Kap 25. Ensam
Solen strålade in genom fönstret och han låg och tittade upp mot det vita taket, där ljuset och skuggorna spelade. Det måste vara mitt på dagen, tänkte han och landade samtidigt i hotellrummet på Amager i Köpenhamn. Klockan var två och han mådde mycket bättre efter att ha fått vila ut. Magen kändes acceptabel och illamåendet var borta. Han lyfte huvudet från kudden och rörde det lite fram och tillbaka och konstaterade nöjt att av huvudvärken fanns inte ett spår, även om det återstod lite av stelheten i nacken. Det var helt underbart att återigen få vara ensam, men det skulle säkert inte dröja länge innan Jonas var tillbaka.
Han reste sig ur sängen och hämtade en stor flaska mineralvatten från skrivbordet. Han öppnade flaskan med fumliga fingrar och drack sedan girigt ur den med stora klunkar, sittande i en av fåtöljerna vid fönstret. Blicken lekte planlöst över stadsbilden, men fastnade på Marmorkyrkans kupol, när han kom att tänka på att han måste ringa hem till Karin. Varför kände han obehag inför detta? Beskedet att hon levde hade ju fyllt honom med en sådan glädje. Varför skulle det nu vara så svårt att tala med henne? Han borde bara ringa upp och be om förlåtelse för vad som hade hänt, en dum händelse i livets spel, som skulle ha kunnat få fruktansvärda konsekvenser. Hon skulle ha svarat i telefonen med den vanliga varma glada rösten och berättat att hon hade flyttat hem igen. Hennes lägenhet var uppsagd och allt skulle bli bra. Han skulle inte säga någonting om den andra mannen. Men om det andra som de måste tala om förr eller senare....
Han kom på sig själv med att vända sig om mot skrivbordet för att se om flaskan med gammeldansk stod där som den skulle och det gjorde den. Han måste sluta dricka. Den tanken var en besvärjelse, som en pärla på ett radband. När han kom hem skulle det vara slut med flaskorna lovade han sig själv, en ny pärla mellan tummen och pekfingret som han fingrade på ett tag. Han kände sig för ett ögonblick stark i den tanken.
Dörren öppnades utan förvarning och Jonas kom in med händerna fulla av kassar.
- Jaså du sitter här i bara kalsingarna. Det är verkligen på tiden att vi ger dig lite stil, var det första han sa när han fick se Tommy i fåtöljen vid fönstret.
- Här ska du se vad jag har handlat!
Dörren gick igen bakom honom. Han fick upp alla kassarna på bänken i hallen och hängde av sig. Tommy hade fortfarande inte sagt någonting, utan avvaktade bara det spektakel som han anade skulle komma. Jonas log med hela ansiktet och lyfte upp en flaska ur en av plastpåsarna, som om han vore en trollkonstnär som hade bytt ut duvorna mot flaskor.
- En fin flaska whisky!
Han såg ut som om han hade väntat sig applåder, men publiken var mer svårflörtad än så.
- Jag tycker inte om whisky, eller rättare sagt jag dricker det bara i nödfall, kommenterade Tommy med spelad surmulenhet.
Jonas lät sig inte nedslås, utan trodde sig ha starka kort på hand.
- Det är ingen vanlig jävla bonnwhisky, utan en fin single malt, så bered dig på en sinnlig njutning som gränsar mot det erotiska.
Han gick fram mot Tommy och ställde ner flaskan på bordet för beskådan.
- Jag får väl ge mig då för ditt erotiska argument. Det har ju inte varit något överflöd av sådant på sistone, sa Tommy och sprack upp i ett leende.
Han var tvungen att erkänna för sig själv att Jonas hade en komisk ådra och en lätthet i anslaget när det gällde livets handhavande, som ibland var svår att stå emot.
- Känn på den, flaskans kurvor håller alltid vad de lovar, till skillnad mot de kvinnliga, deklamerade Jonas, med en röst som plötsligt hade blivit dramatisk och högtravande.
Med stela överdrivna rörelser som bland annat innehöll ett högre benlyft än normalt närmade han sig återigen kassarna, som innehöll hans inköpta varor och med sin nya röst tillkännagav han sedan att han hade köpt två par byxor till Tommy av elegantaste snitt. Dessa fiskade han upp ur en av kassarna och demonstrerade genom att hålla upp dem för beskådan ur olika vinklar. På samma sätt gick han sedan igenom ett antal boxershorts och skjortor. Han var noga med att poängtera att alla plagg var i den största storleken. Till sist visade han några par strumpor som han hade köpt in på eget bevåg. Bara inte de också är i största storleken tänkte Tommy för sig själv.
