En fotbollsbikt
Jag brukar inte ha någon sympati varken för Gnaget eller gnagare, men för kämpen Nils-Eric Johansson gör jag ett undantag. Han har min djupaste respekt nu när han drar sig tillbaka efter en lång och framgångsrik karriär. Det är kring spelare som honom man bygger ett lag. Det som är sorgligt är att han tvingas sluta på grund av problem med hjärtat. Här har jag mycket dåligt samvete; kan jag själv ha medverkat till påfrestningarna på hans hjärta?
Nedanstående text skrev jag 2009, ett år då AIK blev Allsvenska mästare, samtidigt som mitt lag Örgryte åkte ur serien. Smärta!
(Inom parentes sagt: På den tiden som nedanstående text utspelas var jag fet och ful. Idag är jag inte längre fet.)
Ja, då var årets Allsvenska plåga äntligen över. Det blev Djurgården som klarade sig kvar. Att Solnas AIK vann, tänker jag inte ödsla några mer ord på. ÖIS och Hammarby åkte ur högsta serien. När jag skriver detta blir jag mycket förvånad över att jag inte börjar gråta. Det hade jag med säkerhet gjort så sent som igår. Men jag har väl blivit avtrubbad i min sorg.
Av ÖIS matcher, i år, har jag sett de flesta. Hammarby och Djurgården har jag studerat mer sporadiskt. Av dessa tre lag tycker jag Hammarby spelade bäst fotboll. De spelade ett tekniskt passningsdrivet spel, FRAM till straffområdet. Där var de helt odugliga. Hade de bara haft en målskytt hade laget definitivt klarat sig kvar. ÖIS höst var helt OK, medan våren var en katastrof. Två poäng var allt man fick ihop innan sommaruppehållet. Från läktarplats såg det ut som om tränaren, Janne Carlsson, slog tärning om var grabbarna skulle spela, ibland back, några matcher på mittfältet, eller kanske anfallsspelare. Visst – skador – men jag saknade linje och konsekvens. Taktiken? Ja inte vet jag. För mig såg det ut som om Janne sa till laget: ”Gå bara in och spela boll”. Det kanske duger om man har spelare som i Barcelona, men definitivt inte med det spelarmaterial som stod till ÖIS förfogande. Med Åge Hareide som ny tränare och några viktiga nyförvärv, kom strukturen till laget. Ett rakare spel och ett mer utpräglat rollspel, där varje spelare i det givna ögonblicket visste vad som skulle göras, ledde till att Örgryte under hösten blev ett fungerande lag.
Och så Djurgården, jag har sällan blivit så förvånad, de matcher jag såg med laget visade att Djurgården definitivt var seriens sämsta lag. Men som alltid gäller, kunnande är en sak, men det viktigaste är vad som finns i hjärtat och när det verkligen drog ihop sig, kämpade laget som dragdjur. Mycket imponerande!
Jag kan inte helt lämna AIK. Jag drog mitt strå till stacken för att se till att vinnarpokalen skulle hamna i Göteborg. Ibland tar fotbollen fram det sämsta hos människan. Så länge som ÖIS ligger i Allsvenskan betyder inte vinst eller förlust så mycket, bara laget spelar en attraktiv fotboll. Men om alternativet är en degradering, är valet lätt; då skiter jag i hur spelet ser ut - grisfotboll blir attraktivt – bara det leder till poäng. När ÖIS mötte AIK hemma och låg under med 1-0, i en riktig skitmatch, kunde jag aldrig ha anat att det var svenska mästarna jag såg. ÖIS behövde poäng, som en törstande i öknen måste ha vatten och det kändes som om det kokade torrt inombords när slutsignalen närmade sig. Jag har läst om att döende människor kan uppleva fenomenet att de lämnar sin kropp och beskådar sin dödskamp utifrån och detta var vad som hände mig. När AIK:s lagkapten, den meriterade ytterbacken Nils-Eric Johansson , till synes slött kommer släntrande för att ta ett inkast bara några meter framför läktaren, ser jag plötsligt en påfallande blek och fet man, ett darrande fotbollsvrak, en människospillra, få ett nervsammanbrott på läktaren. Trots sin voluminösa kroppsbyggnad, som borde borga för i alla fall viss förekomst av bastoner i rösten, kommer det bara ord, burna av ett gällt genomträngande och skrämmande dödsskrik, ur mannens vidöppna mun:
- SLUTA MASKA DIN FÖRBANNADE GNAAAAAGAREEEEE!
Jag ser en förvånad Nils-Eric Johansson vända sig om och jag ser hans ansikte förlora sin färg och jag ser hans ögon fyllas av skräck och förvåning. ”Vad fan är det för något”, måste han ha tänkt. ”Tänk om räcket rämnar och allt det darrande galna köttet faller ner över mig”. ”Bäst att rymma fältet”, tänker Nils, samtidigt som han sakta förflyttar sig längs linjen för att få ett säkerhetsavstånd till den skrikande galningen. Jag har tidigare sett många spelare försöka tjäna några meter genom att göra inkastet från en plats närmare motståndarmålet, men Nils flyttar sig, i något som måste vara dödsskräck, närmare sin egen målvakt!
- SLUTA MASKA DIN FÖRBANNADE GNAAAAAGAREEEEE!
Då upptäcker jag anledningen till varför inkastet har dragit ut på tiden. AIK:aren maskar inte, utan det är ett signalerat byte som tillfälligt har avbrutit spelet. Men det värsta av allt är att min själ, mitt jag, tar boning i den hysteriskt gapande mannen. DET ÄR JAG SOM HAR SKRIKIT!
Resten av matchen står jag tyst och skäms. ÖIS förlorar matchen. Jag förstår om Nils-Eric Johansson behövde äta psykofarmaka efter den upplevelsen och att han överhuvudtaget vågade sig tillbaka till Göteborg för att spela en guldmatch, borde rendera honom ett pris på årets fotbollsgala. Ibland tar fotbollen fram det sämsta hos människan.
Bild, Nils-Eric Johansson, wikipedia.org
