dixistadelmann.se

Det finns de som säjger

att onani skulle vara  skadigt

för mäns språkiga sinnet,

men det har jag aldrig märke till.

Det säges at man diktar sämre

äfter en orgeatsisk masturbtioon;

att skaldådran lixxom sinardt…

Jvl mniskor! (Ynf! Isch!)

Ovanstående av LOB ur Excelsior.

Killen gick sedan och blev katolik. Skaffade en lustig huvudbonad och en särk med stora fickor, så var han en kyrkans man. Har man väl börjat med pingis är det svårt att lägga av. Det vete sjutton om han inte slutar som påve. Men hans språkliga förmåga, uj uj uj, den blir bara sämre och sämre.

I min barndom läste jag gärna historiska romaner, ofta utspelades de under svensk stormaktstid. Jag tyckte att de var spännande. Favoritboken var nog Zacharias Topelius, ”Fältskärns berättelser”. Det blev mycket blonda unga svenska hjältar i blå och gula uniformer som kämpade mot falska papister och grymma moskoviter. Jag får skylla på att jag bara var en liten pojk då. Idag har jag lämnat den typer av böcker långt bakom mig. Jag läser dock fortfarande gärna romaner som utspelar sig i historisk miljö (dock utan blonda svenska hjältar).

Birgitta Trotzigs roman, ”De utsatta”, utspelar sig i gränsprovinserna Skåne och Blekinge under den svenska stormaktstidens 1600-tal, ändå är romanen så långt man kan komma från Topelius, ”Fältskärns berättelser”. Trotzigs roman genomsyras av maktens tunga barock, med frågor om rå makt, skört liv och skoningslös död. Sextonhundratalet brukar kallas den lilla istiden och då menar man meteorologiskt. I Trotzigs roman är det inte bara naturens kyla som slår emot läsaren, utan framför allt kylan mellan människorna. Makten plågar de arma och värnlösa och de arma och värnlösa plågar den de kan och skyddet mot att ramla ner i fattigdomens bråddjup är alltid bara skör nattgammal is. Konungar i krig med absolut makt av Gud, kyrkans stenhårda grepp om folket och annan vidskeplighet i människors sinnen, ja, romanen präglas rent ut sagt av tidens förbannade mörker.

”De utsatta” är en bok om kyrkoherde Isak Graa och hans släkt. Det är slutet av 1600-talet och Karl XI regerar i Sverige. Striden står mellan Danmark och Sverige om gränsprovinsen. Härar skövlar landet och fattiga människor drar mellan byarna.

Varför skall man då läsa om detta mörker? Språket! Det är sällan man läser ett så vackert och utstuderat språk med en närmast gammaltestamentlig tyngd, ett språk som är totalt skoningslöst. Så satt Birgitta Trotzig i Svenska Akademien också. Läs utdraget ur romanen nedan. Njut och förfäras.

Stenstod. Stenansikte. Stentak tiger. I mitt bröst kväljer mig stentystnad, jag tuggar grus och aska, jag andas död.

                      Nu är stentystnad natt och dag: solljus och månljus av sten, människornas läten går vilse mellan höga murar.

                      Ditt ansikte begär.

                      Din tystnad väldigare än eld.

                      Kropp, huvud, armar, ben, händer, fötter, rygg, buk, inälvor: åldrat, anfrätt, sjukt alltsammans.

                      Inälvorna sliter din tystnad ur min kropp, mina lemmar skiljer den åt, mitt kött flyter bort som unket vatten, mina ben krossas till sand.

                      Icke jag. Din tystnad finns.

                      Min förstfödde vill jag offra åt dig; min nyfödde, mitt lilla blinda barn vill jag offra under ditt ansikte; mitt lilla jämrande barn vill jag slakta och förbränna under din stora tystnads öga.

Birgitta Trotzig (1929-2011) ur romanen ”De utsatta” från 1957.

BT, wikipedia.org

Läste att Moderna Museet i Stockholm i sommar har en utställning med Lena Svedbergs verk. Tur att Tjockhult inte är hela Sverige, även om många tycks tro det. Själv såg jag redan 2012 en utställning på Borås Konstmuseum där Lena Svedberg ingick. Se texten nedan.

Verk av Lena Svedberg från magasin5.auktionsverket.se

Var och såg en konstutställning på Borås Konstmuseum med Lena Svedberg och Ulf Rahmberg, båda aktiva och drivande när det gäller det anarkistiska och samhällskritiska fanzinet Puss, som levde på 1960- och 1970-talet. Att dessa båda konstnärer var/är representanter för en annan tidsanda än den vi har nu råder det ingen tvekan om. Lena Svedberg gick bort alldeles för tidigt medan Ulf Rahmberg fortfarande är mer eller mindre aktiv.

 

Främst Rahmbergs konst fick mig att fundera. Jag fick en roman jag skrev för tiotalet år sedan recenserad av en etablerad författare. Omdömet blev i korta ordalag att romanen innehöll en bra historia med intressanta människor och den var skriven med ett levande och målande språk. Det låter ju bra så långt och man kan ju då undra varför inte något av våra stora förlag ville ge ut den. Problemet var att jag som författare inte var tillräckligt subtil med mitt budskap. Jag skrev mina eventuella läsare på näsan enligt recensenten. Uj, uj, uj, ”skriva på näsan”, tänker jag när jag går runt och studerar Rahmbergs bilder, ofta i kolossalformat. Om jag inte lät mina läsare tänka själva i tillräcklig grad, så närmast blästrar Rahmberg in sitt budskap i sina betraktare med världens största färgspruta som vapen. Och tänk, jag tycker att det är riktigt härligt! Subtilitet är för dom som ständigt reproducerar det borgerliga budskapet. De har tid att vara finkänsliga och subtila eftersom de ständigt har, och kommer alltid att ha, tillgång till megafonerna, medan sådana som Rahmberg får ta chansen den korta stund de eventuellt råkar få den.

