Den lille språkpolisen har vaknat

 

Jag bryr mig inte nämnvärt om hur ”vanligt” folk behandlar det svenska språket, varken i skrift eller i tal, så länge det med lite god vilja går att förstå, men när människor som har språket som främsta verktyg, exempelvis journalister, politiker, kulturmänniskor, visar dålig språkbehandling då vaknar den lille språkpolisen inom mig. Så gammal har jag tydligen börjat bli. Detta att professionellt folk har allt svårare att uttrycka sig på ett bra och korrekt sätt har jag noterat blir allt vanligare. Min teori är att det beror på litteraturens alltmer undanskuffade plats i samhället. Dessa grupper läser allt mindre god litteratur. Det är i alla fall min teori.

 

Här kommer ett par exempel hämtade från en ledarsida i en väl etablerad morgontidning. Jag har varken intresse av att hänga ut tidningen eller ledarskribenten så därför anger jag ingen källa. Läs och förskräcks!

 

Exempel 1:

”Att så nära liggande länder som de nordiska kan ha så olika förhållanden i flera avseenden, som näringar och politik, är att tänka på när större länder diskuteras som kan uppfattas som olika i delområden av dem.”

 

Exempel 2:

”De kriminella är som en sekt i tankesystem och moralisk syn. Eller snarare bristande moraliska syn eller omoraliska syn.”

 

Som att tvingas lyssna på ”skönsång” som framförs av någon, måhända hur skicklig som helst i det musikaliska, men som av någon helt obegriplig anledning har hela munnen full av gårdagens klistriga havregrynsgröt, säger jag.

 


I baktakt

 

Som vanligt när någon dör som betyder mycket för mig ställde jag den naiva frågan: varför måste alla dö? Det enkla svaret är väl biologiskt: allt levande dör förr eller senare. Så enkelt och så svårt är det.

 

När nyheten kom att Peps Persson hade gått bort kändes det som om mitt livsrum blev trängre och dystrare. Väggarna kom ännu närmare och det blev mörkare. Ännu en av mina ljuskällor hade slocknat.

 

Peps kände inte mig, men jag tyckte mig känna honom genom hans musik som jag har lyssnat på sedan början av 1970-talet. Blues och reggae med texter som betydde hur mycket som helst. Rotrock som förändrade mitt liv. En gång fick jag till och med se var han bodde, ett enkelt hus i snapphaneland. Detta vågar jag knappt skriva eftersom jag vet att Peps var en privat och tillbakadragen person som inte ville vara offentlig mer än nödvändigt. Men jag visste var han bodde…

 

Bild, sydsvenskan.se

 

 
 

Peps Persson (1946 – 2021)

 

 

 

FALSK MATEMATIK

 

Ett o ett e två

två o två e fyra,

lönerna e låga

men varorna e dyra.

 

Ska de' va så svårt att fatta

att det e falsk matematik,

som gör den fattige så fattig

o den rike så förbannat rik.

 

Två o två är fyra

fyra o fyra e åtta

En del har femton badrum

o jag har en sprucken potta.

 

Ska de' va...

 

Tre o tre e sex

sex o sex e tolv

Fru Wallenberg putsar naglarna

o fru Svensson skurar golv.

 

Ska de' va...

 

Noll o noll e noll

o noll-noll noll-noll-noll

var du än släpper slantarna

så rullar dom åt samma håll.

 

Ska de' va...

 


Läs mer

 

Soldaterna i Italien skrev ett ofantligt antal brev. En amerikansk veteran skrev 500 under två år bara till sina föräldrar. Medan mottagandet av brev skänkte soldaterna ett fönster tillbaka till deras gamla liv, så betraktades skrivandet både som en mental hälsokur och som en privat fristad, ett sätt att ta itu med de långa perioderna av tristess och av att ständigt befinna sig tillsammans med andra.

 

Brev från Cassino innehåller vanligen också böner om att få material att läsa utskickat. Böcker hörde till livets nödvändigheter för soldaterna, återigen för att motverka tristessen och skapa en godtagen privat sfär och en länk till deras tidigare liv. ”Några tidskrifter och böcker”, har en soldat påpekat, ”tillhandahöll den civilisation med vilken man mötte smärtan, det allmänna larmet och den förskräckliga, men nu mycket beundrade, gemytlighet i vilken vi stövlade fram.” Det rådde en väldig efterfrågan bland britterna på Penguins och Pelicans pocketböcker, och amerikanska förläggare skyndade sig att skicka ut sina egna listor över pocketböcker under kriget. Att läsa vad som helst var bättre än ingenting, påpekar Bill Mauldin: ”Soldater vid fronten läste etiketter på paketen med matransoner, där innehållet är uppräknat, bara för att läsa något.” Mest efterfrågade var lokala, inte nationella, tidningar där männen kunde läsa om sin hemstad och om folk och platser som de kände till.

