Konstig debatt
Om jag skriver: Nästa vecka skall jag träffa en ny tandläkare. Jag hoppas att hen är lätt på handen.
Vad är då problemet? Hur kan delar av svenska folket hetsa upp sig så oerhört för att ett nytt pronomen hittar in i vårt gemensamma språk. Själv tycker jag att det vore en bra och praktisk utveckling.
Inte heller Svenska Akademien verkar tycka att ”hen” är speciellt problematiskt för nu kommer ordet med i SAOL. Bra så!
Breiviks terrordåd har avpolitiserats
Nedanstående text kommer från Dalademokratens ledarsida, 20140724. Den har även publicerats i ETC. Den knivskarpa analysen kommer från Göran Greider. Tänk om man vore som GG!
Jag minns att timmarna efter att Breivik hade inlett sitt mördande behärskades av alla dessa ”terroristexperter” med samma torier om att det var islamister som stod bakom attacken. Nu sitter det högerparti som Breivik hade varit medlem i som regeringsparti och återigen har det blåsts till larm om islamistisk terrorism i Norge….
Det är tre år sedan Anders Behring Breivik steg iland på Utöya och mördade 69 unga människor. Men det känns som om det är mycket längre sedan terrordådet genomfördes, ja, som om det hör hemma i en avlägsen tid och har blivit ett minne. Jag läser om de anhörigas sorg, om den ångest de ännu känner och det går inte att värja sig. Vi kommer ihåg minnesstunderna för offren och vad vi gjorde de där dagarna då vidden av massakern började gå upp för oss. Vi blev alla, med rätta, imponerade över den norske, socialdemokratiske statsministern Jens Stoltenberg sätt att hantera den sorg och vrede som strömmade genom den norska befolkningen och ut över världen: Han avstod från all hämndlystnad och försökte istället få nationen att samla sig.
Men det var just det: när nationer samlar sig till en gemensam hållning finns också fröet till skeva historietolkningar och i slutändan glömska och avpolitisering. Breiviks terrordåd, på Utöya och i centrala Oslo, kom snabbt att tolkas som först och främst ett angrepp på den norska demokratin. Det var det också, naturligtvis, men inte i första hand. Anders Behring Breivik var – och är – en modern fascist eller radikalkonservativ och hans huvudmotståndare var inte den norska demokratin. När han mejade ner försvarslösa ungdomar var det socialister han ville mörda. Dö, marxister! ropade han passionerat ur sin obegripliga känslokyla den där dagen.
I koncentrat lade denne militante högerman fram sin världsbild i det tretton sidor långa försvarstal han höll under rättegången. Det publicerades ord för ord i Verdens Gang. Där fanns hans hårresande ståndpunkt att de ungdomar han mördade på Utöya inte alls var några oskyldiga civila: ”Dette var ikke sivile uskyldige barn, men politiske aktivister.” De unga SSU:arna, som han liknar vid Hitlerjugend, tillhörde den ideologiska fienden. Det är viktigt att studera vad denna massmördare faktiskt säger och det var bra att han gavs möjlighet att under rättegången föra fram sin förfärande världsbild, även om hans ord måste läsas med yttersta kyla.
Han kallar sig alltså kulturkonservativ och förhåller sig till en konservativ tradition som i hans hjärna blivit militant – därför att han ansett sig tvingad till det. Varför? Därför att makten i Norge, Sverige och i västvärlden efter andra världskriget har hamnat i händerna på framförallt ”kulturmarxisterna”. Arbetarrörelsen och vänstern har nästlat sig in överallt, i skolväsendet och i den fria pressen. Breivik slår fast att han levt sitt liv i en diktatur, där marxister och socialdemokrater över huvudet på folk beslutat att slå sönder det etniskt homogena samhället.
Breiviks ledande tankefigurer är emellertid inte några främmande kroppar i Västerlandet. En lång konservativ tradition existerar med rötter i en reaktionär reaktion på Franska revolutionen. Den är antimodern, den betonar fasta värden, den har ett organiskt perspektiv på samhället och tål inte att höra om klass- eller könskonflikter utan betonar kulturen och ibland rasen som det viktiga. I denna långa kulturkonservativa tradition står Breivik nedsänkt men han tolkar den extremt och militant. Arbetarrörelsen och socialismen är hans huvudfiender – därför hyllar Breivik flera gånger i sitt tal McCarthy.
