dixistadelmann.se

Varför jagar så många barnfamiljer landet runt efter nöjesparker, sommarland, äventyrsland etc. Det måste vara som att försöka leva på spunnet socker. Efter några tuggor vill man bara spy! Kommer dessa barn, när de har vuxit upp, att vara lyckligare för att de har hastat runt i dessa nöjesnästen. Jag tror inte det.

Nu när det småländska glasriket kämpar för sin existens i lågkonjunkturen, kan jag bara undra varför jag inte ser fler barnfamiljer på bruken om sommaren. För mig blev barndomens besök på glasbruk en fascinerande upplevelse som lade grunden till ett livslångt intresse som har gjort mitt liv mycket rikare.

Bilden är tagen i hyttan på Bergdala glasbruk. En genuin bruksmiljö och ett kulturarv som måste få leva kvar. Att stiga in här i hyttans skymningsljus och se hur skickliga hantverkare trollar med den glödande glasmassan är en fascinerande upplevelse både för barn och vuxna.

Låt dagens upplevelsedrogade ungar tända av i det småländska brukssamhället i en vandring mellan hyttan, Folkets Hus och Konsum i en långsam marsch ackompanjerade av bruksorkesterns mässingsblås.

Nej, det blir inte McDonalds idag, det blir hyttsill!

Jag läste den prisbelönta romanen ”Vägen” av Cormac McCarthy. I detta vilar en stor prestation, som om jag hade skrivit att i går besteg jag Mount Everest. Det är inte så ofta jag läser anglosaxiska författare. Detta faktum är en motståndshandling: ”de äger inte mig”, men jag läste att Göran Greider skrev om romanen, Vägen, i Dalademokraten och han påstod att den var bra, men så svart att det var en plåga att ta sig igenom boken. Den ska jag läsa, tänkte jag.

Att litteratur eller film har en ”svart” handling brukar inte bekomma mig det minsta, tvärt om, jag kan hämta styrka i det faktum att människor har tvingats gå igenom fruktansvärda saker. Det viktiga är att de har överlevt, att de har kommit igenom. Människans anpassningsförmåga och styrka, den kraft som går att uppbåda i svåra situationer, den livsvilja mot alla odds som så många människor har vittnat om, ger mig styrka att klara av svårigheterna i mitt eget liv. Orkar dom, så orkar jag, resonerar jag. Och i sanningens namn finns det så många som har kämpat sig igenom livssituationer som får ens egna svårigheter att framstå som relativt triviala.

Jag har läst mycket om mänsklighetens absoluta nollpunkt i skildringarna från nazitysklands dödsläger. Till och med här, dessa platser som de religiösas Gud hade vänt sitt ansikte i från, fanns det mänsklig storhet, män, kvinnor och otroligt nog barn, som orkade kämpa sig igenom detta helvete och sedan hade kraft kvar att fortsätta leva sina liv. Det är mänsklig storhet.

När Sobibor och Treblinka fanns i verkligheten och när människor har beskrivit vad som där hände, hur skulle då en påhittad roman kunna vara så svart att den är svår att ta sig igenom? Det hade jag mycket svårt att förstå. Men nu efteråt måste jag erkänna att det finns en gräns även för mig. I denna roman nådde jag så nära jag tror att man kan komma den gränsen, då man inte orkar läsa vidare längre. Till och med i de nazistiska dödslägren fanns det tidvis någon form av hopp. Det pågick ju ett krig utanför, som förhoppningsvis Tyskland skulle förlora. En dag i Primo Levis roman, ”Är detta en människa”, står det faktiskt soldater ur Röda armén utanför lägret. Helvetet var till slut över. Befrielsens stund hade kommit.

Var finns hoppet i McCarthys Vägen? Romanen har något gammaltestamentligt över sig i sin avskalade stränghet. Fadern och den lille sonen, inga namn, bara det, Fadern och Sonen, är ute på en vandring i ett landskap förött av katastrofen. Det som finns är svart, kall sargad natur, ingen civilisation, bara härjande överlevare som är mer djur än människor. Antingen är du jägare eller villebråd – rovdjur eller byte. Målet för vandringen är havet, inte för att det skulle finnas något som kunde hjälpa dem där, utan mer för att människan måste ha ett mål för att dag för dag orka leva. Snart står det klart att fadern, som är bärare av den lilla godhet som finns i romanen, har en svår sjukdom och läsaren inser snart att sonen…. Ja, bara tanken är nästan outhärdlig. Romanens sista trettio sidor tog två veckor för mig att läsa, eftersom jag lade ifrån mig boken, oförmögen att läsa vidare. Till slut tog jag mig dock samman och kanske fanns det ett hopp där i slutet. Det var i alla fall vad jag intalade mig, men det säger nog mer om hopplöshetens natur, att man söker i alla fall en antydan till hopp, än att romanen ger något ljusning.

