Tempo
Som ett stjerneskud i gult, med benen som smatterband, utklassade den danske flygfisken, med eoner av tid, sin ständige antagonist Poggi, som i sin tur var lika långt före de dödliga i klungan, anförda av den väldige Wout van Aert.
Vive La Tour! Kom så Jonas!
bild, Jonas Vingegaard, morgonposten.se
Fotbollens störste
Hela världen tycks sörja. Så stor är fotbollen. Pelé (Edson Arantes do Nascimento) har gått ur tiden.
Visst är det vanskligt att jämföra fotbollsspelares prestationer från olika generationer, men jag och många andra hävdar att Pelé var den störste genom fotbollshistorien. Han var komplett och kunde allt som fotbollsspelare. Han är den enda spelaren som har tagit hem tre VM-titlar till sitt land (1958, 1962, 1970). Från VM i Sverige 1958, då Pele´ bara var sjutton år, finns det fantastiska bilder från finalen på Råsunda mot Sverige när Pelé försmädligt elegant lobbar bollen över mittbacken Bengt ”Julle” Gustafsson i svenskt straffområde, för att därefter möta bollen på andra sidan om den lurade svenska backen och med en hård volley placera in bollen vid stolproten utan chans för den svenske målvakten. En delikatess från sjuttonåringen! Han gjorde även ett andra mål i matchen när Brasilien tog hem pokalen.
1975 stod jag som grabb på Ullevis läktare och såg Pelé, som då närmade sig slutet på sin karriär, spela med sin sista klubb, New York Cosmos, i en uppvisningsmatch mot ett allianslag av spelare från göteborgsklubbarna. Trots att Pelé närmade sig slutet på karriären hade han fortfarande en otroligt atletisk utstrålning; han hade de ”värsta” fotbollslåren jag någonsin har sett på en plan. Trots att Franz Beckenbauer var en av Pelés medspelare (om jag minns rätt) så hade jag bara ögon för den brasilianske mästaren. Jag visste redan då att jag aldrig skulle få se en bättre fotbollsspelare, att det var en levande legend jag beskådade, vars mästerskap aldrig skulle överträffas. Stort!
För att i ett måhända barnsligt försök att manifestera den här minnesvärda kvällen då jag såg Pelé spela la jag en gammal femöring i koppar på spårvagnsspåret och lät en spårvagn köra över den. Undrar var jag fick den idén ifrån? Det ”klonkade” till så att jag nästan blev rädd när vagnen passerade över den, men det gick bra. Efteråt stoppade jag den utplattade lite varma femöringen i fickan. Den skulle för alltid påminna mig om denna magiska kväll. Min ”fotbollsamulett” hade jag sedan i många år, ömsom i fickan, ömsom i skrivbordslådan.
Åren har gått och nu när jag är en betydligt äldre man undrar jag var pengen blev av. Var finns den idag? Den borde jag ha haft kvar. Slarvigt.
bild, wikipedia.org
Pelé, 1940 – 2022. Vila i frid.
Guldhatten
Den Hemliga Fotografen, bloggens Tintin, nöjer sig inte med spekulationer och gissningar. Hon tog sin tjänstecykel och sin kamera för att undersöka på plats om Sven-Agne Larsson hade fått någon utsmyckning efter Häckens Allsvenska seger.
Och mycket riktigt, det hade han fått. Inte en halsduk som jag hade spekulerat om, utan en guldhatt. Den är han värd!
Den Hemliga Fotografen snokar alltid fram sanningen.
Heja Häcken
Från mitt ÖIS-hjärta, där det ändå finns lite plats för Häcken, vill jag ge mina varma gratulationer till Häcken efter deras magnifika Allsvenska serieseger.