 

Rahmberg påstår själv att han gör bilder för blinda. Först trodde jag att han menade bilder för människor som visserligen har den fysiska förmågan att se, men som ändå är blinda för hur vår värld ser ut, under den härskande ekonomiska doktrinen, men nu undrar jag om han inte menar att bilderna är så starka att till och med en fysiskt blind människa ändå på något sätt kan ”se” dem. Själv kände jag Rahmbergs och Svedbergs bilder genom huden ända in i själen. Rahmbergs bilder är som medeltida helvetesmålningar, det är bara det att han skildrar min tid och min verklighet och det är satan så skrämmande!

 

Att det inte fanns en enda bild av Rahmberg (förutom utställningskatalogen) att köpa i museibutiken var nog grundat på ett påbud från Folkhälsoinstitutet, misstänker jag i alla fall.

 

Till sist kan jag inte undanhålla er ett Rahmbergcitat: ”Näringslivet? Är det dom som suger ut näringen ur vårt liv?” Se där ja, nu fick hela Timbro blodstörtning på samma gång. Kanske ett uppslag för en ny bild, Rahmberg?

 

Verk av Ulf Rahmberg från magasin5.auktionsverket.se

 

 

 

Jag lyssnar på Tom Waits album ”Bad As Me” och upptäcker på nytt att mitt förhållande till Waits är mycket kluvet. När han ger utlopp för sina lyriska känslor med ballader är i alla fall inte jag speciellt intresserad, men när han brötar på med sin tungt skramliga industriblues är han lysande och jag kan bara luta mig tillbaka och njuta. För mitt inre ser jag då Waits på en bilskrot i Detroit beväpnad med en jättelik slägga, morrandes samtidigt som han krossar motorhuven på en svart Cadillac för att ögonblicket därefter demolera vindrutan på en röd Ford  Mustang. Taktfast slår släggan ackompanjerad av ett förnöjt brölande. Då ger hans musik mig samma känsla som att vrålköra en Kawasaki trepip, helst sjufemtin, men femhundran duger också, av sjuttiotalsmodell.

Bild, wikipedia.org

 

Va? Aldrig kört en Kawa trepip? Ni vet tvåtaktaren med spagettiramen som gick som ett skållat troll i ett moln av blårök! Nu finns det väl inte så många kvar, de flesta har skramlat sönder, så det är troligen för sent. Trepiporna skrotar väl tillsammans med de andra riskokarna i japanhimlen. Men ni kan föreställa er hur det skulle ha varit att utmana Mike Tyson, när han var som bäst, i en boxningsmatch på en trång toalett. I ett hörn fungerar ett halvt oljefat med brinnande dieselolja som belysning. Detta för att framkalla kvävningskänslan som blåröken från oförbrända tvåtaktsgaser ger. Ljudillustrationen kommer av halvfyllda kaffeburkar i metall med skruv och spik som publiken skakar, allt för att återge trepipens närmast sjukt skramlande motorljud. Sedan bultar Tyson på för allt han är värd. Så var det att köra en Kawa trepip! Det är den goa, ja närmast helt galna känslan Waits framkallar när han är som bäst. Och bra är han på ”Bad As Me”.

 

Bild, sporthoj.com

 

 

Till en början var det lika kallt som vanligt. Stod där och frös, trots att han hade behållit vinterrocken. Brukade annars ta på sommarjackan till första maj. Runtomkring var det en vanlig ”köplördag”. Han mindes tiden då kommersen tog en paus på arbetarnas helgdag.

Först ljudet av trummor och trumpeter, sedan åsynen av de röda fanorna. Med ens blev han en del i en gemensam dröm. På väg.

Valupptakt, tal, mycket mer människor än vanligt. Internationalen Till slut tittade till och med solen fram!

Revolutionen? Nej, den startade inte denna första maj heller.

Han gick hem och tittade en stund på fotboll på TV. Åt sedan inkokt lax med kokt potatis, skarpsås och pressgurka. Diskade. Såg en engelsk dokumentärserie om kristendom på Kunskapskanalen. Den var intressant. Pysslade sedan en stund vid skrivbordet, innan han gick till sängs.

Ännu en första maj hade försvunnit in i historien.

Ovanstående skrevs till förra valets valupptakt, det vill säga 2010. Det finns alltid ett visst vemod kring arbetarrörelsens högtidsdag, den första maj. Så många goda människor med vilja och engagemang, med en gemensam dröm om ett annat samhälle, ändå tycks så lite hända.

Men årets första maj var sällsynt bra med otroligt mycket förväntansfulla människor samlade på torget. Bra väder, trevligt sällskap och en avslutning med gubbröra och en öl på balkongen. Nu är vi laddade inför valrörelsen!

Bild, wikipedia.org

Nu när Reinfeldt försöker mildra den svenska högerns arvsynd, en historia av egoism och arrogans, med sina fuktiga cockerspanielögon, kan det var på sin plats att minnas.

Gösta Bohman hade inte heller mycket till övers för att bistå fattiga människor i utvecklingsländerna. Citatet: ”De kan ju bo i plåtskjul och äta bananer”, visar högerns sedvanliga egoism.

Att dagens höger kallar sig ”arbetarparti” betecknar Dixi som en skamlöshet. ”Det finns risk för en allmän moralupplösning och samhällsfara om arbetarpacket släpps lediga”; att tvätta bort detta citat från en högerman i riksdagen om införandet av lagstadgad semester, kräver mer än läpparnas bekännelse.

Den gamla högerns grosshandlare, baggbölingar och knoddar fick på sätt och vis rätt i sin oro för allmän moralupplösning. Idag kan till och med Dixi ropa om tidernas förfall, dock inte beroende på att arbetarna numera har en välförtjänt semester. Tidens förflackning har snarare sitt ursprung i allmän brist på bildning och kultur. På public-service-radio, närmare bestämt i P1:s matprogram på torsdagsförmiddagarna, tillreds det sjötunga Walewska utan tryffel. Ja, ni läste rätt, sjötunga Walewska, utan tryffel. Jag tror jag dånar!

