som väl kände hur döden närmade sig och ville försäkra sig om att försäkringspremien var betald och hans konfirmationselever som var tvungna att enligt reglerna bevittna alla hans föreställningar. På första advent, det året, hade det emellertid varit fullt hus i kyrkan och denna händelse firade mannen stilenligt genom att hålla en svavelosande straffpredikan om skenheligheten inför församlingen. Den mannen var helt enkelt placerad i fel århundrade, sextonhundratalet hade varit helt rätt, men på nittonhundrasjuttiotalet var hans uppenbarelse lika obscen som en spottloska på ett bakbord hade varit.

     Ännu ett förmildrande drag var att gubben rörde sig på ett närmast löjligt sätt, genom att alltid gå med höga knälyft, vilket fick till följd att det såg ut som om han alltid vadade i djupt vatten, eller tog sig fram i ett träsk. Tommy hade tyckt att prästens sätt att röra sig hade en viss likhet med doktor Johns (musikern från New Orleans) sätt att digga musiken under en livekonsert som han hade sett på tv. Doktorn hade också varit klädd i särk, dock vit, så i Tommys skalle gick svartrocken hädanefter under namnet doktor John och hans tidigare så nervpinande tråkiga gudstjänster, gjordes i Tommys fantasi om till heta hejdlöst svängande konserter, där den ena psalmen i het träskrocksversion svängde bättre än den andra.

     Ett högt lyft ben mot horisonten, var det sista han såg av denne svarte man, innan minnet av prästen tonade bort.

     Återigen i bilen på väg längs kusten mot Rågeleje, med ljuset, luften och horisonten, som enda reskamrater, kände han att detta var vad han behövde just nu. Det öppna kuperade landskapet övergick i en tallskog som kantade vägen. Sommarhusen låg på rad längs vägens sidor, skyddade av plank, häckar eller annan växtlighet. Det var för en stund som att köra i en alle´, eller snarare en grön tunnel. Han körde mjukt och eftertänksamt, tog till vara varje minut. Landskapet öppnade sig snart i en magnifik utsikt över havet när han närmade sig Rågeleje. I nedförsbacken mot byn, låg en osannolik surrealistisk rosa-vit gräddbakelse till sommarchateau, med obruten havsutsikt, som fick honom på gott humör.

     Vågorna rullade in mot den steniga kilometerlånga stranden. Längre ut syntes de knappast, de liksom smög sig in hukandes, för att plötsligt resa sig upp och med full kraft snabbt närma sig fast land. Det slutade dock alltid med att även den högsta vågen, ödmjukt fick kyssa land liggandes framstupa i sanden. Striden tog aldrig slut, land - hav, hav - land. Han öppnade takluckan en kort stund bara för att få höra ljudet av vågor mot strand.

     På landsidan av vägen i en lång brant backe, klädd med låg vindpinad tall och nyponros, låg små sommarhus liksom nedstuckna i sanden, medan de stora sommarvillorna självsäkert visade upp sig med himlen som bakgrund längs hela krönet. Han kunde inte undvika att tänka på sig själv ensam i torpet i Dalslands skogar. Vad hade han gjort där? Det var här, han och Karin skulle ha ett sommarhus att återvända till, sommar efter sommar. Återigen tomheten i bröstet som hotade att implodera.

     Han noterade att hotellet såg mörkt och tillbommat ut, innan han lämnade byn i en smal slingrande uppförsbacke. Det bar snart av inåt landet igen, i ett jordbrukslandskap. Känslan av närhet till havet lämnade dock honom inte helt. Det var som om havet bakom kullarna fortfarande speglades i himlen, på marken - jorden, i himlen - havet. Havet och horisonten lockade och han ökade farten och körde snabbt och koncentrerat tills han närmade sig Tisvildeleje.

     Om sommaren var det som att komma till en badort vid Medelhavet, med folklivet, den anarkistiska parkeringen längs den smala backen ner mot stranden, som kantades av hotell, restauranger och barer, överallt solbrända semesterfirare, cyklisternas dödsförakt, bilarnas signalhorn, de gåendes picknickorgar, allt och alla på väg mot stranden. Nu var det så tyst och stilla att det nästan blev overkligt. Husen låg visserligen kvar, men vart hade människorna tagit vägen?

