Till dem som tänkte tanken om borgargardet

 

Förlåt en yngling som kommer för sent, och vevar en slagdänga blott!
Och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mig grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.

 

Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.

 

Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.

 

Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utrivna hjärtan, som han aldrig lyckas förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och W.C. på Östermalm.

 

Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna som livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.

 

Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin barockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.

 

 

 

Dan Anderssons (1888 – 1920) satiriska dikt ”Till dem som tänkte tanken om borgargardet”,  från revolutionsåret 1917.

 

 

 

 

 


Julian Assange

 

Det är slut nu.

Vi kan sluta låtsas.

Västerlandet kollapsar.

Kanariefåglarna sjunger.

Ekonomiskt, socialt och moraliskt

kollapsar vi i väst.

Det finns inget att skylla på.

Varken Putin, covid eller Trump.

Kanariefåglarna twittrar allt högre

i google-gruvans mörka gångar:

Vi kollapsar.

Och Julian Assange ska förvisas till USA.

Men det är också goda nyheter.

För nu kan de inte gömma sig längre.

Vi kan se ondskan rakt framför oss.

Vi vet vilka de är.

Det är journalisterna på DN, SVT och Ekot.

Som inte värnar journalistiken.

Det är politiker indoktrinerade av imperialistisk självgodhet.

Som inte värnar politiken.

Det är finanshönorna med kvartalslånga tankespann.

Som inte värnar ekonomin.

Det är den apatiska laptop-eliten.

Som inte värnar livet.

Det är kulturmänniskorna

som inte vågar säga ett knyst

mer än att dygdesignalera

med ukrainska flaggor.

Som inte värnar kulturen.

De hör inte kanariefåglarna.

För de vill inte höra.

Deras status och makt är beroende

av deras dövhet och undfallenhet.

De lever uppkopplade i propagandaskval

och berusas av mediasagor om NATO.

Men även de ska få höra nu. Ingen ska slippa se.

Julian Assange ska utlämnas till USA.

För att ha bedrivit journalistik.

För att ha påvisat fruktansvärda brott mot mänskligheten.

Detta beslut betyder en ny världsordning.

Där ordet inte är fritt.

Där journalistik är förbjuden.

Där krig är gott.

Och gott är ont.

De ska möta folket

som visar sin avsky.

De ska se sin skuld

i vår moraliska och samhälleliga kollaps.

De ska förstå att de är delaktiga

i brott mot mänskligheten.

De ska förstå

att det är de som är terroristerna.

Det är nog nu.

Vi skäms för våra ledare.

Vi skäms för vår media.

Vi skäms för vår underlåtenhet

för det amerikanska imperiet.

Bara genom att finnas.

Bara genom sin existens.

Visar fallet Julian Assange vad vi måste göra.

Ingen kommer hjälpa oss.

Inga proffspolitiker.

Ingen etablissemangsmedia.

Inga välkända konstnärer och artister.

Det är bara vi som kan göra skillnad.

Vi som hör kanariefåglarna.

Västerlandet kollapsar.

Det är allvar nu.

Vi måste sprida ordet.

Släpp Julian Assange fri.

 

 

Dikt av Håkan Julander till stöd för Julian Assange.

 


Uppmuntran

 

Nej, låt dig ej förhårdna

i denna hårda tid.

Dom alltför hårda brister,

dom alltför styva mister

sin vassa udd därvid.

 

Nej, låt dig ej förbittras

i denna bittra tid,

för grämelsen den bygger

ett galler runt omkring dig,

och makten klarar sig.

 

Nej, låt dig ej förskräckas

i denna skräckens tid.

Dom hoppas ju på detta,

att innan kampen börjat,

vi gett oss utan strid.

 

Nej, låt dig ej förbrukas,

men bruka väl din tid.

Nej, låt dig aldrig kuvas,

du stöder oss, vi stöder dig,

vi ger varandra liv.

 

Vi låter oss ej tystas

i denna tysta tid,

en dag ska marken grönska,

då står vi alla starka,

då är den här vår tid.

 

 

Text och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968. Svensk översättning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.

 

 

Bild, Wolf Biermann, wikipedia.org

 

 
 
 
 

 

KD-ledaren Ebba Busch ifrågasatte polisens strategiska beslut under påskupploppen som var riktade mot den danske nazianstrukne politikern Rasmus Paludan. Med orden: ”Så frågan som borde ställas, det är varför sköts det inte skarpt?”, visade hon en hårdhet och råhet som överraskade till och med mig som inte har haft några förväntningar på någon form av humanism och anständighet från den brun-blå sidan.

 

Men turligt nog tycks det fortfarande finnas några inflytelserika som upprörs över ropen på mer våld och hårdare tag i dagens Sverige.

 

Justitieminister Morgan Johansson, socialdemokrat: ”Ebba Busch kritiserar alltså polisen för att de inte ställde till en massaker i helgen. År hon inte riktigt klok? Jag är väldigt stolt över svensk polis och vad polisen gjorde i helgen under svåra förutsättningar. Vi ska vara tacksamma för att det är svensk polis som hanterar dessa svåra situationer, och inte uppjagade amatörer som Ebba Busch.”

 

Polisförbundets ordförande Lena Nitz: ”Detta är ett oerhört uttalande. Att en svensk politiker närmast uppmanar svensk polis att skada ett hundratal personer genom att skjuta skarpt hör inte hemma i en rättsstat.”

