Och över alltihop vakar Sjömanshustrun. Ja, kanske inte över alltihop, men visst ser det ut som hon tittar ut över Sannegårdshamnen. Det är väl därför man sover så tryggt om natten i Sannegården.

”Kvinna vid havet”, som vanligtvis kallas ”Sjömanshustrun” , av Ivar Johnsson (1885 – 1970) från början av nittonhundratrettiotalet står på toppen av ”Sjömanstornet” vid Sjöfartsmuseet. Till minne av svenska sjömän som omkom under första världskriget.

Och här har vi själva Masthuggskyrkan, invigd nittonhundrafjorton.

Kyrkan i nationalromantisk stil ritades av arkitekt Sigfrid Ericson (1879 – 1958).

 

 

 

Och i huset nedanför berget bor det en fransos som med sin hyperkänsliga hörsel och med sina franska nerver plågas oerhört av turisternas eviga kameraklickande. Aldrig får han vara ifred i sin svarta basker där han sitter i fönstret med en Pastis och sina Gauloises. Sitt missnöje signalerar han med ett meddelande på kåkens tak: ”MERDE”!

 

 

 

 

 

- Dixi, från Hisingen till Masthuggskyrkan, det kallar du en riktig resa!

- Jag är utmattad ännu. Luftombyte tröttar.

 

Platan, Platan, Platan… Var det så? Så var det!

Världen ser annorlunda ut än vad man är van vid från tjugofjärde våningen. Jag tänkte skriva: ”Att se ner på jorden…..” Men ångrar mig direkt. Det låter ju nästan som om man är Gud, eller i alla fall rymdfarare där man högt upp i himlen beskådar jorden. Det får istället bli: ”Att se ner på marken…”

Jag har aldrig bott så högt upp som under den senaste Köpenhamnsresan. Från ett nybyggt hotell kunde jag från stora fönster på tjugofjärde våningen se ut över Amager. En erfarenhet av detta var att det inte är lätt att få markplan och utsiktspunkten där uppe i höjden att överensstämma. Uppifrån rummet kunde jag spana ut en väg som jag sedan skulle ta när jag befann mig på marken, men det visade sig vara mycket svårt att sedan hitta den vägen och om jag körde bil var det lika problematiskt att sedan se den vägen från höjden. Vi körde som exempel en rak gata i flera kilometer, jag uppfattade det som att gatan ledde rakt söderut och att vi till slut skulle hamna där gatan tog slut ute vid havet. När jag sedan uppifrån fönstret letade efter gatan kunde jag inte förstå hur vi hade kört. Den enda gatan som det möjligtvis skulle kunna ha varit gick i öst-västlig riktning och slutade i öster vid Kastrups flygplats. Varför har man ingen kompass i bilen, det är en fråga jag har ställt mig många gånger.

”Vi förstår hans vägar bättre ovan där…” Svaret på den ständiga frågan: ”Var fanns Gud i Auschwitz?” Där, långt uppifrån, såg väl röken ur krematorieskorstenarna ut som oskyldiga bomullstussar, som spunnet socker på en pinne.

Danmark har sedan ett trettiotal år en stor plats i mitt hjärta och det är med sorg jag tvingas erkänna att det land jag en gång lärde känna som en varm och mild anarkistisk nation inte längre existerar. Anarkismen har ersatts av en småborgerlig inskränkthet som är kväljande.

I somras tillbringade jag ett par dagar på det gamla ärevördiga hotellet Marienlyst, beläget strax utanför Helsingörs centrum. I sanningens namn var hotellet en rätt bedagad skönhet, men läget direkt vid Öresund förlåter allt. På hotellets väggar ställde en konstnär ut sina tavlor, mest akvareller av det turistvänliga slaget, men i en korridor fick jag se något konstigt. På avstånd såg tavlans motiv ut som om konstnären hade målat av en liten Bostonterrier. Jag tänkte att det kanske säljer med ett sådant motiv. De äldre blåhåriga damerna, som var överrepresenterade i matsalen, kände väl ett sting i hjärtat när de såg en bild som gav associationer till deras sedan länge avsomnade knähund. Men när jag kom närmare insåg jag mitt misstag. Bilden föreställde inte en knähund, utan Danmarks före detta statsminister Anders Fogh Rasmussen. Till mitt försvar måste jag få säga att på avstånd var han väldigt lik en Bostonterrier.

Senare på natten hade jag en underlig dröm. Jag drömde att jag skådade in i George Walker Bushs vardagsrum. På väggen bakom sin älsklingsfåtölj hade den före detta presidenten två bilder på hundar, till vänster en Pudel och till höger en Bostonterrier. Men det konstiga var att hundarnas ansikten var väldigt mänskliga. Pudeln uppbar Tony Blairs insmickrande ansikte, medan terriern hade begåvats med Fogh Rasmussens väna nuna. Medan jag beskådade denna scen kom verkligen en hund inspringande. Det var en Dalmatiner, som precis skulle hoppa upp i husses knä, när Bush stoppade honom mitt i rörelsen.

- Nej Calle, inte hoppa upp!

Hunden hejdade sig, men var snart på väg igen.

- Nej Carl. Nu var Bush sträng i rösten.

Hunden tittade stint ner i golvet och tycktes skämmas. Men snart var han på gång igen, men ögonblicket innan han skulle lämna golvet och hamna i husses knä röt Bush:

- Carl Bildt, ligg!

