Jag är utled på arrogansen!

 

Det rödgröna blocket blev störst och socialdemokraterna blev det överlägset största partiet – borde det då inte vara självklart att Löfven fortsätter att regera? Nej, så har det inte låtit under eftervalsdebatten.

 

Det verkar som om de fyra allianspartierna så självklart räknat in sin seger sedan lång tid tillbaka att de helt enkelt inte kan ta in fakta: De har 143 mandat medan de rödgröna har 144.

 

Moderaterna backade kraftigt, alliansen är splittrad och kan överleva bara med någon form av hjälp från Sverigedemokraterna som alla alliansledarna, i synnerhet Lööf och Björklund, hävdat att de inte tänker ta emot.

 

De som hävdar att det finns en ”icke-socialistisk majoritet” i riksdagen har förstås rätt – men bara om man lägger samman sverigedemokrater med moderater, kristdemokrater, centerpartister och liberaler. Och visst: Gör det då! Men stå då för helvete för det! Säg det öppet! Erkänn att det är så - via ett främlingsfientligt SD - som ni räknar ihop denna icke-socialistiska majoritet! Annars: Sluta snacka om att ni har en majoritet!

 

Det kan dessutom vara så att den framgång Ebba Busch Thor hade i valet till stor del består i att många SD-väljare valde att stödrösta på KD – just för att vara säkra på att få bort Stefan Löfven.

 

Jag ser en stor arrogans hos borgerligheten. Trots att den krisar tycks den se det som självklart att kräva också den politiska makten, vid sidan av den ekonomiska och mediala som borgerligheten redan har.

 

Antagligen finns det en psykologisk dimension här: Inom delar av borgerligheten har förhoppningarna varit så oerhört starka om att (s) helt ska kollapsa denna höst, att de helt enkelt inte kan ta in valresultatet.  På borgerliga ledarsidor anklagas (s) för att via LO ha värvat ”klanröster”.

 

Men LO:s ekonomiska stöd i valrörelsen är småpengar jämfört med de hundratals miljoner kronor som näringslivet årligen pumpar in i opinionsbildning på högerkanten.

 

Jag är trött på den där borgerliga arrogansen. Den skadar detta land. Den är irrationell. Den hindrar all självrannsakan hos borgerligheten. Den gör borgerligheten blind för det enkla faktum att 144 är mer än 143.

 

 

 

Ovanstående eftervalsanalys är skriven av Göran Greider på Dalademokratens ledarsida (2018-09-20).

 

 

 

 

Och visst har han som vanligt rätt i sin analys, mäster Greider. Nu har det gått så långt att borgarna till och med har lyckats framkalla den annars alltid så godmodiga Göran Greiders vrede. Jag själv som plägar vara en av naturen betydligt mer kolerisk person har länge varit ursinnig. Tänk bara tillbaka på valets slutdebatt i SVT; varje gång någon ur det rödgröna blocket hade ordet stod de borgerliga partiledarna konsekvent och hånflinade. För mig räcker det inte att tala om borgerlig arrogans, jag har länge använt uttrycket: ”aggressiv arrogans” för hur borgarna beter sig.

 

Trots den fruktansvärda politiska situationen vi har i Sverige efter valet med en brun-blå majoritet i riksdagen kan jag inte avstå från en aning av skadeglädje. Alliansen har konsekvent utmålat den rödgröna regeringens politik och regeringens parlamentariskt svaga ställning som en katastrof för landet. Ändå lyckas inte ens Alliansen bli större än de rödgröna efter valet. Alliansen är i kris!


En utopisk appell

 

Den demokratiska socialismen

har en egen bergspredikan:

Av var och en efter förmåga,

åt var och en efter behov.

Ingen klarar att säga emot den.

Den är självklar som en molnfri

himmel.

 

Denna bergspredikan kommer

inte från något högt berg.

Den har inget hemland.

Den kan uttalas på alla språk.

Den utgår från gemenskapen,

den som idag tycks ha övergivit oss.

Av var och en efter förmåga,

åt var och en efter behov.

Socialismens bergspredikan

är tidlös och universell.

 

 

 

Ovanstående appell lästes av Göran Greider som en del av hans förstamajtal i Lindbergshallen i Djurås 2018.

 

 

 

 

Vad har borgarklassen att komma med i sitt motstånd mot arbetarrörelsens värderingar? Vad är deras alternativ till de vackra orden: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”? Jo, det vet du när en borgare beskådar dig med kritisk blick, med ögon som för ett ögonblick söker sig inåt. Då vet du att borgaren har genomfört en Kostnads-nyttoanalys (Cost-Benefit Analysis) på dig. Förhoppningsvis blev utfallet posivt för dig, annars kan du snart känna den kalla vinden blåsa.

 

Tänk om Göran Greider hade varit socialdemokraternas partiledare i valrörelsen. Då hade vi haft en socialdemokrati som kämpade för:

 

Politisk demokrati,

Ekonomisk demokrati,

Mänskliga rättigheter,

Social rättvisa.

 

Eller kortare sagt: Demokratisk Socialism!

 

Ja, jag vet att det är en fåfäng dröm. Dagens socialdemokrati är så högervriden att den ofta får mig att må illa. Nu går man till val med löften om mer resurser till polis och militär samt en hårdare flyktingpolitik. Vakna Palme, Löfven har blivit galen!

 


Människans varg

 

Jag har läst Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”. En bok om hur den bruna politiska nekrosen angriper den danska samhällskroppen och förvandlar en liten frisinnad, ja snudd på anarkistisk, nation till en stinkande sörja där sammanhållande strukturer av etik, moral, empati och solidaritet har upplösts.

 

Det sägs att människan är människans varg och kanske är det därför Sundström har samlat på sig citat från de stora religionerna i boken som om man levde efter dem skulle ge oss alla ett anständigare liv. Bekämpa den inre vargen!

 

 

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Matteusevangeliet 7:12 (kristendom)

 

Det som du inte vill att andra skall göra mot dig, det skall du inte göra mot din nästa.

Hillel, Talmud Shabbat 31a (judendom)

 

Ingen av er är i sanning troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.

Hadith 13 (islam)

 

Plåga inte andra med det som pinar dig själv.

Urdanvarga 5:18 (buddhism)

 

Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta om det gjordes mot dig.

Mahabharata 5:17 (hinduism)

 

Denna genomgång av religionerna avslutar Lena Sundström med orden: ”Tänk att det skall vara så jävla svårt”.

 

 

Religionerna har ju haft tusentals år på sig att åstadkomma en anständig värld. Har de då lyckats? Knappast. Religionernas problem, i alla fall de stora och dominerande, är att de efter etableringsfasen tenderar att bli samhällsbevarande. Karl Marx har ju sagt en del sanningar som att historien är klassernas kamp och i den striden har religionen inte ställt sig på de svagas sida. Jag skall inte dra upp det om religionen som opium eller om Joe Hills paj i himlen, men min egen övertygelse är att vill vi ha en anständigare värld så får vårt hopp stå till politken. Jag är socialist och socialismens vackra kärna är orden: Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Det är min trossats. Vi bygger en värld gemensamt där vi äger och arbetar tillsamman. Det är bara fria jämlika människor som kan se varandra i ögonen som kan bygga ”paradiset”; på jorden då. Det är det enda paradis jag tror på. Och förresten tror jag inte alls på begreppet paradis. Vi får nog vara nöjda med ett samhällsbygge som kan betecknas som anständigt. Och det är bra så.

 

Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk” är en spännande, rolig, intressant och samtidigt skrämmande bok om hur de bruna tog över Danmark. Läs den!

 

 

Bild, theguardian.com

 

 

 

Överdrivna hotbilder mot Sverige!

 

Regeringens säkerhetspolitik hotar bli en fara för vår säkerhet och oberoende. Istället för att göra vad vi kan för att främja avspänning i regionen skickas försvarsministern fram med det ena aggressiva anförandet efter det andra. Han kastar sig nu i famnen på Trumps försvarsminister och hans anförande i anslutning till besöket i USA var extremt i sina angrepp på Ryssland och totala uppslutning till USA och dess militära avsikter. Här fanns inte ens ett försök till nyansering eller nykter analys av det globala världsläget. Hoten enligt den svenska regeringens uppfattning är uteslutande Ryssland och Kina och det är USA som tillsammans med sina vasaller, dit numera också Sverige vill räknas, måste upprätthålla världsordning och fred.