 

 

Ovanstående text kommer ur ”Slaget vid Monte Cassino” av engelsmannen Matthew Parker.

 

 

 

 

Ju svårare tiderna är, ju värre situationen är, desto viktigare är litteraturen. Det visste föregående generationer. Men det tycks nutidens generationer ha förträngt.

 

I denna obildningens tid: Att läsa eller inte läsa, det är inte frågan. Läs mer, lär mer, läs mer, skratta mer, läs mer, gråt mer, läs mer, känn mer, läs mer, var mer, läs mer, res mer, läs mer, tänk mer, läs mer, odla mer, läs mer, gör mer, läs mer, revolutionera mer, läs mer, lev mer. Läs mer!

 

Och så skriv lite också emellanåt.

 

 

 

 

 

 
 
 

 

- Dixi, din pösmunk, du låter ju som en gammal läroverksadjunkt. Din tid är förbi. Skynda dig nu upp på färjan som väntar på dig.

 

 


Koncentrerad romankonst

 

Efter att ha läst Peter Handkes kortroman, ”Berättelse om ett liv”, nästan åttio sidor om hans österrikiska mammas tragiska liv som ändas med ett självmord nittonhundrasjuttioett, får jag en konstig tanke i huvudet: boken kanske är frystorkad? Visst har jag fått i mig näringen och den har gjort nytta i mitt kroppsliga system, men det var satan vad torrt det blev. Jag borde prova att lägga den i blöt, då kanske den sväller upp till en god och näringsrik fullängdsroman.

 

Kanske hädar jag, österrikaren Peter Handke fick ju nobelpriset i litteratur för ett par år sedan (2019). Det kan väl inte ha undgått någon, sådant bråk det blev kring Handkes person. Han hade ju den dåliga smaken att sjunga en annan sång än den påbjudna om det jugoslaviska kriget. Mannen hävdade på fullt allvar att allt jävulskap inte kunde lastas Serbien utan det fanns andra intressenter inblandade som också borde påföras skuld. Det får man tydligen inte göra att döma av vilket bråk det blev. Så vem är jag att ha synpunkter på hur Handke skriver, men lite mer kött på benen än vad han ger mig i ”Berättelse om ett liv” hade jag önskat mig. Teckningen av historien och samhället hade jag önskat betydligt fylligare, som det är nu är det i stort sett bara nazitiden som ger avtryck. Måhända är det Handkes avsikt? Har man upplevt det andra världskriget bleknar allt annat bort, både för individen och samhällskollektivet.

 

Handkes sätt att skriva lämnar en text som inte riktigt är en lika koncentrerad massa som världsrymdens svarta hål, men nästan. Hans text efterlämnar något litet av ljus, men bara minimalt. Texten nedan är tagen ur ”Berättelse om ett liv” och beskriver på ett koncentrerat, torrt och sakligt sätt kvinnans ställning i ett borgerligt, djupt katolskt Österrike, ett land där nazismen frodades.

 

”Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden. Det var bara ur pojkarnas händer som spåkvinnorna på marknaderna läste på allvar; för kvinnornas del var denna framtid ändå bara ett skämt.

 

Ingen möjlighet, allting redan förutsett: lite skoj, ett fnitter, ett kort rus, sedan för första gången den främmande min som man började hushålla med, de första barnen, att efter sysslorna i köket sitta med en stund, att från början ingen lyssnade till en, att själv lyssna allt mindre, tala för sig själv, sedan ont i benen, åderbråck, sedan bara ett mummel i sömnen, underlivskräfta, och med döden har det förutsedda slutligen gått i uppfyllelse. Så kallades ju redan stadierna i en barnlek som ofta lektes av flickorna i trakten: trött / matt / sjuk / svårt sjuk / död.”

 

 

Bild, Peter Handke, wikipedia.org

 

 

 
 

Mellanböcker

 

Jag läser inte för nöjes skull, som underhållning, i alla fall inte primärt. Att läsa är för mig en bildningsresa där jag kryssar bland litteraturens storheter och deras alster. Detta kräver koncentration och engagemang från min sida. Det tycker jag både författarna och deras böcker är värda.

 

Men ibland orkar man inte uppbåda tillräckligt med kraft för att göra ett stort verk rättvisa. Det är då man tar till en så kallad mellanbok, en bok som man inte tror kräver ett så stort engagemang, en bok att slappna av med och att få ladda läsbatterierna till.