- Vad har du köpt åt dig själv då, undrade Tommy när det såg ut som om visningen var slut.
Utan att säga något höll Jonas upp armarna och svängde runt i ett försök till en gracil dansrörelse, som fick något löjligt över sig när den utfördes av en kraftig ung man. Först nu såg Tommy att han var klädd i en mörk blazer med ljusa byxor.
- Allt är nytt från topp till tå, förklarade han och räknade sedan upp, skor, strumpor, kalsonger, skjorta, kavaj och byxor.
Nu förstod Tommy att denna inköpsturne måste ha kostat och tog ett ögonblicks sats innan han frågade hur mycket. Det blev tyst aningen för länge och han passade under tiden på att dricka ur det sista ur mineralvattenflaskan för att ha något att göra.
- Åtta tusen kronor var allt jag fick med mig, svarade Jonas, så maltwhiskyn fick jag ta på två års avbetalning, men jag fick en bra ränta, sköt han in efter en konstpaus.
Tommy höll på att sätta vattnet i fel strupe.
Nu såg han att Jonas var besvärad, ja närmast generad. Det var väl i detta hans uppträdande var grundat, tänkte Tommy.
- Du kan vara lugn Tommy, det blev pengar kvar. Här är lite växel till din plånbok.
Jonas hade tydligen bestämt sig för att fortsätta sitt spel.
I Tommys inre pågick en kamp, skulle han bli förbannad eller helt enkelt acceptera faktum. Det som gjorde honom upprörd var att Jonas på ett sådant sätt hade utnyttjat hans förtroende, speciellt med den bakgrunden att han visste hur mycket pengar det fanns i den familjen, men hur försiktig man där alltid hade varit med att spendera dem, framför allt om det gällde att vara generös mot andra än dem själva. I sitt inre hade han alltid tänkt på dem som snåla.
Själv kom han ur enklare förhållanden, men han hade lärt sig att vara generös med pengar. Han kom att tänka på ett gräl med Karin, där det hade gått hetare till än vanligt. Karin hade sagt, eller snarare skrikit, att han inte skulle vara så självgod och betrakta sig som godare för att han var generös med pengar. Detta faktum kunde inte kompensera att han ofta var förbannat ogin som människa och kanske hade hon rätt, eller rättare sagt han visste att hon hade rätt.
Han lugnade ner sig och för att visa att saken var utagerad bad han Jonas sätta sig så att de kunde smaka på innehållet i den nya flaskan. Inte för att han var sugen, tvärt om, efter den morgonen kände han att den tomma magen längtade efter allt annat än whisky, men han behövde ändå lite lugn och kunde han köpa sig det genom detta offer fick det bli så.
- Pengar är världsliga ting, konstaterade Tommy överslätande, medan Jonas hällde upp rejält i glasen.
- Skål för en trevlig kväll, sa Jonas samtidigt som han höjde glaset.
De drack båda varsin rejäl klunk och inte var det lätt att svälja, även om Jonas gjorde allt för att dölja det.
- Ja inte smakade det som det kostade. Det får bli gammeldansk för mig i fortsättningen, sa Tommy i skämtsam ton, samtidigt som han grimaserade.
Jonas tog inte illa upp utan konstaterade bara att det kanske var bra att de då skulle ha var sin flaska.
Stämningen hade lättat och de samtalade om ditt och datt en stund. Tommy var rädd för att samtalet skulle glida in på hans egen situation. Han antog på goda grunder att Karin hade berättat för sin bror om vad som hade utspelat sig i hans liv det senaste året, att han hade slutat arbeta, börjat dricka, hans patetiska utflykt till torpet i skogen; bara på en punkt kände han sig något så när trygg, inte ens Karin kände till det som han betraktade som den verkliga orsaken till denna eländiga cirkus.
Han tog en klunk till och kände värmen sprida sig i kroppen, även om det sved förbannat illa i magen, samtidigt som sällskapligheten tittade fram med sitt förskrämda lilla ansikte hos honom. Han visste vad han skulle kunna starta och han gjorde det med beräkning.
- Vad har du på gång då Jonas?
När Jonas kom igång med att tala om sig själv och sina planer fanns ingen hejd. Tommy kunde lugnt luta sig tillbaka, se intresserad ut, placera in lite stickord här och där, smådricka i lugn och ro och låta tiden gå. Och tiden gick.
De hade båda blivit rejält berusade och samtalet hade övergått till något som skulle kunna karaktäriseras som mental gyttjebrottning. De tumlade runt i ett tillstånd av akut tankehalka, som gjorde alla genomtänkta grepp mer eller mindre omöjliga att utföra. Bara tanken på stående brottning var löjlig, likaså knästående; alla försök här till slutade bara i en imbecill krälande gemensam fylleglädje.