 

Att Trumps USA skulle vara den fredliga världsordningen särskilda väktare är en åsikt som den svenska regeringen nog är ganska ensam om. Bara Trumps globala miljöpolitik är ett större hot mot världen än ryska aggressioner i Ukraina. Men USA har inte heller tidigare varit någon pålitlig garant för en internationell världsordning annat än när den gynnat USA:s ekonomiska eller politiska intressen. Trump är inte den första amerikanska president som misstror och underminerar Förenta Nationernas arbete.

 

Försvarsministern anklagar Ryssland och Kina för att de vill upprätta intressesfärer, vilket är sant men det ju självklart också vad USA ständigt hållit på med. Det är som bekant USA, inte Ryssland eller Kina, som under de senaste 15 åren startat förödande krig i Afghanistan och Irak, som fått katastrofala följder i regionen. Det går en linje mellan dessa amerikanska krig och IS och dagens terrorism.

 

Det bekymrar uppenbarligen inte den svenska regeringens vars tilltro till USA:s avsikter och entusiasm för militära styrkedemonstrationer tycks gränslös. Nya stora övningar i vår region, med svensk medverkan, kommer att äga rum under de närmaste månaderna vilket bl.a. innebär att - enligt uppgift - ca 1000 amerikanska soldater intar Gotland. En amerikansk general – 4-stjärnig, säger försvarsministern stolt – har också meddelat att Gotland vore en utmärkt bas för USA flygstridskrafter. Övningarna har föregåtts av en kampanj från försvarsmaktens sida vars syfte uppenbarligen är att skärra opinionen och öka entusiasmen för militära demonstrationer. Nu senast har försvarsministern och överbefälhavaren i en gemensam artikel också hotat dem som inte är övertygade om övningens önskvärdhet och som vill ”sprida en felaktig bild av övningens syfte och inriktning”. Sådan aktivitet kommer att bemötas, meddelas det.

 

Om regeringen var angelägen om att verkligen främja Sveriges säkerhet och fred borde den dra ned på sina starkt överdrivna hotbilder mot Sverige. Vi är idag inte mer – snarare mindre – hotade än under det kalla krigets dagar, då Warschawapaktens militära operationer i Östersjön var långt mer omfattande än dagens. Vårt försvar var då starkare än nu men alla förnuftiga människor insåg att det inte var det svenska försvaret som ytterst upprätthöll freden i regionen utan stormakternas insikter om att ett europeiskt krig skulle kunna bli ett globalt kärnvapenkrig och därmed total förödelse. Nu precis som då är ett ryskt angrepp på Sverige extremt osannolikt och egentligen bara tänkbart som en del av en större europeisk konflikt.

 

Svensk säkerhetspolitik idag borde liksom tidigare på alla nivåer verka för avspänning i regionen. Då är inte villkorslös uppslutning till USA lika lite som bombastiska angrepp på Ryssland i vårt intresse och inte heller att understödja och delta i militära styrkedemonstrationer. Försvarsministern tycks tro, med den militära logik som han gjort till sin och regeringens, att de kommer skrämma Ryssland och göra Putin beskedlig, ja lika bra som Trump. Men det enda resultatet lär bli nya militära aktiviteter från rysk sida och så rullar det på med ökad upprustning och ökad spänning.

 

Jag misstänker att regeringens politik är inrikespolitiskt betingad mot bakgrund av att militära gester, nationalism och rysshat är i tidens anda. Jag och många andra som stödde socialdemokraterna i valet hade ju hoppats – ja, utgått ifrån – att socialdemokratin liksom tidigare skulle stå emot den sortens åsiktsbildning och i sin politik värna den svenska alliansfriheten och motverka upprustning i Östersjöregionen. Men där tog vi uppenbarligen miste. Men med tanke på att den borgerliga oppositionen definitivt vill föra in Sverige i NATO är det bara en socialdemokratisk tillnyktring och kursändring som kan förhindra att Sverige i onödan glider in i ett farligt säkerhetspolitiskt läge.

 

Försvarsministern avslutar sitt USA-tal med en säregen historisk referens: vi skall nu gå tillsammans med USA ”som vi gjorde på 1700-talet”. Han måtte ha syftat på den handels- och vänskapstraktat som Sveriges ambassadör i Paris, Gustaf Philip Creutz 1783 undertecknade med den amerikanska ambassadören Benjamin Franklin. Hur denna vänskapliga hand till det nyfödda USA på 1700-talet kan föra oss in i dagens militära excesser är svårt att förstå men försvarsminister har kanske sin egen logik.

 

 

 

Carl Tham från en ledare i Dalademokraten 2017-05-30.

 

 

 

 

I min värld vore Carl Tham, med erfarenheter både som minister och ambassadör, socialdemokratisk försvarsminister istället för den vi har idag, Peter Hultqvist. Hultqvist hade istället passat bra på sin post i en moderatledd regering. Men så långt har det politiska förfallet gått i dagens socialdemokrati att det inte längre går att skilja högerns försvarspolitik från den socialdemokratiska.

 

Det sägs att Peter Hultqvist när han fick se bilderna från NATO-mötet där USA:s president Donald Trump knuffades, trängdes, ja nästan slogs för att hamna i centrum av gruppen inför TV-kameran skämdes något så gruvligt. Inte för att Trump nästan hamnade i rallarslagsmål, inte för att de övriga nationsledarna låtsades som ingenting hade hänt, inte för att de accepterade situationen likt skamfyllda skolpojkar, utan för att ingen av nationsledarna lade sig på alla fyra och lät sig begangnas av Trump som fotpall. Nu har Hultqvist lovat sig själv att Sverige skall med i NATO till varje pris. I fortsättningen skall han själv liggande på alla fyra bära upp USA:s president på alla NATO:s möten, så att denne inte riskerar att hamna i bakgrunden inför TV-kameran. Peter Hultqvist har en uppgift!

 

 

 

 

Bild, sverigesradio.se

 

 

 

Fascismen är borgerlig

 

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.

 

Det sägs ofta att det tyska folket röstade fram nazistpartiet och gav dem makten. Så var det inte! Nazismen kom till makten med den etablerade högerns hjälp.

 

I juli 1932 kulminerar väljarstödet till N S D A P med cirka 37 procent.  1933 kommer sedan Hitler till makten genom ”intriger och maktspel” och med stöd av konservativa och högerpartier (källa NE).

 

Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

 

Det är med denna kunskap som bakgrund jag nu drömmer mardrömmar i nattens mörker. Alliansen överlevde vi. Skamalliansen blir mycket, mycket värre. Skamalliansen?

 

M + KD + SD = Skamalliansen

 


Rysslands turbulenta moderna historia

 

Journalisten Stig Fredrikson har återigen kommit med en ny bok om Ryssland. Boken har titeln: ”Boris Jeltsin”. Jag kommer inte heller att läsa denna bok av Fredrikson. Varför skulle jag det? Jag vet ju redan hur han kommer att behandla sitt ämne. Det är märkligt hur lika de svenska journalisterna är i sina tendentiösa beskrivningar av vad som händer i Ryssland.

 

Hade Fredriksons bok om Jeltsin tagit upp vad den kände ryske historikern Roy Medvedev beskriver i sin bok ”Kapitalism i Ryssland?”, då hade jag läst den. Medvedev menar att två miljoner ryssar dog en för tidig död till följd av svält och sjukdomar under det brutala införandet av chockkapitalismen under perioden 1991-1995.

 

Fredrikson vill ärerädda Boris Jeltsin. Hur kan man göra det? Jeltsin skickade stridsvagnar för att skjuta sönder det demokratiskt valda parlamentet. Han vann valet 1996 genom systematiskt valfusk. Inom parentes kan jag tycka att begreppet valfusk har blivit märkligt använt. Vinner den väststödda kandidaten är det aldrig valfusk, hur än valet har gått till. Förlorar däremot den väststödda kandidaten är det per definition valfusk. Jeltsin delade ut landets rikedomar till oligarkerna medan vanligt folk förlorade sina besparingar.