 

Jag har läst ”Stuv Malmö, kom!”, av Fredrik Ekelund, en bok som kom 1984. Den tänkte jag skulle vara perfekt som mellanbok. En habil arbetarskildring som till stora delar utspelar sig i Malmö hamn, från den tid då vårt samhällsbygge var något världsunikt, stod det i min hjärnas litteraturregister. Men att den var så bra, det kom som en stor överraskning. Vilken språklig glädje den boken är skriven med. Ekelunds drastiska personskildringar och hans mustiga historier får honom att framstå som en modernare variant av Fritiof Nilsson Piraten (1895 – 1972). Fy sjutton vad roligt jag hade när jag läste den boken och vad jag efteråt saknar det klassmedvetna och djupt politiserade 1970-talet.

 

Det är svårt att hålla till godo med nutidens tomma, uppblåsta och dumma självupptagenhet när man själv har upplevt 1970-talet. Det är med den känslan jag lägger ifrån mig Fredrik Ekelunds bok. Den är definitivt inte bara en ”mellanbok”, utan något mycket större!

 

 

 

Bild, Malmö hamn, wikipedia.org

 

 

 

Humor

 

Jag läste för en tid sedan Åke Edwardsons roman, ”Bungalow”. Boken har blivit liggande på skrivbordet, men nu var det dags att sortera in den i bokhyllan igen. Vissa rader fastnar…

 

När jag läser Edwardson slår mig tanken ibland: om de ”Goa Gubbarna” i Göteborg hade kunnat skriva (Ja, skriva kan de förhoppningsvis, men en roman, det kan kanske inte så många av dem, vad vet jag? Det skulle väl vara Glenn H då. Jag behöver väl inte skriva att jag bara skojar? Förlåt mig Glenn.), så hade de väl skapat med samma humor och humör som Edwardson då och då plägar göra.

 

Det är skönt att ibland få sig ett hjärtligt skratt. Han är väl inte allvarlig, Åke, det där han skriver om Bolton och Dylan? Tänk om han är det? HJÄLP!

 

Texten nedan är ur Åke Edwardsons roman från 2019, ”Bungalow”.

 

Han reste sig när glaset var tomt, det gick snabbt eftersom han var törstig. Tonicburken var tom och det fanns ingen mer i kylen så han tillverkade en dry martini, eller en enkel Montgomery egentligen, tre fjärdedelar gin och en fjärdedel vermouth, men utan vermouth, eftersom han inte hade någon. Drinken var torr och sval, han hade lite is kvar. Nu stod han vid drinkbordet igen…

 

I Singapore på nittiotalet hade han köpt en cd med Boltons samlade hits arrangerade och sjungna av kinesiska musiker, bra alltihop naturligtvis med sådant material. Michael Bolton har gjort den bästa versionen av ”Like a rolling stone”, inklusive Dylans egen. Inte många vet eller förstår det.

 


Den ständiga frågan

 

Mina gamla högtalare till datorn gick sönder i somras. Jag köpte ett par nya för en billig penning. Efter installationen av dessa ville jag höra att de fungerade som de skulle. Av någon anledning gick jag in på Youtube, där jag nästan aldrig har befunnit mig tidigare, men jag behövde lite musik för att höra hur högtalarna lät. Och vad letar en gubbe i min ålder upp om inte gamla goa Deep Purple. Sedan var jag fast. Uj, uj, uj vad jag har lyssnat. Och som vanligt aktualiseras den eviga frågan: Vem var den bäste sångaren? Ian Gillan med sin nyanserade röst lika klar som finaste kristall från Orrefors eller David Coverdale med röstresurser som ett skenande kärnkraftverk. Ian Gillans klara mästersång i ”Child in time” mot David Coverdales tårdrypande bluesbrölande i ”Mistreated”. En för mig omöjlig fråga att besvara.

 

I samband med mina musikaliska excesser på tuben bestämmer jag mig, nu kan jag inte smita undan längre, jag måste ta mig an den moderna litteraturens franska enfant terrible, Michel Houellebecq och hans roman ”Serotonin”.  Och när jag läser den hittar jag otroligt nog nedanstående stycke. Spooky!

