dixistadelmann.se

 

Innan han fyllde tandborstglaset med öl höll han upp det mot ljuset. Han hade sköljt och torkat det så gott han hade kunnat i badrummet, men han ville ändå kontrollera att det var rent. Han hade bara fått in två av sina egna öl i minibaren, sedan var det fullt, men tanken på att senare ikväll kunna dricka kylda öl gladde honom. Medan han tog en klunk konstaterade han att rummet var sig likt, inga förändringar sedan förra gången han var här. Fåtöljen han satt i var bekväm och han försökte slappna av. Han satt med ett lågt bord framför sig och med fönstret som gick från tak till golv precis till höger om sig. Han hade en magnifik utsikt ut mot den i höstmörkret inbäddade staden.

 

     Blicken sökte sig mot neonljuset på Rådhusplatsen. Han försökte följa Ströget i mörkret mot Kongens Nytorv och med viss fantasi lyckades han. Han var tillbaka i staden han hade lärt sig att älska under alla besök genom åren. Efter att ha bott tre månader ensam i ett torp i Dalslands skogar, kändes det befriande att befinna sig i en storstad igen.

 

     Då hade han tyckt att det hade varit en utmärkt ide att hyra ett ensligt torp. Han hade just sagt upp sig på jobbet och behövde komma bort för att försöka att åter få fast mark under fötterna. Karin, hans fru, arbetade mycket och istället för att gå ensam hemma ville han byta miljö ett tag. Karin hade tyckt att det var ett alldeles utmärkt förslag, efter att den första överraskningen hade lagt sig. Att han inte längre hade ett arbete hade kommit som en chock för henne. Under många år hade deras arbeten dominerat tillvaron. De enda längre sammanhängande perioderna då de hade kunnat umgås och leva tillsammans hade varit under semestrarna. När han sedan hade varit hemma på dagarna hade hon försökt att arbeta lite mindre för att lindra hans plötsligt uppkomna ensamhet. Det hade inte fungerat bra. Hans frustration ledde till ständiga gräl och efter ett tag hade hon återgått till sina tidigare arbetsvanor. På annons hade han hyrt torpet och utan att ens ha sett det tidigare, var han plötsligt på plats i Dalslandsskogarna. Här skulle han tillbringa sommaren. Karin skulle komma upp under sin semester, annars var han ensam. Fiske och skogspromenader var vad han behövde och visst fiskade och promenerade han, men samtidigt drack han kraftigt och de veckor de hade planerat att vara tillsammans i torpet blev till sist bara en helg. Att se hur han hade gått ner sig hade blivit för mycket för Karin och efter att våldsamt gräl åkte hon hem igen och han var ensam.

 

     Han var tillbaka på Rådhusplatsen och med blicken följde han H.C Andersens boulevard, där bilarna flöt fram som blodkroppar i en pulsåder mot Langebro. Han följde bron med tornet i koppar, där brovakten satt och vid behov öppnade klaffen för passerande fartyg och med ens var han tillbaka på Amager igen. Nedanför honom susade trafiken på Amager Boulevard fram. På fredagskvällen var det många som var på väg mot centrum. Det gula ljuset från vägbelysningen och hans fågelperspektiv gav scenen ett overkligt intryck. Det kunde lika gärna ha varit elektriska leksaksbilar där nere, som gav upphov till det avlägsna brus som nådde honom på femtonde våningen. I bilarna satt människor av kött och blod, som nu var på väg hem efter en hård arbetsdag och som i det lugn och den avskildhet som bilkupen gav, planerade helgen, andningshålet i livet, eller som kanske var på väg in till stan för att en fredagsnatt äntligen få leva ut. Ur hans perspektiv kunde det vara myror som rusade runt i stacken tillsynes helt utan plan eller mening. Tänk om han hade kunnat se sitt eget liv med samma distans, tänkte han och tömde glaset. Antagligen var hans liv ur detta perspektiv ganska futtigt och i det gula ljuset kunde kanske hans problem dissekeras, men istället fick han nu en bild av avståndet till andra människor. Han var fast i det träsk som var hans existens. Helt utan karta och kompass klafsade han omkring i en sankmark som hotade att dra ner honom. För att för ögonblicket fly sina tankar fyllde han på med lite Gammeldansk i glaset och hällde det snabbt i sig.