En riktigt stor läsupplevelse, men på gränsen till vad man klarar av att läsa, det var vad denna roman gav mig.

Just nu har vi bokmässa i Göteborg och ibland har vi bokbytardag. Tänk om jag hade nog med plats för alla mina böcker, då skulle jag vara lycklig. Trots att det nu är flera år sedan jag flyttade in i lägenheten här på kajkanten är det fortfarande kaos i boksamlingen. Böcker, böcker, böcker….

Och så finns det entreprenörer också…

I dag kan man byta böcker på stan, hörde jag just på radion.

- Vad har du för bok du vill byta bort?

 - Den första i Stieg Larssons trilogi, i pocket.

- Jaha, vad vill du ha istället då?

- Diderots encyklopedi i förstaupplaga.

- Jaså, är inte det ett rätt dåligt byte?

- Ok då, jag ger hela trilogin i byte, men då skall encyklopedin vara i mycket bra skick.

- Vilken är din favoritbok?

- Den girige av Molière!

Man har hittat spår av hästkött

i köttbullar

på IKEA

och

tarmbakterier i deras tårtor.

Jag är själv helt säker på att det finns mer än spår

av spånskivor

i deras möbler.

Och jag är tämligen övertygad

om att det finns spår av Mein Kampf

i Ingvar Kamprads bokhylla.

Vem släppte in bruna

bokhyllor

i folkhemmets vardagsrum?

Äntligen har den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson fått lämna den stormskadade biståndsskutan. Som om inte den totalhavererade arbetsmiljön för medarbetarna vore nog, så har Carlssons lön betalats direkt ur biståndet. Smaka på den: de fattigaste människorna i världen skall betala hennes lön (cirka 120000/månad). Det är nog bara i högerpartiet som sådant känns normalt. Men Dixi visste redan när hon tillträdde hur det skulle gå, läs nedan!

Bock i örtagård, att sätta bocken som trädgårdsmästare, eller kanske låta vargen vakta lammen. Det är bara att välja vilket uttryck ni tycker passar bäst. Vad jag talar om? Det är givetvis detta bisarra faktum att vi har en moderat biståndsminister. Det är inte konstigt att samarbetet mellan biståndsminister Gunilla Carlsson och tjänstemännen på Sida gnisslar. Högern och biståndet? Ni minns väl dåvarande högerledaren Gösta Bohmans uttalande om folk i sydligare länder: ”De kan ju bo i plåtskjul och äta bananer”.

 

Hur kan vi väljare acceptera en moderat biståndminister? Det är en motsägelse i sig själv. Den egna plånboken är ju deras käraste ägodel. Förlåt mig, här var jag nästan lite för altruistisk, jag menar givetvis, den egna plånboken är deras käraste kroppsdel.

 

Bilder från wikipedia.org

 

 

Vad är ekonomi?

En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.

                      August Strindberg

Här talar ”min” Strindberg, tjänstekvinnans son. Han som river det gamla, för ljus och rum, han som helt enkelt för ett jävla liv! Men i den svenska skolan ligger i bästa fall klassuppsättningar av Hemsöborna och samlar damm i förråden. Strindberg, den tame folklivsskildraren, det är så skolan vill att eleverna skall närma sig vår störste författare. Nej, det är i Röda rummet, man lär känna den verklige Strindberg; den farlige omstörtaren, mannen som i vrede står och skakar rikseken så kronan svänger i vida bågar och där staten, kyrkan och kungahuset kämpar för sina liv, för att inte likt bladlöss, kastas ur kronan, virvlandes ut i den tomma rymden. Rottingmajorens mardröm, Röda rummet uppslagen på alla Sveriges skolbänkar!

