Utan titel
LÅT DET GLOBALA KAPITALET GRÅTA AV
RÖKEN FRÅN DERAS BRINNANDE TEM-
PELBYGGNADER LÅT DE LÖJLIGA SMÅ-
FÖRETAGARNA BEGRÅTA SINA KROSSA-
DE SKYLTFÖNSTER LÅT JALDUNG STOPPA
BLODFLÖDET HOS SINA STATSANSTÄLL-
DA VÅLDSVERKARE LÅT JOURNALISTER-
NA OCH LEDARSKRIBENTERNA FÖRSVARA
SITT EGET INTRESSE INTRESSET LJUGER
INTE VI VILL INTE HA EN DEL AV KAKAN
VI VILL HA HELA JÄVLA BAGERIET KROSSA
KROSSA KROSSA
Dikt utan titel av Johan Jönson ur diktsamlingen ”I krigsmaskinen”.
Efter att ha läst Jönsons diktsamling ”I krigsmaskinen” om hur det är att leva i ett senkapitalistiskt samhälle, i alla fall om man inte befinner sig i samhällstoppen, är det svårt att sitta och skönmåla, önskedrömma och luras på nätet om hur bra man har det, om hur det är att surfa på vågornas topp. Därför säger jag bara: Läs boken, sluta ljuga och ägna tiden åt något nyttigt istället. Ändra världen! Vi måste förändra världen tillsammans.
Aniara
79
Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.
Harry Martinson (1904 – 1978), dikt 79 ur Aniara (1956).

Jag önskar att dikt 79 ur Aniara skulle kunna fungera som ett moraliskt imperativ för dagens socialdemokrati. Nu säljer partiet ut decennier av svenskt fredsarbete mot kärnvapen. Supermakten USA talar om för lilla Sverige att vi inte skall underteckna FN-avtalet mot kärnvapen och socialdemokraterna viker sig, allt för att behaga Supermakten. Jag skäms!
När mammor dör
När mammor dör,
då förlorar man
ett av väderstrecken.
Då förlorar man
vartannat andetag;
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
då växer det sly överallt.
Göran Tunström (1937 – 2000) ur romanen ”Berömda män som varit i Sunne”, från 1998.
Därför är jag socialist
Jag tror att Marx hade rätt:
Kapitalismen kommer att
upphäva sig själv.
Jag tror att Keynes hade
rätt:
Kapitalismen har inga
självläkande krafter.
Jag tror att Elin Wägner
hade rätt:
Jordens väckarklocka ringer.
Jag tror att Rudolf Meidner
hade rätt:
Den som har makten över
kapitalet bestämmer.
Jag tror att Jesus hade rätt:
De rika kommer aldrig till himlen.
Jag tror att Mother Jones
hade rätt:
Det viktigaste är att bråka,
om allt.
Jag tror att att Edouard Louis
hade rätt:
Våldet utsöndras ur samhällsmakten.
Jag är vänster för att jag
har en ljus bild
av människan och tror att
samarbete
och empati ingår i vårt artväsen.
Jag är vänster därför att jag är realist
och erkänner att det i ett
ojämlikt samhälle
finns gränser för hur goda vi
kan vara.
Jag är vänster därför att jag
gillar vanligt folk
och den massans visdom de
bär på.
Jag är vänster för att jag
tror på
universella värden, naturvetenskap,
teknik, upplysning, utilitarism
och förnuft.
Jag är vänster för att jag vet
att den enda potentiella maktfördel
löntagarna har
är att de är långt fler än kapitalägarna.
Jag är vänster för de växters
och djurs skull
som inte kan tala för sin
rätt.
Jag är vänster för att jag
tror
att människor är mer avancerade än
de samhällen de stängts in i.
Jag är vänster för att jag är
civilisationskritisk och känner mig
som en främling i detta
samhälle.
