Kristian Lundberg

 

Kristian Lundberg skrev en av de bästa böckerna jag har läst. Hans roman ”Yarden” från 2009 fick mig som läsare att känna i kroppen hur det är att leva i ett samhälle där Kapitalet har vunnit över arbetarklassen och där all respekt för dem som bär klassamhället på sina axlar har försvunnit.

 

Vila i frid, Kristian.

 

Kristian Lundberg 1966 – 2022.

 


Kanske finns det ett litet hopp

 

Det är svårt att hitta ny musik som man står ut med, eller ännu hellre kan uppskatta, när man blir äldre. All min favoritmusik är som yngst från 1970-talet, ja kanske från 1981 eller 1982 som senast, om jag skall vara exakt. Undantaget som bekräftar regeln är ”ungdomen” Lars Winnerbäck. Honom har jag lyckats tillägna mig, även om det tog några år av intensiva försök. Men nu är han en klar favorit som jag brukar dra till med när jag blir anklagad för att vara en gammal surgubbe vars musiksmak är mer stelnad än alltför långkokt hemkola.

 

Mitt musikintresse väcktes i början av 1970-talet, då jag var strax över tio. Musikinspirationen kom väl ofta från kompisar, men framför allt från dåtidens Sveriges Radio. Den var en guldgruva med sina initierade musikprogram. Uj, uj, uj vad mycket ny och gammal bra musik man hittade och vilken musikalisk allmänbildning man fick. Det gick knappast att undvika.

 

Idag har vi en public-service-radio helt förstörd av kommersiella krafter, dock ännu inte riktigt lika dålig som den riktiga kommers-radion, men mycket sämre än forntidens, den radio jag lyssnade på. I vilken samhällssektor man än släpper in kommersen så påverkas allting; det finns ett före och ett efter. Även om SR:s spellista inte är riktigt lika begränsad som den i kommersradio, ännu, så undrar jag varför vår gemensamma radio över huvud taget har ett så begränsat låtutbud. Ett alltför litet antal, företrädelsevis av typen ”kommersmusik”, barnramsor till elektronisk rytm, går runt, runt, runt. Vad jag saknar min ungdoms radio med sin mångfald och sin kunskap!

 

Nej, vill man få ny musikalisk inspiration idag får man söka sig andra vägar. Och som vanligt är gamle Uffe Lundell en säker guide. I en av hans Vardagar läste jag om en ung engelsk rockmusiker, Sam Fender. Rekommenderar Uffe, så måste man ge grabben en chans, tänkte jag och började lyssna. Och som jag fastnade för honom. Det kan väl aldrig bli som när man var ung när man nu är vuxen. Man får ett annat förhållningssätt till artisten, men med Sam Fender är det bra nära. Han har allt jag har saknat hos dagens artister. Om Bruce Springsteen var rockens framtid i början av sjuttiotalet så är Fender samtidens hopp. Ta en del Springsteen, en gnutta U2 i ljudbilden (kan gärna hoppas över om jag får bestämma) och ett kryddmått hederlig gammal punk tillsammans med Fenders egen arbetarklassvrede så uppstår potent rock med vassa och ibland nästan ursinniga texter. Vem är jag att ge Fender råd? Men vore jag grabbens manager hade jag gett honom rådet att lyssna på Springsteens råd: Rockgitarr lär man sig spela framför spegeln. Det ser för töntigt ut när Fender hänger gitarren långt upp på bröstet. På höften Sam, på höften!

 

Jag lyssnar ännu efter Fender på radion men har ännu inte hört honom. Varför? Dock såg jag på Sportspegeln på Tv och där hade man använt en av hans låtar som bakgrundsmusik i ett reportage om Everton i Liverpool. Undrar vad grabben säger om det att han får illustrera Liverpool när han själv är från Newcastle och stödjer stadens fotbollslag, The Magpies.

 

Till sist bara: Sam fender, vilket fantastiskt namn på en rockmusiker, slås väl bara av Martin Gibson Fender. Finns det nu någon med det namnet? Annars är ju namnet ledigt.

 

 

Den rasande texten till Sam Fenders ursinniga låt ”Aye” nedan:

 

They don't act up for the camera
They just sit back and command them
And collect and deflect and abandon
They even wrote all the Ten Commandments
They watched Jesus get nailed at the cross
In real time and in their heads

 

They watched Boudica fall to the Romans
They watched Lennon as they shot him dead
They watched Jackie pick up Kennedy's head
They watched kids go to Epstein's bed
They watched Hollywood whitewash remake movies
Of napalm falling like water on rock

 

They watched the atom bomb reduce two cities to dust
And paint the whole narrative as totally just
They fly drones above our heads
That paint the ground black and red
Children's eyes clasped in dread
They all knew where it led

 

Trade ties steeped in guile
They knew the fall was coming all the while
And they double down on misery
The age-old blatant mystery
Subterfuge in synergy

 

Poor hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
Poor hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
Hate the poor

 

It's a blame game
It's a fame trap
It's the martyrdom of the spoken
It's the last breath of the awoken
And the woke kids are just dickheads
And the dickheads are all ages
And everybody's pointing at somebody's sweetheart
I'm a scumbag
Making my peace with the internal drag
Making my thesis on the faceless man
He's got the whole world in his fucking hands

 

