Västerlandets solkiga historia
Inom kristendomen finns begreppet ”arvsynd”. Detta begrepps innebörd har jag alltid sett som ett uttryck för en absurd antihumanism. I min tidiga ungdom tvingades jag under en period genomgå en undervisning som leddes av en präst i svenska kyrkan, en riktig ”svartrock” av den gamla skolan. Enda gången den mannen levde upp var när han fick predika om ”SYNDEN”. En gång visade han en bild på ett nyfött spädbarn och med darr i stämman och kroppen försatt i rörelse som om han genomfors av en sexuell njutning predikade han om arvsynden. ”Inte ens detta nyfödda barn är fritt från synd”.
Med denna erfarenhet som bakgrund förvånas jag själv över att tanken på en ”arvsynd” poppar upp hos mig. Det visar väl bara hur djupt det kristna arvet sitter trots att jag ser mig själv som ateist. Nog nu nog med problematiseringen av begreppet ”arvsynd”.
Efter att ha läst de rasistiska/främlingsfientliga inlägg som är relativt vanligt förekommande på nätet och sedan dagligen via media tvingats ta del av hur det världspolitiska läget kontinuerligt försämras, har jag börjat fundera på om inte begreppet ”arvsynd” skulle kunna appliceras i dessa sammanhang; absolut inte i kyrkans mening, som en nedärvd moralisk synd hos oss alla, utan istället som ett begrepp som kunde få oss alla att stanna upp och lära oss av historiens synder, så att dessa inte ständigt upprepas. Vi i den ”vita västerländska rasen” med vår enorma ”arvsynd” av rasism, kolonialism och imperialism borde veta bättre än att gå på som vi gör. En viss ödmjukhet vore klädsam.
Tre bra böcker om rasism, kolonialism och imperialism är Mike Davis, ”Svält och kolonialism”, antologin ”Kolonialismens svarta bok” och Sven Lindqvist, ”Utrota varenda jävel”.
Har man läst dessa böcker gör man inte absurda uttalanden om att ”de” minsann har nedsättande uttryck om oss också eller om att det inte är värre att uttala sig i ringaktande ordalag om svarta och araber än om stockholmare eller svenska bönder. Det blir också ganska lätt att avslöja ett imperialistiskt krig trots att det på sedvanligt vis göms i dimridåer av vackra ord såsom ”frihet” och ”demokrati”.
Några av de viktigaste näringsämnena i den mylla varur det nazistiska ogräset växte sig starkt var rasism, kolonialism och imperialism.