 

Låt dig ej förhärdas i denna hårda tid…

 

Chile gränsar i nordväst till Bolivia (Skoluppsats)

 

Han såg ut som en korsfäst

säger pappa

och tar en cocacola ur kylskåpet

Men pappa talade aldrig med mig om Che

Pappa pratar om hästarna på kapplöpningsbanan

och om en häst där som heter Quijote

 

På första sidan i El Mercurio

finns ett foto av Che

som jag klipper ut för att klistra in i min skrivbok

Jag sitter vid matsalsbordet

och läser om hur de dödade Che i en dalgång i Bolivia

och mamma kommer med ett glas mjölk

och tror att jag gör min geografiläxa

 

En gång dödade jag en sparv

med slangbåge

och fick fullt med blod på händerna

När jag blir lika gammal som pappa

skall jag inte spilla tid

på hästkapplöpningar i TV.

 

 

Dikt, ”Chile gränsar i nordväst till Bolivia (Skoluppsats)”, av den chilenske poeten Jaime Quezada, född 1942, ur samlingen ”Mellan sten och ocean”, ”Femton poeter från Chile”. I urval och översättning av Lasse Söderberg.

 

 

Bild, Che Guevara (1928 – 1967), wikipedia.org

 

 
 
 
 

Så var det även för mig som kommer ur arbetarklassen. Man satt där vid köksbordet som liten grabb och stavade sig igenom tidningen. Rakt igenom läste man, från ledarsidan till TV-programmen. Aptiten var glupande. Det gällde att skapa sin egen världsbild i motsats till den som trycktes ner i halsen av den ekonomiska makten. Man läste allt, tidningar, böcker men även reklam och fanns det inget annat när man satt och åt dög även mjölkpaketet. Läsas skulle det. Gåtan måste lösas. Varför ser det ut som det gör i livet? När man hittade Che Guevara sorterade man in honom som en hemlig guldklimp i sitt vetande. Alla bitar måste hittas i det hemliga pussel som förklarade världen, samhället och livet.

 

Jag minns också två smågrabbar, strax innan tonåren. En av dem hade fått ett luftgevär av sin pappa. Varför väckte vapen sådant intresse i den åldern? En varm högsommarförmiddag på landet tröttnade de på att skjuta prick på papptavlan uppsatt på ladväggen. Nu skulle det jagas på riktigt. I ordlöst samförstånd. Alla västernfilmer med indianer hade väl gjort sitt till. Två grabbar, ett luftgevär, en fick vara spanare, en bar vapnet skjutfärdig. En halvtimma i taget, sedan bytte man roller. Rättvist skulle det vara. Flera timmar på ängar och i skogen. Varmt, ingen fågel hittades inom skjutavstånd. Två besvikna killar, oförlösta, gick tillbaka mot ladan. Återupptog skjutandet mot ladväggen.

 

Då satt det plötsligt en talgoxe i häggen, inom skjutavstånd. De tittade på varandra i samförstånd. Han som hade geväret sköt. Kulan tog rakt i det gula bröstet, ett fjun av dun singlade långsamt mot marken. De skyndade sig fram till den tydligt livlösa fågeln. Men det fanns ingen glädje dem emellan, bara skam. De hämtade en spade och begravde fågeln under busken under tystnad. Det var fruktansvärt hett i solgasset. De tog cyklarna och åkte ner mot sjön för att bada. Vattnet svalkade inte riktigt som det brukade. De talade aldrig mer om fågeln och de sköt definitivt aldrig mer mot något levande. Och det var inte längre lika roligt att skjuta med geväret heller. En av de grabbarna var jag.

 


Den excentriske Lorden

 

Det var den excentriska lorden
som bodde på Midnight Hill,
- om så att du känner den gården
åt norr eller söder till.

I Afrika - Indien - Kina
han dröjde rätt många år,
och när han kom hem till de sina.
var det frostens färg i hans hår.

En sökare var han, som letat
all jorden kanter omkring
att finna - vad förr man vetat,
att allting är ingenting.

Han gick med en blick som kändes
så tröstlöst däven och ljum;
men ofta om nätterna tändes
en pipa med opium.

Det var den excentriska lorden,
en morgon, förrn tuppen väckt,
i vårdträdets skugga på gården
han släckt sin andedräkt.

Om våren, när sipporna vakna
och ungdomen glammar i byn,
om våren det hände - men nakna
stod trädets armar mot skyn.

Det var den excentriska lorden,
han mättes i fot och tum
och fördes till kyrkogården
att få sej ett vilorum.

I jordens ruvande lera
där ligger han stel och stum,
nu tänder han aldrig mera
en pipa med opium.

Han bor som ett ben i mullen
djupt under den blanka skyn,
och solen lyser på kullen
och solen lyser i byn.

Och svalor och måsar susa
som fordom kring Englands strand,
och bambustänglarna brusa
där borta i Österland.

Det var den excentriska lorden
som bodde på Midnight Hill.
En slaktare köpte gården
och byggde en våning till.

 

 

 

Dikt av Nils Ferlin (1898 – 1961), ur diktsamlingen ”En döddansares visor”, från 1930.

