Glöm ej bort...

 

En ros är en ros är en ros, (som Gertrude Stein 1874 – 1946 skrev).

 

 

 

 

 

… det finns rosor .

Glöm ej bort det finns rosor.

Glöm ej bort det finns rosor överallt.

 

Till och med i en skiten gammal kolhamn som Sannegården en gång var.

 

 

Östen Warnerbrings (1934 – 2006) sång om rosor hörde jag ofta på radion i min barndom.

 


Himmel över Sannegårdshamnen

 

Någonstans i Sannegården ligger en luggsliten nedstörtad ängel och sover på sin säng. Ångern är djup: att vara människa var inget att stå efter.

 

 

 

 
 
 

 


Ännu en dag

 

Det är tidig morgon. Jag har redan varit vaken en god stund, förbereder mig för att lämna sängvärmen. Radions P1 står på.

 

Stänger av radion, går in i badrummet. Tittar mig i spegeln ovanför handfatet. Lånar ord av Primo Levi: Är detta en människa? Tvättar av händerna noga och sköljer ansiktet med tvål och vatten. Ser mig på nytt i spegeln. Svaret på frågan är: Ja, tydligen.

 

Går ut i hallen och som alltid hälsar jag på min bästa kompis: Tjena Bokis!

 

Sedan ut i köket för kaffe och frukost. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs liv har börjat.

 

Bokis är skåning, kommer från Bjärnum, snapphaneland. Bokis accepterar smeknamnet bara under protest, men skulle helst bli tilltalad med sitt riktiga namn, det förnämt franskklingande namnet Monté. Monté av familjen Nilson. Märkvärdigt skall det vara.

 


En skärva ur livets mosaik

 

Det här hände när jag gick i småskolan i början av nittonhundrasjuttiotalet. Jag skulle till tandläkaren för en undersökning och efter morgonlektionen i Vallhamraskolan kom mamma för att hämta mig. Jag var väl för liten för att ta mig ner till Kyrktorget och tandläkaren själv.

 

Mamma och jag åkte buss ner till Partille centrum. Jag kanske var lite nervös för tandläkarundersökningen, men den gick bra utan upptäckta hål. På hemvägen tryckte mamma på bussens avstigningsknapp redan vid Frejaplan. ”Det är för tidigt”, sa jag förvånat. ”Nu när du och jag är ute och åker kan vi väl ta en fika ihop”, svarade mamma och log. Vi steg av bussen och promenerade en kort stund till ett konditori som låg vid vägen på den tiden.

 

Vi var de enda gästerna på kondiset där vi satt vid ett fönsterbord. Vi åt först var sin räkmacka och sedan avslutade mamma med en kopp kaffe och en bulle. Jag mumsade i mig en bananbakelse och drack Pommac.

 

Det var en lätt overklig känsla att jag satt på kondis med mamma på skoltid. Annars var hon alltid väldigt noga med att skolan precis som allting annat skulle skötas samvetsgrant, men just då var det som det vanliga livet tog en för henne mycket ovanlig paus. I hennes liv var det full fart från morgon till kväll.

 

Eftersom det var fint väder ute promenerade vi efter fikat tillsammans förbi idrottsplatsen mot skolan. När vi skildes åt på skolgården frågade hon mig plötsligt om jag skulle tala om för fröken att vi hade varit på kondis. ”Nej, det behöver hon inte veta”, svarade jag. Jag hann se en antydan till ett leende hos mamma och höra hur hon sa: ”Då har vi en hemlighet ihop”, innan jag rusade mot skolhusets trappor. Själv gick hon hem för att förbereda middagen.

 

 

 

 
 
 
Mamma (1939 – 2020). 

 

 


Där älven möter västerhavet

 

 

En riktigt God Jul önskar jag alla mina läsare i år igen!

 

 

 

 

 

 

- Hm, hur tänker han nu Dixi? En gammal båt som en julhälsning?

 

- Studera flaggan lite närmare! Där kan man se unionsmärket i den svenska flaggan. Unionsmärket, som togs bort 1905 när Sverige och Norge gick skilda vägar, kallas sillsallaten, eller sillsalladen om man så vill. Sillsalladen hör väl fortfarande till ett riktigt julbord?

 

- Du är lite lurig du, Dixi.

 

- God Jul med sillsallad och allt!

