dixistadelmann.se

Från mitt ÖIS-hjärta, där det ändå finns lite plats för Häcken, vill jag ge mina varma gratulationer till Häcken efter deras magnifika Allsvenska serieseger.

Hur många gånger har jag inte tippat Häcken som allsvenska mästare tidigare och varje gång har jag fått fel. Jag har för mig själv då hävdat att laget inte har den vinnarkultur som krävs. Man viker helt enkelt ner sig när det gäller som mest. Tänk om Häcken hade haft Blåvitts vinnarkultur; då jävlar, sa jag till mig själv.

Och nu vinner de en för dem avgörande match på bortaplan mot Blåvitt genom att bara köra över stadens stora lag. Stort!

Hoppas att någon godhjärtad person har hängt på statyn en Häcken-halsduk, dagen till ära. Om inte annat för att gamla fotbollshjältar inte skall behöva frysa i kulna november.

Förlåt en yngling som kommer för sent, och vevar en slagdänga blott!
Och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mig grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.

Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.

Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.

Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utrivna hjärtan, som han aldrig lyckas förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och W.C. på Östermalm.

Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna som livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.

Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin barockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.

Dan Anderssons (1888 – 1920) satiriska dikt ”Till dem som tänkte tanken om borgargardet”,  från revolutionsåret 1917.

… För mig finns inga lösningar, bara väntan. Klockan tickar på min vägg och dammet samlas på mina bokhyllor.

Väntan

På Döden, Befriaren.

Vart är de på väg alla människor? Alla dessa människor jag ser ute på stan när jag orkar gå ut. De verkar så upptagna av vardagen. De är friska. Jag är sjuk.

Jag tänker ofta på min barndom, därför att då fanns ännu livet. Livet som äventyr, grönt gräs, fotbollar, blåa sjöar att bada i, saft och körsbärsträd.

Allt är borta och jag undrar om livet verkligen var sådant en gång för länge sedan.

Människorna är upptagna av livet. Så är det. Jag står bredvid och betraktar dem, som ensam åskådare.

Ovanstående text är ur Sven Westerbergs (1945 – 2018) prisbelönta kriminalroman ”Guds fruktansvärda frånvaro” från 1999.

Jag läser sällan kriminalromaner nu för tiden, läste kanske fler i min ungdom, men jag behövde en ”mellanbok” för att rensa skallen. Jag hittade Sven Westerbergs kriminalroman ”Guds fruktansvärda frånvaro” i bokhyllan. Det enda jag visste om författaren var att han ofta skrev om de geografiska platser där jag växte upp och där jag fortfarande känner mig mest hemma. Jag tycker att det nästan alltid är en krydda om berättelser utspelar sig i min egen geografi. Det blir ofta en nyckel in i historien. Men ganska snart i boken upptäckte jag att det inte bara var geografin som var gemensam. Till min förvåning upptäckte jag att författaren tycktes ha insyn även i min inre ”geografi”. Vilket kändes lite skrämmande till en början. Hade han stalkat mig, rörde han sig fritt i min hjärnas vindlingar? Naturligtvis inte! Men uj så nära det kändes. Spooky!

Orkar man med alla ”fina” filosofiska resonemang, alla fina övre medelklassmänniskor och tesen att finns bara kärnfamiljen, villa med vacker trädgård, BMW, vovve, och Gud så går det att trycka ned människans inneboende ondska. I boken förekommer bara två människor som inte är fina och i någon mening goda: mördaren och Conny, den unge obildade och mycket våldsamme mannen med y-namnet. Trots denna för mig inte så lättsmälta invändning måste jag till min förvåning erkänna att jag blev mycket positivt överraskad av läsupplevelsen jag fick. Mörker och ondska i Sävedalen.