Klassfrågan

 

Klassfrågan är ingen udda

liten fråga:

Den genomborrar samhällen.

Den är en stor smärta

men också ett silande

sommarljus därför att det

i klassfrågan

finns så mycket hopp.

 

Där klass förnekas växer

det blinda klasshatet.

Där klass diskuteras, skildras

och tar gestalt i politiken

uppstår klassmedvetandet.

 

Det finns en brett definierad arbetarklass.

Den innefattar en majoritet

av befolkningen,

den vägrar göra de understa

till en underklass

som medelklassen kan idka

välgörenhet mot.

 

Klassfrågan gör medelklassen,

även den progressiva delen av

medelklassen, orolig

och den utmanar överklassen

och dess oavbrutna

klasskamp uppifrån.

 

Klassfrågan är slutligen

ingen fråga:

Den är svaret på

ett orättfärdigt, ojämlikt samhälle.

 

Klass är därför det mest tabubelagda:

Samhället så som vi känner det

vilar på

förnekandet av klass.

 

 

Dikt av Göran Greider från ledarsidan i Dalademokraten 180723.

 

 

 

 

Klassmedvetandet är silverkulan som dödar den bruna varulven som ylar och jagar i mörkret.

 

 

 

 


Esplanadsystemet

 

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

 

     Och snart i sky
     stod damm och boss,
     då plank och läkt
     de bröto loss.

 

     Det ruttna trät,
     så torrt som snus,
     det virvlar om
     med kalk och grus.

 

     Och hackan högg
     och stången bröt
     och väggen föll
     för kraftig stöt.

 

     Och skrapan rev
     och tången nöp,
     att taket föll
     och skorsten stöp.

 

     Från kåk till kåk
     man sig beger,
     från syll till ås,
     allt brytes ner.

 

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

 

-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

 

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt!"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

 

 

 

Dikt av August Strindberg (1849-1912), ur ”Dikter på vers och prosa” från 1883.

 

 

 

 

Bild, August Strindberg, wikipedia.org.

 

 

 
 
 

 

- De e bra “Ågust“, riv hela skiten!

 

- Du får inte läsa Strindberg, Dixi. Du blir bara så outhärdligt störig av honom.

 

- De e bra “Ågust“, riv hela skiten!

 

- Suck!

  

Ångest, ångest är min arvedel

 

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky

i nattens grova hand,

nu stiga skogarna

och stela höjder

så kargt mot himmelens

förkrympta valv.

Hur hårt är allt,

hur stelnat, svart och stilla!

 

Jag famlar kring i detta dunkla rum,

jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,

jag river mina uppåtsträckta händer

till blods mot molnens frusna trasor.

 

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,

mina händer river jag såriga, ömma

mot berg och mörknad skog,

mot himlens svarta järn

och mot den kalla jorden!

 

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

 

 

 

”Ångest, ångest är min arvedel” ur diktsamlingen ”Ångest” (1916) av Pär Lagerkvist (1891-1974). Författaren fick nobelpriset i litteratur 1951.

 

 

 

 

 

Inte ens Pär Lagerkvist själv hade en aning om att hans fruktansvärda dikt egentligen handlade om fotboll. Det måste man vara ÖIS:are för att förstå. Jag kände det direkt i mitt hjärta när jag läste dikten första gången för många år sedan. Precis så är det att vara ÖIS-are, tänkte jag.

 

Idag marscherar laget in till en låt av Björn Afzelius (1947-1999), ”Sång till friheten”, – bra så. Men egentligen borde Lagerkvists dikt tonsättas och framföras av Marianne Faithfull med ett riktigt ”Broken English-sound”. Det vore perfekt!

 

Vadå? Kan hon inte svenska den goda Faithfull? Det kan hon visst enligt mina källor. Hon lär ha funnits på Wembleys läktare 1959 när Sverige under ledning av den oförglömlige Agne Simonsson slog det då i princip oslagbara England med tre mål mot två. Agne Simonsson gjorde själv två av målen. Då på plats bestämde sig Faithfull att lära sig svenska, bara som en hyllning till Simonsson. (Tror ni inte på detta, så slipper ni. Jag tror i alla fall obetingat på Faithfulls svenska kunskaper).