 


En tidsresa

 

 

 
 
 

En bild på en pastoral idyll belägen vid inloppet till Göteborgs hamn, bara meter ifrån moderniteter som raffinaderier, betongbroar och industrihamnar. Känns som en plats som har gått opåverkad genom historien. Kanske en hållplats till en annan tid? Här kan man stå och titta ut över älvens utlopp i västerhavet och känna historiens vingslag.

 

Oops, på plats sommaren 1719; är det Tordenskiold med sin flotta som seglar in för att härja?

 

- Hallå din gamle sjöbuse, sjörövare och pirat! Lämna den svenska västkusten i fred. Ta du dina fregatter och förpassa dig tillbaka till Danmark eller Norge!

 

Tordenskiold ser mycket förargad ut där på fregattens däck. En sådan fräckhet han möts av. Han ropar tillbaka:

 

- Jag är varken sjöbuse, sjörövare eller pirat, inte ens kapare, och gammal är jag inte heller. Jag är en ung norsk amiral i den danska kungens tjänst. En riktig sjöhjälte är jag! Pallra dig iväg, du svensk, annars får du ett kanonskott där bak. Och du, tro inte att bara för att vi delar namn att du kan vara hur fräck som helst utan att bli bestraffad.

 

Bäst att smyga sig iväg härifrån tänker jag. Och inte nämner jag något om att Amiralen bör akta sig för kortspel om pengar i svenskt sällskap. Sådant leder bara till dueller och olycka för den unge danske sjöhjälten.

 

 

 
 

Bild, Peter Tordenskiold (1690 – 1720), wikipedia.org.

 

 

Paradiset i gullregnens månad

 

Då var det återigen dags att gratulera ”Den hemliga fotografen” på födelsedagen. Hurra, hurra, hurra, hurra!

 

Det jordiska Paradiset i gullregnens månad kan väl passa bra.

 

 

 

 
 
 

 

Tyvärr blev det inga syrener, men parkrododendron går väl nästan lika bra, eller vad säger du Hjalmar?

 


Sköna maj

 

Naturen har funnits i en evighet innan jag föddes. Naturen kommer att finnas i en evighet efter att jag är död. Mitt liv är bara ett enda tickande från evighetens klocka. Tick: så var det slut!

Vad betyder då mitt livs svårigheter och förtretligheter i detta perspektiv? Ingenting! Det är bra att få perspektiv på tillvaron. Det gör det lättare att ta sig an livet.

 

 

 
 

 

Min Hemliga Fotograf har återigen varit och fotograferat i nolornas stad. Vackert!

 


Vårvinterbild

 

Visst ger bilden en japansk känsla? Som ett gammalt träsnitt. Men det det är ett foto från min hemliga fotograf. Motivet är hämtat från Nolhaga i nolornas stad.

 

Till och med Göran Greider visade sin uppskattning för bilden på instagram. Snart kanske min fotograf inte längre vill lägga mer tid på min obetydliga blogg. Större uppgifter väntar. Jag får väl försöka övertala henne.

 

 

 

 
 
 

 

Och minsann, måste inte människan alltid lämna spår efter sig. Är det inte en plastpåse som kan anas? Förbannade plast! Överallt!

 
  

Julhälsning

 

Kniven i skinkan. Gaffeln genom tungan. Fötterna på bordet.

 

God Jul!

 

 

 

 

 

 

- Dixi, nu har det väl slagit runt ordentligt i skallen på dig. Vad är detta för en ”Julhälsning”?

 

- Julskinka, påläggstunga och grisfötter, kan det bli mer Jul?

 

- Tänkte inte på det.

 


Film noir

 

En sen höstkväll står Jean Gabin (1904-1976) i utkanten av ljuscirkeln från en gatlampa och röker en cigarett i väntan på färjan som kommer att föra honom bort från hans älskade. Han kommer aldrig att återkomma.

 

Han ser färjan närma sig i regnet. Han släcker ciggen, drar rocken närmare kroppen och går i den kyliga motvinden att möta färjan. Ingen återvändo.

 

I de ruskiga kvarteren i det ruskiga Marseille.

 

 

 

Eller också är fotot från Sannegården? Inte vet jag. Jag får fråga den Hemliga Fotografen.

 

 

 

 

 


Tintin fyller år

 

Tintin fyller år? Ja, inte den ”riktiga” Tintin. Det är min ”hemliga fotograf” jag vill gratulera. Hon dyker alltid upp som en annan Tintin med sin kamera när det händer något spännande. Utan hennes bilder vore min blogg ännu tråkigare.