Och allt detta betyder, slutligen,
att jag
hellre kallar mig socialist än
vänster
ty en socialist bryr sig alltid
mer om vad
som sägs än hur och av vem
det sägs.
Dikt av Göran Greider från Dalademokratens ledarsida (2019-05-27).

En Göran Greider om dagen stillar oron i magen. Dixi Stadelmann är inte bara grötrimmare med orolig mage, han är socialist också.
Sjörövarjennys sång
Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.
Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.
Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.
Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.
Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.
Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? – den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.
Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.
Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur “Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

- Dixi, har du nu lyssnat på Nationalteatern igen?
- Ibland måste man väl få höra Stena Olssons compagnie?
- NEJ! Lämna nu 1970-talet ifred.
- ALDRIG!
De hängdas ballade
O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund just med er förstås
-så visa misskund med oss och med vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi alltför mycket gött,
har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
men bed till Gud att alla han förlåter.
Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.
Vårt oförnuft till sist har fått sin lön
och rättvist lagen slog oss med sin makt,
men bed till Jungfruns son om värn och vakt!
För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!
Vi dinglar liksom han på korsets trä
i solens vita brand och regn som gråter.
Den som är hängd blir själv så lätt disträ.
Men bed till Gud att alla han förlåter!
Sol har oss bränt och regnet har oss blött,
så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött
och hackat både skägg och ögonbryn.
För en gångs skull högt lyfta över dyn
vi gungar oavlåtligt av och till
och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter
-vår sista slamsa kött är vittnesgill.
Men bed till Gud att alla han förlåter!
Envoi:
Prins Jesus, du som över allting rår,
var mild mot oss, så att helvetet ej får
makt över oss till intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.
Men bed till Gud att alla han förlåter.
Francois Villon (1463)
Francois Villon (1431 – efter 1463, osäkra uppgifter) var ingen svärmorsdröm, kom inte ens i närheten av att vara en go gubbe; vid sidan av att vara diktare var han en tjuv och dråpare, som delade sin tid mellan krogarna och horhusen i det senmedeltida Paris. Men rättvisan hann till slut ifatt honom och 1463 dömdes han till döden genom hängning för att ha dödat en annan olycksfågel, en präst, i ett gräl om en prostituerad.
Genom dikten ovan som han presenterade för stadens styresmän lyckades han beveka deras hjärtan och blev benådad i sista stund. Istället förvisades Villon från Paris.
Lärdom: Du kan spendera din tid på krogar och horhus, du kan vara en tjuv och mördare, men se för Guds skull till att du skaffar dig en utbildning och bildning så att du kan knåpa ihop några bra dikter, så kanske du slipper att bli korpföda alltför tidigt.
Förr talades det om den mörka medeltiden, men i vår egen svarta tid har vi girighet, profitjakt, religioners anspråk, krig, fattigdom och extremrikedom, dödsstraff och tortyr, så kanske det inte hade varit sämre att leva på medeltiden. De människor som nu högljutt kräver att små barn skall straffas för sina föräldrars brott hade i alla fall smält in i ett medeltida sammanhang.
Språkövning
VED FROKOSTEN af Johannes V. Jensen (1906)
Kafeen skal være velsignet!
Gud ske Lov for Sofahjørnets Fløjl!
Jeg omfatter min Kellner med Sympati,
jeg sidder sval og barberet ved Bordet,
finder Stangen under det med Fødderne
og spiler Næsen mod Dugens kyske Klorlugt.
Giv mig en Bajer!
Jeg vil berømme det ravgule Øl fra Fad.
Det er isafkølet, og det fraader af Kulsyre,
Død og Djævel, hvor mine Tænder længes efter det!
Mit Svælg drikker, allerede naar jeg ser det paa Afstand!
Jeg vil begrave mig i en Slurk …
Jeg var tørstig … i Aftes, hvordan var det?
Nu har jeg det godt.
Der staar fire blomstrende Stykker Smørrebrød for mig.