När livet har gått i stå söker många människor hjälp och lösningar i böcker som bibeln och koranen. Nu kan jag inte påstå att det handlar om att livet har gått i stå i mitt fall, men bloggskrivandet går just nu lite trögt. Då söker jag hjälp hos LOB. I hans verk Excelsior finner man väl inte nyckeln till livets gåta precis, men roligt har man när man läser. Och när det gäller bloggandet finner jag hans ord närmast visionära, ja kanske till och med profetiska. Betänk att hans ord skrevs innan begreppet internet-blogg ens fanns.

- I begynnelsen var Ordet.

- Och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

- Och sedan dess har vi inte haft någon ro.

- Nä, sedan dess har inte en jävel kunnat hålla käften!

Det var ord och inga visor det från LOB. Sug på den alla bloggare! Nästa LOB:are är nog ämnad åt en speciell bloggare, eller vad tror du Dixi?

Blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablabla…blabla…etc.

Precis så

låter det

när prostatauslingen Idiotmar Penis

håller käften.

Då skulle ni höra

hur det låter

när han tjatar och tjafsar.

Hörde härom veckan på ett kulturprogram på radions P1 att det har kommit en nyöversättning på svenska av James Joyces tegelsten till modernistiska mästerverk. Översättaren Erik Andersson berättade att det hade tagit honom fyra år att genomföra detta Sisyfos-arbete och att han ibland hade misströstat och till och med kanske tvivlat på att han någon gång skulle bli färdig, vilket han till slut blev.

Själv säger jag: bara fyra år! Jag läste den modernistiska måste-romanen, i Thomas Warburtons korrigerade översättning, när jag var strax över tjugo år gammal. Människan lär ha som högst intellektuell rå-prestanda mellan tjugo och trettio. Einstein lär till exempel bara ha varit några år över tjugo när han revolutionerade fysiken med sina omstörtande teorier. Men visst, man kan prestera mycket senare i åren också, då erfarenhet och vishet är viktiga faktorer. Vart vill jag då komma? Jo, trots att jag då var i mina bästa år intellektuellt sett, tog det mig närmare ett år att bara läsa James Joyces ”Odysseus”. Många kapitel läste jag flera gånger i min kamp för att försöka förstå vad de egentligen handlade om och när jag äntligen var klar kändes det som om jag hade genomfört en idrottsprestation, som att ha sprungit ett maratonlopp, eller två! Så att ha översatt romanen, oavsett om det tog fyra år, betraktar jag som en oerhörd prestation. Idag med min letargiska gubbhjärna som lättjefullt skvalpar omkring i huvudskålen tror jag knappt att jag skulle klara att läsa om romanen ens om jag fick fyra år på mig.

Jag har kommit upp i den åldern då jag börjar sålla i det jag läser. Lättviktigare litteratur får numer ofta stå tillbaka för den litteratur som jag känner att jag måste läsa innan jag lägger näsan i vädret i min nya etta med lock. Jag har till exempel läst Honoré de Balzac nu för första gången. ”Pappa Goriot”, den var som att titta på en lättare TV-serie. Karaktärerna i boken hade karaktärsdjup som klippdockor och allt handlade om statusjakt (pengar, kärlek, kläder) och i den jakten var alla svek möjliga. Jag har även givit mig på vår svenske nobelpristagare Pär Lagerkvist och hans monumentalt elake dvärg. Det var inte mycket till utveckling i den karaktären, överjävlig från första till sista boksidan. Så lär det ju vara nazismen som författaren beskriver. Nu ligger Carl Jonas Love Almqvist med ”Det går an” och väntar. Strindberg och de ryska epikerna återkommer jag ständigt till, men aldrig att jag skulle läsa om James Joyces ”Odysseus”; så långt är inte livet. Den må vara ett mästerverk, men att ta sig igenom den två gånger är mycket mer än vad jag klarar av.

”Odysseus” utspelas under bara en dag i Dublin. Från det att huvudpersonen Leopold Bloom vaknar på morgonen och beger sig ut i staden för att köpa sig en njure att steka till frukost, tills det att han kommer hem fram på nattkröken och pussar sin nakna och sovande kvinna Molly Bloom god natt på hennes väl tilltagna bakdel har en dag gått, men samtidigt kanske ett helt liv. Anspelningen på den klassiska grekiska resan av Homeros lämnar jag därhän.

Att översätta James Joyces ”Odysseus”, det slår nästan allt, i alla fall enligt mitt förmenande. Kanske inte så konstigt då att översättaren stupade på mållinjen och lät romanens engelska titel Ulysses vara kvar!

”Finnegans Wake” då? Nämn inte den boken, den ska ju få ”Odysseus” att framstå som rena ABC-boken: Leopold Bloom ror och Molly Bloom är rar.

Ovanstående text skrev jag för ett par år sedan. Nu har jag läst Erik Anderssons översättning av ”Ulysses” som jag talar om ovan. Ja, läst och läst, jag har lyssnat igenom den som ljudbok. Jag är ingen vän av ljudböcker annars. Jag tillhör den generation som fick lära sig att läsa på den tiden då läsning var en träningssak, inte som idag då man tycks se på läsförmågan som något genetiskt medfött hos vissa människor. Antingen kan man läsa, eller så kan man inte läsa och det är väl inte hela världen i vilken grupp man hamnar. Nej, på min tid var läsning som sagt var en träningssak. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad med näsan i böcker och till slut kunde man läsa. Efter det har läsningen varit det njutningsmedel i mitt liv, som jag inte skulle kunna leva utan. Trots detta: att själv slippa foga ord till ord, mening till mening, stycke till stycke, kapitel till kapitel och istället få höra en sådan favorit som Reine Brynolfsson läsa Joyces prosa som vore det poesi, det var en riktig uppenbarelse för mig.

Det som gör ”Ulysses” så svårläst, tror jag, är att denna roman faktiskt saknar en intrig, som i den vanliga romanen fungerar som en kompass med vars hjälp man kommer, ja egentligen drivs, framåt. ”Ulysses” är som den vanliga människans liv, en helvetes massa intryck och tankar, utan den ordning som en intrig ger. Men att lyssna, till skillnad mot att läsa själv, gör att man kan lämna prosans piska, till förmån för poesins lockelse och lättsinne. Man behöver inte förstå allt, man kan bara njuta och beundra denna oerhörda textmassa.