Hur många gånger har jag inte tippat Häcken som allsvenska mästare tidigare och varje gång har jag fått fel. Jag har för mig själv då hävdat att laget inte har den vinnarkultur som krävs. Man viker helt enkelt ner sig när det gäller som mest. Tänk om Häcken hade haft Blåvitts vinnarkultur; då jävlar, sa jag till mig själv.
Och nu vinner de en för dem avgörande match på bortaplan mot Blåvitt genom att bara köra över stadens stora lag. Stort!
Hoppas att någon godhjärtad person har hängt på statyn en Häcken-halsduk, dagen till ära. Om inte annat för att gamla fotbollshjältar inte skall behöva frysa i kulna november.
Fotbollskultur
Inte mycket gör mig gladare än när våra gamla fotbollshjältar hyllas. Hjältar från en tid då fotbollen karaktäriserades mer av glädje och idealitet än av affärer och pengar som idag. Därför har jag varje gång jag har kört förbi statyn av Sven-Agne Larsson vid Wieselgrensplatsen nära Häckens hemmaplan blivit både glad och varm i hjärtat. Hyllar vi en gammal flåbuse till kung med en jättelik ryttarstaty i den här stan skall väl en fotbollslegend som Sven-Agne Larsson också gjutas i brons, skam vore det väl annars. Det förtjänar han!
Så den här gången när jag körde förbi Sven Agne Larssons Väg med ”Den Hemliga Fotografen” bredvid mig i framsätet tog jag mig tid och stannade till. Äntligen dags för fotografering!
Själv minns jag Sven-Agne mest som tränare i Öis, där han var i tre perioder. Under hans sista var jag själv med på läktaren på Ullevi i den otroliga avslutningen när allt avgjordes på en straffspark alldeles i det sanslöst nervpirrande slutet. Straffen slogs i mål, publiken firade, laget och Sven-Agne firade och Öis gick upp i Allsvenskan igen (1980).
Sven-Agne Larsson (1925 – 2006). Var som femtonåring med och grundade BK Häcken. Spelade i laget 1940 – 1955. Han tog som tränare Åtvidabergs FF till Allsvenskt guld 1972, med storspelare i laget som: Ralf Edström, Roland Sandberg, Conny Torstensson och Benno Magnusson. Tränade Örgryte IS i tre perioder. Ledde bland annat laget tillbaka till Allsvenskan 1980.
Flygfisken
Jonas Vingegaards förste cykeltränare såg med medlidande på den lille grabbens kropp där han kom, blyg men förhoppningsfull, till sin första cykelträning. Grabben var nästan helt utan både fett och muskler, bestod bara av skinn och ben. Men hans vilja gick inte att klaga på och trots få framgångar under lång tid falnade aldrig Jonas kärlek till cyklingen. På nordvästra Jyllands landsbygd fanns inga berg med backar för cykelträning. Det som fanns i övermått var däremot regn och blåst. Jonas tränade hårt och ihärdigt efter arbetet i fiskfabriken och till slut fick han chansen att visa upp sig för några av de större professionella cykelstallen. Och resten är som vi nu vet historia. Den grimme aelling från Jyllands landsbygd lämnade fiskrensandet på fabriken för att korsa mållinjen i Paris i sin gula segrartröja i Tour de France 2022. Den grimme aelling transformerad till en vacker svan. Grattis Jonas!
Årets Tour är den bästa jag har följt. Offensivare cykelåkning har väl aldrig skådats. Vilka stjärnor dom är, Jonas Vingegaard och Tadej Pogacar, som kämpade om totalsegern och Wout van Aert som kämpade om nästan alla segrar utom totalsegern Och tusan vet om inte van Aert i framtiden skulle kunna utvecklas till en cyklist även för totalen. Hans cykelbegåvning tycks vara snudd på utan gränser.
Vive La Tour! Kom så Jonas!
bild, Jonas Vingegaard, morgonposten.se
Obey the colors
Runt 1970 i bostadsområdet i Vallhamra där jag växte upp höll de flesta grabbarna på Blåvitt. Några hade GAIS närmast hjärtat. Öisare existerade knappast. Även jag ”valde” Blåvitt som fem-sex-åring. Kanske var det grupptrycket från de äldre killarna som bestämde.
