GAN
I förra månaden var jag nere i Malmö och såg en utställning på Moderna Museet om Sovjet-Ryskt avantgarde. Men med konstnärer som Vasilij Kandinskij, Kazimir Malevitj och Aleksandr Rodtjenko kombinerat med italiensk futurism och en del Fernand Léger, så måste intrycken mogna något (det tar nog bara några år) innan jag skriver om det. Istället drar jag mig till minnes en utställning med konst av Gösta Adrian Nilsson (1884-1965) på Malmö Konstmuseum för ett par år sedan.
Drömmen om den nya människan, den nya konsten, den nya arkitekturen och det nya samhället – kort sagt: modernismen attraherar mig något oerhört.
Futurismen, kubismen, expressionismen och konstruktivismen ”uppfanns” inte i Sverige och även om GAN inte kan räknas som en nyskapare i konsthistorien så var hans tolkningar av ”ismerna”, i en egen signifikant stil, oöverträffat vackra, häftiga och dekorativa. Det är verkligen full fart både när det gäller färg och form i hans tidigare målningar. En brygd med ingredienser av George Braques kubism, Giacomo Ballas och Umberto Boccionis futurism och Vasilij Kandinskijs expressionism kombinerat med modernistiska drömmar och sexuell frustration (GAN var homosexuell under en tid då det var olagligt), en sådan brygd blir explosiv. Hade jag haft en miljon så hade jag spenderat dessa pengar på en GAN. Gösta Adrian Nilsson – min svenska favorit!
Här har vi kraften, energin och rörelsen och som alltid i ett typiskt GAN-verk från 1910-talet hotar verket att spränga alla ramar, krossa alla väggar och lyfta alla tak.
Det uppbrutna perspektivet, samma energi som alltid och så otroligt tilltalande och vackra färger.
Och så alla dessa vackra sjömanspojkar… GAN var ju som sagt homosexuell under en tid då det verkligen kostade, ibland livet.
August Strindberg, samhällsomstörtaren; aldrig har väl Titanen porträtterats mer kraftfullt.
