Fotbollen är som...

 

Fotbollen (den vanliga serielunken) är som vällagad husmanskost på fina råvaror: god, näringsrik och man tröttnar aldrig på den.

 

Några matcher når en nivå högre; husmanskosten ersätts av husmanskonsten tillagad av Leif Mannerström.

 

Enstaka fotbollsmatcher når helt andra höjder; semifinaluppgörelsen mellan Real Madrid och Bayern Munchen i Champions League var som en överdådig måltid tillagad av Paul Bocuse (1926-2018) i himmelen.

 


En fotbollsbikt

 

Jag brukar inte ha någon sympati varken för Gnaget eller gnagare, men för kämpen Nils-Eric Johansson gör jag ett undantag. Han har min djupaste respekt nu när han drar sig tillbaka efter en lång och framgångsrik karriär. Det är kring spelare som honom man bygger ett lag. Det som är sorgligt är att han tvingas sluta på grund av problem med hjärtat. Här har jag mycket dåligt samvete; kan jag själv ha medverkat till påfrestningarna på hans hjärta?

 

Nedanstående text skrev jag 2009, ett år då AIK blev Allsvenska mästare, samtidigt som mitt lag Örgryte åkte ur serien. Smärta!

 

(Inom parentes sagt: På den tiden som nedanstående text utspelas var jag fet och ful. Idag är jag inte längre fet.)

 

 

Ja, då var årets Allsvenska plåga äntligen över. Det blev Djurgården som klarade sig kvar. Att Solnas AIK vann, tänker jag inte ödsla några mer ord på. ÖIS och Hammarby åkte ur högsta serien. När jag skriver detta blir jag mycket förvånad över att jag inte börjar gråta. Det hade jag med säkerhet gjort så sent som igår. Men jag har väl blivit avtrubbad i min sorg.

 

Av ÖIS matcher, i år, har jag sett de flesta. Hammarby och Djurgården har jag studerat mer sporadiskt. Av dessa tre lag tycker jag Hammarby spelade bäst fotboll. De spelade ett tekniskt passningsdrivet spel, FRAM till straffområdet. Där var de helt odugliga. Hade de bara haft en målskytt hade laget definitivt klarat sig kvar. ÖIS höst var helt OK, medan våren var en katastrof. Två poäng var allt man fick ihop innan sommaruppehållet. Från läktarplats såg det ut som om tränaren, Janne Carlsson, slog tärning om var grabbarna skulle spela, ibland back, några matcher på mittfältet, eller kanske anfallsspelare. Visst – skador – men jag saknade linje och konsekvens. Taktiken? Ja inte vet jag. För mig såg det ut som om Janne sa till laget: ”Gå bara in och spela boll”. Det kanske duger om man har spelare som i Barcelona, men definitivt inte med det spelarmaterial som stod till ÖIS förfogande. Med Åge Hareide som ny tränare och några viktiga nyförvärv, kom strukturen till laget. Ett rakare spel och ett mer utpräglat rollspel, där varje spelare i det givna ögonblicket visste vad som skulle göras, ledde till att Örgryte under hösten blev ett fungerande lag.

 

Och så Djurgården, jag har sällan blivit så förvånad, de matcher jag såg med laget visade att Djurgården definitivt var seriens sämsta lag. Men som alltid gäller, kunnande är en sak, men det viktigaste är vad som finns i hjärtat och när det verkligen drog ihop sig, kämpade laget som dragdjur. Mycket imponerande!

 

Jag kan inte helt lämna AIK. Jag drog mitt strå till stacken för att se till att vinnarpokalen skulle hamna i Göteborg. Ibland tar fotbollen fram det sämsta hos människan. Så länge som ÖIS ligger i Allsvenskan betyder inte vinst eller förlust så mycket, bara laget spelar en attraktiv fotboll. Men om alternativet är en degradering, är valet lätt; då skiter jag i hur spelet ser ut - grisfotboll blir attraktivt – bara det leder till poäng. När ÖIS mötte AIK hemma och låg under med 1-0, i en riktig skitmatch, kunde jag aldrig ha anat att det var svenska mästarna jag såg. ÖIS behövde poäng, som en törstande i öknen måste ha vatten och det kändes som om det kokade torrt inombords när slutsignalen närmade sig. Jag har läst om att döende människor kan uppleva fenomenet att de lämnar sin kropp och beskådar sin dödskamp utifrån och detta var vad som hände mig. När AIK:s lagkapten, den meriterade ytterbacken Nils-Eric Johansson , till synes slött kommer släntrande för att ta ett inkast bara några meter framför läktaren, ser jag plötsligt en påfallande blek och fet man, ett darrande fotbollsvrak, en människospillra, få ett nervsammanbrott på läktaren. Trots sin voluminösa kroppsbyggnad, som borde borga för i alla fall viss förekomst av bastoner i rösten, kommer det bara ord, burna av ett gällt genomträngande och skrämmande dödsskrik, ur mannens vidöppna mun:

- SLUTA MASKA DIN FÖRBANNADE GNAAAAAGAREEEEE!

