Tysk tribut
Det känns alltmer viktigt, när ens tid är utmätt, att välja rätt bok som nästa läsprojekt. Jag höll på att gå i samma fälla som många andra har gjort. De engelskspråkigas stora modernistiska klassiker, James Joyces (1882 – 1941) ”Odysseus”, hade jag redan läst. Nu slog mig tanken i sista stund att jag borde visa de tyskspråkiga samma respekt och läsa deras motsvarighet, Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz”. De engelskspråkiga skall inte styra världen allena. Sagt och gjort!
Som en sentida Carl Michael Bellman (1740 – 1795) beskriver Döblin sin stad Berlin i ett impressionistiskt flöde. Eller kanske målar han, inte med pensel utan med språket impressionisternas tavlor. Vackert så. Annars är det nog mer expressionism man kommer att tänka på när man läser romanen. Eller är det Rainer Werner Fassbinders (1945 – 1982) underbara Tv-serie som har satt sitt tunga avtryck i en?
Hur som helst är nedanstående avsnitt i romanen lysande litteratur!
”Dunk, dunk arbetar pålkranen utanför Aschinger på Alexanderplatz. Den är en hel våning hög och driver ner järnbalkarna i marken som ingenting.
Kylig luft. Februari. Folk går med överrockar. Den som äger en päls, har den på sig, den som inte äger någon, har inte heller någon på sig. Kvinnorna ha tunna strumpor och måste frysa, men det ser trevligt ut. Natthärbärgeskunderna ha krupit undan i kylan. När det är varmt, sticka de åter ut näsorna. Under tiden pimpla de dubbla spritransoner, och vilken soppa, den skulle man inte vilja simma i som lik!
Dunk, dunk hamrar pålkranen på Alexanderplatz.
Många människor ha tid att se på hur den hamrar. En man där uppe drar ideligen i en kedja, då puffar det till där uppe, och ratsch får bjälken sig en duns i huvudet. Där stå män och kvinnor och särskilt pojkar och glädja sig åt hur smort allting går. Ratsch, får bjälken sig en duns i huvudet. Efteråt är den liten som en fingerstump, men så får den sig en till, och sen kan den hälsa hem. Till slut är den försvunnen. För tusan, dom klämde di ner fint, konstaterar man belåtet och fortsätter.”
Ur romanen ”Berlin Alexanderplatz” från 1929 av Alfred Döblin (1878 – 1957).
Jag har läst en bok
”Föraren svängde in på Elpenbachstrasse, en gammal platanallé, som löpte mellan små tegelhus med spikraka, välskötta häckar och gardiner likt en elegant fransk rad i en tysk text. Jag bad honom stanna utanför kyrkogårdens vaktmästarbyggnad och gav honom ordentligt med dricks för att han inte skulle köra iväg.”
Raderna ovan kommer ur den tyske författaren Ralf Rothmanns roman ”Att dö om våren”, som utspelar sig under nazitysklands apokalyptiska undergång. Kanske är det att gå aningen för långt att som The Guardian gör jämföra Rothmanns roman med Heinrich Bölls (1917 – 1985), Gunther Grass (1927 – 2015) och Erich Maria Remarques (1898 – 1970) bästa skildringar av krigets galenskap, men ”Att dö om våren” är en mycket stark krigsskildring.
”… som en fransk rad i en tysk text…”. Den metaforen sitter som en sportmössa!
-Dixi, ”sitter som en sportmössa”, var det den metaforen du kunde bidra med?
- Man gör så gott man kan med de förutsättningar man har.
- Stackars dina läsare, Dixi.
