dixistadelmann.se

Det var min roman ”Desertör” i 37 kapitel.

Nu vet jag ju inte hur många som har haft tid och ork att läsa den, men om någon har några tankar kring ”Desertör” så lägg gärna in en kommentar. Det vore kul!

Och var ärlig; tycker du att den var urusel, så skriv det. Det tål han, Dixi Stadelmann.

Minnet hade inte svikit honom, vid hamnen i Hornbäck stod det verkligen en telefonkiosk.

     När hon svarade på fjärde signalen blev han människa igen och vad fanns det då att säga?

- Hej Karin, jag kommer hem nu. Jag skall bara kremera klart din bror och sprida hans aska för vinden, sedan kommer jag. Jag skall börja på nytt nu, börja arbeta igen och sluta dricka.Vi börjar om du och jag. Det är dags att jag tar mig samman, slutar att fly och istället stannar och kämpar...

Tanken var alltför absurd, nej det enda som fanns kvar var tystnaden.

     Han hörde hennes trötta oroliga röst; det var ju mitt i natten.

- Hallå, hallå är det nån där?

Det blev tyst igen, i vad som kändes som en evighet, innan hon frågade:

- Tommy är det du?

Då orkade han inte hålla tillbaka sorgen längre utan blev tvungen att lägga på luren.

     Han startade bilen och körde tillbaka mot Munkerup. Vid avfarten ner till Dorthes hus stod en polisbil med blinkande blåljus. Han körde förbi och försökte låta bli att tänka. Längre bort kunde han se ett gnistregn stiga mot den svarta natten.

     Efter någon kilometer svängde han ner mot vattnet. Han kom in på en mörk parkeringsplats omringad av tät skog. Han parkerade bilen och slog av ljuset, tände sedan kupebelysningen och började rota bland cd-skivorna tills han hittade vad han sökte. Han lyssnade med slutna ögon samtidigt som han lät det som var kvar av whiskyn rinna ner i halsen.

mama put my guns in the ground

I can’t shoot them anymore

the long black cloud is coming down

I feel like knocking on heavens door

     När låten var slut stängde han av. Han tog fram sin plånbok och gick igenom den. Fotot som han hade fått av mannen i Nyhamn, han med den eftersökta sonen, tände han eld på, med tändstickor från samma tändsticksask han hade använt för att tända på huset med. Fotot brann snabbt till aska i bilens askkopp. Plånboken lade han sedan på instrumentbrädan. Ur handskfacket tog han fram en ficklampa innan han gick ur bilen. Han tog av sig rocken, lade den i förarsätet, låste bilen och placerade bilnyckeln på framdäcket.

     Med ficklampan som hjälp sökte han sig sedan längs stigen ner mot vattnet. Stigen mynnade på en öppen gräsbevuxen plats som övergick i en brant sluttning ner mot havet. Här gav månen och stjärnorna ett ljus som räckte till för att han skulle kunna se utan ficklampa. Han stannade och släckte. När ögonen hade vant sig kunde han se det stilla havet nedanför. Inte ens i detta ögonblick kunde han undgå att se hur vackert det var.

     Snart var han emellertid på väg ner till stranden igen. Stigen var brant och stenig och svår att forcera till och med i dagsljus, ändå lyckades han ta sig ner utan att ramla någon gång.

     På stranden lämnade han ficklampan, skorna och alla kläder utom kalsonger och linne i en hög, innan han vandrade ut i det kalla vattnet.

---------- slut --------

Han täckte över henne igen. Handen stack fortfarande fram eftersom han inte kunde förmå sig att ta i den döda kroppen. Han släckte ljuset i rummet och stängde dörren efter sig när han gick ut.

     Vid köksbordet satt Jonas med huvudet i händerna som helt dolde hans ansikte. Han snyftade lågt i en iteration till synes utan slut:

- Vad har jag gjort. Vad har jag gjort. Vad har jag gjort.....

Tårarna hade blött bordsytan mellan hans armbågar. Tommy stannade en meter framför honom, oförmögen att röra sig vidare, som om orken precis bara hade räckt dit. Det var som om hans jag hade stigit ur kroppen och beskådade en scen i ett skådespel, en tragedi, där det oerhörda just hade hänt. Han såg smärtan hos den stående. Kampen speglades i hans ansikte och trots att munnen var öppen som om han skrek, kom inte ett ljud över hans läppar, ändå var han som åskådare tvungen att trycka händerna mot öronen för att stå ut med det hjärtskärande skriket, som var hans eget.

     Till slut blev han tvungen, eftersom det inte fanns någon annan utväg, att stiga in i skeendet igen och med en övermäktig ansträngning, lyckades han ta det steget som fattades för att han skulle nå fram till Jonas. Han lade sin hand på Jonas axel i en vanmäktig gest och detta bröt förtrollningen. Jonas slutade att snyfta och tittade upp med sitt svullna rödgråtna ansikte.

- Vi måste härifrån, sa han.

Tommy svarade inte. Han förmådde helt enkelt inte. Vad var det Jonas föreslog? Skulle de fly som två brottslingar? Skulle han själv bli medbrottsling till en mördare? Varför skulle han skydda Jonas, som uppenbarligen hade mördat en oskyldig kvinna? Varför skulle han känna större solidaritet med Jonas som förövare, än med hans offer Dorthe? Tankarna rusade genom hans huvud.

     Jonas reste sig plötsligt, gick ut i köket och stirrade ut i mörkret genom köksfönstret.

- Jag tror inte någon har sett oss. Det var ju mörkt när vi kom, sa han, samtidigt som han vände sig mot Tommy igen.

Kyparen på krogen såg ju oss tillsammans med Dorthe, har han glömt det, tänkte Tommy, men fortsatte att vara tyst.

- Vi måste härifrån, upprepade Jonas desperat.

Han kunde inte stå still utan trampade fram och tillbaka i köket, som om golvet hade varit en glödande kolbädd.

- För fan Tommy....

Han kom inte längre innan Tommy avbröt honom.

- Varför dödade du henne, frågade han så lugnt han kunde, trots detta hörde han hur rösten darrade.

- Va fan menar du, svarade Jonas aggressivt och anklagande.

- Ja hon dödade väl för fan inte sig själv, skrek han ursinnigt tillbaka.

Tommys direkt uppblossande vrede skar som en kniv genom chockens draperier, förlamningen släppte och han kände att han hade återfått möjligheten att handla. Jonas hade stannat nu och stirrade tillbaka på honom. Det var ett jagat djurs ögon som Tommy såg. Han samlade sig återigen och sa så lugnt han kunde:

- Jonas jag ringer polisen nu. Det är det enda vi kan göra.

Jonas vacklade till, tog ett steg framåt och fick tag i köksbänken. Han hade förlorat all färg i ansiktet och det såg ut som om han var på väg att svimma. Tommy lyfte snabbt fram en av köksstolarna och hjälpte honom att sätta sig. Det var som om all kraft med ens hade försvunnit ur hans kropp och han sjönk ihop som en mycket gammal man där på stolen.

     Tommy vände sig om och gick mot telefonen som hängde på väggen vid köksbordet. Han lyfte på luren och slog de tre siffrorna, men kände i samma stund att han måste sätta sig. Han såg på Jonas som satt kvar på sin stol, men blev tvungen att vända bort blicken för att orka genomföra det han ämnade göra.

     Då hörde han några snabba steg bakom sin rygg och instinktivt böjde han sig framåt i ett försök att skydda sig. Jonas träffade hans rygg med en kraft som fick dem båda att handlöst fara in i väggen. Sedan blev allt ett inferno av pumpande adrenalin, intrasslade armar och ben och någonstans däremellan blänkte det till av vasst stål. Tommy slog med all den kraft han kunde uppbåda med telefonluren, vars sladd hade slitits av, mot huvudet på Jonas. Slaget tog i pannan, men luren var för lätt för att slaget skulle få full effekt. I samma stund kände han hur det brände till i armen och han tappade den spräckta luren. Han pressades neråt mot golvet och hans enda tanke var att han måste skydda sig mot kniven som höjdes mot taket. I ren dödsskräck slog han ut med vänster knytnäve och kniven föll mot golvet. I samma stund översköljdes han av en varm pumpande vätska. Kroppen som hade pressat honom mot golvet slappnade sakta av och blev till sist bara tung. Han knuffade av sig bördan, rullade runt och kände att han var fri, innan han drogs ner i det svarta djupet.

     En dunkande smärta från höger underarm väckte honom sakta till liv, trots att han hela tiden kämpade emot och bara ville sjunka neråt igen. Han vaknade till något som såg ut som en slaktplats. Bredvid honom låg en kropp på magen med ansiktet bortvänt. De båda var förenade av att de badade i samma blodpöl. Tommy satte sig sakta och mödosamt upp. Att döma av blodmängden på golvet måste Jonas vara död, konstaterade han kallt. Han lyfte den helt nedblodade underarmen för att undersöka såret. Det var ett djupt skärsår som fortsatte att blöda, men annars inte så farligt, bedömde han. Han reste sig och gick på vingliga ben mot diskbänken, där han hittade en kökshandduk som han förband underarmen med.

     Han upplevde en märklig känsla av att vara bortkopplad. Det var som om kroppen var en maskin som styrdes av, inte en mänsklig hjärna med intellekt och känslor, utan av ett dataprogram, som måste ha skrivits av en psykopat till programmerare. Han frös och när han kände på sina händer var de iskalla. Han såg sig själv i köksfönstrets spegelbild och konstaterade att hela han var nedblodad, från topp till tå.

     Det fanns ingen tid att förlora. Klockan var halv två och till gryningen måste han vara här ifrån. Han gick fram till kroppen och vände på den. Det fanns ett djupt skärsår på sidan av halsen. Halspulsådern måste ha blivit avskuren. Kniven låg kvar vid väggen, en brödkniv med svart plasthandtag. Han tog tag i båda armarna och släpade kroppen över köksgolvet bort mot rummet där Dorthes döda kropp låg, men ångrade sig och valde istället sovrummet bredvid. Därinne lyfte han upp den tunga kroppen på sängen. Han ordnade sedan till liket så att det låg på rygg med en kudde under huvudet och med armarna utefter sidorna, innan han lämnade rummet.

     På köksväggen hängde telefonen kvar utan lur. Han bedömde att telefonsamtalet hade brutits innan han hade kommit fram. Det borde betyda att ingen polis var på väg hit. Det var viktigt.

     Han gick ut till bilen och hämtade sin väska med kläder. Där uppe lyste stjärnorna och månen som om ingenting hade hänt. Och ur deras perspektiv hade väl inget hänt konstaterade han torrt.

     När han kom in igen låste han ytterdörren. Han försökte undvika att trampa i allt blod som nu sakta torkade på golvet. Trots att han fortfarande frös kände han hur en koncentrerad kallsvett bröt fram längs ryggraden och under armarna. Han lyfte på den skadade högerarmen och sniffade i armhålan; det luktade kattpiss.

     Det fanns bara ett sätt att bli av med det blod som hade sköljt över honom. Han måste duscha och byta klädet. Kläderna la han i en hög på golvet vid toalettstolen, innan han klev in i duschen. Temperaturen var tillräcklig för att skålla grisar kändes det som, men snart hade huden vant sig och han kände hur han snabbt tinade upp. Han tvålade in sig med innehållet i en schampoflaska som hängde i duschen. Det luktade söt kokos.

     Efteråt klädde han sig igen med de renaste och minst skrynkliga kläder han kunde hitta i sin väska. En ny handduk fick tjänstgöra som tryckförband över såret, som hade börjat blöda igen efter duschen. De gamla kläderna lät han ligga kvar där de låg. Han gick sedan runt i hela huset och släckte överallt. I hallen tog han på sig rocken och skorna, gick sedan återigen ut till bilen och lade in sin väska i bagaget. Han lyfte ut reservdunken med bensin, skakade den lätt för att kontrollera bensinmängden. Det skulle räcka, tänkte han lättad.

     Den ved som fanns kvar i stället vid kaminen la han i soffan i vardagsrummet, sedan skvätte han ut bensin. Den sista bensinen använde han som ett spår till ytterdörren. Han såg till att hallmattan vättes rejält. Den tomma dunken lät han stå i hallen.

     När han skulle tända på, hade han inget att tända med, så han blev tvungen att gå in igen för att hämta tändstickorna från kaminen; där hittade han också lite tidningspapper. Det vilade nu en tung stank av bensin därinne och det var en lättnad att komma ut igen.

     Han tände på tidningspappret i handen och kastade in den brinnande bollen så att den träffade den impregnerade hallmattan, innan han snabbt stängde dörren.

     Medan han gick mot bilen kunde han se genom köksfönstret hur lågorna girigt slog upp därinne. Det var ett likbål som brann.

Hon svängde in på uppfarten till huset, stannade och slog av motorn. Två bildörrar öppnades och stängdes snabbt igen. Han krånglade sig ur baksätet och gick sedan mot bagageluckan med bilnycklarna som han fått av Dorthe i handen. Hon och Jonas hade redan försvunnit in i huset. Han såg mot den vitmålade ytterdörren som var stängd. När han lyfte ner cykeln och ställde den bredvid bilen tändes husets ytterbelysning. Innan han gick upp mot huset ångrade han sig och flyttade cykeln en bit längre bort från bilen för att den inte skulle träffa bilen om den välte på det förrädiska naturgrusunderlaget; ett underlag som han själv hade svårigheter att bemästra. Fötterna hade en tendens att rulla på stenarna om han inte såg upp. Han kände sig nästan som ett vikingaskepp i österled som för tusen år sedan fraktades på land genom att rullas på stockar mellan floderna.

     Innan han steg in vände han sig om och såg att grannhusen var dolda bakom den höga och rikliga växtligheten, trots att löven hade fallit för hösten. Huset var omgärdat av en granhäck och kunde lika gärna ha legat långt ut i ödsligheten som i det här sommarhusområdet.

     Han steg in i den lilla trånga hallen, hängde av sig rocken och tog av de sandiga skorna. I köket som avgränsades av en vitkalkad halvvägg höll redan Dorthe på att brygga kaffe. Jonas svassade vid hennes sida som en ivrig hundvalp med sina alltför stora, lite osäkra tassar och hjälpte till med att duka fram. Tommy kunde inte undvika att se ljuset i hans våta blanka ögon.

     När hon fick se honom komma in sken hon upp och önskade honom välkommen åter, innan hon bad honom tända i kaminen. Och det var inte utan att det behövdes, han kände hur kallt golvet var genom de tunna strumporna.

     Snart brann det en sprakande värmande björkvedsbrasa i kaminen framför honom. Han satt på huk och värmde händerna mot den strålande värmen. Aldrig hade han kunnat tro att han skulle återvända hit, men nu var han här igen och om det var bra eller dåligt kunde han inte säga något om; de slapp i alla fall att sova i bilen, tänkte han i ett försök att vara krass.

     De åt smörrebröd som hon hade tagit med sig från restaurangen och drack öl och Ålborg akvavit. Akvaviten kom fram först sedan Jonas, fräck som alltid, hade frågat efter den, eftersom smörrebröd som han utryckte det ”krävde” starka drycker. Efter viss tvekan hade hon hämtat fram den tillsammans med tre nubbeglas ur ett underskåp i köket. Hon hade ju sett i vilket tillstånd de hade befunnit sig i på krogen och även om de i viss mån hade nyktrat till nu, tycktes hon vara av den åsikten att en viss försiktighet krävdes.

     Stämningen blev hög i takt med att dryckerna inmundigades. Snart var även Dorthe rejält slirig. Tommy överraskade henne genom att kunna namnen på smörrebröden, ”sol över Gudhjem” och ”veterinärens nattamat”. Normalt var han lite skeptisk till att äta rå dansk äggula, den kunde ju innehålla salmonella, veterinärens köttgele var heller ingen favorit, men vad betydde det, nu hade han gått igång rejält. Mat och dryck slank ner utan sans och med stora bokstäver och yviga gester förklarade han gång på gång sin kärlek till Danmark och allt danskt. Blev han avbruten, tystnade han bara tillfälligt, medan han samlade sig för att på nytt kunna bryta in, så fort chansen gavs. Han älskade Bornholm, Ida Davidsen, Köpenhamn och Gilleleje, Nexö, och mycket annat också, i all oändlighet. Men just i denna stund älskade han de blonda danska kvinnorna mest av allt, men det vågade han inte säga med risk för att vara alltför patetisk. Dorthes skratt förvandlade akvaviten ( fy satan för ljummet kumminkryddat brännvin) till pärlande champagne, vars bubblor blockerade all normal trafik i hjärnan och snart var han hjälplöst förlorad.

     Måltiden bröts efter kaffet av att en skiva sattes på och utan att han fattade hur det gick till var han plötsligt uppe på vardagsrumsgolvet med Dorthe i famnen. Han försökte att koncentrera sig på det han gjorde, men doften av hennes hår gjorde honom yr. Han svävade bort och långt därinne i gammelskogen, mellan granstammarna, kom han att se Frödings bergatroll och de gömda orden med sin lagringsplats långt därinne i hjärnans vindlingar hittade otroligt nog sin väg fram, trots bubblorna:

Men hon var vänögd och mildögd

och såg milt på mig, gamle klumpkloss,

fast jag är ondögd och vildögd

och allt vänt flyktar bort från oss

Jag ville klapp’na och kyss’na,

fast jag har  allt en för ful trut,

jag ville vagg’na och vyss’na

och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och trots att han kämpade emot brast han ut i skratt, bilden av trollet och flickan var alltför slående. Dorthe tog överraskad ett steg bakåt och han blev tvungen att släppa henne. I samma stund var Jonas där och tog över hans plats. Själv blev han blev stående övergiven mitt på golvet och skrattet torkade sedan snabbt in på hans läppar. Svett och trött gick han mot altandörren för att komma ut och hämta luft. Han öppnade dörren, stannade i steget som om han hade ångrat sig, vände sig om och såg Jonas och Dorthe dansande kind mot kind, beslutade sig återigen och gick ut.

     Natten var stjärnklar och en halvmåne lyste mjukt bakom en grantopp. Hustaket gick ut över trädäcket och täckte det halvvägs. Inne vid husväggen stod en stol och ett bord kvar sedan sommaren. Han drog fram stolen och bordet och satte sig. Gradvis gick kroppstemperaturen ner och svetten torkade, men han frös ändå inte. Han lutade sig tillbaka, lade upp fötterna på bordet och domnade långsamt bort.

     Han kom till sans igen med ett ryck. Något hade väckt honom. Han satte sig upp och lyssnade. Musiken hade tystnat och han hörde ingenting förutom en svag vind som gled fram mellan träden. Han försökte intala sig att han hade inbillat sig, men det var ett skrik han hade hört, ett kvinnoskrik.

     Vardagsrummet var tomt, likaså köket. Han stannade och tittade åt höger, där huset avslutades i en mörk korridor med en dörr i änden, vilken fungerade som köksingång. Från denna korridor fanns en ingång till ett grovkök och en annan ingång till ett gästrum med toalett. Han lyssnade. Det var tyst. Försiktigt vände han sig om och spanade tillbaka mot gästrummet som mynnade i vardagsrummet vid altandörren. Dörren var stängd. Han kände hjärtat banka i bröstet. Med så ljudlösa steg han kunde åstadkomma vände han mot vänster, mot sovrummen och badrummet.

     Utanför ett av sovrummen stannade han igen. Han hade hört ljud. Plötsligt slogs dörren upp och ut kom Jonas farande. Han var tvungen att tvärstanna för att inte krocka med Tommy, vars hjärta precis hade slagit ett dubbelslag av chocken. Jonas hade bar överkropp och blödde sakta, från vad som såg ut som ett rivsår från vänster axel ner mot bröstvårtan, men det som fångade Tommy var hans ögon. Jonas blev stående med sina uppspärrade skräckslagna ögon. Med sina lätt böjda ben och med armarna uppdragna mot bröstkorgen i en slags balansställning, liknade han en brottare.

- Vad har hänt, frågade Tommy med en obehagligt gäll röst, som hämtade sin luft strax under nyckelbenen.

- Jonas vad har hänt, skrek han igen, utan att ha inväntat svar.

Jonas snuddade vid honom när han tyst stapplade förbi.

     Tommy gick in i det mörka sovrummet, kämpande med en motvilja som hotade att kväva honom och tände ljuset.

     På golvet bredvid den obäddade dubbelsängen låg Jonas skjorta slängd. Blicken svepte vidare över sängen. Båda täckena låg i en hög på ena sidan. Då såg han handen. En hand stack ut! Med två snabba steg var han framme och med ett ryck slet han undan täckena.

     Han hade aldrig tidigare sett en död människa annat än på bild, men det stod ögonblickligen klart för honom att hon var död. Han behövde inte ens försöka lokalisera någon puls eller vad man nu gjorde för att avgöra om en människa verkligen var död. Hennes ansikte talade om att livet hade flytt. Det fanns ingenting kvar. Dorthe är död, skrek det i hans öron. Först nu såg han att hon var naken.

Till slut hade han lyckats övertyga Jonas om att de skulle stanna kvar en natt till i Danmark. Han var ganska säker på att Jonas hade överdrivit och till och med spelat teater, även om han måste erkänna att Jonas hade varit mycket övertygande i sin uppvisade motvilja. Och visst hade hans först uttalade argument, vilka hade burits fram av en röst som hade klingat falskt till och med i hans egna öron, varit lätta som pimpsten, för sanningen som visar upp det egna jagets svaghet nedtecknas inte med ljusblått bläck och med sirlig skrift på papper, utan den ristas med möda i bohusgranit och han hade därför varit tvungen att närma sig en kärna av djup smärta i sina försök att övertala Jonas.

     Det var inte för att han ville visa Jonas Danmarks ”riviera” som de nu var på väg mot Hornbäck, utan för att han behövde som han sa ”samla sig för att återigen orka stiga in i verkligheten”. Jonas menade med ett snett leende och en axelryckning, att om det räckte med några timmar ytterligare i Danmark för att åstadkomma detta, så skulle inte han stå i vägen, men sedan skulle de hem om han så skulle bli tvungen att leverera honom i en ihopknuten säck. Tommy fick även lova honom att tala med Karin om förseningen.