 

Jag ser en förvånad Nils-Eric Johansson vända sig om och jag ser hans ansikte förlora sin färg och jag ser hans ögon fyllas av skräck och förvåning. ”Vad fan är det för något”, måste han ha tänkt. ”Tänk om räcket rämnar och allt det darrande galna köttet faller ner över mig”. ”Bäst att rymma fältet”, tänker Nils, samtidigt som han sakta förflyttar sig längs linjen för att få ett säkerhetsavstånd till den skrikande galningen. Jag har tidigare sett många spelare försöka tjäna några meter genom att göra inkastet från en plats närmare motståndarmålet, men Nils flyttar sig, i något som måste vara dödsskräck, närmare sin egen målvakt!

- SLUTA MASKA DIN FÖRBANNADE GNAAAAAGAREEEEE!

 

Då upptäcker jag anledningen till varför inkastet har dragit ut på tiden. AIK:aren maskar inte, utan det är ett signalerat byte som tillfälligt har avbrutit spelet. Men det värsta av allt är att min själ, mitt jag, tar boning i den hysteriskt gapande mannen. DET ÄR JAG SOM HAR SKRIKIT!

 

Resten av matchen står jag tyst och skäms. ÖIS förlorar matchen. Jag förstår om Nils-Eric Johansson behövde äta psykofarmaka efter den upplevelsen och att han överhuvudtaget vågade sig tillbaka till Göteborg för att spela en guldmatch, borde rendera honom ett pris på årets fotbollsgala. Ibland tar fotbollen fram det sämsta hos människan.

 

 

 

Bild, Nils-Eric Johansson, wikipedia.org

 

 

 
 

Onödigt eftersnack till miraklet i Milano

 

Om Zlatan kommer tillbaka till landslaget nu när VM väntar?

 

Inte en Janne!

 

 

 

bild, Janne Andersson, svt.se

 

 

 

 


Skäms Hammarby!

 

Ibland när jag ligger vaken om nätterna skrämmer jag mig själv lite genom att fundera på hur det vore att vara stockholmare. Då vore jag ju tvungen att heja på Hammarby. Det är ju, eller i alla fall har det varit, det mest sympatiska fotbollslaget i Stockholm. Men så skämmer laget ut sig, något så fruktansvärt, i matchen mot Häcken. Skam Bajen!

 

När en spelare i Häcken ligger skadad kastar Häckens målvakt ut bollen över sidlinjen för att få ett spelavbrott så att den skadade spelaren kan få behandling. Överenskommelsen som då gäller mellan spelarna i lagen är att motståndaren ger tillbaka bollen och att spelet sedan fortsätter därifrån. Så gjorde inte Hammarby, laget gör inkastet till sig själva och fortsätter spelet inför överraskade och häpna häckenspelare. Det slutar efter några passningar inom hammarbylaget med att Hammarby gör mål. Jag behöver väl inte tillägga att häckenspelarna och alla andra som kan fotboll närmast kokar över av ilska. Så gör man bara inte!

 

Men i matchens sista tilläggsminut visar det sig ändå att det finns en fotbollsgud. Denne sträcker ut sitt heliga finger och berör Häckens Paulinho med gudomlig inspiration. Häcken får en frispark och Paulinho slår den otagbart i mål. Häcken vinner bortamatchen mot Hammarby med 2-1. Rättvisa är skipad. Fotbollen vann. Skäms Hammarby! Det ska fan vara stockholmare med sådana fotbollslag.

 

 

Bild, Paulinho, sverigesradio.se

 

 

 

Nu som då

 

Jag är skakad. Nu anar jag hur munkarna i klostren på den irländska ön kände sig när vikingarna dök upp i sina långskepp redo för plundring. Då hette skeppen sådant som Ormen Långe, idag har de tydligen namn som Paddan (konstigt namn förresten).

 

När långskeppet Paddan anlade Sannegården förra året trodde jag att det var en engångsföreteelse och efter att ha överlevt angreppet bestämde jag mig för att glömma det hela. Nu har det hänt igen!

 

Jag har hört att efter angriparnas nesliga nederlag vid vallen nedanför Ramberget kunde man samla in drivor av blåvita flaggor, standar, huvudbonader och tröjor, alltsammans var vad angriparna lämnade kvar vid den vilda flykten tillbaka mot fastlandet. Hisingspojkarna segrade!