Skamsen lade sig Dalmatinern vid husses fötter. Bush tyckte nog att han hade varit väl hård för han klappade hunden lite försonande på huvudet.

När jag vaknade, strax före gryningen, mindes jag inte resten av drömmen, men jag kände mig glåmig och beklämd. Det var omöjligt att somna om, så efter ett tag klädde jag på mig och gick ut för att få lite frisk luft i väntan på dagens inträde. På parkeringen utanför hotellet stannade jag framför Holger Danske. Tung, i brons, satt han och sov, vilande på sitt svärd. Enligt legenden skall han vakna en dag när Danmark är i stor fara och han skall då rädda nationen.

- Holger, viskade jag.

- Holger…

Men Holger sov till synes lugnt vidare och jag gick snart tillbaka upp på rummet och somnade om efter en kort stund, vaggad av ljudet från Öresunds rullande vågor. Jag sov tungt och drömlöst tills klockan ringde.

Min danska historia behöver friskas upp, men någonstans i mitt bakhuvud tror jag mig minnas att Jyllandsposten (tidningen med Mohammedkarikatyrerna) har en solkig historia av samarbete med den tyska ockupationsmakten under kriget och att den danska folkhumorn då gav tidningen ett dräpande namn.

Jag är själv ateist och tror helt och fullt på en sekulariserad stat där religionen är en privatsak. Jag kan sympatisera med Voltaires kritik av den katolska kyrkans maktövergrepp, som kom till uttryck i citatet ”krossa den skändliga”. Satir och karikatyr riktad mot religioners maktanspråk skall givetvis ingå i yttrandefriheten. Men även yttrandefriheten måste ha gränser. Var dessa går får diskuteras vid varje givet tillfälle. Det problematiska med Jyllandspostens karikatyrer ligger inte i religionskritiken utan i att bilderna använder ett rasistiskt formspråk och att de har tillkommit i en kontext av en unken främlingsfientlighet.

Skall man kritisera religionens ökade maktanspråk borde satiren vara riktad uppåt mot den kristna högern i USA, men som följer av småborgerlighetens förvridna livsideal sparkar Jyllandsposten neråt och slickar uppåt.

Som danskvän, kanske TV-dokumentären som sändes på SVT för ett par år sedan, om hur danska soldater i Afghanistan lämnade ut fångar till tortyr i amerikanska fångläger, tog mig extra hårt. Det hade varit så lätt att skriva om hur det frisinnade Danmark har förvandlats till en småborgerlig främlingsfientlig och imperieslickande nation under den borgerliga regeringen. Men plötsligt slår mig tanken att vi i Sverige inte har något att yvas över, då vi också lämnade över två män från Egypten som befann sig i Sverige till amerikanska CIA-agenter, för vidare transport till en tortyrcentral i Egypten.

Den nordiska samhällsmodell, som växte fram efter andra världskriget, är kanske den mest demokratiska, jämlika och välståndsskapande, som har existerat i historien. Nu tycks den definitivt vara på väg att monteras ned. Vi håller på att ta plats i ledet av privatkapitalistiska marknadsekonomier som tysta marscherar bakom den amerikanska imperiemakten. En imperiemakt vars tal om demokrati bara blir tomma ord i försöken att skapa en politisk överbyggnad till den råa kapitalismen. Historien visar att USA inte har några problem med diktaturer så länge dessa är kapitalistiska och går i USA:s ledband. Idag har vi tex Saudiarabien, där det råder en kungafamiljsdiktatur, som är allierad med USA. Igår hade vi den man som för många blev urtypen för en diktator i modern tid. Jag talar givetvis om Pinochet. Han kom till makten i en USA-styrd kupp mot en demokratiskt vald vänsterpresident i Chile. Detta visar att det kapitalistiska systemets fortlevnad är viktigare för imperiemakten än demokratin.

Sverige har på trettio år genomgått en förändring; från en nation med en stolt och värdig utrikespolitisk, där man inte drog sig för att kritisera någon av den tidens två supermakter, har vi blivit en tyst nation som accepterar USA:s imperialism och brott mot de mänskliga rättigheterna. Varför är vi tysta när USA bygger ett världsomspännande nät av läger och fängelser, både officiella och hemliga, dit människor fraktas till tortyr och förnedring, istället för den rättsprocess de borde få. Varför är vi så tysta när USA bryter mot folkrätten?

Jag har under de senaste åren studerat de fruktansvärda brott som vi i västerlandet har begått mot övriga världen i namn av kolonialism, imperialism och rasism och mot denna bakgrund är det dags att vi stiger ner från våra höga hästar och inleder ett samtal på jämlik nivå om utvecklingen i världen.

- Holger, vakna!

Och vad skulle denna gata heta om inte Rosengade? Och så den härligt röda brevlådan! Jag tror jag dånar.

Ännu mer rosor! Egentligen skulle väl grinden redigeras bort, men livet är ju sällan perfekt.

 

Nu har vi lämnat Rosengade som ligger ganska nära Kongens Nytorv och begivit oss till Christianshavn med sin kanal. Ett gott råd: lämna Nyhavn med sitt stök och stim ibland, Christianshavns Kanal är minst lika mysig och betydligt lugnare.