Først spiser jeg et med Æg og Sild –
O Anelsen om Svovlbrinte og om Jodlugt fra Havets Tangskove!
Derpaa sætter jeg Tand i et ungt og skært Stykke med Steg,
og her fordyber det Smagen, at jeg tier.
Rullepølsens Bouquet af Faar og af oliedryppende Maskiner, Væverier, udvider mit Velbefindende.
Osten knytter Stemningen af Forraadnelse og rygende Elskov sammen i mit Hjærte.
Men nu skælver mit Bryst imod Snapsen,
som jeg har skænket mig af den iskolde Flaske.
Se den spiller, den ler klart,
Jeg holder den op som en stor levende Diamant,
Kornbrændevin, kort sagt, Danmark!
Her sidder jeg og bereder mig paa det bedste Øjeblik.
Her er godt. Hatte passerer Vinduet, meget Folk færdes paa Gaden.
Jeg har sagt til mig selv, at Livet og Solsystemet gaar glimrende.
Skaal!
Jeg nedlægger ikke harmfuld Protest mod Jordens Vals mellem Stjærnebilleder,
fordi jeg selv varmer Bænke;
hellere lyser jeg Lykken høfligt ud af mit Hjærte
med samt alle Glædespiger og Skalmejer.
Lykken og jeg forstod ikke hinanden;
jeg talte altid en Dialekt, hvor jeg saa var.
Sandheden er, at jeg mistede Emma.
Hvorfor?
Var hun ikke frisk? Var hun ikke slank og svungen i Ryggen,
ung og lutter Appetit som ulæsket Kalk?
Var hendes Brystkasse ikke dyb og elastisk
som en Vidjekurv fyldt med nyslaaet Kløver,
havde hun ikke smækre Arme og de klareste Tænder,
en Malstrøm af et dunkelt Haar og Øjne som Bøssemundinger?
Hvorfor løj jeg da en kold Historie sammen
om en yderst vigtig Ekspedition til Nordishavet?
Emma, fordi jeg ikke vil bede en Pige,
der er mig uvedkommende, uden for saa vidt som jeg elsker hende,
om at vaske sin nittenaarige Krop.
Jeg lider ikke Fusel, Smørsyre og andre stikkende Vædsker.
Jeg opæder fortrinsvis Piger med Nerver i Skindet.
Du stillede mindre proper, skønt skyldfri, Emma,
Velan jeg tav, men jeg forskød dig.
Hvor heldigt, at du omtrent samtidigt
ytred en uovervindelig Lede for mig,
mit ukuelige Hoved, min henrykte Egoisme og hele Sjæleraahed!
Hvor sundt for os begge, at vi paa Stand hadede hinanden!
Aa, hvor vi ødte hinanden! Jeg rejste vildt til Polen.
Du giftede dig med en Violinist,
hvis Fingre ikke skyede Harpiks,
og som senere skal have aflokket dig de reneste Toner.
Altsaa jeg mistede Emma.
Alverden ynkede mig. Jeg tror jeg saarede mange
ved den kyniske Lethed, hvormed jeg trøstede mig.
Mit Liv er een Erstatning.
Hvem siger, at man skal leve lykkeligt?
Samme Foraar traf mig kaad og kærnesund,
Skummel af Kærestesorg,
I Favnen paa yndige Olga.
Hun var altid vasket og sval,
jeg maa formode, hun var Jomfru paa en Badeanstalt.
(Emma tilhørte den fornemmere Lavadel).
Olga var saa frejdig, Klæderne suste fra hende.
Oh, hendes Fodsaaler var netop saa friske og kølige
som Aakandebladene i Guldager Bæk,
hvor jeg badede som ungt Menneske.
Naar Olga kom ind til mig, medbragte hun Duften
af gabende Linnedskuffer, som jeg elsker,
et Vejr af Stivelse og af lutret, blaanet Tøj.
Kæreste Olga, det var sødt at aande den svale Luft omkring dig,
du var frisk som et Neg,
og Gud ved, hvem der siden sankede dig i Lade.