 

Men jag litar inte på att de inte kommer tillbaka. Åtgärder måste vidtagas.

 

 

 
 
 

 

- Dixi, det var satan vad varmt du har i köket.

 

- Jag kokar beck och smider kätting. Till nästa år är jag redo. Då står jag på bron med min heta gryta och möjligheten till insegling är spärrad med två ton kätting!

   


Vad var det som hände?

 

Jag vet att det kan ses som slöseri med tid att se en hel handbollsmatch, då nästan alla matcher avgörs under de sista fem minuterna. Men jag slog i alla fall på TV:n för att se andra halvlek i slutspelet mellan RIK och Sävehof. Då RIK hade vunnit de två första matcherna och det var först till tre segrar som gällde spelade Sävehof verkligen med kniven mot strupen. Efter första halvlek ledde RIK med två mål. Det var upplagt för en spännande andra halvlek, men vad händer? RIK drar stadigt ifrån i målprotokollet. När det är tio minuter kvar leder ”de vita eleganterna” med hela sju mål. I ren frustration byter jag kanal och ser istället på allsvensk fotboll (Häcken mot Norrköping). Efter en stund ser jag på min klocka att det borde vara i ett absolut slutskede i hanbollsmatchen och jag byter tillbaka till handbollen, egentligen bara för att se hur mycket RIK hade vunnit med. Döm om min förvåning när jag då får se att Sävehof i matchens sista minut bara ligger under med ett mål och faktiskt i matchens absoluta slutskede vänder på steken och vinner med uddamålet!

 

Vad var det som hände?

 

Givetvis var det Sävehofs Jonas Larholm som kunde svara på frågan alla hade i skallen: ”Alla i Partille vet att att detta var gulsvart magi!”

 

Ja, så sa han i TV-intervjun efter att själv ha gjort det avgörande målet, Jonas Larholm, handbollens motsvarighet till Nacka Skoglund.

 

Hur det gick för Häcken? Förlust med uddamålet. Synd!

 

 

 

Bild, Jonas Larholm, savehof.se

 

 

 

 


När det skrivs historia

 

Nu är det dagar sedan FC Barcelona, efter att först ha förlorat bortamatchen mot Paris Saint-Germain FC i Champions League med 4-0, vände på steken och vann returmötet på ett extatiskt Camp Nou med otroliga 6-1. Om ett år kommer det att vara ett år sedan. Om fem år kommer det att vara fem år sedan. Om tio år kommer det att vara tio år sedan. Och om femtio år kommer det att vara femtio år sedan.

 

Fotbollen har fått en lika episk match som boxningens ”The rumble in the jungle” som utspelades 1974 i Kinshasa, Zaire. Knappast någon trodde att Muhammad Ali (1942-2016) skulle kunna slå den väldige George Foreman. Men Ali var ingen vanlig boxare, han var något helt annat. Knappast någon trodde att Barcelona skulle kunna vända på ett katastrofalt bortaresultat mot en storklubb som PSG, men Barca är ingen vanlig fotbollsklubb, Barca är något helt annat.

 

Ibland händer det att idrotten träder över gränsen för det vardagliga och blir episk.

 


Bedrägliga minnen

 

Jag läste att Sid Huntley var död. Engelsmannen Sid Huntley (1934–2017), med bakgrund som spelare i Arsenal och Millwall, var tränare i Örgryte när jag som elvaåring, 1974, började gå på lagets hemmamatcher. Aldrig har väl engelsk fotbolls ställning varit starkare i Sverige än på 1970-talet. Det kunde vi tacka Tipsextra för. Så för mig var det spännande med en engelsk tränare. Mycket snart var det emellertid en ung spelare, som till en början satt ganska mycket på bänken, som tilldrog sig mitt stora intresse. En av de första matcherna jag såg var ÖIS mot Elfsborg. Det stod 0-0 ända tills det var femton minuter kvar. Då bytte Huntley in en gänglig tonåring vid namn Sören Börjesson. Han såg inte så mycket ut för världen: lång, smal, lite långsam och inte överdrivet fysiskt stark, men vad den killen kunde göra med bollen, det har jag aldrig sett varken förr eller senare, i alla fall i verkligheten. Det han gjorde med två fötter och en fotboll, det var ren poesi! Hur matchen slutade? 2-0 till ÖIS. Sören Börjesson gjorde båda målen.

 

Tiden innan den unge Sören blev en helt ordinarie startspelare den säsongen tillbringade jag till stora delar på läktaren i en evig inre dialog med Sid Huntley: ”För fan Sid! Sätt in Sören, NU!”