 

Själv minns jag hur denna oroliga tid i Ryssland rapporterades i svensk media. Jag satt och såg på TV hur Jeltsins kravallpolis gav sig på demonstrerande gamla kvinnor (och även en del äldre män, även om den generationen män var fåtalig efter kriget). Detta övervåld motiverades med att babushkorna var så provocerande fula i munnen mot polisen. Det var väl svårt, antar jag, att pådyvla åldringarna förmågan att använda våld mot vältränade unga kravallpoliser. Tanterna och gubbarna fick sig i alla fall ett rejält kok stryk. Deras brott? De ville ha kvar någon form av social trygghet.

 

Det kanske då inte är så konstigt att undersökningar i Ryssland har visat att Vladimir Putin, Leonid Breznev (1906-1982) och till och med Josef Stalin (1878-1953) är populärare än Boris Jeltsin (1931-2007). Personligen kan jag kanske tycka att Jeltsins två miljoner offer inte kan jämföras med Stalins två miljoner terroroffer. Stalin var en satans mördare. Men vad vet jag, jag är inte ryss.

 

Nej, jag hade absolut föredragit Michail Gorbatjov före Boris Jeltsin, men Gorbatjov utmanövrerades av Jeltsin i ett mycket utstuderat spel och det var sedan det ryska folket som fick lida av detta.

 

Nedanstående text skrev jag 2010 med anledning av Fredriksons förra bok om Ryssland.

 

 

Jag läste för en tid sedan en recension i Dala-Demokraten av Stig Fredriksons bok, ”Daterat Moskva, Rysslands väg leder bort”. Recensionen var skriven av Lena S. Karlsson. Fredrikson som är utrikeskommentator på SVT har rapporterat från Moskva, till och från, ända sedan 1970-talet.

 

Lena S Karlsson skriver: ”Som så många västerländska bedömare såg Stig Fredrikson positivt på utvecklingen i Ryssland under 1990-talet. Landet tycktes ha slagit in på en väg mot ökad demokratisering, flera oppositionspartier växte fram. Samtidigt upplevde det unga Ryssland ett ekonomiskt uppsving som skapade ett dittills oanat välstånd som gynnade en växande medelklass. Men någonting hände på vägen. Idag, nära tjugo år efter Sovjetunionens sönderfall, har bakslagen blivit alltmer märkbara, Rysslands smekmånad med väst är över”.

 

Vidare jämför Lena S Karlsson Putin med Mussolini. Ja, det är nästan ingen hejd på allt dåligt som Putin och hans nuvarande Ryssland står för. Det kan vara intressant att se tillbaka på hur Putin en gång kom till makten. Putin var då faktiskt Jeltsins man. Jeltsin, tillsammans med sina liberala proselyter hade delat ut hela folkets egendomar till ett antal allierade affärsmän och ofta hade skumraskmetoder använts, som absolut inte hade tålt någon genomlysning. När Jeltsin sedan drog sig tillbaka lanserades den då okände Putin som hans efterträdare. Villkoret var att Putin lovade att inte lagföra någon ur den ledande klicken för deras skumraskaffärer.

 

Anledningen till att det idag inte finns någon liberal opposition att tala om i Ryssland, står inte att finna i Putins ofta påstådda repression. Orsaken är istället att det finns ett genuint folkligt hat mot den nyliberala våg, från 1990-talets Ryssland, som slog sönder så mycket av landet och som lämnade en utbredd fattigdom efter sig, samtidigt som ett fåtal blev gränslöst rika. Till de västliga nyhetsbyråernas förtret är det faktiskt så att den enda oppositionen med folklig förankring står det gamla kommunistpartiet för. Det lär dröja länge innan de liberala partierna blir en kraft att räkna med igen, trots det västliga stödet.

 

Med anledning av vad som skrivits ovan kan det vara värt att studera vad införandet av kapitalism i Ryssland och i de forna ”öststaterna” har inneburit.

 

Införandet av kapitalismen i dessa områden har givetvis genomförts i ett växelspel mellan de lokala eliterna och ”segrarmakterna” i väst, men det torde stå klart att det vore svårt att överskatta västs inflytande på denna process. Vad var det då för något system de fick i öst? Ja inte var det något ”mjukt” välfärdssamhälle av nordiskt snitt som etablerades, utan snarare en stenhård ”roffarkapitalism” utan socialt samvete. Studerar man ekonomisk och annan statistik blir man mycket överraskad över hur tyst det är om de gigantiska sociala offer som vägen mot kapitalismen har krävt.

 

För att undvika missförstånd vill jag klargöra att jag inte på något sätt vill argumentera för det gamla sovjetsystemet. Jag tror på en FULLVÄRDIG demokrati som vilar på fyra ben:

1 Politisk demokrati, 2 Ekonomisk demokrati, 3 Mänskliga rättigheter och 4 Social rättvisa.

 

Nedan följer några belysande citat om utvecklingen i Ryssland och Östeuropa.


”Ryska experter har tidigare beräknat att landet fortsätter att förlora invånare till år 2050, då omkring 100 miljoner väntas återstå. I dag har Ryssland 143 miljoner invånare.
Folkmängden har krympt sedan Sovjetunionens fall, och det har förklarats med en allt svårare ohälsa till följd av växande spritmissbruk, fattigdom och sämre sjukvård".
Källa Moskva (TT).

 

"Människor är fortfarande missnöjda med levnadsstandarden eftersom vi fortfarande inte kommit ikapp den nivå som landet hade 1989."
Putin i ett tal till nationen, maj 2004.
Källa: G-P, 27/5-2004 (sidan 16).

 

I Sovjetunionen och Östeuropa levde en av tre invånare, 140 miljoner människor, på mindre än 35 kronor om dagen år 1999. Det är mer än 10 gånger fler än 1989.
Källa The Economist / Metro 990507.

Antalet fattiga i Ryssland, definierat som att leva på mindre än 4 dollar om dagen, ökade från 2 miljoner 1989 till 60 miljoner 1999.
Källa World Development Indicators 1999 / Joseph E. Stiglitz: "Whither reform?: Ten Years of the Transition", 1999, worldbank.org 020705.

Rysslands BNP nästan halverades mellan 1989 och 1999. Under samma period fördubblades dessutom orättvisorna, mätt med Gini-koefficienten.
Källa Joseph E. Stiglitz: "Whither reform?: Ten Years of the Transition", 1999, worldbank.org 020705.

År 1997 var det, av alla f d Östländer, bara Polen som inte hade minskat sin BNP sedan 1989. För de allra flesta var minskningen mer än 10 procent, och för många handlade det om ungefär en halvering - i flera fall betydligt mer än så.

Källa Joseph E. Stiglitz: "Whither reform?: Ten Years of the Transition", 1999, worldbank.org 020705.

 

 

 

Vladimir Putin, wikipedia.org

 

 

 

"Historien skall frikänna mig"

 

Jag vaknade till nyheten att Fidel Castro var död. En historisk man finns inte längre.

 

Även revolutionärer dör, men drömmen om revolutionen lever för alltid.

 

 

 

Bild, Fidel Castro (1926 – 2016), wikipedia.org

 

 

 

Skammens tid

 

Vi lever i skammens tid. Hur skulle annars Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy återigen kunna ställa upp och konkurrera om en ny presidentperiod. Han har visserligen en bit kvar att gå, det är ju bara högerns primärval som nu pågår. Men nästa år kan Sarkozy stå mot Marine Le Pen i en skräckens slutomgång. ”Nej, låt dig ej förhärdas i denna hårda tid…”

 

Nedanstående text skrevs 2010.

 

 

 

Den brunanstrukna högern i Europa fortsätter att gå framåt. Nu är det extremhögerpartiet Jobbik som tar plats i Ungerns parlament. Partiet har plockat röster genom att bedriva en hatkampanj mot romer. Med sin historia borde Ungern vara vaccinerat mot rasism, kan man tycka. Har man glömt nazisterna och pilkorsarna?