Jeg har skænket mig en frisk Snaps af den iskolde Flaske.
Uden at betænke mig svælger jeg ogsaaa den.
napsen er kold, sød, stærk og brændende …
Dette var en Skaal for den uudslukkelige Appetit,
der lægger mig ned og sætter mig paa Benene igen
midt imellem hoftebredt henvandrende Mirakler i Menneskeskikkelse.
Er I kede af, at jeg synger, saa det sortner mig for Øjnene?
Ak, Emma og Olga!
Hvor er I henne?
Et Mindebæger!
Jeg føler en lægende Varme, mit Hjærte hopper,
jeg tror jeg er glad til trods for Smærte.
Snapsen er kold, sød, stærk og brændende …
Skaal!
Bild, Johannes V Jensen (1873 – 1950), wikipedia.org

Va klarar ni inte min danska språkövning? Slapphjärnor! Skriven danska måste man klara av som svensk. Med talad danska är det en annan sak. Det är svårt. Det klarar bara min hemliga fotograf. Danskan i hennes mun och i hennes öron trivs som bollen på Messis fot.
Och hur skulle man kunna läsa den danska nobelpristagaren i litteratur (1944), Johannes V Jensen, på något annat språk än hans modersmål. Det vore ju snudd på barbari! Försök igen.
Klassfrågan
Klassfrågan är ingen udda
liten fråga:
Den genomborrar samhällen.
Den är en stor smärta
men också ett silande
sommarljus därför att det
i klassfrågan
finns så mycket hopp.
Där klass förnekas växer
det blinda klasshatet.
Där klass diskuteras, skildras
och tar gestalt i politiken
uppstår klassmedvetandet.
Det finns en brett definierad arbetarklass.
Den innefattar en majoritet
av befolkningen,
den vägrar göra de understa
till en underklass
som medelklassen kan idka
välgörenhet mot.
Klassfrågan gör medelklassen,
även den progressiva delen av
medelklassen, orolig
och den utmanar överklassen
och dess oavbrutna
klasskamp uppifrån.
Klassfrågan är slutligen
ingen fråga:
Den är svaret på
ett orättfärdigt, ojämlikt samhälle.
Klass är därför det mest tabubelagda:
Samhället så som vi känner det
vilar på
förnekandet av klass.
Dikt av Göran Greider från ledarsidan i Dalademokraten 180723.

Klassmedvetandet är silverkulan som dödar den bruna varulven som ylar och jagar i mörkret.
Esplanadsystemet
Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra
Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.
Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.
Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.
Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.
Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"
-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt!"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"
Dikt av August Strindberg (1849-1912), ur ”Dikter på vers och prosa” från 1883.
Bild, August Strindberg, wikipedia.org.

- De e bra “Ågust“, riv hela skiten!
- Du får inte läsa Strindberg, Dixi. Du blir bara så outhärdligt störig av honom.
- De e bra “Ågust“, riv hela skiten!
- Suck!
Ångest, ångest är min arvedel
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
”Ångest, ångest är min arvedel” ur diktsamlingen ”Ångest” (1916) av Pär Lagerkvist (1891-1974). Författaren fick nobelpriset i litteratur 1951.
Inte ens Pär Lagerkvist själv hade en aning om att hans fruktansvärda dikt egentligen handlade om fotboll. Det måste man vara ÖIS:are för att förstå. Jag kände det direkt i mitt hjärta när jag läste dikten första gången för många år sedan. Precis så är det att vara ÖIS-are, tänkte jag.
Idag marscherar laget in till en låt av Björn Afzelius (1947-1999), ”Sång till friheten”, – bra så. Men egentligen borde Lagerkvists dikt tonsättas och framföras av Marianne Faithfull med ett riktigt ”Broken English-sound”. Det vore perfekt!
