Språk
Kan man vara förbannad på norska? Tydlig på danska? Kärleksfull på tyska? Blygsam på franska? Meningslösa frågor man kan fundera på när man ligger där, sömnlös på natten.
Nu är ju inte jag någon större språkmänniska. Min svenska är nog godkänd, men på de andra språken, franska tyska, engelska och danska, haltar det rätt betänkligt. Min dröm är att tala danska som en infödd köpenhamnare, som Preben fra Vesterbro.
I min omgivning däremot, briljeras det på diverse språk. Sambon talar franska och engelska som en infödd och klarar även tyskan och danskan galant. Min gode vän, den alltid så välformulerade bilarbetarn, briljerar i det mesta från latin och framåt.
Som sagt var, när det gäller de ”utländska språken” känns det alltför ofta som om jag har begåvats med två vänsterfötter. En gång i Köpenhamn skulle jag göra mig märkvärdig på en sommarservering och beställde in en flaska mineralvatten, på vad jag tyckte perfekt danska, i alla fall så nära som jag kan komma. Jag ville ha en öppnad flaska mineralvatten och ett glas, utan is i, eftersom jag anser att is från snuskiga ismaskiner är satans påfund för att göra mänskligheten magsjuk. Resultatet blev att jag serverades en mjukglass. Situationen gjorde mig så generad att jag inte kunde med att påpeka felet. Så där satt jag snällt och sög på glassen. Ja, jag vet att mjukglass är satans andra påfund för att göra mänskligheten magsjuk. Om jag bara kunde tala danska som Preben fra Vesterbro.
Jag hade tur, mjukglassen gjorde mig inte sjuk.
