dixistadelmann.se

Thomas Mann. Ja, jag skrev ju om tysk litteratur igår, med anledning av att jag äntligen hade läst Christa Wolf. Och så vaknade jag i morse och min första tanke var: jag glömde ju Thomas Mann. Han var ju också nobelpristagare. ”Döden i Venedig” och ”Tonio Kröger” har jag ju läst. Dessa räknas, om jag minns rätt, som långnoveller. Det måste väl snart vara dags att ta sig an Buddenbrooks också. Med lite styrketräning skall jag nog klara av att lyfta ”eländet”. Ligger man och läser den i sängen kan det bli som olyckorna man läser om i tidningen, när bilen ramlar av domkraften och krossar amatörmekanikern under den.

När jag sitter och skriver detta hör jag plötsligt att Ola Magnell med låten ”Sång för de svikna”, spelas på svensktoppen. Detta klassiska radioprogram har verkligen tagit sig de senaste åren. När radion står på P4, efter det att ”Godmorgon världen” är slut på P1, spetsar jag alltid öronen för att jag inte skall missa Lars Winnerbäck och Miss Li i ”Om du lämnar mig nu”. Jag ryser och får tuppeskinn så skönt till den låten och dessutom känner jag mig lite ung och modern när jag lyssnar på Winnerbäck.

Återigen tillbaka till Ola Magnell; det krävs ett geni för att lotsa en ”fågellåt” iland. Fågellåt? Ja, texter med fåglar som bärande element. Magnells låt inleds med: ”Det sitter en fågel och sjunger i parken intill”. Inte ens Wiehe och Afzelius kunde ju få fågeln att lyfta. Jag har fortfarande inte hämtat mig från deras återföreningsskiva som kom i slutet av 1980-talet, med titlar som ”Mitt hjärtas fågel” och ”Som en duva”. Men Magnell han kan han; bara att rimma ”prekär” och ”kär”; underbart! Nästan i samma klass som Lalla Hansson med ”gatan” och ”stratan”. Tuppeskinn igen! Det är annan klass det än: ”She loves you yä, yä, yä”.

- Dixi, du blir allt mer lik fet grädde.

- Fet grädde?

- Ja, man orkar bara med små portioner av dig, sedan storknar man rätt snabbt.

- Ursäkta då.

- Behövde du skriva allt detta för att tala om att du minsann har läst Thomas Mann. Och förresten, det gick ju rätt bra för grabbarna bakom ”she loves you yä, yä. yä”. Eller hur? Dixi, dags att ta på dig trikåerna igen och börja lyfta lite skrot.

- Ja, ja, ja, jag skall bättra mig.

- Du känner dig modern när du lyssnar på Winnerbäck? Jag tror jag tuppar av.

Thomas Mann (1875-1955), wikipedia.org

Då har jag äntligen läst Christa Wolf. Hur kommer det sig att vissa författare blir liggande så länge i ”ska-läsa-högen”?

Tänker man på författare från det gamla Östtyskland är det väl först och främst den gamle Bertolt Brecht som dyker upp, men efter honom är det nog Wolf som är mest känd. Hon har varit en följetong i mitt liv, genom media har jag kunnat följa hennes skiftande förhållande till den Östtyska staten. Detta ämne, förhållandet individ kontra samhälle, är smärtpunkten i hennes författarskap.

Jag har läst den korta romanen ”Liksom levande”. Här skildrar Wolf den Östtyska statens sammanbrott, samtidigt som en intellektuell kvinnas existens står på spel, när en till en början svårdiagnostiserad och senare mycket svårbehandlad sjukdom drabbar henne. Individens svåra sjukdom som en spegelbild av ett sjukt samhälles nedbrytningsprocess och undergång är romanens tema.