I don't have time for the very few
They never had time for me and you
I don't have time for the very few
They never had time for me and you
I don't have time for the very few
They never have time for me and you
I don't have time for the very few
They never have time for me and you
I don't have time for the very few
They never have time for me and you

 

I'm not a fucking patriot anymore
I'm not a fucking singer anymore
I'm not a fucking liberal anymore
I'm not a fucking anything or anyone
I'm not a fucking anything or
I'm not a fucking anything
I'm not a fucking—
I'm not a—
I'm not—
Aye

 

 

  

 

Bild, Sam Fender, wikipedia.org

 

 

 


Matlagning på blodigt allvar

 

”Bland de många saker vi lärde oss i Frankrike finns en enkel sådan, nämligen att kunna uppskatta smaken på de matvaror som inte har förstörts av industrins trixande, av kemikalier, konstgjorda smaktillsatser, bekämpningsmedel, socker, av löpande band-tillverkning av protein eller stärkelse eller sött kladd som har gjorts segt eller rostats eller dragerats och förpackats och distribuerats, hela det system av effektiviseringar som kännetecknar massproducerade födoämnen strängt taget överallt, men ingenstans så genomgripande och så hotfullt som i USA.

 

Vi lärde oss känna igen smaken på god mat. Den kommer från en plats, som den har gjort i tusentals år, från en jord som vittnar om dess urgamla historia. God mat har smak av sig själv.

 

Jag hade begett mig till Frankrike för att lära mig grunderna. Grunderna i fransk matlagning.”

 

 

Ovanstående text kommer ur boken ”Jord”. Jag läste den för några månader sedan. Den är skriven av den amerikanske journalisten Bill Buford.

 

 

Buford bestämde sig för att bosätta sig i Frankrikes gastronomiska huvudstad Lyon tillsammans med sin New York-familj. Allt i syftet att studera och lära sig den världsledande franska matkulturen. Han valde den hårdaste vägen via arbete i restaurangkök. Om jag själv hade fått välja mellan att i första världskriget rusa upp ur en fransk skyttegrav och attackera rakt mot tyska kulsprutor eller att arbeta i ett restaurangkök i Lyon i en underordnad roll så hade inte detta val varit helt självklart. Det utspelades ett fruktansvärt krig på båda ställena. Hur Bill Buford som medelklassamerikan stod ut kan jag knappast förstå. Men hans kärlek till den franska matkulturen är tydligen närmast gränslös. Och visst blev resultatet en härlig bok att läsa.

 

En tanke som slog mig efter att ha läst ”Jord” var att det bara finns två riktiga kulturfolk kvar i Europa. Det är det franska och det ryska. Det är väl därför vi har så svårt att förstå både fransoser och ryssar, vi av den amerikanska skräpkulturen totalindoktrinerade stackare.

 

 

 

Bild, den högste guden i kockarnas olymp, Paul Bocuse (1926 – 2018), wikipedia.org

 

 

 

Nästan lika snabb som Lucky Luke

 

I min barndom läste jag ibland på biblioteket ett seriealbum med en cowboy i huvudrollen som hette Lucky Luke. Det fantastiska med honom var att han drog sin revolver snabbare än sin egen skugga. Huruvida Ulf Lundell när han hamrar på sin skrivmaskin skriver snabbare än sin egen skugga vet jag inte, men det har jag kanske svårt att tänka mig. Och han skriver kanske inte snabbare än vad jag läser heller, men hans skrivande går i alla fall så snabbt att jag inte hinner smälta vad han åstadkommer i samma takt som den flitige mannen producerar. Nu är jag klar med Vardagar 3 och i min bokhylla står Vardagar 4 samt Vardagar 5 och väntar.

 

Det kändes faktiskt inte fullt så inspirerande som jag trodde att det skulle göra när jag hämtade Ulf Lundells Vardagar 3 ur bokhyllan. Boken kändes som en riktig tegelsten med sina nästan niohundra sidor. Behöver jag läsa den här? Jag kan väl Uffe nu, efter att ha läst hans två första i serien av vardagar? Känns inte trean som jag håller i mina händer lite lönnfet? Kanske till och med aningen gubbfet? Och efter att ha kommit en kort bit in i boken skaver även språket lite. Är det inte väl mycket rockenroll i språkbehandlingen? Jag kommer på mig själv flera gånger med att behöva läsa meningarna om och om igen för att få ihop det. Men när jag resignerar och börjar tänka: jobbet måste göras, boken skall läsas igenom, då kommer en efter hand växande känsla av tillfredsställelse. De många sidorna är plötsligt inget problem och jag förlikar mig med Uffes språk och tycker till och med att det svänger om det som vanligt. Vad är det då som räddar Vardagar 3?

 

Ulf Lundell talar en sanning om det Sverige jag ser förfalla runt omkring mig, en sanning som annars är gömd bakom borgerlighetens massiva informationsövertag. Jag och Lundell vandrar gemensamt genom ruinerna av det välfärdssamhälle arbetarrörelsen byggde upp. Det av nyliberalismen terrorbombade öde landskap som blev kvar när avregleringar, privatiseringar, avdemokratiseringar och skattesänkningar hade blåst bort allt det som hade uppnåtts genom decennier av hårt arbete. Tack Uffe för att du vågar tala klartext.

 

När det gäller det personliga känns det som om man som läsare kommer ännu närmare huvudpersonen än i Vardagar 1 och 2. Ännu mindre känns dolt och förskönat för läsaren. Hur naket det egentligen är kan man som läsare givetvis inte veta, men nog känner man sig ibland som en förtrolig vän.

