Så länge man lär sig

 

Jag har tidigare visat bilder från Rosengade i det smukke Köbenhavn och en bild visade ett träd som jag inte kunde artbestämma då, men man lär sig så länge man lever. I alla fall om man lämnar de förbannade kommerskanalerna på TV och istället ser på Public Service. Jag såg häromkvällen på ett engelskt program om franska trädgårdar på Kunskapskanalen och plötsligt var det en Platan i bild. Vips hade jag lärt mig något nytt! Tack, SVT. Folkbildning, det vackraste ordet som finns. Denna kunskap måste jag förmedla i min blogg.

 

 

 

Trädet på bilden nedan, från Rosengade i Köpenhamn, är en Platan.

 

 

 
 
 
 

Platan, Platan, Platan… Var det så? Så var det!

 

Vad är det som händer

 

Återkommen från en resa till Köpenhamn finns det mycket att berätta. Jag kunde skriva om hur det var att segla Bjørn Wiinblads räkmacka till konst, helt utan tung barlast, bara fluffig majonnäs och ljuvliga räkor, ut ur den strandade Arken, ut på den stilla Køge-bukten i solsken och lätt vind. Jag kunde berätta om den goda maten i staden. Men efter att ha upplevt det danska valresultatet på plats i Köpenhamn, vad finns det då att säga om sådant?

 

Dansk Folkeparti är nu det näst största partiet (efter Socialdemokraterna) i Danmark. Borgerliga Venstres ordförande, Lars Løkke Rasmussen, Luxus- Løkke, Danmarks svar på Champagne Charlie, försöker bilda en borgerlig regering där Dansk Folkeparti ingår. Brun och blå höger i en oskön förening precis som i Finland och Norge, vart är vi på väg?

 

 

 

 

Tung, i brons, vilande på sitt svärd, sitter han och sover, Holger Danske. Enligt legenden skall han vakna en dag när Danmark är i stor fara och han skall då rädda nationen.

 

- Holger?

- Holger vakna!

  


Ovan där

 

En brasiliansk favela? En indisk kåkstad? Eller en vietnamesisk stad sekunden innan den amerikanska piloten fäller sina napalmbomber? Nej, bilden visar en del av det gamla Amager som gränsar till den nya stadsdelen Örestad, som nu tar en allt större del av Amager i anspråk. Örestad en mycket modern stadsdel som skulle göra sig suveränt i en dansk film noir, en blåskimrande stad en regnig sommarnatt med skyar, bilstrålkastare som sökljus i natten och Mads Mikkelsens trötta spegelbild, som länge torkad björkved, i vindrutan.

 

 
 

Världen ser annorlunda ut än vad man är van vid från tjugofjärde våningen. Jag tänkte skriva: ”Att se ner på jorden…..” Men ångrar mig direkt. Det låter ju nästan som om man är Gud, eller i alla fall rymdfarare där man högt upp i himlen beskådar jorden. Det får istället bli: ”Att se ner på marken…”

 

Jag har aldrig bott så högt upp som under den senaste Köpenhamnsresan. Från ett nybyggt hotell kunde jag från stora fönster på tjugofjärde våningen se ut över Amager. En erfarenhet av detta var att det inte är lätt att få markplan och utsiktspunkten där uppe i höjden att överensstämma. Uppifrån rummet kunde jag spana ut en väg som jag sedan skulle ta när jag befann mig på marken, men det visade sig vara mycket svårt att sedan hitta den vägen och om jag körde bil var det lika problematiskt att sedan se den vägen från höjden. Vi körde som exempel en rak gata i flera kilometer, jag uppfattade det som att gatan ledde rakt söderut och att vi till slut skulle hamna där gatan tog slut ute vid havet. När jag sedan uppifrån fönstret letade efter gatan kunde jag inte förstå hur vi hade kört. Den enda gatan som det möjligtvis skulle kunna ha varit gick i öst-västlig riktning och slutade i öster vid Kastrups flygplats. Varför har man ingen kompass i bilen, det är en fråga jag har ställt mig många gånger.

 

”Vi förstår hans vägar bättre ovan där…” Svaret på den ständiga frågan: ”Var fanns Gud i Auschwitz?” Där, långt uppifrån, såg väl röken ur krematorieskorstenarna ut som oskyldiga bomullstussar, som spunnet socker på en pinne.

 


Holger

 

Sommar igen och som alltid tänker jag på Danmark. I väntan på danmarksresan plockar jag fram en text från tidigare år.

 

 
 

Danmark har sedan ett trettiotal år en stor plats i mitt hjärta och det är med sorg jag tvingas erkänna att det land jag en gång lärde känna som en varm och mild anarkistisk nation inte längre existerar. Anarkismen har ersatts av en småborgerlig inskränkthet som är kväljande.

