Hon var noga med sånt
Och här står Pinnen med huvudet i rymden.
Utan mössa! Ser kallt ut. Ta på dig mössan! Hade min gamla mamma strängt förmanat. Hon var noga med sånt. Det borde arkitekten ha tänkt på. Tidernas förfall hade min mamma tänkt.
Trolltyg
-Vem fan har stuckit en pinne rakt ner i Slottsberget?
-Det måste vara dom stora, stygga, ondögda och vildögda trollen. Trolleri!
-Såna illbattingar!
Dags igen
Den Hemliga Fotografen plägar fylla år var augusti. Så och i år. Jag gör som jag alltid gör, gratulerar bloggens stjärna. Grattis på födelsedagen!
Samtidigt passar jag på att visa en bild av Den Hemliga Fotografen. En av mina absoluta favoriter.
Norra älvstranden, min egen och många andras vackra omgivning, fotograferad den första vårdagen efter en kall vinter, genom en skulptur på kajen utförd av konstnären Pål Svensson.
En kajpromenad ger chans att se många intressanta konstverk. Kan rekommenderas. Samtidigt kan man få se bloggens egen Tintin ute på uppdrag, om man har tur, med kameran i högsta hugg.
Kärt barn
Babels Torn? Mammons Torn? Karlatornet? Kärt barn har många namn. Men jag har mitt eget: Pinnen! Det tycks vara stört omöjligt för mig att sluta skriva om skyskrapan på Lindholmen, men nu när bygget av de översta våningarna börjar bli klart och man förstår hur högt det verkligen blir får jag stilla mig. Jag lovar mig själv att inte skriva mer om Pinnen på länge. Jag måste hålla upp ett tag. Länge… flera dagar minst.
Undrar hur det vore att bo högst upp? Ser man Skagen? Kan man förnimma doften av Gammel Dansk och Classic, hör man sorlet från Bodilles svagt i västanvinden en ljummen sommarkväll?
Karlatornet igen
Jag tycks inte kunna avhålla mig från att följa Karlatornets tillblivelse. Så här kommer ett foto till. Denna gång från älvsidan, från i vintras.
Dåtid: hamnkranar, en kvarleva från en annan tid. Precis som Dixi Stadelmann sjäv.
Nutid: fartygstrafiken på älven. Även om jag undrade för mig själv om staden Göteborg inte ville vara en sjöfartsstad längre när man byggde den nya Hisingsbron som är så låg att den försvårar för fartygstrafiken.
Framtid: Karlatornet. Ett reservat för de bättre bemedlade. Det nya Sverige.
Solen lyser på Pinnen
En vinterdag i slutet av årets första månad tittade plötsligt solen fram, ganska ovanligt i Göteborg. Fram med kameran! Bilden togs från Sannegårdshamnen.
GOD JUL
I Sannegårdshamnen lyser husen likt upptända julgranar. Jag som var med om den förra stora energikrisen i början av 1970-talet, då vi fick lära oss att släcka lampan om ljuset inte var absolut nödvändigt, kan tycka att dagens användande av belysning i energikrisen är lite förvånande. Men det handlar väl om att den moderna belysningsteknologin är betydligt snålare med energin. Och hur tråkigt vore det inte med en totalt nedsläckt jul? Man vill ju inte att tomtens ekipage skall åka vilse i vintermörkret.
En riktigt GOD JUL vill jag önska mina läsare!
På Hisingen lyser solen
Solen gick ner tidigt i Qatar för Belgien, Tyskland, Danmark och Uruguay. Jobbigt för dem.
Men i Sannegården lyser solen till och med i den annars så mörka december. Det måste bero på att ön hyser de Allsvenska mästarna, Häcken. Vad skulle det annars bero på?
Ja, visst, några mörka skyar hovrar över Ramberget, men man kan inte får allt; det är ju trots allt vinter.
Människan bygger sin värld
I min barndom byggde jag mycket med Lego. Jag växte upp på sextio- och sjuttiotalet då stora delar av Sverige var en enda stor byggarbetsplats, när det moderna samhället skulle skapas. Hur många kojor byggde inte jag och mina kompisar i skogen med ”överblivet” byggmaterial som vi ”lånade” från byggena.