 

Så var det det här med humorn. Boken är full av en härligt svart, ibland självironisk humor som är oemotståndlig. Nedanstående är klippt direkt ur boken. Läs!

 

”Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen

och såg mej i spegeln: Där sitter du

ditt gamla skäggiga luder”

 

”På väg till frukosten

Camouflageshorts, ryggsäck, midjeväska, solglasögon

En städkille från kanske Pakistan, vi hälsar, han säger:

You look like an one-man-army

Inte bara ser ut, tänker jag, tränger mig in i en hiss”

 

 

Ja, ja, Uffe hos frisören och Uffe på hotell i Stockholm. Och när sedan Uffe kallar Blondinbella för Blondinbullen kan jag trots min inledande skepsis inte göra annat än att kapitulera och släppa loss ett gapskratt så att boken guppar tungt på magen. Jag är såld och helt förlorad i Uffe-land igen!

 

Bild, ginza.se

 

 

 
 
 

Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar 2”.

 

Jag läser Ulf Lundell Igen.

 

Efter att ha läst Ulf Lundells ”Vardagar” var det bara att ta sig an fortsättningen i ”Vardagar 2”.

 

I detta samtal med Uffe vill jag befinna mig för evigt. Men det är väl slut nu? Inte kan det komma en Vardagar 3? Tusentals sidor: Tala med mig Uffe! Lämna mig inte ensam i detta skitbruna samhälle. En sak vet vi i alla fall båda två: Det är bara med hjälp av den svartaste svarta humor man orkar en dag till.

 

Det Uffe skriver om Sara Skyttedal är högoktanigt bränsle för själen!

 

 

Sara Skyttedal, hon är fan som en

ond Pippi Långstrump

Det är nåt fel på damen

80% av all public service ska bort

det ska istället tas om hand av

kommersen

Vad fan är det med dom här idioterna?

Detta larviga högmod på slak lina

Högerns små rebeller

Fan vad Svart-Pippi längtar efter att få stå och

halsa champ i riksdagen

Fan vad många små högerrebeller trivs som fan nu

när katterna är så slöa, vilsegångna

 

 

bild, ginza.se

 
 
 
 

Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar”.

 

Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?

 

När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.

 

Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av mina kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!

 

Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!

 

Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.

 

Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.

 

 

Klippte iallafall gräset

Mörsade ner löven

 

Sen:

Såg alla intron jag kunde hitta på

You Tube

av Stones Midnight Rambler

Hur, jag säjer

HUR

trodde Hitler att han skulle kunna

inta Stor-Britannien?

Det introriffet av Keith Richards

skulle ha sänkt dom som engelsmännen

sänkte spanjorernas

överlägsna flotta under Elisabeth I

 

När K drar igång det där

sjunger det ta mej fan

i en hel ö-nation

Det är det kukigaste riffet någonsin

 

När K R dör

slutar jag med allt tänkande om rock

När han dör och Dylan dör

då blir det för mej

TOMT

Ödsligt

på Jorden

 

Men:

musiken finns ju kvar

 

 

bild, adlibris.com

 
 
 
 

Den lille språkpolisen har vaknat

 

Jag bryr mig inte nämnvärt om hur ”vanligt” folk behandlar det svenska språket, varken i skrift eller i tal, så länge det med lite god vilja går att förstå, men när människor som har språket som främsta verktyg, exempelvis journalister, politiker, kulturmänniskor, visar dålig språkbehandling då vaknar den lille språkpolisen inom mig. Så gammal har jag tydligen börjat bli. Detta att professionellt folk har allt svårare att uttrycka sig på ett bra och korrekt sätt har jag noterat blir allt vanligare. Min teori är att det beror på litteraturens alltmer undanskuffade plats i samhället. Dessa grupper läser allt mindre god litteratur. Det är i alla fall min teori.

 

Här kommer ett par exempel hämtade från en ledarsida i en väl etablerad morgontidning. Jag har varken intresse av att hänga ut tidningen eller ledarskribenten så därför anger jag ingen källa. Läs och förskräcks!

 

Exempel 1:

”Att så nära liggande länder som de nordiska kan ha så olika förhållanden i flera avseenden, som näringar och politik, är att tänka på när större länder diskuteras som kan uppfattas som olika i delområden av dem.”

 

Exempel 2:

”De kriminella är som en sekt i tankesystem och moralisk syn. Eller snarare bristande moraliska syn eller omoraliska syn.”

 

Som att tvingas lyssna på ”skönsång” som framförs av någon, måhända hur skicklig som helst i det musikaliska, men som av någon helt obegriplig anledning har hela munnen full av gårdagens klistriga havregrynsgröt, säger jag.

 


I baktakt

 

Som vanligt när någon dör som betyder mycket för mig ställde jag den naiva frågan: varför måste alla dö? Det enkla svaret är väl biologiskt: allt levande dör förr eller senare. Så enkelt och så svårt är det.

 

När nyheten kom att Peps Persson hade gått bort kändes det som om mitt livsrum blev trängre och dystrare. Väggarna kom ännu närmare och det blev mörkare. Ännu en av mina ljuskällor hade slocknat.