     Han körde ner till stranden. Den stora parkeringsplatsen var inte helt tom. Enstaka strandvandrare, företrädelsevis hundägare, hade parkerat här. Bilen parkerade han mellan två sanddyner så att han kunde se havet. Då ringde det.

     Han hörde signalen från handskfacket. Först förstod han inte vad det var, men snart mindes han att det var hans mobiltelefon som låg där. Han måste ha glömt den på. Han satt och lyssnade, räknade signalerna, väntade på tystnaden, som inte kom tillbaka. Telefonen fortsatte att ringa uppfordrande. Till slut slet han upp handskfacket, fick tag i telefonen, lyckades få loss batteriet och först då tystnade den. Trots detta fortsatte det att i intervall ringa i hans öron. De återkommande signalerna tvingade honom att snabbt ta sig ur bilen, småspringa ner på stranden och med ett långt kast med mobiltelefon placerade han tingesten bland fiskarna i havet. Sedan stod han kvar på stranden en lång stund, beskådandes horisonten med tom blick, innan lugnet sakta återkom.

     Innan han startade återresan mot Gilleleje, lade han tillbaka telefonens batteri i handskfacket. Sedan kopplade han ur bilens antispinnsystem, backade ut på den jättelika, i stort sett fortfarande tomma parkeringen, lade växellådan i manuellt läge, gav full gas och styrde upp bilen i en mjuk båge, balanserade den vilt sladdande runt i en fullbordad cirkel, samtidigt som adrenalinkicken fick honom att skrika rakt ut som en galning.

Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,

suggan snarkar i sin dröm

dröm av dubbelhakor, galtabetar

surnad mjölk och här och där

ett brunt potatisskal,

djupast ner i drömmen glider

strömmar utav blåmjölk

där en flik av grädden ännu döljer

svarta liket av en fluga.

Svinborstnatt,

och suggans långa öron

röjer med en viftning luftens

stilla kamp med den skära stanken

och den mjuka, lösa lukten.

Utanför står natten blå

som en lagårdskarl i nya, blåa kläder.

Svinborstnatt

och denna ljusrött feta värme

fylld av flämtningar ur runda näsor,

rörliga är dessa näsor,

sökande och trevande,

ofta finner de en möglig skula

mitt i strida blåmjölksdrömmen,

djupt på botten ligger alltid

drunknad någon rutten godbit.

Svinborstnatt, o,

på blåmjölksströmmen flyter

kanske något gulvitt svinborst,

slukas kanske utav samma svin

som tappat borstet,

sätter sig i svinets hals -

Svinborstnatt

och kvalmig lukt i stian,

suggan sover i sin vrå,

drömmer tunna blåmjölksdrömmar,

varma som buljong -

kanske ligger djupt på botten

någon drunknad gammal godbit?

En av diktaren och konstnären Elsa Graves (1918-2003) mest kända dikter, ”Svinborstnatt”, ur diktsamlingen ”Bortförklaring” 1948.

Bild, Elsa Grave, wikipedia.org

Om vi äger våra armar och ben,

om vi äger våra hjärtan och hjärnor,

varför äger vi då inte det vi producerar?

Det är en fråga värd att ställa,

men som aldrig ställs.

Istället har de lurat oss.

Vi skall vara tacksamma

för att de ger oss arbete!

Jag må leva som som en småborgare på dagen,

men på natten i drömmen

blir jag revolutionär.

Det kunde vara tvärt om.

I natt

lånar jag ord av diktaren:

nu får det vara nog med prat;

ordet är ert kamrater mausergevär.

- Dixi, nu får du sluta å revolutionera en stund. Ditt lindblomsté kallnar ju på balkongen. Snart äter fåglarna upp din madeleinekaka.

- Ja, ja, jag kommer.

Var befann han sig? För ett ögonblick var han helt desorienterad. Tystnaden gav inte några ledtrådar.

     Svaret kom snart. Han kunde höra ett maskinellt ljud genom väggen. Det var hissarna som lät. Han var på hotellet i Köpenhamn. Han öppnade med viss bävan ögonen. En ny dag låg och väntade, med allt vad det kunde innebära.