 

Sid försvann som tränare för ÖIS, men jag hade många härliga år kvar som åskådare, med trollkonstnären Sören Börjesson i den vackra röd-blå dräkten med bollen klistrad vid foten.

 

”Vi i England har William Shakespeare, Sverige har Sören Börjesson”

 

Sid Huntley om Sören Börjesson.

 

 

Ovanstående skrev jag till stora delar med hjälp av bara minnet. Men det är något med gubbars fotbollsminnen. Alla minns väl en känd politiker som minsann ”mindes” att han hade spelat tillsammans med Nacka Skoglund. Vilket inte var riktigt med sanningen överensstämmande. Själv har jag flera gånger vaknat efter en dröm som är så stark att den kan framstå som sanning. Men jag vet att jag inte spelade i Örgrytes guldlag 1985, trots att jag ibland fortfarande i nattens mörker kan drömma om det.

 

Tillbaka till texten ovan: när jag faktakollade den visade det sig att minnet inte alltid är att lita på. Det var inte 1974 som jag började gå på ÖIS-matcherna; det var istället först året efter, 1975, som mitt liv tog en härlig vändning på Ullevis läktare. Och när det gäller matchen mot Elfsborg, som jag beskriver ovan, så var det inte Sören Börjesson som gjorde målen, även om matchen avgjordes med två snabba ÖIS-mål först i slutet sedan Sören hade blivit inbytt. Så att Sören hade ett avgörande inflytande på resultatet är riktigt, men målen gjorde han inte.

 

Nu är det bäst jag slutar, innan det kommer fler grodor. Jag tänker på Sid Huntley.

 

 

 

 

 

 

- Dixi, det hedrar dig att du inte påstår att du var med i silverlaget från Sverige-VM, 1958.

 

- Tror du jag är senil eller? Men VM-laget 1974, i Västtyskland, där var det jag som spelade på topp med Ralf Edström.

 

- Dixi, nu har du väl ändå fått en rejäl överdos av Bo Widerbergs ”Fimpen”!

 

 


Motorsportsronden

 

Det är klart att jag skulle ha skrivit och hyllat Dovi för länge sedan, men så såg jag på F1-loppet i Mexico och då tappade jag lusten helt för motorsport för ett tag.

 

Vad har F1 förvandlats till? Pajaskonster! Här kommer mitt förslag för att återställa förtroendet för den ädlaste motorsporten. Detta gäller säsongen ut: Låt mercedespiloterna Lewis Hamilton och Nico Rosberg göra upp i egna lopp. De är ju ändå totalt överlägsna i sina bilar. Först i mål ger givetvis poäng som en seger. Tvåan däremot får inga poäng, han kom ju sist. Där har ni att bita i, Hamilton och Rosberg.

 

Efter att mercedesbilarna har gått i mål får Red Bull-piloterna och deras Ferrari-kollegor göra upp i boxningsringen med bara överkroppar som proffsen. I ena ringhörnan: Daniel Ricciardo och Max Verstappen. I andra ringhörnan: Sebastian Vettel och Kimi Räikkönen. Förmågan att köra bil på bana tycks de ju ha tappat helt. De beter ju sig numera som värsta sortens biltjuvar.

 

F1-dagen avslutas sedan med ett lopp för resten av stallen. Ååå, vad spännande att se om vår svenske Marcus Ericsson blir trettonde eller fjortonde man i mål!

 

Nu över till något betydligt roligare: Andrea Dovizioso fick vinna sin andra seger i MotoGP i Malaysias regn. Säkert som tåget lotsade han sin underbara Ducati i mål. Det är märkligt hur säker Dovi är i sadeln, men blir ju knappt nervös ens. När jag ser hans lagkamrat Iannone köra blir jag så sjösjuk att jag måste ha en spann i knät (för säkerhets skull) Usch! Jag gratulerar till segern Dovizioso, du är en riktig gentleman.

 

 

Bild, Andrea Dovizioso, ducati.com

 

 

 
 
 
 

- Men, Verstappen-pojken, vad har du i byxorna? Ja, inte där fram, jag menar där bak, givetvis. Va, ska du gå upp i ringen med ett nedstoppat fälgkors??? Ska du slåss med verktyg, bara för att Ferrari-killarna är äldre än vad du är? Det skulle du ha tänkt på innan du retade upp Tysken och Räkan. Pojkfan!

 

 

Han måste gå

 

Ännu en säsong är över i Ivan Denisovitjs liv, ursäkta, Dixi Stadelmanns liv skall det vara. Örgryte gjorde återigen en survällingsgrå säsong, men lyckades faktiskt klara sig kvar i Superettan.