Ja, ja, så lätt var det inte att lyssna heller, 32 cd skivor med cirka 40 timmars uppläsning, det tog ungefär att halvår att ta sig igenom. Men nu är jag definitivt klar med James Joyces ”Odysseus”. Tack, Reine för det!

Jag är rädd.

Jag är rädd när jag tänker på mannen som länge hade sovit dåligt. Han vaknade sällan utvilad. En morgon tyckte han att han kände en svag doft som av hund i sängens svettiga ihopvirade lakan. Visshet fick han när han under sängen fann ett lårben. Natten gjorde honom till varulv.

I denna urspårade tid har jag på kort tid läst Jon Lee Andersons biografi över Ernesto Guevara, mer känd som Che Guevara. Jag har sett filmen av Steven Soderbergh om Che. Filmen tyckte jag för övrigt inte om. Jag läser alla romaner jag kommer över om klass. Jag känner en allt större olust inför samtiden.

En morgon när jag vaknar är jag rädd att det vid sängkanten står ett par leriga kängor med en basker vilande på kängskaften. När jag sedan förskräckt tittar under sängen och där upptäcker en AK47, vars krutrökluktande karbinpipa avslöjar att den nyligen har använts, inser jag vad jag nattetid förvandlas till.

I natt vågar jag inte somna.

Bild, wikipedia.org

Första gången jag läste romanen ”Arbetsbiens kärlek” av den sovjetiska författarinnan, politikern och diplomaten Aleksandra Kollontaj (1872-1952) var jag tonåring. Det var på 1970-talet. Boken gav mig min syn på äktenskapet, vilken jag har kvar än idag. Kollontaj propagerar för en form av samvetsäktenskap mellan två jämlika människor som har valt att leva tillsammans så länge det finns kärlek och respekt, i ett äktenskap utan över- och underordning, där båda yrkesarbetar och är politiska varelser. Det som kanske mest förvånade mig var att boken var skriven på 1920-talet och att den ändå var så modern i sitt tankegods, då på det radikala svenska 1970-talet.

Nu har jag läst Carl Johan Love Almqvists (1793-1866) roman ”Det går an”. Den är skriven på 1830-talet och innehåller egentligen samma tes som i Kollontajs i ”Arbetsbiens kärlek”. Skillnaden är kanske bara att Almqvist då på 1830-talet inte kunde vara lika artikulerad i sin socialism som Kollontaj var i det revolutionära Sovjetunionen. ”Det går an” är fortfarande en märkligt vital roman med en dialog som känns helt levande än idag. Om jag jämför med den samtida Honoré de Balzac (1799-1850), i alla fall av det jag har läst av honom, framstår vår svenske Almqvist i en positiv dager. Balzacs alster ter sig för mig rätt dödbakade i jämförelse.

Det sägs att det var August Strindberg (1849-1912) i ”Röda rummet” som konstituerade vårt moderna svenska språk på 1880-talet, men när det gäller språkbehandling kan inte Almqvist vara långt efter, trots att hans roman är betydligt äldre. Imponerande!

Jag har sett Ken Loachs film ”It´s a free World”. Jag får skylla mig själv, jag borde vara förvarnad, jag vet ju att Loachs filmer får många andra filmskapares alster att framstå som närmast ”dödbakta” skapelser.  Bo Widerberg (som gick bort alldeles för tidigt) och Ken Loach är för mig samma andas barn som filmskapare. Det är det ständigt undflyende ögonblicket av liv de söker att dokumentera i sina filmer. Det ögonblick som de flesta regissörer jagar förgäves hela livet, fastnade förvånansvärt ofta på filmrullen hos Widerberg och detta heliga ögonblick fortsätter Loach att dokumentera.

Många av Loachs filmer ser man bara en gång, inte för att de är dåliga, utan snarare tvärt om, de är alldeles för bra och behandlar viktiga ämnen på ett så levande och gripande sätt att betraktarens hjärta drabbas av en köldchock och till slut nästan slutar slå. Vem orkar se om ”Mitt namn är Joe” eller ”Sweet Sixteen”, inte jag i alla fall. Men minnet av dessa filmer finns för evigt kvar inom mig.

Jag var förvarnad, men ”It´s a free World” gjorde mig så fruktansvärt upprörd, ja rent ut sagt förbannad, att mitt inre nästan kokade torrt, samtidigt som och otroligt nog, hjärtat blev totalt bottenfruset. Jag måste bara, för att komma ur detta plågsamma tillstånd, skrika rakt ut:

- Dagens vampyr är en entreprenyr!

Vad är en ”entreprenyr”?

- DAGENS VAMPÖR ÄR EN ENTREPRENÖR!

Nej, det går fan inte att skriva när man är så upprörd. Ni får se den själva, om ni är intresserade. ”It´s a free World”, heter filmen. Ni ser den på egen risk!

Ken Loach, bilden från wikipedia.org

I förra månaden var jag nere i Malmö och såg en utställning på Moderna Museet om Sovjet-Ryskt avantgarde. Men med konstnärer som Vasilij Kandinskij, Kazimir Malevitj och Aleksandr Rodtjenko kombinerat med italiensk futurism och en del Fernand Léger, så måste intrycken mogna något (det tar nog bara några år) innan jag skriver om det. Istället drar jag mig till minnes en utställning med konst av Gösta Adrian Nilsson (1884-1965) på Malmö Konstmuseum för ett par år sedan.

Drömmen om den nya människan, den nya konsten, den nya arkitekturen och det nya samhället – kort sagt: modernismen attraherar mig något oerhört.

Futurismen, kubismen, expressionismen och konstruktivismen ”uppfanns” inte i Sverige och även om GAN inte kan räknas som en nyskapare i konsthistorien så var hans tolkningar av ”ismerna”, i en egen signifikant stil, oöverträffat vackra, häftiga och dekorativa. Det är verkligen full fart både när det gäller färg och form i hans tidigare målningar. En brygd med ingredienser av George Braques kubism, Giacomo Ballas och Umberto Boccionis futurism och Vasilij Kandinskijs expressionism kombinerat med modernistiska drömmar och sexuell frustration (GAN var homosexuell under en tid då det var olagligt), en sådan brygd blir explosiv. Hade jag haft en miljon så hade jag spenderat dessa pengar på en GAN. Gösta Adrian Nilsson – min svenska favorit!