     På Brugsen i Hornbäck inhandlade de en hela whisky, sedan körde de ner mot havet och parkerade bilen på grusplanen framför sjukhuset. Det var mitt på dagen och Tommy föreslog att de skulle ta en promenad och andas lite havsluft innan de checkade in på hotellet. Han kände ett tryck över bröstet som han trodde skulle lätta bara han fick se havet. Jonas protesterade inte, kanske hade han bestämt sig för att Tommy skulle få bestämma schemat tills de i morgon vände hemåt igen.

     Ute på piren som fungerade som vågbrytare satte de sig på en bänk. Innanför guppade fritidsbåtarna lojt och drog förstrött i förtöjningarna i den svaga vinden. Det dröjde inte länge förrän de båda frös trots solen och eftersom de inte behövde köra bil mer under dagen, då hotellet låg inom gångavstånd, släppte de anden ur flaskan. Det bärnstensfärgade destillatet rann längs ryggraden ner i magsäcken, vilket fick Tommy att rysa, trots den goda värmen som uppstod. Jonas reste sig efter ytterligare några klunkar och tog trappan ner till stranden. Snart kunde han höra hur Jonas ropade, vilket han försökte ignorera i det längsta, men till slut gav han upp och reste sig för att se vad som stod på.

     Därnere i den fina sanden hade Jonas hittat en övergiven, urblekt, halvt punkterad fotboll i plast, med vilken han sprang omkring och spelade. Han var Torbjörn Nilsson, som inför 33 000 åskådare just höll på att avgöra derbyt mot Öis, med ett hårt pressat långskott som precis smet under Sven Andersson. 2 - 1 till Blåvitt! Men medan han firade målet med en Brolinpiruett (som höll på att sluta med att han satte sig på baken), var plötsligt Tommy på väg framåt med bollen. Dålig kondition och övervikt var inget hinder för att han skulle förvandlas till Sören Börjesson, som med en suveränt behärskad lång tvåfotsdribbling lurade det blåvita försvaret upp på läktaren, innan han retfullt enkelt smekte in bollen, som med sin punktering flög som en luftvärnsbeskjuten kråka, in i det bortre krysset. Thomas Wernersson stod i ögonblicket lika tungt fastvuxen som sfinxen i Egyptens öken och hade bara att hämta ut bollen efteråt.

     Sedan böljade spelet fram och tillbaka. Trots att bröstet gick som en blåsbälg och att två knutna nävar kring lungorna hindrade dem att ta upp tillräckligt med syre, kämpade Tommy på och med en höfttackling lyckades han faktiskt nästan skicka ut sin motståndare i havet.

- Gult kort domarn!

Den efterföljande frisparken drog Torbjörn Nilsson, med en misslyckad skruvad utsida, rakt ut i sjön och därmed var matchen över, (6 - 6 mellan IFK Göteborg och Örgryte IS).

     Det dröjde en stund innan de båda kombattanterna hade fått ner pulsen så pass att de kunde tala igen, men efter att ha delat på lite sportdryck (skotsk), enades de om att det var dags att gå till hotellet och börja förberedelserna inför kvällen. Tommy hade bott där ett par sommarveckor några år tidigare och visste att de hade en bra matsal med en fantastisk havsutsikt. Han behövde inte heller gräva alltför djupt i minnet för att få fram att han hade ätit en fint gravad östersjölax där. Alla som serverade vildfångad östersjölax, istället för den norska broilerlaxen, var värda att saluteras. Förrätten hade han följt upp med kalvlever Anglais; mycket gott hade det varit.

     På väg till hotellet med sanddynerna som skymde havet på höger sida om vägen, gick de förbi restaurangen där han hade ätit några dagar tidigare. Dorthe Jensen, undrar om hon jobbar idag, tänkte han. Dorthe Jensen, han smakade på namnet igen, vände det i munnen, lät det glida över tungan, innan han svalde i smyg när han hörde Jonas fotsteg bredvid sig igen. Bagaget var tungt och vänsterbenet värkte. Hur fan hade han kunnat springa omkring som en pojkspoling och spela boll, då fick han väl skylla sig själv. Det var bara att bita ihop. I ögonvrån såg han Jonas gå med sviktande spänstiga steg.

     I kurvan låg minigolfbanan med sitt korvhak, givetvis var det stängt för säsongen, utom för sanden och löven som rasslade torrt på banorna. Enstaka bilar körde förbi, några människor i övrigt såg han inte till.

     De svängde in till höger, in bland de fashionabla sommarvillorna. Det fanns tydligen också en del bofasta här, för han såg en hårt sminkad kvinna med lysande röda läppar genom ett fönster. Hon stod och diskade med en cigarett hängande i munnen. Han hörde ljud som från en byggarbetsplats på avstånd, men tänkte inte mer på det. Jonas kommenterade villorna de gick förbi. Han svarade inte utan bet ihop. Vad trött han var! Ljudet växte gradvis till och blev allt mer påträngande. När gatan öppnade sig mot en öppen plats blev han stående helt perplex mitt i oljudet från en grävmaskin och flera tryckluftsborrar.

     Hans hotell var bara ett tomt skal och en byggarbetsplats. Hela markplanet var urblåst och man kunde se stranden på andra sidan, rakt igenom det som tidigare hade varit receptionen. Jonas hade väl inte fattat att det var hotellet de hade kommit fram till, för han tog ingen notis om att Tommy hade stannat, utan fortsatte att gå som om ingenting hade hänt. En bit längre fram stannade han vid en skylt som väckte hans uppmärksamhet och läste högt så att även Tommy kunde höra trots oväsendet, att hotellet var nedlagt och nu höll på att byggas om till bostadsrätter som skulle vara klara för inflyttning till sommaren.

     Jonas skrattade fortfarande när han kom tillbaka till platsen där Tommy stod som förlamad. Han tyckte tydligen att saken hade en komisk sida och berusningen gjorde väl också sitt till. Tommy däremot som inte hade något förslag på alternativt boende vid den här årstiden, tog det hela som ett personligt misslyckande. Båda två var berusade, så de kunde inte ta bilen och åka därifrån heller. Jonas föreslog att de snabbast möjligt skulle slå till på en etagevåning, då kanske de skulle kunna flytta in till midsommar, men den kommande vintern kunde nog bli jävligt kall, trodde han. Kanske kunde ett gasolkök hålla uppe värmen i bilen? Tommy vände sig bort med en trött grimas, måttligt road. Det fanns inget annat att göra än att vandra samma väg tillbaka till bilen, vilket de gjorde.

     I bagaget stuvade de återigen in sitt pick och pack. Tommy låste och stoppade ner nyckeln i rockfickan. Det började bli sen eftermiddag och solen hade försvunnit mot väster. Den tidigare varma höstdagen hade nu blivit betydligt kyligare. Himlen var klar och inga skyddande moln fanns att se; natten skulle bli kall. Blev det frost vid den här årstiden så nära havet, funderade Tommy. Vad skulle de göra nu? Jonas stod tyst och sparkade förstrött på småsten. Tommy bröt den växande tystnaden genom att föreslå att de skulle gå och äta middag, mest för att de inte kunde stå där och frysa längre.

     Han satte kurs tillbaka upp mot Brugsen, samma väg de hade kommit.  Där hade han sett en öppen krog, men Jonas kom snart med invändningar. Han tyckte restaurangen de hade gått förbi på väg till hotellet hade sett trevlig ut. Tommy protesterade i sin tur. Det var ju där hon arbetade. Kanske jobbade hon idag? Något sa honom att han inte skulle sammanföra Jonas och henne, men eftersom Jonas stod på sig och Tommy kände att han borde vara resonabel och egentligen inte hade några argument som han kunde ta fram inför Jonas, gick han efter att de hade delat ytterligare lite whisky, med på Jonas förslag. Vad kunde det göra för skada?

     Han såg henne redan utifrån genom fönstret och när de steg in i den tomma restaurangen sken hon välkomnande upp. Det var kanske tråkigt att inte ha några gäster att arbeta med, tänkte han, men sedan förstod han att det var honom hon hade känt igen. Hon kramade om honom (han förbannade det faktum att han säkert luktade sprit) och tackade ytterligare en gång för hans hjälp med cykeln i regnet. Hennes varma spontana glädje gjorde honom glad och generad, men Jonas blickar fick honom snabbt tillbaka till den krassa verkligheten. Han förstod vad Jonas misstänkte, men va fan låt honom tro vad han vill. Vad har han med det att göra? Jag har inget att dölja. Tankarna förargade honom, han behövde inte försvara sig, inte på något sätt. Det pulserade i den stela ömmande nacken igen.

     De åt en alldeles utomordentligt god måltid, speciellt den inledande räksoppan, som var kokt med ett stänk av konjak, blev bådas favorit. Och efter att han hade berättat för Jonas hur han hade träffat Dorthe, (han försökte att inte se det som en eftergift), hade även Jonas tinat upp. De hade mycket trevligt, eftersom restaurangen inte hade några andra gäster och Dorthe kunde därmed ägna dem hela sin uppmärksamhet.

     Vid kaffet kom frågan han var rädd för:

- Var bor ni?

Hans tvekan gav Jonas chansen; han berättade om hur de hade stått vid bygget som två fån och om hur de antagligen skulle vara tvungna att sova i bilen, trots kylan, om inget annat mot förmodan dök upp. Tommy kunde inte göra annat än att lyssna när Jonas fiskade med den agnade kroken. Jonas tycktes inte ens notera att Tommy trampade på hans fot under bordet utan pladdrade bara på. Den förstämning som uppstod i tystnaden efter Jonas bröt Tommy genom att be om att få betala. Protesten som han såg skulle komma från Jonas, tystade han med en hård blick och snart efter ett mycket kort avsked var de ute i mörkret igen.

     Hela vägen till krogen uppe vid Brugsen skällde han ut Jonas för att han så skamlöst hade försökt tvinga henne att ta emot dem som nattgäster. När de kom fram lyste det i fönstren, vilket fick honom att andas ut. Blotta tanken på att stället kunde ha varit stängt fick honom att rysa.

De hade inte varit där länge när de fåtaliga övriga gästerna började att troppa av och snart var de ensamma kvar. Trots detta fick kyparen jobba hårt med att bära fram öl till dem. Tyst och koncentrerat hällde de den levererade ölen ner i halsarna, som om det var en bisarr tävling de höll på med.

     Plötsligt stod hon där utan att någon av dem hade sett henne komma och att döma av det hon fick se var det i sista minuten hon hade dykt upp, bara en stund till hade räckt för att det skulle ha gått helt över styr. Hon förklarade för dem att de gärna fick sova över hos henne, hon hade ju ett helt hus för sig själv, men hon hade ett villkor. De fick lova att ta varsin stark kopp kaffe och sedan promenera den långa vägen till bilen, där hon skulle möta dem.

     Det var en lättad kypare som såg dem lämna krogen. Som två vanartiga skolpojkar med smutsiga skor lommade de iväg åt höger medan Dorthe korsade gatan och tog av åt vänster ner mot hamnen.

Tommy bläddrade i morgontidningen utan att kunna läsa. Blicken fladdrade planlöst över sidorna och om han med ansträngning fixerade texten, var det som om han hade mist förmågan att interpretera den. Tidningen hade dock den fördelen att det såg ut som om han var upptagen och därmed skulle han förhoppningsvis slippa tala med Jonas, som satt på andra sidan bordet i frukostmatsalen. Jonas hade stoppat i sig en rejäl frukost och han såg oförskämt pigg ut efter morgonens dusch.

     Huden i ansiktet lyste fortfarande blank och röd efter det heta duschvattnet och den efterföljande rakningen. Tommy som kastade blickar i smyg över tidningen tyckte att han utstrålade något kultinglikt. Ja, han påminde faktiskt om en idealiserad griskulting på ett julkort. Den tanken gladde honom och trots att han var gruvligt trött och bakfull efter den utvakade natten och inte ens hade orkat ta sig nog samman för att duscha, gjorde det att han faktiskt kände sig lite bättre till mods.

- Vad är det som är så roligt i tidningen, frågade plötsligt Jonas.

- Vadå, svarade han oförstående.

- Du skrattar ju.

Tommy tyckte instinktivt att Jonas lät påstridig, men sa i neutral ton:

- Jag skrattar inte, möjligen ler jag lite.

Han tystnade ett ögonblick som för att hämta andan.

- Vi ska ju hem idag, fortsatte han liksom urskuldande.

Sedan frågade han med tillgjord röst:

- Och om man inte ska va glad på sin hemresedag, när ska man då va glad?

     Det sista var en förbannad osmaklig lögn som definitivt på snabbast möjliga sätt tvättade bort det eventuella leende han hade haft i ansiktet, med såpa och stenhård rotborste. Kvar blev bara det ansikte han förtjänade att bära efter det senaste halvårets livsföring. Blotta tanken på att komma hem idag, gjorde honom skräckslagen och att han frivilligt blottade sig så, gjorde honom ännu mer förtvivlad. Varför hade han gett utlopp för den tanken? Han hade ju blivit en mästare, eller i alla fall hade verkligheten gjort honom ganska bra på att förtränga saker han inte orkade tänka på. En mästare på att drilla godkända tankar att paradera som disciplinerade soldater på en kaserngård, det var sådan han hade blivit. Bakom hans pannben fanns inte mycket plats för smärtan, om han var koncentrerad och på alerten, eller drogad. Nu hade han väl slappnat av en sekund för länge och spik nykter var han också och genast hamnade han i ett tankemässigt bakhåll.

     Jonas tycktes ha noterat den förvandling han genomgick och sa försonande:

- För fan Tommy, vi glömmer gårdagen och allt skitsnack. Idag kan vi väl hålla sams. Tänk på Karin, tillade han för att öka tyngden i sin argumentation.

Tommy sa först ingenting. Det tog en bra stund för honom att vika ihop tidningen och borsta bort brödsmulorna från sin sida av bordet, men sedan svarade han i den vänligaste ton han för tillfället hade i lager:

- Sitt du kvar och drick ditt kaffe i lugn och ro. Jag skall bara upp och duscha.

Han tittade på klockan och noterade att det började bli bråttom. Om en halvtimme skulle de lämna rummet.

- Vi syns där uppe, sa han innan han reste sig och gick.

     I hissen fanns spegeln som han återupptäckte först efter halva färden, eftersom han var så försjunken i sina egna tankar, men han utmanövrerade den direkt genom att ställa sig med ryggen mot den och eftersom han var ensam i hissen väckte hans manöver ingen uppmärksamhet. Hur lite avslöjade människans yttre skal av vad som försiggick där innanför, tänkte han, van som han var att leva sitt liv till stora delar ”inuti”. Var det så för alla människor, undrade han. Han tvekade om svaret. För Jonas till exempel verkade allt så enkelt och självklart, rusade verkligen tankefloden fram med samma skrämmande kraft i honom, eller var det hans egna känslor av utanförskap och av att vara annorlunda, känslor vilka Jonas helt tycktes sakna, som genererade dualismen i hans eget liv. Hans tankegång avbröts av att hissen plötsligt stannade på våningen och han blev tvungen att tränga sig förbi en äldre blåhårig dam, som prompt skulle in i hissen på samma gång som han skulle ur den.

     Trots att han duschade och rakade sig mycket noga, kunde han hos sig själv inte framkalla någon känsla av frisk rosa griskulting, utan det var snarare gammal självdöd grå galt som fortfarande gällde för honom. En del av förklaringen till detta låg säkert i att han inte hade några rena kläder kvar, utan han fick plocka ihop det minst smutsade bland de redan använda plaggen, för att kunna klä sig igen efter duschen.

     Medan han väntade på Jonas, packade han ihop och snyggade till på rummet så gott han kunde. Han fyllde på sin fickplunta med Gammeldansk och det kändes tryggt att ha nödproviant att tillgå om det knep. Sedan avslutade han det hela med att lägga en sedel på skrivbordet åt städerskan. Detta hade han för många år sedan snappat upp i ett radioprogram, där en hotellstäderska hade blivit intervjuad om sitt yrkesliv. Om han mindes rätt var det vanligt bland japaner att ”tacka” städerskan på detta sätt.

     Det knackade på dörren och han släppte in Jonas. Tillsammans gjorde de sedan en sista koll så att ingenting var kvarglömt innan de lämnade rummet.

     Jonas gick direkt ut till bilen medan han gick fram till disken i lobbyn. En ung man med asiatiskt utseende tog emot honom. Det kändes som ett stort steg att lämna ifrån sig rumsnyckeln. Den låg där på disken en stund som om han skulle få chansen att ångra sig, men han tog den inte.

     Han steg ut i solen och den klara höstluften. Några torra löv rasslade över asfalten i den svaga vinden och han fyllde sina lungor med den syrerika luften. För ett ögonblick kändes kroppen lättare, som om det var vätgas han hade andats in och han satte kurs mot bilen med en viss antydan till hurtig svikt i benen.

     Jonas försökte att inte visa något när han fick bilnycklarna, men hans ögon lyste som ett barns på julafton. Tommy satte sig bredvid med bekvämt tillbakalutat säte. Inte ens när Jonas öppnade takluckan protesterade han, trots att han var lite frusen. Jonas ville köra Strandvejen och Tommy fick lotsa honom rätt till en början, men snart började han hitta själv och Tommy kunde slappna av.

     Han satt och lapade den mörka sirapen direkt från Österbrogades fortfarande fläckvis nattfuktiga asfalt. Likt myror som mjölkar bladlöss på deras söta vätska, smakade han sedan en kvinna, som kom ut från ett bageri med en påse wienerbröd i högerhanden. Hon smakade ljunghonung. (Var växte det ljung här)? De körde förbi bilhandlaren med de gudomligt vackra röda karosserna, som blänkte hallonsylt bakom de stora skyltfönstrens glas. I baren vid galoppbanan, eller var det travbanan, han hade glömt vilket, som huserade i den runda ljusa byggnaden, drack män och kvinnor förmiddagskaffe, omedvetna om att huset hade förvandlats till en petitchouxbakelse, där vispgrädden sakta höll på att värmas upp av den klara höstsolen och snart skulle rinna som utspilld kaffegrädde längs gatan. Snart skulle asfalten täckas av den ljuvligaste nykokta lena gräddkola, när sirapen och grädden kokades samman. Hur kunde han lämna detta sagoland?

     Senare ute på Strandvejen sköljde den blå friska sältan från Öresund bort sötman, ögonblicket innan den fick eftertankens fadda smak och det var först strax innan Humlebäck den smygande insikten fick tungan att torka fast i gommen och när en skogsbacke lägligt dök upp, samlade han ihop så mycket saliv att han kunde tala igen. Det smakade bleck när han sa:

- Stanna här vid kanten, jag måste pissa.

Efter en snabb blick i backspegeln bromsade Jonas in vid vägkanten, ångrade sig, körde vidare något hundratal meter och svängde sedan in på en grusad parkeringsplats. Tommy steg ur och gick några meter upp i skogen, ställde sig i skydd av en trädstam och släppte sitt gula vatten. Det doftade jord, svart humusrik mylla. Han tittade upp mot trädens kronor, som nu alla var mer eller mindre kala. Den svarta kalligrafin mot himmelsblått papper fick honom att stå kvar med höjd blick, långt efter det att han tömt blåsan.

     Han väcktes till sans igen av Jonas otåliga rop efter honom. Han vände sig om, såg att träden dolde honom, fumlade efter pluntan, fick upp den till munnen och diade girigt tills han fick kväljningar. Giftets avslappnande värme spred sig som en feber i kroppen, medan han gick tillbaka mot bilen och han kände hur pannan fuktades.

     Jonas kunde inte avhålla sig från att dra iväg med en trehundrasextiograderssladd på parkeringens grus, vilket förargade Tommy, som dock inte sa något. Denna fördragsamhet hade nog sin grund i den nyss inmundigade alkoholen, för de vitnade knogarna som han höll sig fast med i dörrhandtaget, talade ett annat språk, men inför det tjutande skratt som saluterade cirkelns fullbordande blev han tvungen att kapitulera och han skrattade med.

     Medan Jonas pratade om husen vid Strandvägen och om hur många miljoner man behövde dra ihop för att kunna ha ett sommarhus där, såg Tommy strax söder om Helsingör två skarvar sittande på en av fågelträck vitlaserad sten i havet. Fåglarna såg ut som ett olycksbådande SS-tecken hugget i berg. Därframme kunde han också se färjorna skära som slöa knivar i Öresund.

     När Jonas körde in i rondellen för att korsa den och nå färjan, höjde Tommy plötsligt rösten:

- Ta vänster här!

Det blev inget resultat, Jonas styrde som tidigare rakt fram.

- Ta vänster för helvete, upprepade han med en desperation som om det gällde livet.

Och i sista stund svängde Jonas vänster, bort från färjan.

De måste ha sett slagna ut där de gick på trottoaren längs muren, som två trötta riddare av den sorgliga skepnaden. Ingen av dem sa något. Tommy gick där och liksom drog de sura trilskande benen efter sig. Om han stannade skulle det omedelbart skjuta rottrådar ur hälarna, som utan problem skulle tränga genom skornas sulor och omedelbart börja penetrera trottoarens asfalt. Sedan skulle han stå där för evigt förvandlad till naken svart hängbok, stilla vajande i höstvinden; alltså fortsatte han att gå.

     De kom till en öppen plats där de återigen fångade Norrebrogade, rundade muren som skar vasst ut i mörkret och svängde ner mot sjöarna. Hela tiden spanade Tommy förgäves efter en Taxi.

- Jävla mur till att vara lång, sa Jonas plötsligt och grinigt.

En ensam bil passerade dem och Tommy kunde för ett ögonblick nästan känna den mjuka kupevärmen smeka vänsterkinden. Det stack i bröstet när han tänkte på den svarta asfalten, nattradion, den bleka instrumentbelysningen, motorns sång och någonstans därframme, det hägrande målet. Fy fan vad han frös! Natten rann som kallt vatten längs kroppen på honom, hur knäppt den översta rockknappen än var. De röda bakljusen bleknade sakta bort framför honom.