I sitt tal sökte Breivik stöd hos ledande konservativa politiker runtom i Europa, exempelvis i Merkels eller Camerons påståenden att det mångkulturella samhället har misslyckats. Han åberopar en gammal ledare för det norska högerpartiet och talar varmt om Sverigedemokraterna. Ja, jag tror att han skulle ha kunnat instämma i följande formulering i ett partiprogram från 1954: ”Högerpartiet slår fast, att Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.” Det parti som antog den formuleringen var alltså det svenska Högerpartiet, föregångarna till de nya Moderaterna. Det betyder inte att jag ens för ett ögonblick vill klistra någon skuld på Moderaterna eller på den genomtänkta konservatismen. Även i de vänsterpolitiska traditionerna finns element som kan och har missbrukats (tänk Baader-Meinhof). Men jag menar att det i västerlandets historia och långt in i efterkrigstiden finns tankefigurer i det etablerade politiska livet som är besläktade med Breiviks världsbild.
Det som skedde i Norge var att signalementet på Breivik som extrem högerideolog tonades ner. Stoltenberg och ledningen för det socialdemokratiska partiet var säkert rädda att anklagas för att vilja exploatera dådet partipolitiskt. Sorgen blev norsk och nationell. Och den avgörande höger-vänsterdimensionen tonades ned. Även i svensk press kan man se det där. När DN i måndags skrev om treårsminnet handlade artikeln nästan enbart om de anhörigas sorg. Terrordådet avpolitiserades.
Och i Norge sitter en regering vid makten och Fremskrittspartiet, där Breivik i många år var medlem, har tunga ministerposter. Ytterligare ett tecken på att Breiviks terrordåd reducerats till ett minne fast det borde vara en konfliktfylld del av nuet.
Bragden i Budapest
Kalla det bragden i Budapest eller undret i Ungern, eller vad ni vill, det Fernando Alonso gjorde på Hungaroring utanför Budapest i sin röda Ferrari idag, det var så stort. Jag är helt utmattad och då har jag bara sett loppet på TV. Jag stod nästan hela loppet, var alldeles för nervös för att sitta och skrek rakt ut stora delar av det (i alla fall de sista tio varven). Alonso, Alonso, Alonso!
Ja, ja, Daniel Ricciardo i sin läskeblaskbil vann, visst, men bragden gjorde Alonso, när han tog sin röda Ferrari i mål som tvåa med däck som var helt slut, hårt uppvaktad som han var av Mercedesförarna. Episkt!
bild, crownandcaliber.com
Glöm den gamla litteraturen
Det finns en oro för att de unga i dagens svenska samhälle har bristfälliga kunskaper i det svenska språket. Jag hörde på radions P1 en representant för en grupp universitetslärare uttala sig på ett närmast skrämmande sätt. Hon påstod att många unga som idag söker sig till universiteten har en språknivå som liknar pidginsvenska och då talar vi ändå om människor vars modersmål är just svenska språket.
Min fråga till detta forums intelligenta läsare är vad detta beror på. Ni får två alternativ:
1. Dagens unga har lekt för lite framför dataskärmen.
2. De har läst för få böcker av god litterär kvalitet.
Jag vet själv vilket alternativ jag tror är det rätta, så skicka inte svaret till mig. Sänd det istället till Rottingmajoren. Skolfrågornas Caligula har adressen: Rottingmajoren, Skolagavägen 55, 555 55 Tokhult.
Till sist: Från Centerpartiets pågående valrörelse rapporteras med stort eftertryck att Annie Lööf INTE är nyliberal.
”Och när dom som skulle säga sanningen har börjat ta tillbaka det dom just har sagt, då kommer Lille Gerhard hem till mig och häver sig på tå och viskar: Vem i hela världen kan man lita på.” Mikael Wiehes text är som vanligt helt aktuell i politiken.
Tala klarspråk
Det var säkert många med mig som visste vad Annie Lööf hade med sig i sin ryggsäck när hon valdes till ny ordförande i Centerpartiet. För detta krävs inte mer än vanligt politiskt intresse. För den vanliga centerpartisten tycks det däremot ha kommit som en ren överraskning när Lööf ur sin ryggsäck packade upp Margaret Thatcher och Ayn Rand. Där låg även en ”Att göra-lista” med punkter som: platt skatt, avskaffa lagen om anställningsskydd, sälj ut public service och ännu mer i samma anda.
”Va? Är hon nyliberal? Det hade vi ingen aning om.” Det verkar vara många av dagens centerpartister som står där med sina tappade hakor. Men Annie Lööf är inte mycket att hålla i när det blåser. Nu tycks hon ha drabbats av svår bendarr. I takt med att knäna svänger i vinden kvider hon fram: ”Men inte är jag nyliberal. Inte alls. Jag skulle aldrig sälja min gamla mormor till ett privat vårdbolag. Inte ens för flera tusen!”