 

Peps kände inte mig, men jag tyckte mig känna honom genom hans musik som jag har lyssnat på sedan början av 1970-talet. Blues och reggae med texter som betydde hur mycket som helst. Rotrock som förändrade mitt liv. En gång fick jag till och med se var han bodde, ett enkelt hus i snapphaneland. Detta vågar jag knappt skriva eftersom jag vet att Peps var en privat och tillbakadragen person som inte ville vara offentlig mer än nödvändigt. Men jag visste var han bodde…

 

Bild, sydsvenskan.se

 

 
 

Peps Persson (1946 – 2021)

 

 

 

FALSK MATEMATIK

 

Ett o ett e två

två o två e fyra,

lönerna e låga

men varorna e dyra.

 

Ska de' va så svårt att fatta

att det e falsk matematik,

som gör den fattige så fattig

o den rike så förbannat rik.

 

Två o två är fyra

fyra o fyra e åtta

En del har femton badrum

o jag har en sprucken potta.

 

Ska de' va...

 

Tre o tre e sex

sex o sex e tolv

Fru Wallenberg putsar naglarna

o fru Svensson skurar golv.

 

Ska de' va...

 

Noll o noll e noll

o noll-noll noll-noll-noll

var du än släpper slantarna

så rullar dom åt samma håll.

 

Ska de' va...

 


Läs mer

 

Soldaterna i Italien skrev ett ofantligt antal brev. En amerikansk veteran skrev 500 under två år bara till sina föräldrar. Medan mottagandet av brev skänkte soldaterna ett fönster tillbaka till deras gamla liv, så betraktades skrivandet både som en mental hälsokur och som en privat fristad, ett sätt att ta itu med de långa perioderna av tristess och av att ständigt befinna sig tillsammans med andra.

 

Brev från Cassino innehåller vanligen också böner om att få material att läsa utskickat. Böcker hörde till livets nödvändigheter för soldaterna, återigen för att motverka tristessen och skapa en godtagen privat sfär och en länk till deras tidigare liv. ”Några tidskrifter och böcker”, har en soldat påpekat, ”tillhandahöll den civilisation med vilken man mötte smärtan, det allmänna larmet och den förskräckliga, men nu mycket beundrade, gemytlighet i vilken vi stövlade fram.” Det rådde en väldig efterfrågan bland britterna på Penguins och Pelicans pocketböcker, och amerikanska förläggare skyndade sig att skicka ut sina egna listor över pocketböcker under kriget. Att läsa vad som helst var bättre än ingenting, påpekar Bill Mauldin: ”Soldater vid fronten läste etiketter på paketen med matransoner, där innehållet är uppräknat, bara för att läsa något.” Mest efterfrågade var lokala, inte nationella, tidningar där männen kunde läsa om sin hemstad och om folk och platser som de kände till.

 

 

Ovanstående text kommer ur ”Slaget vid Monte Cassino” av engelsmannen Matthew Parker.

 

 

 

 

Ju svårare tiderna är, ju värre situationen är, desto viktigare är litteraturen. Det visste föregående generationer. Men det tycks nutidens generationer ha förträngt.

 

I denna obildningens tid: Att läsa eller inte läsa, det är inte frågan. Läs mer, lär mer, läs mer, skratta mer, läs mer, gråt mer, läs mer, känn mer, läs mer, var mer, läs mer, res mer, läs mer, tänk mer, läs mer, odla mer, läs mer, gör mer, läs mer, revolutionera mer, läs mer, lev mer. Läs mer!

 

Och så skriv lite också emellanåt.

 

 

 

 

 

 
 
 

 

- Dixi, din pösmunk, du låter ju som en gammal läroverksadjunkt. Din tid är förbi. Skynda dig nu upp på färjan som väntar på dig.

 

 


Koncentrerad romankonst

 

Efter att ha läst Peter Handkes kortroman, ”Berättelse om ett liv”, nästan åttio sidor om hans österrikiska mammas tragiska liv som ändas med ett självmord nittonhundrasjuttioett, får jag en konstig tanke i huvudet: boken kanske är frystorkad? Visst har jag fått i mig näringen och den har gjort nytta i mitt kroppsliga system, men det var satan vad torrt det blev. Jag borde prova att lägga den i blöt, då kanske den sväller upp till en god och näringsrik fullängdsroman.

 

Kanske hädar jag, österrikaren Peter Handke fick ju nobelpriset i litteratur för ett par år sedan (2019). Det kan väl inte ha undgått någon, sådant bråk det blev kring Handkes person. Han hade ju den dåliga smaken att sjunga en annan sång än den påbjudna om det jugoslaviska kriget. Mannen hävdade på fullt allvar att allt jävulskap inte kunde lastas Serbien utan det fanns andra intressenter inblandade som också borde påföras skuld. Det får man tydligen inte göra att döma av vilket bråk det blev. Så vem är jag att ha synpunkter på hur Handke skriver, men lite mer kött på benen än vad han ger mig i ”Berättelse om ett liv” hade jag önskat mig. Teckningen av historien och samhället hade jag önskat betydligt fylligare, som det är nu är det i stort sett bara nazitiden som ger avtryck. Måhända är det Handkes avsikt? Har man upplevt det andra världskriget bleknar allt annat bort, både för individen och samhällskollektivet.

 

Handkes sätt att skriva lämnar en text som inte riktigt är en lika koncentrerad massa som världsrymdens svarta hål, men nästan. Hans text efterlämnar något litet av ljus, men bara minimalt. Texten nedan är tagen ur ”Berättelse om ett liv” och beskriver på ett koncentrerat, torrt och sakligt sätt kvinnans ställning i ett borgerligt, djupt katolskt Österrike, ett land där nazismen frodades.