- Det är en kyrkogård, fick han ur sig till slut.

- Vadå?

- Bakom muren ligger en kyrkogård, upprepade Tommy överdrivet sakta och tydligt, som om det hade varit någon mindre vetande han hade talat med.

     Just nu var Jonas som ett skavsår på hälsenan. Varför i helvete hade han drabbats av honom? Han förbannade sitt öde. Återigen kände han stelheten i nacken och skräcken från det slutna bagageutrymmet trängde fram på nytt och för ett ögonblick ropade det efter hämnd i honom. Den fräcke lille jäveln! Men han motade bort tankarna och fortsatte i ett helt normalt tonläge:

- Assistenskyrkogården är Köpenhamns största kyrkogård. Här ligger HC Andersen, Kierkegård och Nexö begravda.

- Jaha och......

Han väntade en lång stund på en fortsättning som inte kom. Jonas blanka likgiltiga röst retade honom.

- Örsted också, fyllde han sedan i.

     Han mindes den varma sommareftermiddagen han och Karin hade tillbringat med att vandra omkring därinne bland gravarna, i en bedövande, nästan trolsk grönska, med de stora tunga träden, vars rötter hämtade näring ur den feta myllan, som tak. En makaber bild tog form i honom, av trädrötter som bryter sönder den förmultnade kistväggen i sin jakt efter näring, av kött med konsistens som smör. Han skakade av sig obehaget. De hade inte hittat Nexös grav, men Kierkegård, denne kuf, av sin samtid ofta hånad och förbisedd hade fått en imposant sista boning, som de nästan hade sprungit på direkt. Det hade varit en sällsam upplevelse att få beträda marken som nu var den store filosofens täcke och bli bländad av solkatter från hans pråliga sängstolpars guld.

- Det är en vacker plats, lät han undslippa sig mer eller mindre av misstag.

Jonas högg direkt.

- En vacker semesterdag vallar du runt min syster bland de döda.

Han förstod att Karin hade berättat.

     Det var som om Jonas läste ur en anklagelseakt.

- Så mycket känner jag henne att jag vet att hon hellre hade legat på en badstrand eller shoppat...

Han tystnade, eftersom han höll på att gå på en cykel som stod parkerad på trekvart i mörkret, men efter att ha klarat hindret fortsatte han:

- Att du känner dig hemma på kyrkogårdar kan jag förstå. Det är väl den enda plats där du framstår som levande, men ge fan i att dra med dig Karin i dina idiotier. Hon vill leva ett normalt liv.

Det sista sa han med en röst som nästan var på väg upp i falsett.

- Vad är ett normalt liv?

Tommys fråga måste ha kommit överraskande för Jonas blev tyst.

De fortsatte att gå sida vid sida.

- Tror du på något Jonas, frågade Tommy  plötsligt och fick det att låta som en anklagelse.

Nu behövde han inte vänta på en reaktion, den kom direkt.

- Du kan sluta spela överlägsen, du behöver inte hålla husförhör med mig, men om du känner att du måste veta vad lillebror Jonas tror på, så ska han tala om det för dig. Han tror på sig själv och sin familj. Han tror på att tjäna pengar, på att köpa hus, bil och stereo. Han tror på att knulla, ja just nu tror han jävligt mycket på att knulla. Det räcker för honom.

     Jonas hade nu stannat framför Tommy och stirrade honom anklagande rakt i ansiktet. Tommy nästan kokade av ilska, trött på vad han upplevde som Jonas återkommande provokationer. Inte ens hans gnagande dåliga samvete kunde få honom att orka ta emot hur mycket som helst och ingen vet hur det hade slutat om inte en ledig taxi plötsligt hade bromsat in vid trottoarkanten bredvid dem och avbrutit skeendet.

     Snart satt de båda surmulna men bekvämt tillbakalutade i värmen och susade fram i natten mot hotellet. Radion spelade Kim Larsen, ”Hva gor vi nu lille du”.

Skenet från två strålkastare lyste i vindrutan när han kom till sans igen. Insiktens iskalla knytnäve knöt sig kring hjärtat, när han förstod vad som höll på att hända. Trots att den mötande bilen tycktes närma sig oerhört snabbt, var det som om han själv tänkte och rörde sig i slowmotion. Varför reagerade ingen annan i bilen, undrade han desperat. Den mötande föraren blinkade nu med helljuset. Ingen reaktion. Han vände på huvudet för att se varför föraren inte reagerade; ett mot nackstödet tillbakalutat huvud, två slutna ögon och en slapp halvöppen mun bekräftade hans misstankar.

- Helvete!

Jonas besinningslösa röst från baksätet ekade gällt i hans huvud och samtidigt var det som om förtrollningen släppte. Den mötande bilens signalhorn brölade nu i dödsångest. Tommy fick tag i ratten med vänsterhanden och drog till. Gatans mittmarkering kom rusande från höger och lade sig återigen till rätta till vänster om dem. Den mötande bilen gick klar!

     Dragan vaknade med ett ryck och hans förlamade armar och händer fick liv igen. Nu var det plötsligt tre händer som kämpade för att få kontroll över den sladdande bilen. Tommy tappade taget kring ratten och när Dragan blev ensam om styrningen lyckades han till sist återta kontrollen över bilen igen.

     En bedövande, kväljande tystnad uppstod i bilen medan alla tycktes rannsaka sig själva; vad var det som hade hänt? Under tiden hade Dragan vevat ner sidorutan och körde nu huvudet nästan helt utanför bilen. Fartvinden sköljde hans ansikte i ett försök att vädra bort tröttheten.

     Jonas bröt till sist brutalt och överraskande tystnaden.

- Stanna!

Han var mycket upprörd. Dragan visade ingen reaktion. Han körde vidare, visserligen långsammare nu än tidigare och med huvudet återigen i bilen, men han fortsatte att köra som om ingenting hade hänt.

- Stanna för helvete, kom det återigen från Jonas.

Men fortfarande kunde ingen reaktion skönjas från förarplatsen. Först när Mette i betydligt mjukare ton bad honom att stanna, svängde Dragan in till vägkanten och bromsade in. Han släppte ratten, lät händerna vila mot låren, lutade huvudet tillbaka och tycktes lyssna. Mette bad honom i bevekande ton att ta chansen till lite vila. Någon av de andra skulle kunna köra istället för honom. Han nickade tyst och steg ur bilen.

     Allt gick så fort, så först när Tommy satt på förarplatsen, förstod han vad som höll på att hända. Visserligen var det säkert så att han var nyktrast i sällskapet, med undantag av Dragan förstås, men han tycktes ju vara så uttröttad att han var en trafikfara av den anledningen, men trots detta gick det inte att komma ifrån att han var i färd med att köra bil i påverkat tillstånd. Hans samvete protesterade och ett inre schackrande började; alternativet var väl att de ringde efter en Taxi. Men Dragan då? Han kunde väl parkera bilen och åka med. Fan, sluta vela nu! Snart är vi framme och ingenting kommer att hända. Med detta hade han slutligen övertygat sig själv.

     Eftersom han inte visste vart de skulle, lotsade Mette honom från baksätet. De körde längs sjöarna, tog till höger över Dronning Louises bro ut på Norrebro. Han körde långsamt och försiktigt, liksom kände sig fram, tänkte på vad han gjorde och det kändes snart ganska bra trots en nervös inledning.

     Dragan sov i framsätet bredvid honom. Mette berättade mellan väganvisningarna att han var från Bosnien och hade kommit till Danmark som flykting från det jugoslaviska sönderfallet. Sedan några år tillbaka var de grannar. Han körde ut livsmedel till butiker på dagarna och ofta svarttaxi på nätterna. Det mesta av pengarna skickade han ner till sina föräldrar och yngre syskon.

     De följde en mycket glest trafikerad Norrebrogade. Han såg på klockan i bilen, om den nu gick rätt, att det var mitt i natten. Klockan var strax två, men han kunde ha varit tröttare och detta faktum gladde honom. Efter kyrkogården svängde han vänster och sedan tappade han bort sig på smågatorna, innan Mette ställde allt till rätta igen; med hennes hjälp hittade han till slut rätt. Han parkerade nedanför en dyster grå hyreskasern i puts och tegel.

     Nu vaknade även Jonas och Catrin till liv därbak, men Dragan sov lugnt vidare, trots det stök som uppstod, när de skulle ur den trånga bilen. Det verkade inte gå att väcka honom. Mette sa till Tommy att han skulle låta Dragan sova, när hon såg att han stoppade två hundralappar, tillsammans med bilnycklarna i hans jackficka, innan han steg ur. Han vaknar väl när det blir för kallt, tänkte han och stängde dörren så ljudlöst han kunde.

     Catrin och Mette stod vid sidan av i mörkret vid husväggen och talade lågt med varandra. Mette tycktes vara missnöjd över något, att döma av de brottstycken av samtalet som nådde Tommy. Jonas såg frusen och fortfarande lite ihopkurad ut, som om han inte hade kommit ur baksätet ännu. Tommy frågade honom om han var trött i lite retsam ton, vilket fick honom att snabbt gaska upp sig:

- I helvete heller, svarade han truligt och sparkade iväg en sten från trottoaren ut på gatan.

- Kom nu pojkar, sa Mette liksom uppmuntrande till dem när hon gick förbi, samtidigt som hon rotade efter något i handväskan.

Jonas undrade oroligt varför inte Catrin skulle med, men Mette lugnade honom med att hon bara skulle hem och hämta en flaska whisky. Hon bodde runt kvarteret, så det skulle inte ta lång tid. Tommy visste inte vad han skulle tro, men en sak stod klar för honom, att för honom hyste hon inget intresse, vilket han intalade sig var lika bra det.

     Mette tog steget upp på avsatsen för att öppna ytterdörren, vacklade till, sjönk ner åt höger sida, återfick balansen med ett konststycke till balansakt, drog sig upp med hjälp av dörrhandtaget till normalt stående position och kvar på stenen låg klacken från hennes högra sko.

- Satan, var hennes korta kärnfulla reaktion.

     Hon låste upp dörren och tog ett haltande steg in i trappuppgången. Nu hade även Jonas fattat vad som hade hänt och snabbt var han där, fick tag i dörren, släppte in Tommy, innan han med några snabba steg var förbi Mette och med styrka och förvånansvärd smidighet böjde han sig ner och lyfte upp den överraskade och försvarslösa Mette som en säck på sin axel. Den förvånade tystnaden bröts av Mettes pärlande skratt som plötsligt bröt fram som en rusig vårbäck. Tommy såg bara hennes sparkande ben som gick som fågelvingar i en lam låtsasprotest och där ovanför på Jonas axel, en välformad kvinnostjärt som hans fantasi, helt reflexmässigt, genast såg naken.

- Släpp ner mej din galne svensk, skrek Mette uppifrån trappan med alkoholgäll röst, utan att låta det minsta missnöjd.

Jonas med sin last hade redan hunnit långt upp och försvann utom synhåll runt den första avsatsen. Det var med tunga och medvetet långsamma steg som Tommy följde efter.

     Först på tredje våningen hann han ikapp dem. Mette, omtumlad, fnissande och brandkårsröd i ansiktet, letade återigen efter dörrnycklarna i sin handväska. Jonas stod skrattande, framåtlutad med händerna mot knäna och pustade nöjt ut efter sin bedrift.

     När han hade hämtat andan igen, sa han med låg röst, så att inte Mette som hade hittat nycklarna, öppnat dörren och bjudit dem att stiga in och nu stod inne i hallen skulle höra, till Tommy:

- Nu vet jag hur dina knän mår.

- Jävla apkonster, svarade Tommy surt.

     Hallen var mörk och trång med slitna mörkgröna vävtapeter. Trots att en taklampa lyste mitt i den långa, mycket smala korridorliknande hallen, var det svårt att se. Mette fick snabbt av sig skorna och försvann in till höger, varifrån hon ropade att de kunde vänta i vardagsrummet medan hon fixade något att äta och dricka. Jonas och Tommy lyckades också till slut få av sig både skor och ytterkläder i den trånga ringen, utan att ronden slutade med knockout, trots att Tommy utdelade ett par tryckare bakom en falsk fasad av omedvetenhet. Sedan försvann Jonas in på toaletten och lämnade honom ensam kvar bland kläder och skor.

     In till vänster låg vardagsrummet i mörker Han famlade längs väggen tills han hittade en strömbrytare som tände en plafond i taket. Lampan orkade bara ge ett sparsamt gult skimmer. Rummet var relativt litet, hade ljusa neutrala tapeter, och en vacker mörk parkett, som framträdde i ljuset från plafonden. Mitt i rummet, med ett stort fönster som bakgrund, var det möblerat med en svart soffgrupp i skinn som såg ny ut och ett lågt brunt soffbord. Längs långväggen stod en vitlackad bokhylla som gav ett billigt intryck, utan böcker, men med en cd-spelare på en hylla i mitten. Det hela gav en känsla av provisorium. Det saknades mattor på golvet och tavlor på väggarna. I ett hörn växte en stor benjaminfikus i en vit självvattnande kruka. Den kommer att dö om den inte får mer ljus, konstaterade han sakligt. Det var för övrigt den enda växten i rummet. På långväggen bredvid bokhyllan fanns en stängd dörr. Tommy antog att det var sovrummet.

     Han satte sig ner i en av fåtöljerna och sjönk ner i den mjuka pösigheten med armarna på armstöden, som om han var rädd för att sugas ner, samtidigt som Jonas dök upp i rummet. Det syntes att han hade blött håret och kammat det. Det låg nu bakåtslickat längs skallbenet och gav honom ett vasst utseende.

- Toaletten är trång som ett skåp, inledde han med, men det finns ingen ventilation.

Tommy undrade vart han ville komma.

- Alltså inget drag, fortsatte han sin byggnadstekniska utläggning. Det är med andra ord inget dragskåp, sa han sen flinande.

Tommy förstod nu att det var menat som ett skämt, ett förbannat dåligt skämt, framförallt för att det kom från Jonas och han kunde redan nu räkna ut vad slutsatsen skulle bli.

- Och eftersom det inte är ett dragskåp, ger du fan i att sätta dig och skita där, Tommy.

Det sista var tydligen mycket roligt sagt, eftersom Jonas fick kämpa för att inte brista ut i ett gapskratt, innan han upptäckte hur förbannad Tommy blev och mildrade det hela:

- Fan Tommy det var bara ett skämt.

Tommy svarade med en trött grimas och viftade samtidigt lite med högerhanden i luften som om det var en irriterande fluga han försökte mota bort.

     Mette kom in med ost och en flaska rött tillsammans med tre glas. Brickan svajade betänkligt i hennes armar och han satt på helspänn beredd att rycka in; säkert helt i onödan, eftersom han ändå inte skulle hinna göra något om brickan föll. Trots middagen tidigare på kvällen kände han otroligt nog att det fanns plats för ost i magen. Och vin skulle inte skada heller. Som tredje hjul under vagnen var situationen okomfortabel för honom, alltså läge för mer olja. Hon slog sig ner i den lediga fåtöljen trots Jonas ivriga blickar, som syftade till att få ner henne i soffan bredvid honom själv.

     Sedan åt de ost, drack vin, pratade, skrattade och blev fullare, (i alla fall Mette). Tiden gick och i takt med att Mettes ögonlock blev tyngre och obetvingligt sökte sig neråt mot kinderna, kunde Jonas inte dölja sin otålighet. Tommy kunde se hur han alltmer oroligt forskande studerade Mette. När det sista av vinet försvann ner i ett glas, gjorde han sitt drag. Han frågade Mette vart Catrin hade försvunnit. Hon som bara skulle hämta en whisky och bodde runt hörnet. Mette tittade på klockan med fuktig blick och efter lite kalkylerande insåg hon det orimliga i situationen, reste sig på ännu vingligare ben och gick in i sovrummet för att ringa.

- Du måste ju ha lite sällskap, sa Jonas menande med en slirig grimas.

- Jag kan ju inte lämna dig ensam, det vore ju oansvarigt, fortsatte han.

     Mette dröjde och efter en stund som blev nervpåfrestande lång för Jonas, reste han sig och gick in i sovrummet för att se vad som hade hänt. Dörren stängde han noga efter sig.

     Han kom ut efter några minuter och räddade genom detta Tommy från sömnen.

- Hon har somnat med luren i handen och går inte att väcka, sa han liksom i förbigående, men med klangen från den tyngsta begravningsklockan dovt vibrerande i rösten.

På Gammeltorv blev de till sist säkra, men redan mycket tidigare hade de kunnat ana musiken i luften. Den rann som varm ånga fram längs den trånga Vestergade, förhindrad av nattens mörka lock att stiga rakt upp och upplösas, bredde ut sig på den öppna platsen och följde topografin i ett lätt fall ner mot Nytorv, för att sedan leta sig vidare i gränderna ner mot vattnet, där den till sist kondenserades av kylan och försvann i tystnaden.

     Han hörde ”I want to hold your hand”, som ett eko från det tidiga sextiotalet. Beatles framkallade som alltid minnet av kalla fötter i konstläderstövlar, surblöta lovikavantar, nariga kinder och ett varigt gult snor som av tyngdlagen obönhörligen tvingades ner mot en svidande torr överläpp. Varför var det alltid mörk kall vinter, när han tänkte på sin tidiga barndom?

     De ökade steglängden uppmuntrade av vad de hörde och svängde in på Vestergade. Här kom en tyngre brygd vällande fram, mer av svart bottensats, än lätt vitt skum. Den smakade burköl, förväntan, lust och galenskap. ”Brown sugar”, Stones, varmt sjuttiotal, då allt fortfarande var möjligt, Palme, Giap, Moto Guzzi 850 Le Mans, Ralf Edström, Daniel Ortega, Ronnie Pettersson, Castro, Pugh, Mohammad Ali, Nationalteatern, Pele, Peps, Gerd Muller, Deep Purple, Sören Börjesson...

- Här är det!

Tommy väcktes abrupt ur sjuttiotalet av Jonas och upptäckte att han hade gått förbi trappan som ledde upp till klubben.

     Därinne var det klaustrofobiskt trångt, dunkelt och hett som hos satan själv. Allt gungade, golvet, taket, väggarna och människorna i en rytm som dikterades av musiken och alkoholen. Kol-, väte- och syreatomerna frisläppta ur flaskan, fungerade som bollar i en galen pingismatch mellan den skruvande basen och smashande baskaggen, där bollarna for omkring i rummet med en sådan fart att de gick rakt igenom hår, hud och skallben in i hjärnan och slog sönder allt vett och förstånd på de som träffades.

     Han fick tag i Jonas, tog ett bastant tag i hans axlar med båda händerna och omväxlande, ibland sköt honom framför sig, eller bara hängde fast. Bardisken hägrade där framme bakom alla människor. De banade sig väg framåt genom att följa väggen, där det fanns ett minimalt utrymme mellan människornas ryggar och teglet; ett utrymme som de med diskret utnyttjad muskelkraft kunde utvidga och därigenom tog de sig sakta men säkert framåt och till slut nådde de målet.

     De kilade in sig vid bardisken och medan de väntade på sin tur att beställa, studerade han alltmer fascinerad vad som hände bakom disken. Där arbetade två unga kvinnor, den ena mörk och den andra blond, båda klädda i svart och i lika spartanskt korta frisyrer, exakt och oförtrutet som fyrtaktsmotorer, med att dämpa publikens brinnande törst. Två beställningar åt gången, uteslutande öl (grön), en halv kroppsvridning bakåt, varvid två öl lyfts upp ur backar fästa något framåtlutande i höfthöjd på väggen, ölen förs till två ölöppnare, likaså fästade på väggen mellan backarna, en för högerhand och en för vänsterhand, en lätt knyck med handlederna öppnar kapsylerna som faller ner i två uppsamlingslådor, sedan återigen en kroppsvridning, denna gång framåt och de båda ölen placeras på bardisken vid de törstande, varvid betalningen hämtas och en ny beställning tas upp. Detta rörelsemönster upprepades om och om igen till synes i en evighetens koreografi.

     De fick sina öl. Musiken pumpade I bortre hörnet låg ett litet överfullt dansgolv, där dansen böljade fram och tillbaka i ett virrvarr, som om de dansande var inblandade i kaotisk närstrid, med blanka vapen, på ett dimhöljt tyskt slagfält. Rockhistoriens största mun förmedlade kvällens lösen, ”I can get no satisfaction”. Han kände ett lätt illamående komma upp, som en vit flagg från magen. Efter att först ha kämpat emot insåg han det fåfänga i detta när kallsvetten bröt fram. Han vände sig mot Jonas för att tala om att han skulle gå på toaletten, men Jonas var borta. Bara hans urdruckna öl stod kvar där på bardisken.

     Han blev tvungen att mer eller mindre bryta sig väg genom folkmassan, som till en början stod fast, men som när hans desperation ökade, vek undan likt ett i vinden vajande sädesfält och han hann fram till toaletten i sista stund.

     Pissoarens ammoniakstank slog emot honom när han öppnade dörren. Där inne fanns två toalettdörrar. Han valde den vänstra och den var ledig. Som i en dimma fick han tag i toalettpapper, gjorde rent ringen så gott det gick i hastigheten, fick ner byxorna och sedan slog han sig befriad ner.

     Efteråt kunde han känna hur kallsvetten sakta torkade i pannan och längs ryggraden. Han öppnade kranen och lät vattnet strila ner i handfatet tills det var riktigt kallt, sedan blötte han högerhanden och baddade ansiktet. Genom väggarna tyckte han sig känna Smokie Robinsons ljumma rinnande honung fylla lokalen i ”Tracks of my tears”. Han slöt ögonen och kunde faktiskt njuta, trots att han satt på en skiten toalett.

     Det knackade på dörren. Han förblev tyst.

- Tommy?

Det var Jonas. Tommy antog att Jonas hade upptäckt att han var borta från sin plats vid bardisken och hade blivit orolig. Han tänkte väl på sitt uppdrag.

