Guds fruktansvärda frånvaro i Sävedalen
… För mig finns inga lösningar, bara väntan. Klockan tickar på min vägg och dammet samlas på mina bokhyllor.
Väntan
På Döden, Befriaren.
Vart är de på väg alla människor? Alla dessa människor jag ser ute på stan när jag orkar gå ut. De verkar så upptagna av vardagen. De är friska. Jag är sjuk.
Jag tänker ofta på min barndom, därför att då fanns ännu livet. Livet som äventyr, grönt gräs, fotbollar, blåa sjöar att bada i, saft och körsbärsträd.
Allt är borta och jag undrar om livet verkligen var sådant en gång för länge sedan.
Människorna är upptagna av livet. Så är det. Jag står bredvid och betraktar dem, som ensam åskådare.
Ovanstående text är ur Sven Westerbergs (1945 – 2018) prisbelönta kriminalroman ”Guds fruktansvärda frånvaro” från 1999.
Jag läser sällan kriminalromaner nu för tiden, läste kanske fler i min ungdom, men jag behövde en ”mellanbok” för att rensa skallen. Jag hittade Sven Westerbergs kriminalroman ”Guds fruktansvärda frånvaro” i bokhyllan. Det enda jag visste om författaren var att han ofta skrev om de geografiska platser där jag växte upp och där jag fortfarande känner mig mest hemma. Jag tycker att det nästan alltid är en krydda om berättelser utspelar sig i min egen geografi. Det blir ofta en nyckel in i historien. Men ganska snart i boken upptäckte jag att det inte bara var geografin som var gemensam. Till min förvåning upptäckte jag att författaren tycktes ha insyn även i min inre ”geografi”. Vilket kändes lite skrämmande till en början. Hade han stalkat mig, rörde han sig fritt i min hjärnas vindlingar? Naturligtvis inte! Men uj så nära det kändes. Spooky!
Orkar man med alla ”fina” filosofiska resonemang, alla fina övre medelklassmänniskor och tesen att finns bara kärnfamiljen, villa med vacker trädgård, BMW, vovve, och Gud så går det att trycka ned människans inneboende ondska. I boken förekommer bara två människor som inte är fina och i någon mening goda: mördaren och Conny, den unge obildade och mycket våldsamme mannen med y-namnet. Trots denna för mig inte så lättsmälta invändning måste jag till min förvåning erkänna att jag blev mycket positivt överraskad av läsupplevelsen jag fick. Mörker och ondska i Sävedalen.