 

Jag skall ringa upp Örgrytes sportdirektör, Pierre Edström, (ja, han är fotbollsguden Ralf Edströms son) och sjunga i luren: ”Tala närmre håll telefon intill din mun… Och du kan säga till din vän han måste gå.”

 

Vän? ”Vännen” är givetvis tränaren Marcus Lantz. ÖIS har inte råd med en tränare vars främsta egenskap är en alltid så påfrestande dumdryg arrogans. En arbetsledare måste vara en större människa än så. Varför kan inte klubben tala med Torbjörn Nilsson eller Peter Gerhardsson (närmare presentationer är överflödiga)? Skrev någon av dem på ett kontrakt för ÖIS skulle det i alla fall finnas hopp inför framtiden.

 

 

 

Bild, Marcus Lantz, olyckliga ÖIS-supportrar och ÖIS ordförande Joacim Nordh, gp.se

 

 

 

 

 

 

- Marcus Lantz: Säg hej till publiken; du måste gå!

 


Sverige - Holland

 

Nu när Zlatan och hans buktalardocka (var det Hamrén han hette?) är borta och vi har ett vanligt svenskt fotbollslandslag igen, istället för Klubb Zlatan, så har jag återigen blivit intresserad. När den förre Örgryte-tränaren Janne Andersson har tagit över som förbundskapten känner jag återigen ”vibbarna” från gamla klassiska tider.

 

Lag, lag, lag – försvar, försvar, försvar – kamp, kamp kamp!

 

Det var starkt av ett sådant nytt och orutinerat lag som det svenska att lyckas få oavgjort mot en gammal stornation som Holland i ett VM-kval.

 

Lag, lag, lag – försvar, försvar, försvar – kamp, kamp kamp!

 

Och lägg därtill den fantastiska insatsen av den nye förstemålvakten Robin Olsen och sedan ett konstmål av Marcus Berg och framtiden kan vara ljusare än på länge för vårt folkkära fotbollslandslag.

 


Vad hände i Belgien?

 
Vad var det för taskspel som spelades upp på Spa-banan i Belgien? Var det en galen cirkus fylld med psykopat-clowner bestyckade med knogjärn och stiletter, tankade med floder av fulsprit?
 
F1? Menar du att det var Formel 1? Ja,”galen cirkus” kanske var lite överdrivet, men Löjliga Familjen stämmer bättre än racing överens med vad som förekom på banan. Och Svarte Petter var definitivt unge herr Max Verstappen.
 
 
 
Bild, Svarte Petter, nu.nl
 
 
 
 
 
- Nej, Kimi! Inte skära Verstappen-pojken. Nej, inte ens rispa. Ja, bara rispa lite då. Om du nu måste. Och bara med lilla kniven!
 

När maskineriet kuggar rätt

 

Det är väldigt sällsynt att universums jättelika maskineri i ett enda litet ögonblick kuggar exakt rätt. När detta gyllene ögonblick uppstår, när varenda planet, varenda stjärna befinner sig i exakt rätt position kan vad som helst hända. Detta benådade tillfälle ledde till att två Ducati med två italienska piloter kom in som etta och tvåa i MotoGP i Österrike!

 

Resultat MotoGP 2016, Österrike

 

1. Andrea Iannone, Italien, Ducati

2. Andrea Dovizioso, Italien, Ducati

 

 

 

Jag tar tillbaka alla otidigheter jag vräkt mot Iannone under året. Allt är förlåtet. Underbart!

 

 

 

 

Bild, ”Gullpojkarna”, mcnews.com

 

 

 

När cykel är som bäst

 

Jag skulle ljuga om jag påstod att mitt OS-intresse just nu ligger på topp. Jag anser att Olympiska spel och VM i fotboll skall sändas av Public Service-TV. Nu är jag hänvisad till kommersiell television, vilket känns uruselt. Tack för att Radiosporten finns i alla fall. Som så många gånger tidigare får radion bli min räddning.

 

Men om jag får chansen att via dansk Public Service-TV se herrarnas linjelopp i cykel, så glömmer jag snabbt förtreten, tar chansen, tackar och bugar. Tack Danmark och tack DR1! Cykelsporten är väl egentligen en av de få sporterna vars kultur är så djup och bred att den närmar sig fotbollens; i alla fall i de stora cykelländerna. Och hit måste Danmark räknas. Vilken härlig sändning DR1 stod för. Underbart!