 

”… hur som helst är jag säker på att han satte på det bästa han hade, det som betydde mest för honom. Det enda jag minns mer bestämt är en piratinspelning av ”Child in time” från Deep Purple- konserten i Duisburg 1970, ljudet i hans Klipschorns var verkligen makalöst, rent estetiskt var det kanske det vackraste ögonblicket i mitt liv, jag vill gärna lyfta fram det i den mån skönheten kan tjäna någonting till, i alla fall måste vi ha spelat den trettio eller fyrtio gånger, varje gång lika trollbundna av John Lords lugna, kontrollerade orgelspel, av ögonblicket av fullkomlig flykt när Ian Gillan gick från tal till sång, från sång till skrik och därefter tillbaka till tal, direkt efteråt följde Ian Paices majestätiska stick, visserligen understött av John Lords sedvanliga blandning av styrka och storslagenhet men Ian Paices stick var ändå överdådigt, det var troligen rockhistoriens vackraste stick, sedan kom Gillan tillbaka och i nästa parti fullbordades slingan, Ian Gillan flög på nytt från ord till sång och sedan från sång till rent skri och tyvärr slutade låten kort därefter och det var bara att sätta tillbaka pickupen igen, vi skulle ha kunnat leva i evighet på det viset, eller i evighet vet jag inte det var kanske en illusion men en vacker sådan…”

 

Jag får passa på nu när jag har chansen. Deep Purple: Jon Lord (1941 – 2012), Roger Glover, Ian Gillan, Ian Paice, Ritchie Blackmore, David Coverdale, Glenn Hughes. Tack för all härlig musik! Favoritlåtar? ”Highway star”, ”Lazy”, ”Strange kind of  woman”…

 

 

 
 

Bild, Deep Purple, Burn, wikipedia.org

 

 

 

Till sist kommer jag att tänka på att hur lätt vore det inte för en sadistisk svensklärare (en lärare av typen Caligula som Stig Järrel gjorde i filmen Hets) att förvandla alla skolans elever till darrande dyslektiker genom att avsluta varje svenskprov med frågan: hur stavas hans namn, den franska litteraturens enfant terrible?

 

-Va, skriver du:  ”Wellbäck”? Inte heller du får godkänt betyg. Satans dyslektiker!

 


I skuggan av Slottsberget

 

Det har sagts att Paul Cézanne (1839 – 1906) är konstnärernas konstnär. Något liknande tycker jag mig ha hört om Malcolm Lowrys (1909 – 1957) roman, ”Under vulkanen”. Den har beskrivits som författarnas roman. Det är väl därför jag inte förstod den när jag nyligen läste den. Många ord och mycket känslor i den boken, men ingenting, eller snarare förvånansvärt lite, gick fram till mig som läsare. Men jag är ju ingen författare.

 

Huvudpersonen i ”Under vulkanen”, benämnd Konsuln, en gravt alkoholiserad engelsk överklassman boende i Mexico, i skuggan av en vulkan, strax innan innan andra världskriget bryter ut, som fördriver tiden med att odla sitt monumentala tungsinne och dricka alla former av alkohol i rysliga mängder. Ni fattar? Nej, då verkar det lugnare att bo som jag gör i skuggan av Slottsberget. Här krävs inte så mycket tequila för att stå ut med tillvaron.

 

På Slottsberget låg på medeltiden en kungaborg och vid sekelskiftet arton – nittonhundra var berget bebyggt som en kåkstad där fattiga varvsarbetare bodde i misär. Historien skiftar. Idag ser berget närmast ut som ett pittoreskt fiskeläge trots att platsen ligger mycket nära centrala Göteborg.

 

 

 
Slottsberget, vid norra älvstranden, Hisingen
  

Nu spökar det

 

 

Bild, Keith Richards, bukowskis.com

 

 

 

 

 

”I´m a ghost

Living in a ghost town”

 

Som om vi inte redan visste! Somliga saker behöver inte sägas. Alla vet.

 

 

Rolling Stones: Ny låt.

Bob Dylan: Nytt album.

Ulf Lundell: Ny bok.

 

Spöka på, gubbar!

 

 

 


Litteraturens mästare

 

Jag ropar ut i det mörka: Peo, Peo.

Jag skriker rakt ut i det förlamande mörkret: Peo, Peo, Peo.

Inget svar.

Ingenting.

Ännu en av våra fyrar har slocknat.

Snart hittar man inte längre i denna mörka tid.

 

Författaren Per Olov Enquist är död. Han fick aldrig nobelpriset i litteratur. Akademien, antar jag, valde väl mellan Tomas Tranströmer (1931-2015) och Enquist. Två svenskar hade blivit för mycket. Det gick ju inte bra sist det hände när priset gick till Sverige (Harry Martinson och Eyvind Johnson, 1974), då slutade det med katastrof. Men både Tranströmer och Enquist var definitivt i högsta nobelprisklass.