Surt sa stäppvargen
Vidrigt illa smakade hela tillvaron, jag kände hur äcklet långsamt nådde sin höjdpunkt, hur livet stötte mig ifrån sig och slängde undan mig. Ursinnig sprang jag igenom den grå staden, allting luktade fuktig jord och begravning. Nej, på min grav skulle ingen asfågel få stå med sin talar och sitt sentimentala medkristna svammel. Vart jag såg, vilken riktning jag försökte ge mina tankar, ingenstans kunde jag upptäcka någon glädje, ingenting kallade, ingenting lockade, allting stank, ruttet och utbränt, stank av fadd och unken halvbelåtenhet, allting var gammalt, visset, grått, slappt, tomt. Gode Gud, hur var det möjligt? Hur hade det kommit därhän med mig, den bevingade ynglingen, diktaren, musernas vän, världsfararen, den glödande idealisten? Hur hade allt det här kunnat smyga sig på mig, denna förlamning, detta hat mot mig själv och andra, denna känslornas stelkramp, detta djupa, förbittrade äckel, denna helvetiska avgrund av inre tomhet och förtvivlan?
Texten ovan kommer ur nobelpristagaren Hermann Hesses (1877 – 1962) berömda roman från 1927, ”Stäppvargen”.
Verkar vara en känslig och svartsynt kille den där Stäppvargen. Hade han levt i min tid hade jag bara sagt: Spik i foten, spik i foten; annat var det under franska revolutionen, då rullade huvudena, tjoff, tjoff, tjoff. I min tid hade han inte klarat sig. För nu är tiderna för jävliga!
Sanningen är nog, om jag lugnar ner mig lite, att människans lott är lika jävlig i alla tider. Lyckan i ett liv är som ett par, tre knäppningar med fingrarna, resten är vånda och kamp. Det enda en enkel människa kan göra är att leva sitt liv i sin egen hjärna när tiderna är för hårda där ute.
Surt sa Stäppvargen om samtiden.
bild, lansstyrelsen.se
Den eviga frågan
Människans eviga fråga som ligger i bakhåll och kräver sitt omöjliga svar då människorna är som svagast i ensamheten och mörkret, vid tiden strax före gryningen, då den grå survällingen sakta hälls ut över den svarta himlen, precis innan en ny dags vedermödor tar vid.
Två val: lev smärtfritt eller dö en lycklig död.
Så skönt att dö om livet blott är övergrepp.
Att inte leva – hellre det än ömkligt liv.
Gammal levnadsregel från det antika Grekland.
Att vara eller icke vara, det är frågan.
Ur Hamlet, prins av Danmark, av William Shakespeare (1564 – 1616).
Att filosofera är att lära sig dö
En utmattad och nedbruten soldat gick fram till Caesar på vägen och bad om tillstånd att få dö, och efter en blick på hans orkeslösa gestalt svarar Caesar leende: ”Så du tror att du lever?”
Ovanstående citat är ur Montaignes Essayer (bok 1), kapitlet ”Att filosofera är att lära sig dö”.
Man kommer till en punkt i livet då det är dags att läsa den franske författaren Michel de Montaigne (1533 – 1592). Jag är tydligen där nu.
Vad fan angå mig Afghanistans affärer
”Ni har klockorna. Vi har tiden.”
Citatet ovan brukar tillskrivas talibanerna.
Jag har problem, svåra problem. Jag är inte flexibel nog. Min ryggrad är inte tillräckligt mjuk. Vår tid kräver en helt annan människotyp.
Då var de gerillasoldater, frihetshjältar, stödda av USA och västvärlden i sin kamp mot sovjetsoldaterna. Nu är samma grupper kvinnoförtryckare, terrorister och bakåtsträvare, bekämpade av USA och västvärlden. Konjunkturerna förändras och det krävs av en att man skall hänga med i åsikterna. Jag har svårt för det. Jag är omodern. Jag har helt enkelt svårt att ställa in mig i ledet på kommando.
Dagens skeende i Afghanistan ger mig närmast yrsel och jag famlar i tankarna.
Så var det förr
Det var mörker utan ljusning, en vandring genom en tunnel av natt. Dagar lades till dagar, år till år och allt han kunde tänka på var när allt detta skulle sluta.