 

Resultat, herrarnas linjelopp i cykel i Rio 2016:

 

  1. Greg Van Avermaet, Belgien
  2. Jakob Fuglsang, Danmark
  3. Rafal Majka, Polen

 

Linjeloppet i Rio är det bästa olympiska cykellopp som jag har sett. Det hade allt. Det var cykel när cykel är som bäst och det var cykel när cykel är som grymmast. Att det blev ett sånt otroligt spännande och innehållsrikt lopp får nog främst tillskrivas banan. Det var den hårdaste olympiska banan som jag kan minnas. Säkert den vackraste också. Vilka anslående omgivningar Rio är beläget i. Grymmare blir inte cykel än när italienaren Vincenzo Nibali, den till synes starkaste i utbrytarklungan om tre cyklister, kraschar i sista utförslöpan tillsammans med colombianen Sergio Henao. Den tröttaste i utbrytningen, Majka, ser sedan länge ut att gå mot segern. Men någon kilometer innan mål blir han upphunnen av Fuglsang och den spurtstarke Van Avermaet. Vilket lopp det blev!

 

 

Bild, Jakob Fuglsang, bt.dk

 

 

 
 
 

Nu flyver han. Nu flyver han. Nu flyver han – Fuglsang!

Jakob! Jakob! Jakob!

 


Nu är det nog

 

Jag ser mig själv som ganska stryktålig. Ibland känner jag mig som en överårig punchig tungviktare som hänger mot repen och tar hejdlöst mycket stryk. Men knäna vägrar ge vika. Jag står upp ännu.

 

Men när det gäller mitt engelska favoritlag Manchester United har jag nått en gräns. Jag hade stått ut med José Maurinho och jag hade klarat av Zlatan Ibrahimovic, men båda huggormarna tillsammans blir för mycket. Jag viker ner mig. Tills vidare får det bli Liverpool som blir mitt lag, nummer ett. Man United får stå tillbaka så länge. Jag tål inte hur mycket stryk som helst.

 

Manchester United har varit mitt engelska lag sedan jag nittonhundrasextioåtta, som ung grabb, såg Europacupfinalen där United besegrade Benfica efter förlängning. Jag var fast.

 

Under min uppväxt, på gräsmattan bakom husen, spelades det mycket fotboll på spinkiga ben. Det var många GAIS-dräkter, men kanske flest Blåvittdräkter, men den snyggaste hade jag själv: den rödblå ÖIS-dräkten. Att den var snyggast var det väl bara jag som tyckte, men när jag genom en händelse, i början av nittonhundrasjuttiotalet, fick möjligheten att från England skicka efter en Manchester United-dräkt, slog jag alla killarna med häpnad. Där sprang dom omkring i sina gamla göteborgsdräkter, om dom så var blåvita eller grönsvarta. När jag joggade ut på plan i min röda tröja med vit krage, nummer nio på ryggen, (det var väl Stuart Pearsons nummer?), med vita byxor och rödsvarta strumpor, var det som om det dök upp en kille från ett annat universum. Tyvärr var det ju så att den exklusivaste dräkten inte automatiskt förde med sig att man blev kungen i spelet, man hade den förmågan man hade. Men med den röda tröjan med den vita kragen och med nummer nio på ryggen var det ändå ingen som tog mig.

 

Och nu har de två huggormarna tagit detta ifrån mig!

 

 

bild, worldsoccer.com

 

 

 
 
 
 

- Dixi, mycket fotboll blir det.

 

- Mycket fotboll blir det.

 

- Dixi, det finns annat att skriva om än fotboll.

 

- Tänkte inte på det.

 


Tungur segur, Larsur Lagurbäckir!

 

Isländska sagor skrivs ännu i denna dag.

 

Jag ville ha en ”ljudbok” där någon med det ädla isländska tungomålet läser fotbollskämparnas namn. Bara sådär rakt upp och ner, kärnfullt, avskalat och poetiskt som en isländsk saga.

 

Rysningar och tuppeskinn!

 

 

 

Bild, Larsur Lagurbäckir, aftonbladet.se

 

 

 


Örgryte har sex raka förluster!

 

Efter att ha levt femtio år med fotboll kan jag tala om några sanningar för ÖIS-laget i Superettan.

 

Fotboll är inte gångsport med boll. Fotbollskor är inga promenadskor. Ju fler maxlöpningar man gör på en fotbollsplan desto bättre brukar det gå för laget.

 

Det är inte farligt att svettas; tvärtom är det en förutsättning för att spela boll. Man skall svettas så mycket som möjligt. Fotboll är en kampsport. Efter matchen duschar man av sig svetten och njuter av en utschasad kropp och tre poäng.