 

När den tyske författaren och nobelpristagaren i litteratur (1999) Gunter Grass (1927-2015) dog hörde jag den smått geniale medarbetaren på kulturradion i P1, Gunnar Bolin, karaktärisera Grass för en svensk publik som en blandning av Göran Greider och Per Olov Enquist. Det kallar jag komplimang, att bli jämförd med renässansmänniskan Greider och Enquist med hans utstrålning präglad av intelligens och en värdighet som annars bara finns hos gamla indianhövdingar.

 

 

 

Bild, Per Olov Enquist (1934 – 2020), wikipedia.org

 

 

 
 

 

 

Det är dags att uppdatera litteraturlistan igen med en roman från litteraturens ”crème de la crème”. Jag har läst Per Olov Enquists, ”Musikanternas uttåg” och den bara måste in på listan. Enquist är den författare som har flest böcker på listan, närmare bestämt tre stycken. Så skall det bara vara; Peo du är bäst!

 

Nu tillbaka till min litteraturlista. Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettionio åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”Musikanternas uttåg” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.

 

Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:

 

B Traven, ”De hängdas revolution”

Gunter Grass, ”Blecktrumman”

Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”

Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”

Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”

William Golding, ”Flugornas herre”

Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”

Sven Grassman, ”Bokslut”

Per Olov Enquist, ”Legionärerna”

Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”

Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”

Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”

Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”

Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”

Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”

Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”

Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”

Lena Andersson, ”Var det bra så”

E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”

Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”

Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”

Kristian Lundberg, ”Yarden”

Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”

Florian Illies, ”Århundradets sommar 1913”

Kim Leine, ”Profeterna vid Evighetsfjorden”

Steve Sem-Sandberg, ”De fattiga i Lodz”

Per Olov Enquist, ”Musikanternas uttåg”

 

Böckerna är listade i den ordning de är lästa. Tjugosju böcker med högsta betyg, på trettionio års läsning.

  


Pesten

 

Så har då även jag, som många andra i dessa corona-tider, läst ”Pesten”, Albert Camus klassiker från 1947. Romanen om pesten som invaderar, tar struptag på, och till slut nästan ödelägger en stad i Nordafrika. Boken har väl alltid lästs som en allegori över fascismens hot mot civilisationen och vem trodde att den ens gick att läsa bokstavligt som en skildring av ett pestutbrott i dessa moderna tider? Med corona-farsoten förändrades allt. Men vid närmare eftertanke förlorar man nog mycket om man missar allegorin, för romanen är främst en idé-roman. Trots att den handlar om ett pestutbrott är den märkligt fri från hud, kött, blod och andra kroppsvätskor, istället är den fylld av intellektuella resonemang om människans förhållningssätt gentemot kaoset, ondskan och meningslösheten.

 

Men det är något som skaver i texten. Att ta sig igenom den är som att gå med kryckor på en dåligt anlagd kullerstensgata. Och inte kan detta bero på hur Camus skrev, han tilldelades ju nobelpriset i litteratur (1957). Jag själv som läsare anser mig vara komfortabel med de flesta sätt att behandla språket litterärt. Jag brukar sällan ha problem, men här hade jag det. Jag undrar om det inte är översättningen det hänger på; Kanske fungerade den en gång i tiden, men idag upplever jag den som mycket ”knölig”. Om jag är rätt underrättad kommer det i dagarna en ny svensk översättning av Camus klassiker. Det behövs!

 

Nedan, ett avsnitt ur boken.

 

 

”Det var mot slutet av oktober man prövade Castels serum. Praktiskt taget var detta doktor Rieux sista hopp. Misslyckades det, var läkaren övertygad om att staden skulle bli prisgiven åt sjukdomens nycker, vare sig epidemien fortsatte att härja månader framåt eller den utan vidare beslöt att hejda sig.

 

Dagen innan Castel sökte upp Rieux hade domare Othons son insjuknat, och hela familjen hade nödgats underkasta sig karantän. Modern, som kort förut hade sluppit ut ur den, blev sålunda för andra gången isolerad. Så snart domare Othon märkte symtom av sjukdomen på gossens kropp, tillkallade han doktor Rieux, noggrant efterkommande de givna föreskrifterna. När Rieux anlände, stod föräldrarna vid fotändan av barnets säng. Den lilla systern hade man avlägsnat. Gossen befann sig i sjukdomens apatiska stadium och lät undersöka sig utan klagan. När läkaren åter lyfte huvudet, mötte han domarens blick och skymtade bakom denne moderns bleka ansikte. Hon tryckte en näsduk mot munnen och följde med uppspärrade ögon varje doktorns åtbörd.

 

- Det är det, eller hur? frågade domaren med kylig röst.