 

”Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden. Det var bara ur pojkarnas händer som spåkvinnorna på marknaderna läste på allvar; för kvinnornas del var denna framtid ändå bara ett skämt.

 

Ingen möjlighet, allting redan förutsett: lite skoj, ett fnitter, ett kort rus, sedan för första gången den främmande min som man började hushålla med, de första barnen, att efter sysslorna i köket sitta med en stund, att från början ingen lyssnade till en, att själv lyssna allt mindre, tala för sig själv, sedan ont i benen, åderbråck, sedan bara ett mummel i sömnen, underlivskräfta, och med döden har det förutsedda slutligen gått i uppfyllelse. Så kallades ju redan stadierna i en barnlek som ofta lektes av flickorna i trakten: trött / matt / sjuk / svårt sjuk / död.”

 

 

Bild, Peter Handke, wikipedia.org

 

 

 
 

Mellanböcker

 

Jag läser inte för nöjes skull, som underhållning, i alla fall inte primärt. Att läsa är för mig en bildningsresa där jag kryssar bland litteraturens storheter och deras alster. Detta kräver koncentration och engagemang från min sida. Det tycker jag både författarna och deras böcker är värda.

 

Men ibland orkar man inte uppbåda tillräckligt med kraft för att göra ett stort verk rättvisa. Det är då man tar till en så kallad mellanbok, en bok som man inte tror kräver ett så stort engagemang, en bok att slappna av med och att få ladda läsbatterierna till.

 

Jag har läst ”Stuv Malmö, kom!”, av Fredrik Ekelund, en bok som kom 1984. Den tänkte jag skulle vara perfekt som mellanbok. En habil arbetarskildring som till stora delar utspelar sig i Malmö hamn, från den tid då vårt samhällsbygge var något världsunikt, stod det i min hjärnas litteraturregister. Men att den var så bra, det kom som en stor överraskning. Vilken språklig glädje den boken är skriven med. Ekelunds drastiska personskildringar och hans mustiga historier får honom att framstå som en modernare variant av Fritiof Nilsson Piraten (1895 – 1972). Fy sjutton vad roligt jag hade när jag läste den boken och vad jag efteråt saknar det klassmedvetna och djupt politiserade 1970-talet.

 

Det är svårt att hålla till godo med nutidens tomma, uppblåsta och dumma självupptagenhet när man själv har upplevt 1970-talet. Det är med den känslan jag lägger ifrån mig Fredrik Ekelunds bok. Den är definitivt inte bara en ”mellanbok”, utan något mycket större!

 

 

 

Bild, Malmö hamn, wikipedia.org

 

 

 

Humor

 

Jag läste för en tid sedan Åke Edwardsons roman, ”Bungalow”. Boken har blivit liggande på skrivbordet, men nu var det dags att sortera in den i bokhyllan igen. Vissa rader fastnar…

 

När jag läser Edwardson slår mig tanken ibland: om de ”Goa Gubbarna” i Göteborg hade kunnat skriva (Ja, skriva kan de förhoppningsvis, men en roman, det kan kanske inte så många av dem, vad vet jag? Det skulle väl vara Glenn H då. Jag behöver väl inte skriva att jag bara skojar? Förlåt mig Glenn.), så hade de väl skapat med samma humor och humör som Edwardson då och då plägar göra.

 

Det är skönt att ibland få sig ett hjärtligt skratt. Han är väl inte allvarlig, Åke, det där han skriver om Bolton och Dylan? Tänk om han är det? HJÄLP!

 

Texten nedan är ur Åke Edwardsons roman från 2019, ”Bungalow”.

 

Han reste sig när glaset var tomt, det gick snabbt eftersom han var törstig. Tonicburken var tom och det fanns ingen mer i kylen så han tillverkade en dry martini, eller en enkel Montgomery egentligen, tre fjärdedelar gin och en fjärdedel vermouth, men utan vermouth, eftersom han inte hade någon. Drinken var torr och sval, han hade lite is kvar. Nu stod han vid drinkbordet igen…

 

I Singapore på nittiotalet hade han köpt en cd med Boltons samlade hits arrangerade och sjungna av kinesiska musiker, bra alltihop naturligtvis med sådant material. Michael Bolton har gjort den bästa versionen av ”Like a rolling stone”, inklusive Dylans egen. Inte många vet eller förstår det.

 


Den ständiga frågan

 

Mina gamla högtalare till datorn gick sönder i somras. Jag köpte ett par nya för en billig penning. Efter installationen av dessa ville jag höra att de fungerade som de skulle. Av någon anledning gick jag in på Youtube, där jag nästan aldrig har befunnit mig tidigare, men jag behövde lite musik för att höra hur högtalarna lät. Och vad letar en gubbe i min ålder upp om inte gamla goa Deep Purple. Sedan var jag fast. Uj, uj, uj vad jag har lyssnat. Och som vanligt aktualiseras den eviga frågan: Vem var den bäste sångaren? Ian Gillan med sin nyanserade röst lika klar som finaste kristall från Orrefors eller David Coverdale med röstresurser som ett skenande kärnkraftverk. Ian Gillans klara mästersång i ”Child in time” mot David Coverdales tårdrypande bluesbrölande i ”Mistreated”. En för mig omöjlig fråga att besvara.