 

Det uppbrutna perspektivet, samma energi som alltid och så otroligt tilltalande och vackra färger.

 

 

Och så alla dessa vackra sjömanspojkar… GAN var ju som sagt homosexuell under en tid då det verkligen kostade, ibland livet.

 

 

August Strindberg, samhällsomstörtaren; aldrig har väl Titanen porträtterats mer kraftfullt.

 

 

 

Till sist; GAN i en mer harmonisk, stilla och avklarnad skönhet, i ett modernistiskt stadsmotiv.

 

Från min utsiktspunkt i tillvaron införde humorkillarna i Killinggänget en ny sorts humor. En humor där man skojade med lågutbildade landsortsbor, ensamma människor, homosexuella etc. Kort sagt, humor som ibland var på de svagares bekostnad. I samma anda jobbar humorkvinnorna Mia och Klara. En mer extrem variant på samma tema är Little Britain.

Jag anser att man kan skämta om det mesta om man gör det på ett bra sätt och jag skrattar ibland gott åt vad ovanstående humorkreatörer åstadkommer, men det får inte bli för stora portioner om jag skall orka med. Då och då fastnar också skrattet i halsen. Killinggängets Torsk på Tallinn har jag svårt att se. För mig är det betydligt mycket mer tragedi än komedi, i resan till Estlands huvudstad.

Men vad jag definitivt inte kan acceptera är skämt med rasistiska undertoner. Dessa skämt, som är alltför frekventa på internet. I ett annat forum på nätet, där jag medverkade då och då, blossade med jämna mellanrum en het debatt upp om tillåtna och otillåtna skämt. Försök till skämt som byggde på stereotyper om folkslag var mer regel än undantag. En grupp, av företrädelsevis äldre människor, som i andra debatter i forumet drev vad jag skulle kalla en främlingsfientlig linje, tycktes älska att dra historier om olika folkslag, där ”den andre” alltid beskrevs i förklenande ordalag.

”Vi skämtar hej vilt med varandra. Holländare/belgare, svenskar/norrmän, tyskarna är si och danskarna är så, amerikanarna får man säga vad man vill om för att inte tala om den "late" spanjoren, svenskarna är lovligt villebråd för vem som helst. Men den lede själv må ta oss om vi skämtar om folk från icke nämnbara länder. Har de immunitet och i så fall varför?
En gång i tiden älskade jag min lilla "mörka docka" idag är den tidens ord ett skällsord, det är verkligen diskriminering, hon var så söt.”

Ovanstående har skrivits under signatur av en av de medverkande i forumet och det tycks vara ett stort problem för henne att vissa ”skämt” om folkslag eller nationaliteter är problematiska. Hon återkom ständigt till denna fråga.

Om jag ser på humor ur min synvinkel, är det nog så att det är roligt när det är två jämställda parter som är inblandade, eller när den svagare parten är rolig på den starkares bekostnad. När den starkare driver med den svagare är det aldrig/sällan roligt.

Skämt om etnicitet, folkslag, nationaliteter innebär att man beträder minerad mark, av bland annat historiska, sociala, kulturella, ekonomiska skäl. Att svenskar och norrmän driver med varandra betraktar väl få som ett egentligt problem, men låt oss titta på ett extremt exempel som jag anser är belysande.

Jag läste en historia som behandlade humorn som skapades av fångarna i nazistiska koncentrationsläger, vilken jag refererar ur minnet: En tysk lägerkommendant hade tidigare varit officer i waffen-SS och i strid hade han förlorat sitt ena öga. De tyska läkarna hade lagt ner ett enormt arbete för att skapa ett nytt konstgjort öga som såg så naturligt ut som möjligt. Och de hade lyckats mycket bra. Kommendanten hade prövat det konstgjorda ögats utseende på sina underlydande vakter. Ingen vakt hade med säkerhet kunnat peka ut vilket öga som var det konstgjorda. Nu ville lägerkommendanten utsätta en judisk fånge för ett grymt experiment. Han gick fram till den första som råkade komma i hans väg. Kommendanten noterade hans fångnummer noga och frågade sedan: Ett av mina ögon är konstgjort, titta mycket noga, för i morgon kommer jag tillbaka hit och då skall du vara här och kunna peka ut det konstgjorda. Pekar du ut fel öga kommer jag att skjuta dig på fläcken. Dagen efter pekade den judiske fången mycket säkert ut det konstgjorda ögat. Kommendanten som tappade hakan frågade: Hur kunde du vara så säker? Fången svarade kort: Det såg så mänskligt ut!

En ganska rolig historia med allvarlig bakgrund, som innehåller ett extremt ”underifrånperspektiv”. En nazistiskt präglad historia däremot, där tysken driver med juden, kan ju i historiens ljus aldrig berättas av en anständig människa. Detta är väl ett svar på varför det finns ”humor” som är extremt problematisk.

- Dixi, du måste vara konstnär.

-?

- Ja, att skriva om humor på ett så tråkigt sätt, det är konst!

Torsdagskvällen i SVT är min ”galna” TV-kväll. Efter en sådan sittning är ögonen nästan fyrkantiga. Kvällen börjar klockan sju, då jag ser Kulturnytt i nyhetstimmen i SVT1, där jag även ser Västnytt och Rapport. Klockan åtta går jag på Antikrundan, sedan hoppar jag över till Kunskapskanalen, där jag spanar på Antikmagasinet. I denna kanal fortsätter jag sedan med den franska arkitekturserien, Banbrytande arkitektur. Nu är klockan tio och Debatt väntar i SVT1. Och när Debatt slutar vidtar en kvalitetslångfilm från till exempel Frankrike i SVT2. Den extrema TV-kvällen, som nu har övergått i natt, gör sedan att jag sover gott med en tacksamhetens tanke till Public Service i sinnet.