 

I somras tillbringade jag ett par dagar på det gamla ärevördiga hotellet Marienlyst, beläget strax utanför Helsingörs centrum. I sanningens namn var hotellet en rätt bedagad skönhet, men läget direkt vid Öresund förlåter allt. På hotellets väggar ställde en konstnär ut sina tavlor, mest akvareller av det turistvänliga slaget, men i en korridor fick jag se något konstigt. På avstånd såg tavlans motiv ut som om konstnären hade målat av en liten Bostonterrier. Jag tänkte att det kanske säljer med ett sådant motiv. De äldre blåhåriga damerna, som var överrepresenterade i matsalen, kände väl ett sting i hjärtat när de såg en bild som gav associationer till deras sedan länge avsomnade knähund. Men när jag kom närmare insåg jag mitt misstag. Bilden föreställde inte en knähund, utan Danmarks före detta statsminister Anders Fogh Rasmussen. Till mitt försvar måste jag få säga att på avstånd var han väldigt lik en Bostonterrier.

 

Senare på natten hade jag en underlig dröm. Jag drömde att jag skådade in i George Walker Bushs vardagsrum. På väggen bakom sin älsklingsfåtölj hade den före detta presidenten två bilder på hundar, till vänster en Pudel och till höger en Bostonterrier. Men det konstiga var att hundarnas ansikten var väldigt mänskliga. Pudeln uppbar Tony Blairs insmickrande ansikte, medan terriern hade begåvats med Fogh Rasmussens väna nuna. Medan jag beskådade denna scen kom verkligen en hund inspringande. Det var en Dalmatiner, som precis skulle hoppa upp i husses knä, när Bush stoppade honom mitt i rörelsen.

- Nej Calle, inte hoppa upp!

 

Hunden hejdade sig, men var snart på väg igen.

- Nej Carl. Nu var Bush sträng i rösten.

 

Hunden tittade stint ner i golvet och tycktes skämmas. Men snart var han på gång igen, men ögonblicket innan han skulle lämna golvet och hamna i husses knä röt Bush:

- Carl Bildt, ligg!

 

Skamsen lade sig Dalmatinern vid husses fötter. Bush tyckte nog att han hade varit väl hård för han klappade hunden lite försonande på huvudet.

 

När jag vaknade, strax före gryningen, mindes jag inte resten av drömmen, men jag kände mig glåmig och beklämd. Det var omöjligt att somna om, så efter ett tag klädde jag på mig och gick ut för att få lite frisk luft i väntan på dagens inträde. På parkeringen utanför hotellet stannade jag framför Holger Danske. Tung, i brons, satt han och sov, vilande på sitt svärd. Enligt legenden skall han vakna en dag när Danmark är i stor fara och han skall då rädda nationen.

- Holger, viskade jag.

- Holger…

 

Men Holger sov till synes lugnt vidare och jag gick snart tillbaka upp på rummet och somnade om efter en kort stund, vaggad av ljudet från Öresunds rullande vågor. Jag sov tungt och drömlöst tills klockan ringde.

 

Min danska historia behöver friskas upp, men någonstans i mitt bakhuvud tror jag mig minnas att Jyllandsposten (tidningen med Mohammedkarikatyrerna) har en solkig historia av samarbete med den tyska ockupationsmakten under kriget och att den danska folkhumorn då gav tidningen ett dräpande namn.

 

Jag är själv ateist och tror helt och fullt på en sekulariserad stat där religionen är en privatsak. Jag kan sympatisera med Voltaires kritik av den katolska kyrkans maktövergrepp, som kom till uttryck i citatet ”krossa den skändliga”. Satir och karikatyr riktad mot religioners maktanspråk skall givetvis ingå i yttrandefriheten. Men även yttrandefriheten måste ha gränser. Var dessa går får diskuteras vid varje givet tillfälle. Det problematiska med Jyllandspostens karikatyrer ligger inte i religionskritiken utan i att bilderna använder ett rasistiskt formspråk och att de har tillkommit i en kontext av en unken främlingsfientlighet.

 

Skall man kritisera religionens ökade maktanspråk borde satiren vara riktad uppåt mot den kristna högern i USA, men som följer av småborgerlighetens förvridna livsideal sparkar Jyllandsposten neråt och slickar uppåt.

 

Som danskvän, kanske TV-dokumentären som sändes på SVT för ett par år sedan, om hur danska soldater i Afghanistan lämnade ut fångar till tortyr i amerikanska fångläger, tog mig extra hårt. Det hade varit så lätt att skriva om hur det frisinnade Danmark har förvandlats till en småborgerlig främlingsfientlig och imperieslickande nation under den borgerliga regeringen. Men plötsligt slår mig tanken att vi i Sverige inte har något att yvas över, då vi också lämnade över två män från Egypten som befann sig i Sverige till amerikanska CIA-agenter, för vidare transport till en tortyrcentral i Egypten.