 

     I magen kände han att han behövde äta, inte bara dricka. Från skrivbordet som stod längs ena långväggen bredvid TV:n hämtade han menyn för rumsserveringen. Återigen i fåtöljen bläddrade han med viss njutning igenom vad som erbjöds. Han började med förrätterna, detta trots att han redan hade bestämt sig för att bara ta en huvudrätt. Det kändes alltför patetiskt att sitta ensam en fredagskväll på ett hotellrum och äta en trerätters middag. Det fick räcka med en huvudrätt. Efter att ha gått igenom förrätterna rann saliven i munnen på honom, men innan han gick in på huvudrätterna bjöd han sig själv på lite ytterligare smärtblandad njutning när han med långsam noggrannhet penetrerade efterrätterna. Han fick tänka på att hålla munnen stängd för att inte göra fläckar i menyn. När han kom till huvudrätterna hade tålamodet brustit och han skummade snabbt igenom alternativen. Wienerschnitzel med stekt potatis och gröna ärtor hade han inte ätit på evigheter. Han reste sig och lade tillbaka menyn på skrivbordet, ringde och beställde upp en wienerschnitzel och mineralvatten.

 

     Medan han väntade gick han igenom den ekonomiska situationen. I plånboken hade han bara åttahundra danska kronor kvar. Han var tvungen att fylla på förrådet under morgondagen. Svenska kronor hade han däremot gott om. Han räknade till tio tusen i plånboken och i väskan hade han ytterligare femtio tusen i en plastpåse. Han kontrollerade i menyn hur mycket kalaset skulle gå på och lade till dricks och stoppade sedan pengarna löst i fickan. Han stängde väskan och lade tillbaka plånboken i rocken. Återigen i fåtöljen var han tillbaka i sin tankevärld.

 

     Han behövde inte leva under några knappa ekonomiska förhållanden trots att han inte hade något arbete längre. Han var en av fyra grundare till en konsultfirma och de andra hade köpt ut honom, när han hade sagt att det var nog. Hans beslut kom snabbt och överraskande för de andra på firman, men inom honom hade beslutet vuxit fram under en längre period. Alltsedan han fick läkarbeskedet hade tankarna om vilket liv han nu levde och hur framtiden skulle se ut, malt runt i huvudet på honom. De hade bett om att han skulle föra sina projekt i hamn innan han gick, men han hade fått nog och ville bara därifrån. Han skiljdes från det som hade varit hans andra familj, ja under de senaste tio åren kanske hans verkliga familj, under uppslitande former. Sedan han gick ut genom firmans dörr i början av maj hade han inte haft några kontakter med någon där. Han hade kapat alla band. Hans andel i företaget hade inbringat en så stor summa pengar att med ett inte alltför utsvävande liv skulle han kunna hålla sig flytande i många år.

 

     Trafiken var lite glesare nu på gatan nedanför, konstaterade han medan försökte urskilja vattenspegeln i mörkret på andra sidan om Amager Boulevard. Han trodde att sjön kallades för stadsgraven. Den var i alla fall en del av stadens gamla befästningar och ut i sjön skar ett antal bastioner. Han rannsakade sitt minne och kom fram till att de var tre till antalet. Här brukade folk promenera med sina hundar eller bara vila en stund på en bänk och kanske mata fåglarna med lite torrt bröd. Det var för mörkt för att han skulle se något av vattnet.

 

     Det knackade på dörren. Trots att han visste att det måste vara den beställda maten sköt en oro upp inom honom. På väg fram mot dörren undvek han sin spegelbild i spegeln som satt strax innanför dörren. Han fick sin mat levererad av en ung man i uniform med asiatiskt utseende. Mannen ställde ner brickan på skrivbordet, öppnade flaskan med mineralvatten, önskade en god måltid och rörde sig med dröjande steg mot dörren. Tommy fick fram pengarna ur fickan och med en snabb blick konstaterade mannen att det var rejält med dricks. Han tackade och gick. Tommy satte sig återigen vid fönstret, tömde sitt glas innan han fyllde det med vatten. Sakta och med inte så lite njutning lyfte han på tallrikens lock. En ljuvlig doft spred sig i rummet. Friskt gröna ärtor samsades med små runda gyllenbruna stekta potatisar och en vacker köttbit. Om han inte var helt ute och cyklade, trodde han sig minnas att danskarna använde någon form av socker för att få den perfekta ytan på sin stekta potatis. Han var så fruktansvärt trött på snabbmat i olika former att hela måltiden avnjöts i en stämning av mild lycka.

