Bild noir

 

På kajen stannade han och tittade ner i vattnet. Han kände suget från den kvicksilverlika vattenytan under honom. En lätt vind kom in från västerhavet och dimman hade börjat skingras. Han tog några djupa andetag mot vinden och kände att det gjorde gott. Kajlyktans järn i hans händer var blött och kallt. Han lutade pannan mot den och lånade mycket tyst ord från Vladimir Majakovskij (1893-1930):

 

”Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig!

Där står

på bron

över Neva

en människa!”

 

Han stod där länge och tittade ut över vattnet, innan han trött gick vidare mot hemmet med den hägrande varma sängen.

 

 

 

 

 


Är vi människor

 

Du som inte berörs av andras lidande kan inte definiera dig som människa.

 

 

 

Ovanstående kommer ur en vers av en gammal persisk poet.

 

 

 

 

 

Mina frågor:

 

- Är jag en människa?

 

- Är du en människa?

 


Vem talar om klass idag?

 

”Nå, om herrarna säga så, vad säga proletariatets söner och döttrar? Deras svar har redan avgivits. De organisera sig och i tätt slutna led gå de att gentemot kapitalisterna uppställa sina fodringar, och göra dem gällande.”

 

 

Ovanstående citat är ur ett tal av Kata Dalström (1858-1923). Hon var en av de mest glödande socialistiska agitatorerna i den svenska arbetarrörelsens barndom.

 

 

 

 

Igenkänning, identifikation och förebilder när det gäller kön, etnicitet, sexualitet och ålder etc, sägs vara viktigt i dagens samhälle och i många fall är det säkert så. Men vad det aldrig talas om är klass. Det är först när samhället ses genom klassperspektivet som man får tillgång till det verktyg som ger möjlighet att i grunden förändra ett samhälles struktur. Denna insikt är farlig och måste därför förtigas. Nej, det postmodernistiska samhällets stora projekt blir istället identitetsbyggandet där individen sägs vara fri från kollektiva erfarenheter grundade i samhällets produktionsordning. Den atomiserade konsumenten som finner sin identitet i konsumtionen, det är vår tid i ett nötskal.

 

Vem talar om klass i den valrörelse som snart kommer att dra igång på allvar; inte dagens socialdemokrati i alla fall. Jag lånar orden från den gamla proggen (Gudibrallan): Fy på sig sosse!

 


Flyktsoda

 

Här i Beneventum där jag bor, i stort sett befriad eller avlägsnad från kroppens och oftast från själens lidelser, når mig ibland yttervärldens rop av oro. Jag har min förskansning, mitt skydd är klosterbiblioteket. Jag böjer mig över volymerna, nyss var det Ovidius. Jag söker. Vad då? Jag vet ej, kanske ett evigt lugn. Jag vet att jag icke når det medan jag är levande.

 

 

Ovanstående är ett citat ur nobelpristagaren i litteratur (1974) Eyvind Johnsons (1900-1976) roman ”Hans nådes tid”. Romanen utkom 1960.

 

 

 

Jag applicerar texten på mig själv:

 

Här i Sannegården där jag bor, i stort sett befriad eller avlägsnad från kroppens och oftast från själens lidelser, når mig ibland yttervärldens rop av oro. Jag har min förskansning, mitt skydd är mitt eget bibliotek. Jag böjer mig över volymerna, nyss var det Dostojevskij. Jag söker. Vad då? Jag vet ej, kanske ett evigt lugn. Jag vet att jag icke når det medan jag är levande.

 

 

God litteratur är ingen flyktsoda från livets påfrestningar. Detta vet Ulf Lundell också att döma av följande citat:

 

”Så länge man lever så kommer livet inte att lämna en ifred”.

 


Jag låtsas

 

Jag låtsas jämt.

Jag går omkring och låtsas att jag lever.

 


Cynism

 

Som liberalismen är kapitalismens ideologiska överbyggnad är kärleken egennyttans och sexualitetens moraliska överbyggnad.

 


Borgarklassens diskreta charm

 

”Ju längre tiden gick, desto mer imponerad blev jag av hur belåten han verkade över alla banaliteter han yttrade, och av hur allting han sa genomsyrades av hans godmodighet. Jag väntade på att han skulle avslöja något mer än denna påfallande oförarglighet, men det enda som steg upp till ytan var ännu mer yta. Det han har istället för jag, tänkte jag, är förbindlighet – han formligen lyser av den. Han har skapat sig ett incognito, och detta incognito har blivit han själv. Flera gånger under måltiden trodde jag inte att jag skulle orka, jag trodde inte att jag skulle stå ut till desserten om han tänkte fortsätta att lovsjunga sin familj och lovsjunga sin familj… tills jag började tro att det inte var incognito han var, utan galen.