Vadå? Kan hon inte svenska den goda Faithfull? Det kan hon visst enligt mina källor. Hon lär ha funnits på Wembleys läktare 1959 när Sverige under ledning av den oförglömlige Agne Simonsson slog det då i princip oslagbara England med tre mål mot två. Agne Simonsson gjorde själv två av målen. Då på plats bestämde sig Faithfull att lära sig svenska, bara som en hyllning till Simonsson. (Tror ni inte på detta, så slipper ni. Jag tror i alla fall obetingat på Faithfulls svenska kunskaper).
”Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand” med Marianne Faithfulls underbart såriga röst till det röd-blå lagets inmarsch – det kan inte bli bättre.

Kolskjutaren
Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnad efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.
Dikten ”Kolskjutaren” ur diktsamlingen ”Sotfragment” från 1949 av proletärförfatten Stig Sjödin (1917-1993).
När jag läser ovanstående dikt kommer jag att tänka på Ulf Lundells låt ”Folket bygger landet”. Samma tema som hos Sjödin men lite mer nutida. Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!
- Dixi, varje gång du hoppar över dina tabletter är du tillbaka på 1970-talet.
- ”Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!” Om du visste hur skönt det var att skriva dessa ord. Länge leve 70-talet!
- Glöm nu inte bettskenan, Dixi.
Om kriget i Vietnam
Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.
Dikten ”Om kriget i Vietnam” skrev Göran Sonnevi under brinnande Vietnamkrig 1965.
Bild, ”En utflykt i det gröna”, olja på masonit, av Gerhard Nordström 1972, olgakatt.blogspot.se

Själv funderar jag på vad vi skall göra av den våldsbejakande liberalismen. Jag var en av demonstranterna, en kall tidig vårdag 2003 på Götaplatsen (det sades att vi var nästan trettiotusen), som demonstrerade mot USA:s angreppskrig mot Irak. Trots att jag är ganska pessimistiskt lagd kunde jag inte föreställa mig att det var helvetets portar som USA:s krig skulle öppna. Vietnamkriget skapade ett brett folkligt motstånd i hela världen mot USA-imperialismens krig. Varför är den folkliga opinionen så tyst idag?
Jag letar i mörkret efter Dawit Isaak
Vad är det här med Dawit Isaak?
Varför ska alla hålla
på med den här kampanjen år efter år?
Var det nån som brydde sig om
honom när han var här?
Varför måste alla kändisar ställa upp
och kräva att just Dawit Isaak ska friges?
Det finns ju tusentals
fängslade journalister världen över
som fått sina fingrar krossade
så varför just Dawit Isaak?
Är han jude på något sätt? Är det
det som är PC-förklaringen
till varför hela medieetablissemanget
ska hålla på med honom?
- Rösterna på flashback faller över mig.
Kommentarsfältens generaler,
i lånade uniformer, till och med
polisuniformer, bakom tangentbord
smattrande som maskingevär
undrar över denna kampanj.
De skickar fram spanare från avgrunden.
Jag ser att även vänstern blir galen på
de här kampanjerna, vi känner
väl att det här riskerar att bli som när
Birgit Friggebo på besök i Rinkeby
ville sjunga We Shall Overcome
för att stilla frågan om Lasermannen.
Så man kan verkligen undra.
Här finns avgrunder om än helt andra.
Ingen brydde sig om honom när han
var här och jobbade som städare
nere i det svenska klassamhället -
han var tvungen att dra från det här landet
för att bli svensk medborgare.
Så nog finns det bara där
gott om dåligt samvete i allt det här.
Så mycket vet jag att Dawit Isaak
arresterades bara några veckor efter
elfte septemberattacken.
Den uppgiften kan jag inte komma över:
Mindre än fjorton dagar efter att planen
flögs in i tvillingtornen
greps du alltså i ditt hem i Asmara.
Och från och med nu blir du ett du i denna text
så att jag till slut kanske kan
lära känna dig en smula bara genom
att leta igenom det här mörkret.