 

     Med en nu lagom kyld öl från kylskåpet la han sig på sängen och efter att ha hittat fjärrkontrollen på nattduksbordet knäppte han på TV:n. Klockan hade precis passerat nioslaget, så han hade missat början på Aktuellt när han efter ett visst sökande fick fram svensk TV 1. Matsmältningen tillsammans med hans trötthet och alkoholen gjorde att det kändes som om sängen slöt sig omkring honom. Han slöt ögonen och kände hur sängen sakta och mjukt lyfte och flög ut genom det nu öppna fönstret. Under sig hade han den upplysta skimrande staden, men resan blev mycket kort; sängen kom tillbaka på sin plats, fönstret stängdes och själv kände han hur adrenalinet snabbt väckte hans avdomnade kropp. Som vanligt blev han störtförbannad av den förljugna världsbild som refererades i nyheterna. För att över huvud taget orka följa med i samhällsdebatten hade han skapat en ”tvärtomteknik”. När det basunerades ut att Sverige var fattigt och att svenskarna hade levt över sina tillgångar, förstod han att Sverige var oerhört rikt, men att vi höll på att kväva oss själva i våra försök att dra åt svångremmen tillräckligt hårt. ”Vi” i detta sammanhang var folkflertalet. Den hånflinande eliten levde gott, men var samtidigt, antog han, lite förvånade över hur lätt det hade gått att genom desinformation montera ner den kanske mest demokratiska samhällsmodell som historien hade skådat. Nu stod Persson, blank som en oljad knubbsäl och log, samtidigt som han delade ut klappar i form av skattesänkningar till medel och överklass. Ändå måste Tommy medge att han hyste viss respekt för statsministern. Inte så att han trodde på Perssons ekonomiska politik, där han med husfaderns pondus stod med gummiband kring plånboken och såg till att inkomsterna alltid var högre än utgifterna. Nationalekonomi var enligt detta synsätt egentligen bara hushållsekonomi men i större skala. Men Persson verkade ärlig och uppriktig i sin tro, när han talade om att man måste tjäna ihop pengarna först, innan man kan spendera dom och ärliga politiker växte inte på träd. Själv hade Tommy i sina självstudier i nationalekonomi funnit sin tankemässiga grund i Keynes, men under de senaste åren hade han i sin iver att ifrågasätta alla etablerade ”sanningar” sökt sig till Marx skrifter. Sa man att marxismen hade havererat, så måste det finnas mycket sanning att söka i denna teori, resonerade Tommy.

 

     Vidare utrikesnyheter om USA:s världshegemoni och den svenske utrikesministerns krypande inför den stora makten, fick hans matsmältning att haverera. Det bubblade och körde runt i tarmarna med ett sugande och slurpande läte, samtidigt som magen kändes som en gasbalong. Nu var det bråttom. Väl på toaletten behövde han bara slappna av för att det skulle braka loss. Den här magen hade varit en ovälkommen följeslagare under många år. Han kunde följa den fortsatta nyhetssändningen från toaletten, även om han inte såg TV:n, men med toalettdörren öppen hörde han i alla fall. Sändningen blev också lättare att stå ut med, nu när han redan satt på toaletten tänkte han och småskrattade för sig själv.

- Det är en jävla tid att leva i, deklarerade han högt från sin porslinstron.

 

     För att stå ut med Krämarnytt, som han på stället döpte om ekonominyheterna till, fyllde han sitt dricksglas med Gammeldansk, innan han återigen la sig på sängen för att se sportnyherna. Med besvikelse konstaterade han att tåget nog hade gått för ÖIS när det gällde den allsvenska seriesegern. Vilket annat lag som helst får vinna serien, bara inte AIK, var hans åsikt. Han slog av TV:n och blev liggande med sitt glas. Från det här hållet kunde han se ut över Amager i kvällsmörkret.