 

Han toppreds av något som hade hejdat hans utveckling. Något hade förvandlat honom till en mänsklig plattityd.”

 

 

 

Ovantående text kommer ur Philip Roths roman ”Amerikansk pastoral” från 1997.

 

 

 

Somliga ansåg att om det var en amerikan som skulle få Nobelpriset i litteratur så var det Philip Roth och inte Bob Dylan. Jag som alltid håller på Dylan glädjer mig över hans pris. Nu var det ju visserligen så att jag inte hade läst Roth över huvud taget, så nu har jag en riktigt omfattande hemläxa att göra: på Roth bara! Hans beskrivning av den amerikanska borgarklassen är en riktig skräckis och rysare. Men det kanske bara är jag som är känslig.

 

Borgarklassens ack så diskreta charm…

 


Exakt så är det

 

Det är med mild likgiltighet jag betraktar det faktum att jag lever i en värld som pratar så fort att den är tvungen att andas med röven. Orden biter inte på mig längre. Jag är en övergiven byggnad – låt oss säga ett utrymt och bortglömt observatorium. Genom mina krossade rutor blåser världen utan att lämna några spår.

 

 

 

Peter Hoeg ur novellen ”Spegelbild av en ung man i jämvikt”, ur novellsamlingen ”Berättelser om natten”.

 

 

 

 

Jag fortsätter att ösa ur Peter Hoegs novellsamling ”Berättelser om natten”. Idag behöver man inte fylla på med någon som helst kunskap eller bildning, det viktiga är att man tycker. Det är åsikterna som definierar en som människa. Se bara på dessa unga ”kulturkvinnor” som utan att egentligen ha något på fötterna öser sin vrede över att Bob Dylan har tilldelats nobelpriset i litteratur.

 

Ja, jag vet att jag har hängt upp mig på detta. Jag ser det som nästan som en personlig förolämpning. En sådan löjlig medelålders vit man är jag. I alla fall i denna fråga. Och ja, jag har ägnat många år åt Dylan.

 


Öppna dörren

 

Jag tror att när döden kommer, skall den komma som en kvinna som står vid min sida och försäkrar mig att jag skall leva i evighet.

 

 

Peter Hoeg ur novellen ”Dom över presidenten i Högsta domstolen Ignatio Landstad Rasker”, ur novellsamlingen ”Berättelser om natten”.

 

 

 

 

Peter Hoegs novellsamling ”Berättelser om natten” är nästan en outsinlig källa att ösa livsvisdom ur. Läs!

 


Det skrivna ordet

 

”Och min gamla fröken Elisabeth, som vid det här laget är borta och sedan länge undervisar änglar i himlen, lutar sig över mig och säger att bokstaven a måste formas i en enda, fin rörelse och att det är så viktigt. Jag känner hennes andedräkt. Hennes stora, tunga kropp. Och hon har blivit rebell, en revolutionär maktkritiker. Det skrivna ordet och den noggranna läskunnigheten riskerar framöver att mest leva vidare på de elituniversitet där makten utbildar sig själv. Vi andra får nöja oss med video, video, video. Jag är livrädd.”

 

 

 

Ovanstående är ett utdrag ur en ledare i Dalademokraten (20160711) av Göran Greider. Och visst har han rätt den gode Greider i sin farhåga om att det skrivna ordets värde håller på att devalveras till förmån för bilder i alla former.

 

När jag läser hans text minns jag det magiska i att som liten grabb lära sig avkoda bokstäverna och deras magiska innehåll. Det är bara med det skrivna ordet man kan förstå en komplicerad verklighet på djupet. Värna det skrivna språket!

 


Döden, döden, döden...

 

Jag tror att skälet till att vi sover i sängar är att vi vill hålla oss på avstånd från jorden för att övertyga varandra och oss själva om att sömnen är tillfällig. Men jorden väntar oss och jag har vetat det sedan jag var tjugo. Jag kan tala om för dig att jag har vaknat varje morgon sedan dess med en tydlig känsla av att vara begravd och ovanför mig ligger tyngdkraften och vissheten om tillvarons obligatoriska mått av smärta som åtta fot jord och jag tänker att ovanför mig har de spikat igen min kista.