 

”Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand” med Marianne Faithfulls underbart såriga röst till det röd-blå lagets inmarsch – det kan inte bli bättre.

 

 

 

 

 


Kolskjutaren

 

Han är en av de tysta, stillsamt grå

 

som aldrig gör väsen kring sin person.

 

Han sköter sitt arbete mekaniskt,

 

talar aldrig på möten, syns inte ute.

 

Hans vedbod är renare än ett apotek

 

och ordnad efter stränga mönster.

 

Han fostrar livet till att gå

 

i invanda banor och han tycker illa

 

om helgdagar mitt i veckan.

 

Han skjuter kol till ugnarna

 

och tycker det är likgiltigt

 

vem som gör det.

 

På honom bygger man samhällen.

 

 

 

Dikten ”Kolskjutaren” ur diktsamlingen ”Sotfragment” från 1949 av proletärförfatten Stig Sjödin (1917-1993).

 

 

 

När jag läser ovanstående dikt kommer jag att tänka på Ulf Lundells låt ”Folket bygger landet”. Samma tema som hos Sjödin men lite mer nutida. Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!

 

 

 

 

- Dixi, varje gång du hoppar över dina tabletter är du tillbaka på 1970-talet.

 

- ”Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!” Om du visste hur skönt det var att skriva dessa ord. Länge leve 70-talet!

 

- Glöm nu inte bettskenan, Dixi.

 


Om kriget i Vietnam

 

Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.

 

 

 

Dikten ”Om kriget i Vietnam” skrev Göran Sonnevi under brinnande Vietnamkrig 1965.

 

 

 

 

Bild, ”En utflykt i det gröna”, olja på masonit, av Gerhard Nordström 1972, olgakatt.blogspot.se

 

 

 
 
 
 

 

Själv funderar jag på vad vi skall göra av den våldsbejakande liberalismen. Jag var en av demonstranterna, en kall tidig vårdag 2003 på Götaplatsen (det sades att vi var nästan trettiotusen), som demonstrerade mot USA:s angreppskrig mot Irak. Trots att jag är ganska pessimistiskt lagd kunde jag inte föreställa mig att det var helvetets portar som USA:s krig skulle öppna. Vietnamkriget skapade ett brett folkligt motstånd i hela världen mot USA-imperialismens krig. Varför är den folkliga opinionen så tyst idag?

 


Jag letar i mörkret efter Dawit Isaak

 

Vad är det här med Dawit Isaak?
Varför ska alla hålla
på med den här kampanjen år efter år?
Var det nån som brydde sig om
honom när han var här?

Varför måste alla kändisar ställa upp
och kräva att just Dawit Isaak ska friges?
Det finns ju tusentals
fängslade journalister världen över
som fått sina fingrar krossade
så varför just Dawit Isaak?
Är han jude på något sätt? Är det
det som är PC-förklaringen
till varför hela medieetablissemanget
ska hålla på med honom?
- Rösterna på flashback faller över mig.
Kommentarsfältens generaler,
i lånade uniformer, till och med
polisuniformer, bakom tangentbord
smattrande som maskingevär
undrar över denna kampanj.
De skickar fram spanare från avgrunden.
Jag ser att även vänstern blir galen på
de här kampanjerna, vi känner
väl att det här riskerar att bli som när
Birgit Friggebo på besök i Rinkeby
ville sjunga We Shall Overcome
för att stilla frågan om Lasermannen.
Så man kan verkligen undra.
Här finns avgrunder om än helt andra.
Ingen brydde sig om honom när han
var här och jobbade som städare
nere i det svenska klassamhället -

han var tvungen att dra från det här landet
för att bli svensk medborgare.
Så nog finns det bara där
gott om dåligt samvete i allt det här.
Så mycket vet jag att Dawit Isaak
arresterades bara några veckor efter
elfte septemberattacken.
Den uppgiften kan jag inte komma över:
Mindre än fjorton dagar efter att planen
flögs in i tvillingtornen
greps du alltså i ditt hem i Asmara.
Och från och med nu blir du ett du i denna text
så att jag till slut kanske kan
lära känna dig en smula bara genom
att leta igenom det här mörkret.
Den stora skuggan slog alltså ut över världen.
Spred sig snabbt över de nyss
kolonialiserade kontinenterna
ända in i det sönderslitna Eritrea
och högplatåns tunna luft.