 

     Rummets två sängar var en påminnelse om att han var ensam. Han tänkte på hur han hade träffat Karin i går kväll. Efter att deras gemensamma semester i torpet hade urartat och Karin hade åkt hem och lämnat honom ensam, hade han försökt ringa hem och tala med henne. Han ville försöka ställa allt till rätta. För första gången var han på allvar rädd att mista henne. Hon hade inte svarat och när han kom hem, efter att med viss lättnad ha lämnat torpet, låg det en lapp på köksbordet, där hon talade om att hon för tillfället hade flyttat hem till sina föräldrar. Han kände ingen lust att ringa dit och han levde några dagar som förlamad i total ensamhet. När han tänkte tillbaka på den perioden kunde han inte alls rekonstruera dessa dagar. Han hade levt som i en cell madrasserad av sorg, ensamhet och främlingsskap. Nerdrogad med alkohol och mediciner hade dag som natt förflutit i ett töcken. Han hade ett svagt minne av att Karin hade kommit hem för att hämta lite saker som hon behövde. Han hade varit oförmögen att föra ett sammanhängande samtal med henne. Hon hade försökt få honom att fatta att han måste ta sig samman och försöka komma ur den situation han nu befann sig i, sedan var hon borta igen.

 

     Dagen efter hade hon ringt. Han var då nykter och försökte hålla en kylig distans till henne. När hon berättade att hon hade fått en lägenhet i stan, hade han bara frågat henne om det definitivt var slut nu. Hon konstaterade helt kort att vi får se. Han hade inte fått hennes nya adress eller telefonnummer. Hon avslutade med att hon skulle höra av sig igen. Det hade gått en tid, kanske ett par veckor, när hon ringde på nytt. Detta var en av de dagar då han på morgonen hade vaknat och känt att han måste försöka komma ur det mörker han levde i. Han hade stigit upp, duschat och borstat tänderna och lagat en bastant frukost med ägg och bacon. Efter att ha försökt städa upp i förödelsen tog han en promenad. Sommaren hade övergått i höst utan att han hade märkt det. Naturen doftade moget och luften hade en klar syrerik skärpa som gjorde honom gott. Deras hus låg någon mil utanför stan, med naturen in på knutarna och han höll sig med avsikt på vägar där han inte riskerade att möta några människor. När han kom tillbaka hem, något stärkt till kropp och själ, öppnade han till sin egen förvåning inte en ny öl, utan hällde istället upp ett glas apelsinjuice. Är det något denna existens nu behöver så är det vitaminer, tänkte han för sig själv utan att vara alltför sarkastisk. På kvällen hade hon ringt. Dagen hade haft en mening.

 

     Det hade varit som om deras samtal var krypterat och han hade saknat krypteringsnyckel. När han inte kunde förstå vad hon var ute efter, eller snarare kanske inte ville förstå, eftersom sanningen var alltför skrämmande för honom, läste han in sitt eget önsketänkande i deras samtal. Han försökte få hem henne igen. Han ville bjuda henne på middag, så att de kunde som han sa ”tala ut och kanske börja på nytt”. Hon vägrade. Han kastade fram att han nu höll på att söka arbete igen och med den erfarenhet han hade skulle det nog inte dröja länge innan han var igång igen. Hon tinade upp lite och bjöd hem honom till hennes nya lägenhet för att ”ordna upp lite praktiska saker”.

- När, frågade han.

- I morgon kväll klockan sju, om du kan.

- Jag kommer, svarade han lättad.

Han fick adressen och telefonnumret. Det låg någonstans i Frölunda, vilket överraskade honom.

 

     Efter att ha avslutat städningen hittade han en mikrorätt i frysen, som han fick ner genom att försöka tänka på annat. Han såg fram mot morgondagen. På kvällen tog han en bok ur bokhyllan och läste i sängen tills han somnade. När han vaknade på morgonen kände han sig utvilad, vilket han inte hade gjort på länge. Han åt frukost, duschade, borstade tänderna och rakade sig. Sedan gick dagen i snigeltakt. Ingenting kunde han ta sig för, han bara väntade på att det skulle bli dags. För att hålla magen lugn åt han ingenting. Framåt eftermiddagen försökte han hitta en turlista för bussen, eftersom han inte ville ta bilen in till stan. Han hittade ingen och bestämde sig för att ta en taxi istället. Han strök ett par byxor och en skjorta, vilket var en ansträngning. Det hade blivit normalt för honom att gå omkring i ostrukna kläder. Nu tyckte han att han var rejält uppklädd med strukna byxor, skjorta och kavaj. Han var ute i god tid. Klockan var bara fyra och han skulle inte vara ute hos Karin förrän klockan sju, men han måste komma iväg.