 

Att de brunanstrukna smutsar ner debatten med sitt hatiska språk, må vara hänt, men när den etablerade högern tar efter, då står vi inför en farlig utveckling. 2007, under oroligheterna i de franska förorterna, tog Frankrikes president Sarkozy till orda. Och visst fiskar han i mycket grumliga vatten.

 

”Vous en avez assez de cette bande de racaille? Et bien on va vous en debarasser”. Översätter man denna ”finstämda” prosa av Frankrikes president Sarkozy till svenska, blir det ungefär: Har ni fått nog av detta gäng av slödder? Då så, vi ska befria er från dem.

 

Lägg till det Sarkozy sedan sa om att städa upp de invandrartäta förorterna med högtryckstvätt (då menade han inte en tvätt av de smutsiga husväggarna) och en bild av en man som inte drar sig för att använda ett riktigt smutsbrunt språk växer fram.

 

Jag kan tycka att anständigheten kräver att han först borde skölja sin egen mun med högtryckstvätt, innan han ger sig på förortens marginaliserade invandrare.

 

Översätter man vad Sarkozy yttrade till tyska, skulle man genast höra stöveltrampet i bakgrunden. Kommer orden ur mannen med klumpfotens mun? Eller härstammar de från Julius Streichers tidning ”Der Sturmer”? Ja frågorna hade varit berättigade.

 

Men att Sarkozys uttalanden smälter som honung på tungan i den brunanstrukna högerns mun, förvånar mig föga!

 

 

Bild, Sarkozy, wikipedia.org

 

 

 

Striden kring historieskrivningen

 

Det är bara att inse att vi har matats med en till stora delar vinklad historia (i bästa fall vinklad, ofta förljugen) när det gäller händelserna på östfronten under andra världskriget. Under senare år har det kommit en del böcker som belyser detta faktum. Boken jag talar om nedan är en sådan bok. Hur kunde det då bli så fel? Man kan ju börja med att konstatera: historia är alltid politik. Efter andra världskriget skulle det sönderslagna nazityskland byggas upp till en ny stat som skulle rehabiliteras. Dåvarande Västtyskland skulle in i värmen politiskt, men även militärt via NATO, och Sovjetunionens väg blev den motsatta: ut i kylan. En viktig del i denna process blev då hur kriget på östfronten beskrevs. Här använde västliga författare till stora delar nazitysklands officerskår som källor och de hade ju många anledningar till att producera en vinklad och ofta helt falsk bild. Nog om detta nu, men det finns anledning att återkomma i frågan.

 

Texten nedan är från boken, ”Operation Barbarossa 1941”, från 2016, av Christer Bergström, ansedd expert och författare till böcker om andra världskriget, speciellt om östfronten. Jag har fått låna den av min gode vän, den alltid så välformulerade bilarbetarn.

 

”På flera håll tog aktivister från Stepan Banderas ukrainska nationalistorganisation (OUN-B) över så snart Röda armén gett sig av, och i likhet med situationen i Litauen kunde tyskarna marschera in i städer och byar som redan kontrollerades av partisanerna. Oberst Otto Korfes, regementschef vid 295. Infanterie-Division vid 17. Armee, noterade i sin dagbok den ohyggliga syn som mötte hans manskap den 2 juli: ”Vi såg diken som var 5 meter djupa och 20 meter breda. Dessa var fyllda med män, kvinnor och barn, mest judar. I varje dike fanns omkring 60 – 80 personer. Vi kunde höra deras jämranden och skrik när granater exploderade bland dem. På båda sidor om dikena stod ungefär 12 man i civila kläder. De kastade ned granater i dikena. Senare fick vi veta från officerare från Gestapo att de var banderister.””

 

Att författaren Christer Bergström tar upp Stepan Bandera är naturligt, men varför gräver jag själv upp en sådan figur ur den bruna skräckhistorien, en Bandera vars organisation tog sig för att försöka utrota judar, socialister och ryssar, men även den polska minoriteten i Ukraina? Målet för Bandera var en etnisk och kulturellt homogen nation. Jo, jag gör det för att hur makabert det än låter så har det i dagens Ukraina, som är en nation som vi i Sverige tillsammans med USA och övriga västvärlden har knutit oss hårt till, skapats en hjältekult kring folkmördaren Bandera. I parlamentet i Kiev har man tagit beslut i lag om att Bandera och hans organisation måste erkännas som historiska frihetskämpar.

 

Efter störtandet av Ukrainas demokratiskt valda president har landet kommit att bli en stridsplats mellan väst och Ryssland och porträtt av Stepan Bandera hade en framträdande plats vid Majdanprotesterna i Kiev vintern 2013 – 2014 och nu har även en av huvudgatorna i den ukrainska huvudstaden fått nytt namn efter fascistledaren Stepan Bandera.

 

Att fascismen/nazismens brott relativiseras är just nu en politisk trend i Europa och härvid har inte heller USA några skrupler, man behärskade ju under lång tid Latinamerika genom allianser med fascister, men hur kan Sverige ställa upp på detta? Har vi sjunkit så lågt? Eller handlar det helt enkelt om att de borgerliga krafterna har vunnit i hela Europa och även i vårt land? För dessa krafter är det kommunismen/socialismen som är den farliga fienden, nazismen/fascismen anser man att man kan använda som ett verktyg.

 

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.

 

Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

 

Ute i dagens Europa tågar de bruna på gatorna och i många länder sitter brunhögern även i parlamenten och ibland till och med i regeringen. Skam! Men i vårt civiliserade land är det väl annorlunda, vi är väl anständiga? Svaret på den frågan är Sverigedemokraterna. Men som inte det vore nog sprider sig idag en försåtlig förståelse för brunhögerns ideal i bredare kretsar av vårt samhälle. Nazismen/fascismen har blivit en allierad i kampen mot arvfienden Ryssland.

 

I radions P1, i Godmorgon Världen (20140316), hörde jag korrespondenten Jenny Sanner Roosqvist i ett inslag från Lettland. JSR gör ett reportage om en så kallad veteranmarsch i den lettiska huvudstaden Riga. Marschen ingår i en minnesdag för letter som slogs i Waffen-SS under andra världskriget. Efter en minnestund i domkyrkan tågar hundratals, kanske tusentals, människor, vissa med nazistflaggor, i en hyllning. Smaka på den: en minnesstund för Waffen-SS-soldater i domkyrkan, av alla platser. Absurt! Korrespondenten JSR ställer frågan i neutral ton: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister? Som om det ena svaret vore lika anständigt som det andra.

 

Föreställ er att hon hade varit i Paris och ställt frågan till mannen på gatan: var männen som stred med Waffen-SS i divisionen Das Reich frihetshjältar eller nazister? Svaret hade troligen blivit ORADOUR! innan örfilen hade landat på hennes kind. Trots att varje Oradour förekom hundrafalt eller till och med tusenfalt i Nazitysklands krig på östfronten har en svensk journalist i Public Service mage att ställa frågan: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister?

 

 

 

Bild, ukrainska frimärken till minne av Stepan Bandera (1909 – 1959), wikipedia.org

 

 

 

Motbilder

 

Egentligen är det som vanligt, tänker jag när jag läser den brittiske historikern Richard Sakwas bok om inbördeskriget i Ukraina. Nästan allt som händer, eller har hänt, i världen måste filtreras genom anglosaxiska intellekt innan vi i övriga västvärlden tuggar det i oss. Jag själv har ett specialintresse i historia och kanske främst i andra världskriget och om jag rekapitulerar vad jag har läst så är det absolut mest amerikanska och brittiska författare. Konstigt nog gäller det även händelserna som avgjorde andra världskriget på östfronten. Det är inte många skildringar från Ryssland som jag har kommit över, trots att det vore det mest naturliga att de som var med om det hela också får beskriva händelserna. Tar man även med film och television blir det ändå mer markant; vi lever ju ta mig tusan i en närmast totalitär värld, allt måste filtreras genom det anglosaxiska filtret.

 

Men den här gången är det ändå inte riktigt som vanligt. Det är inte en rent västerländsk liberal historieskrivning som jag matas med av Richard Sakwa och som sedan anammas av svensk media som sanning. Tvärt om! Läser man historiken Richard Sakwas bok ”Frontlinje Ukraina” så inser man hur fruktansvärt enögd och snedvriden bilden av den nuvarande konflikten i Ukraina är. Skäms Public Service med Maria Persson Löfgren och Fredrik Wadström i spetsen! Eller är allting tillåtet nu när vi skall med i Nato?