Med ålderns rätt, hon är född 1929, målar författaren snabbt och lätt, ja närmast impressionistiskt – kort och flyhänt är hennes stil i denna roman. En roman som är allt annat än en tung krönika över en statsbildnings sammanbrott, snarare akvarell än en historiserande olja. Trots detta rymmer romanen några pricksäkra iakttagelser kring sjukdom som jag bara kunde nicka igenkännande åt. De kroppsliga funktioner som normalt fungerar utan att vi tänker på dem, kräver när allt står och väger en oerhörd kraftansträngning att upprätthålla. I all smärta blir det nästan komiskt när huvudpersonen efter det att sjukdomskrisen är överstånden återigen tvingas erövra sin gångförmåga. Första dagen, med sjukgymnastens hjälp, ställer hon sig upp vid sängkanten. Bara detta stående, en kort stund, gör henne helt utmattad och hon tvingas vila resten av dagen. Den andra dagen tar hon två steg från sängkanten mot sjuksalens fönster. Dessa ynka steg framkallar en obeskrivlig lyckokänsla, som efter en kort stund övergår i tvivel och sedan skräck, när hon inser att det är lika lång väg tillbaka, alltså två steg, till sängkanten. En annan slående insikt är hur vårdorganisationen kring den enskilde fungerar som en väloljad maskin när situationen så kräver. Ju allvarligare sjukdomen är desto bättre arbetar vårdteamet. När sedan läget förbättras är det som om alla slappnar av och normal friktion mellan människor återkommer.

Jag är inte så hemma bland tyska skönlitterära författare. Jag har givetvis läst nobelpristagarna Heinrich Böll och Gunther Grass. Grass är faktiskt en av mina stora favoriter och när han äntligen fick nobelpriset kändes det bra. I övrigt kan jag bara komma på att jag har läst Siegfried Lenz. Det kanske är en fördom, men jag tar risken, i min värld kännetecknas tyskar av en viss skicklighet i det mesta de företar sig, alltifrån att bygga bilar till att spela fotboll. Historien har visat att detta inte bara är positivt, utan det har även fått fruktansvärda konsekvenser, som alla vet. Nu när jag läste Wolf kändes det nästan som om jag återigen var en liten skolpojk som stavade mig igenom hennes långa och vindlande meningar och minsann åkte inte akademiens ordlista fram ur bokhyllan ett par gånger. Så skall böcker vara; klä den gamla slappa gubbhjärnan i trikåer och låt honom lyfta lite skrot!

Christa Wolf (1929-2011), wikipedia.org

Det känns som om det ännu inte är dags att börja pladdra på i bloggen efter Paul Celans sorgedikt Dödsfuga. En sådan dikt kräver några dagar i tystnad och eftertanke. Så här kommer en GAN (Gösta Adrian-Nilsson 1884-1965) från 1916 med namnet Skorstenar. Kanske inte en lika dynamisk målning som mycket annat han gjorde på 1910-talet, men vacker och stämningsfull. Bilden är tagen på Malmö Konstmuseums GAN-utställning för några år sedan.

Lite mer om GAN:

http://dixistadelmann.se/2014/february/gan-2.html#comment

Föreställ er en konstnär framför sin duk. Hen grundar duken med den fetaste svarta oljefärg man kan tänka sig. Lägger sedan direkt på ett nytt lager av samma färg. Tar ett par steg tillbaka, bestämmer sig i stort sett direkt att fortsätta med ytterligare ett lager av svart. Lämnar sedan duken att torka.

Återvänder till verket dagen efter. Står länge och begrundar, som om något fattas. Blandar till den mörkaste grå nyans. Drar ett penseldrag i övre högra hörnet. Är nöjd.

Översätt detta till filmens värld och ni har den brittiska filmen Tyrannosaur, ett drama från 2011. Svart på svart. Filmens ljusaste scen är en begravningsscen. Ni fattar.

Är det då en dålig film? Deprimerande? Ja, visst deprimerande. Men dålig? Aldrig. Konstnärerna Kazimir Malevich (1878-1935) och Alexandr Rodtjenko (1891-1956) gjorde ju konsthistoria med svart på svart. Tyrannosaur är kanske inte filmhistoria, men en förbannat bra film, med ett skådespeleri hårt och autentiskt som diamant. Regissör är Paddy Considine. Huvudrollerna gör Peter Mullan och Olivia Colman.