En dag skulle jag och lillbrorsan få varsin fotbollsdräkt. Det var stort! Hela familjen åkte in till stan en ledig lördag. I en sportaffär som sålde göteborgslagens dräkter slog ett pojkhjärta stenhårt i bröstet av förväntan. Jag behövde inte hjälp av någon expedit för att hitta min dräkt. Jag hittade snabbt en blåvitt-tröja i min storlek och sprang stolt fram till mamma och pappa som tillsammans med brorsan väntade på att bli expedierade. Resultatet blev inte riktigt vad jag hade väntat mig. ”Nej”, sa mamma, ”du kan inte springa omkring i en randig pyjamasdräkt”. ”Usch va ful”, fyllde hon i. Pappa hängde på, han var ju Öisare, och det bestämdes utan prut att småkillarna skulle få varsin röd-blå öisdräkt. Brorsan sa ingenting, han var väl för liten och var nöjd med vilken mundering som helst. Jag protesterade, men tvingades vika mig inför övermakten. Två enade föräldrar besegrade man inte hur mycket man än gnällde. Barnuppfostran var lite annorlunda på den tiden och vi åkte hem med två öisdräkter i påsar. Och skall jag vara ärlig så lade sig min besvikelse ganska fort när vi kom hem och man fick prova den röda tröjan, de blå byxorna och de röd-blå strumporna framför spegeln. Det stora var ju egentligen att jag nu skulle kunna spela fotboll med grabbarna på gården i full fotbollsmundering. Även om den inte var blå-vit. Gnälligare än så var jag inte.
Hur många rynkade, misstrogna grabbnäsor jag hade stirrat på vet jag inte, men till slut efter flera månader blev jag så trött på att svara på den ständiga frågan: ”E du verkligen Öisare”? att jag slutade säga att jag höll på Blåvitt, men hade fått en öisdräkt av farsan. Nu blev ÖIS mitt hjärtas favoritlag. De kunde springa runt i sina pyjamaskläder. Jag var blå-röd för alltid och det har jag aldrig ångrat.
Bild, ”Obey the Colors” av konstnären Michael Kvium, editioncopenhagen.dk
Jag tolkar verket ”Obey the colors” av den danske konstnären Michael Kvium som den enskilda konstnärens maktlöshet gentemot Konsten. Artisten kan ha planerat att måla vad som helst, men ibland talar Konsten (med stort K) bara om för honom vad som gäller. Den här gången var det den röda och blå färgen som gällde. Bara att foga sig under villkoren; ”Obey the colors”.
Satan vad han är bra, Michael Kvium!
Alla har en åsikt
… För övrigt anser jag att Zlatan bör petas från landslaget.
Vem är jag att skriva detta? Fotbollsexperten Dixi ”Cato den äldre” Stadelmann! Vem annars.
Fotbollen regerar
Grannen i öster har ju alltid varit pigg på att döpa om sin till storleken andra stad. Den har hetat alltifrån Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad till Sankt Petersburg igen. Efter gårdagens match är det väl hög tid igen. Emil Forsberg gör ju minst ett mål varje gång han spelar för Sverige i staden vid Finska Viken. Så nu borde väl staden hedra hans namn. Vad sägs om Sankt Emilsburg? Kanske har Putte där borta i Moskva något att säga i frågan?
Lagbyggaren Janne Anderssons geni sträcker sig längre än fotbollen. Jag läste att han rekommenderade att ha senapen under korven. Det är genialt! Senapen kladdar inte, ingen stark senap under näsan som får ögonen att tåras. Man tappar inte korven på skjortan när den ligger ”klistrad” i brödet. Nu när vi inte längre har en statsminister som kan leda en regering säger jag bara, i väntan på en lösning av krisen i riksdagen: Vi tar Janne som en övergångslösning, Janne som statsminister. Hellre Janne än Jimmie!
