dixistadelmann.se

Han såg ut som en korsfäst

säger pappa

och tar en cocacola ur kylskåpet

Men pappa talade aldrig med mig om Che

Pappa pratar om hästarna på kapplöpningsbanan

och om en häst där som heter Quijote

På första sidan i El Mercurio

finns ett foto av Che

som jag klipper ut för att klistra in i min skrivbok

Jag sitter vid matsalsbordet

och läser om hur de dödade Che i en dalgång i Bolivia

och mamma kommer med ett glas mjölk

och tror att jag gör min geografiläxa

En gång dödade jag en sparv

med slangbåge

och fick fullt med blod på händerna

När jag blir lika gammal som pappa

skall jag inte spilla tid

på hästkapplöpningar i TV.

Dikt, ”Chile gränsar i nordväst till Bolivia (Skoluppsats)”, av den chilenske poeten Jaime Quezada, född 1942, ur samlingen ”Mellan sten och ocean”, ”Femton poeter från Chile”. I urval och översättning av Lasse Söderberg.

Bild, Che Guevara (1928 – 1967), wikipedia.org

Sannerligen: det enda jag kommer att minnas

av min konfirmation

är nog denna döda fluga

i koppen med choklad.

Dikt av den chilenske poeten Jaime Quezada, född 1942, ur samlingen ”Mellan sten och ocean”, ”Femton poeter från Chile”. I urval och översättning av Lasse Söderberg.

Traditionens makt är stark, även jag är konfirmerad. Om jag hade varit ung idag hade jag inte konfirmerat mig, men på den tiden var det något som de flesta ungdomar gick igenom antingen de var troende eller inte. Jag har aldrig varit troende. Nedan finns ett avsnitt ur min roman ”Desertör” som handlar om konfirmationen. Läs om ni har lust.

Ur minnets labyrinter steg hans konfirmationspräst fram. Svart var färgen han förknippade med denne man. Då måste han ha varit i sextioårsåldern och rimligtvis var han död nu. Undrar om han är där uppe eller där nere, tanken fick Tommy att dra på munnen.

Synden hade varit prästens livselexir. Det var egentligen bara när den kom på tal som hans oblatlika hy fick färg och hans normalt så trötta röst åter fick malm i klangen. Tommy mindes fortfarande konfirmationslektionen med en rysning, när mannen triumferande hade hållit upp ett fotografi föreställande ett nyfött spädbarn inför gruppen och med vibrato i rösten förklarat att inte ens detta barn var fri från synd. Arvsynden, hade han sagt och blotta uttalet av detta ord hade fått hans svartklädda kropp att nästan darra av återhållen upphetsning, arvsynden, tänk på arvsynden hade han förkunnat i triumf inför gruppen av ungdomar.

Denne gränslöst reaktionäre svartrock hade illustrerat sjunde budet, ”du skall icke stjäla” genom att tala om arbetare som stal från arbetsgivaren genom att inte alltid göra sitt bästa på jobbet. Sex utanför äktenskapet var givetvis synd enligt prästen, men Tommy hade kommit på den gamle mannen när han handlade porrtidningar i grannkommunen. Han hade väl hett blod den gamle snuskgubben, vilket nästan kändes som ett förmildrande drag. Det visade ju i alla fall att det inte bara var is rakt igenom under kappan.

När han höll gudstjänst var det normala att det nästan var tomt i kyrkan, förutom några gamlingar, mest kvinnor i hatt, som väl kände hur döden närmade sig och ville försäkra sig om att försäkringspremien var betald och hans konfirmationselever som var tvungna att enligt reglerna bevittna alla hans föreställningar. På första advent, det året, hade det emellertid varit fullt hus i kyrkan och denna händelse firade mannen stilenligt genom att hålla en svavelosande straffpredikan om skenheligheten inför församlingen. Den mannen var helt enkelt placerad i fel århundrade, sextonhundratalet hade varit helt rätt, men på nittonhundrasjuttiotalet var hans uppenbarelse lika obscen som en spottloska på ett bakbord hade varit.