Se den om ni vågar. Är ni tveksamma kan ni ju börja med några av Ken Loachs mörka socialrealistiska nedstigningar till filmer. Men där Loach stannar upp och vänder, där fortsätter Considine rakt ner i helvetet.

Jag glömmer aldrig Tyrannosaur. Om jag skulle orka se om den? Aldrig!

Bild, Kazimir Malevich, Svart Kvadrat 1915, konstagenten.se

Om man som Dixi Stadelmann har en tendens att alltför ofta svälla upp likt Herr Padda i självgod vetskap om att man har en allmänbildning som är relativt god, så är radions P1 en underbar kanal att lyssna på. Som en vanartig pojke får man då och då byxorna nerdragna och sedan ges man en kunskapsmässig risbastu på de bara skinkorna. Man skall minsann inte tro att man redan vet det mesta och framför allt skall man inte självgod pösa omkring med sitt illa dolda bildningsöverdåd.

För någon vecka sedan fick jag lära mig vad pemmikan var för något. Denna avslöjade bildningslucka kunde jag väl stå ut med, men idag när årets nobelpristagare i litteratur tillkännagavs och jag tvingades erkänna att jag aldrig hade hört talas om den franska författaren Patrick Modiano, så föll min självbild helt samman. Vilken obildad tölp man ändå är! (Uj, uj, uj vad skinkorna svider). Det är tur att man har P1 som håller en på jorden.

Bild, christiandahlgren.wordpress.com. Herr Padda från ”Det susar i säven”.

Var och såg Bill Viola på Akvarellmuseet i Skärhamn. Jag tror att jag kan säga att Viola är en stor konstnär, men någon större dos av humor finns inte i hans verk. Humorn får man stå för själv och som vanligt är det den oavsiktliga humorn som är roligast.

Efter utställningen åt jag och sambon lunch på muséets vanligtvis så utmärkta restaurang. En stor del av nöjet med att äta på lokal är diskussionerna kring matsedeln, tycker i alla fall jag. Jag har kommit upp i den åldern då glasögonen blir mer och mer oundgängliga, ett faktum som jag tycks ha något svårt att acceptera. När jag ligger i sängen och läser, när jag kör bil, eller sitter vid datorn, har jag inga problem med glasögon. Det är när jag är ute och rör på mig som brillorna känns som ett mycket opraktiskt påhäng. På utställningen hade jag givetvis på mig glasögon, men nu i restaurangen låg de i bröstfickan. Och visst skulle jag kunna ta mig igenom menyn utan läshjälpmedel.

Jag roade mig med att läsa högt ur matsedelns rätter. Jag läste de rätter som jag inte skulle beställa in. Det var något som kallades ”Dagens fångst”, vilket visade sig vara pocherad rödspätta. Det var en räksmörgås på rågbröd och lite annat. Matsedeln avslutades med något jag läste som ”Nattrullad fläskfia”. ”Vad sa du”, sa sambon med misstrogen min. ”Nattrullad fläskfia”, upprepade jag som den naturligaste sak i världen, samtidigt som jag tillade att ”kött skall jag inte ha, jag håller mig som vanligt till fisken”. ”Jag blir visserligen glad för att du inte beställer in Nattrullad fläskfia, men du kanske ska ta på dig glasögonen, så att du ser vad du läser”. Nu hade även jag börjat undra, visserligen finns det ju en del poesi, eller konstigheter om man så vill, i modern matlagning, men fläskfia, där går väl gränsen.

Det slutade med att jag åt Bohuslänsk fiskgryta med brillorna på näsan. Den ”Nattbakade fläsksidan” i menyn lämnade jag åt sitt öde. Jag såg inte någon annan i matsalen som åt fläsk heller.

Bild, Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn, tjorn.se

Århundradets kärleksfilm?

Jag har sett Michael Hanekes tidigare filmer: Funny Games, Pianisten, Dolt Hot och Det Vita Bandet. Jag tycker att de är mer eller mindre mästerverk allihop, så det är med stora förväntningar jag startar filmen Amour.