     Vilken skrämmande mardröm han hade haft i natt. För att undvika att växla in på det tankespåret, vände han sig med möda på sidan, så att han kunde titta ut över den fortfarande nattmörka staden. Asfalten lyste gul i skenet från gatljuset under honom. Han gjorde ett fruktlöst försök att somna om. Det värkte och det kröp obehagligt i kroppen. Han mådde illa och hade samtidigt ett fruktansvärt tungt huvud. Släggan träffade städet i pannan tungt och regelbundet. I munnen hade återigen den stora stinkande paddan flyttat in och nu var de två som kämpade om den knappa luften i rummet. På nattduksbordet kunde han se en halvt urdrucken Gammeldansk stå kvar. Han hade fortsatt att dricka sent igår natt efter att han hade kommit tillbaka från sin nattvandring. Det fick han nu betala dyrt för.

     Minnet från gårdagsnatten av de i dimman vandrande bröt fram. Hans tankar var opålitliga och trolösa som legosoldater, när som helst kunde de vända sig mot honom om han inte ständigt kontrollerade dem.

     Vad skulle han göra idag? Han bestämde sig snabbt för att ta sig bort från staden och för att försöka hålla sig nykter. Just nu mådde han fruktansvärt dåligt och kände att han behövde se horisonten och andas frisk havsluft. En biltur upp till norra Själland, till kusten runt Gilleleje och Hornbäck, var vad han behövde.

     Här låg han i sin hotellsäng och kunde dag för dag, helt på egen hand bestämma vad han skulle göra. Inga plikter eller förväntningar tyngde honom. I detta tillstånd var han så tyngdlös att om han tvingades gå över verklighetens leriga fält, undrade han om han överhuvudtaget skulle lämna några fotspår efter sig.

     Fanns han då? Frågan tycktes först absurd, men var den det egentligen? Om inte annat var det ju ovedersägligen så att han för tillfället var ett registrerat namn i hotellets datasystem. Han var registrerad som gäst, därmed fanns han i alla fall i form av en ekonomisk transaktion. Kanske är det allt som återstår av livet, att lämna spår efter sig i form av ekonomiska transaktioner, transaktionsögonblicket som livets höjdpunkt; just i det ögonblicket fanns man, blev bekräftad och lämnade även en historia efter sig. Att gång på gång återskapa detta ögonblick, kanske var det livets mening, det som fanns kvar när allt annat var dött. Tanken fick honom att rysa.

     Men för övrigt var han en medelålders man utan barn, utan kvinna, utan jobb, med en pappa som i sitt mörker oftast inte ens kände igen honom, med en syster i vars liv han spelade en alltmer perifer roll. Vilken var hans plats på jorden? Vänner? Han flydde frågan, som han så ofta gjorde.

     Han blundade, slutade andas och försökte känna efter hur det skulle vara att inte existera (känna efter hur det skulle vara att inte existera, vilken idioti!), men hur han än försökte fanns det något inom honom som inte gick att släcka; livet, existensen var ett faktum, vad han än tyckte om det. Så länge han andades kunde han ej komma undan. Livet kräver alltid sitt. Bröstet höll på att sprängas och han var tvungen att ta ett nytt andetag. Han tittade på klockan. Klockan var bara sju och han levde.

     Han steg upp ur sängen och kände för ett ögonblick hur det snurrade till i huvudet, han blev plötsligt svimfärdig. Kallsvetten bröt fram i pannan och han raglade fram mot toaletten. Han satte sig tungt med armbågarna mot knäna som stöd för det tunga huvudet och gjorde vad han skulle. För ett ögonblick trodde han sig behöva kräkas och provade om hans huvud nådde över badkarskanten där han satt på toalettstolen. Det faktum att han kunde spy i badkaret, utan att behöva resa sig från toalettstolen lugnade honom och efter en stund lade sig illamåendet igen. Han torkade sig och spolade.