Ännu ett förmildrande drag var att gubben rörde sig på ett närmast löjligt sätt, genom att alltid gå med höga knälyft, vilket fick till följd att det såg ut som om han alltid vadade i djupt vatten, eller tog sig fram i ett träsk. Tommy hade tyckt att prästens sätt att röra sig hade en viss likhet med doktor Johns (musikern från New Orleans) sätt att digga musiken under en livekonsert som han hade sett på tv. Doktorn hade också varit klädd i särk, dock vit, så i Tommys skalle gick svartrocken hädanefter under namnet doktor John och hans tidigare så nervpinande tråkiga gudstjänster, gjordes i Tommys fantasi om till heta hejdlöst svängande konserter, där den ena psalmen i het träskrocksversion svängde bättre än den andra.

Ett högt lyft ben mot horisonten, var det sista han såg av denne svarte man, innan minnet av prästen tonade bort.

79

Vi kom från Jorden, Doris land,

klenoden i vårt solsystem,

det enda klot där Livet fått

ett land av mjölk och honung.

Beskriv de landskap som där fanns,

de dagar som där grydde.

Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och backar flydde

för människan: askans konung.

Harry Martinson (1904 – 1978), dikt 79 ur Aniara (1956).

När mammor dör,

då förlorar man

ett av väderstrecken.

Då förlorar man

vartannat andetag;

då förlorar man en

glänta.

När mammor dör,

då växer det sly överallt.

Göran Tunström (1937 – 2000) ur romanen ”Berömda män som varit i Sunne”, från 1998.

Jag tror att Marx hade rätt:

Kapitalismen kommer att

upphäva sig själv.

Jag tror att Keynes hade

rätt:

Kapitalismen har inga

självläkande krafter.

Jag tror att Elin Wägner

hade rätt:

Jordens väckarklocka ringer.

Jag tror att Rudolf Meidner

hade rätt:

Den som har makten över

kapitalet bestämmer.

Jag tror att Jesus hade rätt:

De rika kommer aldrig till himlen.

Jag tror att Mother Jones

hade rätt:

Det viktigaste är att bråka,

om allt.

Jag tror att att Edouard Louis

hade rätt:

Våldet utsöndras ur samhällsmakten.

Jag är vänster för att jag

har en ljus bild

av människan och tror att

samarbete

och empati ingår i vårt artväsen.

Jag är vänster därför att jag är realist

och erkänner att det i ett

ojämlikt samhälle

finns gränser för hur goda vi

kan vara.

Jag är vänster därför att jag

gillar vanligt folk

och den massans visdom de

bär på.

Jag är vänster för att jag

tror på

universella värden, naturvetenskap,

teknik, upplysning, utilitarism

och förnuft.

Jag är vänster för att jag vet

att den enda potentiella maktfördel

löntagarna har

är att de är långt fler än kapitalägarna.

Jag är vänster för de växters

och djurs skull

som inte kan tala för sin

rätt.

Jag är vänster för att jag

tror

att människor är mer avancerade än

de samhällen de stängts in i.

Jag är vänster för att jag är

civilisationskritisk och känner mig

som en främling i detta

samhälle.

Och allt detta betyder, slutligen,

att jag

hellre kallar mig socialist än

vänster

ty en socialist bryr sig alltid

mer om vad

som sägs än hur och av vem

det sägs.

Dikt av Göran Greider från Dalademokratens ledarsida (2019-05-27).

En Göran Greider om dagen stillar oron i magen. Dixi Stadelmann är inte bara grötrimmare med orolig mage, han är socialist också.

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas

 och jag bäddar och skurar salar,

 och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll

 och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,

 och ni vet inte, med vem ni talar.

 Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen

 och man frågar, vad för skri som höjs.

 Och då ser man hur jag småler där jag diskar,

 och man säger: Varför småler hon så nöjt?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,

 och en penny kanske åt mig slängs,

 och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,

 men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,

 och ni vet ännu inte vem jag var.

 Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen

 och man frågar: varför dånar det så hemskt?

 Och då ser man hur jag står bakom fönstret,

 och man frågar: varför ler hon så där lömskt?

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,

 för då störtar alla murar kull.

 Och hela stan ska jämnas med marken flat,

 blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,

 och man tänker: Det har skett för någons skull?

 Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,

 och man ropar: Varför skonas just det här?

 Och då ser man hur jag går därut på morron,

 och man säger: Är det möjligt? – den där?

 Och ett skepp med sju segel

 och med femti kanoner

 gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land

 och gömmer sig i skuggan att släpa

 allt levande som finns på var eviga stig

 och lägga i fjättrar och föra inför mig

 och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?

 Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,

 när man frågar, vilka som ska dö.

 Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.

 Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!

 Och ett skepp med sju segel

 och femti kanoner

 ska försvinna med mig…

Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur “Tolvskillingsoperan”, 1928)

 Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

O bröder, ni som överlever oss,

 döm inte våra gärningar för hårt.

 Gud har väl misskund just med er förstås

-så visa misskund med oss och med vårt!

 Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,

 och köttet, som vi alltför mycket gött,

 har ruttnat bort och är ej längre kött.

 Av kroppens lust platt intet står oss åter.

 Så skratta ej åt liv som är förött,

 men bed till Gud att alla han förlåter.

Begabba inte, bröder, denna bön

 och slå ej bort vår vädjan med förakt.

 Vårt oförnuft till sist har fått sin lön

 och rättvist lagen slog oss med sin makt,

 men bed till Jungfruns son om värn och vakt!

 För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!

 Vi dinglar liksom han på korsets trä

 i solens vita brand och regn som gråter.

 Den som är hängd blir själv så lätt disträ.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,

 så svartnar vi och möglar vi i hyn

 och korparna har slitit i vårt kött

 och hackat både skägg och ögonbryn.

 För en gångs skull högt lyfta över dyn

 vi gungar oavlåtligt av och till

 och rasslar runt precis som vinden vill.

 Och intet mer än korpen står oss åter

-vår sista slamsa kött är vittnesgill.

 Men bed till Gud att alla han förlåter!

Envoi:

 Prins Jesus, du som över allting rår,

 var mild mot oss, så att helvetet ej får

 makt över oss till intet står oss åter.

 Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.

 Men bed till Gud att alla han förlåter.

Francois Villon (1463)

Francois Villon (1431 – efter 1463, osäkra uppgifter) var ingen svärmorsdröm, kom inte ens i närheten av att vara en go gubbe; vid sidan av att vara diktare var han en tjuv och dråpare, som delade sin tid mellan krogarna och horhusen i det senmedeltida Paris. Men rättvisan hann till slut ifatt honom och 1463 dömdes han till döden genom hängning för att ha dödat en annan olycksfågel, en präst, i ett gräl om en prostituerad.

Genom dikten ovan som han presenterade för stadens styresmän lyckades han beveka deras hjärtan och blev benådad i sista stund. Istället förvisades Villon från Paris.

Lärdom: Du kan spendera din tid på krogar och horhus, du kan vara en tjuv och mördare, men se för Guds skull till att du skaffar dig en utbildning och bildning så att du kan knåpa ihop några bra dikter, så kanske du slipper att bli korpföda alltför tidigt.

Förr talades det om den mörka medeltiden, men i vår egen svarta tid har vi girighet, profitjakt, religioners anspråk, krig, fattigdom och extremrikedom, dödsstraff och tortyr, så kanske det inte hade varit sämre att leva på medeltiden. De människor som nu högljutt kräver att små barn skall straffas för sina föräldrars brott hade i alla fall smält in i ett medeltida sammanhang.

VED FROKOSTEN af Johannes V. Jensen (1906)

Kafeen skal være velsignet!

Gud ske Lov for Sofahjørnets Fløjl!

Jeg omfatter min Kellner med Sympati,

jeg sidder sval og barberet ved Bordet,

finder Stangen under det med Fødderne

og spiler Næsen mod Dugens kyske Klorlugt.

Giv mig en Bajer!

Jeg vil berømme det ravgule Øl fra Fad.

Det er isafkølet, og det fraader af Kulsyre,

Død og Djævel, hvor mine Tænder længes efter det!

Mit Svælg drikker, allerede naar jeg ser det paa Afstand!

Jeg vil begrave mig i en Slurk …

Jeg var tørstig … i Aftes, hvordan var det?

Nu har jeg det godt.

Der staar fire blomstrende Stykker Smørrebrød for mig.

Først spiser jeg et med Æg og Sild –

O Anelsen om Svovlbrinte og om Jodlugt fra Havets Tangskove!

Derpaa sætter jeg Tand i et ungt og skært Stykke med Steg,

og her fordyber det Smagen, at jeg tier.

Rullepølsens Bouquet af Faar og af oliedryppende Maskiner, Væverier, udvider mit Velbefindende.