 

 

 

Jag går omkring med tuppeskinn fortfarande, nu många dagar efter att ha hört Lars Ekborg (1926 – 1969) i Dagens dikt på P1, läsa ovanstående dikt. Jag får väl se Cyklopernas land på SVT som botemedel. Det finns inget program jag vet som gör en så blank på utsidan och så tom inuti. Vad skall man annars göra? Man kan väl inte leva med kroniskt tuppeskinn-syndrom?

 


Konfirmation

 

Sannerligen: det enda jag kommer att minnas

av min konfirmation

är nog denna döda fluga

i koppen med choklad.

 

 

 

Dikt av den chilenske poeten Jaime Quezada, född 1942, ur samlingen ”Mellan sten och ocean”, ”Femton poeter från Chile”. I urval och översättning av Lasse Söderberg.

 

 

 

Traditionens makt är stark, även jag är konfirmerad. Om jag hade varit ung idag hade jag inte konfirmerat mig, men på den tiden var det något som de flesta ungdomar gick igenom antingen de var troende eller inte. Jag har aldrig varit troende. Nedan finns ett avsnitt ur min roman ”Desertör” som handlar om konfirmationen. Läs om ni har lust.

 

 

 

Ur minnets labyrinter steg hans konfirmationspräst fram. Svart var färgen han förknippade med denne man. Då måste han ha varit i sextioårsåldern och rimligtvis var han död nu. Undrar om han är där uppe eller där nere, tanken fick Tommy att dra på munnen.

 

Synden hade varit prästens livselexir. Det var egentligen bara när den kom på tal som hans oblatlika hy fick färg och hans normalt så trötta röst åter fick malm i klangen. Tommy mindes fortfarande konfirmationslektionen med en rysning, när mannen triumferande hade hållit upp ett fotografi föreställande ett nyfött spädbarn inför gruppen och med vibrato i rösten förklarat att inte ens detta barn var fri från synd. Arvsynden, hade han sagt och blotta uttalet av detta ord hade fått hans svartklädda kropp att nästan darra av återhållen upphetsning, arvsynden, tänk på arvsynden hade han förkunnat i triumf inför gruppen av ungdomar.

 

Denne gränslöst reaktionäre svartrock hade illustrerat sjunde budet, ”du skall icke stjäla” genom att tala om arbetare som stal från arbetsgivaren genom att inte alltid göra sitt bästa på jobbet. Sex utanför äktenskapet var givetvis synd enligt prästen, men Tommy hade kommit på den gamle mannen när han handlade porrtidningar i grannkommunen. Han hade väl hett blod den gamle snuskgubben, vilket nästan kändes som ett förmildrande drag. Det visade ju i alla fall att det inte bara var is rakt igenom under kappan.

 

När han höll gudstjänst var det normala att det nästan var tomt i kyrkan, förutom några gamlingar, mest kvinnor i hatt, som väl kände hur döden närmade sig och ville försäkra sig om att försäkringspremien var betald och hans konfirmationselever som var tvungna att enligt reglerna bevittna alla hans föreställningar. På första advent, det året, hade det emellertid varit fullt hus i kyrkan och denna händelse firade mannen stilenligt genom att hålla en svavelosande straffpredikan om skenheligheten inför församlingen. Den mannen var helt enkelt placerad i fel århundrade, sextonhundratalet hade varit helt rätt, men på nittonhundrasjuttiotalet var hans uppenbarelse lika obscen som en spottloska på ett bakbord hade varit.

 

Ännu ett förmildrande drag var att gubben rörde sig på ett närmast löjligt sätt, genom att alltid gå med höga knälyft, vilket fick till följd att det såg ut som om han alltid vadade i djupt vatten, eller tog sig fram i ett träsk. Tommy hade tyckt att prästens sätt att röra sig hade en viss likhet med doktor Johns (musikern från New Orleans) sätt att digga musiken under en livekonsert som han hade sett på tv. Doktorn hade också varit klädd i särk, dock vit, så i Tommys skalle gick svartrocken hädanefter under namnet doktor John och hans tidigare så nervpinande tråkiga gudstjänster, gjordes i Tommys fantasi om till heta hejdlöst svängande konserter, där den ena psalmen i het träskrocksversion svängde bättre än den andra.

 

Ett högt lyft ben mot horisonten, var det sista han såg av denne svarte man, innan minnet av prästen tonade bort.

 

 

 
 

Bild, Dr John (1941 – 2019), acloserwalknola.com

 

Gengångare

 

Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,

håll öppen, håll öppen din dörr!

Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll

komma vi, komma vi som förr.

 

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå

och vilat våra gammalmansben -

vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,

för att värma oss i månens sken.

 

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nordvinden härjar hård,

må vi bänka oss ned i en domarering

på din fridlysta kolaregård.

 

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har den aldrig kvävt.

 

Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat

som skall spöka tiderna ut,

och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,

och vår jämmer är utan slut.

 

Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav

för att krämares domare bli -

de män som skuro vår plågas stav

äro döda och vandra som vi.

 

 

Dan Anderssons (1888 – 1920) dikt ”Gengångare” ur diktsamlingen ”Kolvaktarens visor” från 1915.