 

 

Peter Hoeg ur novellen, ”Spegelbild av en ung man i jämvikt”, ur novellsamlingen, ”Berättelser om natten”.

 

 

 

 

Den danske författaren Peter Hoeg är så talangfull och så skicklig att man ibland blir nästan andlös när man läser honom. Det enda jag kan sakna är att han inte oftare skriver med sitt hjärteblod. Det blir lite för ofta känslan av stilövningar, visserligen på allra högsta litterära nivå, men jag saknar som sagt var hjärteblod. Trots denna invändning är Hoegs novellsamling, ”Berättelser om natten”, ett rasande skickligt verk. Annars ligger hans roman, ”De kanske lämpade”, mig varmast om hjärtat.

 


Nu är det dags igen

 

 

När valprocessen i USA med målet att ta fram en ny president är igång, då tappar vi i lilla Sverige huvudet som vanligt. Texten nedan skrev jag till förra presidentvalet 2012. Den duger nu också.

 

 

 

”Man skulle förstås kunna tänka sig att de allmänt bristfälliga språkkunskaperna spelar in, men det finns ju gott om andra engelskspråkiga destinationer med lågprisflyg som inte tycks dra. Aldrig får man läsa artiklar om några unga svenska volontärer som har tagit sig till Irland för att kampanja för Fianna Fáil eller Fine Gael. Inte ens när det drar ihop sig till brittiskt val åker det några horder för att hjälpa Tories eller Labour. Nej, det är till det amerikanska valet som delegationer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet åker, i dagarna för att knacka dörr för Mitt Romney.

 

Eller till Tyskland, där det ju är val nästan ständigt, och där Sverige har historiskt goda förbindelser alltsedan Willy Brandt bodde i Hammarbyhöjden – dit skulle ju unga entusiaster kunna åka! Men när det är delstatsval i Nordrhein-Westfalen är det glest mellan SSU:arna. Det är i Amerika som svenska politiska reportrar kan träffa unga socialdemokrater hemifrån, som gör ett handtag för att Barack Obama ska kunna återväljas.

 

Rent objektivt skulle man kunna hävda att vem som styr Ryssland är det viktigaste för oss i Sverige, men ändå har det inte varit något lämmeltåg dit under de år som det har arrangerats val. Tyvärr ser det ju dessutom ut som att anledningarna att åka till ryska val blir allt färre.

 

Men om det nu är demokratin i sig som ska hedras torde väl det folkrika Indien, där var sjätte människa bor, vara passande för den som vill dela ut flygblad? Men man ser inga artiklar om svenskarna som jobbar för varken kongresspartiet eller hindunationalisterna.

 

Inte heller lär det vara spänningen som är avgörande. Förhandsinformationen och opinionsmätningarna har länge pekat på att Barack Obama har segern i sin hand. För kalenderbitarna är det därutöver antagligen enklare, nuförtiden, att följa utvecklingen från den egna soffan snarare än som affischuppsättare i något villaområde i Virginia.

 

Nej, det är Amerika som lockar. Valet representerar något som är större än själva rösthandlingen. Ordet har förvisso slitits ut och vattnats ur av Barack Obama, men det handlar nog om hopp. USA står för hoppet om ett bättre samhälle, och det nästan oavsett vad som läggs i begreppet, och oavsett hur dess politiska ledning gestaltar sig.

 

Ingen inbillar sig att det handlar om ett perfekt samhälle. Tvärtom är det få länder som granskas så hårt, som får sina misslyckanden så uppförstorade, som är så kritiserade, som USA.

 

Ekonomiskt välstånd ska inte underskattas, men det är inte heller rikedomarna som skänker glans. Det vore svårt att föreställa sig samma entusiasm inför allmänna val i något av de stora tillväxtländerna. Många ser Kina som nästa supermakt, men handen på hjärtat är det nog få unga folkpartister som kommer att åka dit för att delta i valkampanjer ens när eller om det blir demokratiskt.

 

Det är snarare drömmen om ett fritt samhälle där ens bakgrund spelar mindre roll än vad man åstadkommer, som drar. Ett samhälle som kan sin historia men är befriat från feodala rötter och auktoritära tendenser. Möjligheten, den lilla spillran av en chans, att tillvaron inte är ödesbestämd. Tanken att slaveriet kan upphöra.