     Trots att han var klar blev han sittande kvar. Att resa sig och gå tillbaka till sängen kändes oöverstigligt tungt. Det var då han kände lukten eller snarare stanken. Hans näsa fylldes av en stank som äcklade honom. Först trodde han att den kom ur toalettstolen eller avloppet, men som av en händelse luktade han på sina fingrar och händer. Han tyckte sig känna hur stanken kom ur händernas porer trots att händerna såg rena ut. Han reste sig närmast panikslagen och började skrubba händerna så gott han kunde i tvättfatet. Trots detta fanns stanken kvar i hans näsborrar. Han drog händerna genom håret och luktade. Stank! Han tvättade händerna igen. Han fattade sitt kön och luktade sedan på handen; även här samma stank. Han luktade på armarna, han böjde sig framåt och luktade på knäna, han sniffade var han kom åt. Hela han luktade! Hela hans kropp producerade en äcklig odör. Tanken gjorde honom än mer panikslagen.

     Han tog tvål och schampo och ställde sig i duschen. Den för varma och hårda vattenstrålen fick honom nästan att skrika, men han måste bli ren. Han skrubbade, han tvättade, han sköljde. Trots detta försvann inte den vidriga lukten. Det varma vattnet smärtade, ångan steg och gjorde snart hela badrummet till en ångbastu. Efter en stund, trots att han ansträngde sig att härda ut, att orka, gjorde den fysiska tröttheten, ja utmattningen att paniken tvingades lägga sig. Då kunde han känna hur stanken sakta lade sig och strax försvann. Han stängde av duschen och sjönk ner i badkaret, sträckte ut sig så gott det gick och lät den gradvis svalare luften svalka kroppen. Han återvände sedan sakta till sitt normala jag. Det som återstod var en skam inför sig själv och en fråga; höll han på att bli galen?

     Efteråt satt han på sängkanten med en stor flaska mineralvatten som han drack ur med stora klunkar. Vatten renar kroppen, tänkte han. Under honom höll staden på att vakna till liv i det bleka morgonljuset. Han satt där, drack utan att tänka på annat än att vattnet skulle drickas ur. När flaskan var nästan tom kändes magen full och tung. Han lade sig på sängen i väntan på att ”God morgon världen” skulle börja på radion. Söndagsmorgon, klockan nio, på program ett, då lyssnade han alltid. Det hade blivit en vana genom åren. När det gällde etermedia, tyckte han att radion var överlägsen i att spegla samtiden. Radions kanal ett, sände program för vuxna människor, medan televisionen alltför ofta gjorde barnprogram (barnprogram i ordets dåliga betydelse) för barn i alla åldrar.

     Kroppen kändes mörbultad och den smärtade, framförallt vänsterbenet värkte med en ihärdig dov smärta. Han reste sig, gick ut i hallen och tog fram fyra smärtstillande tabletter ur rockfickan. När han gick förbi spegeln såg han att rummet hade noterat hans nakenhet. Han sköljde ner tabletterna med det sista ur vattenflaskan, sedan lade han sig igen för att invänta lugnet som han visste att tabletterna skulle ge; fyra tabletter som skulle fungera som ett skyddande kyller närmast kroppen. Efter ungefär trettio minuter blev han lugn och det kändes plötsligt bra. Han tittade på klockan, som visade att han hade trettiofem minuter kvar tills programmet började. Han slog på radions kanal ett och ställde in lagom volym och tillät sig sedan att domna bort. Utan att lyssna låg han som larven i sin kokong.

     Han måste ha somnat. Programmet hade redan börjat när han vaknade med ett ryck, men eftersom han bara hade missat inledningen blev han snabbt lugn igen. Man talade om Perssons generösa erbjudande till svenska folket om att få säga ”ja nu” eller ”ja senare” till EMU. Han kunde inte annat än att fnysa högt för sig själv. Vilket problem den styrande eliten hade med det svenska folket; hur slog de inte knut på sig själva i sina försök att styra röstboskapen in i rätt fålla, utan att för den skull folket fick upptäcka att dess roll numera var att fungera som just röstboskap.

     Den politiska och ekonomiska aristokratin höll sedan länge på att urvattna demokratibegreppet. Det var bra att ha i högtidstal och att slå andra länder som inte tillhörde de så kallade västliga demokratierna i huvudet med. Men demokratins djupare mening, folkstyret var livsfarligt. Därför var man mitt uppe i en process, där det demokratiska inflytandet urholkades, både till innehållet och områdesmässigt. Allt mindre delar av samhället var numera ens till namnet demokratiskt styrda.