Den stora skuggan slog alltså ut över världen.
Spred sig snabbt över de nyss
kolonialiserade kontinenterna
ända in i det sönderslitna Eritrea
och högplatåns tunna luft.
Jag vet inte hur mycket mörker som kom i rörelse
de där åren men fängelserna växte
till arkipelager och underrättelsetjänsterna
spann allt vidare nät av konspirationer
och ingen vet hur många namnlösa
som sögs in i cellerna.
Jag kan inte skilja dig från
den stora skuggan, jag kan inte ens se
ditt verkliga ansikte eftersom de stora
tidningskoncernerna förvandlat det till
en jävla logga, en svart vinjett så att
du blivit en layoutfråga för liberala
samveten jag aldrig litat på
och som knappast du heller ska lita på.
Du kan i slutändan inte lita på någon,
den svenske utrikesministern är också
en del av den enorma skuggan som erövrat halva
världen inklusive Afrikas horn.
Men jag har i alla fall ditt namn,
tungt och gammaltestamentligt
och därför så underligt välbekant i
i en värld av makt och vanmakt:
det lyses upp ibland, kort, häftigt,
som när någon tänder en cigarett.
Sen är det borta igen i det stora mörkret.
Det är klart du måste friges,
ur fängelset, ur den där loggan,
ur hela det här mörkret som gör
oss obegripliga för varandra.
GÖRAN GREIDER
Dikten ovan är tidigare publicerad på Dalademokratens ledarsida. Att dagligen läsa DD:s ledarsida, med Göran Greider, är som honung, ja som den sötaste ungerska Tokajer. Tänk vad skönt att slippa lapa den blå survällingen från de borgerliga ledarsidorna. Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet, släng er i väggen! Ännu finns det några ni inte når.

I fredags (2016-09-23) var det årsdagen för Dawit Isaaks fängslande i Eritrea. Nu har han suttit fängslad utan rättegång i femton år. På Gamla Ullevi, före matchen mellan Örgryte och Trelleborg, genomförde Örgryte IS en stämningsfull manifestation för Isaaks sak. Ett vackert exempel på fotbollens plats i samhället.
Varje gång
Många är för ordning
Många är för ordning. De lägger vid måltiden
en duk över bordet, om de har en, eller de stryker
med handen över skivan bort smulorna, om
handen inte är för trött, - men deras bord står
och deras hus står i en värld som sakta sjunker i dyngan.
Ack, deras klädskåp ska vara rent, men vid stadsgränsen
ligger fabriken, grottekvarnen, det blodiga
mervärdeshjulet! Ack, vad nyttar det
att, upp till hakan i gyttja, hålla fingernaglarna
rena?
I september
I september varje år, när skolterminen börjar
står i pappershandlarna i förstäderna kvinnor
och köper skolböcker och skrivböcker åt sina barn.
Förtvivlat fiskar de upp sina sista ören
ur nötta portmonnäer, klagande
att kunskap är så dyr. Då vet de ändå inte
hur dålig den kunskap är som riktar sig
till deras barn.
Utan titel
När jag vaknade i gryningen
i det vita sjukrummet på Charité
och hörde koltrasten, förstod jag
bättre. Redan sedan länge
fruktade jag inte längre döden, eftersom jag
ju ingenting kan sakna under förutsättning
att jag själv är borta. Nu
lyckades jag också glädja mig åt
all trastsång efter mig.
Bertolt Brechts dikter, att hämta styrka ur. Från vaggan till graven.
Bild, Bertolt Brecht (1898-1956), wikipedia.org

- Du Perikles - ka' Du sige mig – hvornår smager en Bertolt Brecht bedst?
- Hvergang
För det var väl så de sa, gubbarna?
Mitt Sovjetpass
Jag kunde
med vargtänder
sluka
byråkratin
och jag
spottar och fräser
mot respekt
för titlar
och skrivklådesjuka
och varje formulär…
Men
läs!