Han drack, och det gav viss lindring. Han som alltid varit måttlig och med förakt betraktat de ohämmade suputer man kunde passera på gatan. Nu var han en av dem, fast inom hemmets fyra väggar. Skyddad från insyn kunde han tillåta sig att bli än mer nedgången, än mer förtappad, närmast djurisk. Nerspydd och halvnaken kravlade han mellan sängen och toaletten och tillbaka till sängen igen. Hela tiden en halvtom pava inom räckhåll. Inte Jaloviina längre, det gjorde för ont. Den allra billigaste whiskyn fick duga.
Ovanstående är en text från Henrik Bromanders utmärkta roman ”Skymningstid”.
Ja, så såg livet ut innan vi fick sociala medier. Nu är allt blankt och rosaskimrande och vi är så lyckliga. Men lite dumma i huvudet har vi allt blivit…
Det har aldrig varit roligt
Jag läser om den grekiske historikern, Herodotos, som levde ungefär fyrahundra år före vår tideräknings början. Han har skrivit följande om ett folkslag, trauser, som levde i samma område som trakerna:
” Trauserna har i allt annat samma bruk som de andra trakerna. Men med avseende på sina nyfödda barn och sina döda förfar de på följande sätt. Anförvanterna sätter sig runt omkring den nyfödde och ömkar sig över alla olyckor, som han måste genomgå, då han nu blivit född, och de uppräknar därvid alla mänskliga lidanden. Men när någon dött, begraver de honom under skämt och glädje och uppräknar alla olyckor, som han nu sluppit, och berättar om vilken fullkomlig sällhet han nu åtnjuter.”
Bild, wikipedia.org
Ja, livet var inte så roligt på de gamla grekernas tid – heller.
Academia blev droppen
… De sista åren arbetade jag på en friskola för första gången i mitt liv. Här var till exempel Öppet Hus som en festmottagning med röda mattan; drink mingel och nåt smått att tugga på.
En rektor tog emot likt en värdinna på en fest med lösögonfransar, lösnaglar, läderbrallor och guldskor, pratandes med kunderna på ett ljust och glättigt sätt, som man vanligtvis kan tänkas höra av försäljare i makeupaffärer.
Det var något helt annat än jag varit med om innan. Logotyper, snygga hemsidor, trycksaker, merchandise och aktivitet på sociala medier. Twitter, of course, #barapåvårskola. Var jag på ett tivoli eller ett gymnasium?
… Att man som lärare prioriterade bort det allra viktigaste i sitt uppdrag – att utbilda framtidens demokratiskt sinnade medborgare, till förmån för varumärket, var för mig en värdegrundskollision av existensiell natur. Det var själva kärnan i mitt uppdrag som var satt på undantag.
Att kundnöjdhet och skyddet av varumärket trumfade demokratin var för mig så djupt ovärdigt som pedagog så att jag inte stod ut längre och sa upp mig. Inte bara från Academia utan också som anställd lärare i rådande system.
Texten och rubriken ovan kommer från Dalademokratens ledarsida (2020-01-15). Skribenten är Peter Rousu, lärare, musiker, kompositör och ledamot i Rättviks kommunfullmäktige för Socialdemokraterna. Texten här är i förkortad version.
Privatiseringarna och avregleringarna fortgår. Är det sjukvården som är nästa stora mål? Inte kan väl borgerligheten tolerera att vården fördelas efter behov och inte efter tjockleken på plånboken. En arbetare med cancer går före en direktör med tennisarmbåge, det låter ju som rena socialismen! Och så kan vi väl inte ha det?
Nu är det nog
”Man river ner det som återstår av Arbetsförmedlingen bara för att Martin Ådahl fick feeling på ett Timbro-seminarium.”
Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt riktade hård kritik under en presskonferens mot januariavtalet och Centerpartiets planer på att privatisera Arbetsförmedlingen.
Dixi Stadelmann säger så här till Martin Ådahl: Ta med dig dina gelikar och gå ut i landet med hacka och spade och bygg upp vad ni har skövlat. Våga inte komma in igen förrän allt är som förut. Ni är ju värre än Attilas Hunner, förbannade baggbölingar!