 

 

Att proletärförfattaren Dan Andersson är riktigt folkkär det märker jag som är läsare av Dalademokraten. Det är inte många nummer av denna morgontidning där inte Dan Andersson omnämns. Det kan ju bero på att författaren föddes i Dalarna (ena kuula med bara Dalarna på…). Gammal hann han aldrig bli då han alltför tidigt omkom i en tragisk olycka på ett hotell i Stockholm. Men som poet lever Dan Andersson kvar i folkdjupet för alltid.

 


Utan titel

 

LÅT DET GLOBALA KAPITALET GRÅTA AV

RÖKEN FRÅN DERAS BRINNANDE TEM-

PELBYGGNADER LÅT DE LÖJLIGA SMÅ-

FÖRETAGARNA BEGRÅTA SINA KROSSA-

DE SKYLTFÖNSTER LÅT JALDUNG STOPPA

BLODFLÖDET HOS SINA STATSANSTÄLL-

DA VÅLDSVERKARE LÅT JOURNALISTER-

NA OCH LEDARSKRIBENTERNA FÖRSVARA

SITT EGET INTRESSE INTRESSET LJUGER

INTE VI VILL INTE HA EN DEL AV KAKAN

VI VILL HA HELA JÄVLA BAGERIET KROSSA

KROSSA KROSSA

 

 

Dikt utan titel av Johan Jönson ur diktsamlingen ”I krigsmaskinen”.

 

 

 

Efter att ha läst Jönsons diktsamling ”I krigsmaskinen” om hur det är att leva i ett senkapitalistiskt samhälle, i alla fall om man inte befinner sig i samhällstoppen, är det svårt att sitta och skönmåla, önskedrömma och luras på nätet om hur bra man har det, om hur det är att surfa på vågornas topp. Därför säger jag bara: Läs boken, sluta ljuga och ägna tiden åt något nyttigt istället. Ändra världen! Vi måste förändra världen tillsammans.

 


Aniara

  

79

 

Vi kom från Jorden, Doris land,

klenoden i vårt solsystem,

det enda klot där Livet fått

ett land av mjölk och honung.

Beskriv de landskap som där fanns,

de dagar som där grydde.

Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och backar flydde

för människan: askans konung.

 

 

Harry Martinson (1904 – 1978), dikt 79 ur Aniara (1956).

 

 

 

 
 
Bild, wikipedia.org

 

 

 

Jag önskar att dikt 79 ur Aniara skulle kunna fungera som ett moraliskt imperativ för dagens socialdemokrati. Nu säljer partiet ut decennier av svenskt fredsarbete mot kärnvapen. Supermakten USA talar om för lilla Sverige att vi inte skall underteckna FN-avtalet mot kärnvapen och socialdemokraterna viker sig, allt för att behaga Supermakten. Jag skäms!

 

 

När mammor dör

 

När mammor dör,

då förlorar man

ett av väderstrecken.

 

Då förlorar man

vartannat andetag;

då förlorar man en

glänta.

 

När mammor dör,

då växer det sly överallt.

 

 

 

Göran Tunström (1937 – 2000) ur romanen ”Berömda män som varit i Sunne”, från 1998.

 


Därför är jag socialist

 

Jag tror att Marx hade rätt:

Kapitalismen kommer att

upphäva sig själv.

Jag tror att Keynes hade

rätt:

Kapitalismen har inga

självläkande krafter.

Jag tror att Elin Wägner

hade rätt:

Jordens väckarklocka ringer.

Jag tror att Rudolf Meidner

hade rätt:

Den som har makten över

kapitalet bestämmer.

Jag tror att Jesus hade rätt:

De rika kommer aldrig till himlen.

Jag tror att Mother Jones

hade rätt:

Det viktigaste är att bråka,

om allt.

Jag tror att att Edouard Louis

hade rätt:

Våldet utsöndras ur samhällsmakten.

 

Jag är vänster för att jag

har en ljus bild

av människan och tror att

samarbete

och empati ingår i vårt artväsen.

Jag är vänster därför att jag är realist

och erkänner att det i ett

ojämlikt samhälle

finns gränser för hur goda vi

kan vara.

Jag är vänster därför att jag

gillar vanligt folk

och den massans visdom de

bär på.

Jag är vänster för att jag

tror på

universella värden, naturvetenskap,

teknik, upplysning, utilitarism

och förnuft.

Jag är vänster för att jag vet

att den enda potentiella maktfördel

löntagarna har

är att de är långt fler än kapitalägarna.

Jag är vänster för de växters

och djurs skull

som inte kan tala för sin

rätt.

 

Jag är vänster för att jag

tror

att människor är mer avancerade än

de samhällen de stängts in i.

Jag är vänster för att jag är

civilisationskritisk och känner mig

som en främling i detta

samhälle.

Och allt detta betyder, slutligen,

att jag

hellre kallar mig socialist än

vänster

ty en socialist bryr sig alltid

mer om vad

som sägs än hur och av vem

det sägs.

 

 

Dikt av Göran Greider från Dalademokratens ledarsida (2019-05-27).

 

 

 

 

 

 

En Göran Greider om dagen stillar oron i magen. Dixi Stadelmann är inte bara grötrimmare med orolig mage, han är socialist också.

 


Sjörövarjennys sång

 

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas

 och jag bäddar och skurar salar,

 och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll

 och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,

 och ni vet inte, med vem ni talar.

 Ni vet inte, med vem ni talar.

 

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen

 och man frågar, vad för skri som höjs.