Jag slutade skolan och på två av mina arbetsplatser råkade det bli så att under perioder kunde jag utanför fönstret följa byggarbeten på daglig basis. Jag har varit med om att bygga två egna villor och på Norra Älvstranden där jag nu bor byggs det konstant. Kanske är det mot denna bakgrund inte så konstigt att byggandet fascinerar mig. Så Karlatornets framväxt följer jag med stort intresse.
Eller kanske är det som Hasse och Tages sångtext säger (med en viss travestering):”Krig och konflikter gör mig lessen, men kaffe och bullar gör mig glad”, som i mitt fall får bli: Krig och konflikter gör mig lessen, men byggen gör mig glad.
Men en sak är i alla fall förbenat jobbigt med allt detta byggande på Norra Älvstranden. Jag har haft minst sex punkteringar på bilen sedan jag flyttade hit på grund av all spik och skruv som ”tappas” på gatorna här runt omkring. Irriterande!
Karlatornet skall stå färdigt 2024 och med sin höjd på 245 meter och 73 våningar blir det Sveriges högsta byggnad, ja till och med Nordens högsta. Man kan ju undra hur det går att sälja lägenheterna i dagens ekonomiska läge. Idag är bostad inte en social rättighet som det en gång var. Bostäder köps och säljs som vilken vara som helst på marknaden så frågan är adekvat.
Vad är det som händer
Är det Ringhals som brinner, eller har ett kärnvapenkrig dragit igång, eller är det ”han där uppe” som har börjat smida sitt järn till stål? Eller handlar det ”bara” om ett järtecken?
NEJ!
Det är den hemliga fotografen som firar jubileum! Tanten har blivit så gammal att när alla ljusen på hennes födelsedagstårta tänds så färgas både himlen och vattnet rött i Sannegårdshamnen.
Jag vill önska den hemliga fotografen en fin födelsedag och många goda år till! Men hoppa över ljusen på tårtan nästa gång så slipper brandkåren rycka ut i onödan.
Afton i juni
En afton i juni, onådens år 2022, i Sannegårdshamnen.
Pinnen
Slottsberget: … och där tittar en pinne upp!
Sannegården: … och där tittar också en pinne upp!
Nu börjar man förstå hur det kommer att se ut när Karlatornet är klart. Vartåt man än tittar på Hisingen, och troligen i hela Göteborg, kommer ”Pinnen” att titta fram. Det vill till att man gillar den eller i alla fall lär sig att acceptera ”Pinnen”, annars blir det jobbigt.
Att sträva mot himlen
Sedan kriget i Ukraina startade har det mesta känts mer eller mindre meningslöst. Jag gör bara det som jag måste och det gör jag under protest, hjärnan vill inte vara med. Det är tur att så mycket annat pågår som vanligt. Det är så mänskligt, så typiskt för människan som art att vi arbetar på vad som än händer. Så måste det nog vara. Det är bäst så.
I mitt grannskap byggs det vidare på det som skall bli skyskrapan Karlatornet. Bygget stod närmast stilla ett tag, jag tror att man hade ekonomiska problem, men nu tycks det flyta på rätt bra. Tittar man från Sannegården, där jag bor, mot Lindholmen är det omöjligt att inte se Karlatornet. Det sticker upp. När det är klart måste man kunna se det från nästan hela Göteborg.
Huset skall stå färdigt 2024 och med sin höjd på 245 meter och 73 våningar blir det Sveriges högsta byggnad, ja till och med Nordens högsta, om jag inte är helt fel ute. Själv har jag en gång bott på 24:e våningen på ett hotell på Amager i Köpenhamn. Det tyckte jag var otroligt högt. Men vad vet jag. Jag är ju bara en enkel människa, som aldrig har varit i det stora landet i väster. Där lär det finnas skyskrapor!