Osten knytter Stemningen af Forraadnelse og rygende Elskov sammen i mit Hjærte.

Men nu skælver mit Bryst imod Snapsen,

som jeg har skænket mig af den iskolde Flaske.

Se den spiller, den ler klart,

Jeg holder den op som en stor levende Diamant,

Kornbrændevin, kort sagt, Danmark!

Her sidder jeg og bereder mig paa det bedste Øjeblik.

Her er godt. Hatte passerer Vinduet, meget Folk færdes paa Gaden.

Jeg har sagt til mig selv, at Livet og Solsystemet gaar glimrende.

Skaal!

Jeg nedlægger ikke harmfuld Protest mod Jordens Vals mellem Stjærnebilleder,

fordi jeg selv varmer Bænke;

hellere lyser jeg Lykken høfligt ud af mit Hjærte

med samt alle Glædespiger og Skalmejer.

Lykken og jeg forstod ikke hinanden;

jeg talte altid en Dialekt, hvor jeg saa var.

Sandheden er, at jeg mistede Emma.

Hvorfor?

Var hun ikke frisk? Var hun ikke slank og svungen i Ryggen,

ung og lutter Appetit som ulæsket Kalk?

Var hendes Brystkasse ikke dyb og elastisk

som en Vidjekurv fyldt med nyslaaet Kløver,

havde hun ikke smækre Arme og de klareste Tænder,

en Malstrøm af et dunkelt Haar og Øjne som Bøssemundinger?

Hvorfor løj jeg da en kold Historie sammen

om en yderst vigtig Ekspedition til Nordishavet?

Emma, fordi jeg ikke vil bede en Pige,

der er mig uvedkommende, uden for saa vidt som jeg elsker hende,

om at vaske sin nittenaarige Krop.

Jeg lider ikke Fusel, Smørsyre og andre stikkende Vædsker.

Jeg opæder fortrinsvis Piger med Nerver i Skindet.

Du stillede mindre proper, skønt skyldfri, Emma,

Velan jeg tav, men jeg forskød dig.

Hvor heldigt, at du omtrent samtidigt

ytred en uovervindelig Lede for mig,

mit ukuelige Hoved, min henrykte Egoisme og hele Sjæleraahed!

Hvor sundt for os begge, at vi paa Stand hadede hinanden!

Aa, hvor vi ødte hinanden! Jeg rejste vildt til Polen.

Du giftede dig med en Violinist,

hvis Fingre ikke skyede Harpiks,

og som senere skal have aflokket dig de reneste Toner.

Altsaa jeg mistede Emma.

Alverden ynkede mig. Jeg tror jeg saarede mange

ved den kyniske Lethed, hvormed jeg trøstede mig.

Mit Liv er een Erstatning.

Hvem siger, at man skal leve lykkeligt?

Samme Foraar traf mig kaad og kærnesund,

Skummel af Kærestesorg,

I Favnen paa yndige Olga.

Hun var altid vasket og sval,

jeg maa formode, hun var Jomfru paa en Badeanstalt.

(Emma tilhørte den fornemmere Lavadel).

Olga var saa frejdig, Klæderne suste fra hende.

Oh, hendes Fodsaaler var netop saa friske og kølige

som Aakandebladene i Guldager Bæk,

hvor jeg badede som ungt Menneske.

Naar Olga kom ind til mig, medbragte hun Duften

af gabende Linnedskuffer, som jeg elsker,

et Vejr af Stivelse og af lutret, blaanet Tøj.

Kæreste Olga, det var sødt at aande den svale Luft omkring dig,

du var frisk som et Neg,

og Gud ved, hvem der siden sankede dig i Lade.

Jeg har skænket mig en frisk Snaps af den iskolde Flaske.

Uden at betænke mig svælger jeg ogsaaa den.

napsen er kold, sød, stærk og brændende …

Dette var en Skaal for den uudslukkelige Appetit,

der lægger mig ned og sætter mig paa Benene igen

midt imellem hoftebredt henvandrende Mirakler i Menneskeskikkelse.

Er I kede af, at jeg synger, saa det sortner mig for Øjnene?

Ak, Emma og Olga!

Hvor er I henne?

Et Mindebæger!

Jeg føler en lægende Varme, mit Hjærte hopper,

jeg tror jeg er glad til trods for Smærte.