Och så, Strindberg anklagas ofta för att vara ”kvinnohatare”, men det är ett felaktigt påstående. Vad han möjligtvis hatade var den borgerliga kvinnorollen, där kvinnans med sina livsambitioner sakta kvävdes och där hennes förspillda energi ibland kanaliserades i ett äktenskapskrig.

Bild, wikipedia.org

 

 

Är Muhrén bandyns Foppa? Är Foppa hockeyns Muhrén? Stora frågor. Få svar. Vad skrev Sokrates om bandy? Vad skrev Aristoteles om hockey? Redan de gamla grekerna… Betänk att detta var över två tusen år före kompositklubbornas tid. Otroligt… Med bara träklubbor!

Bilder, wikipedia.org

Det är viktigt att man hela tiden sköter om sig.

För det är man värd.

Hela tiden.

För det är man värd.

Man måste sköta om sig.

Hela tiden.

För det är man värd.

Sådan är borgarkärringarnas visa.

Och dom sjunger den jämt.

Hela tiden.

För dom är värda.

Dom har ett oskattbart värde.

Hela tiden.

För dom är värda.

Sådan är borgarkärringarnas visa.

Det är viktigt att man hela tiden har det bra.

För det är man värd.

Hela tiden.

För det är man värd.

Man måste ha det bra.

Hela tiden.

För det är man värd.

Sådan är borgarkärringarnas visa.

Och dom sjunger den jämt.

Hela tiden.

För dom är värda.

Dom har ett oskattbart värde.

Hela tiden.

För dom är värda.

Inom kristendomen finns begreppet ”arvsynd”. Detta begrepps innebörd har jag alltid sett som ett uttryck för en absurd antihumanism. I min tidiga ungdom tvingades jag under en period genomgå en undervisning som leddes av en präst i svenska kyrkan, en riktig ”svartrock” av den gamla skolan. Enda gången den mannen levde upp var när han fick predika om ”SYNDEN”. En gång visade han en bild på ett nyfött spädbarn och med darr i stämman och kroppen försatt i rörelse som om han genomfors av en sexuell njutning predikade han om arvsynden. ”Inte ens detta nyfödda barn är fritt från synd”.

Med denna erfarenhet som bakgrund förvånas jag själv över att tanken på en ”arvsynd” poppar upp hos mig. Det visar väl bara hur djupt det kristna arvet sitter trots att jag ser mig själv som ateist. Nog nu nog med problematiseringen av begreppet ”arvsynd”.

Efter att ha läst de rasistiska/främlingsfientliga inlägg som är relativt vanligt förekommande på nätet och sedan dagligen via media tvingats ta del av hur det världspolitiska läget kontinuerligt försämras, har jag börjat fundera på om inte begreppet ”arvsynd” skulle kunna appliceras i dessa sammanhang; absolut inte i kyrkans mening, som en nedärvd moralisk synd hos oss alla, utan istället som ett begrepp som kunde få oss alla att stanna upp och lära oss av historiens synder, så att dessa inte ständigt upprepas. Vi i den ”vita västerländska rasen” med vår enorma ”arvsynd” av rasism, kolonialism och imperialism borde veta bättre än att gå på som vi gör. En viss ödmjukhet vore klädsam.

Tre bra böcker om rasism, kolonialism och imperialism är Mike Davis, ”Svält och kolonialism”, antologin ”Kolonialismens svarta bok” och Sven Lindqvist, ”Utrota varenda jävel”.

Har man läst dessa böcker gör man inte absurda uttalanden om att ”de” minsann har nedsättande uttryck om oss också eller om att det inte är värre att uttala sig i ringaktande ordalag om svarta och araber än om stockholmare eller svenska bönder. Det blir också ganska lätt att avslöja ett imperialistiskt krig trots att det på sedvanligt vis göms i dimridåer av vackra ord såsom ”frihet” och ”demokrati”.

Några av de viktigaste näringsämnena i den mylla varur det nazistiska ogräset växte sig starkt var rasism, kolonialism och imperialism.

Det senaste resultatet från privatskolesektorn i vårt land är att det numera räcker med fyra böcker för att en privatskola skall sägas ha ett skolbibliotek. En tummad Läckbergdeckare i pocketformat tillsammans med tre inbundna böcker i en amerikansk vampyrserie bildar enligt den senaste ”forskningen” i privatskolevärlden ett bibliotek.