EM-sommar, fotbollen regerar.
Bild, Janne Andersson, svt.se
Vila i frid
Jag är tyvärr för ung för att ha sett Bebben spela, men hur många gånger har jag inte hört äldre män berätta sin historia om blåvitt-legendaren.
Min favoritanekdot med Bebben:
Bebben driver bollen mot straffområdet på Ullevi. Motståndarbacken fäller honom. Domaren blåser frispark. Ett avgrundsvrål av missnöje hörs från de blåvita läktarna. Alla (utom domaren) kan se att regelbrottet skedde i straffområdet. De blåvita spelarna samlas upprörda kring domaren. Hemmalaget vill ha straff. Trots de upprörda rösterna vidhåller domaren frisparken.
Bebben har under tiden dragit sig en bit ifrån, där han lugnt står och iakttar parlamenterandet. Efter en stund bestämmer han sig för att lugna ner situationen: ”Gubbar lugna ner er nu. Det spelar väl ingen roll var bollen ligger”. Hans lagkamrater accepterar situationen. Bebben placerar bollen på grästuvan som domaren pekar ut. Med en kort ansats drar han sedan frisparken över motståndarmuren, rakt upp i krysset. Hela Ullevi förenas i ett glädjevrål!
För Bebben spelade det ingen roll om bollen låg på straffpunkten eller utanför straffområdet; resultatet blev det samma. Det var bara för motståndarmålvakten att hämta ut bollen ur nätet.
Bild, expressen.se
Bertil ”Bebben” Johansson (1935 – 2021)
Sådan är kapitalismen
Kapitalisterna vet priset på allt, värdet av ingenting. Deras blodomlopp är profiten. Profit, profit, det skall alltid vara profit.
Nu vill kapitalisterna ta ytterligare ett steg mot den folkligt genuina fotbollens undergång. Hjärtat i arbetarklassens fotboll är demokratin i föreningen, känslan av att det är vår klubb. Vem vill stå på läktaren och heja på hans klubb, bara för att han har den fetaste plånboken. Inte jag i alla fall. Deras så kallade ”superliga” kan de ta och stoppa upp. Inga matcher utan tävlingsnerven, då blir det bara simpel underhållning som i USA.
Kapitalisterna kan föröka kapital, men fotbollens innersta, själen, den har de aldrig förstått, men den kan Bengt Cidden Andersson tolka som få andra.
Anslagstavlan
Det var en fredagskväll
jag cyklade till anslagstavlan.
Laguppställningen var fastsatt
med fyra häftstift.
H.B. Cidden.
Samling lördag kl. 15.00.
Match 16.00
Åbyvallen Läckeby.
Jag cyklade runt i byn
så tillbaka till anslagstavlan.
Jodå, mitt namn stod kvar.
Vid Alvars kafé stod mina kompisar.
Jag föreslog
en titt på anslagstavlan
kanske är det logdans i morgon?
H.B. Cidden stod kvar.
Hela kvällen hade jag en känsla
att mitt namn på högerbacken
skulle suddas bort
att bokstäverna skulle falla ur
laguppställningen och ner på marken.
Det var natt
när jag sista gången stannade
vid anslagstavlan.
I morgon är det allvar
då betyder min markeringsmiss
något för laget.
I morgon blir min brytning
av motståndarens anfall
början till ett motanfall.
Nu är jag med i laget
och har en uppgift.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).
Premiärmatchen
Sol.
Lärkdrill.
En perfekt crossboll.
Kioskluckan öppen
sprucken fotbollskorv
med senap
och en kall dricka.
Ibland är livet
stolpe in
och tre poäng.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013) Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).