Snapsen er kold, sød, stærk og brændende …

Skaal!

Bild, Johannes V Jensen (1873 – 1950), wikipedia.org

Klassfrågan är ingen udda

liten fråga:

Den genomborrar samhällen.

Den är en stor smärta

men också ett silande

sommarljus därför att det

i klassfrågan

finns så mycket hopp.

Där klass förnekas växer

det blinda klasshatet.

Där klass diskuteras, skildras

och tar gestalt i politiken

uppstår klassmedvetandet.

Det finns en brett definierad arbetarklass.

Den innefattar en majoritet

av befolkningen,

den vägrar göra de understa

till en underklass

som medelklassen kan idka

välgörenhet mot.

Klassfrågan gör medelklassen,

även den progressiva delen av

medelklassen, orolig

och den utmanar överklassen

och dess oavbrutna

klasskamp uppifrån.

Klassfrågan är slutligen

ingen fråga:

Den är svaret på

ett orättfärdigt, ojämlikt samhälle.

Klass är därför det mest tabubelagda:

Samhället så som vi känner det

vilar på

förnekandet av klass.

Dikt av Göran Greider från ledarsidan i Dalademokraten 180723.

Klassmedvetandet är silverkulan som dödar den bruna varulven som ylar och jagar i mörkret.

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

     Och snart i sky
     stod damm och boss,
     då plank och läkt
     de bröto loss.

     Det ruttna trät,
     så torrt som snus,
     det virvlar om
     med kalk och grus.

     Och hackan högg
     och stången bröt
     och väggen föll
     för kraftig stöt.

     Och skrapan rev
     och tången nöp,
     att taket föll
     och skorsten stöp.

     Från kåk till kåk
     man sig beger,
     från syll till ås,
     allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt!"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

Dikt av August Strindberg (1849-1912), ur ”Dikter på vers och prosa” från 1883.

Bild, August Strindberg, wikipedia.org.

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky

i nattens grova hand,

nu stiga skogarna

och stela höjder

så kargt mot himmelens

förkrympta valv.

Hur hårt är allt,

hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,

jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,

jag river mina uppåtsträckta händer

till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,

mina händer river jag såriga, ömma

mot berg och mörknad skog,

mot himlens svarta järn

och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

”Ångest, ångest är min arvedel” ur diktsamlingen ”Ångest” (1916) av Pär Lagerkvist (1891-1974). Författaren fick nobelpriset i litteratur 1951.

Inte ens Pär Lagerkvist själv hade en aning om att hans fruktansvärda dikt egentligen handlade om fotboll. Det måste man vara ÖIS:are för att förstå. Jag kände det direkt i mitt hjärta när jag läste dikten första gången för många år sedan. Precis så är det att vara ÖIS-are, tänkte jag.

Idag marscherar laget in till en låt av Björn Afzelius (1947-1999), ”Sång till friheten”, – bra så. Men egentligen borde Lagerkvists dikt tonsättas och framföras av Marianne Faithfull med ett riktigt ”Broken English-sound”. Det vore perfekt!

Vadå? Kan hon inte svenska den goda Faithfull? Det kan hon visst enligt mina källor. Hon lär ha funnits på Wembleys läktare 1959 när Sverige under ledning av den oförglömlige Agne Simonsson slog det då i princip oslagbara England med tre mål mot två. Agne Simonsson gjorde själv två av målen. Då på plats bestämde sig Faithfull att lära sig svenska, bara som en hyllning till Simonsson. (Tror ni inte på detta, så slipper ni. Jag tror i alla fall obetingat på Faithfulls svenska kunskaper).

”Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand” med Marianne Faithfulls underbart såriga röst till det röd-blå lagets inmarsch – det kan inte bli bättre.

Han är en av de tysta, stillsamt grå

som aldrig gör väsen kring sin person.

Han sköter sitt arbete mekaniskt,

talar aldrig på möten, syns inte ute.

Hans vedbod är renare än ett apotek

och ordnad efter stränga mönster.

Han fostrar livet till att gå

i invanda banor och han tycker illa

om helgdagar mitt i veckan.

Han skjuter kol till ugnarna

och tycker det är likgiltigt

vem som gör det.

På honom bygger man samhällen.

Dikten ”Kolskjutaren” ur diktsamlingen ”Sotfragment” från 1949 av proletärförfatten Stig Sjödin (1917-1993).