- Demokratin har gjort sitt, demokratin kan gå, sade han med ironi till taket ovanför sängen.

Den hade varit priset de styrande hade fått betala för att kunna behålla kärnan, den privata äganderätten till produktionsmedlen, i den ideologiska kamp som hade utspelat sig under nittonhundratalet. Nu var kampen vunnen och därmed kunde man börja ta tillbaka de eftergifter man hade tvingats att göra. Redan var tanken på ekonomisk demokrati så gott som amputerad i människornas medvetande. Vad man nu höll på med var att desarmera det folkliga inflytandet i den politiska sektorn.

     Tankarna fick illamåendet att återigen krusa ytan och trots att han hade tagit tabletterna började det krypa i kroppen igen. Det gick inte att ligga still och lyssna på diskussionen, så han steg upp och började klä på sig. Han tog på sig rena kläder från topp till tå. Vad han skulle göra när de rena kläderna var slut, fick bli en senare fråga.

     Han var inte det minsta sugen på frukost, men förstod att han behövde en sådan och gick därför nyskrubbad ner till matsalen för att äta.

De må äga, de må styra och ställa, borgarna, men fortfarande finns det fritänkare i vårt land. Göran Greider är en intellektuell rese. Nedan följer en ledare från Dalademokraten (2015-05-25). Läs och begrunda.

Halva mitt vuxna liv har jag varit medlem i Europaunionen, eller Europeiska Gemenskapen som det hette när Sverige gick med efter folkomröstningen 1994. Jag röstade nej, då 1994, men accepterade som de flesta andra efterhand medlemskapet av realpolitiska skäl. Men utan entusiasm.

Känslan av att det europeiska projektet, som nästan uteslutande byggts uppifrån, håller sig med en självbild som är förskönad och ibland förljugen har för min del kvarstått: Var det verkligen fredstanken som gav impulsen till det europeiska enandet?

Handlade det inte snarare om fördelarna som industri och kapital såg med en gemensam inre marknad? Och har det inte hela tiden funnits en närmast artonhundratalsmässig stormaktsdröm i botten på det europeiska projektet? Och säger inte EU:s oförmåga att hantera döden på Medelhavet något om en kvardröjande kolonial syn på icke-européer?

Europa som fredsprojekt är den bärande myten i all liberal och även socialdemokratisk ideologisk plädering för Europaunionen. Det är begripligt, ty vem kan argumentera mot freden?

Långt mer illavarslande är att EU:s officiella självbild också förefaller ha styrt nästan all historieskrivning (och mycket journalistisk bevakning) om den europeiska integrationen. Under läsningen av Peo Hansens och Stefan Jonssons ”Eurafrika – EU:s koloniala rötter” (Leopard förlag) blir jag faktiskt smått chockad över vad som utelämnats i den vedertagna historieskrivningen. Begreppet Eurafrika är idag knappast levande någonstans men under mer än ett halvsekel var det centralt i europeisk storpolitik.

Efter första världskriget masslakt hade den koloniala världsordningen, med de europeiska stormakterna i centrum, råkat i gungning. USA och snart också Sovjet trädde fram som stormakter och bland europeiska intellektuella spred sig undergångskänslor och geopolitisk vanmakt. I Tyskland stationerade segrarmakterna icke-vita trupper som framkallade skräckvisioner hos såväl eliter som vanligt folk: svarta soldater påstods våldta vita kvinnor och Hitler varnade i Mein Kampf för ”negerblodet” i Europas hjärta men även liberaler och socialdemokrater i västvärlden varnade för ”det naturvidriga bruket av färgade i de tyska Rhendistrikten” när vithetsnormen skakades.

På tjugotalet föddes de paneuropeiska idéerna. Tanken var att de europeiska staterna måste ena sig men att det bara kunde ske om de enorma naturrikedomarna i Afrika samtidigt också exploaterades; bara så kunde Europa förses med livsrum. ”Europa kan bara återfödas i Afrika”, hette det i rader av böcker som lyfte fram Eurafrika som lösningen på problemen.