 

Den nordiska samhällsmodell, som växte fram efter andra världskriget, är kanske den mest demokratiska, jämlika och välståndsskapande, som har existerat i historien. Nu tycks den definitivt vara på väg att monteras ned. Vi håller på att ta plats i ledet av privatkapitalistiska marknadsekonomier som tysta marscherar bakom den amerikanska imperiemakten. En imperiemakt vars tal om demokrati bara blir tomma ord i försöken att skapa en politisk överbyggnad till den råa kapitalismen. Historien visar att USA inte har några problem med diktaturer så länge dessa är kapitalistiska och går i USA:s ledband. Idag har vi tex Saudiarabien, där det råder en kungafamiljsdiktatur, som är allierad med USA. Igår hade vi den man som för många blev urtypen för en diktator i modern tid. Jag talar givetvis om Pinochet. Han kom till makten i en USA-styrd kupp mot en demokratiskt vald vänsterpresident i Chile. Detta visar att det kapitalistiska systemets fortlevnad är viktigare för imperiemakten än demokratin.

 

Sverige har på trettio år genomgått en förändring; från en nation med en stolt och värdig utrikespolitisk, där man inte drog sig för att kritisera någon av den tidens två supermakter, har vi blivit en tyst nation som accepterar USA:s imperialism och brott mot de mänskliga rättigheterna. Varför är vi tysta när USA bygger ett världsomspännande nät av läger och fängelser, både officiella och hemliga, dit människor fraktas till tortyr och förnedring, istället för den rättsprocess de borde få. Varför är vi så tysta när USA bryter mot folkrätten?

 

Jag har under de senaste åren studerat de fruktansvärda brott som vi i västerlandet har begått mot övriga världen i namn av kolonialism, imperialism och rasism och mot denna bakgrund är det dags att vi stiger ner från våra höga hästar och inleder ett samtal på jämlik nivå om utvecklingen i världen.

 

- Holger, vakna!

 


Rosengade

Hur flyr man det förbannade januarimörkret? Eller kanske: hur flyr man det förbannade mörkret? Det finns en uppsjö av mer eller mindre farliga och destruktiva sätt, men med åldern kommer en viss vishet och man upptäcker att så länge man använder den nöjesmaskin vi alla har mellan axlarna kan man leka runt utan farliga eller obehagliga konsekvenser. Själv återvänder jag allt som oftast i tanken till Köpenhamn. Alltid på resa, men oftast hemma kan vara mitt måtto.

 

Ser man i det stora hela är nog inte Kongens By någon av världens vackraste städer, men definitivt en mycket levande och mysig stad. Men att Köpenhamn inte är så vacker i det stora betyder ju inte att det inte finns skönhet i det lilla, tvärt om, håller man bara ögonen öppna kan man hitta fler små paradis än vad man kan tro.

 

 

Och vad skulle denna gata heta om inte Rosengade? Och så den härligt röda brevlådan! Jag tror jag dånar.

 

 

Ännu mer rosor! Egentligen skulle väl grinden redigeras bort, men livet är ju sällan perfekt.

 

 

Så fick även min gamla bil, en fin bil och god kamrat, vara med på bild, där bakom rosorna. Trots att jag vet att han är i goda händer nu, kan jag ännu sakna honom. Ja, ja Bissen, du är fin du också, men Bader var ändå speciell.

 
 

Rosengade…. Nu är jag tyvärr inte botaniker, så mina kunskaper räcker inte till för att artbestämma trädet, men en vacker stam har det definitivt.

 

 

Nu har vi lämnat Rosengade som ligger ganska nära Kongens Nytorv och begivit oss till Christianshavn med sin kanal. Ett gott råd: lämna Nyhavn med sitt stök och stim ibland, Christianshavns Kanal är minst lika mysig och betydligt lugnare.

 

Köpenhamnsminnen

Jag har varit sängliggande några dagar på grund av en skada, men även om kroppen är fjättrad så är tanken fri och den fria tanken hamnar alltsomoftast i Köpenhamn och om dagen någon gång blir lång kan man alltid sysselsätta sig med gamla köpenhamnsminnen.
 
