Ökenvandring
När Mona Sahlin valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna tänkte jag: nej välj inte den anti-intellektuella tuggummi-Mona för allt i världen! Under hennes ledarskap väntar bara en fortsatt ideologisk ökenvandring höger ut. Sedan kom Håkan Juholt och ett visst hopp tändes. Ett hopp som snabbt släcktes. Man utmanar inte de mäktiga högerkrafterna i partiet om man inte har mer på fötterna. Och nu leder Stefan Löfven partiet …
Socialdemokratin har under det senaste decenniet fortsatt sin resa med liberala marknadslösningar som ledstjärna. Arbetslöshetsmålet har tonats ned och en fristående Riksbank har nu bara inflationsmålet att styra mot. Den ekonomiska politiken har bakbundits med överskottsmål som i praktiken har gjort en Keynesiansk politik omöjlig. Resultatet ser vi i den höga arbetslösheten. Under sextiotalet talades om en ”friktionsarbetslöshet” på cirka en procent och det sades att en regering aldrig skulle kunna sitta kvar om arbetslösheten närmade sig tre procent. Nu har vi i högkonjunktur fem procents öppen arbetslöshet och i lågkonjunktur uppåt tio procent. I en valrörelse hörde jag dessutom en moderatpolitiker som pläderade för en ”balansarbetslöshet” på mellan fyra och fem procent för att hålla inflationen fortsatt låg. Socialdemokratins ekonomiska politik är på sin höjd en något mindre rå variant av borgarnas och slår något mjukare mot samhällets svaga grupper, men något annat än en gradskillnad mot den borgerliga politiken blir det inte.
Mona Sahlin är en representant för denna Socialdemokrati som har sålt ut de värderingar som byggde folkhemmet och det starka välfärdssamhället. Socialdemokratin behöver en vitaliserande vänstersväng och vi är fortfarande många som minns de dagar då en radikal arbetarrörelse styrde landets utveckling. I ett av sina sista tal i Riksdagen, den femte februari 1986, improviserade Palme dessa poetiska rader om den generella välfärden.
”Den lyfter bort oron från mycket av det oväntade som kan inträffa och slå sönder våra liv och våra drömmar; vi dras mot det ljusa och det goda, tid och ork frigörs för att upptäcka andra människor; trygga och befriade från rädslans och orons förlamning kan vi låta livsluften växa och sprida sig inom oss och från människa till människa.”
Den portalparagraf som inledde de socialdemokratiska partiprogrammen 1944-2001 och vars avskaffande menar jag var slutpunkten för det socialdemokratiska partiets historiska roll som radikal samhällsbyggare, följer nedan.
“Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”
bild, Olof Palme, wikipedia.org