Men Annie, hämtar man sin inspiration från Ayn Rand, då får man finna sig i att etiketteras som nyliberal. Rand ville ju faktiskt avskaffa all form av beskattning och med detta alla former av transfereringar. Total privatisering av allt gemensamt, inklusive staten; det var Rands mål. Och Thatcher, mycket kan man anklaga henne för, men någon socialliberal var hon inte. Hennes hjärttemperatur var väl bara aningen över den absoluta nollpunkten och det var när hon var som varmast på judagen med det minsta barnbarnet i knäet.
Dixi Stadelmann tycker att man skall spela med öppna kort i politiken. En nyliberal, är en nyliberal, är en nyliberal!
Annie Lööf
Ovan där
En brasiliansk favela? En indisk kåkstad? Eller en vietnamesisk stad sekunden innan den amerikanska piloten fäller sina napalmbomber? Nej, bilden visar en del av det gamla Amager som gränsar till den nya stadsdelen Örestad, som nu tar en allt större del av Amager i anspråk. Örestad en mycket modern stadsdel som skulle göra sig suveränt i en dansk film noir, en blåskimrande stad en regnig sommarnatt med skyar, bilstrålkastare som sökljus i natten och Mads Mikkelsens trötta spegelbild, som länge torkad björkved, i vindrutan.
Världen ser annorlunda ut än vad man är van vid från tjugofjärde våningen. Jag tänkte skriva: ”Att se ner på jorden…..” Men ångrar mig direkt. Det låter ju nästan som om man är Gud, eller i alla fall rymdfarare där man högt upp i himlen beskådar jorden. Det får istället bli: ”Att se ner på marken…”
Jag har aldrig bott så högt upp som under den senaste Köpenhamnsresan. Från ett nybyggt hotell kunde jag från stora fönster på tjugofjärde våningen se ut över Amager. En erfarenhet av detta var att det inte är lätt att få markplan och utsiktspunkten där uppe i höjden att överensstämma. Uppifrån rummet kunde jag spana ut en väg som jag sedan skulle ta när jag befann mig på marken, men det visade sig vara mycket svårt att sedan hitta den vägen och om jag körde bil var det lika problematiskt att sedan se den vägen från höjden. Vi körde som exempel en rak gata i flera kilometer, jag uppfattade det som att gatan ledde rakt söderut och att vi till slut skulle hamna där gatan tog slut ute vid havet. När jag sedan uppifrån fönstret letade efter gatan kunde jag inte förstå hur vi hade kört. Den enda gatan som det möjligtvis skulle kunna ha varit gick i öst-västlig riktning och slutade i öster vid Kastrups flygplats. Varför har man ingen kompass i bilen, det är en fråga jag har ställt mig många gånger.
”Vi förstår hans vägar bättre ovan där…” Svaret på den ständiga frågan: ”Var fanns Gud i Auschwitz?” Där, långt uppifrån, såg väl röken ur krematorieskorstenarna ut som oskyldiga bomullstussar, som spunnet socker på en pinne.
Uppriktigt
Jag var en av dem
som - en natt i maj
1814 -
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.
Nils Ferlin ur Kejsarens papegoja 1951
När jag läser Ferlins dikt kommer jag att tänka på en annan utsaga av Thomas Hobbes om människans natur: ”Människan är människans varg”. Jag tror att destruktiviteten finns inom oss alla, men bygger vi ett bra samhälle, där det finns plats för en var, är sannolikheten större att vi som enskilda människor gör de positiva livsvalen.
Bild, Nils Ferlin, wikipedia.org
Språk
Kan man vara förbannad på norska? Tydlig på danska? Kärleksfull på tyska? Blygsam på franska? Meningslösa frågor man kan fundera på när man ligger där, sömnlös på natten.
Nu är ju inte jag någon större språkmänniska. Min svenska är nog godkänd, men på de andra språken, franska tyska, engelska och danska, haltar det rätt betänkligt. Min dröm är att tala danska som en infödd köpenhamnare, som Preben fra Vesterbro.
I min omgivning däremot, briljeras det på diverse språk. Sambon talar franska och engelska som en infödd och klarar även tyskan och danskan galant. Min gode vän, den alltid så välformulerade bilarbetarn, briljerar i det mesta från latin och framåt.