- Ja, Tommys röst lät tunn och han harklade sig innan han fortsatte, ja jag kommer.

Han gjorde sig klar utan att stressa det minsta och låste upp dörren. Till hans förvåning stod Jonas kvar därute.

- Fan, du borde bara få skita i ett dragskåp, sa han och blåste missnöjt mellan läpparna.

Tommy stängde dörren utan att säga något, men kände hur det brände i magen.

- Snabba dig. Jag har två kvinnor på gång därute.

Jonas lade sin arm över hans axel och drog honom mjukt med sig ut från toaletten. Han kunde förvånad känna hur Jonas kropp ångade av värme.

- Två kvinnor, sa Tommy i frågande ton, men inväntade inget svar, utan fortsatte istället, du kommer väl ihåg att jag råkar vara gift med din syster, utan att hans röst avslöjade att han fann situationen roande.

- Vänta dig inget för egen del. Du är bara med som sällskap. Det är jag som jobbar övertid i natt, svarade Jonas med en röst som Tommy tyckte lät retsamt triumferande.

Jonas drog tillbaka sin arm från hans axel.

- Försök nu vara lite trevlig, för min skull, fyllde han i och log samtidigt spefullt.

- Jag skall försöka göra mitt bästa, svarade Tommy, samtidigt som han återigen tog sats för att försöka ta sig fram till bardisken. Bakom ryggen hörde han Jonas säga lågt för sig själv:

- Det är just det som oroar mig.

     Det gick lättare den här gången. Omgivningen hade väl vant sig vid att han trängde sig fram och tillbaka och lämnade nu bättre plats. Återigen vid disken beställde han en öl. Inte för att han behövde den, men det var ett sätt att få tiden att gå snabbare. Bakom bardisken arbetade kvinnorna lika frenetiskt som tidigare. Han förstod inte hur de orkade i längden. Med tanke på kvantiteten öl som måste gå åt här en kväll som denna, var det inte svårt att förstå ölkapitalets ställning i Danmark. Särskilt kulturlivet, hade han tidigare märkt, var ofta sponsrat av Carlsberg, Här ikväll slet man på leder, muskler och levrar för kulturen. Den lite absurda tanken fick honom att skaka på huvudet.

     Då och då mellan klunkarna skymtade han Jonas, som flängde omkring på dansgolvet utan att förtröttas, med vad som tycktes vara två kvinnor i hans egen ålder.

     Tiden gick, där han stod med sin öl och det blev färre gäster kvar och trängseln minskade till en mer behaglig nivå. Även kvinnorna bakom bardisken kunde nu ta det lite lugnare och hade till och med tid att slänga några ord mellan sig, samtidigt som de drack var sin mineralvatten.

     Jonas och damerna lämnade till sist dansgolvet till förmån för bardisken och efter att ha bjudit dem på öl presenterade han dem för Tommy. De hette Mette och Catrin, två skrattande och hårdsminkade blondiner i högklackat. Jonas och Mette tycktes ha fattat tycke för varandra och han hade högerarmen kring hennes midja. Hennes handslag var fast och rakt på sak, medan Catrins var mer svalt avvaktande. Tommy kunde inte undgå att se hur glansen i Catrins ögon släcktes samtidigt som hon hälsade på honom och även om han inte ville erkänna det, sved det till i honom.

     Jonas höll låda och fick damerna att skratta åt sina problem med danskan. Tommy var mest tyst och lät Jonas sköta det hela. Efter en stund förstod han att det lutade åt att det hela skulle sluta med ett nachspiel hos Mette, vilket fick hans olust att öka, men Jonas tycktes inte gå att stoppa, så det dröjde inte länge innan de alla fyra stod på gatan utanför och väntade på taxi. Åtminstone Tommy och Jonas väntade på den Taxi de antog att Mette hade beställt från sin mobiltelefon, men istället dök det till slut upp en många år gammal Mazda 323, som nog hade varit vit en gång i tiden, innan rosten satte tänderna i den. Mette och Catrin steg direkt in i den, som om det var den naturligaste sak i världen. Tommy blev stående tvekande, men Jonas fattade snabbt galoppen och satt snart i baksätet mellan kvinnorna. Hur nu han kunde hamna där, när kvinnorna var först in i bilen. Alla tre var emellertid så berusade att de snarare var att betrakta som en organisk massa, vars rörelsemönster för en utomstående betraktare var totalt omöjligt att förutse, snarare än tre individer med rationellt grundat rörelseschema.

     Tommy var sist in i bilen och han fick platsen på framsätets galon bredvid föraren. Från baksätet hördes ingen körorder, bara fniss, skratt och stök och eftersom Tommy inte visste vart de skulle uppstod en tystnad som han till sist tyckte blev pinsam och då även chaufförens frågande blick i innerbackspegeln ignorerades, blev han till sist tvungen att urskuldande förklara för chauffören att han inte visste vart de skulle. Denne tog blicken från backspegeln, vände ansiktet mot Tommy och blottade då ett bett i stål, i vad som säkert skulle föreställa ett leende, samtidigt som han drog upp axlarna mot öronen i en hjälplös gest. Det såg ut som om tänderna hade bytts ut mot ett stålnät som var fäst i över- och underkäken och utan att Tommy hann tänka det minsta kom den spontana frågan:

- Vad har du gjort?

Tommy ångrade sig i samma stund och om han genom att bita av sig tungan hade kunnat hindra de förflugna orden hade han gjort det, men nu var det för sent. Vad hade han med saken att göra. Varför besvära en främmande man? Tänk om han tog illa vid sig.

     Situationen räddades av Mette. Tommy såg henne i ögonvrån luta sig framåt och lägga högerhanden på chaufförens axel och säga:

- Kör oss hem, Dragan.

Bilen startade med ett ryck som övergick i en rossling, samtidigt som Mette fortsatte:

- Han fick käken sönderslagen i förra veckan av dom snaggade idioterna.

Hon strök honom med en öm gest över den mörka skäggstubben, innan hon lutade sig tillbaka. Jonas och Catrin var tysta i baksätet.

- Han är min granne, fortsatte hon och tystnade sedan.

     Det kändes svårt för Tommy att inse att Danmark hade två ansikten, ett leende mot turisterna och deras pengar och ett ofta fientligt, aggressivt mot invandrarna, svartskallarna. Även om främlingsfientlighet och rasism hade brett ut sig också i Sverige under åren då välfärdssamhället monterades ner, var det fortfarande en underström i samhället, som inte tilläts komma upp till ytan på samma sätt som i Danmark, där även det politiska etablissemanget kunde underblåsa invandrarfientligheten på ett sätt som han inte trodde kunde ske i Sverige, än så länge var det väl bäst att tillägga, tänkte han luttrat. En överväldigande skamkänsla kom plötsligt över honom, som grundade sig i insikten om att oavsett hur han själv såg på det hela, var han en del av detta skamlösa system som bygger på de starkas utsugning av naturresurser, djur och människor. Hur tog han sitt personliga ansvar; tanken skar som en kniv i honom. Det var ju så att han inte bara var en del i detta; han levde ju faktiskt gott av det också, i alla fall materiellt sett. Kanske är det priset man får betala för att orka leva i det kapitalistiska paradiset, att fälla tårar ibland, som får fungera som balsam för själen, en tillfällig bot mot det institutionaliserade självföraktet som anfaller i de korta pauserna mellan de orgiastiska konsumtionsperioderna, tänkte han cyniskt.

     Två kattögon, rovdjursögon, dök upp i hjärnan, insläppta av hans oseende ögon, till en början svagt lysande på avstånd, furnuftsmässigt otolkade, liksom sedda genom en ofokuserad lins. Ändå väckte det något i honom, som att få ett gruskorn i skon.

Han kände den kritiskt granskande blicken, först svepa över dem båda, innan den stannade till ett extra ögonblick på Jonas. Den var visserligen bara aningen för lång, men den skapade ändå en stark obehagskänsla hos honom.

     Hotellets restaurang var en skapelse i fluffig nyrokoko, stor och luftig med mycket gott om rum mellan borden och denna kväll var det glest besatt med gäster, vilket gjorde att rummet nästan gav ett ödsligt intryck. Fönstrens råglas ut mot gatan, gav varken möjlighet till inblick utifrån för förbipasserande, eller utblick mot gatan för restaurangens gäster. Här satt de bara några få steg in från den kring centralstationen slamrande verkligheten, i en ombonad omgivning som präglades av diskreta blickar, lågmäld konversation och någon tunnhårig försiktig nick, vars betydelse bara stod att läsa för de invigda.

     Han satt vänd från rummet i en generös sittmöbel med armstöd, vars stoppning i sits och rygg fick hans marterade kropp att sväva inbäddad i moln. Bristen på utsikt kompenserades av att han hade kontroll på Jonas, som satt i en soffa med ryggen mot väggen. Trots att Jonas satt där till synes avslappnad och tyst, spred han en oroskänsla omkring sig, en otålighet som Tommy kände påverkade honom, ja till och med retade honom, men som han bestämde sig för att ignorera. Han skulle minsann äta middag nu i lugn och ro och denna stund skulle Jonas inte få förstöra. Han hade minsann haft sin stund på countreystället, tänkte Tommy grinigt. Förövrigt var han var så hungrig att det nästan flimrade för ögonen.

     Borsjtj med smetana för honom själv och räkcocktail till Jonas serverades och därtill mineralvatten att dricka. Vattnet framkallade visst missnöje hos Jonas, men han var också hungrig och tystnade snart. Tommy kände, vilket han antog att också Jonas gjorde, med tanke på vilken förvånande foglighet han reagerade med, att han hade ett mentalt övertag på Jonas efter det som hade hänt tidigare på kvällen.

     Medan han åt den röda soppan slog frågan honom, vad var det som utspelades dem emellan. Här bröt tankar om ”mentalt övertag” fram hos honom, som om han och Jonas var inblandade i något slag av tvekamp. Jonas råkade bara vara hans frus bror, mer komplicerat än så var det inte. Det var bara omständigheternas spel, som tvingade dem att en tid umgås närmare med varandra än vad de hade gjort tidigare. Några tankegångar som kunde leda längre än så, tillät han sig inte, utan han bestämde sig snabbt för att han just nu kanske var lite mentalt överspänd, vilket inte var så konstigt, med tanke på att han bara för ett dygn sedan bokstavligt talat hade slagits för sitt liv. Han måste bara slappna av.

     De åt under tystnad. Soppan var god och stillade den absolut värsta hungern. Medan de väntade på huvudrätterna försökte Tommy hitta ofarliga samtalsämnen, alltför mycket dem emellan kände han vilade på instabil grund. De rörde sig på vad som skulle kunna liknas vid ett minfält, där orden var steg och där nästa steg kunde leda till att foten sattes ner på en trampmina. Hur många gånger, under den senaste tiden, hade inte livet kastat ut honom på detta fält, tänkte Tommy, samtidigt som han försökte undvika att ömka sig själv.

     Det dukades ut och huvudrätterna kom in tillsammans med en flaska rödvin (franskt), som hade valts på rekommendation och som om den smakade som den kostade måste vara gudomlig att dricka. Under avsmakningen tyckte han visserligen bara att det var strävt i munnen, men hur mycket om vin kunde han?

     Han serverades kalvlever provencale med tomat och lök sauterad i olja, smaksatt med vitlök och det bästa av allt, råstekt potatis kryddad med timjan. På Jonas tallrik låg grillad tournedos med grönsaker, bakad potatis och bearnaisesås. Levern var perfekt, nästan smältande, utan att ha kvar något av den råa känsla som han tyckte så illa om.

     De smakade allvarliga av vinet, men brast snart ut i skratt tillsammans, ett skratt som hade sin orsak i de mycket speciella nyupptäckta munrörelser som de båda tyckte stunden krävde, för att detta enligt utsago utsökta vins smak skulle komma till sin fulla rätt, men inte att förglömma, även deras senare försök att med pretentiösa beskrivningar ge det vin rättvisa, som visst smakade gott, men som de inte ansåg sig kunna närma på annat sätt än med ironi, bidrog lika mycket till att den lika plötsliga som oväntade munterheten uppstod. Hur enkelt var det inte att dricka öl! Visserligen blev man pissnödig av öl, men den pissnödiga attityden slapp man i alla fall, tänkte Tommy.

     Isen var nu bruten igen, tack vare vinet och de kunde återigen umgås på en mer avslappnad nivå, även om minorna låg kvar och väntade i jorden på oförsiktiga fötter.

     Efter maten kände han hur innehållet i blåsan tryckte på och han blev tvungen att resa sig för att gå på toaletten. Toaletten låg en trappa ner. Trappan var smal och brant och först gick han enligt det normala mönstret, höger ben före vänster ben och höger igen och så vidare, men efter att ha sett sig om och konstaterat att han var ensam, bytte han till en försiktigare taktik, höger hand på ledstången och sedan höger ben som följs upp av vänster, sedan höger igen och återigen vänster, på samma sätt som små barn och försiktiga gamla besegrar en trappa. Han hoppades att anledningen var att han var så full.

     När han kom tillbaka hade Jonas beställt kaffe och konjak. Han hade gärna velat ha efterrätt också, eftersom han ansåg att det inte var någon riktig middag om den inte hade en söt avslutning, men eftersom kaffet redan var beställt av Jonas, bet han i det sura äpplet och svalde förtreten utan att knota utåt. Kaffet och konjaken serverades och det som de båda behövde mest, med tanke på deras alkoholkonsumtion, var nog utan tvekan kaffet.

- Är det så här du har dragit dig fram under tiden i Köpenhamn, frågade Jonas plötsligt i pausen mellan två kaffeklunkar.

- Vad menar du, svarade han oförstående.

- Ja som en löjlig gåsleverradikal, flykting från tidens ondska, tröstande sig på den ena guldkrogen efter den andra, för om allt annat är åt helvete så är i alla fall maten god och alkoholen lindrande.

Jonas flinade till synes nöjd med sig själv.

Han är full, var Tommys första tanke, eller kanske mindre full än vad jag har trott. Det senare var definitivt ett värre scenario. För att hindra att Jonas kom med en eventuell fortsättning bröt han in.

- Ge fan i att kalla mig gåsleverradikal.

Men det var ingen riktig hetta i hans ord, snarare en road nyfikenhet, som lyste igenom och som överraskade även honom själv.

- Jag är snarare som en trädgårdssnigel som släpar mig runt på gatorna, efterlämnande en sträng av glidslem och vart jag än går i den här stan finns redan en slemrand där. Jag har varit överallt. En trädgårdssnigel i kökslandet finns det ingen som orkar bry sig om, men om man ändå hade varit en mördarsnigel på spenaten, då kanske någon hade haft engagemang nog att avsluta ett snigelliv.

Tommy tystnade ett ögonblick innan han fortsatte:

- Se upp så att du inte halkar på gatorna här.

- Vadå halkar?

- På snigelslem, svarade han med ett torrt ögonblickskort leende.

Om det var menat som en lustighet, tycktes den ha gått Jonas helt förbi att döma av hans förbittrade ansiktsuttryck, när han sa:

- Hur fan kunde min syster hamna i klorna på en sån patetisk figur som du.

Frågan klingade ut till synes ohörd, men hörd var den och likafullt fick den sjunka undan obesvarad. Något i min person och i det liv jag för är tydligen oerhört provocerande för Jonas, tänkte Tommy med en kylighet som han hoppades inte var alltför tillkämpad, men som så ofta grep självbevarelsedriften in och gjorde att han för stunden inte ville fördjupa sig vidare i saken, istället tänkte han med ett inre svart leende, att svaret kanske är att hon har överseende med sniglar.

     Även om han gärna hade suttit kvar en stund till, förstörde den otålighet och aggressivitet som han märkte hos Jonas nöjet för honom och han begärde in notan.

     Först trodde han att den var felräknad. Den måste vara felräknad, 3900 danska kronor! Han sträckte sig över bordet efter menyn, som låg bredvid Jonas.

- Det är konjaken som kostar, sa Jonas som i förbigående.

Tommy sa ingenting, men letade upp rubriken ”spiritus” och där under ”cognac - eau de vie” i menyn och hans ögon föll nästan omgående på raden med Remy Martin, Louis XIII, 3cl, 1200,00, alltså tre centiliter cognac för tolvhundra kronor! Han och Jonas hade druckit var sin cognac för tillsammans tvåtusenfyrahundrakronor och nu kunde han inte ens minnas hur den hade smakat. Han gav Jonas en lång blick, men sa ingenting. Inuti kokade det i honom, men nöjet att se honom tappa fattningen ville han inte ge Jonas, utan istället lade han till rejält med dricks och betalade utan att röra en min.

     Jonas reste sig upp, men han satt kvar ett ögonblick, som för att suga ut den sista möjligheten till vila. Jonas tittade frågande på honom, men innan han reste sig upp sa han bara helt kort i den neutralaste ton han kunde uppbåda:

- Tacka inte, bjud igen när du kan.

Jonas tycktes inte ha hört vad han sagt, utan han var redan på väg ut. Tommy fick ta rejäl fart för att hinna ikapp hans rygg som försvann mot garderoben.

     Utanför var det kallt. En taxi stannade på gatan bredvid dem efter bara några få steg. Tommy såg frågande på Jonas, som skakade på huvudet:

- Klockan är ju bara barnet, nu får du visa mig ett ställe med lite drag.

Tommy vinkade avvärjande mot taxichauffören, som körde vidare. Han lyfte sedan på handleden och såg att klockan var halv tolv, körde ner händerna i rockfickorna och tog sats.

Han sprang och det dröjde inte länge innan plågan infann sig, trots detta fortsatte han att springa. Varje hjärtslag var tungt som en sandsäckshöger från Sonny Liston och luftens syre som skulle lindra hans skrikande cellers plåga, blev istället till brinnande bensin i luftrör och lungor. Mitt i steget kände han plötsligt en hand som tog ett kraftigt tag i hans vänstra axel. Han hade inte tidigare uppfattat några steg bakom sig, antagligen för att han hade varit så absorberad av sin egen smärta, så handen på axeln kom totalt överraskande. All den kraft han tidigare hade uppbådat för att springa, rann ögonblickligen bort och han blev hjälplöst stående och såg samtidigt Jonas som inte hade kunnat stanna, dråsa förbi. Tommy tog några raglande steg mot muren som omgav Tivoli, vilken fångade upp hans rygg. Han lyfte ansiktet med vidöppen mun mot himlen tills även bakhuvudet vilade mot den skrovliga muren; han måste få luft.

     Gradvis kom han till sans igen. Framför honom stod, eller snarare dansade Jonas med energiska snabba hopp, oförmögen att stilla sin fortfarande adrenalinstinna kropp.

- Vilket jävla liv det blev, Jonas lät uppspelt som ett barn på julafton.

     En lång stund fortsatte han sedan att pladdra på, mer eller mindre sammanhängande, om vad som hade hänt och om vad han borde ha gjort och visst skulle ha gjort, om inte snuten hade kommit i en jävla fart med blåljusen på och sirenen tjutande med nästan samma läte som vakterna skulle ha frambringat med sina tomma munnar när han hade bankat ur deras tänder, som skulle ligga spridda som guldklimpar i Alaska på den svarta asfalten och som han sedan skulle ha plockat upp och stoppat i fickan som en jävla trofe, men vad skulle han ha deras äckliga tänder i fickan för, så istället skulle han ha gått tillbaka in, slagit näven i bardisken och krävt en öl i en jävla fart och som betalning skulle han lassat upp en grabbnäve tänder. Fy fan vad han skulle ha gjort en massa om inte snuten hade kommit!

- Är du klar nu, avbröt Tommy med en röst vars mjukhet överraskade även honom själv.

Jonas tystnade förvånat.

- För om du är det, fortsatte Tommy med samma silkeslena röst, skall jag förklara vissa saker för dig. Och lyssna nu noga, fyllde han sedan i, innan han tog en konstpaus.

Jonas hade nu kommit ner från tårna och stod platt på båda fotbladen.

- Jag tänker inte låta en jävla psykopat som du förstöra min kväll. Vill du vara i sällskap med mig lugnar du ner dig nu och ser till att du nyktrar till. Hädanefter bestämmer jag och du lyssnar och håller käft. Är det klart, frågade han sedan, med all den hotande vrede som samvaron med Jonas hade framkallat, liggande mycket tätt under ytan.

Innan Jonas hade hunnit samla sig till ett svar fortsatte han:

- Nu går du ett varv kring Tivoli. Det är bara att följa muren och när vi sedan träffas igen skall du ha lugnat ner dig. Är det klart?

Jonas började gå direkt, utan att säga ett ljud. Tommy stod förvånad och ensam kvar en stund, innan han själv började gå den mörka, glest trafikerade gatan fram, samma gata som han hade gått någon eller några kvällar tidigare, men det kändes ändå som om det hade varit mycket länge sedan.

     Jonas kom ikapp honom utanför centralstationen.

- Du haltar, var det första han sa.

- Ja jag haltar, svarade Tommy lakoniskt.

Sedan gick de tysta bredvid varandra. Tommy försökte i smyg utröna i vilket skick Jonas befann sig i och kom fram till att han både hade lugnat ner sig och nyktrat till en smula, vilket betydde att det kanske skulle fungera.

Stämningen var fortfarande tryckt dem emellan och det sades inte mycket mer än nödvändigt. Jonas drack öl medan han drack mineralvatten. Han kände att det var nödvändigt om han ville hålla sig på rätt sida om gränsen. Uppe på rummet hade han varit höggradigt berusad, men nu hade han lyckats mjuklanda. Han var dock lite orolig för hur kvällen skulle sluta för Jonas, som tycktes besitta en vildsint törst, även om det just för stunden inte tycktes vara någon akut fara.

     Baren i hotellets foaje hade så här tidigt på kvällen bara enstaka gäster, som antingen stod vid bardisken eller satt i de bekväma skinnfåtöljerna kring små runda låga bord. Under den breda raka trappan som gick upp till konferenssalarna, satt en ensam barpianist i smoking och fluga och spelade örongodis vid ett minimalt och vid den här tidpunkten på kvällen tomt dansgolv. Miljön var så blank att han omedvetet knep med tårna i skorna mot golvet för att inte riskera att glida ur baren och hamna på den kalla trottoaren utanför, som en för hårt anlagd curlingsten.