Redan i filmens inledning börjar det skava i mitt sinne. Hur skall jag orka med ett kammarspel med så mycket borgerlighet, så högstående människor med en sådan kulturell förfining? Men det dröjer inte länge förrän jag är fast. Vilket skådespeleri! En så innerlig och vacker, men samtidigt sträng film, med många bilder som målade av Johannes Vermeer (1632-1675) eller Vilhelm Hammershöi (1864-1916). Och så Isabelle Huppert i en biroll, här sparar man inte på krutet i något avseende, endast det bästa är gott nog.

Århundradets kärleksfilm? Ja! Århundradets kärleksfilm! Eller, kanske? Filmen skapar delade känslor; är det kärlek som genomsyrar det äldre paret eller är det bara sedvanlig borgerlig inskränkthet: var och en för sig själv, det finns inget samhälle, bara individer. Var det inte så hon sa Margaret Thatcher, ”The milk snatcher”? Eller präglas filmen av både stor kärlek och borgerlig inskränkthet?

Glöm Hollywood med sina filmer för stora och små barn. I Europa har vi Haneke, i Sverige finns Roy Andersson, vad gör dom i USA som inte vi gör mycket bättre?

Michael Haneke, wikipedia.org

Det har varit tyst ett tag på bloggen beroende på uppgradering av hård- och mjukvara i mitt hemmanät. Allting tar mycket längre tid än vad man har beräknat, särskilt om man arbetar med gamla program och mycket blandad hårdvarumiljö med både ålderstigna delar och splitternya. Men nu är jag på banan igen, även om mycket jobb återstår. Därför kommer ett inlägg från en liknande situation för några år sedan. (Bilden visar min egen anspråkslösa datacentral i mitt lilla krypin till arbetsrum).

bild, infrastruktur.se

 Bild, Amelin, oilpainting.shop

En anekdot ur det verkliga livet om konstnären Albin Amelin kommer här nedan. Jag har haft den i min dators gömmor ett tag, så jag kommer inte riktigt ihåg dess ursprung längre. Men den är bra!

Albin Amelin var politiskt och socialt engagerad i sin konst, men hans tavlor med blommotiv värderades högst av marknaden. Blomstermålningarna blev hans ”säljtavlor”. De gav brödpengar. Det berättas att en gång på 1950-talet behandlades han av läkaren och professorn Bengt Ihre. När Amelin blev frisk erbjöd han läkaren en tavla som tack. ”Vad för slags tavla önskas”, frågade Amelin. ”En blomma”, svarade läkaren, varvid han fick följande svar av Amelin: ”Det kunde jag ge mig fan på att du skulle ha en sån djävla borgerlig smak. Men ser du, det skall du inte få. Du skall få en tavla med hammaren och skäran”

Bild, Amelin, oilpainting.shop

En ny Dag varje dag! (Ja, jag är göteborgare.) Nu behöver jag inte hoppas på nya avsnitt på SVT som jag gjorde när jag skrev nedanstående. Jag har nämligen köpt en DVD med en massa avsnitt, hela första säsongen, så nu kan jag njuta när jag vill. Det finns bara ett problem, ser man på Dag sent på kvällen är det nästan omöjligt att somna sedan. Det kluckar som av sockerdricka i magen, men det kanske bara gäller för mig.

Äntligen, en ny omgång av Dag! Dag? Jaså, ni är fast i det anglosaxiska träsket. Ser på serier från HBO, eller OBH, eller BHO, ja, vad det nu heter. Hur som helst har ni då missat en härlig mängd snusk, slask, smuts och allmän skörlevnad, men även intelligens, igenkänning och en massa bra skådespeleri. Men framför allt har ni avstått från en helsikes massa skön svart och sjuk humor. Men för allt i världen låt inte mig störa er som tror att det som händer, händer i USA. Jag och många med mig vet att den norska dramakomedin Dag är sensationellt bra!

Hur ofta diskuterar man komediserier i P1:s Studio Ett. Inte så ofta, men Dag var uppe till avhandling häromdagen. Det är skönt med bekräftelse ibland. Jag finns, även mina erfarenheter är värda något, trots att jag skyr huvudfåran som pesten och aldrig har sett ett avsnitt av Sopranos, inte läser deckare och hatar planlös shopping.