Som sagt var, när det gäller de ”utländska språken” känns det alltför ofta som om jag har begåvats med två vänsterfötter. En gång i Köpenhamn skulle jag göra mig märkvärdig på en sommarservering och beställde in en flaska mineralvatten, på vad jag tyckte perfekt danska, i alla fall så nära som jag kan komma. Jag ville ha en öppnad flaska mineralvatten och ett glas, utan is i, eftersom jag anser att is från snuskiga ismaskiner är satans påfund för att göra mänskligheten magsjuk. Resultatet blev att jag serverades en mjukglass. Situationen gjorde mig så generad att jag inte kunde med att påpeka felet. Så där satt jag snällt och sög på glassen. Ja, jag vet att mjukglass är satans andra påfund för att göra mänskligheten magsjuk. Om jag bara kunde tala danska som Preben fra Vesterbro.
Jag hade tur, mjukglassen gjorde mig inte sjuk.
HEUCB (4)
Med tanke på det faktum att av tio möjliga ledarsidor i vårt land, företräder åtta eller kanske till och med nio en borgerlig politik och vore den servilitet som präglar dessa tidningars granskning av vår borgerliga regering måttstock, borde jag be om ursäkt för mitt oerhörda brott. Hur kunde jag tro att Hans Excellens Utrikesminister Carl Bildt (HEUCB) kunde behandlas som vilken annan politiker som helst. Visst, här kan man ta heder och ära av Mona Sahlin, Lars Ohly och kanske till och med Maud Olofsson och många fler, men att skriva en stillsam satir om HEUCB borde rendera mig evig fördömelse.
Men detta straff står inte i paritet med mitt brott! Varför detta dalt med en människa som har förbrutit sig mot HEUCB på detta flagranta sätt. Min själ får inte ro, mitt samvete plågar mig. Jag lovar att fördriva hela Lördag kväll med min arma bak blottad och jag skall låta min högra hand piska skinkorna tills de domnar. Samtidigt kommer jag att recitera: “Helig, Helig, Helig HEUCB” minst 5000 gånger. Naughty, naughty me!
Ja visst skojar jag, i stället skriker jag i mitt sugrör: Carl Bildt borde avgå som utrikesminister!
Inte för hans smutsiga aktieaffärer som han bara har utfört enligt högerns sedvanliga princip: pengar luktar inte.
Utan för att han inte kan vara utrikesminister i ett litet land som är extremt beroende av att det finns en universell rättsordning, en folkrätt. Stormakter som USA vill inte ha en folkrätt, de vill skriva sina egna regler. I en sådan värld blir de små länderna rättslösa. När Bildt blev en del av krigslobbyn och propagerade för USA:s folkrättsvidriga angreppskrig mot Irak, diskvalificerade han sig samtidigt för arbetet som utrikesminister i Sverige.
Bildtregeringen, i början av nittiotalet, karaktäriserade sig själv som den mest kompetenta svenska regeringen någonsin. Mot bakgrund av den inkompetenta ekonomiska politik denna regering förde, som ledde landet i fördärvet, blir hans uttalande om kompetens skrattretande.
Men dagens regering, med Bildt som utrikesminister, kan definitivt utnämnas till den ”krigskåtaste” svenska regeringen någonsin. Räcker inte Bildts uttalanden, så finns ju Rottingmajorens och de andra folkpartisternas krav på att Sverige skulle sluta upp på USA:s sida i Irak.
HEUCB, wikipedia.org
HEUCB (3)
Bildt är fortfarande tyst i u-båtsfrågan, men är han inaktiv? Sällan! Han har återupptagit sin vana från u-båtsvalsens glansdagar. Hjälper inte militären till, får man jobba själv, tänker han. Efter en bättre middag med vita bönor i salladen letade han upp sin portabla hydrofon, som hade legat undanstoppad länge och sedan återupplivade han sin gamla vana att bada skumbad med hydrofonen nedsänkt mellan knäna i badkaret. Hörlurarna på huvudet skavde till en början, men snart vande han sig. Det var nästan som i gamla dar.
Han hade dåsat i det varma vattnet en lång stund, när det plötsligt bubblade till och ett misstänkt miniubåtsljud i hörlurarna gjorde honom klarvaken. Den omisskännliga odören av dålig ”ryssdiesel” spred sig i badrummet. Ivrigt rusade han upp och började genomsöka vattnet med armarna vevandes i skummet. Ivrig, så ivrig, var han, men ingenting hittade han. Han började känna missmod. Inte en misslyckad ubåtsjakt igen, tänkte han, innan han fick den lysande iden att släppa ut vattnet, så att miniubåten inte skulle kunna gömma sig i skummet.
När det slurpande ljudet från det sista vattnet ebbade ut, stod han och stirrade ner i avloppet, fortfarande med hörlurarna på huvudet. Hur kunde han vara så dum, frågade han sig, samtidigt som ”sanningen” slog honom med full kraft; ubåten hade smitit ut genom avloppet! Återigen en misslyckad ubåtsjakt.
