Litteraturens mästare
Jag ropar ut i det mörka: Peo, Peo.
Jag skriker rakt ut i det förlamande mörkret: Peo, Peo, Peo.
Inget svar.
Ingenting.
Ännu en av våra fyrar har slocknat.
Snart hittar man inte längre i denna mörka tid.
Författaren Per Olov Enquist är död. Han fick aldrig nobelpriset i litteratur. Akademien, antar jag, valde väl mellan Tomas Tranströmer (1931-2015) och Enquist. Två svenskar hade blivit för mycket. Det gick ju inte bra sist det hände när priset gick till Sverige (Harry Martinson och Eyvind Johnson, 1974), då slutade det med katastrof. Men både Tranströmer och Enquist var definitivt i högsta nobelprisklass.
När den tyske författaren och nobelpristagaren i litteratur (1999) Gunter Grass (1927-2015) dog hörde jag den smått geniale medarbetaren på kulturradion i P1, Gunnar Bolin, karaktärisera Grass för en svensk publik som en blandning av Göran Greider och Per Olov Enquist. Det kallar jag komplimang, att bli jämförd med renässansmänniskan Greider och Enquist med hans utstrålning präglad av intelligens och en värdighet som annars bara finns hos gamla indianhövdingar.
Bild, Per Olov Enquist (1934 – 2020), wikipedia.org
Det är dags att uppdatera litteraturlistan igen med en roman från litteraturens ”crème de la crème”. Jag har läst Per Olov Enquists, ”Musikanternas uttåg” och den bara måste in på listan. Enquist är den författare som har flest böcker på listan, närmare bestämt tre stycken. Så skall det bara vara; Peo du är bäst!
Nu tillbaka till min litteraturlista. Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettionio åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”Musikanternas uttåg” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.
Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:
B Traven, ”De hängdas revolution”
Gunter Grass, ”Blecktrumman”
Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”
Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”
Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”
William Golding, ”Flugornas herre”
Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”
Sven Grassman, ”Bokslut”
Per Olov Enquist, ”Legionärerna”
Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”
Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”
Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”
Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”
Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”
Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”
Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”
Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”
Lena Andersson, ”Var det bra så”
E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”
Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”
Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”
Kristian Lundberg, ”Yarden”
Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”
Florian Illies, ”Århundradets sommar 1913”
Kim Leine, ”Profeterna vid Evighetsfjorden”
Steve Sem-Sandberg, ”De fattiga i Lodz”
Per Olov Enquist, ”Musikanternas uttåg”
Böckerna är listade i den ordning de är lästa. Tjugosju böcker med högsta betyg, på trettionio års läsning.