Se där vad man i alla år har slösat med skattemedel i den offentliga skolan. Varför skall ungarna ha tillgång till en massa onödiga böcker? Skolbibliotek med hundratals böcker, ja kanske tusentals, när slöseriet har varit som värst, har man öst över glinen, när det räcker med en Läckberg och fyra amerikanska vampyrböcker.

Själv läste jag massor av böcker under min uppväxt, de flesta lånade från ett offentligt bibliotek, och vad blev det av mig? En obstinat, ja närmast bindgalen socialist, slutade jag som. Sådana människor passar inte i det nya samhället. Nej, nu skall det vara vattenkammade politiska idioter, får som underdånigt beundrar sina arbetsgivare och som sedan konsumerar duktigt på fritiden. Vuxna människor som bygger luftslott på Facebook och som tror att de skryter när de talar om för hela världen att de läser ungdomsböcker, ser amerikansk film gjord för stora och små barn och som tror att imbecilla teckningar i barnformat är konst. Nej, fy för satan för ett sådant samhälle!

- Två kaffe och två äppelkaka, tack.

- Nej tack, ingen äpplekaka för min del. Jag blir så dåsig av vaniljsås. Jag är mer av morfinkille.

- Två kaffe och en äppelkaka, med mycket vaniljsås.

Nu har vi haft många år på raken som har kommit att präglas av undergiven propaganda för vårt kungahus. Det har varit bröllop, graviditeter, barn och nu är det Knugens fyrtioårsjubileum som regent som skall firas.

Jag säger: Befria Knugen och hans familj från monarkins ok. Låt honom leka med sina bilar och båtar på heltid. Tröttnar han på det kan han ju förgylla sitt liv med att bevista olika sportevenemang.

Låt monarkisterna återuppta den gamla traditionen att välja nya kungar och drottningar. Vi andra kallar den av oss valda personen för president, så blir alla nöjda. Jag brukar för mig själv jämföra vår, i de flesta sammanhang bortkomna monark, med den valda finska presidenten Tarja Halonen, som verkar vara en rekorderlig kvinna och som skötte det finska presidentämbetet med den äran. En sådan vald person skulle vi också kunna ha!

Min egen kandidat till president är författaren Per Olov Enquist. Han har en utstrålning som präglas av intelligens och en värdighet som annars bara finns hos gamla indianhövdingar. Han skulle på ett alldeles utomordentligt sätt kunna representera vårt land.

Bild på Enquist från wikipedia.org

Det myllrar under oss. Tågen går.

Hotell Astoria darrar.

Ett glas vatten vid sängkanten

lyser i tunnlarna.

Han drömde att han var fånge i Svalbard.

Planeten vred sig mullrande.

Tindrande ögon gick över isarna.

Miraklernas skönhet fanns.

                      Tomas Tranströmer

Ovanstående dikt ur Tranströmers diktsamling Sorgegondolen har fastnat i mitt medvetande. Kanske mest för att hotell Astoria i Köpenhamn lockar minnet med sin härliga funkisarkitektur. Genom åren har jag bott på många hotell i Köpenhamn, men aldrig på Astoria. Men en dag kanske det blir så, om jag inte har blivit för bekväm, med ålderns rätt.

Visst kunde byggnaden vara ritad av Gunnar Asplund eller Sigurd Leverentz? Arkitekturen får en att drömma. Tåghjulen som kommer på plats i den mörka natten. När alla sover får hotellet liv. Först tungt och sakta, liksom trevande, rör det på sig, men när sedan Vesterbrogade regnblank ligger under järnhjulen i nedförsbacken efter Zoo, accelererar kolossen. Här behövs inte ens spår när toppfarten nås på Roskildevej. Ut i natten, ut i världen!

I gryningen skvallrar bara reklampennan med hotellets namn i plast, som under natten har skakat ner från skrivbordet, om vad som har hänt.

Bilden nedan från trivago.se

Jag dog.

Före det levde jag.

Som att skriva med gåspenna

på havets yta.

Jag har genom åren läst mycket av rysk litteratur, alltifrån Turgenevs ”Fäder och söner” och Gontjarovs ”Oblomov” till Jevtusjenkos ”Dö inte före din död”, men av någon anledning har jag alltid hoppat över Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Det bottnar nog i att jag har förknippat denna roman med begreppet ”magisk realism”, även om jag vet att den skrevs i en annan tradition och tid.