Handbollsfest
Jag antar att jag är sist av gratulanterna, alla andra har hunnit före, men även jag vill gratulera det fantastiska svenska handbollslandslaget till silvermedaljen i Egypten. Vem hade kunnat tro att detta nederlagstippade, orutinerade lag skulle ta sig ända till final och där förlora en stenhård och jämn match mot det danska mästarlaget. Inte jag i alla fall. Men som vanligt visar det sig att grundbulten i framgången är lagbygget, laget framför jaget. Vilka goa killar det har varit att jobba stenhårt för varandra, det har varit en fröjd att följa dem framför TV:n. Ett stort tack till det svenska landslaget i handboll!
I finalen tycker jag att Sverige som lag var minst lika starkt som Danmark. Det var de två danska superstjärnorna Niklas Landin och Mikkel Hansen som räddade de röd-vita. Men dom gubbarna börjar bli gamla och då tar vi över igen. Härliga tider väntar.
En legendar har gått bort
Bild, Agne Simonsson, wikipedia.org
Agne Simonsson 1935 – 2020
En legendarisk fotbollsspelare har gått bort. Agne Simonsson som spelade i Örgryte, Landslaget, Real Madrid och Real Sociedad är en av Sveriges bästa spelare genom tiderna. Han gjorde mål i VM-finalen mot Brasilien 1958. Hans mål avgjorde matchen mot England på Wembley 1959 och han fick både Bragdguldet och smeknamnet "The king of Wembley" för detta. Som tränare gjorde han Örgryte till Allsvenska mästare 1985.
Jag är ledsen att jag är lite för ung för att ha sett honom spela, men jag såg honom som tränare i Örgryte. Han framstod alltid som en riktig gentleman. Vila i frid Agne.
Vad är det som händer
”Aerodynamik är för folk som inte kan bygga motorer”, lär Enzo Ferrari (1898 – 1988) ha sagt. Det kanske kan låta stöddigt, men ”Den Gamle” hade ju en del att vara stöddig för, med Ferraris historia av motorer fyllda av skönsång och med närmast oändlig kraft. Men nu undrar jag om inte Enzo där i himlen gråter. I dagens F1 räcker definitivt inte Ferraris motorer till, som inledningen av årets stympade corona-säsong har visat.
Chefskonstruktören hos Red Bull, Adrian Newey, skulle kunna travestera ovanstående citat av Enzo Ferrari och säga: Motorer är för folk som inte kan aerodynamik. Som sagt var: motorer är för dem som inte kan aerodynamik, sa Adrian Newey och satte en Ferrarimotor i chassit.
Men vad är det jag skriver? Det låter ju som om jag nedvärderar Italiens stolthet inom motorsporten: Ferrari! Det vill jag verkligen inte göra. Länge leve Ferrari, som gav oss den stegrande hästen och skönheten och definitivt den bästa motortraditionen.
Varför jag inte skriver om Mercedes? Jag orkar inte med Mercedes totala överlägsenhet. Den får mig att känna mig sjuk. Därför skriver jag istället om Red Bull. Deras bilar kan ju i alla fall Ferrarin med Charles Leclerc bakom ratten fortfarande plocka ner, i bästa fall.
bild, wikipedia.org
Ferrari med lättmjölksmotorer? Vår tid är så sjuk. Vem kan man lita på? Vad kan man lita på?
Då kommer lille Dixi Stadelmann hem och häver sig på tå.
Och säger:
Vem i hela världen kan man lita på?
Jannes lag
Att motståndarna i Rumänien ställde upp med mytiska fotbollsnamn som Hagi och Puskas i laguppställningen tog Jannes killar ingen notis om. Det hade kanske inte ens hjälpt om det så hade varit Gheorghe Hagi och Ferenc Puskas (1927-2006). Ja, jag vet att Ferenc Puskas var ungrare. Det var ändå bara gult och blått på planen, både bokstavligt och bildligt. Ni som såg matchen förstår vad jag menar. Svenskarna vann med två mot noll och är nu klara för EM i sommar!