Längs fronten
av kupéer
och hytter
tar kontrollören
avmätt
och fast
hand om passen
artigt
ja ytterst
och jag ger
mitt purpurpass.
Det ena väcker
ett småleende.
Det andra ett stänk
av hån.
Han beter sig mera vettskrämt
för ett med
brittiska dubbellejon.
Den snälle
Farbrorn
i blicken
är andaktsfullt
allvarsam,
som när man
tar emot
dricksen,
tar han
pass från en
amerikan.
Som geten
tittar på en affisch
blir ögonen
klot
för de polska
polissegt
i elefantiasis.
Var är de ifrån då
och de då?
Geografiskt
lömska
och dolska.
Han vrider inte
på huvudet alls
och visar
överhuvud
ingen känsla.
Utan att blinka
tar han danskarnas
pass
och även
de övriga svenska.
Så plötsligt
som den skållats
hans mun
blir strax
till en kvidande
grimasch,
så tar
denne tjänsteman
från tulln
itu med mitt
knallröda pass.
Och som en bomb,
en igelkott,
som en dubbelstriglad
rakkniv,
som en skallerorm
med giftigt spott.
Tjugo huggtänder.
Två meter liv.
Bärarn
mångtydigt
tecknar.
- Det är gratis,
sa blicken,
en varm en.
Gendarmen
ser frågvist
på deckarn
och deckaren
på gendarmen.
Med njutning
såg nog
gendarmernas kast
mig hudflängd,
korsfäst
med den äran.
För jag har
mitt sovjetiska pass
med bild på med
hammarn
och skäran.
Jag kunde
med vargtänder sluka
byråkratin
och jag spottar och fräser
mot respekt
för titlar
och skrivklådesjuka
och varje formulär…
Men läs!
Ur vida byxor
jag hivar
min oskattbara
last i tullzonen.
Läs!
Avundas!
Jag är
Medborgare
i Sovjetunionen!
Bild, Vladimir Majakovskij (1893-1930), openculture.com

Vladimir Majakovskij brann för konsten, han brann för kärleken, han brann för politiken. Han förbrändes av en eld hetare än en svetslåga. Men hans ord blir aldrig bara aska. Hans ord lever för alltid, oavsett om de handlar konsten, kärleken eller politiken.
Som en film
Att se den omöjliga
målvaktsräddningen.
Volleyskott
i nättaket.
Nickskarvar
tunnlar
väggspel.
Fy fan alltså!
Det är som att se
en Ingmar Bergmanfilm
fast bättre.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still" (1991).

Och så vill Dixi Stadelmann dementera uppgiften om att han har tippat Kalmar FF som vinnare av årets Allsvenska.
- Dixi, förra året tippade du Kalmar. Vad har du tippat i år då?
- Häcken.
- Dixi, om jag hade ett spelbolag skulle jag önska att en miljon ”Dixis” spelade hos mig.
- Årets Allsvenska är bara i sin linda ännu. Tänk på Leicester City!
- Dixi, hur mycket jag än tänker på Leicester, kan jag inte se Hisingens Stolthet vinna Allsvenskan. Inte i år heller.
Tro inte på sagorna
Tro inte på sagorna man läst för att söva dig
den farliga falska trygghet dom ger
är alltför lätt att beröva dig
Fäst dig inte vid leendet hos den som står över dig
leendet slocknar som stjärnfall den dag
när han inte längre behöver dig
Lite inte på löftena man ger för att snärja dig
löften blir till vapen som vändes emot dig den dag
då du inte längre kan värja dig
Tro inte på sagorna man läst för att söva dig
ödsligt ska dom eka tomma orden
den dag då dom inte längre kan snärja dig
Kent Andersson (1933-2005)
Som jag har skrivit om tidigare är det tråkigt när man blir äldre att alltför många av de människor som gör livet värt att leva försvinner. Kent Andersson är en sådan person. På radion hörde jag en dokumentär om Sonya Hedenbratt (1931-2001) som inte heller finns kvar bland oss. Och visst må det vara så att staden Göteborg växer och är större nu än tidigare, men utan Kent Andersson och Sonya Hedenbratt är staden ändå på något sätt mindre, det känns i alla fall så.