Kom igen Dag, tabletter, bön eller alkohol, allt är godkänt som får en att orka igenom ett dygn till.

Om jag skriver: Nästa vecka skall jag träffa en ny tandläkare. Jag hoppas att hen är lätt på handen.

Vad är då problemet? Hur kan delar av svenska folket hetsa upp sig så oerhört för att ett nytt pronomen hittar in i vårt gemensamma språk. Själv tycker jag att det vore en bra och praktisk utveckling.

Inte heller Svenska Akademien verkar tycka att ”hen” är speciellt problematiskt för nu kommer ordet med i SAOL. Bra så!

Det finns en oro för att de unga i dagens svenska samhälle har bristfälliga kunskaper i det svenska språket. Jag hörde på radions P1 en representant för en grupp universitetslärare uttala sig på ett närmast skrämmande sätt. Hon påstod att många unga som idag söker sig till universiteten har en språknivå som liknar pidginsvenska och då talar vi ändå om människor vars modersmål är just svenska språket.

Min fråga till detta forums intelligenta läsare är vad detta beror på. Ni får två alternativ:

1. Dagens unga har lekt för lite framför dataskärmen.

2. De har läst för få böcker av god litterär kvalitet.

Jag vet själv vilket alternativ jag tror är det rätta, så skicka inte svaret till mig. Sänd det istället till Rottingmajoren. Skolfrågornas Caligula har adressen: Rottingmajoren, Skolagavägen 55, 555 55 Tokhult.

Till sist: Från Centerpartiets pågående valrörelse rapporteras med stort eftertryck att Annie Lööf  INTE är nyliberal.

”Och när dom som skulle säga sanningen har börjat ta tillbaka det dom just har sagt, då kommer Lille Gerhard hem till mig och häver sig på tå och viskar: Vem i hela världen kan man lita på.” Mikael Wiehes text är som vanligt helt aktuell i politiken.

Kan man vara förbannad på norska? Tydlig på danska? Kärleksfull på tyska? Blygsam på franska? Meningslösa frågor man kan fundera på när man ligger där, sömnlös på natten.

Nu är ju inte jag någon större språkmänniska. Min svenska är nog godkänd, men på de andra språken, franska tyska, engelska och danska, haltar det rätt betänkligt. Min dröm är att tala danska som en infödd köpenhamnare, som Preben fra Vesterbro.

I min omgivning däremot, briljeras det på diverse språk. Sambon talar franska och engelska som en infödd och klarar även tyskan och danskan galant. Min gode vän, den alltid så välformulerade bilarbetarn, briljerar i det mesta från latin och framåt.

Som sagt var, när det gäller de ”utländska språken” känns det alltför ofta som om jag har begåvats med två vänsterfötter. En gång i Köpenhamn skulle jag göra mig märkvärdig på en sommarservering och beställde in en flaska mineralvatten, på vad jag tyckte perfekt danska, i alla fall så nära som jag kan komma. Jag ville ha en öppnad flaska mineralvatten och ett glas, utan is i, eftersom jag anser att is från snuskiga ismaskiner är satans påfund för att göra mänskligheten magsjuk. Resultatet blev att jag serverades en mjukglass. Situationen gjorde mig så generad att jag inte kunde med att påpeka felet. Så där satt jag snällt och sög på glassen. Ja, jag vet att mjukglass är satans andra påfund för att göra mänskligheten magsjuk. Om jag bara kunde tala danska som Preben fra Vesterbro.

Jag hade tur, mjukglassen gjorde mig inte sjuk.

Jag skaffade inte Canal Plus, för många år sedan, främst för filmens skull. Det var den allsvenska fotbollen som lockade mest. Snart upptäckte jag emellertid att det sändes ganska mycket bra film på kanalerna. På den tiden var Canal Plus ägd i Frankrike, om jag är rätt underrättad, och det borgar ju för en viss kvalitet. Man sände relativt ofta franska finesser, brittiska bitskheter av Ken Loach och Mike Leigh, men framför allt danska delikatesser, mycket dogma! Numera är det mer av TV4 i Canal Plus, vilket har gjort att kvalitetsnivån har sänkts, med mer amerikansk underhållningssörja som följd. Jag ser alltmer sällan film på Canal Plus (tror att man bytt namn till C More nu).

