GOTT NYTT ÅR!
Julbaljan är fylld igen
Hoppa rakt ner i det tomteröda,
dyka upp igen i det grangröna,
för att sedan simma runt i det snövita.
Och när allt är en grå sörja
är det dags att klättra ur baljan
och bara hoppas att det som finns i munnen
är grötmandeln och inte något som tomtens ren
har lämnat efter sig.
Dö, Tomtejävel!
GOD JUL!
Medelklasspolitik
Tänk vad grått och kollektivt det var med politik förr: partier, folkrörelser, grupper, möten, demonstrationer, uppvaktningar, flygblad… Usch!
Nej, tacka vet jag Facebook. Jag vaknade en morgon och kände att det här med klimatet måste jag göra något åt. Klimatpolitik, känns så gammaldags. Jag bildar en Facebook-grupp för klimatet under namnet: ”Klimatjulbordet”. Mitt upprop: Ingen brunkål på mitt julbord i år! Vi har gått över till det gröna alternativet: grönkål!
Jag menar, man måste ju ta sitt personliga ansvar för miljö och klimat.
Syns vi i Thailand till nyår, eller är det Florida som gäller i år?
Dylan
- Jag lyssnar på Gud. Ja alltså inte de kyrkliga svartrockarnas Gud, utan Robert Zimmerman.
- Robert Zimmerman?
- Ja, Bob Dylan! Bob Dylan, Bob Dylan, Bob Dylan, Dylan, Dylan, Dylan.....
- Dylan?
- Ja, Dylan Thomas, poeten från Irland, som Robert Zimmerman tog sitt artistnamn efter!
Dylan Thomas som skrev: "När jag har blivit rik; har fått en egen cykel och har råd att dricka öl till frukost - då tänker jag sluta skriva poesi och rätt och slätt vara motbjudande".
- Jaså, det är därför du har slutat skriva poesi och börjat blogga
bild, Dylan Thomas och Bob Dylan, walesonline. co.uk
The times they are changing (Bob Dylan):
Come gather 'round people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You'll be drenched to the bone.
If your time to you
Is worth savin'
Then you better start swimmin'
Or you'll sink like a stone
For the times they are a-changin'.
Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won't come again
And don't speak too soon
For the wheel's still in spin
And there's no tellin' who
That it's namin'.
For the loser now
Will be later to win
For the times they are a-changin'.
Come senators, congressmen
Please heed the call
Don't stand in the doorway
Don't block up the hall
For he that gets hurt
Will be he who has stalled
There's a battle outside
And it is ragin'.
It'll soon shake your windows
And rattle your walls
For the times they are a-changin'.
Come mothers and fathers
Throughout the land
And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is
Rapidly agin'.
Please get out of the new one
If you can't lend your hand
For the times they are a-changin'.
The line it is drawn
The curse it is cast
The slow one now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is
Rapidly fadin'.
And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin'.
Slut
Det var min roman ”Desertör” i 37 kapitel.
Nu vet jag ju inte hur många som har haft tid och ork att läsa den, men om någon har några tankar kring ”Desertör” så lägg gärna in en kommentar. Det vore kul!
Och var ärlig; tycker du att den var urusel, så skriv det. Det tål han, Dixi Stadelmann.
Kap 37. Strand
Minnet hade inte svikit honom, vid hamnen i Hornbäck stod det verkligen en telefonkiosk.
När hon svarade på fjärde signalen blev han människa igen och vad fanns det då att säga?
- Hej Karin, jag kommer hem nu. Jag skall bara kremera klart din bror och sprida hans aska för vinden, sedan kommer jag. Jag skall börja på nytt nu, börja arbeta igen och sluta dricka.Vi börjar om du och jag. Det är dags att jag tar mig samman, slutar att fly och istället stannar och kämpar...
Tanken var alltför absurd, nej det enda som fanns kvar var tystnaden.
Han hörde hennes trötta oroliga röst; det var ju mitt i natten.
- Hallå, hallå är det nån där?
Det blev tyst igen, i vad som kändes som en evighet, innan hon frågade:
- Tommy är det du?
Då orkade han inte hålla tillbaka sorgen längre utan blev tvungen att lägga på luren.
Han startade bilen och körde tillbaka mot Munkerup. Vid avfarten ner till Dorthes hus stod en polisbil med blinkande blåljus. Han körde förbi och försökte låta bli att tänka. Längre bort kunde han se ett gnistregn stiga mot den svarta natten.
Efter någon kilometer svängde han ner mot vattnet. Han kom in på en mörk parkeringsplats omringad av tät skog. Han parkerade bilen och slog av ljuset, tände sedan kupebelysningen och började rota bland cd-skivorna tills han hittade vad han sökte. Han lyssnade med slutna ögon samtidigt som han lät det som var kvar av whiskyn rinna ner i halsen.
mama put my guns in the ground
I can’t shoot them anymore
the long black cloud is coming down
I feel like knocking on heavens door
När låten var slut stängde han av. Han tog fram sin plånbok och gick igenom den. Fotot som han hade fått av mannen i Nyhamn, han med den eftersökta sonen, tände han eld på, med tändstickor från samma tändsticksask han hade använt för att tända på huset med. Fotot brann snabbt till aska i bilens askkopp. Plånboken lade han sedan på instrumentbrädan. Ur handskfacket tog han fram en ficklampa innan han gick ur bilen. Han tog av sig rocken, lade den i förarsätet, låste bilen och placerade bilnyckeln på framdäcket.
Med ficklampan som hjälp sökte han sig sedan längs stigen ner mot vattnet. Stigen mynnade på en öppen gräsbevuxen plats som övergick i en brant sluttning ner mot havet. Här gav månen och stjärnorna ett ljus som räckte till för att han skulle kunna se utan ficklampa. Han stannade och släckte. När ögonen hade vant sig kunde han se det stilla havet nedanför. Inte ens i detta ögonblick kunde han undgå att se hur vackert det var.
Snart var han emellertid på väg ner till stranden igen. Stigen var brant och stenig och svår att forcera till och med i dagsljus, ändå lyckades han ta sig ner utan att ramla någon gång.
På stranden lämnade han ficklampan, skorna och alla kläder utom kalsonger och linne i en hög, innan han vandrade ut i det kalla vattnet.
---------- slut --------