 

Valet förkroppsligar en idé, så radikal att den ännu inte accepterats ens på halva jordklotet.

Det är drömmen om frihet som sätter hjärtan i brand, och som vi firar idag.

President Barack Obama och utmanaren Mitt Romney.”

 

 

 

Ovanstående saxat under rubriken: ”En dag för hoppet och chansen”, från Svenska Dagbladets ledarsida, 6:e november 2012.

 

 

 

 

Först hade jag tänkt bemöta ovanstående galenskap, producerad på Svenska Dagbladets ledarsida, med argument. Men ärligt talat, hur bemöter man sådan gallimatias? Byt ut USA mot Kina, så hade det kunnat vara skrivit av någon svensk kinakommunist, som efter att ha dygnetruntstuderat ”Maos lilla röda” under hela 1970-talet, totalhavererat i en svår politisk psykos. ”Nej, lille vän, du är inte Mao Tse Tung. Och du bor inte i en kinesisk by. Du bor på Östermalm”.

 

Jag borde väl egentligen ha lämnat texten helt okommenterad, men eftersom jag är en riktigt dålig människa av födsel och ohejdad vana, säger jag bara till politrukerna på SVD:s ledarsida:” För Guds skull, räta på ryggen och dra upp byxorna! Vissa platser är ämnade för att aldrig belysas av solen.”

 

Vem som vann presidentvalet? Obama.

 

Till sist vill jag klaga på Public Service-bevakningen av USA-valet, främst då radions P1 som jag följer närmast. Det har ju varit flera minuter per dygn som inte har handlat om USA! Skärpning! Idag, så här efter valet, var jag en stund rädd för baksmälla. Hur skulle jag klara mig utan den ständiga USA-speglingen? Men när jag läste TV-tidningen till frukosten blev jag lugn igen. SVT:s kulturprogram, Kobra, handlar i kväll om cheerleading. Cheerleading – det är kultur det – i alla fall i USA.

 


Sådan är han

 

Jag är nästan alltid hemma. Jag är alltid på resa. Jag är en läsenär.

 

 

 

  

Någon har säkert redan sagt, eller skrivit detta, men det är så bra att jag stjäl det rakt upp och ner till min citatsamling. Nästan alltid hemma, alltid på resa, en läsenär, sådan är han: Dixi Stadelmann.

 


Många konster

 

Jag är en djefla man som kan göra många konster.

 

 

                      August Strindberg (1849-1912)

 

 

 

En utsaga som ovan skulle låta extremt löjlig om den kom från Dixi Stadelmann eller någon annan av liknande kaliber. Nej, det krävs nog mustasch… Och pipskägg… Och en lejonlik hårman… Och att man delar bord med Shakespeare, Ibsen, Tjechov, Dostojevskij och Tolstoj, där i litteraturens himmelska festsalar, utan att känna sig bortkommen. Kort sagt, det är nog bara August Strindberg (och kanske några till) som kan bära upp ovanstående citat.

 

Jag var och såg en utställning om Strindberg på Göteborgs Konstmuseum för några år sedan och det som starkast satte sig fast i mitt sinne var inte titanens målningar eller foton, ej heller hans författarskap eller livshistoria. Det var hur den svenska arbetarrörelsen ställde upp för författaren när han hade kommit i konflikt med i stort sett hela eliten i det dåtida Sverige. När Strindberg inte fick det nobelpris i litteratur han givetvis hade förtjänat, bestämde sig arbetarrörelsen för att betyga Strindberg sin vördnad genom en insamling bland sina medlemmar. Tänk, dessa fattiga, hårt arbetande människor som dagligen slet hårt för att hålla svälten borta, lade tioöringar, tjugofemöringar och ibland kanske mer i en gemensam pott (45000 kr) för att hylla en författare. Det är stort!

 

Dåtidens arbetarrörelse som slogs och kämpade och nyligen hade gått igenom en storstrejk och snart skulle ta över styret i Sverige och leda landet under många unikt framgångsrika decennier, det var en djefla arbetarrörelse som kunde göra många konster! Tänk om dessa, alltför många pig- och drängsjälar, som idag leder arbetarrörelsen kunde lära av historien. Då hade det funnits hopp och framtidstro i denna mörka tid.