Som jämförelse kan vi se på vad kommers-TV bjuder på.

Saxat ut TV4:as tablå, söndagen den 5:e september 2010, från kl 12.30 till 20.00:

Fångarna på fortet

Pinsamma husdjur

Tjocka husdjur, tjocka ägare

Trav

Sverigelotteriet

Världens fetaste familjer och jag

Nyheter

Vädret

Livräddarna på Bondi Beach

Betänk vidare att TV4 räknas som den kommersiella TV-kanal som ligger närmast Public Service. Jag mår illa. Det känns som om jag kvävs när de predikar dumhetens evangelium. Det är som en flodvåg som dränker allt i sin väg.

Vi behöver inte ännu mer av kommersialisering inom den kulturella sfären. Jag saknar folkbildningstanken. Fria, starka, rakryggade människor som stolt tittar varandra i ögonen och säger: tillsammans skall vi arbeta för att höja oss ännu mer till kunniga, kloka och bildade individer. En vacker tanke, en dröm om ett annat samhälle!

Det är kul med kommersiell television!

Vad ska man ha julen till? Jag är nog inte ensam om att i dagarna ställa den frågan. Jag tänker på alla dubbelarbetande kvinnor som kämpar för att orka med. Jag tänker på alla ensamma människor, vars utanförskap blir extra tydligt kring denna högtid. Jag tänker på många dysfunktionella familjer, där helvetet brakar lös, där barn och föräldrar brister under trycket.

Själv är jag ateist, så julens kristna mening går mig förbi. Jag har även svårt att fördra vårt extrema konsumtionssamhälle, så tillsammans med det kristna budskapet ryker väl här de argument som de flesta människor har för att fira högtiden, Jesus och julklapparna, eller snarare tvärt om, julklapparna först och sedan Jesus.

Jag får söka restaurera mitt förhållningssätt till julen genom musiken, försöka hitta något i de jullåtar som sköljer över oss i december varje år. Det mesta vill jag nog betrakta som ren smörja, men några intressanta jullåtar har jag lyckats hitta.

Ja, jag vet att den är uttjatad och att gruppen innehöll en av den svenska kulturens få officiella moderater, men texten är rätt bra och visst ligger det en viss sanning i den, ”Juligen” med JustD.

Alltid samma terror år efter år

Och ens enda tröst är att ta sig en tår

Så man tar snaps efter snaps

Och man rumlar hem

När man är packad som NK den tjugotredje december

Så när man griper om dasset som en chaffis sin ratt

Och suckar matt

Ja, då vet man att

Nu är det jul igen

Jul igen

Nu är det jul igen

Jul igen

Och när man ändå är inne på det spåret kan man lyssna på ”Run Rudolph run” med Keith Richards. Chucken svänger som vanligt, men framför allt vet man ju att Richards firar jul på en söderhavsö, genom att tömma minst en flaska Jack Daniels och sedan ramla ner från en kokospalm, minst två gånger. En rätt lockande tanke, huvet i sanden och bena i vädret!

Ja, han är outhärdlig den amerikanske coca cola-tomten. Anders F Rönnbloms tomte är betydligt mer mångfacetterad i ”Det är inte snön som faller”. Vad går han på för substans? Det är nog något starkare än tomtebrus.

Vi öppnar dörren till en pissoar
och där står självaste tomtefar
med lång näsa och en stråle som glittrar.
Han drar av sig skägget,
det ser ut som han fnittrar.
Han säger: God jul, God jul, God jul, God jul, God jul, God jul, God jul, God jul!

Någon sätter eld på gamle tomtefar.
Han skriker: God jul, God jul, God jul, God jul, God jul, God jul, God jul, God jul!

Tomtefar är skadad och läggs på en bår.
Han säger: God jul, God jul, God jul, God jul, God jul, God jul, God jul, God jul!

När man ändå talar om tomten så avslöjar BB King i ”Back Door Santa” vad det egentligen handlar om. Tomten är far till alla barnen, så glöm det där med Jungfrun och den Helige Anden. Det var tomten som gjorde det när Josef vände ryggen till! Mer än en gång under Marias havandeskap vaknade Josef sent om natten av att Maria låg bredvid honom i mörkret förnöjt gnolandes på en vers: Tomtens jul – Den e kul. Tomtens skott – Det e gott. Det var inte tomten, det var den Helige Anden, med den fasta tanken somnade sedan Josef om.

They call me the Back Door Santa
I make my runs about the break of day
They call me the Back Door Santa
I make my runs about the break of day
I make all the little girls happy
While the boys are out to play

I ain't like the old Saint Nick
He don't come but once a year
I ain't like the old Saint Nick
He don't come but once a year
I come runnin' with my presents
Every time they call me dear

I keep some change in my pocket, in case the children are home
I give 'em a few pennies so that we can be alone
I leave the back door open so if anybody smells a mouse
And wouldn't old Santa be in trouble if there ain't no chimney in the house

They call me the Back Door Santa
I make my runs about the break of day
I make all the little girls happy
While all the boys are out to play

Kyla och snö, det är lätt att säga att man hatar något, men i detta fall är det sant, jag hatar kyla och snö. Varför skall julen vara kall och vit? Nisse Hellberg har rätt, ”Jag vill ha en grön december”.

Nu åker vi igen med vänner o familj

o julen är här igen.

Säcken full med klappar åt barnen,

jag har köpt för flera tusen spänn.

Här kommer far med granen

o allting är som det ska,

men jag mår inte bra,

jag gnäller som ett barn.

Jag kan inte stå ut med ett sånt klimat.

Snön faller sällan i min del av landet,

njut ni som vill o kan det.

Jag sitter o väntar på att vintern vänder,

jag vill hellre ha en grön December!

Och när vi är inne på att ha rätt, kan jag skriva under på att den mannen ofta har rätt. För hur skulle han som uppskattar Peps Persson kunna ha fel i någonting. Nisse skrev: ”Det enda Putte vill ha i julklapp är en röd elektrisk gitarr”. Han har genomskådat livets gåta: Hur tar man sig genom livet med värdighet? Det är fan så svårt, jag vet. Men har man bara en röd elektrisk gitarr, kan man till och med som en packad gammal man, ramla ned från en kokospalm och halvt om halvt slå ihjäl sig och ändå vara mest respekterad i rockvärlden.