 

     Taxin kom förvånansvärt snabbt. För att få vara ifred satte han sig i baksätet och försjönk snabbt i ett kontemplativt betraktande av naturen. Det slog honom hur vackert det var. Det var väl i och för sig samma gamla vanliga natur, men idag när han hade kravlat sig över brunnskanten kunde han uppskatta den, ja rent av njuta av den. Rönnen stod redan naken vid vägkanten, medan kastanjen i en trädgård de passerade, liknade en blöt hund med sitt hängande bladverk.

 

     Han bestämde sig för att stiga av på Avenyn och handla blommor och en flaska vin. Återigen kände han inte igen sig själv och det skulle nog inte Karin heller göra, när han dök upp med blommor och vin. Tanken gjorde honom nervös. Han betalade taxin och steg ur. Här rådde en febril aktivitet, människor blandades med spårvagnar och bilar i, som det kändes, en oformlig röra. En stund efter att taxin hade åkt iväg stod han kvar, som för att hämta andan. På bolaget köpte han en flaska vin, dyrt och rött, men helt på måfå. Lika vilsekommen var han i blomsteraffären, men med expeditens hjälp, blev det en bukett med röda rosor. Nu var han svettig. Klockan tycktes inte gå framåt och han hade fortfarande gott om tid. En öl, tänkte han, men bara en. Han måste vara spik nykter när han kom. Karin skulle inte acceptera något annat. Han smet in på en pub som nu på eftermiddagen var tom på folk. Normalt drack han alltid mellanöl på flaska, men idag blev det som av en händelse ”en stor stark” och efteråt ännu en. Ett relativt lugn infann sig och han noterade att klockan hade börjat röra sig framåt igen.

 

     Han steg ur taxin ute i ett höghusområde i Frölunda, tittade på klockan och såg att han skulle komma precis i tid. Han kunde inte låta bli att tänka på vad Karins föräldrar skulle tycka om att deras dotter bodde här, även om han förstod att hon bara såg det som en tillfällig bostad. I hissen till sjunde våningen samlade han sig med flaskan i vänsterhanden och blommorna i höger, på fötterna nyputsade skor, benen mitt i byxorna, men kavajen kändes trots detta som en tvångströja.

- Slappna av, sa han högt till sig själv innan han steg ur hissen.

Karin Ek, läste han på dörren. Kvinnan han hade varit gift med i elva år, bodde nu här. Han samlade sig ett ögonblick, innan han ringde på.

 

     När han tänker tillbaka på det som följde, måste han alltid stiga ur personen Tommy Ek och bli en betraktare, för att orka. Han ser det hela nästan som en film. Ju mer han bearbetar filmen, desto fler detaljer förändras. Saker läggs till och tas bort. Till slut kan han inte säga vad som är den ”sanna” händelsen längre. Med en lätt känsla av illamående går han återigen in i denna film som han så ofta har kommit tillbaka till under det senaste dygnet.

 

     Kvinnan öppnar dörren. Hon är blond, cirka en och sjuttio lång, smärt, men inte alls vek, ger snarare ett stadigt intryck. Mannen sträcker fram blommorna från behörigt avstånd, men lyckas inte få fram ett ”var så god” med den klara självklarhet han önskar, istället får hans röst en ihålig metallisk klang. Under ett ögonblick uppstår en tvekan hos kvinnan. Skall hon ta emot blommorna? Mannen blir stående med blommorna i den utsträckta handen i vad som för honom känns som en evighet.

- Du skall inte ha med dig några presenter, säger hon förebrående, samtidigt som hon tar emot blommorna.

Han säger ingenting, men i hans andra hand väger vinflaskan plötsligt hundra kilo.

- Kom in. Jag skall bara hämta en vas, hör han, samtidigt som kvinnan snabbt försvinner ut i köket.