     Det var Jonas som bröt tystnaden genom att fråga om han hade ringt hem till Karin och talat om att de inte skulle komma hem idag. När han skulle svara blev han med ens så torr i munnen att han först var tvungen att ta en klunk mineralvatten och trots att han sedan förberedde sig under glasets hela väg ner mot bordsytan, lät det så tunt när han väl svarade jakande, att han blev orolig för att lögnen skulle genomskådas, så att han bredde på med att hon mådde bra och tyckte att det var en bra ide att han skulle visa Jonas Köpenhamn. Det blev återigen tyst och han blev tvungen att undvika Jonas blick en lång stund, innan han fyllde på med att hon hade hälsat också.

     Han såg den unga blonda kvinnan från första kvällen, i blå uniform med vit blus bakom disken. Hon hälsade nya gäster välkomna med ett ljust leende som både var professionellt och spontant, varmt och kallt samtidigt. Hon var så vacker, så förbannat ouppnåeligt vacker att det sved i bröstet på honom. Hans händer kunde förnimma känslan av vit marmor.

- Vad tittar du på?

Han kom till sans igen av Jonas fråga och svarade så oberört som möjligt att han inte tittade på någonting, utan satt och tänkte på vart de skulle gå senare på kvällen.

- Det är du som är experten, sa Jonas leende. Du får bestämma.

     Det var det som var problemet. Han ville ha sina ställen för sig själv, eller rättare sagt, han ville inte tvingas dela dem med någon som han inte själv hade valt och han ville inte ha dem recenserade av någon som Jonas. Det var inte annorlunda än att man inte delade sina svampställen eller fiskeplatser med vem som helst.

- Vi testar något nytt. Vi hör vad taxichauffören rekommenderar, svarade han.

Jonas nickade, innan han utan förvarning reste sig upp och gick mot bardisken. Tommy såg att han beställde två flaskor öl av bartendern, som han fick och betalade, innan han återigen gick mot deras bord och slog sig ner.

- Här får du en öl istället för ditt vatten. Det ser så torftigt ut med mineralvatten. Man kan tro att du har alkoholproblem.

Det sista var tydligen menat som ett skämt eftersom han skrattade. Tommy drog inte ens på munnen.

- Ta det lugnt, natten är lång. Vi får väl se vem som står distansen ut, kontrade han.

Tommy drack upp sitt vatten och öppnade ölen, fyllde glaset och skålade sedan lite skämtsamt med Jonas.

     Trots att han inte hade ätit på hela dagen, hade han tills nu kunnat motstå skålen med salta jordnötter som stod mitt på bordet. Jonas hade precis tagit en näve och tycktes tugga njutningsfullt och det räckte med bara ett ögonblicks ouppmärksamhet för att viljestyrkan skulle svika och han fann sig själv sittande med högernäven full med underbara salta feta jordnötter som han girigt stoppade i munnen och började tugga. Satan vad hungrig han var! Öl och jordnötter, vilken härlig kombination det var. Han visste att nu när han hade börjat äta dessa förbannade jordnötter skulle han inte kunna sluta. Detta faktum tillsammans med att pianisten spelade och sjöng Elton Johns Nikita, började bli för mycket för honom och droppen kom när Jonas upptäckte den blonda bakom disken och kommenterande började blotta hennes kropp, som om det var en självklarhet att han ägde makt att sakta klä av henne plagg för plagg.

- Nu drar vi, sa han samtidigt som han reste sig.

     Det blev ett hastigt uppbrott, men efter några inledande lama protester från Jonas sida, fann han sig i situationen och egentligen var han nog ganska nöjd med att komma iväg. De åkte upp till rummet där båda tömde blåsorna, innan de tog hissen ner igen och gick mot utgången för att få en taxi.

     Det var en mörk och lite småkylig höstkväll, men det gick ingen nöd på Tommy i rock och kavaj, Jonas däremot hade ingen rock över kavajen, men tycktes inte känna av den lite råa kylan. Pojkar fryser aldrig, tänkte Tommy avundsjukt.

     Det tog bara någon minut innan en taxi hade kört fram och de satt på plats, Jonas i framsätet, omedelbart samtalande med chauffören och Tommy i baksätet. Först när de hade kommit ut från parkeringen fick chauffören en syl i vädret och kunde fråga vart de skulle.

- Kör mot centrum, hörde han Jonas säga, innan han slöt ögonen i den varma och ombonade bilkupen.

     Han satt med huvudet lutat mot nackstödet och trots de slutna ögonlocken kunde han förnimma gatlyktornas ljus som en puls i ögonen, när de passerades av den svarta Mercedesen. Efter ett tag upptäckte han att hjärtat slog i samma takt. Det blev som en vision av en arbetande vågmaskin i den ljumma olja han svävade i, som med evighetens mjuka andning sakta gungade honom till vila i en livets vågrörelse. Han var helt avslappnad.

     Något väckte honom ur detta tillstånd. Förvirrad kände han att han hade erektion.

- Vakna!

Jonas uppfordrande ansikte var vänt emot honom och han kunde samtidigt se chaufförens nyfikna ögon i backspegeln.

- Det blir ett ställe som Preben rekommenderar, med dricka, mat och musik.

Det hördes att Jonas var igång på alla cylindrar. Han vände sig om mot chauffören igen, utan att invänta någon reaktion från Tommy. Chauffören började snart skratta igen. De hade tydligen roligt i framsätet. Preben, heter han så, chauffören, tänkte Tommy. Han var en rödbrusig, medelålders man, med fett tunt tillbakakammat hår och ådrig näsa, klädd i vit skjorta med stora svettringar under armarna. Den stora Mercedesen lotsade han framåt mellan medtrafikanterna på ett lika  självklart sätt som om det hade varit en gocart han körde.

- Det låter bra, svarade Tommy, nu när han ändå hade blivit väckt, men Jonas lyssnade inte på honom.

Han hade väl fullt upp med att förstå chaufförens danska, antog Tommy, samtidigt som han förgäves sökte hitta tillbaka till sitt tidigare tillstånd.

     Strax innan de kom fram till Rådhusplatsen svängde bilen höger och efter en kort stund stannade den vid trottoarkanten och Jonas vände sig återigen om mot baksätet, denna gång för att fråga om han hade plånboken i ordning. Tommy förstod att han skulle betala. Chauffören fick så rejält med dricks att han snabbt som sjutton flög ur bilen och öppnade bildörrarna åt dem båda och sedan önskade han dem en trevlig kväll, innan han for i väg med en rivstart.

     När taxin hade lämnat dem blev de förvirrade stående utanför. Det strömmade countrymusik ur ett på glänt öppet fönster.

- Jaså Preben gillar country, sa Tommy något syrligt, till synes rakt ut i tomma luften.

Jonas var på väg in och vände sig om i dörren för att övertyga den tveksamme som stod kvar på trottoaren.

- Kom igen nu, kvinnor i cowboystövlar och korta kjolar bara väntar på oss. Du vet, tjurar och kor.

Ibland gick hans käckhet Tommy på nerverna. Han hade aldrig varit på ett countryställe i hela sitt liv och han hade inte lust nu heller. Tjurar och kor, fy fan vad dumt.

     Han fick mer eller mindre kasta sig framåt för att ta dörren som Jonas släppte rakt i ansiktet på honom. Därinne var det hett, mycket folk och hög stämning, massor av cowboyboots och minsann en del cowboyhattar också. Jonas fungerade som plog och drog honom framåt i trängseln. De passerade en lång bardisk till vänster. Det var trångt, förbannat trångt, men till slut hade de hittat ett ledigt bord, längst in i lokalen, vid en liten scen som tycktes vara förberedd för ett band eftersom det stod instrument uppställda på den.

     Tommy tog av sig rocken och lade den på den lediga stolen bredvid och satte sig sedan på den obekväma men robusta pinnstolen. Under tiden hade Jonas åter försvunnit in i trängseln. Tommy tittade sig förstulet omkring och såg att de hade haft tur som hade hittat ett ledigt bord. Det fanns ett tiotal bord framför scenen som alla var upptagna. Medelåldern på publiken tycktes vara högre än han var van vid, men efter ett tag stod det klart för honom att många var i fyrtioårsåldern, det vill säga i samma ålder som han själv. Skillnaden var att här såg de ut att vara i den ålder de verkligen var. Hans erfarenhet från många andra ställen, var att de frekventerades av människor som försökte se yngre ut. Behovet att förställa sig tycktes vara mindre här. Han var ju i Danmark. Tack gode gud för det!

     Jonas kom tillbaka med en vällastad liten bricka och ställde två stora fatöl och sedan ett glas gammeldansk och ett glas whisky på bordet. Innan han satte sig kontrollerade han så att inte någon hade spillt öl på hans nya kavaj.

- Det var rena kriget att komma fram med brickan, sa han.

De tog sina räddande små glas, skålade och drog innehållet i sig i ett svep och båda var sedan lika snabba med att doppa mularna i den underbara ölen, Carlsberg fat!

     Den öronbedövande volymen på musiken som strömmade ur högtalarna gjorde det svårt att samtala. Han kände igen Carlene Carter från radion. Det trånga utrymmet framför scenen och mellan borden fylldes snart av dansande par som roade sig av hjärtats lust. Plötsligt stod det en kvinna framför Jonas och på ingen tid alls hade han fått av sig sin kavaj och var uppe på dansgolvet med henne i famnen. Tommy tittade roat på när de dansade, samtidigt som han var tvungen att erkänna att han kände ett spår av saknad, ja nästan avund, som han snabbt motade bort, för han borde väl ta sitt ansvar för att det skulle bli en trevlig kväll för Jonas, nu när Jonas på sätt och vis hade hamnat här i Köpenhamn för hans skull.

     Återigen lyfte han sitt glas öl och drack och igen balanserade han på slak lina. Under honom fanns ett mäktigt tomrum av besinningslös berusning, vars yttersta begränsning neråt var absolut som betong. Han var hungrig trots att magen var full av vätska.

     Jonas kom tillbaka tidigare än vad Tommy hade tänkt och satte sig tungt på den protesterande stolen, utan att säga något.

- Det var snabbt avklarat, sa Tommy, mest för att säga någonting.

Jonas svarade inte, men att döma av ansiktsuttrycket hade något hänt. Han såg både besviken och arg ut. Några bord bort kunde Tommy se kvinnan som Jonas hade dansat med, slänga långa blickar mot deras bord, samtidigt som hon talade nära och intensivt med sin väninna. Jonas tömde sin öl i ett enda svep, slog glaset i bordet så hårt att Tommy ryckte till och sedan sa han alldeles för högt:

- Skål för kvinnan.

Först nu såg Tommy hur berusad han var. Det såg ut som om det var Jonas högerarm som inte bara höll i ölglaset som stod på bordet, utan också balanserade överkroppen, en överkropp som om man tittade noga, rörde sig i ofrivilliga cirklar eller kanske snarare i ellipser och vore det inte för den på bordet säkert förankrade högerarmen, skulle Jonas definitivt falla. Det tycktes Tommy överflödigt, men för säkerhets skull sa han till Jonas att sitta kvar, medan han själv skulle ta sig till bardisken och få en kopp kaffe för Jonas räkning.

     När han sedan kom tillbaka nöjd med sig själv för att han hade lyckats balansera koppen i den mänskliga röran kring bardisken, utan att spilla, vilket med tanke på i vilket tillstånd han själv var i måste betraktas som en bragd, såg han att Jonas var borta. Han satte sig ner och placerade kaffekoppen på den plats där Jonas tidigare hade suttit och tittade sig sedan lite oroligt omkring i lokalen. Överallt var det folk, men någon Jonas såg han inte. Han lugnade sig själv med att han troligen hade gått på toaletten.

     Musiken pumpade på ur högtalarna, folk hade roligt, drack, dansade och åt. Vilken veckodag var det? Han hade blivit tidsvill, men kom fram till att det måste vara onsdag. Hotellrummet var betalt till i morgon. Och sen? Ett svart hål öppnade sig för honom vid tanken på framtiden.

     På andra sidan bordet stod kaffet och blev kallt. Han var hungrig, eller snarare utsvulten, men när han hämtade kaffet hade han läst menyn på en griffeltavla vid bardisken; hamburgare och pommes frites, eller ännu värre, grillbit, blotta tanken på detta fick honom att må illa. Kaffet som ändå höll på att gå till spillo fick duga. Det var i alla fall bättre än ingenting. Fyra sockerbitar i koppen och det blev rena energidrycken. Förbannat också, var är han? Det fanns tyvärr ingen mjölk och han kände rovdjursklorna mot magsäckens insida när han svalde det svarta kaffet.

     Sedan stod han där igen och balanserade på andra sidan bordet. Håret var blött och stod på ända som om han hade vaskat ansiktet och sedan dragit de blöta händerna genom håret.

- Sätt dig ner, så ska jag hämta en kopp kaffe åt dig. Du ser ut att behöva det, sa Tommy glad över att se honom igen.

Jonas satte sig ner och Tommy banade sig ny väg mot baren för att göra om hela proceduren igen. När han kom tillbaka hade musiken tystnat i högtalarna och folk hade slutat att dansa. Det låg förväntan i luften.

     Jonas tog emot koppen och drack sedan girigt i små klunkar, eftersom innehållet fortfarande var hett. Mellan två klunkar sa han mycket sakta och med ansträngd tydlighet:

- Kaffe var vad jag behövde.

     Tommy hade en tanke han satt och tryckte på. Han väntade bara på rätt tillfälle att säga det. Han ville härifrån, till något bättre ställe att äta på. Samtidigt ville han inte släpa på en allt för berusad Jonas, utan när de lämnade lokalen skulle Jonas ha nyktrat till, i alla fall något. Den sedan gårdagskvällen stela och ömmande nacken, värkte fram ett annat budskap som pockade på hans uppmärksamhet; lämna honom här. Du har inget ansvar för honom. Han klarar sig själv. Han slog i från sig tanken. Jonas hade gett honom det viktigaste budskapet i hans liv; Karin levde och han, Jonas, var trots allt hennes bror.

     Bandet kom in på scenen från en dörr dold bakom ett draperi. Trummis, basist, gitarrist, pianist, alla män, men de hade en sångerska, klädd i vita cowboyboots, mycket kort svart läderkjol, svart skjorta med vita broderier och en liten vit läderväst ovanpå. Det fattades bara en cowboyhatt på hennes huvuds långa blonda hår för att bilden skulle vara komplett. Hon var inte så ung som det första intrycket gav sken av, upptäckte Tommy, när han sedan de hade kommit igång att spela, studerade hennes ansikte närmare. Det var ett hårt sminkat medelålders ansikte och kroppen var också tyngre än den syntes vara vid en första blick. Hon hade vita trosor.

     Deras första låt var Jambalaya. Volymen var lika plågsamt hög som tidigare. Jonas hade vänt sin stol, så att han satt mer eller mindre med ryggen mot Tommy. Båda två befann sig så nära scenen man kunde komma, egentligen för nära för att det skulle vara trevligt med tanke på volymen.

     Redan efter den inledande låten, tyckte Tommy, även om han först intalade sig att det bara var inbillning, att sångerskan ägnade Jonas en viss uppmärksamhet. Hennes blick var lite för ofta hos honom och dröjde sig liksom kvar. Trots att han bara såg Jonas snett bakifrån, kunde han se hans mun röra sig då och då, som om han satt och sjöng med i refrängen. Att så skulle vara fallet verkade inte rimligt. Jonas hade inte något större musikaliskt intresse, i alla fall var det inte något som Tommy kände till och att han skulle kunna sjunga med i dessa countrylåtar föreföll otroligt. Trots att han skärpte hörseln så mycket han orkade, kunde han inte urskilja Jonas röst ur ljudmassan som strålade fram ur förstärkarna. Han tyckte sig snart se en oro som sakta spred sig på scenen och som utgick från sångerskan. Hon tycktes kommunicera allt oftare med sina medmusikanter genom, i alla fall till en början, för publiken dolda, menande blickar och gester.

     Om Tommy hade varit osäker och till och med antagit att det hela grundade sig på inbillning, blev han snart mer och mer säker på att någon spred oro och att denne någon var Jonas, även om han fortsatte att slå bort denna känsla, men hur han än ansträngde sig kom den tillbaka.

     I en lågmäld ballad tyckte han sig höra och han såg definitivt att Jonas mun rörde sig, men det kunde väl inte vara så. Satt han och kastade... på sångerskan? Bekräftelsen kom i nästa låt som var en upptempolåt och som avslutades hastigare än vad i alla fall Jonas tycktes ha tänkt sig, för när låten tog slut, hängde avslutningen på vad han hade skrikit upp mot scenen hjälplöst kvar i luften. Ordet bankade med hysterisk kraft mot Tommys trumhinnor, i vad som för honom tycktes vara en evighet, innan kraften sakta, så oändligt sakta, började avta och han kunde komma till sans igen ur sin förlamning och sträcka sig framåt mot Jonas axel och med full kraft gripa tag i den och skaka om honom, samtidigt som han skrek ut i den uppkomna tystnaden:

- Vad i helvete håller du på med, din jävla snorvalp.

     Publikens applåder bröt fram och dränkte alla vidare försök till muntlig kommunikation dem emellan. Tommy hade fått tag i sin rock och försökte nu fösa en protesterande Jonas från bordet mot utgången. Tre ordningsvakter bröt fram ur publiken och innan ens applåderna hade tystnat var både han och Jonas på väg ut ur lokalen, trots att Jonas kämpade emot så gott han kunde i det tillstånd han var i. De två vakterna, vilka båda var i tungviktsformat, som i samförstånd hade tagit sig an Jonas, hade emellertid inga problem att få ett övertag. Tommy som kände sig orättvist behandlad, men som inte var ovillig att lämna lokalen, bara det kunde ske under något så när värdiga former, försökte tala med ”sin” vakt. Detta hade han dock ingenting för, ett bastant tag i nacken och där bakom en bulldozers kraft, förflyttade honom med förskräckande fart mot utgången.

     Dörren flög upp, öppnad med hjälp av hans eget ansikte och sedan stod han på gatan efter att ha utfört en balansakt ur den högre skolan, när han hade försökt, både att undvika att ramla och att hamna mitt i trafiken på den trafikerade gatan utanför, där han kom farande som en projektil.

     På trottoaren rättade han först till rocken och kände sedan på näsan, innan han började att gå. Han kände sig fruktansvärt utskämd och förnedrad och brydde sig inte ens om att vänta på Jonas. Efter bara några steg hörde han emellertid, utan att han orkade vända sig om för att se vad som hände, hur dörren flög upp igen och hur Jonas vilt skrikande och gapande gjorde sin entre ut i köpenhamnsnatten.

     Någonstans bakom ryggen dök en polissiren upp, samtidigt som Tommy hörde någon som sprang mot honom. Han vände sig om och fick se Jonas komma springande på trottoaren. Rädslan kändes som krälande ormar på hans rygg och snart sprang han också.

Att Jonas misstroget studerade honom märkte han ingenting av. Han var helt sluten i sig själv i sin självpåtagna kamp mot det som han i stunden döpte till liberala sanningsministeriets nyhetssändning.

- Förnedra oss inte så, vi är inga barn. Ta oss på allvar, vädjade han mot radion.

Han var nu lite lugnare, kanske hade hans upprördhet börjat trötta ut honom.

- Alla som inte direkt viker sig inför västmakternas krav på absolut hegemoni, kan inte jämföras med Adolf Hitler. Vi förstår mer än så.

Han fortsatte att tala rakt ut i rummet.

- Världen är mer komplicerad än vad ni vill få oss att tro.

Nu tittade han på Jonas, som om han och Jonas var inbegripna i ett politiskt samtal.

- För en tid sedan kritiserade Bill Clinton Nelson Mandela för dennes kontakter med Kadafi, i västerlandet definierad som tredjehitler, förstehitler är Saddam Hussein och andrehitler är Milosevic. Du är med va, frågade han plötsligt Jonas.

Jonas satt tyst och hans ansikte gav inget svar. Det var helt uttryckslöst.

- Då svarar Mandela, att om han umgås med en gammal vän, så är det ingenting som Bill Clinton har med att göra. Fattar du? Medan USA länge stödde rasistregimen, stödde Libyen de svartas frihetskamp. Även det överlägsna självgoda västerlandet har sin säck av svart historia att släpa på. Vi har kolonialismen och neokolonialismen att stå till svars för. Miljoner döda. Vi lät en hel generation unga män dö i kampen för makt och marknader i första världskriget. Miljoner döda. Nazismen uppstod i den västerländska kulturen. Miljoner döda. Den urskillningslösa flygbombningen uppfanns också här. Guernica, Warszawa, Rotterdam, Hamburg, Dresden, Tokyo, Hiroshima, Nagasaki, Hanoi. Miljoner döda. De behöver inte lägga allt till rätta för oss, vi kan tänka själva om vi bara får underlaget, sa han med ett allvar som om det ingick i en liturgi.

     Han hade nu fått på sig byxorna, utan att han själv tycktes veta hur det hade gått till.

- Samtidigt som en svensk radiojournalist, med de höga idealens darrande stämma, rapporterar hem från Belgrad om svårigheterna att arbeta på gatorna under Natos bombningar, eftersom många uppretade belgradbor ser västerländska journalister som representanter för fiendestaterna och därmed anser det vara legitimt att ge dem stryk, bombar Nato med avsikt ett hus i Belgrad som innehåller etermedia och dödar ett antal jugoslaviska journalister.

     Han gick nu omkring i rummet, fortfarande med bar överkropp, medan han talade.