Jag vet inte hur mycket mörker som kom i rörelse
de där åren men fängelserna växte
till arkipelager och underrättelsetjänsterna
spann allt vidare nät av konspirationer
och ingen vet hur många namnlösa
som sögs in i cellerna.
Jag kan inte skilja dig från
den stora skuggan, jag kan inte ens se
ditt verkliga ansikte eftersom de stora
tidningskoncernerna förvandlat det till
en jävla logga, en svart vinjett så att
du blivit en layoutfråga för liberala
samveten jag aldrig litat på
och som knappast du heller ska lita på.
Du kan i slutändan inte lita på någon,
den svenske utrikesministern är också
en del av den enorma skuggan som erövrat halva
världen inklusive Afrikas horn.
Men jag har i alla fall ditt namn,
tungt och gammaltestamentligt
och därför så underligt välbekant i
i en värld av makt och vanmakt:
det lyses upp ibland, kort, häftigt,
som när någon tänder en cigarett.
Sen är det borta igen i det stora mörkret.
Det är klart du måste friges,
ur fängelset, ur den där loggan,
ur hela det här mörkret som gör
oss obegripliga för varandra.

 
GÖRAN GREIDER

 

 

 

Dikten ovan är tidigare publicerad på Dalademokratens ledarsida. Att dagligen läsa DD:s ledarsida, med Göran Greider, är som honung, ja som den sötaste ungerska Tokajer. Tänk vad skönt att slippa lapa den blå survällingen från de borgerliga ledarsidorna. Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet, släng er i väggen! Ännu finns det några ni inte når.

 

 

 
 
 

 

I fredags (2016-09-23) var det årsdagen för Dawit Isaaks fängslande i Eritrea. Nu har han suttit fängslad utan rättegång i femton år. På Gamla Ullevi, före matchen mellan Örgryte och Trelleborg, genomförde Örgryte IS en stämningsfull manifestation för Isaaks sak. Ett vackert exempel på fotbollens plats i samhället.

 


Varje gång

 

Många är för ordning

 

Många är för ordning. De lägger vid måltiden

en duk över bordet, om de har en, eller de stryker

med handen över skivan bort smulorna, om

handen inte är för trött, - men deras bord står

och deras hus står i en värld som sakta sjunker i dyngan.

Ack, deras klädskåp ska vara rent, men vid stadsgränsen

ligger fabriken, grottekvarnen, det blodiga

mervärdeshjulet! Ack, vad nyttar det

att, upp till hakan i gyttja, hålla fingernaglarna

rena?

 

I september

 

I september varje år, när skolterminen börjar

står i pappershandlarna i förstäderna kvinnor

och köper skolböcker och skrivböcker åt sina barn.

Förtvivlat fiskar de upp sina sista ören

ur nötta portmonnäer, klagande

att kunskap är så dyr. Då vet de ändå inte

hur dålig den kunskap är som riktar sig

till deras barn.

 

Utan titel

 

När jag vaknade i gryningen

i det vita sjukrummet på Charité

och hörde koltrasten, förstod jag

bättre. Redan sedan länge

fruktade jag inte längre döden, eftersom jag

ju ingenting kan sakna under förutsättning

att jag själv är borta. Nu

lyckades jag också glädja mig åt

all trastsång efter mig.

 

 

 

 

Bertolt Brechts dikter, att hämta styrka ur. Från vaggan till graven.

 

 

 

 

Bild, Bertolt Brecht (1898-1956), wikipedia.org

 

 

 

 

 

- Du Perikles - ka' Du sige mig – hvornår smager en Bertolt Brecht bedst?

- Hvergang

 

 

För det var väl så de sa, gubbarna?

 

 


Mitt Sovjetpass

 

Jag kunde

               med vargtänder

                                      sluka

byråkratin

               och jag

                          spottar och fräser

mot respekt

                  för titlar

                              och skrivklådesjuka

och varje formulär…

                                 Men

                                        läs!

Längs fronten

                     av kupéer

                                    och hytter

tar kontrollören

                        avmätt

                                  och fast

hand om passen

                         artigt

                                  ja ytterst

och jag ger

                 mitt purpurpass.