När jag läser ovanstående dikt kommer jag att tänka på Ulf Lundells låt ”Folket bygger landet”. Samma tema som hos Sjödin men lite mer nutida. Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!

- Dixi, varje gång du hoppar över dina tabletter är du tillbaka på 1970-talet.

- ”Sanningen som borgarklassen vägrar att se, eller till och med förnekar, är att det är arbetarklassen som bär klassamhället på sina axlar. Arbetarklassen, denna alltför tåliga jätte som en gång kommer att vakna och skaka på sig. Då jävlar!” Om du visste hur skönt det var att skriva dessa ord. Länge leve 70-talet!

- Glöm nu inte bettskenan, Dixi.

Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.

Dikten ”Om kriget i Vietnam” skrev Göran Sonnevi under brinnande Vietnamkrig 1965.

Bild, ”En utflykt i det gröna”, olja på masonit, av Gerhard Nordström 1972, olgakatt.blogspot.se

Vad är det här med Dawit Isaak?
Varför ska alla hålla
på med den här kampanjen år efter år?
Var det nån som brydde sig om
honom när han var här?

Varför måste alla kändisar ställa upp
och kräva att just Dawit Isaak ska friges?
Det finns ju tusentals
fängslade journalister världen över
som fått sina fingrar krossade
så varför just Dawit Isaak?
Är han jude på något sätt? Är det
det som är PC-förklaringen
till varför hela medieetablissemanget
ska hålla på med honom?
- Rösterna på flashback faller över mig.
Kommentarsfältens generaler,
i lånade uniformer, till och med
polisuniformer, bakom tangentbord
smattrande som maskingevär
undrar över denna kampanj.
De skickar fram spanare från avgrunden.
Jag ser att även vänstern blir galen på
de här kampanjerna, vi känner
väl att det här riskerar att bli som när
Birgit Friggebo på besök i Rinkeby
ville sjunga We Shall Overcome
för att stilla frågan om Lasermannen.
Så man kan verkligen undra.
Här finns avgrunder om än helt andra.
Ingen brydde sig om honom när han
var här och jobbade som städare
nere i det svenska klassamhället -

han var tvungen att dra från det här landet
för att bli svensk medborgare.
Så nog finns det bara där
gott om dåligt samvete i allt det här.
Så mycket vet jag att Dawit Isaak
arresterades bara några veckor efter
elfte septemberattacken.
Den uppgiften kan jag inte komma över:
Mindre än fjorton dagar efter att planen
flögs in i tvillingtornen
greps du alltså i ditt hem i Asmara.
Och från och med nu blir du ett du i denna text
så att jag till slut kanske kan
lära känna dig en smula bara genom
att leta igenom det här mörkret.
Den stora skuggan slog alltså ut över världen.
Spred sig snabbt över de nyss
kolonialiserade kontinenterna
ända in i det sönderslitna Eritrea
och högplatåns tunna luft.

Jag vet inte hur mycket mörker som kom i rörelse
de där åren men fängelserna växte
till arkipelager och underrättelsetjänsterna
spann allt vidare nät av konspirationer
och ingen vet hur många namnlösa
som sögs in i cellerna.
Jag kan inte skilja dig från
den stora skuggan, jag kan inte ens se
ditt verkliga ansikte eftersom de stora
tidningskoncernerna förvandlat det till
en jävla logga, en svart vinjett så att
du blivit en layoutfråga för liberala
samveten jag aldrig litat på
och som knappast du heller ska lita på.
Du kan i slutändan inte lita på någon,
den svenske utrikesministern är också
en del av den enorma skuggan som erövrat halva
världen inklusive Afrikas horn.
Men jag har i alla fall ditt namn,
tungt och gammaltestamentligt
och därför så underligt välbekant i
i en värld av makt och vanmakt:
det lyses upp ibland, kort, häftigt,
som när någon tänder en cigarett.
Sen är det borta igen i det stora mörkret.
Det är klart du måste friges,
ur fängelset, ur den där loggan,
ur hela det här mörkret som gör
oss obegripliga för varandra.