- Ja, svarade Rieux och fäste åter blicken på barnet.”

 

 

Vem kan läsa slutet på Camus Pesten utan att skrämmas? Oavsett om man läser boken som en allegori över fascismens hot eller som en beskrivning av hur pesten tar över en stad så är författarens sista rader värdig en riktig rysare! Vi själva har ju idag att slåss mot den växande fascismen, såväl som mot den moderna pesten, Covid-19.

 

 

”Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.”

 

 

 

Bild, Albert Camus (1913 – 1960), wikipedia.org

 

 

 


I karantän (4)

 

Nu börjar det kännas riktigt evighetstungt utan fotboll. Jag steglas på fotbollsdepressionens svarta hjul.

 

Idag tänker jag på den ryske konstnären Rodtjenkos målning ”svart på svart”. Jag tänker på Dagermans citat: ”Att leva betyder strängt taget ingenting annat än att dag för dag skjuta upp sitt självmord”.

 

Men jag tänker inte på fotboll.

 

Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll. Jag tänker inte på fotboll

 

Och ändå önskar jag att en gång när vårsolen börjar värma igen, kommer jag att stå där på läktaren, gnolande på Nisse Hellbergs hyllning till det vackra spelet: ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

”En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra att det är mycket viktigare än så”, sa Bill Shankly, (1913 – 1981), legendarisk ledare i Liverpools fotbollslag.

 

Så här hedrar man Bill Shankly utanför Anfield i Liverpool. Bild, wikipedia.org.

 

 

 
 
 

 

Jag kanske inte i denna situation vill sträcka mig så långt som Shankly, men av alla ”oviktiga” aktiviteter som omgärdar människan så är fotbollen viktigast. ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”!

 

 


I karantän (3)

 

Jag är nästan alltid hemma. Jag är alltid på resa. Jag är en läsenär.

 

 

 

 

 

 

- Dixi, hur går det med Albert Camus Pesten?

 

- Är du synsk, hur vet du att jag läser den?

 

- Det gör väl alla ”kultur-wannabe” nu!

 

 


I karantän (2)

 

 

 

När livet vänder sig inåt

 

 

På natten hörde han ett lågt vinande.

Knappt hörbart.

Tunn tråd.

 

Kokongen spanns runt huset.

 

Hörde trots detta ljud.

Stöveltramp.

 

Murade igen fönster.

Dörrar.

 

Hörde ljud.

Radion.

Såg bilder.

TV.

Jihadskäggen och imperialistknektarna

sliter varandra i stycken.

Galna hundar.

 

Bröt strömmen.

 

Vandrade osaligt.

Rummen.

Lade sig på sängen.

Slöt ögonen.

 

Ur denna kokong

föds

ingen vacker dagfjäril på ljumma

sommarvindar.

 

Nattfjäril.

Kalla vindar.

Dödskallefjäril.

 

 

 

 

 

 


I karantän (1)

 

 

 

 

 

 

- Du och jag, Bokis. Det vet du.

 

- Tror jag, det. Du och jag, Dixi.

  


Ola Magnell (1946 - 2020)

 

Det blir så ensamt och tungt här på jorden när alla som har gjort vägen lite lättare att gå lämnar oss en efter en, tänkte jag när jag fick höra den tråkiga nyheten om Ola Magnells bortgång.

 

Jag har levt med Ola Magnells musik och texter sedan han slog igenom på sjuttiotalet. Magnell skrev bra låtar, men framförallt var han en genial textförfattare. När jag sitter och skriver detta hör jag Ola Magnell med låten ”Sång för de svikna”, spelas på stereon; det krävs ett geni för att lotsa en ”fågellåt” iland. Fågellåt? Ja, texter med fåglar som bärande element. Magnells låt inleds med: ”Det sitter en fågel och sjunger i parken intill”. Inte ens Wiehe och Afzelius kunde ju få fågeln att lyfta. Jag har fortfarande inte hämtat mig från deras återföreningsskiva som kom i slutet av 1980-talet, med titlar som ”Mitt hjärtas fågel” och ”Som en duva”. Men Magnell han kan han; bara att rimma ”prekär” och ”kär”; underbart!  I samma klass som Lalla Hansson med ”gatan” och ”stratan”. Tuppeskinn igen!

 

Vila i frid Ola.

 

 

 
 
 

Bild, Ola Magnell, wikipedia.org

 

 

 

Jag avslutar med texten till en av Magnells bästa låtar som utgavs 1973.