 Och då ser man hur jag småler där jag diskar,

 och man säger: Varför småler hon så nöjt?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 vid kajen förtöjs.

 

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,

 och en penny kanske åt mig slängs,

 och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,

 men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,

 och ni vet ännu inte vem jag var.

 Ni vet ännu inte vem jag var.

 

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen

 och man frågar: varför dånar det så hemskt?

 Och då ser man hur jag står bakom fönstret,

 och man frågar: varför ler hon så där lömskt?

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 börjar skjuta på stan.

 

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,

 för då störtar alla murar kull.

 Och hela stan ska jämnas med marken flat,

 blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,

 och man tänker: Det har skett för någons skull?

 Och man tänker: Det har skett för någons skull.

 

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,

 och man ropar: Varför skonas just det här?

 Och då ser man hur jag går därut på morron,

 och man säger: Är det möjligt? – den där?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 gör sig klart till affär.

 

Och det kommer många hundra mot middag i land

 och gömmer sig i skuggan att släpa

 allt levande som finns på var eviga stig

 och lägga i fjättrar och föra inför mig

 och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?

 Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

 

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,

 när man frågar, vilka som ska dö.

 Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.

 Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 ska försvinna med mig…

 

 

Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur “Tolvskillingsoperan”, 1928)

 Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

 

 

 

 

 
 
 
 
 

- Dixi, har du nu lyssnat på Nationalteatern igen?

- Ibland måste man väl få höra Stena Olssons compagnie?

- NEJ! Lämna nu 1970-talet ifred.

- ALDRIG!

 

 


De hängdas ballade

 

O bröder, ni som överlever oss,

 döm inte våra gärningar för hårt.

 Gud har väl misskund just med er förstås

-så visa misskund med oss och med vårt!

 Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,

 och köttet, som vi alltför mycket gött,

 har ruttnat bort och är ej längre kött.

 Av kroppens lust platt intet står oss åter.

 Så skratta ej åt liv som är förött,

 men bed till Gud att alla han förlåter.

 

Begabba inte, bröder, denna bön

 och slå ej bort vår vädjan med förakt.

 Vårt oförnuft till sist har fått sin lön

 och rättvist lagen slog oss med sin makt,

 men bed till Jungfruns son om värn och vakt!

 För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!

 Vi dinglar liksom han på korsets trä

 i solens vita brand och regn som gråter.

 Den som är hängd blir själv så lätt disträ.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

 

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,

 så svartnar vi och möglar vi i hyn

 och korparna har slitit i vårt kött

 och hackat både skägg och ögonbryn.

 För en gångs skull högt lyfta över dyn

 vi gungar oavlåtligt av och till

 och rasslar runt precis som vinden vill.

 Och intet mer än korpen står oss åter

-vår sista slamsa kött är vittnesgill.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

 

Envoi:

 Prins Jesus, du som över allting rår,

 var mild mot oss, så att helvetet ej får

 makt över oss till intet står oss åter.

 Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.

 Men bed till Gud att alla han förlåter.

 

 

Francois Villon (1463)

 

 

 

 

Francois Villon (1431 – efter 1463, osäkra uppgifter) var ingen svärmorsdröm, kom inte ens i närheten av att vara en go gubbe; vid sidan av att vara diktare var han en tjuv och dråpare, som delade sin tid mellan krogarna och horhusen i det senmedeltida Paris. Men rättvisan hann till slut ifatt honom och 1463 dömdes han till döden genom hängning för att ha dödat en annan olycksfågel, en präst, i ett gräl om en prostituerad.

 

Genom dikten ovan som han presenterade för stadens styresmän lyckades han beveka deras hjärtan och blev benådad i sista stund. Istället förvisades Villon från Paris.

 

Lärdom: Du kan spendera din tid på krogar och horhus, du kan vara en tjuv och mördare, men se för Guds skull till att du skaffar dig en utbildning och bildning så att du kan knåpa ihop några bra dikter, så kanske du slipper att bli korpföda alltför tidigt.

 

Förr talades det om den mörka medeltiden, men i vår egen svarta tid har vi girighet, profitjakt, religioners anspråk, krig, fattigdom och extremrikedom, dödsstraff och tortyr, så kanske det inte hade varit sämre att leva på medeltiden. De människor som nu högljutt kräver att små barn skall straffas för sina föräldrars brott hade i alla fall smält in i ett medeltida sammanhang.

 


Språkövning

 

 

VED FROKOSTEN af Johannes V. Jensen (1906)

 

Kafeen skal være velsignet!

Gud ske Lov for Sofahjørnets Fløjl!

Jeg omfatter min Kellner med Sympati,

jeg sidder sval og barberet ved Bordet,

finder Stangen under det med Fødderne

og spiler Næsen mod Dugens kyske Klorlugt.

 

Giv mig en Bajer!

Jeg vil berømme det ravgule Øl fra Fad.

Det er isafkølet, og det fraader af Kulsyre,

Død og Djævel, hvor mine Tænder længes efter det!

Mit Svælg drikker, allerede naar jeg ser det paa Afstand!

Jeg vil begrave mig i en Slurk …

Jeg var tørstig … i Aftes, hvordan var det?

 

Nu har jeg det godt.

Der staar fire blomstrende Stykker Smørrebrød for mig.