Det ena väcker

                       ett småleende.

Det andra ett stänk

                             av hån.

Han beter sig mera vettskrämt

för ett med

                 brittiska dubbellejon.

Den snälle

                Farbrorn

                             i blicken

är andaktsfullt

                      allvarsam,

som när man

                    tar emot

                                dricksen,

tar han

          pass från en

                            amerikan.

Som geten

                tittar på en affisch

blir ögonen

                 klot

                       för de polska

polissegt

              i elefantiasis.

Var är de ifrån då

                            och de då?

Geografiskt

                   lömska

                              och dolska.

Han vrider inte

                       på huvudet alls

och visar

              överhuvud

                              ingen känsla.

Utan att blinka

                       tar han danskarnas

                                                    pass

och även

             de övriga svenska.

Så plötsligt

                 som den skållats

                                           hans mun

blir strax

              till en kvidande

                                      grimasch,

så tar

        denne tjänsteman

                                   från tulln

itu med mitt

                   knallröda pass.

Och som en bomb,

                              en igelkott,

som en dubbelstriglad

                                   rakkniv,

som en skallerorm

                             med giftigt spott.

Tjugo huggtänder.

                            Två meter liv.

Bärarn

           mångtydigt

                             tecknar.

- Det är gratis,

                      sa blicken,

                                      en varm en.

Gendarmen

                  ser frågvist

                                    på deckarn

och deckaren

                     på gendarmen.

Med njutning

                     såg nog

                                gendarmernas kast

mig hudflängd,

                        korsfäst

                                    med den äran.

För jag har

                 mitt sovjetiska pass

med bild på med

                          hammarn

                                         och skäran.

Jag kunde

                med vargtänder sluka

byråkratin

                och jag spottar och fräser

mot respekt

                  för titlar

                               och skrivklådesjuka

och varje formulär…

                                 Men läs!

Ur vida byxor

                      jag hivar

min oskattbara

                       last i tullzonen.

Läs!

      Avundas!

                     Jag är

Medborgare

                   i Sovjetunionen!

 

 

 

 

Bild, Vladimir Majakovskij (1893-1930), openculture.com

 

 

 
 
 

 

Vladimir Majakovskij brann för konsten, han brann för kärleken, han brann för politiken. Han förbrändes av en eld hetare än en svetslåga. Men hans ord blir aldrig bara aska. Hans ord lever för alltid, oavsett om de handlar konsten, kärleken eller politiken.

 


Som en film

 

Att se den omöjliga

målvaktsräddningen.

Volleyskott

i nättaket.

Nickskarvar

tunnlar

väggspel.

Fy fan alltså!

Det är som att se

en Ingmar Bergmanfilm

fast bättre.

 

 

 

Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still" (1991).

 

 

 

 

 

 

Och så vill Dixi Stadelmann dementera uppgiften om att han har tippat Kalmar FF som vinnare av årets Allsvenska.

 

 

 

 

- Dixi, förra året tippade du Kalmar. Vad har du tippat i år då?

 

- Häcken.

 

- Dixi, om jag hade ett spelbolag skulle jag önska att en miljon ”Dixis” spelade hos mig.

 

- Årets Allsvenska är bara i sin linda ännu. Tänk på Leicester City!

 

- Dixi, hur mycket jag än tänker på Leicester, kan jag inte se Hisingens Stolthet vinna Allsvenskan. Inte i år heller.

 


Tro inte på sagorna

 

Tro inte på sagorna man läst för att söva dig

den farliga falska trygghet dom ger

är alltför lätt att beröva dig

 

Fäst dig inte vid leendet hos den som står över dig

leendet slocknar som stjärnfall den dag

när han inte längre behöver dig

 

Lite inte på löftena man ger för att snärja dig

löften blir till vapen som vändes emot dig den dag

då du inte längre kan värja dig

 

Tro inte på sagorna man läst för att söva dig

ödsligt ska dom eka tomma orden

den dag då dom inte längre kan snärja dig

 

 

 

Kent Andersson (1933-2005)

 

 

 

 

Som jag har skrivit om tidigare är det tråkigt när man blir äldre att alltför många av de människor som gör livet värt att leva försvinner. Kent Andersson är en sådan person. På radion hörde jag en dokumentär om Sonya Hedenbratt (1931-2001) som inte heller finns kvar bland oss. Och visst må det vara så att staden Göteborg växer och är större nu än tidigare, men utan Kent Andersson och Sonya Hedenbratt är staden ändå på något sätt mindre, det känns i alla fall så.