 

I samband med mina musikaliska excesser på tuben bestämmer jag mig, nu kan jag inte smita undan längre, jag måste ta mig an den moderna litteraturens franska enfant terrible, Michel Houellebecq och hans roman ”Serotonin”.  Och när jag läser den hittar jag otroligt nog nedanstående stycke. Spooky!

 

”… hur som helst är jag säker på att han satte på det bästa han hade, det som betydde mest för honom. Det enda jag minns mer bestämt är en piratinspelning av ”Child in time” från Deep Purple- konserten i Duisburg 1970, ljudet i hans Klipschorns var verkligen makalöst, rent estetiskt var det kanske det vackraste ögonblicket i mitt liv, jag vill gärna lyfta fram det i den mån skönheten kan tjäna någonting till, i alla fall måste vi ha spelat den trettio eller fyrtio gånger, varje gång lika trollbundna av John Lords lugna, kontrollerade orgelspel, av ögonblicket av fullkomlig flykt när Ian Gillan gick från tal till sång, från sång till skrik och därefter tillbaka till tal, direkt efteråt följde Ian Paices majestätiska stick, visserligen understött av John Lords sedvanliga blandning av styrka och storslagenhet men Ian Paices stick var ändå överdådigt, det var troligen rockhistoriens vackraste stick, sedan kom Gillan tillbaka och i nästa parti fullbordades slingan, Ian Gillan flög på nytt från ord till sång och sedan från sång till rent skri och tyvärr slutade låten kort därefter och det var bara att sätta tillbaka pickupen igen, vi skulle ha kunnat leva i evighet på det viset, eller i evighet vet jag inte det var kanske en illusion men en vacker sådan…”

 

Jag får passa på nu när jag har chansen. Deep Purple: Jon Lord (1941 – 2012), Roger Glover, Ian Gillan, Ian Paice, Ritchie Blackmore, David Coverdale, Glenn Hughes. Tack för all härlig musik! Favoritlåtar? ”Highway star”, ”Lazy”, ”Strange kind of  woman”…

 

 

 
 

Bild, Deep Purple, Burn, wikipedia.org

 

 

 

Till sist kommer jag att tänka på att hur lätt vore det inte för en sadistisk svensklärare (en lärare av typen Caligula som Stig Järrel gjorde i filmen Hets) att förvandla alla skolans elever till darrande dyslektiker genom att avsluta varje svenskprov med frågan: hur stavas hans namn, den franska litteraturens enfant terrible?

 

-Va, skriver du:  ”Wellbäck”? Inte heller du får godkänt betyg. Satans dyslektiker!

 


I skuggan av Slottsberget

 

Det har sagts att Paul Cézanne (1839 – 1906) är konstnärernas konstnär. Något liknande tycker jag mig ha hört om Malcolm Lowrys (1909 – 1957) roman, ”Under vulkanen”. Den har beskrivits som författarnas roman. Det är väl därför jag inte förstod den när jag nyligen läste den. Många ord och mycket känslor i den boken, men ingenting, eller snarare förvånansvärt lite, gick fram till mig som läsare. Men jag är ju ingen författare.

 

Huvudpersonen i ”Under vulkanen”, benämnd Konsuln, en gravt alkoholiserad engelsk överklassman boende i Mexico, i skuggan av en vulkan, strax innan innan andra världskriget bryter ut, som fördriver tiden med att odla sitt monumentala tungsinne och dricka alla former av alkohol i rysliga mängder. Ni fattar? Nej, då verkar det lugnare att bo som jag gör i skuggan av Slottsberget. Här krävs inte så mycket tequila för att stå ut med tillvaron.

 

På Slottsberget låg på medeltiden en kungaborg och vid sekelskiftet arton – nittonhundra var berget bebyggt som en kåkstad där fattiga varvsarbetare bodde i misär. Historien skiftar. Idag ser berget närmast ut som ett pittoreskt fiskeläge trots att platsen ligger mycket nära centrala Göteborg.

 

 

 
Slottsberget, vid norra älvstranden, Hisingen
  

Nu spökar det

 

 

Bild, Keith Richards, bukowskis.com

 

 

 

 

 

”I´m a ghost

Living in a ghost town”

 

Som om vi inte redan visste! Somliga saker behöver inte sägas. Alla vet.

 

 

Rolling Stones: Ny låt.

Bob Dylan: Nytt album.

Ulf Lundell: Ny bok.

 

Spöka på, gubbar!

 

 

 


Litteraturens mästare

 

Jag ropar ut i det mörka: Peo, Peo.

Jag skriker rakt ut i det förlamande mörkret: Peo, Peo, Peo.

Inget svar.

Ingenting.

Ännu en av våra fyrar har slocknat.

Snart hittar man inte längre i denna mörka tid.

 

Författaren Per Olov Enquist är död. Han fick aldrig nobelpriset i litteratur. Akademien, antar jag, valde väl mellan Tomas Tranströmer (1931-2015) och Enquist. Två svenskar hade blivit för mycket. Det gick ju inte bra sist det hände när priset gick till Sverige (Harry Martinson och Eyvind Johnson, 1974), då slutade det med katastrof. Men både Tranströmer och Enquist var definitivt i högsta nobelprisklass.