- Den officiella bilden som dom fyller oss med är att Nato tvingades börja bomba Jugoslavien för att stoppa ett folkmord som utfördes av serber på kosovoalbaner i Kosovo, men det finns inte bara svart och vitt, verkligheten är ofta grå. Anledningen till att Nato börjar bomba Jugoslavien är att Jugoslavien inte skriver under Rambouilletavtalet, som i själva verket är ett diktat, vilket är formulerat så att det inte kan skrivas under utan att Jugoslavien i viktiga avseenden förlorar sin självständighet. Våldet i Kosovo är nu, efter att Natotrupper har tagit kontrollen, minst lika omfattande som före inledningen av bomboffensiven, men nu är det främst serber och zigenare som är offer. Det som av väst definierades som ett folkmord, började till största delen, först efter att bombningarna hade inletts. Nu efter krigets slut har det även visat sig att rapporterna om folkmord var betydligt överdrivna. Tänk om det i själva verket bara handlar om ett maktspel, där USA har bestämt sig för att krossa en förhatlig regim och för att samtidigt ytterligare befästa sin världshegemoni? Tanken är väl inte orimlig och då borde media diskutera saken så att vi vanliga människor kan bilda oss en uppfattning. Förresten lär det vara så att USA nu har en flygbas i Albanien.

     Jonas hade nu lagt upp fötterna på det låga soffbordet och lutat sig bekvämt tillbaka i fåtöljen. Hans spända käkmuskler avslöjade emellertid att han inte alls var så avslappnad som han ville påskina.

     Nyhetssändningen var slut, men Tommy ångade på i rummet, som en boxare, dansade han omkring med bar överkropp och jabbade oavbrutet, eller snarare dansade han mellan ämnena, frenetiskt käftande, omedveten om att motståndaren för tillfället hade paus i andra ringhörnan.

- Ta Saddam Hussein, fortsatte han, när han anföll Iran lyckades väst inte ens fukta hyckleriets altare med sina tårar, eftersom Iran då efter den islamska revolutionen var en av de stora fienderna. Vi applåderade i smyg och sålde vapen i mängder. Kuwait var en betydande finansiär för Irak. När kriget sedan tog slut på grund av båda parters totala utmattning, kunde vi väl inte ana att Saddam några år senare skulle bryta folkrätten och anfalla vår vän och stora oljeleverantör, Kuwait. Vilket brott! Det stora propagandamaskineriet drogs igång, för nu är

det dags att kväsa Saddam. Han har helt enkelt gått för långt. Nu dammar väst av de stora orden igen, frihet, folkrätt, demokrati mot diktatur, ja du vet hela köret.

     Att han här vände sig till Jonas betydde inte att han på något sätt väntade sig någon reaktion och han fick heller inte någon. Det betydde bara att han för ett ögonblick återigen blev medveten om att det fanns en annan människa i rummet. I dessa sammanhang var han sedan länge, kanske hade det alltid varit så, van vid en oförstående tystnad från omgivningen och hans vanliga forum hade därför blivit hans inre, där en ständig men sluten debatt pågick. Att hans tankar via stämbanden vibrerade ut i rummet var egentligen inget han tänkte på just nu.

- Problemet med att Kuwait inte ens med bästa vilja i världen kunde beskrivas som en fullfjädrad demokrati, löste man i två steg; först rapporterade man att landet var en diktatur som nästan var demokratisk och i nästa steg blev det en demokrati, visserligen med diktatoriska tendenser men....

     Han avbröts av Jonas som nu definitivt verkade ha tröttnat på föreläsningen.

- Ja nu vet jag att du är kompis med Saddam, Milosevic och Kadafi och att du inte gillar USA, men sluta nu för fan upp med att tjata.

Tommy blev tyst och tog på sig skjortan. Driver han med mig undrade han, eller har han missuppfattat allt? Kanske är det jag som uppträder förvirrat. Det är väl det jag håller på med, att supa bort vettet, men han hann knappt tänka tanken till slut innan han var igång igen.

- Det är inte det som det handlar om och det vet du också. Jag vill bara bli tagen på allvar. Ser du inte att dom behandlar oss som barn. Jag är inte ”kompis” med Saddam, Milosevic och Kadafi, jag vill bara att åtgärder som vidtas måste vila på en rättsordning och inte bara ha sin grund i den starkes rätt. Diktatorer som mördade med stöd från väst kommer aldrig att fördömas och fällas i domstol. Se bara på Suharto i Indonesien, en av de värsta massmördarna i vår tid, han har nu tvingats bort från makten, men kommer aldrig att få betala för sina brott mot mänskligheten, eftersom han stöddes av USA.

Han lät nu ännu mer uppgiven.

- Det finns inte en sanning. Det finns inte en väg. Att bara beskriva allt i enkla termer av ont och gott, svart eller vitt är att underskatta oss. Vi måste tillåtas att skapa oss en egen uppfattning på grundval av ett intellektuellt hederligt offentligt samtal. Vi måste kunna välja. Vi måste tillåtas välja. Vi kan välja.

Han tystnade ett ögonblick som för att hämta andan.

- De vill göra det omöjligt att ens drömma om möjligheten till en annan framtid. De kallar det demokrati och marknadsekonomi, men demokratin fick vi bara för att de var tvungna att ge oss något, när revolutionen stod för dörren. Makten köpte rätten till fortsatt makt med politisk demokrati som betalningsmedel. Nu när det inte längre finns något reellt hot kvar mot vårt samhällssystem, annat än i mediafiktionens värld, vill man den här gången köpa tillbaka den politiska demokratin med den privata ekonomiska lyckodrömmen som betalningsmedel. Demokratin som begrepp hör till högtidstalens värld, men den demokratiska maktens sfär skall i sinnevärlden vara så liten som möjligt utan att man riskerar att hyckleriet genomskådas och det viktigaste av allt, själva grundbulten i vårt samhällssystem, någon ekonomisk demokrati är inte önskvärd.

     Återigen tystnad, men bara ett kort ögonblick, medan Tommy lät blicken fara ut genom fönstret. Staden låg kvar på andra sidan glaset. Insikten slog honom att den hittills obestämda känsla som gjorde sig allt mer dominerande i hans liv, kunde han nu plötsligt sätta ord på; numera fanns livet i allt tilltagande grad på andra sidan glaset. Han tillät sig inte utveckla och fördjupa tankegången utan hakade återigen i den räls där han så ofta rusade fram.

- Dom kallar det för marknadsekonomi för att det låter mjukare och renare än privatkapitalistisk ekonomi, men snart, mycket snart, så här vid historiens slut, har man tvättat kapitalismens solkiga lakan rena, hängt dem på tork i den solvarma mjuka sommarvinden och ingen kommer ens att vilja minnas de snuskiga handlingar som hade smutsat dem och de som fortfarande minns att det kan finnas en marknadsekonomi med gemensamt ägande kommer att dö i tystnad med den vetskapen.

     Jonas log hånfullt åt denna harang, som tycktes honom mer än lovligt patetisk, men Tommy såg inte detta med sin inåtvända blick. Han kunde se tomheten i sitt återstående liv. Han ville inte ägna det åt att välja pensionsfonder, elleverantör, teleoperatör, husläkare, välja mellan femtiosju tevekanaler som alla visade samma kommersiella dynga, välja mellan radiokanaler som alla bara spelade den senaste listmusiken, läsa en morgontidning vars ledarsida spottade honom i ansiktet varje morgon. Han ville inte tillbe Clinton, Gates och Murdoch och känna hur främlingskapet och självföraktet växte dag för dag.

Jonas fick chansen att bryta in och tog den.

- Sluta nu för fan Tommy, Jonas var nu riktigt upprörd och orden närmast forsade fram.

- Sådana som du finns inte längre. Du är en relikt. Att se och höra dig är som att förflyttas till en annan tid. Du borde ligga som en fossil evigt förenad med urberget. En Tyrannosaurus Rex som kom promenerande på Ströget skulle inte vara mer bortkommen än vad du är. Du finns inte. Du finns ta mig fan inte, skrek han så saliven sprutade ur den förvridna munnen.

Samtidigt, noterade Tommy, var det som om en insekt planlöst vandrade omkring i Jonas ansikte med okontrollerade muskelryckningar som följd.

     Han hade under tiden rest sig ur fåtöljen och fann sig nu stående någon meter framför Tommy, som hypnotiserades av hans knutna nävar som svängde hjälplöst i små cirklar i höfthöjd. Jonas vände sig om mot fönstret och Tommy såg hans knutna händer sträckas ut mot byxbenen.

- Snabba på nu så att vi kan lämna den här förbannade sarkofagen. Jag kan inte andas här.

Jonas lät plötsligt mycket trött.

- Vad Clinton gjorde med Monica Lewinsky är en metafor för vad USA gör med resten av världen!

Med detta fick Tommy sista ordet.

Solen strålade in genom fönstret och han låg och tittade upp mot det vita taket, där ljuset och skuggorna spelade. Det måste vara mitt på dagen, tänkte han och landade samtidigt i hotellrummet på Amager i Köpenhamn. Klockan var två och han mådde mycket bättre efter att ha fått vila ut. Magen kändes acceptabel och illamåendet var borta. Han lyfte huvudet från kudden och rörde det lite fram och tillbaka och konstaterade nöjt att av huvudvärken fanns inte ett spår, även om det återstod lite av stelheten i nacken. Det var helt underbart att återigen få vara ensam, men det skulle säkert inte dröja länge innan Jonas var tillbaka.

     Han reste sig ur sängen och hämtade en stor flaska mineralvatten från skrivbordet. Han öppnade flaskan med fumliga fingrar och drack sedan girigt ur den med stora klunkar, sittande i en av fåtöljerna vid fönstret. Blicken lekte planlöst över stadsbilden, men fastnade på Marmorkyrkans kupol, när han kom att tänka på att han måste ringa hem till Karin. Varför kände han obehag inför detta? Beskedet att hon levde hade ju fyllt honom med en sådan glädje. Varför skulle det nu vara så svårt att tala med henne? Han borde bara ringa upp och be om förlåtelse för vad som hade hänt, en dum händelse i livets spel, som skulle ha kunnat få fruktansvärda konsekvenser. Hon skulle ha svarat i telefonen med den vanliga varma glada rösten och berättat att hon hade flyttat hem igen. Hennes lägenhet var uppsagd och allt skulle bli bra. Han skulle inte säga någonting om den andra mannen. Men om det andra som de måste tala om förr eller senare....

     Han kom på sig själv med att vända sig om mot skrivbordet för att se om flaskan med gammeldansk stod där som den skulle och det gjorde den. Han måste sluta dricka. Den tanken var en besvärjelse, som en pärla på ett radband. När han kom hem skulle det vara slut med flaskorna lovade han sig själv, en ny pärla mellan tummen och pekfingret som han fingrade på ett tag. Han kände sig för ett ögonblick stark i den tanken.

     Dörren öppnades utan förvarning och Jonas kom in med händerna fulla av kassar.

- Jaså du sitter här i bara kalsingarna. Det är verkligen på tiden att vi ger dig lite stil, var det första han sa när han fick se Tommy i fåtöljen vid fönstret.

- Här ska du se vad jag har handlat!

Dörren gick igen bakom honom. Han fick upp alla kassarna på bänken i hallen och hängde av sig. Tommy hade fortfarande inte sagt någonting, utan avvaktade bara det spektakel som han anade skulle komma. Jonas log med hela ansiktet och lyfte upp en flaska ur en av plastpåsarna, som om han vore en trollkonstnär som hade bytt ut duvorna mot flaskor.

- En fin flaska whisky!

Han såg ut som om han hade väntat sig applåder, men publiken var mer svårflörtad än så.

- Jag tycker inte om whisky, eller rättare sagt jag dricker det bara i nödfall, kommenterade Tommy med spelad surmulenhet.

Jonas lät sig inte nedslås, utan trodde sig ha starka kort på hand.

- Det är ingen vanlig jävla bonnwhisky, utan en fin single malt, så bered dig på en sinnlig njutning som gränsar mot det erotiska.

Han gick fram mot Tommy och ställde ner flaskan på bordet för beskådan.

- Jag får väl ge mig då för ditt erotiska argument. Det har ju inte varit något överflöd av sådant på sistone, sa Tommy och sprack upp i ett leende.

Han var tvungen att erkänna för sig själv att Jonas hade en komisk ådra och en lätthet i anslaget när det gällde livets handhavande, som ibland var svår att stå emot.

- Känn på den, flaskans kurvor håller alltid vad de lovar, till skillnad mot de kvinnliga, deklamerade Jonas, med en röst som plötsligt hade blivit dramatisk och högtravande.

     Med stela överdrivna rörelser som bland annat innehöll ett högre benlyft än normalt närmade han sig återigen kassarna, som innehöll hans inköpta varor och med sin nya röst tillkännagav han sedan att han hade köpt två par byxor till Tommy av elegantaste snitt. Dessa fiskade han upp ur en av kassarna och demonstrerade genom att hålla upp dem för beskådan ur olika vinklar. På samma sätt gick han sedan igenom ett antal boxershorts och skjortor. Han var noga med att poängtera att alla plagg var i den största storleken. Till sist visade han några par strumpor som han hade köpt in på eget bevåg. Bara inte de också är i största storleken tänkte Tommy för sig själv.

- Vad har du köpt åt dig själv då, undrade Tommy när det såg ut som om visningen var slut.

Utan att säga något höll Jonas upp armarna och svängde runt i ett försök till en gracil dansrörelse, som fick något löjligt över sig när den utfördes av en kraftig ung man. Först nu såg Tommy att han var klädd i en mörk blazer med ljusa byxor.

- Allt är nytt från topp till tå, förklarade han och räknade sedan upp, skor, strumpor, kalsonger, skjorta, kavaj och byxor.

Nu förstod Tommy att denna inköpsturne måste ha kostat och tog ett ögonblicks sats innan han frågade hur mycket. Det blev tyst aningen för länge och han passade under tiden på att dricka ur det sista ur mineralvattenflaskan för att ha något att göra.

- Åtta tusen kronor var allt jag fick med mig, svarade Jonas, så maltwhiskyn fick jag ta på två års avbetalning, men jag fick en bra ränta, sköt han in efter en konstpaus.

Tommy höll på att sätta vattnet i fel strupe.

Nu såg han att Jonas var besvärad, ja närmast generad. Det var väl i detta hans uppträdande var grundat, tänkte Tommy.

- Du kan vara lugn Tommy, det blev pengar kvar. Här är lite växel till din plånbok.

Jonas hade tydligen bestämt sig för att fortsätta sitt spel.

     I Tommys inre pågick en kamp, skulle han bli förbannad eller helt enkelt acceptera faktum. Det som gjorde honom upprörd var att Jonas på ett sådant sätt hade utnyttjat hans förtroende, speciellt med den bakgrunden att han visste hur mycket pengar det fanns i den familjen, men hur försiktig man där alltid hade varit med att spendera dem, framför allt om det gällde att vara generös mot andra än dem själva. I sitt inre hade han alltid tänkt på dem som snåla.

     Själv kom han ur enklare förhållanden, men han hade lärt sig att vara generös med pengar. Han kom att tänka på ett gräl med Karin, där det hade gått hetare till än vanligt. Karin hade sagt, eller snarare skrikit, att han inte skulle vara så självgod och betrakta sig som godare för att han var generös med pengar. Detta faktum kunde inte kompensera att han ofta var förbannat ogin som människa och kanske hade hon rätt, eller rättare sagt han visste att hon hade rätt.

     Han lugnade ner sig och för att visa att saken var utagerad bad han Jonas sätta sig så att de kunde smaka på innehållet i den nya flaskan. Inte för att han var sugen, tvärt om, efter den morgonen kände han att den tomma magen längtade efter allt annat än whisky, men han behövde ändå lite lugn och kunde han köpa sig det genom detta offer fick det bli så.

- Pengar är världsliga ting, konstaterade Tommy överslätande, medan Jonas hällde upp rejält i glasen.

- Skål för en trevlig kväll, sa Jonas samtidigt som han höjde glaset.

De drack båda varsin rejäl klunk och inte var det lätt att svälja, även om Jonas gjorde allt för att dölja det.

- Ja inte smakade det som det kostade. Det får bli gammeldansk för mig i fortsättningen, sa Tommy i skämtsam ton, samtidigt som han grimaserade.

Jonas tog inte illa upp utan konstaterade bara att det kanske var bra att de då skulle ha var sin flaska.

     Stämningen hade lättat och de samtalade om ditt och datt en stund. Tommy var rädd för att samtalet skulle glida in på hans egen situation. Han antog på goda grunder att Karin hade berättat för sin bror om vad som hade utspelat sig i hans liv det senaste året, att han hade slutat arbeta, börjat dricka, hans patetiska utflykt till torpet i skogen; bara på en punkt kände han sig något så när trygg, inte ens Karin kände till det som han betraktade som den verkliga orsaken till denna eländiga cirkus.

Han tog en klunk till och kände värmen sprida sig i kroppen, även om det sved förbannat illa i magen, samtidigt som sällskapligheten tittade fram med sitt förskrämda lilla ansikte hos honom. Han visste vad han skulle kunna starta och han gjorde det med beräkning.

- Vad har du på gång då Jonas?

 När Jonas kom igång med att tala om sig själv och sina planer fanns ingen hejd. Tommy kunde lugnt luta sig tillbaka, se intresserad ut, placera in lite stickord här och där, smådricka i lugn och ro och låta tiden gå. Och tiden gick.

     De hade båda blivit rejält berusade och samtalet hade övergått till något som skulle kunna karaktäriseras som mental gyttjebrottning. De tumlade runt i ett tillstånd av akut tankehalka, som gjorde alla genomtänkta grepp mer eller mindre omöjliga att utföra. Bara tanken på stående brottning var löjlig, likaså knästående; alla försök här till slutade bara i en imbecill krälande gemensam fylleglädje.

     Det hela avbröts när Jonas satte på tv:n för att få lite musik som bakgrund. Efter några minuter med MTV i rummet hade Tommy tappat lusten och reste på sig för att gå och duscha, fortfarande endast iklädd kalsonger. På vägen fiskade han upp de växelpengar som Jonas hade lämnat på skrivbordet, tittade först demonstrativt på de få slantarna i sin handflata och stoppade dem sedan i sin plånbok, som han lade tillbaka i rockfickan.

- Var glad för dom pengarna, dom räcker till en pölse på Rådhusplatsen om pölsemannen är snäll mot dig, ropade Jonas i rummet och skrattade sedan högljutt.

     Han duschade, först i så varmt vatten som han orkade med, sedan avslutade han med en minut i iskallt vatten. Han kontrollerade tiden med sin klocka och sällan hade väl en minut känts längre. Det kalla vattnet gjorde att han kände sig något nyktrare. Att få borsta tänderna efter morgonens illamående och maltwhiskyn var en njutning.

     När han stod där med rakhyveln i handen och torkade av den immiga spegeln med handduken, framträdde något, mer och mer för varje drag med tyget, något som han hade svårt att känna igen och som misstroget stirrade tillbaka på honom. Det stämde helt enkelt inte med den inre bild han hade av sig själv. Var kom de rödsprängda ögonen ifrån, att han hade många dagars skäggstubb skulle han åtgärda nu och det oklippta håret kunde han också göra något åt, men det uppsvällda gubbenimånenansiktet vad skulle han göra med det och trots att han nyss hade duschat varmt och borde ha en rödmosig frisk färg, var hans hy gulblek med stora svarta hål kring ögonen. Han såg helt enkelt för jävlig ut.

     Iförd sina nya boxershorts som faktiskt passade ganska bra steg han ut i rummet. Jonas tittade på honom från fåtöljen och konstaterade att det inte hade hjälpt så mycket med boxershorts. I handen höll han upp fotostatkopian med fotot av sonen till mannen som Tommy hade träffat i Nyhavn.

- Du måste ha tappat det här när du la ner växeln i plånboken, sa Jonas.

Tommy tackade och tog emot pappret och stoppade snabbt ner det i plånboken utan att förklara närmare.

- Nä, nä tala nu om vem det föreställer, blev Jonas reaktion.

Efter lite inledande tvekan bestämde sig Tommy för att berätta historien, visserligen i en kort och neutral ton, men han berättade ändå. Hela tiden kändes det som om han avslöjade något privat, ja närmast intimt om någon annan människa, vars förtroende han svek.

     Jonas reaktion gjorde honom mycket besviken, samtidigt som hettan i den överraskade honom.

- Släng det förbannade fotot! Vad rör det dig? De är förlorare och man skall inte ge sig i lag med förlorare. Det smittar.

- Lägg dig inte i detta. Du har ingenting med det att göra. Jag skulle aldrig ha talat med dig om det, svarade Tommy i hård besviken ton.

Han hade brusat upp snabbt och hårt och för att mildra det hela fortsatte han sedan i mjukare ton.

- Hur vet vi vilka som är förlorare? Vi kanske är förlorare båda två?

- Tala för dig själv du. Det är möjligt att du är en förlorare, men jag är definitivt ingen. Jag tänker ta mig fan vinna det här kriget, svarade Jonas med en hård blick som han inte kunde undvika att se.

- Vilket krig, undrade han, men ångrade sig i samma stund han hade sagt det.

- Livet Tommy. Livet är ett krig.

Som om Jonas skulle behöva tala om för honom att livet var ett krig! Jonas tittade ut genom fönstret och de blev båda tysta.

     Tommy bytte kanal till radions P1 för att lyssna på eftermiddagsekot, samtidigt som han började klä på sig de nya kläderna. Det tog en stund, eftersom de skulle packas upp och märkeslappar skulle klippas bort. Jonas som nu hade tinat upp igen tittade roat på.

     Som vanligt dröjde det inte länge förrän nyhetssändningen hade fått upp honom i varv. Allt skulle kommenteras, mera sällan i positiva ordalag, men desto oftare med grova förolämpningar mot den eller de personer, grupper, eller företeelser som förargade honom. De faktorer i ett skeende som han inte tyckte togs fram, eller ännu värre förtegs eller förvreds, var han genast med och plockade fram i en slags parallell sändning där han själv blev reporter. Jonas var nu helt mållös och satt bara tillbakalutad och beskådade skådespelet.