Men julens innersta väsen kommer Ulf Lundell åt i “Snart kommer änglarna att landa”.

Glöm djävulskap och stingslighet
Glöm allt jag gjort av elakhet
jag älskar dej så innerligt
för du och jag har sett en del
och känner till varandras fel
Vi lever i vår egen hemlighet
Kom öppna dej, snart är julen över
Sitt närmare, för du är allt jag vill
och behöver

Jag hade en mardröm i natt. Jag var reporter på Antik Auktion och skulle göra ett reportage hemma hos gamle Ernst von ”vågor i håret” Pitting på hans herrgård i Mälardalen.

- Går du alltid i ridstövlar hemma?

- Reservofficer i kavalleriet, det förklarar ju saken.

- …konst och antikviteter.

- Inga andra intressen?

- Jaså, unga ryttarpojkar.

- Ja, jag ser oljan vid öppna spisen. Eugene Jansson?

- Tennis också.

- Du spelade tennis i din barndom med V-Gurra!

- Jaså, han var en hårdhänt tennisspelare.

- Tur att det inte är radio, i tidningen slipper ju i alla fall läsarna höra ditt talfel.

- Säg RRRRR.

- Nej, använd tungspetsen!

- Vi glömmer det Ernst.

- Ni är lika du och din fru på porträtten.

- Är det din syster?

- Du är gift med din syster?

- Ni har väl inte barn!

- Jaså, två stycken.

- Vi kan väl avsluta med att ta ett fotografi där du sitter i favoritstolen och läser?

- Men för fan Ernst, ta av dig den där fjolliga scarfen och rufsa till frisyren lite.

- Läser du aldrig?

- Varför har du då ett helt bibliotek?

- Nej, Ernst du håller boken upp och ner!

Jag vaknade kallsvettig, reste mig ur sängen, fattade telefonen, ringde och sade upp min prenumeration på Antik Auktion.

George Grosz, “Eclipse of the sun”, från magicrealism.co.uk

Det sägs ofta att våra barn och ungdomar måste bli bättre i matematik. Jag har ingen anledning att betvivla detta påstående, men jag vänder mig emot att felet påstås ligga hos barnen och ungdomarna när det gäller det relativt påvra resultat som kommer ut av matematikundervisningen i grundskolan och i gymnasiet.

Själv har jag aldrig haft problem att uppfylla de resultatkrav skolan har haft på mig i ämnet matematik. Mitt problem, vilket jag säkert delar med många andra, är att jag har tyckt att undervisningen i ämnet har varit så fruktansvärt tråkig och rent ut sagt dålig. Det har varit som om lärarens mål har varit att döda allt intresse för sitt ämne.

Formulär 1A för matematikundervisningen har genom alla år i grundskola och gymnasium varit följande: Först en kort genomgång av den matematiska ”metod” som vi förväntades lära oss, sedan slå upp läroboken och räkna exempel, efter exempel. Lektionen avslutades med att en läxa delades ut, som innebar mer uppgifter av samma art att räkna hemma. Varje ”metod” som man förväntades lära sig var kliniskt skild från alla verklighetsexempel och att på något sätt koppla ihop dessa metoder till en helhet var definitivt uteslutet.

Skall man vara lite cynisk kanske det inte har så stor betydelse för de flesta människor att matematikundervisningen i allmänhet är så dålig. Vad är det de flesta vanliga människor behöver kunna av matematik i det vanliga livet? Jo, med de fyra räknesätten, multiplikationstabellen och procenträkning så klarar man sig rätt bra.

Men det är definitivt inte bra för samhället i stort, om medborgarnas matematiska kunskaper blir för dåliga och det är ett stort svek som utbildningssystemet begår mot den enskilda eleven, när man inte ens ger eleverna möjlighet att förstå vad matematik är.

Jag själv fick först möjligheten att förstå vad matematik var, när jag läste på högskolan. Där insåg jag, med kunniga och stimulerande lärares hjälp, att matematik kanske är vårt vackraste språk och definitivt det mest exakta, inom de områden av våra liv som matematiken kan beskriva och matematikens domäner är mycket, mycket större än vad man kan tro.

Nu vill jag inte framställa mig själv som om jag har några djupare kunskaper i matematik, men högskolans grundkurs i ämnet gav mig i alla fall möjlighet att förstå lite av vad man kan göra med det matematiska ”språket”. Och det kan jag säga att min beundran för de människor som har djup kunskap i matematik och förmår att omsätta denna kunskap i praktiken nästan är gränslös.

Så Rottingmajoren, sluta hacka på ungarna, ge dig på lärarna istället!

Till sist.

Och så finns det enkel matematik och det finns falsk matematik…..

FALSK MATEMATIK

Peps Persson

Ett o ett e två

två o två e fyra,

lönerna e låga

men varorna e dyra.

Ska de' va så svårt att fatta

att det e falsk matematik,

som gör den fattige så fattig

o den rike så förbannat rik.

Två o två är fyra

fyra o fyra e åtta

En del har femton badrum

o jag har en sprucken potta.

Ska de' va...

Tre o tre e sex

sex o sex e tolv

Fru Wallenberg putsar naglarna

o fru Svensson skurar golv.

Ska de' va...

Noll o noll e noll

o noll-noll noll-noll-noll

var du än släpper slantarna

så rullar dom åt samma håll.

Ska de' va...

Undviker man dålig och falsk matematik kan matematiken vara lika vacker som en pion…

Sommarloven i min barndom brukade jag tillbringa på en liten ort i södra Sverige där det under semestern varje år visades en ”sommarfilm” på Folkets Hus. På anslagstavlan vid kiosken var filmaffischen uppsatt. Vi som var för unga för att se den barnförbjudna filmen fick skapa våra egna historier inspirerade av filmaffischen. Filmaffischen avslöjade vilken genre det handlade om och det var alltid någon som sade sig ha en kompis eller en kompis till en kompis eller kanske ett äldre syskon som hade sett filmen och som kunde förtälja oss andra om handlingen. Här skarvades det nog ganska friskt ibland.