 

 

Bild, August Strindberg, wikipedia.org

 

 

 

Nyspråk

 

Den språkliga förfalskningen fortsätter. Proletariatet har inte längre illa betalda arbeten, utan enkla jobb.

 

 

Theodor Kallifatides på Twitter (20160209)

 

 

 

 

”Proletariatet”, smaka på det ordet. Visst låter det gubbigt och föråldrat. Karl Marx och stora skägg. Nej usch! Ett bättre och modernare ord, inte så jobbigt politiskt laddat, vore väl att ersätta proletariatet med de karriärblyga. ”Karriärblyga”, så får det bli!

 


Socialdemokratin

 

”Att begära socialism av socialdemokratin, det vore som att försöka plocka bananer på en björnbärsbuske”.

 

 

Carl von Ossietzky, Weltbuhne, 21 maj 1929

 

 

 

 

Efter Olof Palmes (1927-1986) död har partiet varit ute på en ideologisk ökenvandring högerut med partiledare som gråsossen Ingvar Carlsson, kälkborgaren Göran Persson, högerbönan Mona Sahlin och offerlammet Håkan Juholt. Idag har vi Stefan Löven, en drängsjäl i en arbetarkropp.

 


Inga pelargoner

 

Den kvällen gick Charlotte ut i trädgården med trädgårdsmästaren och pekade på den höga muren.

”Jag vill”, sade hon, ”ha något däruppe”.

Den gamle mannen kände till den lilla flickans kärlek till blommor.

”Pelargoner”, föreslog han med ett leende.

Flickan såg uttryckslöst på murkrönet.

”Taggtråd”, sade hon.

 

 

Peter Hoeg ur novellen ”Försök med kärlekens varaktighet”, ur novellsamlingen ”Berättelser om natten”.

 

 

 

 

Den danske författaren Peter Hoeg är så talangfull och så skicklig att man ibland blir nästan andlös när man läser honom. Det enda jag kan sakna är att han inte oftare skriver med sitt hjärteblod. Det blir lite för ofta stilövningar, visserligen på allra högsta litterära nivå, men jag saknar som sagt var hjärteblod. Trots denna invändning är Hoegs novellsamling ”Berättelser om natten” ett rasande skickligt verk. Annars ligger hans roman ”De kanske lämpade” mig varmast om hjärtat.

 

Man är inte van att hitta politik hos skönanden Peter Hoeg, men ett politiskt djur som jag kan finna politik nästan överallt. Pelargoner är bilden av folkhemmet och välfärdssamhället, en svunnen tid. Taggtråden är vad vi fick av nyliberalismen. När den den blå högern förenar sig med den bruna högern – då lilla människa är det dags att springa för allt vad tygen håller.

 


Rock´n´roll

 

Jag lärde mig spela grammofon innan jag hade lärt mig gå. Den första EP:n jag hörde var med Little Richard som hade någon slags turkos dräkt på sig. Hans frisyr påminde om morsans söndagspudding. Han hade foten på pianot, jag trodde han spelade med skorna på fötterna. Det var rock´n´roll. Ja, det är fortfarande äkta rock´n´roll.

  

 

Claes Yngström i Dalademokraten 20150929

 

 

 
 
 
 

Claes Yngström? Ni vet, han i Sky High. Jaså han.

 

 

 


Idioter på nätet

 

På internet kan du vara vem du vill. Konstigt att så många väljer att vara idioter.

 

                      Gammalt internetordspråk

 

 

Själv funderade jag länge på vem jag skulle vara på nätet, innan jag valde att bli Dixi Stadelmann.

 

Men om sanningen skall fram tycker nog många att jag är hälften av varje. Hälften av varje? Ja, Dixi och idiot.

 


En dag till

 

Vadå? Läser ni inte Ulf Lundells blogg? Ja då missar ni ju sådana här godbitar:

 

”Mitt i allt hördes trumpetande. Tranorna på väg söderöver. Jag kände mej direkt som kapten Kidd. Jag rullade ihop framtidskartan och gömde den i en ihålig trädstam. Jag ska ta fram den när tranorna återvänder. Nu är höst och vinter och jobb.”

 

Ulf Lundell i bloggen Badgers Drift från september 2015

 

 

 

Så länge Ulf Lundell, Plura Jonsson och Bob Dylan och stekt salt sill med kokt potatis, lingon och löksås finns, är dagen värd att leva.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0