Men ett ännu värre misslyckande blev sedan hans samtal med den gamle vännen Bush. USA:s president hade varit helt ointresserad av hans iakttagelser och helt enkelt avfärdat honom med orden: ”Börja inte veva den där gamla valsen igen Calle, vi har ingen nytta av den längre. Det är Usama som gäller idag, inte ryssen”. Desperat hade han agnat ett nytt bete, men Bush hade avfärdat honom med en fnysning och med orden: ”Visst, vi styr informationen till allmänheten, men inte ens vi kan övertyga opinionen om att Usama har ubåtar i svenska vatten”.
Bildt lade förkrossad på telefonluren. USA:s president hade definitivt krossat hans dröm om att återuppliva den gamla ”hitten”. Nu återstod bara en pinsam tystnad i frågan för honom.
HEUCB (2)
Jag gjorde min militärtjänstgöring under 1981 och 1982. Det var minst sagt en chock att efter genomgången grundskola och gymnasium, vilka präglades av kvinnor och deras värderingar, få uppleva en militär utbildning som sköttes av män med tankemönster man inte trodde fanns kvar i ett civiliserat samhälle. I skolan fick man lära sig att ta hand om varandra, vara hygglig i största allmänhet och leva sparsamt med samhällets resurser. I det militära var det andra normer som gällde. Vuxna män kunde skrika könsord rakt upp i ansiktet på en stackars värnpliktig tonåring och samtidigt låta saliven skölja över offrets ansikte. Resurserna var oändliga och befälen hade fria händer att leka bort skattepengarna. Den tröst man hade var vetskapen om att dessa militärer fanns ”inlåsta” på regementena och att deras status i det övriga samhället var extremt låg.
Så kom chocken; det stod plötsligt en sovjetisk gammal dieselubåt på grund utanför Karlskrona. Med ens fick de svenska officerarna svikt i stegen och deras ryggar rätades ut. Med slippriga leenden förkunnade de att nu var det nästan krig, närmare än så här gick det inte att komma. Nationen darrade till. Men det värsta av allt var att de nu fick uttala sig i media och att de dessutom togs på allvar. En hysteri spred sig i samhället. Det gamla rysshatet/rysskräcken blommade upp med förskräckande kraft.
Under en beredskap under denna galna tid gick larmet. Gryningen var kall och vällinggrå och snart fylldes kaserngården av unga rustade män och deras befäl. Var det övning eller allvar, det var frågan som jag tror att de flesta ställde sig. I mitt bröst slog hjärtat som en klocka i en tom och kall katedral innan beskedet kom och allt till slut avblåstes som en övning. Kanske är det minnet av denna känsla som gör att Ubåtsfrågan fortfarande intresserar mig mycket.
Överallt längs våra kuster opererade den lede ryssen i jättelika ubåtsoperationer, enligt militären och Carl Bildt. Trots våra stora militära insatser fick vi aldrig se en fångad eller sänkt sovjetisk ubåt. Den som vågade ifrågasätta militärens bild fördömdes som medlöpare till Sovjetunionen. Galenskapens överstepräst var Carl Bildt som gjorde en snabb karriär på ubåtsvalsen.
I slutet av åttiotalet var jag ute på tjänsteresa på västkusten och längs vägen där jag kom körande i min bil, intet ont anandes, blev jag plötsligt stoppad i en vägspärr. Här i ett sund sade sig militären ha stängt in en sovjetisk miniubåt med ubåtsnät. Det kändes som en film när en officer i full krigsmundering och skarpladdat vapen, först bad mig veva ner rutan och sedan stack in sitt huvud för att kontrollera att ingen hade gömt sig på golvet i bilen. Efter detta krävde han med myndig röst att jag skulle öppna backluckan. Turligt nog hade jag inga sovjetiska soldater med mig den dagen, utan jag kunde faktiskt till slut något obehaglig till mods, åka vidare. Så långt hade hysterin gått!
Nu så här efteråt när Sovjetunionen har fallit hopar sig frågorna: var låg ubåtsbaserna, hur såg miniubåtarna ut, varför har inga av de hundratals sjömän som måste ha varit inblandade i operationerna trätt fram, eller i alla fall någon av de tusentals män som måste ha varit en del av logistiken i dessa operationer. Eller var det så att det bara var minkar som retades med den svenska marinen? Det inspelade ljudet från påstådd sovjetisk Ubåt i färd med att kränka Sverige har ju nu i alla fall visat sig vara ljud från en svensk skuta vid namn Amalia.