Jag som så många andra kom i kontakt med detta begrepp i början av 1980-talet, när Garcia Marquez fick nobelpriset i litteratur och hans roman ”Hundra år av ensamhet” fick ett stort genomslag bland Sveriges bokläsare. Personligen blev jag bara måttligt tilltalad av den magiska realismen. Om de absoluta kategorierna liv och död, historia och nutid etc, blandas och löses upp, vad återstår då. Hur går det med allvaret, om döda och levande människor existerar sida vid sida och fortsätter att interagera, då mister livets stora händelser något av sitt allvar. I alla fall enligt mitt förmenande.

Till slut kände jag emellertid att det var dags att läsa ”Mästaren och Margarita” och nu när jag har kommit igenom den, måste jag säga att jag verkligen är glad. ”Mästaren och Margarita” skulle jag ha läst mycket tidigare, vilken roman!

Du vaknar tidigt en morgon och det sitter en stor fet svart katt vid ett litet runt kafébord i sovrummet och du sluter ögonen och tänker att du bara drömmer, men när du försiktigt öppnar ögonen igen blir det bara värre. Du ser att han har en sportmössa på huvudet och guldpuder i morrhåren. Det står en flaska vodka på kafébordet (Moskovskaya) tillsammans med ett isat spetsglas, som han med stor förnöjelse tömmer och sedan fyller igen. Flaskan och glaset delar bordsytan med en gryta korv i tomatsås. Han spetsar en liten korv, med förströdd elegans, på ena klon, betraktar den en stund, innan han långsamt stoppar den i mun.

Nej, det är inte grannens depraverade marskatt, som du så många gånger försökt köra över på väg till jobbet, som nu sitter och tuggar njutningsfullt i ditt sovrum. Du försöker vinna tid och kanske vara lite lustig i all din osäkerhet:

- Jaså, du har guldpuder i morrhåren, men byxor har du inga.

I samma stund du sagt det, kunde du ha bitit av dig tungan av ånger.

- Det är bara i sagor katter har byxor, svarar han förnärmat med darrande morrhår.

Då behöver du inte sväva i tvivelsmål längre, här handlar det inte om magisk realism; det är Fan själv som har kommit för att hämta dig!

Semestern från bloggandet är slut. Ja, om man nu kan kalla det för ”semester”; jag som flerårig bloggare blev ju helt enkelt utslängd från min förra bloggleverantör, Bahnhof, (fy Fanhof). Men nu är jag tillbaka igen med en ny leverantör.

Det blir samma blandning som sist. De som gillade mig förra gången, om det nu fanns några, kommer förhoppningsvis att uppskatta min nya blogg och de som hatade mig kommer att ha anledning att fortsätta hata mig. Jag kommer att köra vidare i de gamla spåren med politik, kultur, historia, sport och mycket mer (högt och lågt i en osalig blandning). Det blir nya inlägg, men även en del gamla; ibland blir man ju förtjust i det man redan har skrivit.

Om jag skall ge en programförklaring till eventuella nya besökare får det bli: Dixi Stadelmann är en blogg och ett verktyg, vars syfte är att jag som halvgammal föredetting skall försöka förstå min galna samtid . Och det är inte lätt!

Och så det här med att lära sig ett nytt bloggverktyg… Det blir till att pressa in den gamla slappa gubbhjärnan i nya brottartrikåer. Hur ska det gå? Hur får man till exempel in bilden på Dixi i ”headern”? Hm…

Hur min lekamen speglar sig i din pupill är ointressant. Min existens i en förvriden samtid kan bara återges av tysk expressionism, från en tid då mänskligheten trodde att man redan hade upplevt den värsta ondskan. Men ännu värre tider väntade. Var det dessa tider han såg, Stadelmann, målad av Otto Dix 1922.

”Att mitt förnuft fortfarande bekänner sig till den idag så hånade demokratin, medan mitt hjärta oemotståndligt följer de proletära massornas marsch, inte det slutmål som ligger inkapslat i doktriner, utan arbetarrörelsens levande kött och blod, dess människor och deras själar som brinner av längtan efter rättfärdighet”.

                                            Carl von Ossietzky  ur Räkenskap 1932

Dixi Stadelmann finns på nätet sedan sommaren 2009. Post: dixi.stadelmann@hotmail.com