 

Jag läser bokens baksidestext: ”Hur kunde detta tillåtas ske? Det är en av de frågor som den brittiska historikern Richard Sakwa försöker besvara i ”Frontlinje Ukraina”, ett akademiskt pionjärverk om de dramatiska händelserna i det stora gränslandet mellan Ryssland och den Europeiska Unionen. Författaren visar med utförliga argument och många referenser att den hos oss dominerande bilden av Ukrainakonflikten på avgörande punkter är ofullständig och missvisande.

 

Det gäller de externa, internationella, förbindelserna, där Richard Sakwa hävdar att de grundläggande orsakerna bakom tvisten inte är någon rysk expansionism, utan en västlig sådan, i form av USA, EU och Nato.

 

Det gäller de interna, ukrainska faktorerna, där författaren lägger stor vikt vid hur konflikten intensifierades när extrem, och delvis våldsinriktad ukrainsk nationalism tog över Majdan, och därefter fick ett stort inflytande över Kievs politik”

 

Peter Hitchens, Daily Mail, recenserar ”Frontlinje Ukraina” enligt följande: ”Jag rekommenderar den här boken till var och en som är det minsta intresserad av att skilja ut verkligheten ur den täta propagandadimma i vilken den för närvarande ligger insvept. Allmänt sett är boken ett intelligent, välunderbyggt och tankeväckande försök att förklara vår tids stora kris. Var och en, oavsett vad han eller hon må anse i frågan, skulle ha nytta av att läsa den. Det är chockerande att den inte är mer känd, och jag kan bara förmoda att dess hittillsvarande obemärkthet beror på att den inte passar in i den grova ”Putin är Hitler-genren””

 

Jag kan bara instämma i vad Hitchens skriver. Men det gör inte Public-Service-radions Fredrik Wadström. Han använder samma metod som killen på gården i min barndom. När vi killar diskuterade de nordamerikanska indianerna, vilket vi gjorde ganska ofta, kanske beroende på de frekventa westernfilmerna på TV, grundade vi våra kunskaper på diverse böcker vi lånade på biblioteket, men den speciella killen jag tänker på slösade inte sin tid på böcker. Hans, som han ansåg slutgiltiga och dräpande argument i alla indianfrågor, var att han minsann hade varit i USA med sin familj och hälsat på en gammal släkting. Våra bokliga analyser var inte värda ett vitten enligt honom, han hade ju andats den amerikanska luften, några andra kunskaper behövdes inte. Wadström talar nedlåtande om Sakwas vetenskapliga sätt att arbeta med sina källor för Wadström har minsann varit i Ukraina flera gånger.

 

Läs Richard Sakwas ”Frontlinje Ukraina” och bilda er en egen uppfattning.

 

Nedanstående bild, aningen humoristisk, kommer inte ur boken; den har jag lagt till själv.

 

 

 

Bild, imgur.com

 

 

 

 


Klass är det mest tabubelagda!

 

Att jag inte kör motorcykel som Valentino Rossi, kör bil som Michael Schumacher eller spelar fotboll som Lionel Messi stör mig inte nämnvärt. Men om jag hade kunnat skriva som Göran Greider, då hade jag varit en lycklig människa.

 

Om jag hade levt i en ”Fahrenheitverklighet” (från romanen Fahrenheit 451, av Ray Bradbury) och ”brandkåren” hade hälsat på för att bränna alla mina pappersdokument som ligger till grund för min blogg, så hade jag ändå varit nöjd om bara nedanstrående text, ”Klass är det mest tabubelagda”, som är skriven av Göran Greider och publicerad på ledarsidan i Dalademokraten (20160707), hade undgått lågorna. Den texten är en essens av allt det jag försöker skriva i min blogg. Tack GG!

 

 

 

Klass är det mest tabubelagda!

 

Vi har fått ett samhälle som är fullt av klasskänslor och ibland till och med klasshat - men tomt på klassmedvetande. Det är problemet. Och det är en mardröm. När ett samhälle pulserar av klassilska utan att det någonstans blir föremål för ideologi och idépolitik, då är ett samhälle i kris. Sjuttonåringen på Tjärna Ängar i Borlänge eller i någon Stockholmsförort som kastar sten på polisen är full av blinda klasskänslor – men klassmedvetandet är lika med noll.

 

Det är på sätt och vis det ultimata globala uttrycket för klassblindhet: fattiga människor gör uppror och det slutar med att den egna stadsdelen ödeläggs. När klasshatet aldrig växlas in i ett klassmedvetande uppstår i praktiken ett slags självskadebeteende. Där står vi idag. Och i samma ögonblick som jag skriver ut det vet jag att åtskilliga vänstermänniskor reagerar och ropar: Men det handlar ju om etniskt förtryck! (Och en massa andra sorters förtryck). Du har snöat in på klassfrågan! Javisst, det handlar om det också. Men jag menar att ingen samhällsaktivism kommer någonstans när etnicitet sätts före eller görs likvärdigt med klassförtrycket. Ty den som ställer frågan om klass ställer också frågan om ägandet och makten över kapitalet och arbetsplatserna på ett helt annat, mer genomgripande sätt än någon annan förtrycks- och befrielsedimension förmår.

 

Det är därför det aldrig föds något liberalt klassmedvetande – medan det däremot exempelvis existerar en liberal feminism (obs: jag menar att det är bra). Feminismen ställer andra, genomgripande frågor som är helt avgörande för hela vår civilisation, men jag menar att den inte ställer den avgörande frågan om makten över kapital och ägande. Visserligen fanns det en gång, när de västerländska samhällena stod på tröskeln till en borgerlig era, ett slags liberalt klassmedvetande; det riktades mot aristokratin och de gamla eliternas ärvda makt. Men det sparkade samtidigt också nedåt, mot den arbetarklass som kapitalismen var på väg att stampa fram. Sedan mer än ett sekel tillbaka har det liberala klassmedvetandets radikalism upphört. Den värld vi idag lever i är ju liberalernas. De behöver inget annat samhälle. De är nöjda. Därför blir de upprörda när ord som klass, för att inte tala om klasshat, då och då nämns.

 

Bristen på klassmedvetande göder en sorts dumhetens rasism. Sverigedemokraten i villaområdet känner att något är helt fel i samhället, men han – och ibland hon – hör sällan från ansvarigt håll att det är klassamhället som har fördjupats och i jakten på en förklarande konflikt blir invandrare och flyktingar måltavlan. Idag är det medelklass som förklarar världen för oss i tidningar, i P1, i Agenda eller Aktuellt – arbetarklassen är faktiskt nästan helt osynlig. Många tror att det är vänsterjournalister som styr media. Men varför älskas till exempel RUT-bidraget så mycket av medierna? När det lyfts fram påstås det ofta att alltfler utnyttjar det, trots att det rör sig om några få procent i framförallt de rikaste kommunerna? En förklaring till detta är förmodligen att så pass många mediechefer utnyttjar RUT. Själva orden är kedjade av klassamhället. I Sverige och i västvärden håller sig folk i allmänhet med en väldigt vag idé om hur klassamhället ser ut; de allra flesta utgår spontant från att det finns tre klasser – överklass, medelklass och underklass. Arbetarklassen är bortopererad ur analysen, ja ur språket. Den vilseledande bild av klassamhället som vuxit fram är att det mitt i samhället finns en stor medelklass på kanske sjuttio procent, en överklass på tio procent - och en underklass på tjugo procent av befolkningen – och den får då bestå mer och mer av invandrare, flyktingar, nyanlända. Det är en statisk bild av samhället. Den där underklassen är för liten för att på allvar hota samhällsordningen och allt som då återstår är att tycka synd om underklassen – eller vara rädd för den.

 

Det som behöver formeras är en bild av den verkligt breda arbetarklassen – från lägre tjänstemän, ner genom LO-kollektivet och ända bort till dem som ställs utanför arbetsmarknaden ända bort till de papperslösa. Bryt upp medelklassen i en liten del som hör till de övre skikten och en större del som kan solidarisera sig nedåt! Det finns en fruktansvärd dikt av poeten Johan Jönson som fångar ett slags arbetarklassens ensamgörande: ”Jag minns dem inte”, heter den:

 

Hur många kan det vara?