 

Nedanstående bild skildrar dramatiken när det för några veckor sedan brann i Sannegården. Nu visade det ju sig senare att det inte var någon byggnad i Sannegårdshamnen som brann utan en fabriksbyggnad vid Ramberget. Men min Hemliga Fotograf bygger spänning med sin kamera. Jag blev i alla fall skitskraj när jag fick se bilden. Tänk om det hade brunnit så nära mitt eget hem?

 

Dixi Stadelmann önskar sin ”Tintin” en fin födelsedag!

 

 

 

 

 


Pica pica

 

Ur led är tiden. Det är en sjuk tid vi lever i.

 

Men naturen kämpar på. Det blir en vår i år också. Jag vet, för utanför mina fönster, i två oxel-träd på kajen  här i Sannegården, bygger två par skator på sina bon. Ja, det ena paret renoverar ett gammalt bo medan det andra paret bygger helt nytt. Detta byggnadsarbete började man med redan i mitten av januari. Kanske är det någon av dessa skatpar som kommer att i sitt bo lägga det gyllene ägg vi kallar våren. Pica pica!

 

 

 

Bild, pica pica i flykt, wikipedia.org

 

 

 

GOD JUL från Göteborg

 

Jag vill önska mina läsare en riktigt GOD JUL!

 

 

 
 

 

Nej, det är inte Tomten som syns i bilden. Det är en annan tomte till gammal kung.

 

”Krigarkonungen” Gustav II Adolf (1594-1632) som grundade Göteborg 1621 var själv en riktig ”flötgubbe”. Det syns väl på statyn som står på Gustaf Adolfs torg att han med tiden blev tämligen fet. Hans sista morgon i livet innan slaget vid Lutzen där han stupade lär han ha serverats semlor i hett sött vin. Det ska fan svinga värjan mot papisterna med vetedeg guppande i sött vin i magsäcken. Och mycket riktigt, det gick ju inte så bra för Gustav Adolf som dog i dimman.

 

Bakom Gustav Adolf-statyn syns Gunnar Asplunds (1885-1940) berömda tillbyggnad från 1936 till det gamla rådhuset. Arkitekturhistoria!

 


Gratulerar!

 

Idag på bemärkelsedagen vill jag gratulera min ”Hemliga Fotograf”.

 

En natt nyligen drömde jag om Harry, Harry – The Cat, Kingen, kär katt har många namn. Tänk om han visste att jag i smyg ibland kallade honom för Harpan. Jag ryser.

 

Han ville i alla fall vara med och gratulera min fotograf. Han berättade att han verkligen saknar Villa Dannebrogen. Räkor och rostbiff och en tupplur, det är sådant som kan förgylla ett kattliv.

 

 

 

 


Julneurotiker skrev de i min journal

 

Jag önskar en FUL JUL och ett GOTT NYTT SÅR!

 

Men vad är det jag skriver?  ”FUL JUL, GOTT NYTT SÅR”? Jag måste ha drabbats av Julgalenskap, igen!

 

Här kommer i alla fall en mysig engelsk christmas carol som jag hoppas kan ställa allt till rätta.

 

Fuck Christmas!

It's a waste of fucking time

Fuck Santa

He's just out to get your dime,

Fuck Holly and Fuck Ivy

And fuck all that mistletoe

White-bearded big fat bastards

Ringing bells where e'er you go

And bloated men in shopping malls

All going Ho-Ho-Ho

It's Christmas fucking time again!

 

Fuck Christmas

It's a fucking Disney show

Fuck carols

And all that fucking snow

Fuck reindeer

And fuck Rudolph

And his stupid fucking nose

And fucking sleigh bells tinkling

Everywhere you fucking goes

Fuck stockings and fuck shopping

It just drives us all insane.

Go tell the elves

To fuck themselves

It's Christmas time again!

 

Composers: Eric Idle & John Du Prez

Author: Eric Idle

Singer: Eric Idle

Originally From: The Greedy Bastard Tour

 

 

Av alla fina engelska julsånger, råkar jag hitta en som heter ”Fuck Christmas” av Eric Idle från Monty Python. Maximal otur.

 

Nu tar jag mig samman och försöker igen. Tredje gången gillt. Jag vill önska er alla en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

 

Se där ja, där satt den!