 

 

Påtalåten

 

Du har känslan men inte rätta viljan

att sitta ner och hitta på en visa så fin

Hästen sätter av i sken över tiljan

Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin

Kul, kul, inte sant, men inget intressant

kommer från din skvatt galna höstack är det sagt

Men fastän stupet är brant så klarar du galant

språnget över detta jättelika schakt

och nätters lätta takt

 

Men din mamma hon tycker att du slarvar

när du sätter dej och gnolar på en töntig melodi

Gubben far går på åkern och harvar

Han har en rågrak och mustig terminologi

Men jag jag tycker för min del

att det inte är stort fel

i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld

Många liv står på spel och vill du va hel

får du sluta kuta runt och snacka strunt

och hålla tunt om vad du lärt

 

Bror står i jorden och påtar

Han tittar upp mot skyn, det ser ut att bli blött

Lillebror lyssnar på låtar

Regn duggar lätt och du tänker förstrött

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol

Det fanns blå viol och kor

och vackra ängder där du bor

Det lyste en sol och du kunde bli mol

tyst av en schysst illusion

om att du tror att du blir stor

 

Men nu står maskiner och schaktar

Blommande äng har blivit avgas och betong

Är det så märkligt om man faktiskt föraktar

alla korrumpéer med sin pappersjargong

Jag blir snart desperat av att leva i en stat

uppbyggd av profit och bostadssegregation

Ingen smart demokrat blir så flat och moderat

som i vår gistna kristna

västerländska dollarcivilisation

 

Men hellre än att äga millioner

gick du i din barndoms hage bland snår

och kände valldoft och lockande toner

från rapphöns, fasaner och bräkande får

Men ditt rastlösa flås och din storstadsneuros

din magnecyl, ditt gräs och din gamla alkohol

håller på att ta kål på din vilja av stål

Men även om du vrålar

har du inga stålar kvar att nå ditt mål

 

 

 


Sorg och smärta

 

 

Do not go gentle into that good night

 

Do not go gentle into that good night,

Old age should burn and rave at close of day;

Rage, rage against the dying of the light.

.

.

.

 

 

Ovanstående är första strofen ur Dylan Thomas (1914 – 1953) dikt ”Do not go gentle into that good night”. Dikten skrevs 1947. Läs gärna hela dikten, det är den absolut värd.

 

 

 

 

 

 


Jag läser Ulf Lundell igen

 

Efter att ha läst Ulf Lundells ”Vardagar” var det bara att ta sig an fortsättningen i ”Vardagar 2”.

 

I detta samtal med Uffe vill jag befinna mig för evigt. Men det är väl slut nu? Inte kan det komma en Vardagar 3? Tusentals sidor: Tala med mig Uffe! Lämna mig inte ensam i detta skitbruna samhälle. En sak vet vi i alla fall båda två: Det är bara med hjälp av den svartaste svarta humor man orkar en dag till.

 

Det Uffe skriver om Sara Skyttedal är högoktanigt bränsle för själen!

 

 

Sara Skyttedal, hon är fan som en

ond Pippi Långstrump

Det är nåt fel på damen

80% av all public service ska bort

det ska istället tas om hand av

kommersen

Vad fan är det med dom här idioterna?

Detta larviga högmod på slak lina

Högerns små rebeller

Fan vad Svart-Pippi längtar efter att få stå och

halsa champ i riksdagen

Fan vad många små högerrebeller trivs som fan nu

när katterna är så slöa, vilsegångna

 

 

bild, ginza.se

 

 

 
 
 

 

Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar”.

 

 

Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?

 

När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.

 

Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av mina kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!

 

Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!

 

Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.

 

Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.

 

 

Klippte iallafall gräset

Mörsade ner löven

 

Sen:

Såg alla intron jag kunde hitta på

You Tube

av Stones Midnight Rambler

Hur, jag säjer

HUR

trodde Hitler att han skulle kunna

inta Stor-Britannien?

Det introriffet av Keith Richards

skulle ha sänkt dom som engelsmännen

sänkte spanjorernas

överlägsna flotta under Elisabeth I

 

När K drar igång det där

sjunger det ta mej fan

i en hel ö-nation

Det är det kukigaste riffet någonsin

 

När K R dör

slutar jag med allt tänkande om rock

När han dör och Dylan dör

då blir det för mej

TOMT

Ödsligt

på Jorden

 

Men:

musiken finns ju kvar

 

 

bild, adlibris.com

 
 
 
 
 
 
 
 

Pastisch

 

När inte Svenska Akademien efter alla skandaler förmår att leverera en ny nobelpristagare i litteratur får väl jag söka upp en gammal som jag inte tidigare har läst; ja, så tänkte jag när jag hämtade Boris Pasternak (1890 – 1960) och hans roman om ryska revolutionen från 1957, ”Doktor Zjivago”, ur bokhyllan. Anledningen till att jag har lämnat denne sovjetryske författare i fred så länge var nog de politiska komplikationerna kring hans nobelpris (1958), kring hans roman och hans möjligheter att hämta priset i Stockholm. Jag har helt enkelt tidigare inte varit så sugen på att ta ställning till allt detta.