Som jag jobbat med på

olika hemtjänstturer, men

inte alls har något minne

av? Jag minns inte deras

ansikten, deras namn,

deras egenskaper, ingenting.

 

På fabrikerna likaså, hur

många är det? Och de i psykiatrin,

i äldreomsorgen?

 

Det måste vara flera

hundra personer som jag

jobbat med och nu inte

minns någonting av, ingenting.

 

Där fångas den breda arbetarklassens anonymisering, upplösning och avkollektivisering. Kollektivet försvagas och då bleknar även individerna bort. Så tala klass! Gör det oavbrutet! Klass är idag den mest tabubelagda förtrycks- och befrielsedimensionen!

 


Vi sitter på makten på grund av vår kompetens

 

Jag läser ett debattinlägg från svenskt näringsliv i Dagens Nyheter (20160629), ett glödande inlägg mot en eventuell könskvotering av landets bolagsstyrelser. Näringslivet är nu tydligen oroliga för vad en rödgrön regering kan ta sig till i frågan. Inlägget avslutas med följande:

 

”Sammantaget står nu viktiga värden på spel: … Generellt respekten för likabehandling och ett samhälle där vi inte sorteras och diskrimineras utifrån kön, etnisk bakgrund och andra faktorer som vi själva inte kan påverka.

 

Med en kvoteringslag äventyras allt detta. Vill verkligen svenska folket och dess valda representanter i regering och riksdag det?”

 

När jag läser detta kan jag inte påstå att jag blir särskilt överraskad. Detta är väl den linje näringslivet alltid har företrätt och alltid kommer att företräda. Men så läser jag vilka som har undertecknat debattinlägget och då blir jag full i skratt. Tre av undertecknarna är Antonia Ax:son Johnson, Viveca Ax:son Johnson och Cristina Stenbeck. ”Generellt respekten för likabehandling och ett samhälle där vi inte sorteras och diskrimineras utifrån kön, etnisk bakgrund och andra faktorer som vi själva inte kan påverka.” Och så sitter dessa näringslivskvinnor på rikedomen och makten efter att ha ärvt pengar, makt och inflytande från manliga äldre släktingar. Dubbelmoralen är kväljande!

 


Om politisk ekonomi

 

”Inför den höga arbetslösheten reagerar socialdemokratin på ett helt annat sätt än borgerligheten. I sista hand vet denna socialdemokrati att skatter förblir det centrala verktyget för omfördelning. Varje gång det verktyget försvagas - och det är det Alliansen eftersträvar - minskar möjligheterna till utjämning och fler jobb. 

Varje seriös idé om full sysselsättning förutsätter att samhällets rikedomar, via skatteintäkterna, kan omfördelas och ge resurser för exempelvis arbeten i den offentliga sektorn såväl som större privat efterfrågan som gör att företag får kunder. Uttrycket ”full sysselsättning” är något mer och djupare än Alliansens ”jobbpolitik”: begreppet full sysselsättning utgår från att makt och resurser i samhället måste omfördelas för att målet ska kunna uppnås.    

I Alliansens valmanifest talas det mycket om sunda statsfinanser och ansvar för ekonomin. Det kan låta självklart. Men baksidan av dogmen sunda statsfinanser stavas tyvärr just massarbetslöshet. De senaste veckorna har två nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman och Joseph Stieglitz, varnat de europeiska regeringarna före att de, genom att stirra sig blinda på budgetfrågorna, riskerar att störta ner ekonomierna i en långvarig arbetslöshetskris”.

 

 

Ovanstående är skrivet av Göran Greider (2010). Och visst har den gode Greider rätt i sin analys, som i grunden vilar på en vetenskaplig analys av nittonhundratalets störste nationalekonom John Maynard Keynes.

 

 

 

Bild, John Maynard Keynes (1883-1946), wikipedia.org

 

 

 
 
 

Den inom nationalekonomin klassiska teorin, som var förhärskande fram till den stora depressionen på 1930-talet, är återigen på väg att återta, eller har återtagit, i alla fall i vårt land, sin position som den teori, efter vilken de nationalekonomiska tankesätten formuleras. Staten skall bedriva en “laissez-faire-politik” som lämnar marknaden i fred. Detta skall medföra att samhällsekonomin hamnar i ett jämviktsläge, där det totala utbudet är lika med den totala efterfrågan. Några långvariga ekonomiska kriser med arbetslöshet, kan enligt detta synsätt inte uppkomma. Arbetslösheten antas bero på att lönerna är för höga, vilket leder till ett utbudsöverskott av arbetskraft. På lite sikt skall detta överskott pressa priset på arbetskraft och jämvikt på arbetsmarknaden skall bli resultatet. Marknadens osynliga hand ger på sikt det bästa ekonomiska resultatet för människorna enligt detta synsätt. Förklaringsmodellen borde ha torpederats för gott av verkligheten, i form av den stora depressionen.

 

En ny förklaringsmodell lanserades av Keynes. Modellen, en revolution i sig, skulle sedan utgöra grunden för en exempellös ekonomisk och demokratisk expansion under hela efterkrigstiden. Modellen visar att det är orealistiskt att tänka sig att priser och löner är så flexibelt lättrörliga att de skulle återställa en situation med full sysselsättning. Men framför allt sätter modellen sökljuset på efterfrågesidan i ekonomin. Sänkta löner leder till minskad köpkraft, vilket i sin tur medför minskat efterfrågetryck i ekonomin och detta minskar företagens försäljning. Den neråtgående spiralen är etablerad.

 

Kontentan av Keynes teorier blir att samhällsekonomin, om den lämnas att sköta sig själv enligt vad den klassiska teorin förordar, antingen hamnar i arbetslöshet eller inflation och att den inte utan samhälleligt ingripande kan ta sig ur denna situation. Det är intressant att se att svenska ekonomer, (Stockholmsskolan), som Gunnar Myrdal (1898-1987) och Bertil Ohlin (1899-1979), spelade en viktig roll i detta paradigmskifte.

 

Keynes teorier legitimerar blandekonomin med ett demokratiskt inflytande på delar av ekonomin. Skatter, offentlig sektor och relativt jämt fördelade inkomster är inte en broms för samhällsekonomin, utan snarare en förutsättning för en långvarig och jämn tillväxt.

 

Den ekonomiska debatten kan aldrig frikopplas från samhället i övrigt. Den kan aldrig bli en fråga enbart för “ekonomiska” experter. Vilken ekonomisk väg ett samhälle väljer påverkar så grundläggande frågeställningar som ekonomi kontra demokrati och marknadsvärde kontra människovärde

 

Till sist en liten fundering: varför blomstrar inte landets ekonomi, när vi under de senaste trettio åren i stort sett har givit ekonomisterna allt vad de har velat ha? De har fått avreglering av kreditväsendet, inflationsbekämpning, fast växelkurs (vilken den ekonomiska verkligheten tvingade oss att överge), skattereform, krispaket och EU-medlemskap. Men det är klart, åtgärderna skall ge effekt på sikt, så vi måste ha tålamod. På sikt är det bara en sak som är säker. Vi är alla döda.

  


Som CH sa

 

I dagarna är det trettio år sedan Olof Palme mördades. Mordet var en tragedi på alla plan, inte minst politiskt. Texten nedan beskriver översiktligt vad som hände med det socialdemokratiska partiet efter Palmes tid. Den skrevs under Håkan Juholts dödskamp som partiledare.

 

 

Olof Palme, wikipedia.org

 

 

 
 
 

”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti”. Till sist blev tydligen trycket för starkt och Håkan Juholt tvingades avgå. Hans ”brott”? Han var socialdemokrat! Juholt tillhörde inte den splittrade socialdemokratins vänsterfalang, inte heller den inflytelserika högerfalangen, han var helt enkelt en gråsosse i den breda mittfåran. Men inte ens detta, att tillhöra partiets mitt, var acceptabelt för högerfalangen. Tillsammans med borgerligheten har man redan från det att Juholt tillträdde arbetat för hans avgång. Att en socialdemokratisk ledare är avskydd av borgerligheten är naturligt, så skall det vara, men när det blåser som värst från höger måste partiet sluta sig samman. I samma stund partihögern gör gemensam sak med borgerligheten är en socialdemokratisk partiledare förlorad. Detta är vad som nu har hänt. Juholts situation blev till sist omöjlig.