Bild noir
På kajen stannade han och tittade ner i vattnet. Han kände suget från den kvicksilverlika vattenytan under honom. En lätt vind kom in från västerhavet och dimman hade börjat skingras. Han tog några djupa andetag mot vinden och kände att det gjorde gott. Kajlyktans järn i hans händer var blött och kallt. Han lutade pannan mot den och lånade mycket tyst ord från Vladimir Majakovskij (1893-1930):
”Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig!
Där står
på bron
över Neva
en människa!”
Han stod där länge och tittade ut över vattnet, innan han trött gick vidare mot hemmet med den hägrande varma sängen.
Är vi människor
Du som inte berörs av andras lidande kan inte definiera dig som människa.
Ovanstående kommer ur en vers av en gammal persisk poet.
Mina frågor:
- Är jag en människa?
- Är du en människa?
Vem talar om klass idag?
”Nå, om herrarna säga så, vad säga proletariatets söner och döttrar? Deras svar har redan avgivits. De organisera sig och i tätt slutna led gå de att gentemot kapitalisterna uppställa sina fodringar, och göra dem gällande.”
Ovanstående citat är ur ett tal av Kata Dalström (1858-1923). Hon var en av de mest glödande socialistiska agitatorerna i den svenska arbetarrörelsens barndom.
Igenkänning, identifikation och förebilder när det gäller kön, etnicitet, sexualitet och ålder etc, sägs vara viktigt i dagens samhälle och i många fall är det säkert så. Men vad det aldrig talas om är klass. Det är först när samhället ses genom klassperspektivet som man får tillgång till det verktyg som ger möjlighet att i grunden förändra ett samhälles struktur. Denna insikt är farlig och måste därför förtigas. Nej, det postmodernistiska samhällets stora projekt blir istället identitetsbyggandet där individen sägs vara fri från kollektiva erfarenheter grundade i samhällets produktionsordning. Den atomiserade konsumenten som finner sin identitet i konsumtionen, det är vår tid i ett nötskal.
Vem talar om klass i den valrörelse som snart kommer att dra igång på allvar; inte dagens socialdemokrati i alla fall. Jag lånar orden från den gamla proggen (Gudibrallan): Fy på sig sosse!
Flyktsoda
Här i Beneventum där jag bor, i stort sett befriad eller avlägsnad från kroppens och oftast från själens lidelser, når mig ibland yttervärldens rop av oro. Jag har min förskansning, mitt skydd är klosterbiblioteket. Jag böjer mig över volymerna, nyss var det Ovidius. Jag söker. Vad då? Jag vet ej, kanske ett evigt lugn. Jag vet att jag icke når det medan jag är levande.
Ovanstående är ett citat ur nobelpristagaren i litteratur (1974) Eyvind Johnsons (1900-1976) roman ”Hans nådes tid”. Romanen utkom 1960.
Jag applicerar texten på mig själv:
Här i Sannegården där jag bor, i stort sett befriad eller avlägsnad från kroppens och oftast från själens lidelser, når mig ibland yttervärldens rop av oro. Jag har min förskansning, mitt skydd är mitt eget bibliotek. Jag böjer mig över volymerna, nyss var det Dostojevskij. Jag söker. Vad då? Jag vet ej, kanske ett evigt lugn. Jag vet att jag icke når det medan jag är levande.
God litteratur är ingen flyktsoda från livets påfrestningar. Detta vet Ulf Lundell också att döma av följande citat:
”Så länge man lever så kommer livet inte att lämna en ifred”.
Jag låtsas
Jag låtsas jämt.
Jag går omkring och låtsas att jag lever.
Cynism
Som liberalismen är kapitalismens ideologiska överbyggnad är kärleken egennyttans och sexualitetens moraliska överbyggnad.