Förr om åren har jag inte gillat att se det svenska fotbollslandslaget spela. Jag har velat för mycket. Önskat ett för vackert spel och för många segrar. Det har varit svårt för laget att leva upp till mina förväntningar, med min besvikelse som följd. Med dagens svenska fotbollslandslag, i Jannes regi, är det tvärt om. De presterar alltid bättre än vad jag förväntar mig. Att läsa laguppställningen ger inte så höga förväntningar. Spelarmaterialet är långt ifrån världsklass, men i Jannes Lag presterar killarna på en fantastisk nivå. Det är bara att tacka och ta emot för mig i publiken.
Håll nu bara för Guds skull Zlatan borta från laget, så tror jag att det blir en underbar fotbollssommar som nalkas!
Bild Janne Andersson, svt.se
Om Zlatan kommer tillbaka till landslaget nu när EM väntar? Inte en Janne!
Jannes lag är hård, men rättvis: En för alla, alla för en.
Gulsvart magi
Att Partille utnämndes till Sveriges bästa idrottsstad i år skall nog invånarna främst tacka den fantastiska handbollsföreningen Sävehof för. Att Sävehofs damlag blev svenska mästare var kanske ingen större överraskning även om laget för ovanlighetens skull inte var den största favoriten till segern innan säsongen. Det var ju dock till stora delar ett ungt och nytt lag att spela ihop efter att de bästa spelarna blivit utlandsproffs. Men efter ett utmärkt finalspel hamnade mästarpokalen återigen i Partille.
Med Sävehofs herrar var det en helt annan sak. De gick till slutspel som sista lag efter ett ofta ganska mediokert spel under säsongen. Väl i slutspelet slog man ut de högre rankade lagen ett efter ett. I finalen mötte man sedan Alingsås som hade kört över de närmast oslagbara mästarna från Kristianstad i tre raka matcher. Alingsås kom efter detta till finalspelet som stora favoriter. Trots att Alingsås gjorde en bra finalserie fick de ändå ge sig i en femte och avgörande match; ett magnifikt spelande Sävehof stod till slut som mästare.
Vad var det som hände? Förklaringen kan sammanfattas i orden: ”gulsvart magi”! Och som vanligt var det åldermannen, handbollens motsvarighet till Nacka Skoglund, Jonas Larholm, som var trollkarlen. När alla handbollspelare försöker bli så starka och snabba som möjligt glider Larholm värdigt fram på planen, byggd som en glasspinne, inte låren rakt ner i skorna här inte. Det är nästan omöjligt för motståndarna att få träff på honom. De måste uppleva det som att från en bil i motorvägsfart försöka träffa en snigel i diket med gevär. Omöjligt! Om Larholm skulle avgöra en match med ett simpelt skott? Aldrig! Larholm avgör med en ”japanare”; motståndarna hoppar högt, men Larholm går till väders och singlar sedan sakta ner likt ett lönnlöv i höstvinden. När motståndarna hjälplösa återigen står på golvet har Larholm fortfarande en evighet kvar i luften och kan lugnt placera in bollen bakom målvakten. Gulsvart magi!
Jonas Larholm, savehof.se
Fotbollen är som...
Fotbollen (den vanliga serielunken) är som vällagad husmanskost på fina råvaror: god, näringsrik och man tröttnar aldrig på den.
Några matcher når en nivå högre; husmanskosten ersätts av husmanskonsten tillagad av Leif Mannerström.
Enstaka fotbollsmatcher når helt andra höjder; semifinaluppgörelsen mellan Real Madrid och Bayern Munchen i Champions League var som en överdådig måltid tillagad av Paul Bocuse (1926-2018) i himmelen.