 

Mot Olof Palme mobiliserade borgerligheten också sina kampanjer. Dessa misslyckades dock eftersom vi då levde i ett annat samhälle. Socialdemokratin var en bred folkrörelse med hundratusentals medlemmar och sympatisörer. Vi hade en deltagardemokrati där folk i hela landet regelbundet i partiorganisationer samlades runt en kopp kaffe och diskuterade politik. Idag är situationen till stora delar en annan. Deltagardemokratin är i stort sett borta och den har ersatts av en åskådardemokrati. Partier är inte längre folkrörelser utan har förvandlats till toppstyrda kampanjorganisationer som lever upp i valrörelserna. Vanligt folks ”deltagande” i politiken inskränker sig till att konsumera medias rapportering. En media som till stora delar styrs av borgerligheten. Mellan åttio och nittio procent av våra dagstidningar stödjer borgerligheten.

 

Ibland tror jag att arbetarrörelsens tidningar lades ner med avsikt. Den socialdemokratiska högerfalangen, som har styrt partiet sedan Palmes tragiska död, ville helt enkelt inte bli kritiserad av en fri socialdemokratisk press. Sitt idoga arbete med att föra partiet höger ut ville de sköta i tysthet. Det är bara jobbigt för den högervridna partiledningen att ha en massa aktiva och ofta kritiska socialdemokrater runt om i landet. Det är lättare att hantera en till stora delar opolitisk väljarkår som en gång var fjärde år skall bearbetas i valrörelsen.

 

Vad jag gnäller om? Vi har ju yttrandefrihet? Visst, Dixi Stadelmann har ju sin blogg. Hade han haft tvåhundra miljoner, hade han kunnat starta en rikstidning och hade han fötts till namnet Dixi Bonnier hade han ägt halva mediasverige. Det är borgerlig yttrandefrihet det! Dixi Bonnier hade skrikit i en jättelik megafon, Dixi Stadelmann ropar genom ett sugrör.

 

Det är något fel i det socialdemokratiska partiet när ledande företrädare går från partiarbete till näringslivet helt utan komplikationer, som Göran Persson, Pär Nuder och tidigare Jan Nygren gjorde. Under sin statsministerperiod stöddes Göran Persson med sin socialdemokratiska ”lightpolitik” i alla fall periodvis av Per T Ohlsson, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet. Är det någon som tror att Ernst Wigforss eller Olof Palme hade tagits emot med öppna armar av svenskt näringsliv?

 

Den dagen man som socialdemokrat förnekar att kampen mellan arbete och kapital är partiets ursprung och den låga som för alltid måste brinna i partiets hjärta, då bör man lämna partiet till förmån för Folkpartiet eller näringslivet.

 

Vadå? Varför jag inte har skrivit något om Juholts svagheter som partiledare? Det överlämnar jag med varm hand åt media. De tycks ju finna en på gränsen till pervers njutning i detta.

 

Till och med nu när verkligheten, i form av de frekventa vårdskandalerna med privata vårdgivare inblandade, har givit socialdemokraterna straffspark mot öppet mål, så har partiets högerfalang sett till att socialdemokraternas straffläggare står där helt oförmögen att bara lägga in bollen på grund av sina ihopknutna skosnören. Hur kan ett socialdemokratiskt parti föra i princip samma politik som borgarna när det gäller vinster inom vård skola och omsorg? Va! Jag bara frågar. Nej, i den frågan kan man bara hoppas på att Vänsterpartiet med sin nya partiledare Jonas Sjöstedt får genomslag i debatten. I min värld hade Jonas Sjöstedt kunnat vara en socialdemokratisk partiledare.

 


Julian Assange och Wikileaks (3)

 

Man skall vara snäll mot sin hund. Den skall ha mat, vänlig omsorg och sysselsättning. En lojalare vän än en hund finns inte.

 

Därför blir till och med jag upprörd när jag läser wikileaksdokumentet som speglar USA-diplomatins karaktärisering av Hans Excellens Utrikesminister Carl Bildt som ”A medium size dog with a big dog attitude”. Vidare talar man om att Bildt har (jag övergår nu till vårt vackra modersmål) ”bristande politisk kompetens”, att Bildt är fåfäng och att den amerikanske presidenten, som då var Bush, skall spela på Bildts begär att verka på hög nivå och att presidenten skall låtsas vara imponerad av den svenske utrikesministerns gärningar internationellt. Så skall inte husse behandla sin knähund, menar jag. Är det tacken för all tillgivenhet? Jag lider med Bildt.

 

Nu har stackars Bildt fått konkurrens i sitt krypande för imperiemakten. Socialdemokratins styrande högerflygel, som håller på att gräva partiets grav, har i sin strävan att anamma högerns politik även börjat tävla med Bildts underdåniga agerande, genom att socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin allt oftare intar Bildts stol i den amerikanske ambassadörens tjänsterum. Redan i gryningen brukar Ahlin hänga på låset för att garanterat vara först. När sedan Bildt aristokratiskt dyker upp på förmiddagen är hans stol redan upptagen och han får besviken lomma hem till det svenska utrikesdepartementet.

 

Urban Ahlin har fått en fin kontakt med supermakten. Han har intygat att han själv tillhör partiets högerflygel och att han minsann inte alls tror på partiets nuvarande politik och att han gärna vill ha hjälp av imperiemaktens propagandaapparat för att driva sitt parti ytterligare höger ut. Slipad och intelligent är han också. Han inser att om han vill ha en Afghansk regeringstalesman till Sverige för att hjälpa till med att övertyga den svenska opinionen om att Sverige bör arbeta närmare USA i Afghanistan, så talar man inte med den Afghanska regeringen, utan man kommunicerar givetvis med dem som bestämmer, det vill säga den amerikanska administrationen. Sedan har man strax en Afghansk regeringsman på plats.

 

Det kommer att bli en hård strid om stolen i ambassadörens rum i fortsättningen. Mitt råd, i all anspråkslöshet, är att den amerikanske ambassadören skaffar ytterligare en stol till sitt rum. Högerman eller socialdemokrat, spelar ingen roll, de kommer att komma bra överens, när de sitter och håller varandra i händerna och dinglar med benen som två lyckliga skolpojkar i ambassadörens tjänsterum. Hur vet annars rektorn vad som händer i hans skola, i alla korridorer, i alla salar, om han inte har ivriga rapportörer.

 

 

Bild, Urban Ahlin och Carl Bildt, wikipedia.org

 

 

 

 

 

 

- Lugna ner dig nu, Dixi. Du är ju ettrigare än en liten ilsk röd pissmyra.

 


Julian Assange och Wikileaks (2)

 

När Wikileaks drar ner byxorna på husse och han står där pinsamt naken skäller givetvis Calle-pilten lojalt. Glömda är då orden från de svenska högtidstalen, ord såsom yttrandefrihet, mediefrihet, meddelandefrihet, informationsfrihet, öppenhet, transparens etc. Men jag tror att du kan vara lugn Carl Bildt, imperiemakten överlever också detta.

 

Det som fascinerar mig mest med de senaste avslöjandena är i vilken tankemässig kontext de amerikanska herrarna befinner sig. Putin beskrivs som seriefiguren Läderlappen och Medvedev blir då följaktligen Robin. Nu väntar vi bara på att få reda på vilka som ingår i världspolitikens Björnliga och vem som är ärkeboven Lex Luthor. Om jag försöker sätta mig in i amerikanernas begreppsvärld, så kan jag förstå att de är ”skitskraja”, nu när Iran håller på att skaffa sig kryptonit. Bäva månde Stålmannen!