Carl Bildt som gjorde karriär med ubåtsvalsen som grund får vi alla fall fortsätta att dras med.
HEUCB (1)
Här dansar Carl Bildt, valsernas kung, i sin egenkomponerade U-båtsvals: ”Östersjöns vatten är kallt och ryssens u-båtar ser jag överallt. Ja, jösses Amalia, ja, jösses Amalia”, lyder refrängen. Men efterhand som folk vaknar ur sin berusning, tröttnar de på dansen. Dansgolvet börjar tömmas. Carl Bildt märker inte att han snart är solitär. U-båtsvalsen övergår i eftertankens bleka blues, men Bildt dansar maniskt kvar i den vals som lyfte honom till makten och härligheten.
Snart vaknar han emellertid ur sin extas och finner sig ensam kvar. ”Kom tillbaka gott folk”, skriker han desperat, ”vi dansar Irak-valsen istället”. Han lockar och han pockar, men ur högtalarna strömmar eftertankens bleka blues allt högre och folk går skamsna hemåt.
Återigen ensam kvar på dansgolvet drömmer Bildt om comeback. Han drömmer om den nykomponerade Georgien-valsen, som han skall dansa med den gode vännen, Georgiens president, Mikheil Saakashvili, mannen med artistnamnet Jackasswillie. Förlåt mig, efter presidentens krig med Moskva, ändrades ju artistnamnet till Stackarsville. Bildt och Stackarsville äger dansgolvet, valsernas kungar!
Blev just uppringd av HEUCB. Han var mycket upprörd för att slutet på refrängen inte hade kommit med. Så här kommer hela refrängen: ”Östersjöns vatten är kallt och ryssens u-båtar ser jag överallt. Ja, jösses Amalia, ja, jösses Amalia”, sanningen är bara tråkig formalia”. Så lyder hela refrängen.
Vad betyder HEUCB? Det betyder givetvis: ”Hans Excellens Utrikesminister Carl Bildt”!
bild, barnensskattkista.files.wordpress.com
Nej, men för fan Bildt, det är ingen rysk ubåt. Du måste lära dig se skillnad på ubåtar och gamla skutor, minkar och giraffer. Okey då, du har en poäng där; det är en giraffubåt på bilden, men den är inte rysk, det är jag helt säker på.
En sjuk historia
Jag har flyttat in i och tagit över grannens hus. Visst, jag tvingade bort honom, men jag är inte omänsklig, grannen med sin stora familj får bo kvar längst bort på tomten i ett skjul. Han är dock en ond människa och har börjat skjuta på mig och mitt hus med sitt luftgevär. Jag har nu närmast ödelagt hans skjul med min kanon och halva hans familj har jag skjutit bort. Men han fortsätter att skjuta.
Varför inte polisen gör något? Ja, det undrar jag också. Varför skall han få fortsätta med sin terror mot mig?
Varför polisen inte gör något mot MIG? Det var ju också en fråga, men jag skall svara då jag är en resonabel man; jag är bästa vän med Sheriffen.
bild, romanoprodi.it
Drive
Jag skaffade inte Canal Plus, för många år sedan, främst för filmens skull. Det var den allsvenska fotbollen som lockade mest. Snart upptäckte jag emellertid att det sändes ganska mycket bra film på kanalerna. På den tiden var Canal Plus ägd i Frankrike, om jag är rätt underrättad, och det borgar ju för en viss kvalitet. Man sände relativt ofta franska finesser, brittiska bitskheter av Ken Loach och Mike Leigh, men framför allt danska delikatesser, mycket dogma! Numera är det mer av TV4 i Canal Plus, vilket har gjort att kvalitetsnivån har sänkts, med mer amerikansk underhållningssörja som följd. Jag ser alltmer sällan film på Canal Plus (tror att man bytt namn till C More nu).
Men en morgon fick jag se i TV-tidningen att det återigen vankades film av en dansk regissör till kvällen; lite som på den gamla goda tiden. Filmen var visserligen gjord i USA, men ändå. Den måste ses, tänkte jag.
Häll i dig en burk valium, skölj ned med en rejäl whisky, ta en valfri Tarantino-rulle, amputera den på all humor, kör den sedan i halv fart. Där har du känslan av att se Nicolas Winding Refns amerikanska film Drive. Huvudrollen, Rigor Mortis, görs av Ryan Gosling. Hur kan en begåvad regissör göra en så rent ut sagt usel film? I Danmark har han tidigare gjort en handfull riktigt bra filmer, så som Bleeder och ”Pusher-trilogin”. I Bleeder är det ingen Rigor Mortis i huvudrollen. Där är det en högst levande Kim Bodnia i sin tunga, massiva kropp, som likt en apterad bomb av lika delar vrede, smärta och sorg, äger filmen från början till slut. Se och lär Ryan Gosling!