En fotbollsbikt
Jag brukar inte ha någon sympati varken för Gnaget eller gnagare, men för kämpen Nils-Eric Johansson gör jag ett undantag. Han har min djupaste respekt nu när han drar sig tillbaka efter en lång och framgångsrik karriär. Det är kring spelare som honom man bygger ett lag. Det som är sorgligt är att han tvingas sluta på grund av problem med hjärtat. Här har jag mycket dåligt samvete; kan jag själv ha medverkat till påfrestningarna på hans hjärta?
Nedanstående text skrev jag 2009, ett år då AIK blev Allsvenska mästare, samtidigt som mitt lag Örgryte åkte ur serien. Smärta!
(Inom parentes sagt: På den tiden som nedanstående text utspelas var jag fet och ful. Idag är jag inte längre fet.)
Ja, då var årets Allsvenska plåga äntligen över. Det blev Djurgården som klarade sig kvar. Att Solnas AIK vann, tänker jag inte ödsla några mer ord på. ÖIS och Hammarby åkte ur högsta serien. När jag skriver detta blir jag mycket förvånad över att jag inte börjar gråta. Det hade jag med säkerhet gjort så sent som igår. Men jag har väl blivit avtrubbad i min sorg.
Av ÖIS matcher, i år, har jag sett de flesta. Hammarby och Djurgården har jag studerat mer sporadiskt. Av dessa tre lag tycker jag Hammarby spelade bäst fotboll. De spelade ett tekniskt passningsdrivet spel, FRAM till straffområdet. Där var de helt odugliga. Hade de bara haft en målskytt hade laget definitivt klarat sig kvar. ÖIS höst var helt OK, medan våren var en katastrof. Två poäng var allt man fick ihop innan sommaruppehållet. Från läktarplats såg det ut som om tränaren, Janne Carlsson, slog tärning om var grabbarna skulle spela, ibland back, några matcher på mittfältet, eller kanske anfallsspelare. Visst – skador – men jag saknade linje och konsekvens. Taktiken? Ja inte vet jag. För mig såg det ut som om Janne sa till laget: ”Gå bara in och spela boll”. Det kanske duger om man har spelare som i Barcelona, men definitivt inte med det spelarmaterial som stod till ÖIS förfogande. Med Åge Hareide som ny tränare och några viktiga nyförvärv, kom strukturen till laget. Ett rakare spel och ett mer utpräglat rollspel, där varje spelare i det givna ögonblicket visste vad som skulle göras, ledde till att Örgryte under hösten blev ett fungerande lag.
Och så Djurgården, jag har sällan blivit så förvånad, de matcher jag såg med laget visade att Djurgården definitivt var seriens sämsta lag. Men som alltid gäller, kunnande är en sak, men det viktigaste är vad som finns i hjärtat och när det verkligen drog ihop sig, kämpade laget som dragdjur. Mycket imponerande!
Jag kan inte helt lämna AIK. Jag drog mitt strå till stacken för att se till att vinnarpokalen skulle hamna i Göteborg. Ibland tar fotbollen fram det sämsta hos människan. Så länge som ÖIS ligger i Allsvenskan betyder inte vinst eller förlust så mycket, bara laget spelar en attraktiv fotboll. Men om alternativet är en degradering, är valet lätt; då skiter jag i hur spelet ser ut - grisfotboll blir attraktivt – bara det leder till poäng. När ÖIS mötte AIK hemma och låg under med 1-0, i en riktig skitmatch, kunde jag aldrig ha anat att det var svenska mästarna jag såg. ÖIS behövde poäng, som en törstande i öknen måste ha vatten och det kändes som om det kokade torrt inombords när slutsignalen närmade sig. Jag har läst om att döende människor kan uppleva fenomenet att de lämnar sin kropp och beskådar sin dödskamp utifrån och detta var vad som hände mig. När AIK:s lagkapten, den meriterade ytterbacken Nils-Eric Johansson , till synes slött kommer släntrande för att ta ett inkast bara några meter framför läktaren, ser jag plötsligt en påfallande blek och fet man, ett darrande fotbollsvrak, en människospillra, få ett nervsammanbrott på läktaren. Trots sin voluminösa kroppsbyggnad, som borde borga för i alla fall viss förekomst av bastoner i rösten, kommer det bara ord, burna av ett gällt genomträngande och skrämmande dödsskrik, ur mannens vidöppna mun:
- SLUTA MASKA DIN FÖRBANNADE GNAAAAAGAREEEEE!