 

Det var på tiden att man fick påfyllning av mentalt bränsle, gick mest på tomgång på slutet. Köpenhamn, den staden kan inte ens Pansar-Pia förstöra. Köpenhamn, Köpenhamn, Köpenhamn…

 

Började med Arken, konstmuseet strax söder om Köpenhamn, främst för att beskåda tillbyggnaden, en ny entré. I utställningsväg var det annars inget speciellt som intresserade. Det tycks vara en oändlig diskussion om vad som är konst i det samtida. Redan Duchamp och de andra dadaisterna vid nittonhundratalets början, svarade väl på den frågan. Svaret? Flasktorkaren eller kanske pissoaren om den nu ligger närmare hjärtat. Eller om man vill utveckla svaret lite, vad som är konst avgörs vid varje givet tillfälle av de inblandade. Några har större påverkan genom sakkunskap, inflytande etc, andra har mindre, som den ”vanliga” publiken. Men det finns inga objektiva kriterier. Det var väl Zola som sade: konsten är världen sedd genom ett temperament. Jag ser världen på mitt sätt, andra ser den på sitt, där av följer att det konstnärliga verket kan se ut i stort sett hur som helst. Det avgörande är inte den ofta så tramsiga debatten om det är konst eller inte, utan den intressanta debatten borde röra verkets eventuella kvalitet.

 

Nu kom jag visst bort från ämnet. Arken har vuxet rejält de senaste åren, snart får man akta sig för att inte drabbas av grannmuseet Louisianas storlek och den där av följande andtrutna oöverskådligheten. Även utrymmet för museibutiken hade blivit större. När blir konsten ett bihang till försäljningen? Det som jag inte tycker om är att man har börjat tumma på båt/fartygs –metaforen. Jag älskade bilden av Arken som ett jättelikt strandat fartyg på stranden, fyllt med samtida konstskatter i lastrummen. Ingenting emotsade den känslan när man kom in i byggnaden. Det var som att gå omkring i ett fartyg med däck, lejdare, relingar och lastrum. Denna bild håller man på att bygga bort. Synd!

 

Och var fanns min favorit, Bill Violas videoverk, Unspoken, silver and gold? Med så mycket nytt utrymme på Arken borde det väl finnas plats för detta.

 

Sedan tog vi M/S Amerika på kajen i besittning. Ut på det spegelblanka havet, med stekt sill, rödlök, kapris och classic i glasen. Hur det gick till? Ja inte vet jag, det gamla hamnmagasinet borde ju ha sjunkit till havets botten, efter att ha legat på fast grund i så många år. Men i Absalons stad tycks allt vara möjligt.

 

Tivoli, Zoo, Ströget, steaks, pizza, ”ät så mycket du vill”-buffeer och annan trängsel hoppade vi över. Där var det fullt ändå.

 

Lade ett nytt hotell i Frederiksberg till min samling, kan nog bli ett nytt besök. Utsikten, med fönster från tak till golv, över takåsarna gav nästan lite Paris-känsla. Säger han som aldrig har varit i Paris ens.

 

Och det bästa av allt, sommaren har bara börjat!

 

 

COPENHAGEN BLUES

 

I woke up this morning

I had the Copenhagen blues.

 

If  I could go where I want to

Copenhagen is what I would choose.

 

I have been down in Copenhagen

I am going down there again.

 

Where people are friendly

and joy has no end.

 

                                            Peps Persson

 
 
 
 
 

Transjö

 

 

Jag är ateist och tror följaktligen inte på något paradis däruppe i det blå efter döden. Det gjorde inte heller Joe Hill när han sjöng om prästernas budskap till arbetarklassen: ”You'll get pie in the sky when you die”.

 

Nä, skall man till paradiset får man se till att man hittar det här på jorden, innan man dör. Jag tror att jag har hittat det, inte på någon söderhavsö, eller i någon avlägsen storstad. Till mitt paradis behöver man inga änglavingar, skulle det knipa klarar man sig med en bra cykel.

 

Det ligger i Smålands skogar, mellan mörka granar och rakryggade tallar, där grusvägen slingrar fram mellan ängar och stengärdsgårdar, där röda stugor speglar sig i mörka vatten. Här längs den hemlighetsfulla ån ligger Transjö glashytta. Detta är min bild av paradiset. Här skulle jag arbeta med glaset, sitta vid ån och ta en lättöl i en paus och sedan på kvällen återkomma för att försöka fånga en eller annan oförsiktig bäcköring.

 

 
 
 
 

Preben längtar

Preben längtar. Preben längtar på hösten, på vintern, på våren, på sommaren. Preben längtar alltid till danernas land.

 

 
 

Shakespeare må ha haft rätt om att det är något sjukt i kungariket Danmark, men likt förbannat längtar jag dit när sommaren kommer. Likt varulven som ylar mot fullmånen, vaknar den inom mig djupt begravda småborgaren till liv och kräver sin tribut av öl, snaps och sill på en solig uteservering under den rödvita flaggan. ”Kom lad os hygge os, kom lad os hygge os, kom lad os hygge os...”, skriker han i all evighet, eller som det alltid blir, tills jag ger efter.

 


RSS 2.0