I EU- mytologin dras paneuropén Coudenhove-Kalergi ofta fram som en föregångare, men då glöms det alltid bort att exploateringen av Afrika – och dess enligt honom rasmässigt efterblivna befolkning – var en förutsättning för ett enat Europa: Det var därifrån den ekonomiska styrkan skulle hämtas.

Efter andra världskriget låg Europa i ruiner samtidigt som de antikoloniala rörelserna växte i styrka särskilt i Asien. Till Afrika hade dock den antikoloniala smittan inte nått, förutom i Algeriet där Frankrike blodigt slog ner ett uppror redan vid krigsslutet (och snart skulle kalla in franska Natotrupper för att krossa uppror och agera den fria världens väktare).

Under de dryga tio åren från krigsslutet i maj 1945 till undertecknande av Romfördraget 1957 formerades en mäktig geopolitisk stormaktsdröm där Eurafrika utgjorde centrum. Samtidigt som franske utrikesministern Robert Schuman den 9 maj 1950 kungjorde sin berömda deklaration - som inleddes med orden ”Världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror” - bedrev hans regering ett hårt kolonialt krig i Indokina. I deklarationen nämns att en av Europas viktigaste uppgifter är ”utvecklingen av den afrikanska kontinenten”.

På EU:s officiella hemsida förtigs helt vilken oerhört central roll den koloniala ambitionen hade. Och när en annan av de viktiga arkitekterna bakom det integrerade Europa, belgaren Paul-Henri Spaak (ibland kallad Mr Europe) yttrar sig i avkolonialiseringens begynnande tid och i känslan av att Europa ansattes från alla håll kunde det låta så här: ”Vad allt detta innebär är i själva verket ett försök att göra den vite mannen till ett villebråd. Den vite mannen ska lämnas försvarslös, han ska berövas möjlighet att föra sin talan, skall lämnas hjälplös.” Ur den känslan hos ledande europapolitiker byggdes en geopolitisk stormaktsdröm om Europa.

Stefan Jonsson och Peo Hansen sätter ljuset på en fundamental, men sedan länge förträngd drivkraft i bildandet av Kol- och stål unionen och EEC: Kolonialismen. Men det är ingen anekdotiskt eller essäistisk historieskrivning de sysslar med, utan ett massivt grävande i de avgörande dokument och ställningstaganden som lödde ihop de franska och belgiska kolonierna i Afrika med planen att integrera Europa. Adenauers Tyskland såg en chans att få en fot i områden där landet mist alla kolonier och Frankrike ansåg sig inte på egen hand kunna stå för alla investeringar som behövdes för att väcka liv i kontinenten. Tanken var att Europa hade en ”civiliserande mission” på ”den mörka kontinenten”.

Konsekvenserna av denna forskning är - oerhörda. Författarna bryter sönder EUs officiella självbild och driver in ett glödande spett i mängder av naiv EU-forskning och EU-panegyrik. Bildandet av EEC/EU innebar inte slutet på kolonialismen – utan en fortsättning av den med andra medel. De självständiga stater som bildades i Afrika fastnade redan från början, genom att associeras till EECs forna kolonialmakter, i ett nykolonialt beroende som försvårade utvecklingen.

Analysen har dessutom bäring på dagens EU, där dagens dödliga flyktingdrama på Medelhavet vittnar om Europas kluvna syn på Afrika: Kontinenten är värdefull, men inte dess innevånare. Under Ukrainakonflikten blev det uppenbart att det nästan är tabu att förstå dagens EU i termer av en stormakt med en global, geopolitisk agenda: EU vill ju bara fred och handel.

EU har ingen maktsfär, ingen intressesfär och är inte alls som andra stormakter. Därmed har varje maktanalys av EU:s agerande mer eller mindre omöjliggjorts, vilket bidragit till en så stark demonisering av Putins ryska (förvisso svårt aggressiva) stormakt att konflikten till slut bara kan förstås i termer av det onda mot det goda.

EU är ju en snäll makt, som inte vill någon illa – det är budskapet när EU agerar. Den naiva synen på en stormakt är farlig för oss alla.

Den 9 maj infaller Europadagen. Vad är det för en dag egentligen?

Göran Greider