Radiolegenden Frank Gunnarsson, som med sina satirprogram retade upp makthavarna så till den milda grad att makten under en period stängde ner lokalradion i rikets andra stad, (så var det med de vackra högtidstalen om yttrandefrihet och konstnärlig frihet), skrattade och sa i en radiointervju att hans belackare, när radiosatiren brände som en svetslåga i rövarna på dom, tänkte: nu är det dags att sätta sätta stopp för den satans Frank Gunnarsson. Men vad de då inte visste var att det var den omtyckte och folkkäre, Kent Andersson, som ofta skrev den elakaste satiren i programmen.
Bild, Kent Andersson, hisingenftw.se

Anslagstavlan
Det var en fredagskväll
jag cyklade till anslagstavlan.
Laguppställningen var fastsatt
med fyra häftstift.
H.B. Cidden.
Samling lördag kl. 15.00.
Match 16.00
Åbyvallen Läckeby.
Jag cyklade runt i byn
så tillbaka till anslagstavlan.
Jodå, mitt namn stod kvar.
Vid Alvars kafé stod mina kompisar.
Jag föreslog
en titt på anslagstavlan
kanske är det logdans i morgon?
H.B. Cidden stod kvar.
Hela kvällen hade jag en känsla
att mitt namn på högerbacken
skulle suddas bort
att bokstäverna skulle falla ur
laguppställningen och ner på marken.
Det var natt
när jag sista gången stannade
vid anslagstavlan.
I morgon är det allvar
då betyder min markeringsmiss
något för laget.
I morgon blir min brytning
av motståndarens anfall
början till ett motanfall.
Nu är jag med i laget
och har en uppgift.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).
Jag är inte säker på att våren verkligen kommer utan en fotbollsdikt av Cidden, så därför lägger jag in en. Sådär bara för säkerhets skull.
Snart står man där på läktaren igen och ser det rödblå laget springa in på den gröna mattan.
Natobön
Nato vårt som är i himmelen.
Helgat varde ditt namn.
Ske Natokommandots
vilja, i himlen
så ock på jorden.
Vår dagliga Natopropaganda,
giv oss i dag
och förlåt oss vår gamla
fredsretorik
såsom vi också förlåta
dem
vi exporterar vapen till.
Och inled oss icke i
alliansfrihet
utan fräls oss från
självständighet.
Ty riket är Natos och
makten
och härligheten i evighet.
Amen
Göran Greider
Huset och vintern
Nu faller temperaturen,
den är nere på minus två.
Känner på ytterdörren om
den läcker in kyla.
Huset är en dykarklocka.
En undervattenfarkost
som sjunker genom kölden.
Vi går omkring härinne,
i en allt djupare tystnad,
i en allt större spänning,
snart helt utan kontakt
med yttervärldens röster.
Ska förråden räcka? Värmen?
Genom fönstren blänker
svaga rörelser i mörkret:
Vi sjunker mot vintern.
Göran Greider

När jag står och tittar ut genom mitt fönster tror jag mig plötsligt vara förflyttad till Murmansk, en rysk hamnstad vid norra ishavet. Ingenting motsäger denna tanke. Utanför fönstret åker folk skidor på kajen och i hamnbassängen sitter tre män och isfiskar. Vad har vi gjort för att förtjäna denna vinter? Det är bara de underbara sydvästliga antlantvindarna, som hittills i vinter har lyst med sin frånvaro, som kan föra mig tillbaka till Göteborg igen. Kom igen, blås på, vi vill ha vår! (Från en ännu kallare vinter än årets, i alla fall i Göteborg).