Jag ser en förvånad Nils-Eric Johansson vända sig om och jag ser hans ansikte förlora sin färg och jag ser hans ögon fyllas av skräck och förvåning. ”Vad fan är det för något”, måste han ha tänkt. ”Tänk om räcket rämnar och allt det darrande galna köttet faller ner över mig”. ”Bäst att rymma fältet”, tänker Nils, samtidigt som han sakta förflyttar sig längs linjen för att få ett säkerhetsavstånd till den skrikande galningen. Jag har tidigare sett många spelare försöka tjäna några meter genom att göra inkastet från en plats närmare motståndarmålet, men Nils flyttar sig, i något som måste vara dödsskräck, närmare sin egen målvakt!
- SLUTA MASKA DIN FÖRBANNADE GNAAAAAGAREEEEE!
Då upptäcker jag anledningen till varför inkastet har dragit ut på tiden. AIK:aren maskar inte, utan det är ett signalerat byte som tillfälligt har avbrutit spelet. Men det värsta av allt är att min själ, mitt jag, tar boning i den hysteriskt gapande mannen. DET ÄR JAG SOM HAR SKRIKIT!
Resten av matchen står jag tyst och skäms. ÖIS förlorar matchen. Jag förstår om Nils-Eric Johansson behövde äta psykofarmaka efter den upplevelsen och att han överhuvudtaget vågade sig tillbaka till Göteborg för att spela en guldmatch, borde rendera honom ett pris på årets fotbollsgala. Ibland tar fotbollen fram det sämsta hos människan.
Bild, Nils-Eric Johansson, wikipedia.org
Onödigt eftersnack till miraklet i Milano
Om Zlatan kommer tillbaka till landslaget nu när VM väntar?
Inte en Janne!
bild, Janne Andersson, svt.se
Skäms Hammarby!
Ibland när jag ligger vaken om nätterna skrämmer jag mig själv lite genom att fundera på hur det vore att vara stockholmare. Då vore jag ju tvungen att heja på Hammarby. Det är ju, eller i alla fall har det varit, det mest sympatiska fotbollslaget i Stockholm. Men så skämmer laget ut sig, något så fruktansvärt, i matchen mot Häcken. Skam Bajen!
När en spelare i Häcken ligger skadad kastar Häckens målvakt ut bollen över sidlinjen för att få ett spelavbrott så att den skadade spelaren kan få behandling. Överenskommelsen som då gäller mellan spelarna i lagen är att motståndaren ger tillbaka bollen och att spelet sedan fortsätter därifrån. Så gjorde inte Hammarby, laget gör inkastet till sig själva och fortsätter spelet inför överraskade och häpna häckenspelare. Det slutar efter några passningar inom hammarbylaget med att Hammarby gör mål. Jag behöver väl inte tillägga att häckenspelarna och alla andra som kan fotboll närmast kokar över av ilska. Så gör man bara inte!
Men i matchens sista tilläggsminut visar det sig ändå att det finns en fotbollsgud. Denne sträcker ut sitt heliga finger och berör Häckens Paulinho med gudomlig inspiration. Häcken får en frispark och Paulinho slår den otagbart i mål. Häcken vinner bortamatchen mot Hammarby med 2-1. Rättvisa är skipad. Fotbollen vann. Skäms Hammarby! Det ska fan vara stockholmare med sådana fotbollslag.
Bild, Paulinho, sverigesradio.se