Borgarklassens diskreta charm
”Ju längre tiden gick, desto mer imponerad blev jag av hur belåten han verkade över alla banaliteter han yttrade, och av hur allting han sa genomsyrades av hans godmodighet. Jag väntade på att han skulle avslöja något mer än denna påfallande oförarglighet, men det enda som steg upp till ytan var ännu mer yta. Det han har istället för jag, tänkte jag, är förbindlighet – han formligen lyser av den. Han har skapat sig ett incognito, och detta incognito har blivit han själv. Flera gånger under måltiden trodde jag inte att jag skulle orka, jag trodde inte att jag skulle stå ut till desserten om han tänkte fortsätta att lovsjunga sin familj och lovsjunga sin familj… tills jag började tro att det inte var incognito han var, utan galen.
Han toppreds av något som hade hejdat hans utveckling. Något hade förvandlat honom till en mänsklig plattityd.”
Ovantående text kommer ur Philip Roths roman ”Amerikansk pastoral” från 1997.
Somliga ansåg att om det var en amerikan som skulle få Nobelpriset i litteratur så var det Philip Roth och inte Bob Dylan. Jag som alltid håller på Dylan glädjer mig över hans pris. Nu var det ju visserligen så att jag inte hade läst Roth över huvud taget, så nu har jag en riktigt omfattande hemläxa att göra: på Roth bara! Hans beskrivning av den amerikanska borgarklassen är en riktig skräckis och rysare. Men det kanske bara är jag som är känslig.
Borgarklassens ack så diskreta charm…
Exakt så är det
Det är med mild likgiltighet jag betraktar det faktum att jag lever i en värld som pratar så fort att den är tvungen att andas med röven. Orden biter inte på mig längre. Jag är en övergiven byggnad – låt oss säga ett utrymt och bortglömt observatorium. Genom mina krossade rutor blåser världen utan att lämna några spår.
Peter Hoeg ur novellen ”Spegelbild av en ung man i jämvikt”, ur novellsamlingen ”Berättelser om natten”.
Jag fortsätter att ösa ur Peter Hoegs novellsamling ”Berättelser om natten”. Idag behöver man inte fylla på med någon som helst kunskap eller bildning, det viktiga är att man tycker. Det är åsikterna som definierar en som människa. Se bara på dessa unga ”kulturkvinnor” som utan att egentligen ha något på fötterna öser sin vrede över att Bob Dylan har tilldelats nobelpriset i litteratur.
Ja, jag vet att jag har hängt upp mig på detta. Jag ser det som nästan som en personlig förolämpning. En sådan löjlig medelålders vit man är jag. I alla fall i denna fråga. Och ja, jag har ägnat många år åt Dylan.
Öppna dörren
Jag tror att när döden kommer, skall den komma som en kvinna som står vid min sida och försäkrar mig att jag skall leva i evighet.
Peter Hoeg ur novellen ”Dom över presidenten i Högsta domstolen Ignatio Landstad Rasker”, ur novellsamlingen ”Berättelser om natten”.
Peter Hoegs novellsamling ”Berättelser om natten” är nästan en outsinlig källa att ösa livsvisdom ur. Läs!
Det skrivna ordet
”Och min gamla fröken Elisabeth, som vid det här laget är borta och sedan länge undervisar änglar i himlen, lutar sig över mig och säger att bokstaven a måste formas i en enda, fin rörelse och att det är så viktigt. Jag känner hennes andedräkt. Hennes stora, tunga kropp. Och hon har blivit rebell, en revolutionär maktkritiker. Det skrivna ordet och den noggranna läskunnigheten riskerar framöver att mest leva vidare på de elituniversitet där makten utbildar sig själv. Vi andra får nöja oss med video, video, video. Jag är livrädd.”
Ovanstående är ett utdrag ur en ledare i Dalademokraten (20160711) av Göran Greider. Och visst har han rätt den gode Greider i sin farhåga om att det skrivna ordets värde håller på att devalveras till förmån för bilder i alla former.
När jag läser hans text minns jag det magiska i att som liten grabb lära sig avkoda bokstäverna och deras magiska innehåll. Det är bara med det skrivna ordet man kan förstå en komplicerad verklighet på djupet. Värna det skrivna språket!