Det hela avbröts när Jonas satte på tv:n för att få lite musik som bakgrund. Efter några minuter med MTV i rummet hade Tommy tappat lusten och reste på sig för att gå och duscha, fortfarande endast iklädd kalsonger. På vägen fiskade han upp de växelpengar som Jonas hade lämnat på skrivbordet, tittade först demonstrativt på de få slantarna i sin handflata och stoppade dem sedan i sin plånbok, som han lade tillbaka i rockfickan.
- Var glad för dom pengarna, dom räcker till en pölse på Rådhusplatsen om pölsemannen är snäll mot dig, ropade Jonas i rummet och skrattade sedan högljutt.
Han duschade, först i så varmt vatten som han orkade med, sedan avslutade han med en minut i iskallt vatten. Han kontrollerade tiden med sin klocka och sällan hade väl en minut känts längre. Det kalla vattnet gjorde att han kände sig något nyktrare. Att få borsta tänderna efter morgonens illamående och maltwhiskyn var en njutning.
När han stod där med rakhyveln i handen och torkade av den immiga spegeln med handduken, framträdde något, mer och mer för varje drag med tyget, något som han hade svårt att känna igen och som misstroget stirrade tillbaka på honom. Det stämde helt enkelt inte med den inre bild han hade av sig själv. Var kom de rödsprängda ögonen ifrån, att han hade många dagars skäggstubb skulle han åtgärda nu och det oklippta håret kunde han också göra något åt, men det uppsvällda gubbenimånenansiktet vad skulle han göra med det och trots att han nyss hade duschat varmt och borde ha en rödmosig frisk färg, var hans hy gulblek med stora svarta hål kring ögonen. Han såg helt enkelt för jävlig ut.
Iförd sina nya boxershorts som faktiskt passade ganska bra steg han ut i rummet. Jonas tittade på honom från fåtöljen och konstaterade att det inte hade hjälpt så mycket med boxershorts. I handen höll han upp fotostatkopian med fotot av sonen till mannen som Tommy hade träffat i Nyhavn.
- Du måste ha tappat det här när du la ner växeln i plånboken, sa Jonas.
Tommy tackade och tog emot pappret och stoppade snabbt ner det i plånboken utan att förklara närmare.
- Nä, nä tala nu om vem det föreställer, blev Jonas reaktion.
Efter lite inledande tvekan bestämde sig Tommy för att berätta historien, visserligen i en kort och neutral ton, men han berättade ändå. Hela tiden kändes det som om han avslöjade något privat, ja närmast intimt om någon annan människa, vars förtroende han svek.
Jonas reaktion gjorde honom mycket besviken, samtidigt som hettan i den överraskade honom.
- Släng det förbannade fotot! Vad rör det dig? De är förlorare och man skall inte ge sig i lag med förlorare. Det smittar.
- Lägg dig inte i detta. Du har ingenting med det att göra. Jag skulle aldrig ha talat med dig om det, svarade Tommy i hård besviken ton.
Han hade brusat upp snabbt och hårt och för att mildra det hela fortsatte han sedan i mjukare ton.
- Hur vet vi vilka som är förlorare? Vi kanske är förlorare båda två?
- Tala för dig själv du. Det är möjligt att du är en förlorare, men jag är definitivt ingen. Jag tänker ta mig fan vinna det här kriget, svarade Jonas med en hård blick som han inte kunde undvika att se.
- Vilket krig, undrade han, men ångrade sig i samma stund han hade sagt det.
- Livet Tommy. Livet är ett krig.
Som om Jonas skulle behöva tala om för honom att livet var ett krig! Jonas tittade ut genom fönstret och de blev båda tysta.
Tommy bytte kanal till radions P1 för att lyssna på eftermiddagsekot, samtidigt som han började klä på sig de nya kläderna. Det tog en stund, eftersom de skulle packas upp och märkeslappar skulle klippas bort. Jonas som nu hade tinat upp igen tittade roat på.
Som vanligt dröjde det inte länge förrän nyhetssändningen hade fått upp honom i varv. Allt skulle kommenteras, mera sällan i positiva ordalag, men desto oftare med grova förolämpningar mot den eller de personer, grupper, eller företeelser som förargade honom. De faktorer i ett skeende som han inte tyckte togs fram, eller ännu värre förtegs eller förvreds, var han genast med och plockade fram i en slags parallell sändning där han själv blev reporter. Jonas var nu helt mållös och satt bara tillbakalutad och beskådade skådespelet.
