Jag hoppas att det är en vrångbild. Det kan inte vara så här det fungerar.

Som vuxen brukar man inte vara så hemmastadd i utbudet av pinnglass. Sommarens varmaste dag bestämmer man sig för att köpa en glass i kiosken för att få lite svalka. Förvirrad står man framför glasskartan och kliar sig i huvudet. Är det en päronglass jag är sugen på? Eller kanske står min håg till jordgubb. Det är klart att vanilj är ett säkert kort. Choklad är ju gott ibland, om det inte är för stark chokladsmak. Oj, vad hett det är. Bäst svalkar nog en isglass i alla fall. Isglass har jag inte ätit på trettio år. Eller kanske en strut…

Känner ni igen er? Men vad jag absolut inte känner igen mig i, är den bild som så ofta ges i media av hur det går till när medborgarna skall välja parti. Jag kan inte tänka mig att denna process liknar glassvalet ovan. Så långt kan inte avpolitiseringen ha gått. Jag vägrar tro att gemene man är som barn inför den politiska processen. En tänkande människa kan inte behöva gå igenom en mediahjälp för att välja parti och där komma fram till att man antingen borde rösta på tex folkpartiet eller vänstern, eller kanske miljöpartiet eller centern. Sitter den ideologiska känslan inte djupare än så, kanske man inte skall rösta alls, utan fortsätta att fylla sin tid med det kommersiella dravlet.

- Satan, vad sur och bitter du låter, Dixi. Det är väl bara för att du är rädd att borgarna skall vinna valet.

- Jag är inte bitter, eller sur, för den delen. Inte alls.

- Dixi, ibland låter du som om du vore glad om det bara fanns en glass-sort och ett parti att välja på.

- Nä, nu jävlar! Vill du ha en smäll?

- Nej, Dixi låt bli!

Vad jag skall rösta på? Svaret hittar jag i mitt hjärta och i litteraturen. Här följer två dikter: ”Att välja” av Göran Greider och ”Arbetare” av Elmer Diktonius.

Att välja

Att välja och att rösta

är inte samma sak.

Du måste först välja

att se världen

underifrån eller uppifrån.

Därefter finner du

något att rösta på.

Men du måste välja

innan du kan rösta.

Arbetare

Män rör sig

på isigt plåttak

50 m. över jorden.

Med tunga zinkskivor

i frusna nävar

de viga kattor likt

pressar fötterna

mot starkt sluttande plan,

hoppar över avgrunder

där döden ruvar

i form av tom luft

och jordens dragningskraft –

på fotsbred takås går de nu

rakryggiga

med blåfrusna ansikten grinande

i röda vintersolljuset.

Gudar? filmartister? profeter

som gör nya underverk

för moderna biblar? –

nej: arbetare

som utför sitt vanliga jobb

för en ringa penning.

Vi går mot en ny vår!