Koncentrerad romankonst
Efter att ha läst Peter Handkes kortroman, ”Berättelse om ett liv”, nästan åttio sidor om hans österrikiska mammas tragiska liv som ändas med ett självmord nittonhundrasjuttioett, får jag en konstig tanke i huvudet: boken kanske är frystorkad? Visst har jag fått i mig näringen och den har gjort nytta i mitt kroppsliga system, men det var satan vad torrt det blev. Jag borde prova att lägga den i blöt, då kanske den sväller upp till en god och näringsrik fullängdsroman.
Kanske hädar jag, österrikaren Peter Handke fick ju nobelpriset i litteratur för ett par år sedan (2019). Det kan väl inte ha undgått någon, sådant bråk det blev kring Handkes person. Han hade ju den dåliga smaken att sjunga en annan sång än den påbjudna om det jugoslaviska kriget. Mannen hävdade på fullt allvar att allt jävulskap inte kunde lastas Serbien utan det fanns andra intressenter inblandade som också borde påföras skuld. Det får man tydligen inte göra att döma av vilket bråk det blev. Så vem är jag att ha synpunkter på hur Handke skriver, men lite mer kött på benen än vad han ger mig i ”Berättelse om ett liv” hade jag önskat mig. Teckningen av historien och samhället hade jag önskat betydligt fylligare, som det är nu är det i stort sett bara nazitiden som ger avtryck. Måhända är det Handkes avsikt? Har man upplevt det andra världskriget bleknar allt annat bort, både för individen och samhällskollektivet.
Handkes sätt att skriva lämnar en text som inte riktigt är en lika koncentrerad massa som världsrymdens svarta hål, men nästan. Hans text efterlämnar något litet av ljus, men bara minimalt. Texten nedan är tagen ur ”Berättelse om ett liv” och beskriver på ett koncentrerat, torrt och sakligt sätt kvinnans ställning i ett borgerligt, djupt katolskt Österrike, ett land där nazismen frodades.
”Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden. Det var bara ur pojkarnas händer som spåkvinnorna på marknaderna läste på allvar; för kvinnornas del var denna framtid ändå bara ett skämt.
Ingen möjlighet, allting redan förutsett: lite skoj, ett fnitter, ett kort rus, sedan för första gången den främmande min som man började hushålla med, de första barnen, att efter sysslorna i köket sitta med en stund, att från början ingen lyssnade till en, att själv lyssna allt mindre, tala för sig själv, sedan ont i benen, åderbråck, sedan bara ett mummel i sömnen, underlivskräfta, och med döden har det förutsedda slutligen gått i uppfyllelse. Så kallades ju redan stadierna i en barnlek som ofta lektes av flickorna i trakten: trött / matt / sjuk / svårt sjuk / död.”
Bild, Peter Handke, wikipedia.org