 

Men nu blev det dags. Vad är det då han skrev för en roman? Till min egen överraskning finner jag mig själv läsa en pastisch på en stor episk artonhundratalsroman. Och vill man läsa en sådan som också behandlar ett politiskt omtumlande skede i Rysslands mångskiftande historia kan jag rekommendera Leo Tolstojs (1828 – 1910) klassiker ”Krig och fred”. Den är mycket bättre för att den som roman är ett med sin tid. Det är lite konstigt att Pasternaks roman, som han fick nobelpriset för, är så gammaldags när hans dikter är betydligt mer modernistiska. Det är inte bara stilen som är antikverad, kvinnosynen som ger sig till känna är mycket gammaldags. Doktor Zjivagos stora kärlek i romanen, den vackra Lara, beskrivs som en riktig idealkvinna: vacker, kärleksfull, mild, öm, tålig, självuppoffrande, trogen, ja kort sagt, hon är nästan ett helgon. Själv fick jag min kvinnosyn etablerad i tonåren, när jag läste den ryska revolutionären Alexandra Kollontajs (1872 – 1952), ”Arbetsbiens kärlek”. Den kvinnosynen är betydligt friskare.

 

Det som retade upp sovjetledningen när Pasternaks roman, Doktor Zjivago, kom ut på nittonhundrafemtitalet var hans borgerliga syn på ryska revolutionen. Zjivago i romanen tänker på typiskt liberalt vis att det är synd om de lägra klasserna i klassamhället (arbetare, lantarbetare och småbönder), men det är ju så den naturliga ordningen är. Och dessutom har historien härdat dessa klasser så att de har förutsättningar att klara av det liv som bjuds. När medel- och överklassen däremot drabbas av umbäranden under den ryska revolutionen och det därpå följande inbördeskriget, då är det ett fruktansvärt brott.

 

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det var en till stora delar politisk handling av den Svenska Akademien att ge Pasternak nobelpriset för denna roman. Sedan reagerade den sovjetiska ledningen på sedvanligt repressivt sätt: Hämtar du priset i Stockholm får du inte komma tillbaka till ditt fosterland, meddelade man Pasternak, som aldrig hämtade sin utmärkelse.

 

Nedan följer ett avsnitt ur romanen, en belysande dialog:

 

 

- Där ser ni, inte ens ni, som är bolsjevik, förnekar att det här inte är ett liv utan någonting som saknar varje motstycke, en fantasmagori, ett komplett vansinne.

 

- Medges. Men ändå är detta en historisk nödvändighet. Man måste gå igenom den.

 

- Varför är det en ofrånkomlighet?

 

- Är ni barnslig, eller gör ni er till? Ni har väl ändå inte ramlat ned från månen? Menar ni att det ständigt måste fortgå som hittills att frossare och parasiter ska rida på hungriga arbetares ryggar och hetsa dem till döds? Och alla andra utslag av översitteri och tyranni? Fattar ni verkligen inte det rättmätiga i folkets vrede, önskan att leva under rättfärdiga förhållanden, sökandet efter sanningen? Eller menar ni att en radikal brytning med det gamla systemet hade varit möjlig att uppnå inom folkrepresentationen på den parlamentariska vägen och att man hade kunnat reda sig utan diktatur?

 

- Vi talar om skilda saker, och om vi så höll på att disputera i hundra år skulle vi inte komma överens. Jag var en gång mycket revolutionärt inställd, men nu tror jag att man inte kommer någon vart med våld. Till det goda måste man förmå folk i godo…

 


Modernism och industrialism

 

 

 

 

 

Är det en målning av Piet Mondrian (1872-1944), eller kanske en av Kazimir Malevitj (1878-1935), eller kanske en affisch av Aleksandr Rodtjenko (1891-1956)?

 

Nej! Det är ett foto av ”Den hemliga fotografen” från vintern 2018!

 

Bilden visar ett landmärke i Göteborg: Bock-kranen på Eriksberg, färdigställd 1969. En imponerande konstruktion, över sjuttio meter hög och etthundratio meter bred. En rest från den tiden då Göteborg fortfarande hade sina världsberömda varv.

 

Modernism och industrialism i skön förening.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0