Det första han gjorde när han vaknade var att tända lampan och titta på klockan. Den var åtta. Han hade alltså sovit ungefär fyra timmar. Han kände en värkande stelhet som utgick från nacken eller bakhuvudet och som sedan strålade ut i axlarna. Bakom sig kunde han höra Jonas lugna andning. Det hade inte varit någon dröm.

     Nu kände han vad som hade väckt honom. I magen körde det runt på samma välbekanta sätt som så många gånger tidigare. Han låg och försökte kämpa emot ett tag, men till slut blev han tvungen att rusa upp mot toaletten. Toalettdörren hann han inte låsa efter sig och innan smällen från den igenslängda dörren ens hade ekat ut, hade han fått ner kalsongerna, satt sig på plats och tarmen hade börjat tömma sig. Då kom illamåendet över honom. Det fanns ingen tid att fundera, utan han böjde sig bara reflexmässigt framåt och den eruptiva uppkastningen hamnade i badkaret, där den gulbruna sörjan med gröna inslag exploderade som en expressionistisk blomma mot den vita emaljen. Sedan kom nästa med samma kraft och nästa.

     Någonstans långt ifrån hörde han mellan uppkastningarna Jonas grymta, men när illamåendet hade lagt sig något och han fick möjlighet att samla ihop sig, var det tyst igen. Han stönade och lutade det tunga huvudet i sina händer, som han stödde mot de bara knäna.

- Fy fan, kved han ynkligt för sig själv innan han slöt ögonen.

     Han hade ingen aning om hur länge han hade suttit så, när det knackade på dörren. Han sa ingenting, utan lyssnade bara som om han hoppades att han hade hört fel, men snart knackade det igen.

- Har du flyttat in på dass för gott, lät det från andra sidan dörren.

Han förblev tyst.

     Dörren öppnades och Jonas stack in huvudet, bara för att direkt dra ut det och stänga dörren med en smäll.

- Helvete vad det luktar, lät det återigen från andra sidan.

- Jag är magsjuk, svarade Tommy med en darrning på rösten som förargade honom.

- Tack gode Gud att han lever, för ett ögonblick trodde jag att det var den dåligt balsamerade mumien som satt där inne.

Han hörde hur Jonas skrattade på andra sidan dörren.

- Håll käft och lämna mig i fred.

Han hade nu blivit förbannad på riktigt.

- Visst, gör dig du klar bara. Vi åker efter frukosten.

För ett ögonblick undrade han om Jonas drev med honom.

- Jag åker ingenstans idag. Jag är sjuk.

Det förblev tyst. Han lyssnade spänt efter en reaktion, men kunde ingenting höra.

     När han hade känt efter en stund, kom han fram till att det inte längre fanns någon vätska kvar i honom, som för tillfället pockade på att komma ut. Han torkade sig noga och spolade sedan tre gånger. Badkaret såg för jävligt ut och han funderade ett ögonblick på hur han skulle få det rent utan tillgång till rengöringsmedel, borste och trasa.

     Det värsta gick att spola bort med duschen, men det mest trögflytande blev kvar oavsett hur hård stråle eller hur varmt vatten han använde. Det fanns ingen annan råd än att använda händerna. Först hällde han ut schampo i badkaret, sedan gnuggade han med båda händerna tills det var så rent som han kunde få det. Till sist sköljde han karet med duschen. Han hade då stått med nedböjt huvud så länge att huvudvärken nu var kraftigare än tidigare. Han tvättade händerna noga, gång på gång, tills de var absolut rena. Under hela den proceduren undvek han att se sig själv i den stora spegeln ovanför handfatet. Egentligen skulle han ha velat borsta tänderna också, men det orkade han inte, så det fick räcka med att skölja munnen med vatten. Tänderna kändes sträva mot tungan.

     I rummet låg Jonas på rygg under täcket med armarna under huvudet. Tommy kände hur Jonas studerade honom, utan att han orkade säga något. Istället gick han till sin väska och rotade desperat i den tills han hittade en karta med smärtstillande tabletter, som han tryckte ur förpackningen, en efter en ner i tandborstglaset. Fortfarande kände han Jonas ögon i ryggen.

     Han gick sedan tillbaka in på toaletten och hällde alla tabletterna i munnen. När han sedan stod där med munnen full av sakta smältande illasmakande tabletter, förbannade han sin dumhet. Hur skulle han kunna svälja alla dessa på en gång? Turligt nog var han dock så torr i munnen att tabletterna inte smälte mer, medan han fyllde tandborstglaset med vatten. Sedan tog han sats och hällde vattnet i munnen, samtidigt som han mer eller mindre tryckte ned alla tabletterna i matstrupen, så att ögonen tårades och bara med stor möda lyckades han undvika att kräkas på nytt. Han drack ett nytt glas vatten och stapplade sedan tillbaka mot den väntande sängen.

- Ser man ut som du gör borde man använda boxershorts istället.

Han hörde på rösten hur Jonas flinade, men han orkade inte att gå i svaromål. Och vad skulle han ha kunnat säga i denna fråga? Sängen hägrade och med två steg var han i den och den njutning det innebar att krypa ner under täcket gick inte att beskriva. Han lade sig på rygg med armarna under täcket, slöt ögonen, lät sig sakta tinas upp och bara väntade på att tabletterna skulle börja verka.

     Det störningsmoment som fanns, var att han visste att Jonas inte skulle kunna hålla tyst någon längre stund och mycket riktigt kom det snart:

- Vilka tabletter du än äter, så vet jag en sak; det finns ingen läkare som ordinerar att de skall tas dussinvis.

Tommy låg tyst och blundade och egentligen ville han inte ens för sig själv erkänna att han lyssnade, men han kunde inte undvika att göra det, trots att han verkligen försökte.

- Helvete vad du ser ut. Fet och uppsvälld är du. Du rör dig som en sjuk gammal gubbe, äter tabletter som en kärring. Hur fan har du kunnat deka ner dig så på ett år.

Tommy låg fortfarande tyst, han ville inte svara. Detta provocerade Jonas, vilket hördes på att hans röst som blev forcerad.

- Du borde skärpa till dig!

Sedan tystnade han ett ögonblick som om han tog ny sats.

- När vi kommer hem ska jag ta med dig på gym och se till att du blir människa igen, om inte annat så för Karins skull.

Tack Jonas för att jag får gå på gym med dig. Tack för att du tar dig an mig och gör mig till människa igen. Vad skulle jag vara utan dig, tänkte han sarkastiskt.

     Det blev äntligen tyst i rummet. Tommy låg fortfarande med slutna ögon. Han hörde hur Jonas satte sig upp i sängen och sträckte på sig. Nu var det dags att handla. Utan att orka öppna ögonen sa han:

- Vi kan inte åka hem idag.

Han väntade en kort stund på en reaktion som inte kom, innan han fortsatte.

- Ät du frukost först, sedan kan du handla nya kläder på stan, jag betalar givetvis, sköt han in som ett sockrat bete. När du kommer tillbaka har jag vilat ut. Sen ikväll bjuder jag på middag, så får du se lite av stadens nattliv.

Han öppnade ögonen, vilket kändes som en eftergift och tittade på Jonas som satt i sina boxershorts med fötterna på golvet och såg tveksam ut.

- Men Karin då?

- Jag ringer henne och förklarar situationen, svarade Tommy i faderlig ton.

- Okey så gör vi, kom det efter en stunds tvekan. Det kan vara roligt att få lite semester i Köpenhamn. Jag kan vara ledig några dagar.

Jonas hade svalt betet och Tommy kände en enorm tillfredsställelse. Han var ännu inte redo för att åka hem. Några dagars frist var vad han behövde och Jonas kunde han nog stå ut med, om han var tvungen.

     Han blundade igen och kände hur hans kropp sakta sänktes ned i den kroppsvarma oljan bakom det skyddande akvarieglaset, när tabletterna började verka.

     Jonas beställde upp frukost på rummet. Han ville väl inte gå ner i matsalen och se ut som en luffare, antog Tommy, även om det var lite överdrivet, för så illa åtgångna hade inte hans kläder blivit, tyckte Tommy.

     När Jonas hade lagt på telefonluren hände något konstigt. Tommy låg och dåsade, eller kanske snarare halvsov med slutna ögon och kunde till sin egen överraskning plötsligt känna hur Jonas började bädda hans säng med överkastet. Tommy fann sig snart liggande på rygg, dold i sängen, med ett överkast som helt täckte honom. Då han var fruktansvärt trött och kände att ingen omedelbar fara hotade, låg han stilla kvar utan att säga någonting. Jonas antog säkert att han sov. Det knackade på dörren som snabbt öppnades. Tommy hörde främmande fotsteg i rummet, som han antog måste var från rumsbetjäningen. Han hörde brickan ställas ner på skrivbordet vid väggen och sedan blev det för ett ögonblick tyst. Han kunde för sitt inre se Jonas ta fram sin plånbok för att hämta pengar till dricks. Då vek han undan överkastet och satte sig upp i sängen och hälsade den unge mannen i sin blå uniform, som för ett kort ögonblick såg något överraskad ut, men som snabbt fann sig, med ett glatt godmorgon. Den överraskade mannen återgäldade hälsningen med ett snabbt uppfiskat professionellt leende, fick sina pengar av Jonas, som såg aningen besvärad ut och gick sedan ut genom dörren.

- Jag trodde du sov, försökte Jonas urskulda sig med.

- Du är väl en jävla fåne du, svarade Tommy med en röst som avslöjade att situationen inte var helt oangenäm.

     Han vek undan överkastet, lade ner det på golvet och återgick till att ligga på rygg med slutna ögon. Sedan förklarade han för Jonas att han kunde ta pengar ur den stora väskan. Pengarna var visserligen svenska, men han kunde växla på centralstationen. Jonas skulle även handla ett par byxor, några kalsonger och skjortor åt honom. Invändningarna avfärdade han kort med att den största storleken brukar passa. När han ändå var på det generösa humöret, passade han på att erbjuda Jonas att ta bilen också. Jonas tackade i dämpad ton.

     Tommy låg och lyssnade på hur Jonas spisade frukost och trots att hans egen mage var tom var det inget som lockade. Strax innan rumsdörren öppnades hörde han Jonas säga lågt för sig själv:

- Helvete vad pengar han har.

Dörren stängdes och det blev tyst.

Han vaknade med ett ryck, tittade ut genom sidorutan och såg att motorvägen övergått i stad. Han hörde hur föraren skrattade till lågt för sig själv. När han vände på huvudet såg han Jonas ansikte omväxlande lysas upp och släckas ned av gatubelysningen.

- Rädd för morsan eller?

För ett ögonblick syntes hela den vita tandraden i det blekblå ljuset, när överläppen drogs upp i ett snabbt övergående flin.

- Jag vaknade bara så plötsligt, svarade han och kände sig samtidigt som om han hade varit född på de menlösa barnens dag.

Jonas milt raljerande ton retade honom mer än han ville erkänna och han fick kämpa för att inte visa det. Det som räddade situationen var att Jonas inte riktigt hittade i stan och behövde hjälp med vägen. Snart hade de skapat en normal samtalston i bilen och han kände sig lite bättre till mods.

     När de svängde in på HC Andersens Boulevard mötte de en vildsint körande polisbil, vars sirener sköt ljudknippen som studsade mellan husväggarna långt efter det att bilen hade försvunnit på de glest trafikerade gatorna. Det kunde inte förnekas att det var med viss tillfredställelse han åsåg hur lång tid det dröjde innan Jonas vitnade knogar återfick sin färg, när hans krampaktiga grepp kring ratten mjuknade i takt med att sirenljudet sakta dog bort.

     Rådhusplatsens flytande neon fick Jonas att för en stund tappa koncentrationen på körningen.

- Det här känns som en riktig storstad, utbrast han.

Det gick inte att ta miste på den uppflammande glädjen i hans röst.

- Jo den är ju lite större än Göteborg, svarade Tommy i neutral ton, samtidigt som ett hopp väcktes i hans bröst utan att han var riktigt medveten om varför.

     De parkerade på samma parkeringsplats som bilen hade haft tidigare. Han undrade om det var av en händelse, eller om Jonas var medveten om saken. Han kunde i alla fall inte låta saken förbli okommenterad:

- Tillbaka på brottsplatsen, sade han i syrlig ton, men ångrade sig i samma stund. Rädslan som händelsen hade givit upphov till, fanns som ett sovande djur kvar inom honom. Han ville för allt i världen inte väcka det genom att referera till händelsen, utan gick istället direkt vidare.

- Jag hoppas att det finns rum till dig. Vad gör du annars?

Jonas slog av motorn och knäppte upp säkerhetsbältet innan han svarade.

- Du har väl dubbelrum hoppas jag.

Jonas mötte hans blick och log lite spefullt.

     Han ville inte ha Jonas i sitt rum och när det efter en stund kom fram att Jonas inte hade pengar till eget rum, erbjöd han sig att betala det för honom. Diskussionen avslutades emellertid snart med vad som var den verkliga orsaken; Jonas talade helt enkelt om, som om det vore den naturligaste sak i världen, att han inte litade på honom. Han hade lovat att som han sa ”leverera” honom hem och det skulle han också se till att han gjorde.

- Ja om du så gärna vill, får du väl vara min lilla flowerboy och sova i min dubbelsäng då, sa Tommy i ett besviket försök att få slut på samtalet.

Jonas replikerade snabbt med sin allra mest feminina röst, samtidigt som han knyckte på nacken:

- Rör du mig så döör jag.

Han kunde inte annat än att först skratta, innan han replikerade, fortfarande med ett brett leende på läpparna:

- Du är fan inte klok!

     När de kom in i ljuset från hotellets entre stannade Jonas och tittade först på Tommy och sedan på sig själv.

- Fy fan vad vi ser ut, utbrast han.

Att de hade slagits och rullat runt på en grusig parkeringsplats några timmar tidigare, hade helt naturligt satt sina spår i klädseln och det kändes inte bra att komma in på hotellet och se ut som två lodisar.

     Först borstade var och en av sig själv så gott det gick och sedan hjälpte de varandra där det var svårt att komma åt utan hjälp och eftersom det var mitt i natten kom det inga andra gäster och störde dem, där de rörde sig kring varandra i ljuset från entren likt två tranor i dans.

     Sedan gick de genom den stora lobbyn med blickarna stelt fästade rakt fram, utan att se annat än hissarna på andra sidan, som skulle lyfta dem till det bo där de skulle kunna slicka sina sår över natten.

     Jonas blev stående strax innanför dörren i rummet och såg till Tommys förvåning nästan lite förlägen ut. Först nu upptäckte han att tröttheten hade laserat Jonas annars så solbruna ansikte i en blekare nyans. Tommy tog på sig rollen som värd och bad honom sitta ner i en av fåtöljerna vid fönstret, medan han själv gick och hämtade tandborstglasen och slog upp två rejäla glas med Gammeldansk, innan han själv satte sig och skålade med Jonas.

- Välkommen till min enkla boning.

De drack ur sina glas till botten. Jonas grimaserade illa efteråt, medan han själv kände vätskans åtråvärda verkan i kroppen.

- Fy för satan! Vad var det?

Jonas skakade på huvudet i ett försök att få bort grimasen, som tycktes ha satt sig fast i hans ansikte och till slut lyckades han. Tommy skrattade åt Jonas en lång stund och kände sig med alkoholens hjälp faktiskt en aning avslappnad.

- Gammeldansk. Du måste lära dig dricka Gammeldansk när du är i Danmark, sa han med en röst som om han vore en gammal folkskolelärare.

Båda skrattade gott och det tog en stund innan ljudet hade sugits upp av väggarna. Sedan blev de sittande tysta och tittade ut över den nattupplysta staden. Han antog att Jonas måste vara lika utmattad som han själv efter nattens upplevelser och erbjöd honom att duscha först.

     Medan Jonas duschade slog han upp ett nytt glas åt sig själv, som han sakta smuttade på. Man skall aldrig slarva med medicinen, tänkte han med den svarta humor som för tillfället gick att uppbåda. Han tittade återigen ut i natten och såg enstaka bilar ljudlöst glida fram i det gula ljuset nedanför sig. Synen fascinerade honom på ett dunkelt sätt. Kanske var det känslan av att komma från en plats och att vara på väg till en annan, som attraherade honom.

     Bilarna, eller i alla fall människorna i bilarna, hade startat någonstans ifrån och hade ett mål. De visste vart de skulle, oavsett hur många gator de skulle vara tvungna att korsa, på sin väg. Med sömngångaraktig säkerhet skulle de starta blinkersen, bromsa och sedan svänga, för att därefter återigen ge gas, på väg till målet för resan. Men tänk om han öppnade fönstret och sträckte sig ner för att ta tag i en av bilarna, som faktiskt på detta avstånd såg ut som en leksaksbil och sedan lyfte upp den och skakade om den och satte ned den i motsatt körriktning. Vad skulle då hända? En kraft ingriper och förändrar helt förutsättningarna i någons liv och vilket håll blir då det rätta att köra åt?

     Han tänkte på sin tidiga barndom, hur han hade haft en myrstack i skogen, utanför hyreshuset som han och kompisarna hade experimenterat med. När de hade hittat fågelkadaver i skogen hade de lagt dem i stacken för att se vad som hände. Han kunde fortfarande se myrorna översvämma den döda fågelkroppen och framför allt se det tomma fågelögats välvning när någon myra gick på det eller med sin käft attackerade det. Några dagar senare kunde de hitta det totalt renätna fågelskellettet liggande i utkanten av stacken.

     Andra gånger hade de med stenar som bomber, varit bombplan som attackerade stacken. Det var stora B 52:or och mindre Phantom attackplan, som attackerade myrsamhället. Flygplanen hade de sett på TV:s nyhetssändningar från Vietnamkriget. Stenarna rev upp stora kratrar i stacken och de försvarslösa myrorna sprang till synes omkring planlöst på marken, men några dagar senare, när de kom tillbaka, hade skadorna varit återställda.

     Han tänkte på den försvarslösa lilla vietnamesiska flickan som hade sprungit naken med brinnande napalm längs ryggen på bygatan, efter ett amerikanskt bombanfall. Hur gammal hade han varit när han hade sett det på TV? Kanske tio år, trodde han. Hur hade det gått för henne? Levde hon och hur såg i så fall hennes rygg ut idag?

     Jonas kom ut i rummet endast iklädd kalsonger.

- Jag har inga andra kläder med mig än de jag står och går i, klagade han.

- Men vi är ju snart hemma, fyllde han i efter en stund.

- Ja vi är väl det, sa Tommy tyst för sig själv.

Han drack upp det sista ur glaset och reste sig sedan tungt. På vägen till toaletten fick han trängas med Jonas som stod och kammade sig vid spegeln i hallen.

- Du får ta sängen vid väggen, sa han till honom, innan han stängde och låste toalettdörren.

     När han sedan kom ut hade Jonas somnat, liggande på rygg under täcket, med båda armarna ovanpå. Han såg de muskulösa armarna som säkert hade krävt många timmar på gymet och undrade för sig själv, vad de skulle med alla muskler till, dagens unga män.

     Han hade mycket att fundera på i sängen, men för första gången på mycket länge somnade han nästan direkt, trots smärtorna i kroppen och sov sedan tungt och drömlöst.

Hon var inte död, var hans första tanke. Han låg på rygg och tittade rakt in i stjärnhimlen. Stjärnornas vita ljus var svagare än ljuset från bilens röda bakljus. Motorn gick fortfarande på tomgång. Han konstaterade att han var vid liv.

     Mödosamt reste han sig upp och borstade sedan av sig så gott det gick. Han blev stående rakt upp och ner och andades in den lätta livgivande vinden. Han hörde vågorna rulla in mot stranden. Det var mörkt, men i utkanten av halvljusets kägla såg han ryggen på den man som hade lovat att ända hans liv. Var det en minut, eller en halvtimme, eller timmar, dagar, år, sedan det hade hänt; tiden hade i denna natt sluppit ur sitt eviga lopp och var inte längre kvantifierbar.

     Han satte sig bredvid på det låga räcke som skiljde parkeringsplatsen från havet. Någon meter nedanför dem tog den steniga stranden vid.

- Har du slutat lipa nu?

Rösten var lugn, helt utan spår av upphetsning, som om ingenting hade hänt. Tommy svarade inte. Att tala krävde en så stor ansträngning. Han kände en förlamande utmattning. De tittade tysta ut mot Öresund. Där ute kunde de se ljuset från ett passerande fartyg. På andra sidan låg Sverige i mörker.

     Till slut måste han ställa frågan.

- Varför dödade du mig inte?

Rösten var låg, nästan viskande.

- Av någon anledning vill hon ha dig tillbaka. Jag lovade att hämta hem dig eftersom du inte svarar på telefon.

Tommy tänkte på den ringande telefonen, som nu vilade i vattnet bland patrullerande krabbor utanför Tisvildeleje. Allt det här för att jag inte svarar i telefon, han hade verkligen ett absurt sätt att uttrycka sig på.

- Hur hittade du mig?

Frågan möttes av ett torrt kort skratt.

- Du är så jävla fantasilös. Om du vill gömma dig ska du väl inte välja den stan och det hotellet. Det var bara att sätta sig på tåget och hämta hem dig.

Han tystnade en sekund som för att hämta andan, ändå avslöjade rösten att han var djupt berörd.

- Hon kom hem från sjukhuset igår. Själv säger hon ingenting annat än att det var en olyckshändelse. Hon hade ramlat och slagit i huvudet. Jag fick lirka ur henne att du var där. Rör du henne bara en gång till, så är du död. Det lovar jag.

Tommy kände hans ögon bränna trots mörkret och förstod allvaret i hotet.

- Det var en olyckshändelse. Vi hade druckit båda två. Hon ramlade med huvudet in i byrån och blev liggande. Jag vet inte vad som for i mig. Jag fick panik och trodde att hon var död.

Han tystnade och lutade huvudet tungt i båda händerna.

- Rör du henne igen slår jag ihjäl dig.

Hotet upprepades, den här gången bara som i förbigående, men allvaret var inte att ta miste på.

- Jag är ingen kvinnomisshandlare, svarade Tommy med ynklig röst.

