Chelsea - Manchester United
Lägg ner fissionen.
Sluta forska på fusionen.
Energin finns på Stamford Bridge.
Ni konstnärer – sluta måla.
Stäng alla konstmuseer.
Skönheten finns på Stamford Bridge.
Ni författare – sluta skriva.
Låt böckerna ligga med slutna pärmar.
Epiken finns på Stamford Bridge.
Jag vill stiga ur livet
och
för alltid leva i andra halvlek
mellan
Chelsea och Manchester United
på
Stamford Bridge.
Ovanstående dikt skrev jag för ett par år sedan, efter en underbar match mellan Chelsea och Manchester United i Premier League. Söndagens galna, härligt underbara, El Clasico, hade däremot krävt en riktig författare för att göras rättvisa, minst en Vladimir Majakovskij (i gul skjorta).
Trots att både Lionel Messi och Cristiano Ronaldo, (Messi gjorde tre mål), fanns på planen, överglänstes de av Andres Iniesta; denna underbara fridsfurste, fotbollens Mahatma Gandhi, som närmast ber om ursäkt om han skulle vara skyldig till en frispark. Iniesta rinner fram på det gröna fältet som kroppsvarm olivolja av finaste sort. Om motståndarna bygger försvarsmurar glider han bara runt, eller kanske enkelt mellan, i luckor som egentligen inte existerar. Övernaturligt? Denna glänsande fotbollsspelare kan inte vara uppväxt bland bensparkare på en fotbollsplan. Hans hemlighet måste vara att han kommer ur dansarnas skara, ur baletten på Bolsjoj.
Alla bortskämda stjärnspelare med hjärtan av stålkulor, nattförvarade i frysen, med valnötter som hjärnor och med översvämmade bankkonton, lär av Andres Iniesta, en konstnär, en gentleman, en människa och fotbollspelare.
bild, wikipedia.org