Først spiser jeg et med Æg og Sild –

O Anelsen om Svovlbrinte og om Jodlugt fra Havets Tangskove!

Derpaa sætter jeg Tand i et ungt og skært Stykke med Steg,

og her fordyber det Smagen, at jeg tier.

Rullepølsens Bouquet af Faar og af oliedryppende Maskiner, Væverier, udvider mit Velbefindende.

Osten knytter Stemningen af Forraadnelse og rygende Elskov sammen i mit Hjærte.

 

Men nu skælver mit Bryst imod Snapsen,

som jeg har skænket mig af den iskolde Flaske.

Se den spiller, den ler klart,

Jeg holder den op som en stor levende Diamant,

Kornbrændevin, kort sagt, Danmark!

Her sidder jeg og bereder mig paa det bedste Øjeblik.

Her er godt. Hatte passerer Vinduet, meget Folk færdes paa Gaden.

Jeg har sagt til mig selv, at Livet og Solsystemet gaar glimrende.

 

Skaal!

 

Jeg nedlægger ikke harmfuld Protest mod Jordens Vals mellem Stjærnebilleder,

fordi jeg selv varmer Bænke;

hellere lyser jeg Lykken høfligt ud af mit Hjærte

med samt alle Glædespiger og Skalmejer.

 

Lykken og jeg forstod ikke hinanden;

jeg talte altid en Dialekt, hvor jeg saa var.

Sandheden er, at jeg mistede Emma.

 

Hvorfor?

Var hun ikke frisk? Var hun ikke slank og svungen i Ryggen,

ung og lutter Appetit som ulæsket Kalk?

Var hendes Brystkasse ikke dyb og elastisk

som en Vidjekurv fyldt med nyslaaet Kløver,

havde hun ikke smækre Arme og de klareste Tænder,

en Malstrøm af et dunkelt Haar og Øjne som Bøssemundinger?

Hvorfor løj jeg da en kold Historie sammen

om en yderst vigtig Ekspedition til Nordishavet?

Emma, fordi jeg ikke vil bede en Pige,

der er mig uvedkommende, uden for saa vidt som jeg elsker hende,

om at vaske sin nittenaarige Krop.

Jeg lider ikke Fusel, Smørsyre og andre stikkende Vædsker.

Jeg opæder fortrinsvis Piger med Nerver i Skindet.

Du stillede mindre proper, skønt skyldfri, Emma,

Velan jeg tav, men jeg forskød dig.

Hvor heldigt, at du omtrent samtidigt

ytred en uovervindelig Lede for mig,

mit ukuelige Hoved, min henrykte Egoisme og hele Sjæleraahed!

Hvor sundt for os begge, at vi paa Stand hadede hinanden!

Aa, hvor vi ødte hinanden! Jeg rejste vildt til Polen.

Du giftede dig med en Violinist,

hvis Fingre ikke skyede Harpiks,

og som senere skal have aflokket dig de reneste Toner.

 

Altsaa jeg mistede Emma.

Alverden ynkede mig. Jeg tror jeg saarede mange

ved den kyniske Lethed, hvormed jeg trøstede mig.

Mit Liv er een Erstatning.

Hvem siger, at man skal leve lykkeligt?

Samme Foraar traf mig kaad og kærnesund,

Skummel af Kærestesorg,

I Favnen paa yndige Olga.

 

Hun var altid vasket og sval,

jeg maa formode, hun var Jomfru paa en Badeanstalt.

(Emma tilhørte den fornemmere Lavadel).

Olga var saa frejdig, Klæderne suste fra hende.

Oh, hendes Fodsaaler var netop saa friske og kølige

som Aakandebladene i Guldager Bæk,

hvor jeg badede som ungt Menneske.

Naar Olga kom ind til mig, medbragte hun Duften

af gabende Linnedskuffer, som jeg elsker,

et Vejr af Stivelse og af lutret, blaanet Tøj.

Kæreste Olga, det var sødt at aande den svale Luft omkring dig,

du var frisk som et Neg,

og Gud ved, hvem der siden sankede dig i Lade.

 

Jeg har skænket mig en frisk Snaps af den iskolde Flaske.

Uden at betænke mig svælger jeg ogsaaa den.

napsen er kold, sød, stærk og brændende …

Dette var en Skaal for den uudslukkelige Appetit,

der lægger mig ned og sætter mig paa Benene igen

midt imellem hoftebredt henvandrende Mirakler i Menneskeskikkelse.

Er I kede af, at jeg synger, saa det sortner mig for Øjnene?

 

Ak, Emma og Olga!

Hvor er I henne?

Et Mindebæger!

 

Jeg føler en lægende Varme, mit Hjærte hopper,

jeg tror jeg er glad til trods for Smærte.

Snapsen er kold, sød, stærk og brændende …

 

Skaal!

 

 

 

Bild, Johannes V Jensen (1873 – 1950), wikipedia.org

 

 

 
 
 

Va klarar ni inte min danska språkövning? Slapphjärnor! Skriven danska måste man klara av som svensk. Med talad danska är det en annan sak. Det är svårt. Det klarar bara min hemliga fotograf. Danskan i hennes mun och i hennes öron trivs som bollen på Messis fot.

 

Och hur skulle man kunna läsa den danska nobelpristagaren i litteratur (1944), Johannes V Jensen, på något annat språk än hans modersmål. Det vore ju snudd på barbari! Försök igen.

