dixistadelmann.se

När jag vaknade mitt i natten av att väckarklockan ringde, skulle jag ha givit mycket för att få stanna kvar i sängvärmen. Men lovat är lovat, tänkte jag och steg upp i det råkalla rummet. Jag hade nämligen lovat min kompis Peter och hans pappa Lars att följa med till Onsala för att fiska havsöring.

Vi hade varit ute en månad tidigare, en kylig marsdag, då vinden piskade havet till skum. En hel dag hade vi tillbringat vid Onsalakusten, med ideliga bottennapp och stela fingrar värkande av köld. Humöret dalade mer och mer ju längre dagen gick. Och när vi fick åka hem utan vare sig havsöring eller torsk var humöret verkligen i botten.

När jag drog upp rullgardinen och fick se hur aprilsolen tittade fram vid horisonten, kändes det bättre. I det ena hörnet av rummet stod både mitt gamla nio fots kustspö och ett lättare enhandsspö färdigriggade. Kaffetermosen hade jag fyllt kvällen före och mamma hade hjälpt mig med mackor, så allt var färdigt. I fönstret såg jag Lars och Peter komma ut till bilen med spön och packning. Jag klädde på mig snabbt, tog spön och min lilla packning och skyndade tyst ut. Jag ville inte väcka mamma och pappa, även om jag anade att pappa redan var vaken. Ryggen. Morgonen var absolut vindstilla men något av nattkylan hängde kvar.

När jag steg in i bilen möttes jag av två trötta men förväntansfulla sportfiskare.

-Idag tar vi dom, sa Lars på samma gång som han startade bilen, lade i växel och körde ut på vägen.

Med ”dom” menade han trinda, starka, silverblänkande havsöringar. Hela resan mot Onsala var det tyst i bilen och jag och Peter passade på att ta en tupplur.

Jag vaknade av att Lars bromsade på den smala, krokiga vägen som leder fram till klipporna. Sista biten fick vi ändå gå eftersom vägen var för dålig. Vi gick och småpratade om betesval och annat som man alltid pratar om innan fisket kommer igång. Här ute blåste en lätt bris som nätt och jämt lyckades krusa vattenytan. Bland klipporna såg vi en och annan morgonsömnig hare komma skuttande bland ljungen i klippskrevorna. Packningen ställde vi som vanligt i samma vindskyddade skreva. Sedan kunde fisket börja.

Jag valde ett tiograms Toby i redskapslådan, medan Peter och Lars tog var sitt Möresilda. Som upphängare hade vi alla var sin streamer. Mitt i viken där vi fiskade finns ett litet område med sandbotten kantat av vajande tång. Där placerade jag första kastet. Kastet gav inget resultat. Nästa kast lade jag just vid kanten av området. Draget fick sjunka ungefär en meter innan jag startade invevningen. Sekunden senare bugade sig spöt i en bestämd pulserande rörelse. Jag hade fisk på. Med mitt lätta enhandsspö gav jag en bestämd press. Fisken gick ned på botten och bökade. Vid det här laget var jag på det klara med att det troligen var en torsk. Efter några minuter hade jag den så nära att jag kunde håva den. Det var en torsk, en röd och grann bergstorsk närmare bestämt.

Den närmaste timmen fick både jag, Lars och Peter massor av bergstorsk. Men det var havsöring vi var ute efter. Längre ut i viken kunde man se fisk gå upp till ytan och vaka. Jag tog spöt och håven och gick längre ut på udden. Härifrån såg jag tydligt hur fisken gick upp till ytan och tog småfisk. Kanske var det havsöring? Ännu var fiskarna utom kasthåll, så jag satte mig ner på berghällen och väntade. Inne i viken stod Lars och Peter fortfarande kvar. De plockade upp en och annan torsk av de bugande spöna att döma. Solen hade satt igång att värma på allvar, så jag tog av mig min jacka. I fickan hade jag en banan och medan jag satt där och njöt av solvärmen och åt banan kom vaken närmare och närmare. Vinden hade friskat i och vattenytan var inte längre blank. Längre ut fick jag se en knubbsäl komma simmande. Han såg mycket lustig ut när han stack upp sitt huvud för att hämta luft, en mustaschprydd torped. Han beskådade mig till synes nyfiken medan jag tittade tillbaka på honom med min banan i munnen, sekunden senare dök han ner igen och försvann.

Nu hade en del av vaken kommit inom kasthåll. Jag tog mitt spö och reste mig upp. De första kasten blev resultatlösa. Inför nästa kast lät jag spolen på haspelrullen gå ut maximalt innan jag lyfte bygeln. Mellan spötoppen och draget var ett häng på cirka femtio centimeter. På så sätt kunde jag utnyttja spöt maximalt och få ett riktigt långt kast. Vid nedslaget startade jag draget direkt. Det fick en kilande gång strax under vattenytan. Det kunde tydligen inte fisken motstå. Plötsligt var det stopp, sedan en rusning. Det är en havsöring, tänkte jag med bultande hjärta och stigande puls. Så snabbt jag kunde släppte jag efter på bromsen, några sekunder senare stannade havsöringen. Åter skruvade jag åt bromsen. Havsöringen kom emot mig relativt snällt, men när jag hade den vid vattenytan färdig för håven kom en ny rusning. Nu kom Peter springande.

-Hjälp mig med håvningen, skrek jag.

När jag hade honom inne vid strandkanten för andra gången var han betydligt spakare. Peter fick tag i håven och håvade fisken, men i samma ögonblick trampade han snett och föll i vattnet. Nu var både han och havsöringen i vattnet.

-Upp med fisken, skrek jag förtvivlat.

En kraftansträngning från Peters sida och fisken var uppe på land. Senare kom även Peter upp lyckligt. Där låg havsöringen på berghällen som en silverglänsande projektil. Jag var glad som en speleman och dansade omkring och skrek:

-Jag har fångat den! Han är min!

Peter var av förklarliga skäl mindre glad.

Peter bytte om, sedan satte vi oss och åt. När Lars dök upp berättade vi om våra bravader och han fick sig ett hjärtligt skratt.

Senare när vi kom hem och vägde den, visade det sig att jag hade slagit mitt personliga rekord för havsöring. Två och ett halvt kilo för en havsöring fångad på västkusten av mig är inte så illa, tänkte jag nöjt, medan Peter nös och snöt sig. Han fick ingen havsöring den dagen.