Men en morgon fick jag se i TV-tidningen att det återigen vankades film av en dansk regissör till kvällen; lite som på den gamla goda tiden. Filmen var visserligen gjord i USA, men ändå. Den måste ses, tänkte jag.

Häll i dig en burk valium, skölj ned med en rejäl whisky, ta en valfri Tarantino-rulle, amputera den på all humor, kör den sedan i halv fart. Där har du känslan av att se Nicolas Winding Refns amerikanska film Drive. Huvudrollen, Rigor Mortis, görs av Ryan Gosling. Hur kan en begåvad regissör göra en så rent ut sagt usel film? I Danmark har han tidigare gjort en handfull riktigt bra filmer, så som Bleeder och ”Pusher-trilogin”. I Bleeder är det ingen Rigor Mortis i huvudrollen. Där är det en högst levande Kim Bodnia i sin tunga, massiva kropp, som likt en apterad bomb av lika delar vrede, smärta och sorg, äger filmen från början till slut. Se och lär Ryan Gosling!

Men det är väl det vanliga syndromet, begåvade regissörer kommer från Europa för att göra medioker film i USA. Håll er i Danmark i fortsättningen: Nicolas Winding Refn, Lone Scherfig, Susanne Bier och Thomas Vinterberg! Det är där ni gör riktigt bra film. Det är bara posören, provokatören och manipulatören Lars von Trier som klarar att göra stor film var som helst i världen. Hans egensinniga geni finns det inget som biter på. Inte ens filmindustrin i Hollywood klarar att desarmera den mannen.

Man släpar upp sin gamla marterade kropp varje morgon och man frågar sig: Varför? Sedan läser man som vanligt Göran Greider i Dalademokraten till frukostkaffet och genast sker något närmast magiskt. Det är som att doppa sig i ungdomens källa. Man blir nästan som ung på nytt. Adrenalinet sprutar och man är redo att ta ett rejält nacksving på ännu en dag. Tack GG för att du finns och när drömmen om en rimligare värld! Så länge den drömmen ännu finns hos några människor orkar man leva.

Göran Greider skriver i Dalademokraten om den ryske författaren Leo Tolstoj och jag läser intresserat. Nej, det var inte Tolstoj som skrev Harry Potter, inte heller har han författat någon vampyrserie, däremot har han skrivit några av litteraturhistoriens stora klassiker såsom ”Krig och fred” och ”Anna Karenina”. Ett litet klargörande bara; man kan ju ha några unga läsare som har vuxit upp i Rottingmajorens svenska skola. Som vanligt har GG en livlig interaktion med läsekretsen och han har fått ett brev med intressant innehåll från en Torsten Allvar i Falun. Allvar skriver om Tolstojs skola. Tolstoj som var adelsman i den ryske tsarens feodala och efterblivna land hade bestämt sig på 1850-talet för att öppna en skola för de livegnas barn på det egna godset, dessa barn som annars normalt sett skulle framleva sina liv som analfabeter och jordbruksarbetare under nästan slavliknande förhållanden. Tolstoj var inte bara en stor författare, han var en stor ande också och säger så här om pedagogiken i sin skola: ”Vi ger aldrig uppsträckning åt någon för sen ankomst och det är heller ingen som någonsin kommer för sent. Ingen bär något, varken böcker eller skrivhäften. Hemläxor ges inte. Lika lite som de bär något i händerna har de något att bära i sina huvuden. Ingen läxa, inget av det som genomgicks igår är eleven skyldig att kunna idag. Tanken med den förestående lektionen oroar honom inte. Han medför endast sig själv, sitt mottagliga sinne och sin förvissning om att det kommer att bli lika roligt som igår.”

Tänk er om Rottingmajoren tvingades läsa detta. Han skulle med magstöd och med darr på stämman morra rakt ut: Detta är ju värre än den socialdemokratiska flumskolan! Jag tror jag svimmar. Men det verkar ha gått bra för barnen i skolan, i alla fall några; Vaska Morozov lämnade genom skolan livegenskapen och analfabetismen och blev själv författare.