 

Radiolegenden Frank Gunnarsson, som med sina satirprogram retade upp makthavarna så till den milda grad att makten under en period stängde ner lokalradion i rikets andra stad, (så var det med de vackra högtidstalen om yttrandefrihet och konstnärlig frihet), skrattade och sa i en radiointervju att hans belackare, när radiosatiren brände som en svetslåga i rövarna på dom, tänkte: nu är det dags att sätta sätta stopp för den satans Frank Gunnarsson. Men vad de då inte visste var att det var den omtyckte och folkkäre, Kent Andersson, som ofta skrev den elakaste satiren i programmen.

 

 

 

 

Bild, Kent Andersson, hisingenftw.se

 

 

 

Anslagstavlan

 

Det var en fredagskväll

jag cyklade till anslagstavlan.

Laguppställningen var fastsatt

med fyra häftstift.

H.B. Cidden.

Samling lördag kl. 15.00.

Match 16.00

Åbyvallen Läckeby.

 

Jag cyklade runt i byn

så tillbaka till anslagstavlan.

Jodå, mitt namn stod kvar.

Vid Alvars kafé stod mina kompisar.

Jag föreslog

en titt på anslagstavlan

kanske är det logdans i morgon?

H.B. Cidden stod kvar.

 

Hela kvällen hade jag en känsla

att mitt namn på högerbacken

skulle suddas bort

att bokstäverna skulle falla ur

laguppställningen och ner på marken.

 

Det var natt

när jag sista gången stannade

vid anslagstavlan.

I morgon är det allvar

då betyder min markeringsmiss

något för laget.

I morgon blir min brytning

av motståndarens anfall

början till ett motanfall.

Nu är jag med i laget

och har en uppgift.

 

 

Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).

 

 

 

 

Jag är inte säker på att våren verkligen kommer utan en fotbollsdikt av Cidden, så därför lägger jag in en. Sådär bara för säkerhets skull.

 

Snart står man där på läktaren igen och ser det rödblå laget springa in på den gröna mattan.

 


Natobön

 

Nato vårt som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn.

Ske Natokommandots

vilja, i himlen

så ock på jorden.

Vår dagliga Natopropaganda,

giv oss i dag

och förlåt oss vår gamla

fredsretorik

såsom vi också förlåta

dem

vi exporterar vapen till.

Och inled oss icke i

alliansfrihet

utan fräls oss från

självständighet.

Ty riket är Natos och

makten

och härligheten i evighet.

Amen

 

  

Göran Greider

 


Huset och vintern

 

Nu faller temperaturen,

den är nere på minus två.

Känner på ytterdörren om

den läcker in kyla.

 

Huset är en dykarklocka.

En undervattenfarkost

som sjunker genom kölden.

Vi går omkring härinne,

i en allt djupare tystnad,

i en allt större spänning,

snart helt utan kontakt

med yttervärldens röster.

 

Ska förråden räcka? Värmen?

Genom fönstren blänker

svaga rörelser i mörkret:

Vi sjunker mot vintern.

 

 

Göran Greider

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag står och tittar ut genom mitt fönster tror jag mig plötsligt vara förflyttad till Murmansk, en rysk hamnstad vid norra ishavet. Ingenting motsäger denna tanke. Utanför fönstret åker folk skidor på kajen och i hamnbassängen sitter tre män och isfiskar. Vad har vi gjort för att förtjäna denna vinter? Det är bara de underbara sydvästliga antlantvindarna, som hittills i vinter har lyst med sin frånvaro, som kan föra mig tillbaka till Göteborg igen. Kom igen, blås på, vi vill ha vår! (Från en ännu kallare vinter än årets, i alla fall i Göteborg).

 


Vänta på mig

 

Vänta på mig, så vänder jag åter.

Men du måste verkligen vänta.

Vänta, när höstregnen för med sig vemod.