  


Klassfrågan

 

Klassfrågan är ingen udda

liten fråga:

Den genomborrar samhällen.

Den är en stor smärta

men också ett silande

sommarljus därför att det

i klassfrågan

finns så mycket hopp.

 

Där klass förnekas växer

det blinda klasshatet.

Där klass diskuteras, skildras

och tar gestalt i politiken

uppstår klassmedvetandet.

 

Det finns en brett definierad arbetarklass.

Den innefattar en majoritet

av befolkningen,

den vägrar göra de understa

till en underklass

som medelklassen kan idka

välgörenhet mot.

 

Klassfrågan gör medelklassen,

även den progressiva delen av

medelklassen, orolig

och den utmanar överklassen

och dess oavbrutna

klasskamp uppifrån.

 

Klassfrågan är slutligen

ingen fråga:

Den är svaret på

ett orättfärdigt, ojämlikt samhälle.

 

Klass är därför det mest tabubelagda:

Samhället så som vi känner det

vilar på

förnekandet av klass.

 

 

Dikt av Göran Greider från ledarsidan i Dalademokraten 180723.

 

 

 

 

Klassmedvetandet är silverkulan som dödar den bruna varulven som ylar och jagar i mörkret.

 

 

 

 


Esplanadsystemet

 

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

 

     Och snart i sky
     stod damm och boss,
     då plank och läkt
     de bröto loss.

 

     Det ruttna trät,
     så torrt som snus,
     det virvlar om
     med kalk och grus.

 

     Och hackan högg
     och stången bröt
     och väggen föll
     för kraftig stöt.

 

     Och skrapan rev
     och tången nöp,
     att taket föll
     och skorsten stöp.

 

     Från kåk till kåk
     man sig beger,
     från syll till ås,
     allt brytes ner.

 

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

 

-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

 

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt!"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

 

 

 

Dikt av August Strindberg (1849-1912), ur ”Dikter på vers och prosa” från 1883.

 

 

 

 

Bild, August Strindberg, wikipedia.org.

 

 

 
 
 

 

- De e bra “Ågust“, riv hela skiten!

 

- Du får inte läsa Strindberg, Dixi. Du blir bara så outhärdligt störig av honom.

 

- De e bra “Ågust“, riv hela skiten!

 

- Suck!

  

Ångest, ångest är min arvedel

 

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky

i nattens grova hand,

nu stiga skogarna

och stela höjder

så kargt mot himmelens

förkrympta valv.

Hur hårt är allt,

hur stelnat, svart och stilla!

 

Jag famlar kring i detta dunkla rum,

jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,

jag river mina uppåtsträckta händer

till blods mot molnens frusna trasor.

 

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,

mina händer river jag såriga, ömma

mot berg och mörknad skog,

mot himlens svarta järn

och mot den kalla jorden!

 

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

 

 

 

”Ångest, ångest är min arvedel” ur diktsamlingen ”Ångest” (1916) av Pär Lagerkvist (1891-1974). Författaren fick nobelpriset i litteratur 1951.

 

 

 

 

 

Inte ens Pär Lagerkvist själv hade en aning om att hans fruktansvärda dikt egentligen handlade om fotboll. Det måste man vara ÖIS:are för att förstå. Jag kände det direkt i mitt hjärta när jag läste dikten första gången för många år sedan. Precis så är det att vara ÖIS-are, tänkte jag.

 

Idag marscherar laget in till en låt av Björn Afzelius (1947-1999), ”Sång till friheten”, – bra så. Men egentligen borde Lagerkvists dikt tonsättas och framföras av Marianne Faithfull med ett riktigt ”Broken English-sound”. Det vore perfekt!

 

Vadå? Kan hon inte svenska den goda Faithfull? Det kan hon visst enligt mina källor. Hon lär ha funnits på Wembleys läktare 1959 när Sverige under ledning av den oförglömlige Agne Simonsson slog det då i princip oslagbara England med tre mål mot två. Agne Simonsson gjorde själv två av målen. Då på plats bestämde sig Faithfull att lära sig svenska, bara som en hyllning till Simonsson. (Tror ni inte på detta, så slipper ni. Jag tror i alla fall obetingat på Faithfulls svenska kunskaper).

 

”Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand” med Marianne Faithfulls underbart såriga röst till det röd-blå lagets inmarsch – det kan inte bli bättre.

 

 

 

 

 


Kolskjutaren

 

Han är en av de tysta, stillsamt grå

 

som aldrig gör väsen kring sin person.

 

Han sköter sitt arbete mekaniskt,

 

talar aldrig på möten, syns inte ute.

 

Hans vedbod är renare än ett apotek

 

och ordnad efter stränga mönster.

 

Han fostrar livet till att gå

 

i invanda banor och han tycker illa

 

om helgdagar mitt i veckan.

 

Han skjuter kol till ugnarna

 

och tycker det är likgiltigt

 

vem som gör det.

 

På honom bygger man samhällen.

 

 

 

Dikten ”Kolskjutaren” ur diktsamlingen ”Sotfragment” från 1949 av proletärförfatten Stig Sjödin (1917-1993).