Men en sommar satt det en konstig filmaffisch på anslagstavlan vid kiosken. Sminkade unga män i svart kängor och vita långkalsonger med svart kubb på huvudet och en filmtitel som ingen blev klok på. Urverk apelsin? Filmsnacket dog ut efter ett tag. Ingen kände någon som hade sett filmen. Affischen gav inga ledtrådar om genre så vi hade inga andra filmer av samma typ att diskutera kring. Något måste göras.

Jag och min bästa kompis, trots att vi inte ens var tonåringar ännu, bestämde oss för att försöka komma in på filmen. Vi hade tur, i kassan satt inte den vanliga gamla tanten som var stenhård med åldersgränsen, utan en ung uttråkad tjej med putande läppar och blicken förlorad i fjärran. För henne kunde vi lika gärna ha varit två insekter, därför kom vi in!

Det vi sedan såg. Det vi sedan såg. Två helt oförberedda småkillar uppväxta i det trygga folkhemmet fick vara med om en resa genom ett svart hål rakt ut i ett annat universum. Det var som om en atombomb hade exploderat i själva huvudskålen.

Efteråt var världen inte sig lik. Resten av den sommaren talade vi ett annat språk med ord som dragis, divotchka, gulliver, ultravåld… De andra förstod ingenting och lika bra var väl det. Vi skulle aldrig se en västernfilm mer. Vi hade sett något annat.

En sen natt smög jag ut och tog med mig affischen hem.

Senare på hösten satt ofta en liten kille på biblioteket hemma på torget och lyssnade i hörlurar på Ludwig van.

bild, bestscifibooklist.com

I dagarna har katalogerna för de ”moderna” auktionerna på Bukowskis och Stockholms Auktionsverk publicerats och även auktionerna har hunnit avverkas och som den ”auktionsråtta” jag en gång var, har jag inte kunnat avhålla mig från att titta efter vad som bjuds i ”glasväg” i år. Och inte var det så roligt, varken kvantitativt eller kvalitativ, men ”besöket” på auktionsverken förde i alla fall med sig det positiva att några glasfunderingar väcktes till liv. För några år sedan deltog jag, när lusten föll på, i debatter om konstglas på ett annat forum på nätet och vad som aldrig slog fel var att när Ulrica Hydman-Vallien debatterades nådde debattvinden närmast orkanstyrka.

Jag har ingenting av UHV i mitt hem, däremot har jag till exempel Bertil Vallien, Eva Englund och Corneille och intresserar mig även för de andra medlemmarna i Cobragruppen, (UHV sägs ofta vara ”för inspirerad” av Corneille). Trots detta vore det mig mycket främmande att avfärda UHV på det nedlåtande sätt som gjorts i många debatter.

Ett faktum är att inte många är likgiltiga inför det hon skapar och det måste väl ses som en kvalitet i sig att betraktaren aktiveras. Själv har jag varit skeptisk till vad UHV har åstadkommit, framför allt när det gäller hennes glas. Jag har tyckt att hon behandlar glaset på ett okänsligt sätt och inte tagit hänsyn till materialets speciella kvaliteter, utan använt det som om det vore tyg eller duk. För några år sedan besökte jag emellertid Vida museum och konsthall på Öland och kunde där se ett stort urval av vad makarna Vallien har åstadkommit. Framför allt min syn på UHV förändrades efter detta besök. När jag fick se henne som målare, textilkonstnär och glaskonstnär, slogs jag av med vilken konsekvens hon redan från början har drivit sin konstnärliga linje och vilken säkerhet hon har i sitt uttryck. Bertil som är en av mina stora favoriter tycker jag faktisk efter detta besök var svagare i sitt uttryck i de tidiga verken än Ulrica.

Ibland undrar jag om inte detta nedlåtande avfärdande av UHV bara är ett exempel på hur man vill definiera sig själv i förhållande till den så kallade ”folkliga” smaken. För det är ovedersägligen så att UHV är mycket populär som formgivare och konstnär i breda folklager. Och en sak tror jag alla kan skriva under på, oavsett hur man rankar kvaliteten på det hon gör, hon har gjort oerhört mycket för att popularisera svensk glaskultur. Säga vad man vill, men hennes sätt att avdramatisera synen på glaset är frigörande för många. Att göra ett unikat i glas med stora råttor som dekoration är väl så långt man kan komma från den stela finkulturella syn som ofta tycks prägla synen på svenskt glas. Denna närmast dadaistiska uppenbarelse var i alla fall förlösande för min syn på UHV.

Jag kan inte riktigt släppa det här med den i mitt tycke överdrivna negativa kritik som UHV ofta drabbas av. En viktig källa till denna kritik tror jag är könsaspekten. Framför allt en grupp av äldre män verkar ha svårt att hantera framgångsrika yrkeskvinnor. Är det en tillfällighet att under rubriken ”Keramik” tycks Lisa Larson ha samma funktion av ”spottkopp” som UHV har. Jag tror inte det.

Under en glasauktion för några år sedan satt jag bredvid en grupp av manliga handlare. Under auktionens gång förde de en livlig diskussion om priser, kvalitet, design mm, men när avdelningen infann sig då UHV:s objekt skulle avhandlas, kommenterades detta av en äldre herre i gruppen på följande sätt: ”nä nu kommer fruntimret, då går vi och fikar”. Sedan reste sig gruppen och gick. Efter att UHV:s glas var sålt kom de tillbaka.

Alltså UHV, som benämndes ”fruntimret”, hennes glas var så ointressant för dessa män att de gick, medan allt annat glas under auktionen var mycket intressant och var värt att kommentera på olika sätt.

Nej, nu blev jag så inspirerad att det börjar värka i ”köptarmen”; det där ”råttunikatet” skulle göra sig bra hemma hos mig! ”Om man hade pengar…..”

Hydman-Vallien-verk, wikipedia.org