Men det är väl det vanliga syndromet, begåvade regissörer kommer från Europa för att göra medioker film i USA. Håll er i Danmark i fortsättningen: Nicolas Winding Refn, Lone Scherfig, Susanne Bier och Thomas Vinterberg! Det är där ni gör riktigt bra film. Det är bara posören, provokatören och manipulatören Lars von Trier som klarar att göra stor film var som helst i världen. Hans egensinniga geni finns det inget som biter på. Inte ens filmindustrin i Hollywood klarar att desarmera den mannen.
Allting har de stulit
De tog det vi ägde gemensamt.
De tog vårt språk.
De tog vår historia.
De tog vår framtid.
Ja, till och med vårt hopp.
Allting har de stulit.
Men på sjöns botten
vilar järnet gömt.
Så länge vi andas
finns där i askan
ännu glöd.
Nog för att föda den härd
vi kommer att smida järnet
till blankt stål på.
Nästan allt har de stulit.
Metaforraketen
Av förklarliga skäl har det blivit en del tid framför TV:n under den senaste tiden. Det är tur att fotbolls-VM bara spelas var fjärde år, så att man har tid att bli människa igen mellan varven.
En stor del av upplevelsen står kommentatorerna för. Jag har nästan alltid sportradions sändning till TV-bilden, om inte synkroniseringen mellan ord och bild är helt hopplös. Mina absoluta favoriter är Lasse Granqvist och Ralf Edström. Ralf är min stora fotbollsidol, sedan VM 1974, då hans mål mot Väst-Tyskland förde skönheten in i mitt liv.
Nu har jag på allvar upptäckt Christian Olsson. Granqvist och Edström måste väl vila då och då. Christian Olsson, metaformaskinen, som tycks ladda upp med speed och LSD på matchdagarna. Han går på som en dieselmotor laddad med nitroglycerin. Själv lyssnar man kallsvettig och hoppas att han skall hitta tillbaka från sina språkliga utflykter i landet där ingen tidigare varit. Och faktiskt, för det mesta går det bra, även om man som åhörare har svårt att koncentrera sig på matchen. Men så ibland smäller det till och Christian Olsson blir det vackra spelets suveräna uttolkare. Jag som åhörare blir plötsligt ett med bollen, jag tranformeras till fotbollskornas skruvdubb, i ögonblicket fast förankrade i fotbollens näringsrika mylla. ”Den passningen var vacker som ett smörrebröd i skymningen”. Kan det sägas vackrare och tydligare? Jag förstår precis hur utsökt den passningen var, fotboll och dansk matkultur i skön förening.
Om ÖIS vinner i morgon mot Oddevold skulle den segern vara lika efterlängtad som ”dyrlaegens natmad”, efter en lång krävande arbetsdag. Och om Örgryte skulle vinna serien och på sikt gå upp i Allsvenskan vore det som ”sol över Gudhjem”. Och om det nästan outsägligt härliga skulle ske att man någon gång vann Allsvenskan igen, då måste man ta till de vackraste orden jag vet: ”smuk som et stjerneskud”. Rakt upp i fotbollens stjärnhimmel med metaforraketen!
Smörrebröd:
Dyrlaegens natmad: rågbröd och smör, en tjock skiva grov bakad dansk leverpastej. Över detta flera tunna skivor saltkött täckta av köttgelé. Sedan avslutar man med pyntet bestående av lökringar, gurkskivor och smörgåskrasse.
Sol över Gudhjem: rågbröd och smör, en halv rensad böckling med rädisor och lök. Skapelsen toppas sedan med en rå solgul äggula i sitt skal, samt med finhackad gräslök. Avsluta med lite nymald svartpeppar.
Stjerneskud: franskbröd och smör, både stekt panerad och ångkokt rödspättafilé, med färska räkor och storkornig kaviar. Avsluta med sparris och lite majonnäsbaserad dressing och en dillkvist.