Tolstoj reste i Europa på 1860-talet och utanför Berlin besökte han en skola som inte föll honom på läppen, Rottingmajoren hade nog däremot älskat den. Tolstoj skriver: ”Jag har varit i en skola. Förskräckligt, bön för kungen, stryk, minnespluggning, förskrämda och själsligt förkrympta barn…”

En sådan skola hade nog passat den själsligt förkrympte, auktoritetstörstande Rottingmajoren mycket bra. Snart är det emellertid val igen, då har vi chansen att få Rottingmajoren att sluta stöka med vår svenska skola. Jag tänker i alla fall ta den chansen!

Vi har haft besök av Eldkvarn i stan. Jag var inte där, men jag såg bandet 2011. Texten nedan skrev jag då.

Eldkvarn, folkbladet.se

Medverkande personer:

Vincent van Gogh, 1853-1890, (VG)

Paul Gauguin, 1848-1903, (PG)

Emile Bernard, 1868-1941, (åskådare)

VG: Vad har du gjort!

PG: Vad menar du?

VG: Du har ju målat trädstammarna blå!

PG: Ja, jag vet. Jag har sakta och mödosamt arbetat mig fram till den här punkten. Det har tagit mig flera år, men nu kände jag att tiden var mogen för ett genombrott. Nu kunde jag måla trädstammarna blå.

VG: Satans förrädare! Blå trädstammar, du sviker ju alla våra konstnärliga principer. Är vårt manifest inte värt något alls?

PG: Lugna ner dig lite nu. Det handlar ju bara om ett par blå trädstammar. Jag ser på världen på mitt sätt och du på ditt.

VG: Jag tror jag blir galen! Här har du mitt öra på ett fat.

PG: Men vad gör du? Har du skurit av dig ditt öra! Nej, nu sticker jag till Tahiti, så kan du vara kvar och tjura i ditt gula hus här i Arles.

VG: Åk du bara, jag skall finna den sanna konsten, eller dö!

Ja, inte hann man tänka så mycket på själva utställningen på vackra Ordrupgaard utanför Köpenhamn. Det handlade mest om att överleva. Så mycket folk, vilken trängsel! Visst är det kul att människor är intresserade av konstens riktigt stora namn som Gogh och Gauguin, men måste alla vara där samtidigt med mig? Men på natten efteråt i hotellsängen kunde jag drömma om de stora mästarna. Som en fluga på väggen satt jag där i det gula huset i franska Arles.

Ett simpelt, barnsligt och trivialt gräl som urartar totalt? Glöm det! Här talar vi om de stora genierna och de kan väl aldrig vara simpla, barnsliga och triviala?

Vår tids Snoddas fyller Ullevi och jag lyssnar på ett av hans album och förundras. Snoddas? Ja, Håkan Hellström! Och då menar jag Snoddas i positiv mening – en genuin folklighet som nästan saknar motstycke. Jag funderar på fenomenet Hellström och får en bild på hjärnan jag inte kan bli kvitt.

Vid ett runt bord sitter Pablo Picasso (1881-1973), Kazimir Malevitj (1878-1935), Paul Klee (1879-1940) och Vasilij Kandinskij (1866-1944). De diskuterar konst och visar egna tavlor. Picasso talar om kubismen, Malevitj om suprematismen. Klee och Kandinskij diskuterar ”Der Blaue Reiter” och teosofin.

In kommer Olle Olsson Hagalund (1904-1972) med en olja under armen och säger:

- Jaså, ni diskuterar si och målar så. Själv tänker jag annorlunda och målar så här.

De andra tystnar och beskådar förvånade gästens verk.

Verk av Olle Olsson Hagalund, Bukowski.com

 

Så har vi då fått en ”riktig” nationaldag och visst har vi mycket gott att tacka nationalismen för….?

Idag sitter pickelhuvan på huvudet och ridstövlarna på benen, för idag är vi alla preussare, förlåt svenskar.

Internationalism? Den gamle Marx skrev: ”Proletärer i alla länder förenen eder”. Så gammalt och förlegat, tidens mantra är istället: ”kapitalister i alla länder förenen eder”. En värld, en ideologi, en marknad.