 

När den tyske författaren och nobelpristagaren i litteratur (1999) Gunter Grass (1927-2015) dog hörde jag den smått geniale medarbetaren på kulturradion i P1, Gunnar Bolin, karaktärisera Grass för en svensk publik som en blandning av Göran Greider och Per Olov Enquist. Det kallar jag komplimang, att bli jämförd med renässansmänniskan Greider och Enquist med hans utstrålning präglad av intelligens och en värdighet som annars bara finns hos gamla indianhövdingar.

 

 

 

Bild, Per Olov Enquist (1934 – 2020), wikipedia.org

 

 

 
 

 

 

Det är dags att uppdatera litteraturlistan igen med en roman från litteraturens ”crème de la crème”. Jag har läst Per Olov Enquists, ”Musikanternas uttåg” och den bara måste in på listan. Enquist är den författare som har flest böcker på listan, närmare bestämt tre stycken. Så skall det bara vara; Peo du är bäst!

 

Nu tillbaka till min litteraturlista. Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettionio åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”Musikanternas uttåg” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.

 

Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:

 

B Traven, ”De hängdas revolution”

Gunter Grass, ”Blecktrumman”

Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”

Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”

Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”

William Golding, ”Flugornas herre”

Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”

Sven Grassman, ”Bokslut”

Per Olov Enquist, ”Legionärerna”

Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”

Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”

Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”

Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”

Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”

Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”

Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”

Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”

Lena Andersson, ”Var det bra så”

E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”

Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”

Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”

Kristian Lundberg, ”Yarden”

Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”

Florian Illies, ”Århundradets sommar 1913”

Kim Leine, ”Profeterna vid Evighetsfjorden”

Steve Sem-Sandberg, ”De fattiga i Lodz”

Per Olov Enquist, ”Musikanternas uttåg”

 

Böckerna är listade i den ordning de är lästa. Tjugosju böcker med högsta betyg, på trettionio års läsning.

  


Pesten

 

Så har då även jag, som många andra i dessa corona-tider, läst ”Pesten”, Albert Camus klassiker från 1947. Romanen om pesten som invaderar, tar struptag på, och till slut nästan ödelägger en stad i Nordafrika. Boken har väl alltid lästs som en allegori över fascismens hot mot civilisationen och vem trodde att den ens gick att läsa bokstavligt som en skildring av ett pestutbrott i dessa moderna tider? Med corona-farsoten förändrades allt. Men vid närmare eftertanke förlorar man nog mycket om man missar allegorin, för romanen är främst en idé-roman. Trots att den handlar om ett pestutbrott är den märkligt fri från hud, kött, blod och andra kroppsvätskor, istället är den fylld av intellektuella resonemang om människans förhållningssätt gentemot kaoset, ondskan och meningslösheten.

 

Men det är något som skaver i texten. Att ta sig igenom den är som att gå med kryckor på en dåligt anlagd kullerstensgata. Och inte kan detta bero på hur Camus skrev, han tilldelades ju nobelpriset i litteratur (1957). Jag själv som läsare anser mig vara komfortabel med de flesta sätt att behandla språket litterärt. Jag brukar sällan ha problem, men här hade jag det. Jag undrar om det inte är översättningen det hänger på; Kanske fungerade den en gång i tiden, men idag upplever jag den som mycket ”knölig”. Om jag är rätt underrättad kommer det i dagarna en ny svensk översättning av Camus klassiker. Det behövs!

 

Nedan, ett avsnitt ur boken.

 

 

”Det var mot slutet av oktober man prövade Castels serum. Praktiskt taget var detta doktor Rieux sista hopp. Misslyckades det, var läkaren övertygad om att staden skulle bli prisgiven åt sjukdomens nycker, vare sig epidemien fortsatte att härja månader framåt eller den utan vidare beslöt att hejda sig.

 

Dagen innan Castel sökte upp Rieux hade domare Othons son insjuknat, och hela familjen hade nödgats underkasta sig karantän. Modern, som kort förut hade sluppit ut ur den, blev sålunda för andra gången isolerad. Så snart domare Othon märkte symtom av sjukdomen på gossens kropp, tillkallade han doktor Rieux, noggrant efterkommande de givna föreskrifterna. När Rieux anlände, stod föräldrarna vid fotändan av barnets säng. Den lilla systern hade man avlägsnat. Gossen befann sig i sjukdomens apatiska stadium och lät undersöka sig utan klagan. När läkaren åter lyfte huvudet, mötte han domarens blick och skymtade bakom denne moderns bleka ansikte. Hon tryckte en näsduk mot munnen och följde med uppspärrade ögon varje doktorns åtbörd.

 

- Det är det, eller hur? frågade domaren med kylig röst.

- Ja, svarade Rieux och fäste åter blicken på barnet.”

 

 

Vem kan läsa slutet på Camus Pesten utan att skrämmas? Oavsett om man läser boken som en allegori över fascismens hot eller som en beskrivning av hur pesten tar över en stad så är författarens sista rader värdig en riktig rysare! Vi själva har ju idag att slåss mot den växande fascismen, såväl som mot den moderna pesten, Covid-19.

 

 

”Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.”

 

 

 

Bild, Albert Camus (1913 – 1960), wikipedia.org

 

 

 


I karantän (4)

 

Nu börjar det kännas riktigt evighetstungt utan fotboll. Jag steglas på fotbollsdepressionens svarta hjul.

 

Idag tänker jag på den ryske konstnären Rodtjenkos målning ”svart på svart”. Jag tänker på Dagermans citat: ”Att leva betyder strängt taget ingenting annat än att dag för dag skjuta upp sitt självmord”.