Vänta, när snön yr,

vänta, när det är varmt,

vänta, när andra inte väntar, eftersom de har glömt gårdagen.

Vänta, när breven inte kommer från fjärran platser,

vänta, när alla andra har tröttnat på att vänta tillsammans med dig.

 

Vänta på mig, så vänder jag åter.

Önska dem inte välgång,

de som är övertygade om att det är dags att glömma.

Låt min mor och son tro att

jag inte längre finns,

låt vänner tröttna på att vänta.

De kommer att sitta vid brasan och dricka beskt vin.

Till minne av min själ…

Vänta. Ha ingen brådska att dricka med dem.

Vänta på mig, så vänder jag åter

för att trotsa döden.

 

Låt dem som inte väntar på mig säga:

”Han hade tur.”

De kommer inte att förstå hur du, mitt i elden,

genom din väntan räddade mig.

Hur jag överlevde vet bara du och jag

- du visste helt enkelt hur man väntar

som ingen annan.

 

1941

 

 

Konstantin Simonov (1915-1979), efter James F. Gebhardts prosatolkning.

 

 

 

Dikten ovan blev mycket läst och älskad under kriget och är fortfarande en av de mest kända dikterna på det ryska språket.

 

Konstantin Simonov var en berömd sovjetisk författare som tillbringade ”det stora fosterländska kriget” med att som krigskorrespondent förflytta sig från det ena sovjetisk-tyska frontavsnittet till det andra, medan han för att stödja krigsinsatsen skrev både poesi och prosa såväl avsedd för soldaterna som civilbefolkningen.

  

 

 

Konstantin Simonov, wikipedia.org

 

 

 
 
 

Hur länge skall vi vänta på en tid då vi arbetar, äger och styr tillsammans? Hur länge skall vi vänta på en tid utan över- och underordning? Det undrar jag.

 


Vara vit mans slav

 

Vara Vit mans slav.

 

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

 

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

 

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

 

Vara Vit Mans slav.

 

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

 

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

 

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

 

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

 

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

 

Vara Vit Mans slav.

 

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

 

 

”Vara Vit Mans slav” är (tror jag) Sonja Åkessons (1926-1977)mest kända och citerade dikt. Egentligen utgör den första delen i en tvådelad, längre dikt, ”Äktenskapsfrågan”. Den ingick i diktsamlingen ”Husfrid” (1963).

 

Alla poeter dör förr eller senare och detta faktum gäller deras diktning också. Bara ett fåtal poeters verk har den styrkan att de lever kvar i efterföljande generationers medvetande. Sonja Åkessons dikter tycks vara av den kvaliteten att ständigt nya läsare tar henne till sitt hjärta. Nu senast 2010 tonsattes ett urval av hennes dikter i ett musikaliskt projekt, ”Sonja Åkesson tolkad av”, där artisterna Anna Järvinen, Anna von Hausswolff, Annika Norlin, Britta Persson, Frida Hyvönen, Kajsa Grytt, Lena Swanberg, Lisa Nilsson, Nina Ramsby, Rebecka Törnqvist och Sofia Karlsson klär hennes diktning i musikalisk skrud.

 

 

 

Bild, Sonja Åkesson, wikipedia.org

 

 

 

Svinborstnatt

 

Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,

suggan snarkar i sin dröm

dröm av dubbelhakor, galtabetar

surnad mjölk och här och där

ett brunt potatisskal,

djupast ner i drömmen glider

strömmar utav blåmjölk

där en flik av grädden ännu döljer

svarta liket av en fluga.

 

Svinborstnatt,

och suggans långa öron

röjer med en viftning luftens

stilla kamp med den skära stanken

och den mjuka, lösa lukten.

Utanför står natten blå

som en lagårdskarl i nya, blåa kläder.

Svinborstnatt

och denna ljusrött feta värme

fylld av flämtningar ur runda näsor,

rörliga är dessa näsor,

sökande och trevande,

ofta finner de en möglig skula

mitt i strida blåmjölksdrömmen,

djupt på botten ligger alltid

drunknad någon rutten godbit.

