Tysk tribut
Det känns alltmer viktigt, när ens tid är utmätt, att välja rätt bok som nästa läsprojekt. Jag höll på att gå i samma fälla som många andra har gjort. De engelskspråkigas stora modernistiska klassiker, James Joyces (1882 – 1941) ”Odysseus”, hade jag redan läst. Nu slog mig tanken i sista stund att jag borde visa de tyskspråkiga samma respekt och läsa deras motsvarighet, Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz”. De engelskspråkiga skall inte styra världen allena. Sagt och gjort!
Som en sentida Carl Michael Bellman (1740 – 1795) beskriver Döblin sin stad Berlin i ett impressionistiskt flöde. Eller kanske målar han, inte med pensel utan med språket impressionisternas tavlor. Vackert så. Annars är det nog mer expressionism man kommer att tänka på när man läser romanen. Eller är det Rainer Werner Fassbinders (1945 – 1982) underbara Tv-serie som har satt sitt tunga avtryck i en?
Hur som helst är nedanstående avsnitt i romanen lysande litteratur!
”Dunk, dunk arbetar pålkranen utanför Aschinger på Alexanderplatz. Den är en hel våning hög och driver ner järnbalkarna i marken som ingenting.
Kylig luft. Februari. Folk går med överrockar. Den som äger en päls, har den på sig, den som inte äger någon, har inte heller någon på sig. Kvinnorna ha tunna strumpor och måste frysa, men det ser trevligt ut. Natthärbärgeskunderna ha krupit undan i kylan. När det är varmt, sticka de åter ut näsorna. Under tiden pimpla de dubbla spritransoner, och vilken soppa, den skulle man inte vilja simma i som lik!
Dunk, dunk hamrar pålkranen på Alexanderplatz.
Många människor ha tid att se på hur den hamrar. En man där uppe drar ideligen i en kedja, då puffar det till där uppe, och ratsch får bjälken sig en duns i huvudet. Där stå män och kvinnor och särskilt pojkar och glädja sig åt hur smort allting går. Ratsch, får bjälken sig en duns i huvudet. Efteråt är den liten som en fingerstump, men så får den sig en till, och sen kan den hälsa hem. Till slut är den försvunnen. För tusan, dom klämde di ner fint, konstaterar man belåtet och fortsätter.”
Ur romanen ”Berlin Alexanderplatz” från 1929 av Alfred Döblin (1878 – 1957).