 

Men jag tänker inte på fotboll.

 

Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll

 

Och ändå önskar jag att en gång när vårsolen börjar värma igen, kommer jag att stå där på läktaren, gnolande på Nisse Hellbergs hyllning till det vackra spelet: ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

”En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra att det är mycket viktigare än så”, sa Bill Shankly, (1913 – 1981), legendarisk ledare i Liverpools fotbollslag.

 

Så här hedrar man Bill Shankly utanför Anfield i Liverpool. Bild, wikipedia.org.

 

 

 
 
 

 

Jag kanske inte i denna situation vill sträcka mig så långt som Shankly, men av alla ”oviktiga” aktiviteter som omgärdar människan så är fotbollen viktigast. ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

 


I karantän (3)

 

Jag är nästan alltid hemma. Jag är alltid på resa. Jag är en läsenär.

 

 

 

 

 

 

- Dixi, hur går det med Albert Camus Pesten?

 

- Är du synsk, hur vet du att jag läser den?

 

- Det gör väl alla ”kultur-wannabe” nu!

 

 


I karantän (2)

 

 

 

När livet vänder sig inåt

 

 

På natten hörde han ett lågt vinande.

Knappt hörbart.

Tunn tråd.

 

Kokongen spanns runt huset.

 

Hörde trots detta ljud.

Stöveltramp.

 

Murade igen fönster.

Dörrar.

 

Hörde ljud.

Radion.

Såg bilder.

TV.

Jihadskäggen och imperialistknektarna

sliter varandra i stycken.

Galna hundar.

 

Bröt strömmen.

 

Vandrade osaligt.

Rummen.

Lade sig på sängen.

Slöt ögonen.

 

Ur denna kokong

föds

ingen vacker dagfjäril på ljumma

sommarvindar.

 

Nattfjäril.

Kalla vindar.

Dödskallefjäril.

 

 

 

 

 

 


I karantän (1)

 

 

 

 

 

 

- Du och jag, Bokis. Det vet du.

 

- Tror jag, det. Du och jag, Dixi.

  


Ola Magnell (1946 - 2020)

 

Det blir så ensamt och tungt här på jorden när alla som har gjort vägen lite lättare att gå lämnar oss en efter en, tänkte jag när jag fick höra den tråkiga nyheten om Ola Magnells bortgång.

 

Jag har levt med Ola Magnells musik och texter sedan han slog igenom på sjuttiotalet. Magnell skrev bra låtar, men framförallt var han en genial textförfattare. När jag sitter och skriver detta hör jag Ola Magnell med låten ”Sång för de svikna”, spelas på stereon; det krävs ett geni för att lotsa en ”fågellåt” iland. Fågellåt? Ja, texter med fåglar som bärande element. Magnells låt inleds med: ”Det sitter en fågel och sjunger i parken intill”. Inte ens Wiehe och Afzelius kunde ju få fågeln att lyfta. Jag har fortfarande inte hämtat mig från deras återföreningsskiva som kom i slutet av 1980-talet, med titlar som ”Mitt hjärtas fågel” och ”Som en duva”. Men Magnell han kan han; bara att rimma ”prekär” och ”kär”; underbart!  I samma klass som Lalla Hansson med ”gatan” och ”stratan”. Tuppeskinn igen!

 

Vila i frid Ola.

 

 

 
 
 

Bild, Ola Magnell, wikipedia.org

 

 

 

Jag avslutar med texten till en av Magnells bästa låtar som utgavs 1973.

 

 

Påtalåten

 

Du har känslan men inte rätta viljan

att sitta ner och hitta på en visa så fin

Hästen sätter av i sken över tiljan

Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin

Kul, kul, inte sant, men inget intressant

kommer från din skvatt galna höstack är det sagt

Men fastän stupet är brant så klarar du galant

språnget över detta jättelika schakt

och nätters lätta takt

 

Men din mamma hon tycker att du slarvar

när du sätter dej och gnolar på en töntig melodi

Gubben far går på åkern och harvar

Han har en rågrak och mustig terminologi

Men jag jag tycker för min del

att det inte är stort fel

i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld

Många liv står på spel och vill du va hel

får du sluta kuta runt och snacka strunt

och hålla tunt om vad du lärt

 

Bror står i jorden och påtar

Han tittar upp mot skyn, det ser ut att bli blött

Lillebror lyssnar på låtar

Regn duggar lätt och du tänker förstrött

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol

Det fanns blå viol och kor

och vackra ängder där du bor

Det lyste en sol och du kunde bli mol

tyst av en schysst illusion

om att du tror att du blir stor

 

Men nu står maskiner och schaktar

Blommande äng har blivit avgas och betong

Är det så märkligt om man faktiskt föraktar

alla korrumpéer med sin pappersjargong

Jag blir snart desperat av att leva i en stat

uppbyggd av profit och bostadssegregation

Ingen smart demokrat blir så flat och moderat

som i vår gistna kristna

västerländska dollarcivilisation

 

Men hellre än att äga millioner

gick du i din barndoms hage bland snår

och kände valldoft och lockande toner

från rapphöns, fasaner och bräkande får

Men ditt rastlösa flås och din storstadsneuros

din magnecyl, ditt gräs och din gamla alkohol

håller på att ta kål på din vilja av stål

Men även om du vrålar

har du inga stålar kvar att nå ditt mål

 

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0