 

 

 

När jag läser ovanstående dikt kommer jag att tänka på Ulf Lundells låt ”Folket bygger landet”. Samma tema som hos Sjödin men lite mer nutida. Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!

 

 

 

 

- Dixi, varje gång du hoppar över dina tabletter är du tillbaka på 1970-talet.

 

- ”Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!” Om du visste hur skönt det var att skriva dessa ord. Länge leve 70-talet!

 

- Glöm nu inte bettskenan, Dixi.

 


Om kriget i Vietnam

 

Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.

 

 

 

Dikten ”Om kriget i Vietnam” skrev Göran Sonnevi under brinnande Vietnamkrig 1965.

 

 

 

 

Bild, ”En utflykt i det gröna”, olja på masonit, av Gerhard Nordström 1972, olgakatt.blogspot.se

 

 

 
 
 
 

 

Själv funderar jag på vad vi skall göra av den våldsbejakande liberalismen. Jag var en av demonstranterna, en kall tidig vårdag 2003 på Götaplatsen (det sades att vi var nästan trettiotusen), som demonstrerade mot USA:s angreppskrig mot Irak. Trots att jag är ganska pessimistiskt lagd kunde jag inte föreställa mig att det var helvetets portar som USA:s krig skulle öppna. Vietnamkriget skapade ett brett folkligt motstånd i hela världen mot USA-imperialismens krig. Varför är den folkliga opinionen så tyst idag?

 


Jag letar i mörkret efter Dawit Isaak

 

Vad är det här med Dawit Isaak?
Varför ska alla hålla
på med den här kampanjen år efter år?
Var det nån som brydde sig om
honom när han var här?

Varför måste alla kändisar ställa upp
och kräva att just Dawit Isaak ska friges?
Det finns ju tusentals
fängslade journalister världen över
som fått sina fingrar krossade
så varför just Dawit Isaak?
Är han jude på något sätt? Är det
det som är PC-förklaringen
till varför hela medieetablissemanget
ska hålla på med honom?
- Rösterna på flashback faller över mig.
Kommentarsfältens generaler,
i lånade uniformer, till och med
polisuniformer, bakom tangentbord
smattrande som maskingevär
undrar över denna kampanj.
De skickar fram spanare från avgrunden.
Jag ser att även vänstern blir galen på
de här kampanjerna, vi känner
väl att det här riskerar att bli som när
Birgit Friggebo på besök i Rinkeby
ville sjunga We Shall Overcome
för att stilla frågan om Lasermannen.
Så man kan verkligen undra.
Här finns avgrunder om än helt andra.
Ingen brydde sig om honom när han
var här och jobbade som städare
nere i det svenska klassamhället -

han var tvungen att dra från det här landet
för att bli svensk medborgare.
Så nog finns det bara där
gott om dåligt samvete i allt det här.
Så mycket vet jag att Dawit Isaak
arresterades bara några veckor efter
elfte septemberattacken.
Den uppgiften kan jag inte komma över:
Mindre än fjorton dagar efter att planen
flögs in i tvillingtornen
greps du alltså i ditt hem i Asmara.
Och från och med nu blir du ett du i denna text
så att jag till slut kanske kan
lära känna dig en smula bara genom
att leta igenom det här mörkret.
Den stora skuggan slog alltså ut över världen.
Spred sig snabbt över de nyss
kolonialiserade kontinenterna
ända in i det sönderslitna Eritrea
och högplatåns tunna luft.

Jag vet inte hur mycket mörker som kom i rörelse
de där åren men fängelserna växte
till arkipelager och underrättelsetjänsterna
spann allt vidare nät av konspirationer
och ingen vet hur många namnlösa
som sögs in i cellerna.
Jag kan inte skilja dig från
den stora skuggan, jag kan inte ens se
ditt verkliga ansikte eftersom de stora
tidningskoncernerna förvandlat det till
en jävla logga, en svart vinjett så att
du blivit en layoutfråga för liberala
samveten jag aldrig litat på
och som knappast du heller ska lita på.
Du kan i slutändan inte lita på någon,
den svenske utrikesministern är också
en del av den enorma skuggan som erövrat halva
världen inklusive Afrikas horn.
Men jag har i alla fall ditt namn,
tungt och gammaltestamentligt
och därför så underligt välbekant i
i en värld av makt och vanmakt:
det lyses upp ibland, kort, häftigt,
som när någon tänder en cigarett.
Sen är det borta igen i det stora mörkret.
Det är klart du måste friges,
ur fängelset, ur den där loggan,
ur hela det här mörkret som gör
oss obegripliga för varandra.

 
GÖRAN GREIDER

 

 

 

Dikten ovan är tidigare publicerad på Dalademokratens ledarsida. Att dagligen läsa DD:s ledarsida, med Göran Greider, är som honung, ja som den sötaste ungerska Tokajer. Tänk vad skönt att slippa lapa den blå survällingen från de borgerliga ledarsidorna. Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet, släng er i väggen! Ännu finns det några ni inte når.

 

 

 
 
 

 

I fredags (2016-09-23) var det årsdagen för Dawit Isaaks fängslande i Eritrea. Nu har han suttit fängslad utan rättegång i femton år. På Gamla Ullevi, före matchen mellan Örgryte och Trelleborg, genomförde Örgryte IS en stämningsfull manifestation för Isaaks sak. Ett vackert exempel på fotbollens plats i samhället.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0