Men idag hyllar vi kejsar Wilhelm. Ursäkta mig, nu skrev jag fel igen. Idag hyllar vi vår kung Carl XVI Gustaf av Sverige. Den briljante, eller som han egentligen heter: Carl Gustaf Folke Hubertus. Hubertus? Ja Hubertus, efter den tyske naziofficeren, Hubertus av Sachsen-Coburg-Gotha, som 1943 stupade på östfronten i kriget mot bolsjevismen.

Sveriges Kung, wikipedia.org

Jag är ingen absolutist ens när det gäller amerikansk film. Det händer då och då att jag ser sådan. Jag har till och med en handfull amerikanska regissörer jag uppskattar, såsom Francis Ford Coppola, Martin Scorsese och Oliver Stone. Slutscenen i Elia Kazans film Viva Zapata, ni vet den när Marlon Brando som den mexikanske revolutionshjälten Emiliano Zapata dödas i ett bakhåll, men hans vita häst undkommer kulorna och galopperar bort som revolutionens imperativ, den såg jag som liten grabb och den sitter kvar i hjärtat för alltid.

Men annars anser jag att den bästa filmen görs i Europa. Jag sveptes med i den tyska sjuttiotalsvågen, med regissörer som Volker Schlöndorff, Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder. ”Blecktrumman”, ”Aguirre - Guds vrede” och ”Maria Brauns äktenskap” är oslagbara filmer. Jag säger bara Hanna Schygulla, Fassbinders oslagbara primadonna!

Nåja, italienarna gick inte av för hackor heller: Federico Fellini, Ettore Scola och bröderna Taviani. ”Amarcord”, ”Vi som älskade varandra så mycket” och ”San Lorenzo-natten”; filmhistoria, allihop.

Och sedan kom danskarna: Thomas Vinterberg, Lars von Trier och Susanne Bier. Där har ni, jänkare; se och lär.

Men i ett svagt ögonblick råkade jag i en av Konsums stormarknader få se den amerikanska filmen ”Crazy Heart” av Scott Cooper som DVD. Jeff Bridges är ju en okey skådespelare och jag hade läst en del positivt om filmen, så jag lurade mitt överjag genom att mycket diskret, bakom ryggen, låta filmen glida ner i kundvagnen bland matvarorna. Under vitkålshuvudet var den så gott som osynlig.

Det var ett misstag att se ”Crazy Heart”, en film om en närmast helt avdankad countrysångare, dock med det lovande namnet Bad Blake, som kämpade på trots vikande popularitet och sina alkoholproblem. För att ingen annan skall begå samma misstag, kan jag här avslöja handlingen, så sparar ni både dom pengarna och den tiden.

Nalle Puh har i medelåldern fått lite dåliga alkoholvanor. När livet är lite trögt lindrar flaskan. Nalle super till ganska ofta. Nasse är orolig för sin vän. En morgon kommer Nasse till Nalles lilla hus. Nasse knackar på, men ingen öppnar. Nasse känner på dörren. Dörren är öppen och Nasse stiger in. På golvet i den lilla stugan ligger Nalle Puh och fyllesover. Han har tydligen somnat med ena handen i honungsburken och lyckats välta den. På golvet ligger Nalle och hans ”håning”.

- Men Nalle, nu måste du sluta dricka, säger Nasse till den skamsne Nalle Puh, som nu har tagit sig upp på en pall.

- Ja, nu måste jag sluta dricka, svarar Nalle, med det tunga björnhuvudet stöttat av tassarna.

Så där, nu slipper ni se ”Crazy Heart”. Ägna istället den tiden åt Susanne Biers ”Älskar dig för evigt”!

Nej, nu måste jag sluta. Jag får tydligen besök. Här kommer Hanna Schygulla, sötare än Nalle Puhs ”håning” och med sig har hon Ghita Nörby. Tur att jag har kvar lite gammeldansk hemma. Å nej, är det Isabelle Huppert dom har med sig. Nu blir jag riktigt nervös!

Bild, aftonbladet.se