 

Svinborstnatt, o,

på blåmjölksströmmen flyter

kanske något gulvitt svinborst,

slukas kanske utav samma svin

som tappat borstet,

sätter sig i svinets hals -

 

Svinborstnatt

och kvalmig lukt i stian,

suggan sover i sin vrå,

drömmer tunna blåmjölksdrömmar,

varma som buljong -

kanske ligger djupt på botten

någon drunknad gammal godbit?

 

 

 

En av diktaren och konstnären Elsa Graves (1918-2003) mest kända dikter, ”Svinborstnatt”, ur diktsamlingen ”Bortförklaring” 1948.

 

 

 

Bild, Elsa Grave, wikipedia.org

 

 

 
 
 

 

Sugga eller galt, Dixi Stadelmann känner igen livet i stian. Men ibland bjuder den privatkapitalistiska marknadsekonomin på skönhet, glamor och fest, även för oss i svinborstnatten. Nu blir det maratonsändningar från ett nytt bröllopsfirande i den kungliga familjen. Härligt! Nöff. Nöff.

 


Först kom de...

 

Först kom de för att hämta kommunisterna,
men jag protesterade inte
för jag var inte kommunist.

 

Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket,
men jag protesterade inte
för jag var inte fackföreningsman.

 

Sedan kom de för att hämta judarna och zigenarna,
men jag protesterade inte
för jag var inte jude eller zigenare.

 

Sedan kom för att hämta de homosexuella,
men jag protesterade inte
för jag var inte homosexuell.

 

När de sedan kom för att hämta mig,
fanns ingen kvar som kunde protestera.

 

 

                      Martin Niemöller

 

 

 

Martin Niemöller (1892-1984) var tysk präst och tog ställning mot den bruna högern under nazitiden. Den danska prästen och Danskt Folkepartis ideolog, Jesper Langballe (1939-2014), däremot spred hatets läror i vårt grannland genom sitt stöd för uttalanden om att muslimska fäder både våldtar och slår ihjäl sina döttrar.

 

Som spöken, levande eller döda, med namn som Goebbels, Haider, Le Pen, Bossi, Åkesson, Kjaersgaard…, marscherar den bruna högern genom Europa igen. Dessa hatets kolportörer… Har vi inte lärt oss någonting?

 

 

Bild, Martin Niemöller, wikipedia.org

 

 

April och tystnad

 

Våren ligger öde.

Det sammetsmörka diket

krälar vid min sida

utan spegelbilder.

 

Det enda som lyser

är gula blommor.

 

Jag bärs i min skugga

som en fiol

i sin svarta låda.

 

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

 

 

 

Tomas Tranströmer (1931-2015)

 

 

 

 

Diktaren är död, hans ord lever för alltid. Att läsa hans dikter är som att fiska på ytan av en gammal övergiven vattenfylld gruva. Ytan är känd och överblickbar, det mörka djupet är oändligt.

 

 

 

bild, wikipedia.org

 

 

 

Sorgegondol

 

II (strof 2)

 

Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det

plötsliga draget.

 

Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två

enårade banditer.

 

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de

borde skickas

till mineralogiska institutionen i Padova för analys.

 

Meteoriter!

För tunga för att vila, de kan bara sjunka genom

framtiden ända ner

till brunskjortornas år.

 

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

 

 

 

Tomas Tranströmer ur diktsamlingen Sorgegondolen (1996)

 

 

 

 

Den historiska bakgrunden till Tranströmers dikt är att vid årsskiftet 1882/1883 besökte Liszt sin dotter Cosima och hennes man, Richard Wagner, i Venedig. Wagner dog några månader senare. Under denna tid komponerade Liszt två pianostycken som publicerades under titeln ”Sorgegondol”.

 

 

Det som jag har fastnat för i ovanstående dikt är ackorden ”som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys”. Det är ju inte varje morgon näktergalen sjunger i öronen när man stiger upp. Ibland, kanske alltför ofta, hör man istället de tunga ackorden, när man sätter fötterna på sovrumsgolvet och sedan reser sig för att ta sig an en ny dag.

 


Kulturfest

 

På festen där man

diskuterade Hamletuppsättningen blev de generade

när hon sa att hon verkligen arbetar som vårdbiträde.

Alla klagar på socialrealismen,

Men ingen gör något åt den.

 

 

Göran Greider

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0