Vårens ankomst
Redan i slutet av februari gjorde våren en framstöt när jag såg en äldre herre stå nedanför mitt fönster på kajen slickandes på en glasstrut. Men eftersom han var klädd i grova kängor, vinterrock och mössa betecknar jag denna vårens första framstöt som bara en rekognosering. Det var väl den knappnålsstora nickelgula (ni vet den godaste karamellen i gammaldags Nickel) solen som visade sig några minuter på himlen efter lång frånvaro som lockade farbrorn till denna handling.
Men nu i helgen var det definitivt dags för vårens stora seger över vintern, i alla fall här i Göteborg. Jag såg det gamla paret sitta med termosfika på bänken vid vattnet, massor av människor flanerade längs kajen, en liten kille gick i t-tröja med en sötdricka i handen och så det ultimata vårtecknet: den första fritidsbåten ligger på plats i hamnbassängen. Vår!
Det känns tryggt att veta att vad som än händer med en själv eller med den övriga mänskligheten så kommer alltid naturen att finnas kvar. Årstiderna kommer och går trots krig, sorg och smärta. Naturen segrar alltid.
Bilden nedan visar vår vackra kastanj i trädgården. Träden var det bästa med den villaträdgården: eken, knäckepilen (som tyvärr blev sjuk), blodlönnen, hästkastanjen, björken, rosenhagtornen, rönnen, granen, hasseln och tulpanträdet (en raritet). Även om vi sålde huset med trädgården och flyttade till stan så lever minnena kvar. Och huset som var rött och vitt hette Dannebrogen. Tuppeskinn!
Troll-Karpov
Lite kusligt är det allt att jag tycks vara den enda som vet att om nätterna samlas trollen i Sannegården för att spela sina trollschackturneringar. Trots att de ibland bullrar och stökar omkring så att marken och husen vibrerar sover människorna lugnt vidare. Först strax innan gryningen kommer och när nattens mästare är korad drar trollen sig trötta tillbaka till skogarna mellan Göteborg och Borås för att vila ut i sina grottor. I morgonens bleka ljus finns det sedan inga spår kvar efter dem. Människorna tror att det bara är en konstnärlig installation som de ser längst in i hamnbassängen. Men jag vet. Spooky!
Nytt år
-2020, dra dit pepparn växer! Jag vill aldrig se dig mer. Försvinn ur mitt liv.
-2021, kom, kom, gulleplutt. 2021, du måste bli nått, bli nått bra. Du är vårt hopp!
Förra årets nyårshälsning såg ut som ovan. Å, vad jag gullade med det nya året då. Men vad hade jag för det? Ingenting! 2021 blev ju samma skitår som året före. Vad göra?
Ingen önskar ju en fiskare ett ”lycka till” inför en fisketur. Istället tillönskar man ett ”skitfiske”, för att fisket skall bli bra. Jag följer mönstret och säger om 2022: året som nu kommer må bli ett riktigt skitår!
GOD JUL
Julbilder från Sannegårdshamnen.
En riktigt GOD JUL önskar Dixi Stadelmann alla läsare!
Nonsens
Mugge Vigge, Mugge Vigge, biff, biff, biff
Mahognysniff med riff, riff, riff
Däruppe över Sannegården lyser en måne.
Härnere vid ett fönster sitter en fåne.
Mugge Vigge, Mugge Vigge, biff, biff, biff
Mahognysniff med riff, riff, riff
Minns i november
Bild från Nolhagaparken i nolornas stad.
Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar, vi vet ju att vårar ska följa.
Ur den svenska sångtexten av Gösta Rybrant (1904 – 1967). Amerikanskt original av Harvey Schmidt (1929 – 2018).
Med en enkel tulpan
Idag vill jag hylla min ”hemliga fotograf” på bemärkelsedagen. Hurra, hurra, hurra, hurra!
Jag använder ett fotografi som hon har tagit i nolornas stad och som har blivit ett av mina favoritfotografier. Fotot har så taktila kvaliteter att man vill stiga rakt in i bilden och böja sig ner i det gröna bara för att få känna bladens krispighet mellan fingrarna.
…Så med en enkel tullipan uppå bemärkelsedan
jag har den äran, jag har den äran att gratulera…