 

Man får inte kallbrand av en gräsfläck på kroppen. Ett grönt knä gör inte att benet ramlar av några dagar senare. Ibland krävs det att man går fram som en jordfräs. Som sagt var: svetten och smutsen åtgärdar man i duschen efteråt. Finns det något kvar av den vackra fotbollsdräkten tvättar man den också.

 

Smärtan och vreden kan skildras litterärt: Sjung, o Gudinna, om vreden som brann hos ÖIS:aren Dixi Stadelmann. Eller så skiter man i att ta omvägen via hjärnan och skriker rakt ut direkt från hjärtat: Kasta ut den där förbannade Skånepajasen till tränare och stegla den flanen som gav Marcus Lantz möjligheten att skriva på för tre nya år som Örgrytes tränare! Och till spelarna: Med ryggen mot väggen, slipa hörntänderna, nu är det krig som gäller!

 

 

 

 


Jag känner sorg

 

Nedanstående text skrev jag när den Kubanske tungviktsboxaren Teofilo Stevenson (1952-2012) precis hade gått bort. Då levde fortfarande min andre store idol inom boxningen Muhammad Ali (1942-2016). Nu är båda döda. Förresten varför begränsar jag mig till ”idoler inom boxningen”; de var mycket större än så: de var mästare i ringen och hjältar i livet.

 

 

Bild, Teofilo Stevenson träffar Muhammad Ali vid dennes besök på Kuba (1998), telegraph.co.uk.

 

 

 
 
 

 

Boxning är alltid en hård sport och alltför ofta även en brutal verksamhet. Den kubanske tungviktsboxaren Teofilo Stevenson tillsammans med Muhammad Ali (närmare presentation överflödig) kunde ibland som unika idrottsmän förvandla detta blodiga hantverk till en skönhetsupplevelse. Ali lever fortfarande, men Teofilo Stevenson har i dagarna mött en allt för tidig död i en hjärtinfarkt. Jag känner sorg. Stevenson var bland annat trefaldig olympiamästare (1972, 1976, 1980).

 

Dagens idrottare verkar allt för ofta bara ha som mål att bli framgångsrika och tjäna mycket pengar. Stevenson och Ali var större än så. Trots att Ali, som då fortfarande bar sitt ”slavnamn” Cassius Clay, blev olympisk mästare i Rom 1960 var han fortfarande bara en ”nigger” i det rasistiska USA. När han vägrades inträde till en restaurang endast på grund av sin hudfärg, kastade han sin guldmedalj i floden som en verksam protest. Sin inkallelse till USA:s krigsmakt under Vietnam-kriget vägrade han godta med motiveringen att han inte hade något otalt med vietnameserna, de hade aldrig kallat honom för ”nigger”. I ett samhälle som såg svarta människor som underlägsna vita, gjorde sig Ali till representant för de svarta och i den hårdaste och mest utsatta positionen i tungviktsringen, såväl som utanför, visade han alltid sin överlägsenhet. Han blev den svarta mannen som inte ens de vita kunde komma åt, trots att de ofta försökte.

 

Kubanen Teofilo Stevenson blev som helt överlägsen amatörboxare erbjuden lukrativa proffskontrakt i USA. Drömmen för många boxningsälskare och andra blev en tänkt match mellan Stevenson och Ali. Stevenson avvisade alla proffskontrakt, med sin solidaritet med den kubanska revolutionen som grund: ”Vad betyder miljoner dollar, jämfört med att jag är älskad av åtta miljoner kubaner”, sade Stevenson. En stor och respekterad idrottsman och en fin människa har gått ur tiden.

 

Nu lever bara den ena av min ungdoms två boxarhjältar kvar och mänskligt att döma är hans tid också snart slut. Det känns lite ödsligare här på jorden när ens hjältar går bort, en efter en.

 

 


Champions League

 

Real Madrid blev mästare, igen. Atletico Madrid förmådde inte trampa på marängerna denna gång heller. Trots finalförlusten är Atletico Madrid ett närmast remarkabelt lag i den meningen att man har lyckats ersätta ekonomiska muskler med ett mycket starkt lagspel och trots att spelarmaterialet inte borde räcka till egentligen, lyckas man ändå ofta slå ut de riktiga storlagens miljardbyggen. Men några episkt vackra matcher blir det sällan när Atletico Madrid är inblandade. Man får nog vara fotbollstränare för att kunna njuta fullt ut av deras skickliga försvarsspel. Vi andra som tillhör den vanliga fotbollspubliken uppskattar oftast ett vackert anfallsspel. Därför satt jag igår framför TV:n och saknade Barcelona eller Bayern i finalen. Real Madrid mot något av dessa lag; det hade kunnat bli en episk final.