 

Bild, Mahmoud Ahmadinejad, alias Lex Luthor, president i Iran, wikipedia.org

 

 

 

Jag hör den svenske diplomaten Rolf Ekéus, i radions P1, bagatellisera USA:s spioneri i FN. Nu är tydligen spioneri i FN något som alla håller på med enligt Ekéus. Jag som är så pass gammal att jag växte upp under det kalla kriget blir förvirrad av Ekéus ord; var det inte sådant spioneri som bara den slemme sovjeten var ond nog att genomföra. Jag fick ju lära mig att vi i väst stod över sådant. Men som sagt var; andra tider, andra sanningar. Maktens lakejer vrider sig som masken på metkroken. Själv säger jag bara med ett skadeglatt leende: Kämpa på Wikileaks!

 

Bild, Putin och Medvedev, alias Läderlappen och Robin, wikipedia.org

 

 

 

Julian Assange och Wikileaks (1)

 

Somliga tycker säkert att det är en eftersträvansvärd situation att vårt land gör sig känt runt om i världen som en nation som gör drängtjänst åt supermakten inte bara när det gäller Wikileaks grundare Julian Assange. Jag tillhör föga överraskande inte den skaran.

 

I de inflytelserika kretsarna i vårt land framställs Assange ofta som en rättslig haverist med en närmast sjuklig förmåga att koka ihop otroliga konspirationsteorier mot sin egen person, där USA som världens enda supermakt spelar bovens roll. Men det är ju faktiskt så att den svenska regeringen var med om att överlämna två terroranklagade egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, till CIA för vidare transport till egyptisk tortyr. Denna svenska skymf mot de mänskliga rättigheterna går inte att i ett steg tvätta bort, men ett steg i den riktningen kanske vore att förhöra Assange på plats i London på Ecuadors ambassad, där han nu sitter belägrad av brittisk polis efter att han har begärt och fått asyl i Ecuador. Det måste ur Assanges synvinkel vara en legitim rädsla för att från Sverige bli utlämnad till USA, en makt som inte tvekar att tortera och till och med mörda förmenta fiender till nationen. Nu tror jag inte att Assange riskerar regelrätt tortyr, eller behöver vara rädd för att tas av daga, i alla fall inte utan rättegång i USA, men landet har en illegitim rättsordning när det gäller nationens fiender. I Guantanamo på Kuba sitter fångar år efter år som inte får någon rättegång, ja de vet inte ens vad de är anklagade för och skulle de till slut få en rättegång handlar det om militärdomstolar som inte uppfyller internationella regler.

 

Jag tar inte ställning till om Assange är skyldig till de anklagelser om sexbrott i Sverige som finns, men det steg som nu är aktuellt att förhöra honom kan lika väl göras i London. Förstärks sedan misstankarna kommer saken i ett annat läge, men Sverige som nation borde i alla fall kunna garantera Assange att han inte skall utlämnas till USA.

 


Drängtjänst åt supermakten

 

FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga frihetsberövanden UNWGAD har slagit fast att Wikileaksgrundaren Julian Assange är ”godtyckligt frihetsberövad i strid med internationella åtaganden” (läs FN-konventioner).

 

Att stormakten Storbritannien beter sig lite som man vill är kanke inte så uppseendeväckande, så brukar ju stormakter uppträda. Men att Sverige med våra stolta traditioner som moralisk stormakt kritiseras av FN är skamligt. Det är tydligen så numera att göra drängtjänst åt USA får kosta hur mycket som helst. Jag känner inte längre igen mitt eget land.

 

Händelseutvecklingen föranleder emellertid mig att plocka fram vad jag tidigare har skrivit om Assange och Wikileaks. Håll till godo.

 


Saknaden

 

”En viktig fråga inför framtiden är därför: Hur ska vi kunna förhindra att den lilla grupp, som idag uttalar ett klart invandrarhat, drar till sig fler? Rasismens grogrund kan ofta sökas i människors ekonomiska och sociala villkor. Vi bekämpar därför rasismen också genom att slåss för full sysselsättning, ekonomisk expansion och social rättvisa. I ett samhälle, där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på sin och sina barns framtid, har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste.”

 

Olof Palme på en konferens för Fred och frihet på Folkets Hus i Stockholm 1984.

 

 

 

Jag läser ovanstående i Göran Greiders lysande bok, ”Ingen kommer undan Olof Palme” och GG har som vanligt rätt: Nej, Palme var ingen socialliberal politiker, nedstigen från överklassen för att leda arbetarrörelsen. Han var en demokratisk socialist som interagerade med en mäktig arbetarrörelse och där målet var en radikal samhällsomvandling. Jag är oerhört glad för att jag är så pass gammal att jag har personliga erfarenheter från denna tid. Det gör att jag, trots vad som nu händer, kan känna en viss förtröstan.

 

Om jag hade kunnat skriva, hade jag skrivit exakt som Göran Greider. Den mannen har aldrig någonsin placerat ett enda ord fel. Ja, kanske ett kommatecken då, alla är ju dödliga. Politik, litteratur, musik, naturvetenskap, trädgård, säg något som inte den mannen kan inrymma i sitt encyklopediska vetande. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och leka vidare med min blogg. Varför skall jag anstränga mig, när Göran gör det så mycket bättre? Hans ord blir mina ord! ”Sången han sjöng, var min egen”.

 

 

 

 

- Devot dyrkan, passar dig inte, Dixi. Något fel har väl han, Greider?

 

- Det skulle väl vara filmsmaken hans då. Där är jag inte imponerad.

 

- Skönt, tycker du har varit lite blek om nosen ett tag, men nu känner man igen dig igen, Dixi; alltid nåt att gnälla på.

 


Världen kan bara hoppas på framgång

 

Låt oss hoppas att klimatmötet i Paris, som öppnades idag, blir mer lyckat än fiaskot i Köpenhamn 2009, där man helt misslyckades med att ta fram ett nytt klimatavtal.

 

Texten nedan skrevs 2009, men äger fortfarande aktualitet.

 

 

Klimatmötet i Köpenhamn som avslutades i förra månaden, utan några avgörande framgångar för vår gemensamma kamp mot klimatförändrande utsläpp, var ett belysande exempel på hur Sveriges ställning i världen har förändrats under de senaste decennierna. Vårt land fungerade tidigare som en brobyggare mellan de tidigt industrialiserade länderna och utvecklingsländerna. Nu är vår identifikation total med den rika västvärlden. Ett exempel på detta är statminister Reinfeldts uttalande efter den misslyckade Köpenhamnskonferensen, där han konsekvent skyllde misslyckandet på utvecklingsländerna med Kina i spetsen.

 

För ett tiotal år sedan, i en diskussion kring lunchbordet på jobbet, talade vi om klimatförändrande utsläpp. Frågan var för den breda allmänheten relativt ny och vår kunskapsbas var ganska ranglig. Efteråt roade jag mig med att plocka fram siffror som diskussionsunderlag och dessa chockerade de flesta. Om Kinas utsläpp per capita fick vara utgångspunkten, med index 100, så var Sveriges index per capita 500 och USA:s närmast chockerande siffror, 1000. Idag har Kinas klimatutsläpp, med landets snabba ekonomiska utveckling som bakgrund ökat, men Kinas utsläpp är fortfarande bara cirka 25 procent av USA:s, per capita. Det är belysande siffror. Före 1976 var Kinas klimatpåverkan försumbar och då hade de industrialiserade länderna haft klimatutsläpp i nästan två hundra år. I klimatfrågan måste västvärlden ta på sig huvudansvaret och inte minst viktigt, kostnaderna.

 

Ett sätt att blanda bort korten är att hänföra klimatutsläppen till nation. Då blir givetvis Kina en stor utsläppsnation på grund av sin gigantiska befolkning, men detta kan inte vara ett korrekt sätt att se på saken. Med samma sätt att resonera skulle det i en ransoneringssituation, som tex i Sverige under andra världskriget, varit korrekt för ett hushåll om två personer att protestera mot att grannen hade större tilldelning. Det faktum att grannfamiljen bestod av tio personer skulle inte påverka tilldelningen; ett ganska absurt sätt att diskutera.

 

Länder som Kina, Indien och Brasilien måste givetvis dra sitt strå till stacken, men det tyngsta lasset måste västvärlden dra, med USA i spetsen. Dagens största klimatbov är inte Kina, det är USA.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0