 

Jag tycker inte att det blir någon riktig jul om jag inte, i alla fall minst en gång, får se julvideon från 1980-talet med Mel and Kim, den där dom sjungande vandrar kring granen. Men nu börjar jag undra vart världen och julen är på väg. Jag såg en filmsnutt på nätet med Kim och hennes brorsa, båda med efternamnet Wilde. De gör ”Rocking around the christmas tree” i en tunnelbanevagn i London, båda rejält bladiga efter en julfest tidigare på kvällen. Den från 1980-talet så väna varelsen Kim var här förvandlad till en småplufsig överförfriskad klimakterietant med två halvslaka renhorn pekande åt olika håll på huvudet. Filmsnutten hade hon döpt till ”Pissed on a train”, en travesti på den amerikanska B-filmen ”Snakes on a plane”. Tror ni mig inte? Ni kan ju se eländet själva på YouTube.

 

Hur skall man orka fira jul efter den upplevelsen?

 

 

 

 

 


Ett komplett år i Sannegården

 

Med en ny vinter är året (2015) komplett i Sannegården. Det som började med månadsbilder från januari och februari 2015 går nu i mål med en decemberbild.

 

 

Sannegården: december 2015.

 

 

 

En annan höst i Sannegården

 

Den hösten vi har just nu är ju nästan som sommar. Ja, jag vet att den knappt har börjat; den blir säkert riktigt mörk, kall och jävlig längre fram. Man får vad man förtjänar. Men just nu njuter jag av höstvädret, men det har ju funnits andra höstar…

 

Vadå, är novemberfotot oskarpt? Så blir det ibland när den hemliga fotografen känner sig riktigt konstnärlig, då slår det över till expressionism. Och det är väl egentligen bara med expressionism man kan bemöta en november i Göteborg?

 

 

Sannegården: september 2015

 

 

 
 
 

Sannegården: oktober 2015

 

 

 
 
 

Sannegården: november 2015

 

 

 
 

Grattis!

 

Idag vill Dixi Stadelmann gratulera sin fotograf på födelsedagen. Utan ”Den Hemliga Fotografen” vore min blogg mycket fattigare.

 

Grattis!

 

 

 

 
 

Hemmablind

 

Jag får väl skylla på hemmablindhet, men jag hade aldrig varit och beskådat Ostindiefararen. Visst har jag sett den på avstånd, men trots att den ligger förtöjd i mina hemmakvarter har det aldrig blivit av.

 

Den ”riktiga” Ostindiefararen Götheborg byggdes i Stockholm 1738. Skeppet hann med tre resor till Kina för Ostindiska Kompaniets räkning innan det i september 1745 gick på grund i Göteborgs inlopp inför ögonen på ankomstkommittén. Skeppet sjönk med sin dyrbara last som dock till stora delar senare bärgades. Alla ur besättningen verkar ha överlevt olyckan.

 

Dagens Götheborg är en kopia av det ursprungliga skeppet, dock med de modifieringar som tiden kräver. Götheborg byggdes i Göteborg under nio års tid med handsmidda spikar, handgjorda block och handslaget tågvirke. 1000 ekstockar och 5 mil fura bildar ett skepp om 58,5 meters längd och 11 meters bredd.

 

Jag läste att Ostindiefararen Götheborg som ägs av en privat stiftelse nu var till salu som vilken vara på marknaden som helst. Det kändes lite i hjärtat att skeppet som nästan har blivit en del av staden nu kanske skulle försvinna. Det är inte första gången som det har visat sig att privata intressen i kultursfären saknar den uthållighet som krävs (Konstmuseet Rooseum i Malmö är ett annat exempel). Så nu var det dags att se skeppet i verkligheten där det ligger förtöjt i hamnen på Norra Älvstranden, innan det eventuellt försvinner.

 

Visst är det en imponerande skapelse när man står på kajen och beskådar skeppet, men ändå går mina tankar till dåtidens sjömän, hur modiga var de inte. Mitt ute på Atlanten i hård vind måste det stolta skeppet ha känts som en mycket utsatt och sårbar plats att vara på. Tänk att klänga omkring i riggen i storm! Hemska tanke.

 

 

 
 

Masterna måste väl vara förkortade? Jag tycker att det verkar saknas en mittendel.

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 

En blivande groggveranda åt grosshandlare Erik Riking von Knolletott?

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0