 
GÖRAN GREIDER

Dikten ovan är tidigare publicerad på Dalademokratens ledarsida. Att dagligen läsa DD:s ledarsida, med Göran Greider, är som honung, ja som den sötaste ungerska Tokajer. Tänk vad skönt att slippa lapa den blå survällingen från de borgerliga ledarsidorna. Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet, släng er i väggen! Ännu finns det några ni inte når.

Många är för ordning

Många är för ordning. De lägger vid måltiden

en duk över bordet, om de har en, eller de stryker

med handen över skivan bort smulorna, om

handen inte är för trött, - men deras bord står

och deras hus står i en värld som sakta sjunker i dyngan.

Ack, deras klädskåp ska vara rent, men vid stadsgränsen

ligger fabriken, grottekvarnen, det blodiga

mervärdeshjulet! Ack, vad nyttar det

att, upp till hakan i gyttja, hålla fingernaglarna

rena?

I september

I september varje år, när skolterminen börjar

står i pappershandlarna i förstäderna kvinnor

och köper skolböcker och skrivböcker åt sina barn.

Förtvivlat fiskar de upp sina sista ören

ur nötta portmonnäer, klagande

att kunskap är så dyr. Då vet de ändå inte

hur dålig den kunskap är som riktar sig

till deras barn.

Utan titel

När jag vaknade i gryningen

i det vita sjukrummet på Charité

och hörde koltrasten, förstod jag

bättre. Redan sedan länge

fruktade jag inte längre döden, eftersom jag

ju ingenting kan sakna under förutsättning

att jag själv är borta. Nu

lyckades jag också glädja mig åt

all trastsång efter mig.

Bertolt Brechts dikter, att hämta styrka ur. Från vaggan till graven.

Bild, Bertolt Brecht (1898-1956), wikipedia.org

- Du Perikles - ka' Du sige mig – hvornår smager en Bertolt Brecht bedst?

- Hvergang

För det var väl så de sa, gubbarna?

Jag kunde

               med vargtänder

                                      sluka

byråkratin

               och jag

                          spottar och fräser

mot respekt

                  för titlar

                              och skrivklådesjuka

och varje formulär…

                                 Men

                                        läs!

Längs fronten

                     av kupéer

                                    och hytter

tar kontrollören

                        avmätt

                                  och fast

hand om passen

                         artigt

                                  ja ytterst

och jag ger

                 mitt purpurpass.

Det ena väcker

                       ett småleende.

Det andra ett stänk

                             av hån.

Han beter sig mera vettskrämt

för ett med

                 brittiska dubbellejon.

Den snälle

                Farbrorn

                             i blicken

är andaktsfullt

                      allvarsam,

som när man

                    tar emot

                                dricksen,

tar han

          pass från en

                            amerikan.

Som geten

                tittar på en affisch

blir ögonen

                 klot

                       för de polska

polissegt

              i elefantiasis.

Var är de ifrån då

                            och de då?

Geografiskt

                   lömska

                              och dolska.

Han vrider inte

                       på huvudet alls

och visar

              överhuvud

                              ingen känsla.

Utan att blinka

                       tar han danskarnas

                                                    pass

och även

             de övriga svenska.

Så plötsligt

                 som den skållats

                                           hans mun

blir strax

              till en kvidande

                                      grimasch,

så tar

        denne tjänsteman

                                   från tulln

itu med mitt

                   knallröda pass.

Och som en bomb,

                              en igelkott,

som en dubbelstriglad

                                   rakkniv,

som en skallerorm

                             med giftigt spott.

Tjugo huggtänder.

                            Två meter liv.

Bärarn

           mångtydigt

                             tecknar.

- Det är gratis,

                      sa blicken,

                                      en varm en.

Gendarmen

                  ser frågvist

                                    på deckarn

och deckaren

                     på gendarmen.

Med njutning

                     såg nog

                                gendarmernas kast

mig hudflängd,

                        korsfäst

                                    med den äran.

För jag har

                 mitt sovjetiska pass

med bild på med

                          hammarn

                                         och skäran.

Jag kunde

                med vargtänder sluka

byråkratin

                och jag spottar och fräser

mot respekt

                  för titlar

                               och skrivklådesjuka

och varje formulär…

                                 Men läs!

Ur vida byxor

                      jag hivar

min oskattbara

                       last i tullzonen.

Läs!

      Avundas!

                     Jag är

Medborgare

                   i Sovjetunionen!

Bild, Vladimir Majakovskij (1893-1930), openculture.com