Han tar av sig skorna, går ut i köket och ser hur hon sträcker sig upp i ett skåp för att ta ner en vas. Så omärkligt som möjligt ställer han ner vinflaskan på köksbordet. Köket är litet och bara inrett med ett runt köksbord och fyra stolar. Det känns kalt.

- Jaså det är här du håller till, säger han mest för att schasa undan tystnaden och ångrar sig sedan genast.

Hon tycks inte höra honom utan prasslar frenetiskt med blompappret.

- Så vackra de är, säger hon om blommorna men får det att låta som en anklagelse.

- Ja jag hoppas du tycker om dem, svarar han platt.

- Det är bara tillfälligt jag bor här, i väntan på något bättre. Det är inte så trivsamt, men det går.

För första gången tittar hon honom rakt i ögonen.

- Jag tycker du har kommit förvånansvärt snabbt i ordning, säger han medan han tittar in i vardagsrummet och undrar var hon har fått alla möblerna i från.

- Får jag titta runt och se hur du har det?

- Visst, inga problem. Jag dukar fram så länge.

Han är redan inne i vardagsrummet som är ganska trångt. Han förstår att hon måste lida, att bo så här, med som det tycks för honom ett ihopplock av möbler i en liten lägenhet i en förort. Hon som alltid, enligt honom, har haft ett överdrivet intresse för heminredning och alltid har velat bo flott. Han slår sig ner i en fåtölj och pustar ut. Efter en stund ropar hon att maten är klar och han går ut i köket igen.

- Du får ta det för vad det är, en enkel måltid, säger hon med ett spänt leende och ber honom slå sig ner.

- Jag öppnade vinet du hade med dig, fortsatte hon.

- Ja det var meningen. Jag hoppas det är drickbart.

 

     Han äter med god aptit av en kycklinggryta med vitlök. Vinet är gott och han är hungrig efter att ha svultit hela dagen. Han är rädd för tystnaden och han talar hela tiden. Han talar om trädgården, som nu börjar få höstfärger (han tänker på hennes trädgårdsintresse). Han talar om att han nu söker arbete igen (vilket inte är sant). Han talar om att han tänker börja ett nytt friskt liv, utan alkohol (tanken på detta får honom att känna svindel). Han talar om hur skönt det är att vara hemma igen efter sommaren i skogen i Dalsland. Han talar om böcker han har läst, om film han har sett. Han talar om politik. Kort sagt han håller låda. Men om det hjärtat är fullt av vågar han inte tala. Det enda han vill är att hon skall komma hem igen, men om detta säger han ingenting. Han vågar inte. Hon äter inte mycket, dricker ännu mindre och vilket han inte märker, deltar nästan inte alls i samtalet. Hon bjuder honom en andra portion, vilket han tackar ja till med förtjusning. Han fyller på hennes vinglas, trots hennes protester och det som blir kvar i flaskan tar han själv. Han börjar må gott. Han tittar på henne i smyg. Konstigt, de har varit gifta i över tio år, men han vet inte riktigt hur hon ser ut. Hon har blivit en vana, någon som alltid fanns på plats. Nu ser han på henne med nya ögon. Han ser att hon har blivit äldre. Det är en mogen kvinna som sitter framför honom. Det måste ju betyda att det är en mogen man som hon har framför sig, tänker han med självironi. Plötsligt bryter hon sin tystnad.

- Varför beter du dig så här?

- Vad menar du, frågar han häpet, fast han direkt förstår vad hon menar.

- Du slutar helt plötsligt att arbeta, efter att nästan ha arbetat dygnet runt i massor av år. Du börjar dricka och missköter dig på alla sätt. Du drar dig undan. Man kan tro att du är sjuk. En frisk person beter sig inte så. Jag känner inte igen dig.

Hon är upprörd och ledsen, ögonen har fått en blank våt hinna. Hon talar högt och forcerat. När hon tömmer sitt glas i ett svep, får han chansen att bryta in.

- Jag skall ändra mig. Snart har jag jobb igen. Alkoholen är inga problem. Han pladdrar på utan att lyssna på sig själv, men till slut kommer det han har velat säga hela tiden.