Vad man dricker till? Ja, man får ju dricka det som man tycker är gott till, men om det dricks något annat än öl och brännvin av bra kvalitet, då har man kanske hamnat bland barbarer.
bild, matinorden.no
Fjärde juli - USA on tour
Guatemala [1954-] 200 000 DÖDA
Laos [1960-talet] 250 000 DÖDA
Uruguay [1960-talet: organiserar dödsskvadronerna]
Brasilien [1960-talet: stödjer militärjuntan]
Kambodja [1960- och 1970-talet] 600 000 DÖDA
Vietnam [1961-1973] 1 900 000 DÖDA
Sydafrika [1960- och 1970-talet: stödjer apartheid]
Indonesien [1965] 400 000 DÖDA
Grekland [1967] 8 000 DÖDA
Chile [1973] 15 000 DÖDA
Argentina [1970-talet: stödjer militärjuntan]
El Salvador [1977] 70 000 DÖDA
Irak [1980-talet: stödjer Saddam i byggandet av kemiska vapen]
Nicaragua [1980-talet] 30 000 DÖDA
Afghanistan [1980-talet: stödjer Bin Laden]
Grenada [1983] 100 DÖDA
Libyen [1986] 50 DÖDA
Östra Timor [1988] 200 000 DÖDA
Panama [1989] 2 000 DÖDA
Turkiet [1993-1994] 14 000 DÖDA
Afghanistan [1990-talet: stödjer talibanerna]
Irak [1991] 113 000 DÖDA
Irak [1990-talet: sanktioner] 500 000 DÖDA
Serbien/Kosovo [1999] 6 000 DÖDA
Afghanistan [2001] 5 000 DÖDA
Irak [2003] 1 000 000 DÖDA
Presidentval? Barack Obama? Svaret blir: Business as usual. Är det Syrien, Iran eller kanske ett nytt varv i Irak som står på tur?
Stora och små andar
Man släpar upp sin gamla marterade kropp varje morgon och man frågar sig: Varför? Sedan läser man som vanligt Göran Greider i Dalademokraten till frukostkaffet och genast sker något närmast magiskt. Det är som att doppa sig i ungdomens källa. Man blir nästan som ung på nytt. Adrenalinet sprutar och man är redo att ta ett rejält nacksving på ännu en dag. Tack GG för att du finns och när drömmen om en rimligare värld! Så länge den drömmen ännu finns hos några människor orkar man leva.
Göran Greider skriver i Dalademokraten om den ryske författaren Leo Tolstoj och jag läser intresserat. Nej, det var inte Tolstoj som skrev Harry Potter, inte heller har han författat någon vampyrserie, däremot har han skrivit några av litteraturhistoriens stora klassiker såsom ”Krig och fred” och ”Anna Karenina”. Ett litet klargörande bara; man kan ju ha några unga läsare som har vuxit upp i Rottingmajorens svenska skola. Som vanligt har GG en livlig interaktion med läsekretsen och han har fått ett brev med intressant innehåll från en Torsten Allvar i Falun. Allvar skriver om Tolstojs skola. Tolstoj som var adelsman i den ryske tsarens feodala och efterblivna land hade bestämt sig på 1850-talet för att öppna en skola för de livegnas barn på det egna godset, dessa barn som annars normalt sett skulle framleva sina liv som analfabeter och jordbruksarbetare under nästan slavliknande förhållanden. Tolstoj var inte bara en stor författare, han var en stor ande också och säger så här om pedagogiken i sin skola: ”Vi ger aldrig uppsträckning åt någon för sen ankomst och det är heller ingen som någonsin kommer för sent. Ingen bär något, varken böcker eller skrivhäften. Hemläxor ges inte. Lika lite som de bär något i händerna har de något att bära i sina huvuden. Ingen läxa, inget av det som genomgicks igår är eleven skyldig att kunna idag. Tanken med den förestående lektionen oroar honom inte. Han medför endast sig själv, sitt mottagliga sinne och sin förvissning om att det kommer att bli lika roligt som igår.”
Tänk er om Rottingmajoren tvingades läsa detta. Han skulle med magstöd och med darr på stämman morra rakt ut: Detta är ju värre än den socialdemokratiska flumskolan! Jag tror jag svimmar. Men det verkar ha gått bra för barnen i skolan, i alla fall några; Vaska Morozov lämnade genom skolan livegenskapen och analfabetismen och blev själv författare.
Tolstoj reste i Europa på 1860-talet och utanför Berlin besökte han en skola som inte föll honom på läppen, Rottingmajoren hade nog däremot älskat den. Tolstoj skriver: ”Jag har varit i en skola. Förskräckligt, bön för kungen, stryk, minnespluggning, förskrämda och själsligt förkrympta barn…”
En sådan skola hade nog passat den själsligt förkrympte, auktoritetstörstande Rottingmajoren mycket bra. Snart är det emellertid val igen, då har vi chansen att få Rottingmajoren att sluta stöka med vår svenska skola. Jag tänker i alla fall ta den chansen!