 

Texten nedan skrev jag efter finalen i Champions League 2011, då Barcelona vann över Manchester United. Håll till godo.

 

 

 

Hur skulle det ha kunnat gå på något annat sätt? Jag menar, visst är fotbollen ofta väldigt oförutsägbar, men denna upplaga av Barcelona är fotbollens kärleksbudskap till de törstande fotbollsälskarna och hur skulle detta lag då kunna förlora. Ja, Manchester United är ett hårt arbetande lag med spelare vars skicklighet överträffar det mesta, men Barcelona är överjordiska. Jag är tacksam för att jag i denna tid får uppleva fotbollens heliga treenighet Messi, Iniesta och Xavi. Tack!

 

Men ändå var inte Champions League-finalen i London på Wembley den bästa föreställningen, det var istället första halvleken i Champions League mellan Arsenal och Barcelona. Den måste jag med snart ett halvsekels erfarenhet av fotboll karaktärisera som det mest fantastiska jag har sett i fotbollsväg. Denna halvlek var som ett destillat av alla de positiva egenskaper som kännetecknar fotboll när den är som bäst. Det var en häpnadsväckande snabbhet i spelet, en närmast gränslös skicklighet hos de deltagande spelarna, inte bara de i Barcelona och det fanns en total vilja att vinna som genomsyrade båda lagens agerande. Jag som åskådare drabbades av någonting som inom informationshantering kallas ”information overload”; det gick helt enkelt för snabbt och det var för mycket information för mig att hantera. Min synnerv blev massivt överbelastad. Till slut flöt allt ihop som i en kubistisk oljemålning av Pablo Picasso eller Georges Braque. Det var som om alla planens tjugotvå spelare helt plötsligt hade var sin boll och dessa spelares rörelser på planen under hela halvleken visades momentant i en ögonblicksbild genom kubismens sätt att bryta upp perspektivet och få åskådaren att se motivet från alla håll samtidigt. Spöklikt!

 

Vadå, om jag sysslar med psykedeliska droger? Inte alls, att se Barcelona spela fotboll är en sinnesvidgande upplevelse som är både ofarlig och helt laglig.

 

 

 

 

Bild, ”Piano och mandolin” av Braque, eller är det Barcelona som spelar fotboll?

 

 

 
 
 
 
 

 

- Picasso och Braque och FOTBOLL? Dixi, med såna fjollerier får du aldrig jobb på fotbollshuliganernas husorgan: ”We gonna smash their brains in”.

 

Doktorn

 

Resultat MotoGP 2016, Spanien, Jerez:

 

1. Valentino Rossi, Yamaha

2. Jorge Lorenzo, Yamaha

3. Marc Marquez, Honda

 

 

 

Jag har inte riktigt kunnat släppa söndagens MotoGP ännu. När ”Den Gamle”, Valentino Rossi, tappade fjolårets VM-titel i sista tävlingen trodde jag att det var hans sista chans att bli världsmästare som försvann. Visst kunde han även i fortsättningen vinna enstaka lopp, särskilt då under svåra förhållanden, som till exempel i regn, men i normala förhållanden trodde jag att ungtupparna Lorenzo och Marquez skulle bli för svåra. Men tänk så fel jag har haft. På banan i Jerez, under torra förhållanden, körde Rossi helt enkelt ifrån sina kombattanter, rakt upp och ner. Det var som att se tio år tillbaka i tiden. ”Doktorn” var inte trettiosju år längre, han var tjugosju igen. Rossi var lika överlägsen som förr. Banne mig, visst har han chans på årets titel! Rossi måste ha hittat ungdomens eviga källa. Tänk, om man fick ta ett glas ur den.

 

Nästa år skall Jorge Lorenzo köra Ducati. Först blev jag överlycklig när jag hörde detta, men sedan kom eftertankens kranka blekhet (William Shakespeare har ju jubileumsår). Lorenzo, rankar jag som den snabbaste i perfekta förhållanden. Men får han sådana förhållanden på en Ducati, tillräckligt ofta? Det krävs snarare piloter som Casey Stoner och Marc Marques som kan sadla och rida Fan själv om det så krävs. Jag undrar om inte Lorenzo är lite för vek för att tygla Ducati-besten.

 

Förresten, jag hoppar över det glaset. Tiden vi lever i är så förbannat förvriden att jag är glad att jag inte är ung längre. Jag har sett bättre tider och framtiden verkar vara som att stirra in i ett svart hål. Men Valentino Rossi skänker i alla fall en viss glädje till de dagar som återstår. Tack, Doktorn!

 

 

 

Bild, Valentino Rossi, wikipedia.org

 

 

 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0