- Kom hem igen. Vi måste sluta med dessa här dumheterna. Jag lovar jag skall bättra mig. Vi kan börja på nytt.

- Karin…

Han tystnar eftersom han är rädd för att rösten skall svika honom. Han får inget svar. Hon reser sig upp och börjar duka av. Hon vänder plötsligt sitt ansikte mot honom och ser honom för ett ögonblick i ögonen och öppnar munnen för att säga något. Men innan ljudet har lämnat hennes läppar ångrar hon sig och säger istället:

- Jag har ingen efterrätt, men vi kan ta en kopp kaffe.

 

     Han tömmer sitt glas och reser sig för att gå på toaletten. Han känner hjärtat slå i bröstet och det känns som om han inte får tillräckligt med luft. Magen tvingar honom att bli sittande en lång stund. När han sedan reser sig upp känns det lite bättre. Hjärtat slår mer normalt och han kan andas igen och han har slutat svettas. Han tvättar händerna efter att ha spolat och ser sitt nästan genomskinligt bleka ansikte i badrumsspegeln.  Han får en impuls som han följer utan att tänka. Han öppnar badrumsskåpet och ser omedelbart på nedersta hyllan till höger en rakhyvel, en flaska rakvatten och en flaska rakskum. På hyllan ovanför står det två tandborstar i tandborstglaset. Rädslan han har känt hela kvällen, rädslan för att mista henne övergår i en förvissning, men i samma stund tonar rädslan bort och en vrede växer fram. När han kommer ut i hallen hör han hur hon stökar i köket och istället för att gå dit ut, går han in i det stängda sovrummet. Där inne står en obäddad dubbelsäng och skriker så att det spränger i hans huvud. I den första garderoben som han öppnar ser han bara hennes kläder. I nästa hittar han vad han har sökt, men inte velat hitta. Här ligger definitivt en mans kläder. En hylla med kalsonger ligger och flinar. Han stänger garderobsdörren och öppnar försiktigt sovrumsdörren igen. Han hör att hon är i köket och när han kommer ut dit är han lugn och samlad.

- Sätt dig, kaffet är klart, säger hon, samtidigt som hon sätter sig själv.

Han behöver något starkt till kaffet och efter lite lirkande (hon skall upp tidigt i morgon, hon har inte bett honom komma hit för att de skall dricka tillsammans), går hon in i vardagsrummet för att som hon säger ”se vad som finns”. När hon kommer tillbaka med en halvt urdrucken hela konjak (Svart Renault), kan han inte undvika att fälla en syrlig kommentar.

- Jaså du har börjat dricka konjak, sen du flyttade.

- Jag råkar ha lite konjak hemma bara, replikerar hon snabbt.

- Jag ser att du ”råkar” ha det och det finns säkert en anledning till det också antar jag, fortsätter han grälsjukt.

- Passar det inte kan jag ställa tillbaka den.

Det är ett tomt hot för han ser med lättnad att hon öppnar köksskåpet och tar fram två glas.

- Va inte så förbannat grinig, svarar han med en nu mjukare röst, men tystnar sedan i ett försök att ljuta olja på vågorna.

Hon serverar konjaken och han ser med förvåning att hon serverar sig själv lika mycket som hon ger honom. De dricker konjaken och kaffet under tystnad. Han ser att hon är blek och sammanbiten. När hon lyfter kaffekoppen darrar hennes hand en aning. Han kan inte hålla tillbaka ett stråk av medkänsla som smyger upp inom honom. Han hinner inte närmare artikulera denna känsla innan bomben briserar. Trots att han hade väntat på det och förstått att det var oundvikligt, kommer det överraskande. Det känns som om han får ett knytnävsslag i magen. Han måste uppbåda alla sina krafter för att inte gå i däck.

- Det är slut Tommy, säger hon lågt men bestämt.

Hennes ögon söker hans. Beslutsamhetens skärpa i hennes blå ögon är det sista han ser.

 

     Det är hit han brukar komma när han tänker tillbaka. Vad som hände sedan är förenat med en alltför stor smärta. Han tömmer glaset. Det tar en lång stund innan han äntligen har samlat sig så pass att han orkar resa sig ur sängen. Alkoholens bedövning gör kroppen tung och det enda han nu vill, är att sova. Han måste bara orka in i badrummet först.