- Nej låt oss hoppas det, för din egen skull.

     I ett annat läge hade situationen kunnat vara komisk. Här satt han och blev uppläxad av lillpojken. Karins yngre bror var nästan tio år yngre än han själv. Han hade sett Jonas växa upp. Blå Puch Dakota, Lee-jacka med AcDc på ryggen, knattret från radhusgrabbarnas moppar, de han helst inte skulle umgås med, han borde ju ha sina vänner bland villabarnen, så hade det varit till föräldrarnas förfäran.

     Men styrkan i den borgerliga socialiseringsprocessen var inte att ta miste på. Ekonomisk utbildning, visserligen bara enstaka kurser, han var ju så begåvad, men lite lat (man kan ramsan), så gymnasiebetygen räckte bara till högskola på landsorten. Jeansen och Lee-jackan byttes mot kostym och burkölen mot vin och moppegänget mot nya vänner på golfbanan, allt hade till en början följt den snitslade banan.

     Med bara viljan att tjäna pengar till varje pris som drivkraft, öppnade han sedan eget. Samtidigt gavs mamma och pappa ett bra samtalsämne vid bjudningar: ”vår son är egen företagare”. Men vad han egentligen sysslade med för affärer visste ingen och inte blev han iögonfallande rik heller, till föräldrarnas stora sorg. Kanske hade detta sin grund i det ”dåliga företagsklimat” som rådde i landet, i alla fall var detta opinionens mening vid föräldrarnas frekventa middagsbjudningar.

     Tommy kunde inte förlåta Jonas hans svek, som den sorglösa förvandlingen till god borgarson innebar och i hemlighet kunde han med viss skadeglädje åse dennes återkommande misslyckade affärer. Men när den stora bomben i all tysthet, och under det hemlighetsmakeri som gick att uppbåda när familjehedern stod på spel, briserade, led även han, dock kanske främst för Karins skull. Av föräldrarna ansågs Karin genom giftermålet med honom vara en potentiell säkerhetsrisk, när de allra djupaste familjehemligheterna skulle diskuteras, därför hade de hållit henne utanför. Själv hade han genom en händelse fått saken avslöjad för sig. Han hade råkat höra ett telefonsamtal mellan modern och sonen. Den officiella historien var att Jonas skulle arbeta med firman i ett halvår i Usa, när han i själva verket skulle sitta på anstalt, dömd för ekonomisk brottslighet. Detta förhållande visste han om, men inte Karin, men nu var Jonas i alla fall ute i det fria igen.

     Jonas återkallade honom till verkligheten.

- Du får köra hem.

Det dröjde en stund innan meningen fick fäste i honom, men då insåg han vad det skulle betyda.

- Jag kan inte köra i natt, konstaterade han obevekligt.

- Du kör, Jonas röst blev genast hårdare.

- Jag kan inte köra efter det som har hänt i kväll.

Det blev tyst en stund dem emellan, innan han fyllde i:

- Dessutom har jag druckit.

     Trots att båda till en början verkade omedgörliga och det efter en stunds diskussion såg ut som om de skulle bli tvungna att sova i bilen, gav till slut Jonas med sig. Han skulle köra till hotellet. Eftersom han också hade druckit, ansåg han att risken för att åka fast vara större på den svenska sidan och det var något han inte ville riskera. Det argument som hade vänt diskussionen var att Tommy mådde illa och sa att han trodde att han hade fått en hjärnskakning och därmed hade han ytterligare en anledning att inte köra. Han mådde verkligen illa, men det där med en hjärnskakning var bara ett argument som han tog till för att slippa köra, även om det inte var otroligt att slaget mot bakhuvudet hade kunnat åsamka honom en sådan.

     Han måste till hotellet, eftersom han där hade sin packning och huvuddelen av sina pengar, det var vad han intalade sig, men anledningen till hans ovilja var att han behövde samla sig. Att komma hem till Karin i detta skick var inte något han såg fram emot.

     Jonas svängde ut från parkeringsplatsen. Först tänkte Tommy fråga honom var de befann sig, men han motstod impulsen och lutade sig istället tillbaka mot ryggstödet och slöt ögonen för en stund. När han sedan öppnade dem var de ute på stora vägen och en vägskylt visade att de var på väg mot Helsingör. Trots mörkret kunde han nu lokalisera var de var. De var på väg in mot stan från Hornbaekhållet.

     Han såg Jonas koncentrerade ansikte i det svaga skenet från instrumentbrädan. Denna man som han för inte så länge sedan hade betraktat som en pojk, var tydligen kapabel till mycket. Han tänkte på färden inlåst i bagageutrymmet med en rysning. Men kunde han döda? Hade han verkligen varit villig att slakta honom genom att köra kniven i hans hals? Tommy kunde inte tro detta, även om det som tidigare hänt, hade avslöjat en hårdhet och hänsynslöshet hos Jonas som han aldrig någonsin ens hade kunnat ana.

     Jonas bröt tystnaden.

- Suverän bil att köra.

- Visst, den är härlig, svarade han buttert och önskade i samma stund tystnaden åter.

- Själv har jag ingen just nu. Får se vad det blir.

Eftersom det inte kom något svar, mynnade samtalet återigen ut i tystnad.

     Är han störd på något sätt, tänkte Tommy. Efter det som hänt sitter han här lugnt bredvid mig och försöker upprätthålla en konversation om bilar.

     När Jonas sedan talade var det som om han hade kunnat läsa Tommys tankar.

- Lägg av och tjura nu. Jag var tvungen att ge dig en läxa efter det du hade gjort. Nu är vi kvitt.

Tommy trodde inte sina öron, men Jonas fortsatte.

- Det som återstår för mig är att ta dig hem. Det blir trevligare för oss båda om vi kan umgås som folk.

En sån jävla psykopat, tänkte Tommy. Nu har Jonas bjudit Tommy på åktur i bagageluckan och sedan nästan skurit halsen av honom, bara i uppfostrande syfte givetvis, men varför skall Tommy vara stött över detta. Han måste ju kunna umgås som folk. Han nästan kokade av återhållen ilska, men visade inget utåt.

     De hade kommit in i Helsingör. Det verkade som om Jonas hittade i stan och de var snart på väg längs motorvägen mot Köpenhamn. Tommy tog därmed chansen att sluta ögonen igen. Tänk om han bara fick sova. Han såg på klockan i bilen att den var strax efter ett, sedan blundade han igen.

     Hon levde och hade skickat sin bror för att hämta hem honom igen. Till vad? Ville hon ha honom tillbaka, eller hade hon bara varit orolig för att han skulle göra något dumt? Vad visste hon om hans sjukhusbesök? Det fanns ju spår av en annan man i hennes lägenhet. Det snurrade i hans huvud av alla tankar utan svar. Han var inte i stånd att tänka klart.

     Hon lever, hon lever, hon lever; han upprepade denna enkla mening gång på gång för sig själv. Det fick räcka med detta för stunden, han orkade inte tänka mer.

- Vad har du gjort med min syster, skrek han närmast hysteriskt.

Utan att han väntade på ett eventuellt svar kom det igen lika desperat.

- Vad har du gjort med Karin?

Tommy låg på magen med ansiktet nerpressat i gruset. Existensen tappade i detta ögonblick sin förankring i verkligheten för honom. Det som hände honom kunde inte vara verklighet. Det måste vara en ond dröm, en film som spelades upp i hans hjärna med hans slutna ögonlock som filmduk. Han som för inte så länge sedan hade vaknat till vardagen, ätit frukost, läst tidningen, gått till arbetet, slagits med programmeringsproblem och konceptuella modeller, kommit hem sent på kvällen, ätit middag med kvinnan i sitt liv och till sist stupat i säng, dag efter dag simmande i det ordinära livets sura blå välling, hade hamnat i ett skeende där begrepp som ”sammanhang” och ”rimlighet” inte längre betydde någonting. Han svävade tyngdlös i ett universum av kaos.

     Det som återförde tiden, gravitationen, ja tingens ordning i hans liv, var den blixtrande smärtan som genom att lysa upp det mörka intet där han svävade, fäste hans existens på verklighetens fotopapper. I hans mun smakade det av blod och hans på ryggen uppbrutna högerarm sände en smärta genom kroppen som han aldrig tidigare hade upplevt. Med hans lungors fulla kraft, kom skrik i natten som han först nu uppfattade som sina egna.

     Återigen samma fråga, denna gång närmast viskad i hans öra.

- Vad gjorde du med Karin?

- Ingenting, skrek han desperat.

Smärtan i armen ökade, när den vreds upp ännu längre mot nacken.

- Jag har inte gjort någonting!

Det flimrade för ögonen och han trodde att han skulle svimma. Han var bara tvungen att vänta på ljudet från den knäckta benpipan i armen först, sedan kände han att det barmhärtiga mörkret och tystnaden skulle komma.

     Då minskade trycket något.

- Lyssna nu jävligt noga, för detta blir det sista du hör.

Han sänkte sitt ansikte, totalt utmattad mot gruset, andades tungt och lyssnade, helt oförmögen att göra någonting annat.

- Du misshandlade henne, rösten var full av avsky, sedan lämnade du henne att dö.

Han väntade på Tommys reaktion.

- Nej, nej, det är inte sant.

Rösten uttryckte en sammanbiten förtvivlan. Reaktionen kom direkt.

- Det är jävligt sant. Du slog ihjäl Karin och för det skall du dö.

Tommy fick armen fri och drog den omedelbart framåt i en halvcirkelrörelse. Han hade nu båda armarna utsträckta ovanför sitt huvud. Tyngden på ryggen satt kvar. Alla tankar på motstånd var borta. En känsla av resignation hade gripit honom. Han var som bedövad. Tanken på att han låg här i gruset och snart skulle dö var för overklig. Så plötsligt kände han kniven mot sidan av sin hals.

- Nu ska du dö. Jag ljög för dig, hon lever, men det hjälper dig inte. Du skall dö nu.

Orden var som en exploderande bomb mot en kraftverksdamm. Den vall av förnekelse och förträngning han hade byggt upp brast i ögonblicket och en våg av lättnad sköljde genom honom. Hon levde!

     Han kunde dö nu, bara hon levde. Det var hans sista tanke innan allt brast för honom och tårarna kom i en renande flodvåg.

Långsamt hade han närmat sig medvetandets gräns och när han bröt igenom, genomfors hans väsen av en oresonlig skräck. Adrenalinet pumpades ut i hans kropp med våldsam kraft, hjärtat slog som en knytnäve i bröstet, svetten rann ur kroppens alla porer och han trodde att han skulle kvävas. Han var fångad i ett mycket trångt utrymme, en sarkofag, där han låg som levande begravd. Skräcken stegrades ytterligare tills den nådde den gräns där vansinnet hotade. Bröstet gick som en bälg i ett försök att underhålla kroppen med syre. Han skulle dö. Han önskade att han var död. Döden skulle vara en befrielse.

     Men när den inte kom lade sig skräcken långsamt och hamnade på en sådan nivå att han fortfarande kunde fungera som en tänkande varelse. Alkoholens verkningar var nu helt borta och trevande började han att undersöka sitt trånga universum, hela tiden kämpande mot den okontrollerbara skräcken som bubblade i honom.

     Han öppnade och slöt ögonen. Det var absolut mörkt. Han låg på sidan och kände en sträv matta mot kinden. Han försökte röra på armarna och det gick även om utrymmet var mycket begränsat. Han kunde sträcka på dem till strax ovanför huvudet, innan en vägg tog emot, men det som skrämde mest var trycket uppifrån. Här hade han bara någon decimeter till godo mot ett tak. Benen gick att sträcka ut något, innan återigen en vägg begränsade hans livsrum.

     På nytt bröt paniken igenom och han tryckte med all den kraft han kunde uppbåda, både med armar och ben, mot de väggar han hade upptäckt. Munnen öppnades okontrollerat i ett tyst skrik, när han fick bekräftelse på att väggarna inte skulle ge vika.

     En molande värk som utgick från bakhuvudet och som sedan gick ner i nacken, för att försvinna ner mellan skulderbladen, återkallade honom till verkligheten. Det kändes som om nacken satt i ett skruvstäd. När hoppet om att kunna ta sig ut hade flytt, lägrade snart ett slags hopplöshetens lugn honom. Smärtan i nacken fick honom att minnas slaget som hade kommit bakifrån när han höll på att låsa bagageluckan. Det ena gav det andra och plötsligt kunde han inte bara höra sitt eget hjärtljud, utan han hörde ljudet av en motor och brus som han uppfattade som vägljud. Han låg inlåst i ett bilbagage!

     Bakom sig kunde han med högerhanden känna en back som tryckte mot ryggen och framför honom rullade en stor plastflaska. Det kunde vara den flaska med mineralvatten som han hade låst in i sitt eget bagage. Där hade även funnits en back öl. Bara att kunna se något slag av sammanhang minskade paniken, inte mycket, men i alla fall lite. Med samma högerhand kunde han också känna att bilnycklarna inte låg i den rockficka, där han alltid brukade ha dem. I ett sista försök till bekräftelse, sökte han med högerhanden, så långt det nu var möjligt att nå bakom sin egen rygg, avgöra om bagageutrymmet hade samma form som i hans BMW, det vill säga med en avsmalning inåt i ett mindre utrymme. Han lyckades inte med detta, eftersom hans högerarm inte nådde tillräckligt långt in, men bara att genomföra aktiviteten stärkte honom. Han levde och agerade och kunde därigenom föra en mer jämbördig kamp, mot den kalla råa skräck, som för tillfället hade dragit sig något tillbaka.

     Var det en biltjuv som hade rånat honom på hans bil? Men varför låg han i så fall paketerad i bagageutrymmet? Han fann ingen rimlig förklaring till detta. Kidnappning? Det föll utanför rimlighetens gräns. Handlade det om en psykopat som hade stulit hans bil och som sedan skulle roa sig med att slakta honom som en gris i något ensligt beläget garage? Fantasin skenade nu utan kontroll. Han såg och kände den vassa kniven sakta skära av halspulsådern.

     Det tog en lång stund innan han hade lugnat ner sig något igen. Det lönade sig inte att spekulera. Istället började han känna att det blev svårare att andas. Kanske var bagaget så tätt att det inte kom in tillräckligt med luft. Han försökte tvinga sig att lugna ner sig ytterligare och efter ett tag lyckades det faktiskt. I detta tillstånd trodde han sig förbruka mindre syre.

     Hittills hade det känts som om vägen hade varit rak, men nu började det svänga en del. Han kunde även avgöra genom rörelserna hans kropp tvingades till, att bilen omväxlande bromsade och accelererade. De var alltså troligen inne på en mindre väg. Tills nu hade han bara varit intresserad av att komma ur det trånga utrymme där han förvarades och visst måste han ut, annars skulle han snart kvävas, men det som skulle hända då var knappast något positivt för honom. Han började tänka på hur han skulle agera, när det var dags. Förhoppningsvis var det bara en man inblandad, där låg den eventuella chans han hade. När bagageluckan öppnades skulle han spela medvetslös och försöka få mannen att bli oförsiktig. Då skulle han göra sitt drag.

     Rationaliteten vek återigen för skräcken. Han mindes att han hade läst i tidningen för länge sedan om ett mordfall i USA, där förövarna hade låst in ett ungt par i deras bils bagageutrymme och sedan kört bilen till en enslig plats och satt eld på den. Vilken fruktansvärd död!

     Han återkallades till sin egen verklighet när det började skumpa våldsamt. Han låg och försökte parera stötarna så gott han kunde och till slut saktade bilen ner och stannade. Han kände sina muskler bli beredda av den nya adrenalinkick som sköljde genom kroppen. Den förlamande rädslan övergick till handlingsberedskap.

     Bildörren stängdes, sedan det blev tyst. Han var beredd att kämpa för sitt liv, men tiden gick utan att något hände. Han kände sin egen puls slå taktfast i öronen, svetten rann återigen ur hudens alla porer. Något måste hända!

     Då öppnades bagageluckan utan förvarning. Han blundade och försökte andas så lugnt som han kunde. Luftens friska syre fyllde hans lungor. Återigen tystnad. Det krävdes all viljestyrka i världen för att fortfarande blunda och vara passiv, när hela hans medvetande krävde handling.

     Två händer grep tag i hans rock och började slita i honom. Han behövde inte göra sig tung, han var tung och den man som försökte få ut honom fick kämpa ordentligt, men till slut föll han ner på marken. I smärtan från fallet kunde han inte hålla tillbaka ett stön och reaktionen blev våldsam. En hård spark riktades mot njurtrakten och hans kropp drog i hop sig i en våldsam smärtexplosion. Från att ha legat utsträckt på magen hamnade han i fosterställning. En ny spark kom direkt på den första och han kved som ett skadat djur.

- Jaså, du spelar död ditt svin, närmast viskade en svensk röst ovanifrån.

     Först nu, när han insåg det fåfänga i sitt försök att låtsas var medvetslös, öppnade han sina ögon. I munnen fanns en smak av kallt järn, en svängande dov ton hade tagit hjärnan i besittning. Det som nu hände hade inte sin grund i något genomtänkt handlingsmönster, istället stammade det ur en djupt liggande livsvilja, som gav en förmåga han inte trodde sig ha.

     Trots att nästa spark kom snabbt, hårt och skoningslöst och träffade i magen med samma smärtsamma resultat som tidigare, kunde han stå emot och innan benet drogs tillbaka efter sparken, var han där och fick tag i foten med båda händerna. Samtidigt som han drog till med den kraft han kunde uppbåda, sparkade han med högerfoten mot fiendens stödjeben. Mannen föll tungt baklänges och hamnade på rygg i gruset. Nu var det helt överraskande Tommy som hade tagit initiativet och han lyckades kravla sig över mannen och med sin tyngd få honom kvar under sig.

     Han arbetade med ett tyst förtvivlat mod och lät hela sin tyngd pressa mot den på rygg liggande mannen, samtidigt som han låste mannens båda armar. Kampen utspelades i ett mörker som bröts av ett expressionistiskt rött ljus från bilens bakljus och de hade i tumultet hamnat så nära bilen, att avgaserna från motorn som stod på tomgång svepte över dem. Först nu såg han att mannen var kamouflerad med en svart stickad rånarluva.

     För tillfället hade han övertaget genom sin blotta tyngd, men mannen under honom kämpade förtvivlat, trots detta kunde han genom att hålla fast hans båda armar och sedan använda tänderna, dra av honom luvan. Han måste få se ansiktet på den man som hade försatt honom i denna fruktansvärda situation. Rädslan han kände skulle mildras av att få se fiendens ansikte, utstrålande samma skräck som hans eget. Med en knyck på nacken kastade han luvan åt sidan.

     Den syn som mötte honom fick honom att helt tappa greppet och med ett tungt stön sjönk han ihop efter att ha blivit träffad i magen av ett knytnävsslag.

Hjärnans gyro snurrade hjälplöst, han tog ett snedsteg och tvingades smaka på ligustern. Eftersom högerhanden var upptagen, kunde han bara balansera kroppsmassan med vänsterarmen och han tvingades obevekligt framåt, med vänsterhanden hjälplöst fladdrande i luften i ett fruktlöst sökande efter handtag. Häcken var dock så pass kraftig att den kunde fungera som ett tillfälligt stöd, även om den med sina grenar försökte sticka ut ögonen i ett fåfängt försök till försvar mot den främmande inkräktaren, men till slut lyckades hans alkoholmarinerade hjärna ta tillbaka kontrollen.

     När han skakade av den upptäckte han att han hade pissat på skorna, men vad var piss på dojorna mot grillbit med pommesfrites och bearnaisesås, nedsköljt med litervis av öl. Det krävdes grövre artilleri för att tränga igenom. Han drog upp dragkedjan i gylfen och sparkade sedan, först högerfoten och därefter vänsterfoten genom grenverket för att torka skorna så gott det nu gick, innan han satte en osäker kurs mot bilen som stod parkerad i ett mörkt hörn, längst bort på parkeringen.

     Han hade druckit hela eftermiddagen på en obskyr bodega och trots, eller snarare på grund av, att en flod av öl hade filtrerats genom njurarna, var han nu våldsamt törstig. Munnen var så torr att tungan låg klistrad som en oblat mot gommen och han måste få tag på något att dricka till varje pris. I bagageluckan visste han att han hade en stor flaska mineralvatten och den lockade mer än all världens rikedom. Det var sent på kvällen och han var mycket trött och längtade efter sängen, men först måste han bara släcka branden i halsen.

     Han hade stigit in där tidigt på eftermiddagen efter att planlöst ha drivit runt på stan. Av en händelse hade han hamnat på Norrebro, den stadsdel han var minst hemmastadd i. Trött på att gå hade han valt en okänd Bodega. I den funktionellt murriga miljön hade han till en början mötts av misstänksamma blickar från vad han antog var den luggslitna stampubliken och nykter och snäll som han var, hade han känt sig bortkommen, men snart var han full och otrevlig och då hade han smält in på ett bra sätt, tyckte han själv. Strax innan han hade känt sig tvungen att gå, hade han till och med fått i sig vad som kallades för ”grillbit”, ett obestämt stycke kött från något okänt djur och det var antagligen detta som gjorde att det körde runt i magen på honom nu.

     I bagaget låg mycket riktigt en flaska mineralvatten och väntade. Han skruvade av kapsylen och drack njutningsfullt i långa klunkar tills kolsyran ville ut genom näsan. Det dröjde inte länge förrän det kalla vattnet hade framkallat en plågsam hicka hos honom och han blev tvungen att skruva på kapsylen och lägga tillbaka flaskan. Trots hickan kändes det nu mycket bättre. Den lilla oblaten hade svällt ut igen, antagit sin vanliga vätskefyllda form, släppt gommen och låg nu fint i munnen på en mjuk bädd av saliv.

     Han låste bagageluckan och hörde till sin förvåning kraftfulla steg som snabbt närmade sig honom bakifrån. Han hann dock inte vända sig om innan slaget föll, ett slag mot nacken som brutalt kom att släcka hans medvetande.